Kategori: Claras mammaliv

När jag ska fjäska för mina barn gör jag plättar med sylt till middag. Så himla gott och enkelt!

Folke kör förresten piratstilen för jämnan. Och kolla vilken gullig tröja han fått från Sture&Lisa med Stina Wirséns rara figurer på. Ett trevligt pressutskick!

A nom nom nom.

Hemma hos oss äter vi plättar med händerna. Gissar att det får alla tanter och gubbar som skrev arga mail efter den här krönikan att skita i byxan av indignation.

Hemma får vi äta med händerna. Men inte på förskolan konstaterade Bertil. Ja, precis. Olika regler gäller på olika ställen. Konsekvens är så jäkla överskattat i barnuppfostran. Och båda barnen kan äta fint med bestick ska också kan tilläggas. Tycker bara att plättar smakar så mycket bättre när man får rulla ihop dem med fingrarna.

Sportlovstid är pysseltid. Sexåringen är besatt av experiment av alla de slag. Häromdagen gjorde vi ”slajm” av potatismjöl och vatten. Väldigt roligt att sitta och kladda med.

Sedan har vi gjort gummiägg. Man lägger ett rått helt ägg i vinäger i tre dagar. Sedan får man ett ägg utan skal men med en gummiliknande yta. Mycket uppskattade experiment.

Min främsta sportlovssysselsättning är att kolla alla nio säsonger av amerikanska The Office. Hade ingen aning om att den var så rolig! Älskade ju den brittiska varianten men förutsatte fördomsfullt att den amerikanska skulle vara usel eftersom så mycket amerikans humor är så överdriven och usel. Men tji fick jag. Och nu har jag bara två säsonger kvar. Sorgligt tomt när det tar slut.

I modersrollen finns en känsla av otillräcklighet nedlagd. Allt man missar. Allt man inte lyckas med. Rädslan för att på något sätt inte rusta barnen rätt för det liv som väntar. Jag väljer att tänka på allt som jag ger. På kvinnodagen tänker jag på vad jag lär mina söner om att vara kvinna och mamma.

Mina söner får se att en mamma kan driva ett företag och vara familjeförsörjare. En mamma kan resa bort själv – men hon kommer tillbaka. En mamma kan vara chef och bestämma. En mamma kan ta tid för sig själv och sina vänner. En mamma kan gråta och vara trött. Hon är ingen superhjälte och man måste vara rädd om henne. En mamma kan sätta gränser när människor i hennes omgivning inte behandlar henne snällt. En mamma kan ligga på soffan en hel söndag istället för att jaga dammråttor. En mamma kan bli galen av ilska – men hon lugnar sig sedan. En mamma kan hugga ved och skotta snö och köra bil jättelångt. En mamma kan säga ”Nej jag kan inte komma just nu. Nu vill jag sitta och dricka kaffe och ha det lugnt och skönt”. En mamma kan vara dum och säga förlåt. En mamma kan vara rädd och orolig. En mamma vill ha pussar och kramar. En mamma kan ha håriga ben. En mamma kan älska villkorslöst och en mamma finns alltid där. Och barnen kommer alltid först.

På internationella kvinnodagen tänker jag att den viktigaste insatsen för ett jämställt samhälle är att ändra på hur vi uppfostrar pojkar. Där har Jakob som pojkpappa störst ansvar. Vilken slags manlighet visar han prov på. Vad är han för förebild?

Men jag har också ett ansvar. Jag är den kvinnliga förebilden i deras liv. Och en dag väljer mina söner kanske att leva med en kvinna. Då har jag visat dem en bredare, färgstarkare palett av vad en sådan kan få lov att vara.

Hej Clara! Hur känner du inför att vara själv med barnen i tre veckor? 

Den frågan dök upp när jag nämnde på bloggen att Jakob rest bort på tre veckors jobb och att jag är själv med barnen. Någon undrade också med viss förvåning i rösten hur jag kan ”släppa iväg” Jakob. Så här tänker jag.

