Kategori: Claras vardag

Höstdagjämningen markerar inledningen på den astronomiska hösten på det norra halvklotet. Den tidpunkt när natt och dag är nästan lika långa, över nästan hela jorden. Och det specifika ögonblicket inföll inatt, fyra minuter över två.

Men för mig har det känts som höst sedan mitten av augusti. I själva verket har det knappt känts som sommar alls i år. Därför är det skönt när almanackan bättre passar känslan i bröstet. Kommer på mig själv med att drömma om ljung, pumpor och kransar av lingonris. Att stapla björkved för vintern och lägga renlav mellan fönstren. Det stundar en underbar tid. Riktig höst, så småningom november med vinterpyntande och därefter alla roliga julförberedelser. Kanske mina bästa tre månader på hela året!

Under 2007 var det som att bloggskrivandet verkligen tog fart. Formuleringsglädjen utvecklades i inlägg som Dos and don’t på skithuset, Sluta dricka flaskvatten-debatten, Kungliga tekniska bajshögskolan och Pinsamma riktlinjer. Jag skrev texter som Gissa vem som är jag om hur jag leker att jag är olika personer för att göra vardagen roligare och lättare. Någonting jag fortfarande sysslar med såhär nitton år senare. Och så skrev jag rent trams som Kentauren – en lycklig sate och Intelligentstestet.

Jag minns att jag fick mitt första ”virala” inlägg Urban turban när jag visade hur man knöt en turban och bloggaren Hanna Fridén som var stor då länkade och tipsade om mig. Äntligen började jag få en publik. Så jag fortsatte med stylingtips om att dra upp kjolen och inlägg om att när jag reser gör jag det med stil.

Jag skrev också om Framtiden som jag föreställde mig den. Men den var närmre än jag kunde ana.

Någon gång i framtiden skulle jag vilja ha ett stort rött hus på landet. Ett riktigt renoveringsobjekt. Med utsikt mot en sjö eller älv. Kilometer till närmsta granne (förutom att min syster bor i granngården med sin familj). Bagarstuga, bastu, fina fiskevatten och enorma rum med timrade väggar. Där skulle jag och Jakob leva tillsammans och avla barn. Och jag skulle skriva romaner och någon gång i månaden pendla till Stockholm och träffa min förläggare. Då skulle jag vara chic och går på resturang.Sedan skulle jag ta tåget hem till norrland, mina höns och min karlakarl. Och lyssna efter den mjuka tystnaden. Ro i min sjö och skidra i skogen.

Och nu har jag dammsugit bildarkivet för frisyr- och stilanalys. Trogna läsare minns säkert några av dessa bilder.

Jag klämde in mig i en garderob och fotade mig själv. Den här bilden gjorde succé!

Så jag gjorde det igen…

… och igen. Med nästan lika stor framgång. GUD vad jag önskar att jag hade kvar den gröna klänningen. Skulle styla den på exakt samma sätt som då.

Jag hann byta frisyr otaliga gånger under 2007. Jag hade först en rakbladsvass page i det som då var min naturliga hårfärg (blond).

Fram tills jag blev gravid med Uffe hade jag absolut noll självfall så mitt hår föll i denna form efter att jag klivit ur duschen.

Ganska fin frisyr som jag dock inte tror att jag skulle passa lika bra i nu.

Jobbade mycket med glasögon. Samt neonrosa läppar.

Och blå ögonskugga.

Och lekte och fotade massor med min syrra, som flyttat hem en termin för att läsa på folkhögskola.

Peak 2007 på oss båda!

Som sagt.

Neon var verkligen grejen.

Byxor var också kul. Som dessa gubbiga byxor med veck och hängslen.

Inser att jag hade på mig något liknade härom veckan. Marinblå seglarbyxor med guldknappar, randig tröja och röda skor.

Underbar outfit. Hade absolut kunnat bära detta rakt av idag.

Och den här outfiten. Röv-posare since 2007 ✌️

Men vad hade jag inte burit idag?

Kanske inte pappas blåställ med blå tights under, klackskor och rosett i håret. HAHAHA så fasansfullt och kul på samma gång.

Hade sannolikt inte heller haft på mig det här. Notera halsbandet tillverkat av en massa skramliga armband.