Jag och Jakob blev ihop när vi var nitton respektive arton och gifte oss och skaffade barn tidigt. Om vi inte tillät varandra att göra saker på egen hand skulle vi kvävas. Vi måste få ha våra egna äventyr och projekt. Jag var i Malawi i höstas och i Kenya i våras och jag är ofta bortrest några dagar i stöten till min syster eller på jobb. Och Jakob har varit borta och jobbat längre perioder utan oss förut.

Jag tror att synen på att resa ifrån varandra skiljer sig mellan generationerna på sätt och vis. Många fyrtiotalister (nu generaliserar jag) gör allting ihop. Och även om jag tycker att det är en fin tanke ser jag ibland att det kan begränsa människor. Hon vill ut och han vill trampa hemma i lägenheten. Så hon blir kvar hemma för att göra honom glad. Eller så följer han med och går hack i häl och lägger sordin på stämningen och tjatar om att åka hem. Då är det ju bättre att dela upp sig så att båda för göra vad de vill. Bara för att man valt att leva ihop behöver man ju inte sitta ihop.

Att vara själv med barnen har hittills gått väldigt bra. Tycker att det är ganska mysigt att få möjligheten. Speciellt att få komma närmare Folke som är så himla pappig annars. Däremot skulle det vara jobbigt att vara själv i det långa loppet, vilket får mig att respektera alla ensamstående föräldrar ännu mer. Nu är det ju trots allt bara tre veckor det handlar om. Inte resten av våra liv.

Idag fyller Bertil år och jag blir mamma till en sexåring. Sex känns så märkligt stort. Inget småbarn längre. Snart börjar han förskoleklass. Hur många minnen har man från sin tid som treåring? Eller ens fyraåring? Men sexåring – från den tiden minns jag ju hur mycket som helst. Nu kommer jag alltså ha ett barn som kommer minnas hur mycket som helst av den här tiden. Läskig känsla på något vis. Det är ännu viktigare att göra rätt.

Jag minns precis hur det var när han kom till oss även om jag har försökt förtränga den fruktansvärda förlossningen. Men han var världens enklaste, lättsammaste bebis som bara sov och var nöjd och hängde med överallt.

Och sedan har han bara fortsatt på det sättet. Bertil är en riktig liten farbror som är väldigt klok och eftertänksam. En otroligt trygg och snäll storebror. Kan nog räkna på egna handen de bråk han haft med Folke. När det blir för stojigt eller skrikigt sätter han sig i lotus och mediterar en liten stund.

Jag drömde om att få två döttrar. Med en kär storasyster men ingen bror har jag alltid känt mig närmre flickor än pojkar. Men jag tror att man får det man behöver. Och idag är jag så oerhört tacksam att jag fick just två fina söner. Som har lärt mig hur snäll, mjuk och ömtålig man kan vara. Trots att man gillar att leka pirat, skjuta med leksakspistol eller vara ett monster. Det är fantastiskt att ha fått vara mamma i sex hela år.

Hon står framför mig i kassan, i en chic liten hatt. Eller någon slags blandning av hatt och mössa är det kanske. Den välklippta gråsprängda pagen sticker ut under brättet. På kassabandet lägger hon upp fröknäcke, en liten brieost. En av de där små franska marmeladburkarna som är så dyra. Allting verkar utvalt med omsorg. Hela hon är liksom utvald med omsorg. Ett smakfullt silverarmband. En enkel men fin vinterkappa. När hon öppnar börsen för att betala är det inga gamla kvitton som knölats ner och fastnat i börsens dragkedja. Jämna växelpengar. Ordning och reda.

Jag vill följa med henne hem. Som en herrelös hund.  Gå hem till hennes välstädade lägenhet. Där ingen hunnit riva ut allt sedan hon gick hemifrån. Med ordning i troslådan och manglade lakan. Jag vill sitta och läsa tidningen ifred varje morgon. Äta mitt fröknäcke med brieost och dyr fransk marmelad – utan någon unge som börjar gasta om att den fått fel pålägg, eller att mjölken ska vara kallare. Jag vill gå ut med väninnorna och fika och se teaterföreställningar. Avsluta kvällen med att ta ett glas på en trevlig restaurang. Jag vill sova i en nybäddad säng. Utan sandlådesmulor. Utan att överraskas av duploklossar i örngottet. Jag vill gå på vattengympa varje morgon och sitta kvar och äta apelsin i bastun.  Föna min gråa page i lugn och ro. Och allting jag behöver har jag redan skaffat mig. Och vardagens strid och småbarnsslit har jag lämnat bakom mig.