Även det här hade känts utklätt idag. Liksom för mycket fluff och kjolar och vintage på en och samma gång. För min smak alltså.

Liksom denna prickiga sparkdräkt jag sytt själv. Skulle aldrig komma på tanken.

Rosetter var tydligen på modet.

Ja, håraccessoarer av alla slag. Märkliga filter var också på modet.

Men min mosters gamla studentklänning hade jag på mig när jag gick på barnvälsignelse för min bästa väns dotter. Älskar fortfarande.

Och en klänning från Scene by Tjallamalla som var all the rage på den tiden. Men vad är grejen med ap-armarna? De ser helt galna ut!

Sedan klippte jag en pixie och färgade håret mörkare.

Finns få saker kvinnligare än en riktigt kort frisyr när man passar i det. Skulle dock aldrig kunna bära upp det här idag. Nu skulle jag bara känna mig tantig.

Den randiga engelsk konfekt-klänningen finns fortfarande i min ägo. Den är alldeles för trång över ryggen nu, men väntar på mina barnbarn.

Frottéshorts från sjuttiotalet, knästrumpor, klackskor och gul blus jag ärvt från tant Märta.

Här satt jag i mitt flickrum och samlade recept till min receptbok.

Anna hade gått Tillskärarakademin och sydde och dekonstruerade kläder på löpande band. Jag fick bära allt hon tröttnat på, som denna kjol av en skjorta

Och klänningen tillverkad av en svettiströja.

(Väskan bar jag förresten så sent som förra veckan. Den som spar hon har.)

Och ett halsband gjort av leksaksbilar.

Samt en jättestor herrskjorta förvandlad med smock där bak. En förvånansvärt modern outfit eller hur? Skulle faktiskt funka idag.

I september började jag läsa Litterturvetenskap och i samma veva flyttade jag hemifrån. Rakt in i ett femtiotalsradhus mitt i stan. Jakob och jag fick hyra det av min kompis Sannas familj. Förstod vi hur tur vi hade? Jag tror inte det.

Det här var min skolstarts-outfit. En mycket viktig sak. Man måste ikläda sig den man vill vara. Ännu viktigare med rätt outfit när man börjar universitetet efter två års studieuppehåll och verkligen har längtat efter att plugga och få känna sig utmanad mentalt.

Hösten 2007 fick jag jobb som krönikör i den lokala gratistidningen, Folkbladet gjorde ett stort reportage om mig och jag började få lite förfrågningar från Umeås kulturliv. Om att delta i debatter, seminarier och sånt. Och så skrev jag Modebloggarens brandtal. Ett inlägg som det känns som att jag skrivit hundra gånger sedan dess. Fast kanske inte om modebloggarens rätt att existera – men väl husmorsbloggarens…

Oj vilken

modebloggare

jag var.

Men samtidigt som roliga saker hände mådde jag otroligt dåligt. Ångest, nedstämdhet och ingen aptit. För mamma blev stadigt sämre och inlagd på sjukhus i perioder. Det blev smärtsamt tydligt att hon inte hade så lång tid kvar att leva och jag skrev inlägget Min mamma har cancer.

Att gå igenom en väsentlig del av sin tonårstid med en mamma svårt sjuk sätter sina spår. Jag orkar inte göra allt det som andra i min ålder gör. Jag är inte längre samma naiva unga människa som jag en gång var. Jag har vuxit upp fort. Känner mig 100 år äldre än mina vänner. Jag har blivit både allvarligare och tystare. Ledsnare och tröttare.

Julen 2007 höll mamma på att dö ifrån oss i leverkoma, hemma i sängen hos mormor och morfar. Hon lyckades dock hämta sig och klarade sig på dagen en månad till.

Här är jag så lik min mamma, som hon såg ut som ung. Och jag blir ledsen när jag ser det, för jag tänker på hur mycket sorg som väntade oss alla.

Läs mer på temat:

Underbaraclara fyller 20 år!

Året var 2026

Sommaren innan högstadiet blev jag feminist. Syrran hade fått boken Fittstim i födelsedagspresent och jag snodde den, läste ut över en natt och blev upplyst. Plötsligt förklarade någon för mig så att världen liksom blev begriplig.

Det ledde mig snabbt in på ett intresse för alla möjliga feminister och kvinnosakskvinnor. Jag läste en bok om suffragetterna med Emmeline Pankhurst i spetsen. Och lärde mig om svenska kvinnosakskämpar som Fredrika Bremer, Elin Wägner och Ellen Key. Särskilt Ellen fascinerade mig. Hennes barnsyn, fredsivran och inte minst Strand. Gården byggd vid Ombergets strand, helt efter hennes egna huvud och ideal. Jag tittade på bilder, läste och beundrade huset med det gröna köket och blomsterbordet med blå hortensior. Tänk att få gå där och titta på allting i lugn och ro?

En bilsemester något år senare fick jag nästan chansen. När vi var på väg mot Gränna fanns det plötsligt en skylt med texten Ellen Keys Strand. Jag skrek upphetsat

-Men där är ju Ellen Keys Strand, pappa!

Varpå min far hojtade

-Vi ska inte bada nu!

Och gasade vidare.

Men här sitter jag nu, tjugofem år senare och arbetar vid Ellen Keys skrivbord på Ellen Keys Strand. Två veckor av skrivande, kontemplerande och att räta ut sig själsligt och fysiskt. Som var just Keys ambition när hon i sitt testamente förvandlade Strand till en vistelsegård för arbetande kvinnor. Det känns overkligt att just jag får vara här just nu. Tassa ner i köket och göra kvällsfika. Krypa upp i soffan i bokrummet och läsa. Sitta på solfånget och pelarbron och känna vinden i håret och solen i ansiktet. Jag kom i tisdags och stannar till nästa söndag. Jag ska ta vara på den här tiden. Det ska jag verkligen.

2006 började jag blogga. Jag hade känt suget ett tag, läst andra bloggar och tänkt att det där kan jag göra minst lika bra. Så jag startade Underbaraclara med undertexten the kristet, fashionistiska, feministiska alternativ du älskar. Ödmjukhet var visst ingenting för mig.

Det första inlägget på bloggen handlade om en basker, det andra hade rubriken En unken armhåla. Det tredje inlägget handlar återigen om samma basker och det fjärde inlägget har ordet rexona i titeln. Det var tydligen fokus på två saker i min tidiga bloggkarriär: huvudbonader och armhålor.

En unken armhåla

Gud vad jag är trött! Kom precis hem efter en betungande arbetsdag (okej inte precis, jobbade bara fem timmar men ändå) man BLIR trött av att jobba i butik och sälja och vara trevlig…speciellt om kunderna inte är trevliga tillbaka. Eller om de envisas med att köpa beiga kläder.

Hör upp alla människor!!! Ytterst få passar i beigt. Det är sant. Jag säger det inte för att djävlas med er som är beigetokiga. Men faktiskt! Välj en annan färg när du ska köpa kläder. Om du har min hudfärg (grisskär) gör du bäst i att undvika aprikost, aprikosrosa, beige, ljusbrunt eller aprikostgult. Ta det som ett vänligt råd från en person som ser människor prova beiga kläder varje dag.

Någon hade klottrat på en vägskylt idag. Det stod ”överskatta inte betydelsen av skönhetsvård” Kan tänkas att många nojjiga människor behövde läsa det. Men lika många behöver läsa ”underskatta inte betydelsen av skönhetsvård” vill jag bara meddela. Jag har blivit placerad bredvid alltför många unkna armhålor när jag sitter på bussen, som borde lära sig uppskatta betydelsen av hygien och skönhetsvård, helt enkelt som en trevlig gest mot sina medmänniskor.

fred ut!

Bara i september det året publicerade jag 89 blogginlägg. På den tiden kunde ett inlägg vara mer som en tweet eller en post på stories. Antalet kommentarer jag fick när jag skrev var på sin höjd 2-3 stycken. Men jag bloggade oförtrutet vidare, trots att ingen läste. Ja jag blev faktiskt besatt av att blogga. Snart var jag uppe på nätterna och skrev.

Jag var usel på att fota och inget vidare på att skriva. Men kreativiteten var det sannerligen inget fel på. Jag bodde fortfarande hemma hos mamma och pappa, arbetade i stans coolaste klädbutik och fashion var vad jag levde för.

Låt mig nu bjuda på några mikroskopiska outfits. För på den tiden fick man läsa med förstoringsglas.