Jag är sällan avundsjuk. Men jag blir avundsjuk på den jag tror att hon är. Att ha gått igenom småbarnsåren. Storbarnsåren. Leva mormorsåren och mestadels göra som man vill. Ha hälsan i behåll. Och intellektet. Och massor av tid att läsa böcker och äta fröknäcke och tänka tanken färdigt.

Men jag förstår också att om jag någonsin kommer dit. Så är det den tid jag lever i nu som jag kommer längta tillbaka till.

Jamen här kommer ett klapptips i sista minuten. Slå till på någon av titlarna från min och Annakarin barnboksserie steg för steg. Baka, Fixa, Odla, Kalas och Laga. Finfina böcker för små odlare, kockar och fixare. Finns hos alla vanliga bokhandlare och på både Adlibris och Bokus. Bokserien har sålts till elva länder och en massa ryssar, amerikaner, polacker och engelsmän kan väl inte ha fel? Ni förstår att detta är något alldeles extra bra. Cirkapris i bokhandeln är mellan 120-149 kronor.  Slut på reklammeddelandet.

Jag älskar gamla leksaker. Dels som prydnad i barnkammarn men såklart också att leka med. Gamla nallebjörnar och dockor är mina favoriter och turligt nog har jag ärvt en del av mammas gamla leksaker som mina barn nu kan få ha.

Den här fina hittade jag på loppis för ett tag sedan och den fick såklart följa med hem. Folke är mer för dockor än vad Bertil är så han blev glad!

Spaning: är det inte lite ute med dockor förresten? Tycker jag ses så få barn som har dockor känns som att det är gosedjur för hela slanten som gäller? Eller? Hur gör era barn?

Kolla in en gammaldags barnkammare!

Bertil har börjat komma upp i den ålder då man kan få gå i olika aktiviteter. Jag bävar lite för det, för jag tycker att det verkar så jobbigt att hålla på och skjutsa hela tiden och ha kvällar, helger och lov uppbokade med matcher och träningar.

Hittills har han fått gå en termin i dans. Men jag vill låta honom testa på så många olika aktiviteter som möjligt. För att få en chans att upptäcka vad han gillar.  Själv provade jag konståkning, simning, friidrott, innebandy, fotboll, jazzdans, fridans, balett, hiphop, kör, orkester, tog sånglektioner, spelade valthorn, spelade teater, gick i filmskola och miniorerna i kyrkan. Ganska så spretigt och för det mesta gick jag bara en eller två terminer innan jag provade något annat. Det är jag väldigt glad för. Att jag fått testa så mycket olika! Samtidigt vill jag inte att mina barn ska boka upp fler än två kvällar i veckan. Tror verkligen att de behöver tid för fri lek och kontemplation.  Ha lite tråkigt.

Sånglektioner tog jag i åtta år och och teater spelade jag i nio. (Tror att teatern och vännerna där räddade mitt förstånd och psyke under några kritiska år). Men den enda sport jag verkligen fastnat för var simning. Den var jag dock tvungen att sluta med i högstadiet. Skulle jag fortsätta var var kravet att satsa hårdare och träna och tävla oftare. Men jag ville ju bara simma med mina kompisar och ha roligt!

Prick idag för två år sedan föddes min lilla kotte. Den varmaste dagen på hundra år. Jag låg hemma i badkaret och tog värkarna med upphöjt lugn och andning. Jakob och Bertil hjälptes åt att montera ihop bebisens röda, fina vagn från Kronan.

Min förlossning var fantastiskt fin fram till den sista centimetern, då värkarna avtog och stimulerande dropp sattes in. Fortsättningen undviker jag att tänka på. Men fram till nio centimeter var jag en barnafödande gudinna. Och några timmar senare var han ju här. Lilla Stefan Löfven som vi kallade honom. På pricken lik stadsministern.