Det är härligt att se att jag vågade posa och leka så mycket. Att jag kände mig fri och hade kul med kroppen redan från start. Jag hann dock bara blogga i tre månader under 2006 och av dem var jag sex veckor i Indien. Dumt nog valde jag att dokumentera det på resedagboken.se istället för min egen blogg. Minns att jag skrev massor av roliga saker, men ingenting finns bevarat eftersom sajten lades ner. Där ser man faran med att lita på andras plattformar. Tyvärr har jag gått i den fällan fler gånger sedan dess.

Vad skrev jag då om på bloggen förutom mode? Jo, jag tipsade bland annat om att läsa Victoria Bennedictssons Fru Marianne. Och jag gjorde det med orden Jag tänker inte dra någon handling för er. Stäng av TVn, läs den och bli bildad. Hahaha! Roligt att jag alltid varit så mästrande.

Jag jämförde två omslag av Marie Claire, från olika epoker. Men några längre analyser bjöd jag inte på så det blev inte vidare intressant. Jag läste Jane Fondas självbiografi och tyckte att hon borde ge lite fler kloka råd till Lindsay Lohan. Jag röt ifrån över Kristallengalan och att det bara var en massa män som var nominerade. Sedan pysslade jag litegrann. Piffade ett diadem och tillverkade doftpåsar. Konstaterade att jag knappast var någon Ernst.

Nej, det var det ingen som trodde heller.

Jag bjöd på en kavalkad med mina bästa clips och skrev om att modebloggarna var trista som fokuserade på konsumtion framför kreativitet.

Och så spelade jag in ett program som sändes i P3. Hade faktiskt HELT glömt bort att detta hänt, men nu kommer minnena tillbaka. På den tiden fanns ett program som gick ut på att unga människor fick hem en inspelningsutrustning och gjorde ett avsnitt om sitt liv. Minns att jag hörde det på bussen hem från mormor och tänkte än en gång att det där kan jag göra minst lika bra. Så jag skrev till redaktionen och berättade varför just jag skulle få uppdraget.

Det blev ett program om att ha en sjuk mamma. Tror jag, men minns inte säkert för jag lyssnade aldrig. Det var liksom inte det som var grejen. Jag ville bara få vara kreativ.

Att läsa mitt arkiv från 2006 gör mig både generad, glad och stolt över tjugoåriga, hejdlösa Clara. Inget filter, inga rädslor, ingen oro över att bli missförstådd eller trampa någon på tårna. Stor tilltro till min egen förmåga (trots att den var bristande) och ett starkt driv att ta för mig av livet. En känsla jag unnar alla unga kvinnor.

Är det någon som läst bloggen så länge att de minns något av det här?

Läs mer på temat:

Underbaraclara fyller 20 år!

Den tionde september 2006 skrev jag mitt allra första blogginlägg. Det betyder att bloggen idag fyller 20 år. Hipp hipp hurraaa! Tänk om jag vetat vad jag påbörjade den där natten? När jag satte upp bloggen, slumpade ett bloggnamn baserat på vad som rimmade på Clara och sedan bara bestämde mig för att köra. Jag hade ingen aning om att jag gav mig ut på mitt livs äventyr. Just då var det bara en kreativ klåda som behövde tillfredställas. Inte precis skaparlust, utan snarare en skaparnöd som fortfarande sitter i.

Bloggen har varit en skola i att skriva, en skola i att fota och en skola i att driva företag. En skola i att tåla kritik, och att härda skinnet på näsan. En skola i att våga uttrycka min mening, leka och ha roligt. Vara stark, svag och sårbar. En skola i att dela med mig, med integritet. Och att ta emot och lyssna.

Med anledning av mitt 20-årsjubileum gjorde jag igår en intervju. Den unga journalisten konstaterade att han var tre år när jag började blogga. Och han frågade om jag ser mig själv blogga om ytterligare tjugo år? Ja faktiskt. Även om fyrtio år, ifall jag bara får leva så länge. Tänk att vara åttio år gammal och ha dokumenterat nästan ett helt liv och samtidigt samhällets alla förändringar? Ur ett folklivsperspektiv är det hisnande.

Men nu går jag verkligen händelserna i förväg här. För idag fyller jag tjugo. Och det kommer jag att uppmärksamma hela hösten. Framförallt kommer jag att djupdyka i arkivet och ge mig på att försöka sammanfatta vad som hänt varje år och hur bloggen förändrats sedan jag började.

Och du, alldeles oavsett om du är en gammal eller nytillkommen läsare. Jag är tacksam för att just du vill dela den här platsen med mig.

När jag publicerade ”Önska ditt inlägg” skrev Sandrie, Hannah, Ava och Elin att jag skulle berätta lite mer om mitt arbetsliv. Så det tänker jag göra och just idag zoomar vi in på hur jag arbetar med bloggen.

Förra sommaren blev bloggen med betalvägg och det har förändrat så mycket för mig. Jag har nu tid för att skriva på ett helt annat sätt och har gått från cirka 6 blogginlägg i veckan till omkring 10 -11. Att blogga har blivit roligare och jag känner mig stoltare. Det gör någonting med en när man får betalt för det som är ens faktiska hantverk. Istället för att få betalt för att göra reklam på plattformen där man utför samma hantverk. Jag känner mig väldigt stolt över de omkring 4000 betalande bloggprenumeranter som jag har. Är väldigt tacksam för det communityt.

En praktisk sak jag behövt tänka mer på sedan betalväggen är hur jag strukturerar inläggen och i vilken ordning de ska komma. Det har alltid varit viktigt för mig med en bra mix och variation på innehållet. Två snarlika inlägg ska inte följa på varandra, men när betalväggen blandas in blir det genast mer av ett pussel. Min strategi är att lägga de populäraste inläggen bakom betalvägg för att du som är prenumerant ska få maximalt för slantarna. Hur vet jag vilka inlägg som är populärast? Det tog jag reda på i den här läsarundersökningen jag gjorde våren 2025.

Men sedan vill jag såklart att bloggen ska vara läsvärd även för er som inte betalar. Så ibland lägger jag populära inläggstyper ute i gratisflödet.

Jag älskar appen Google Keep (har skrivit mer om den här) och har den både i mobilen och datorn så att jag lätt kan använda den. Jag har en lista som heter Bloggämnen och ett som heter Poddämnen. Där plitar jag ner läsarönskemål eller en rolig idé så fort jag får en. Jag har också en lista som heter Bloggplanering. Där spaltar jag upp veckans blogginlägg dag för dag. Jag sätter en bokstav bakom för att minnas vilket som är vilket i planeringen. P står för Premium och Ö för Öppet inlägg. På bilden ser du förra veckans bloggplanering. Då hade jag ju ett temavecka om lampor och då blev det hela tretton inlägg under veckan.

I starten av en vecka har jag kanske 2-3 blogginlägg klara för mig. Men resten bestämmer jag allt eftersom, beroende på vad som inspirerar mig. Det är ju någon slags norm idag att man ska publicera ett inlägg per dag som bloggare, men det känns för lite för mig. Jag vill att bloggen ska vara mer levande än så. Den enda nackdelen med att publicera oftare är att kommentarerna blir något färre på varje inlägg, eftersom de ligger ”etta” på bloggen kortare tid. Och jag vet ju att många läsare verkligen uppskattar att läsa kommentarsfältet. Jag godkänner kommentarer så fort jag hinner (flera gånger i timmen) och försöker vara extra noga med att svara i mina premiuminlägg. Jag vill att det ska kännas en skillnad när man är premium!

Jag har en läsare som heter Lina som är helt otrolig. Hon hörde av sig och sa att hon gillar att korrläsa och alltid lägger märke till korrfel – men inte vill vara en sådan där tråkig språkpolis som bara sätter dit. Så hon föreslog att hon lämnar kommentarer vid eventuella språkfel, men som jag inte behöver godkänna utan bara använda för att rätta. Det är otroligt värdefullt för mig och jag är väldigt tacksam!

Erica har jobbat som min bloggredaktör sedan 2016. Hon hade en paus där på ett nästan två år när hon pluggade, men sedan förra hösten är hon tillbaka igen och inget gör mig gladare! Erica kommer med roliga ideér, har en bra utifrånblick på materialet och är dessutom ett otroligt bollplank.

Det här året med betalvägg har jag blivit tryggare och modigare. Tryggare ekonomiskt. Modigare i vad jag delar. Hade jag inte haft betalväggen under den här perioden efter skilsmässan hade jag nog inte pallat att skriva om vardagen överhuvud taget. Nu kan jag fortsätta vara genuin och ärlig – men slipper troll, spekulationer och påhopp. Det är en klar förbättring av min dagliga arbetsmiljö.