Idag har han blivit firad med jordgubbstårta och åt som vanligt bara bären. Sedan fick han en båt, en bil, en traktor, en gosedjurselefant och ett mjukt litet marsvin. Av mig ska han få en kromoxidgrön sandlåda när vi kommer hem.

Min julipojke.

Den här tiden på året blir jag lite sentimental och tänker tillbaka till sommaren 2014 när det var kanonvarmt och jag var höggravid och hade gått långt över tiden. Jag stökade på här hemma i långsamt tempo. Bäddade spjälsäng och bakade småkakor.

Kände mig fin i min stora mage

Badrummet höll på att renoveras och jag var så otålig och ville på gravidas vis vara färdig med precis allting till nedkomsten.

Jag tyckte nog att det mesta var väldigt jobbigt – men så här i backspegeln minns jag bara det fina. Värmen, att ligga på en uppblåsbar ring i sjön och flyta runt i timmar, att Bertil var hos sin farmor en vecka och att jag då kunde ligga hemma i hängmattan och läsa i lugn och ro. Och att jag åt en fyra, fem pinnglassar om dagen.

Oj vad det blev tyst här. Kom hem från min syster igår kväll och har liksom fallit ner i ett hål av trötthet. 110 mil i bil i ett enda svep kan ha den effekten på en.

Vi har haft himla fina dagar – men precis som förra året när vi var där, var det mestadels regnigt och kallt. Det slår mig hur fruktansvärt dyrt det är med dåligt sommarväder. Istället för att bara gå och bada och njuta i trädgården hemmavid ska man ta sig iväg på utflykt, betala dyra inträden, fika i parti och minut och betala buss eller bensinpengar.

Nej tacka vet jag soliga, billiga dagar när man på sin höjd öppnar börsen för en piggelin. Hoppas vi får många sådana denna sommar!

Nu har barnen fått sommarlov och jag har gått på semester. För Jakob däremot stundar den mest arbetsintensiva perioden på året.

Jag kan inte hjälpa att bäva lite inför dessa många långa veckor. Underbart att få vara med barnen så mycket men lite mindre underbart att laga lunch och mellis varje dag och aktivera trollen ifall det envisas med att regna och blåsa. Igår var det i alla fall fint så vi satt ute i trädgården och åt middag. Enkel matvetesallad med fetaoströra till. Snart har våra egna grönsaker kommit så att vi kan äta egen skörd igen. Det längtar jag efter.

Jakobs mamma kom och hälsade på och lämnade igen Bertil som hon lånat hem.

Imorgon på midsommarafton, väntar jag hit min bästa vän och hennes familj för en hel dags firande. Känns fint. Glad midsommar allihopa!

Jag kan brottas med känslor av otillräcklighet i föräldraskapet. Att jag inte orkar det jag borde orka. Inte är så närvarande som jag vill vara. Speciellt efter denna tunga vinter. Men jag tänker också. Kvällar som igår när jag knäppte denna gryniga bild med mobilen. Hur fantastiskt bra mina barn har det. Hur tryggt de ligger i sina sängar. Regnet som smattrar mot plåttaket. Lugnet som råder i huset. När alla mår bra och är i balans.

Jag stod i köket och bakade och lyssnade på Northanger Abbey av Jane Austen. Jakob satt i en fåtölj och läste ur någon av alla sina yogaböcker. Fullkomlig frid rådde.

Och jag är inte otillräcklig. Jag är mer än tillräcklig. I själva verket är det helt otroligt att mina barn får så mycket kärlek, trygghet och närhet. Att vi kan ge det till dem. Är så otroligt tacksam för det vi har.

Tänk att få en helt ny gosig bebis att lukta och pussa på. Utan att behöva nattamma, föda fram eller ta skriknätter. Det är fantastiskt att bli moster för andra gången. Som jag precis blivit alltså. All heder till min syster som fixat denna fantastiska present till världen. Om några dagar åker jag dit för att besiktiga underverket. Som jag längtar!