Det är ockå spännande att se att många erfarna bloggare nu testar Substack med betalvägg – som ett sätt att få betalt för sitt arbete. Tänker på bland annat Johanna Bradford och förstås Malin. Givetvis prenumererar jag på hennes stack och den är superbra och välskriven!

Blir du premiumprenumerant här finns det förresten en knapp i menyn så att du kan sortera blogginnehållet på enbart premiuminlägg. På det sättet kan du läsa ikapp allt du missat – utan att behöva få upp allt du redan har läst.

Hoppas det besvarade några av era frågor. Att sätta mig med min dator på mornarna och få skriva fritt om vad som intresserar mig. Det är fortfarande det roligaste jag kan tänka mig i jobbväg!

För sisådär tio-femton år sedan var bloggvärlden en enda DIY-fest. Man skulle pyssla, pimpa och göra om allting hemma. Ingen tänkte på linoljefärg eller hantverksmässig hemslöjd. Nej man smetade plastfärg på gamla möbler, klippte ut dekorationer i vinyl och limmade plastblommor på allt som kom i ens väg. Det var kitchigt värre. Och även om jag inte saknar förstörelsen av gamla fina grejer, så saknar jag den där gör det själv-andan som var så hejdlös och oängslig.

En vanlig sak att pimpa var lampor av olik slag:

Jag limmade en rislampa full med plastblommor. Minns att denna gjorde succé bland läsarna.

En IKEA-lampa i frostat glas fick regndroppar i svart vinylfilm.

Och kökslampan fick flugsvampar.

Av en ljusslinga gjorde jag en lampslinga. Skar hål i pappersmuggar från Lagerhaus och trädde på ljusen. Höjden av chict 2012!

Och så klädde jag om en lampskärm till Bertils barnkammare. I rött och vitt med endast lite textillim till hjälp.

Det var andra tider det! Men lampor är fortfarande ett roligt DIY projekt. Funderar som bäst på vad jag själv skulle kunna pyssla ihop…

Just nu pågår en redig Lampfest på bloggen. Här är de tidigare inläggen på temat

Nu blir det lampfest!

Kallt eller varmt ljus?

Hur hade vi levt utan lampan?

I den mörkögda augustinatten börjar jag återigen tända lamporna. Småbelysningen som skänker en ombonad känsla till hemmet. Men nu är det ju september och ännu mörkare och därför ska vi ha Lamp-fest på bloggen denna vecka! Lära oss mer om belysning, glödlampor och hur ljuset påverkar oss. Hoppas ni hänger på! Först ut är fem av mina favoritlampor här hemma. Och jag skulle gärna vilja dela med mig av några fina läsarlampor också, med tillhörande historia. Om du har en lampbild du vill dela – maila den till underbaraclara@gmail.com med en liten motivering!

Min älskade Strindbergslampa som jag vann på en Traderauktion. Det var ingalunda ett fynd (betalade kring tusenlappen) men den pryder sin plats i hemmet och skänker ett underbart varmt sken. Namnet Strindbergslampa har egentligen ingenting med Strindberg själv att göra. Lampmodellen kallades ursprungligen för Bordstaklampa och tillverkades i olika modeller av Karlskrona Lampfabrik.

En riktigt ruggig golvlampa är detta as från fyrtiotalet. Stor, pampig med fransar och tändsnöre man drar i. Lampan skänker en viss bordell-känsla åt hemmet – och det behöver ju inte vara fel. Fyndade på en antikaffär i Boden för flera år sedan.

Min mest fotograferade lampa måste vara den över matbordet. En elektrifierad fotogenlampa med plats för stearinljus. Tre lampfunktioner i en! Tycker mycket om den gröna fransen som ger en härlig karaktär. Dock lyckas den typ aldrig vara centrerad över bordsskivan eftersom takkontakten är monterad på fel plats. Det ignorerar jag dock.

Den här förtjusande majolikafoten älskar jag. Och lampskärmen av modernare snitt gör den extra kul och dekorativ. Funderar på om det har varit en fotogenlampa ursprungligen? Foten känns så gammal och lampdelen hör inte riktigt till. Har för mig att jag köpte den någon sommar i Borås för länge sedan.

Vi avslutar med en av få nyproducerade lampor i mitt hem. Denna skönhet från IKEA hänger i vår hall och är så vansinnigt tjusig. Drar blicken mot takhöjden och går dessutom igen i de runda glaslampor som finns i rummet bredvid. Serien heter Simrishamn och finns i butik just nu.

Och som sagt – om du har en lampbild du vill dela maila den till underbaraclara@gmail.com med en liten motivering till varför du gillar den så mycket!

Här kommer ett knippe bilder från onsdagen, torsdagen och fredagen. Tre tämligen ljuvliga dagar fulla av roliga möten, rörelse och loppisfynd!

På onsdagen skulle jag iväg till Övik. Det var soligt och varmt och jag bar två av mina senaste loppisfynd – min gamla Kappahlkjol från sent sjuttiotal/tidigt åttiotal med härlig vidd i kjolen. Samt en omlottblus från H&M som jag fann på PMU.

Till den en loppad silkesscarf, en väska från H&M och en ring från Rad Susie i Malmö.

Hatt två år gammal från H&M och skor från Sézane. Outfiten åker rakt ner i min Italienpacking!

Sedan körde jag söderut med bra musik dånande i bilen.

Ända till Själevad och hem till gulliga Cathrin som driver High Coast Vintage.

En underbar vintagebutik som Cathrin haft på sin gård i många år.

Hon bjöd på kaffe och kakor i trädgården, vid sitt urfina hus.

Och vi hade så mycket roligt att prata om.

Cathrin har haft sommaröppet färdigt för säsongen, utan att jag hann pricka in något av datumen. Så nu höll hon extraöppet för mig. Hur gulligt?!

Hennes sortiment är helt otroligt.

Fantastiska kläder från 20-70-tal som hon samlat på sig under lång, lång tid.

Har sällan varit i en så välsorterad vintagebutik. Och absolut inte här i norrland.

Men nu ska den stänga och Cathrin säljer hela lagret på ett bräde och någon annan lycklig butiksägare får ta över det.

Vi provade kläder i fyra timmar och Cathrin drog fram det ena plagget efter det andra som jag fick testa. Fullkomlig dröm som ni förstår.

Jag som är lång och stor brukar ha svårt att hitta riktigt gamla kläder på second hand som passar. Framförallt blir det för trångt över ryggen och bröstkorgen på mig. Men jag hade tur den här gången. Hittade en hel del till min Italienresa i oktober men också sånt som ska användas som styling till kommande reportage och böcker.

Få saker gör mig lyckligare än att hänga med en riktigt insatt och kunnig vintagenörd som brinner för kläder.

Kolla hattaskarna!

Och skorna.

En helt fenomenal samling.

För att inte tala om väskorna, kragarna och sjalarna….

Efter en hel dag av lyckligt botaniserande vände jag skutan och körde hemåt igen. Ska visa några av mina fynd i ett kommande inlägg.

Hemma på vår grusväg mötte jag Uffe och Folke som skulle inleda mammaveckan två dagar tidigare än vanligt och kom traskande och cyklande från pappa. Peppen var hög!

Eftermiddagssolen mild och mjuk.

Och Marcus hade fixat middagen. Älgfärsbiffar och klyftpotatis.

Vi åt på verandan och pratade tydligen om roliga saker.

Och kramades.

Och efter maten drog vi till tennisbanan allihop, för att öva slag och klänga som apor.

Åh det är skoj med racketsporter. Har alltid gillat badminton, men nu har jag fastnat för tennis. Jag är jättedålig men det är jätteroligt och Marcus kämpar tålmodigt för att lära mig teknik.

Efteråt var vi svettiga så då drog vi till tjärnen och gjorde bomben från bryggan. Barnen låg i så länge att de huttrade som asplöv efteråt.

Så när vi kom hem spolade jag upp badkaret åt dem och så fick de värma sig.

Medan jag tände ljus och kokade varm choklad till kvällsfika.

Men var var Bertil då? Jo det kan jag berätta!