Efter fyra intensiva dagar i Stockholm landade jag hemma ikväll. Obeskrivligt skönt att svänga in på gården och mötas av fågelkvitter kvällssol och tårtkalas. Fin morsdagsuppvaktning! Jag fick en fin ros och ett morsdagspaket från Unicef! Tur att Jacob läser bloggen ibland så att han vet vad jag önskat mig!

Den här helgen var klimax för en arbetsam maj och det känns fint att nu äntligen få lägga den bakom mig.

Prinsesstårta med saft och kaffe

Tårthetsen!

Nu har barnen somnat och jag har hoppat i träningskläderna och tänkte ta mig en sväng i skogen. Har bestämt vad mitt sommarlov ska handla om: återhämtning och träning. Återhämtning i form av minimalt med jobb. Träning i form av löpturer och styrka för att tanka mig full med energi!

Och så kommer värmen och jag hittar inte vårskorna, shortsen, kepsarna och de tunna jackorna. Och Jakob letar igenom nedervåningen och jag irrar runt på vinden och rotar igenom diverse lådor i panik. Samma visa varje år.

Jag vet inte riktigt hur man ska organisera upp sitt hem för att få det friktionsfritt och bra? Speciellt barnkläderna är ett gissel, de växer ju hela tiden ur grejerna, hälften har man lånat ut till någon småkusin och varannan strumpa är kvarglömd på dagis…

Ja, så är de. Som ler och långhalm. Folke vill göra allting som Bertil gör – och tycker att han är världens ljus och epicentrum. Bertil är en alldeles för snäll storebror som ger bort två av sina fem lördagsgodisar för att lillebror skriker avundsjukt. Så fint med syskon ändå – och jag ser mig själv och min syster väldigt mycket i mina barns relation

Femåringen har fått sina första glasögon och jag fick en liten Woody Allen, eller kanske snarare en Harry Potter. Så fin!

Maj månads alla helger kommer som ständiga överraskningar för mig denna vår – Jaha, är det en röd dag idag också? Är förskolan stängd?

Jag tog pojkarna med mig och åkte till pappa i stan så att Jakob kunde arbeta ostört med jordbruket. Det är så fint att vara hos min pappa. Barnen har lekt på gräsmattan hela dagen, halvnakna och skitiga. Jag har legat i hammocken och blivit serverad massa mat och glass. Bra högtid. Imorgon jobbar jag igen. Inga klämdagar i onödan inte.

Phu vilken natt. Det här lilla monstret bestämde sig för att härja och vara vaken natten igenom. Minns inte sist det hände, vanligtvis sover han 19-07 utan ett pip. Men denna vaknatt gav mig ruskiga flashbacks till hur det var ett drygt år sedan. Tack och lov att detta nu är undantaget istället för regeln.

När jag äntligen kvicknat till imorse kände jag mig så glad för att det nu är maj. Och vilken ljuvlig majdag. Ljummet och solig ute. Bertil är hos en kompis, jag och Folke pysslar på här hemma.

Lekte ni med klippdockor när ni var små? Det gjorde jag. Mamma hade en fin uppsättning från sent femtiotal som jag fick leka med om jag var försiktig. Funderar på om denna plansch ska få sitta kvar eller klistras upp på tjockare kartong och förvandlas till leksak?

Nu sover Folke middag och jag ska byta om och gå ut i trädgården och tvätta av utemöblerna och tömma krukorna på gamla, förruttnade växter. Något demonstrationståg blev inte av för oss idag – men heja alla som är ute och marscherar. Glad första maj!

Det är lite lurigare att få barnen att somna dessa ljusa kvällar. De lägger sig oftast vid sju – men vid sju lyser ju solen fortfarande in i sovrummet. Mörkläggningsgardiner är ett måste i vartenda rum. Ett rejält kuddkrig kör slut på den sista energin och sedan långsam, sövande saga.

– Jag vill läsa den här boken ikväll mamma

– Jaha, du vill läsa barnens bibel?

– BARNENS BIBEL?!! Vad menar du? Den här boken heter ju GUD!!!!

Fick jag höra häromkvällen. GUD är för övrigt en av favoritböckerna. Riktigt rafflande. Speciellt det där med arken och Jesus som spikas upp på korset.