Hela veckan var han och seglade i Stockholms skärgård, med sin klass. De har varit besättning på ett artonhundratalsskepp där de arbetat hårt! Han hade ingen mobil under hela veckan, så små livstecken som dessa kom från andra föräldrar. Jag var svårt avundsfrisk på honom. Det här är min dröm att få uppleva. Över Atlanten, ring mig tack.

Barnen är fortfarande en smula morgontrötta efter sommarlovet. Jag gav Uffe sin frukost halvliggande i soffan med Essa. När han och Folke cyklat till skolan…

…gick jag en promenad med hunden. Morgondimman var otrolig.

Kolla vår söta lilla by. Mitt nymålade magasin lyser som en röd pärla!

Älskar sensommarmornar med dagg som får allt att dofta.

På torsdagen behövde jag till tandläkaren igen (denna eviga följetong med min trasiga tand) och sedan satt jag och skrev hela dagen och gjorde admin.

På kvällen skördade veckostädningen ett offer.

Och efteråt stack vi och tränade på gymmet. Ett riktigt grispass där svetten pärlade sig i ansiktet.

Och sedan ett nytt kvällsdopp med barnen och bomben från bryggan. Där vi också varierade oss med ninjahopp, snurrar och superman-poser. Sedan var vi iskalla och fick skynda oss hem, göra kvällsfika och krypa till kojs.

På fredagsmorgonen fixade jag frukt till Uffes fruktstund. Nektarin delad i hälften (för ettagluttare med känsliga framtänder) och en näve krusbär från trädgården. Sedan barnen cyklat gick jag en promenad med Essa.

Sedan duschade jag och sminkade mig.

Hejhopp och redo för dagen! Jag skulle till Albin och äta lunch. Kjol och topp fynd från second hand.

Han har så fint i sin trädgård.

Och prydligt i sitt trädgårdsland.

Vi åt på hans inglasade balkong och löste livets gåtor. Tycker så mycket om min kloka och kluriga vän.

När jag kom hem igen började jag skala potatis. Det var nämligen Marcus födelsedag och han hade önskat sig palt.

Skalade och la i blöt för att de inte skulle oxidera och bli grå.

Sedan hackade jag fläsket och delade potatisen i halvor.

Och monterade köttkvarnen på min gamla Electrolux. Bröllopspresent från farsan som jag har nött på i tjugo års tid. Köttkvarnen fick jag dock några år senare och den har använts både till korvstoppning och palt.

Jag malde mjölig potatis och tillsatte vetemjöl och salt.

Blötte handen och tog upp en klick smet. La fläsk i palten och nöp ihop den och trillade den rund och fin med händerna.

Sedan la jag palten i en paltslev, i en enorm gryta med vatten och lär sjuda. Paltsleven är toppen för att den hjälper palten att behålla formen och stelna något, medan jag formar nästa palt. Sedan kokade jag palten på låg värme tills alla paltar flöt till ytan. Tog en dryg timme ungefär.

Under tiden det kokade gjorde jag två chokladtårtbottnar.

Och slog in paketen. Hade köpt ett armbandsur, lite olika smycken, en vinröd overshirt i jeanstyg och ett helt gäng med tröjor från second hand. Är barnsligt förtjust i att ge presenter till denna man.

Sedan dekorerade jag och Uffe kalasbordet på verandan.

Ballonger, serpentiner och givetvis födelsedagsflaggan. Den har sin plats på varje kalasbord!

Marcus hämtade sina barn på bussen och sedan anslöt hans mamma och mina ungar.

Och så firade vi.

Vår roliga, godhjärtade och omtänksamma Marcus. En klippa för så många som förtjänar att hyllas på alla sätt.

Jag hade kokat egen sylt såklart. Hemgjort ska det vara. Och gjort precis lagom många paltar, med endast två stycken överblivna efter middagen.

Efter maten blev det chokladtårta. Hade rafsat runt i kalaslådan och hittat en fyra från när Bertil fyllde fjorton och en sexa från när Uffe fyllde sex och tillsammans fick vi det rätta talet på tårtan. Nu ska jag bara spara siffrorna i tjugo år till så att jag kan vända på dem och fira honom igen.

Uffe hade tillverkat paket och gjort ett kort och Folke likaså.

Efter maten drog barnen och badade, jag gick en kvällspromenad med Essa,

och sedan målades och pysslades det vid köksbordet. Ett utmärkt slut på fredagskvällen och start på barnveckan!