Det jag beundrar Jakob allra mest för Ă€r att han Ă€r sĂ„ totalt obrydd om folk Ă€r “konstiga”. Jakob skulle aldrig orka bli provocerad av Björn Ranelid. Aldrig heller av att en kille bĂ€r kjol eller att en kvinna pĂ„ banken har blĂ„tt hĂ„r. Jakob gillar alla mĂ€nniskor nĂ€stan. I alla fall gĂ„r han inte och stör sig pĂ„ nĂ„gon. Speciellt inte ifall de Ă€r lite knĂ€ppa och udda eller knepiga socialt.
BĂ„de jag och Jakob har hela vĂ„ra liv upplevt att mĂ„nga mĂ€nniskor som Ă€r lite “udda” dras till oss. Ett tag nĂ€r jag var yngre tyckte jag att det var jobbigt eftersom jag inte förstod vad som förvĂ€ntades av mig. Men idag gör det mig bara stolt. Att mĂ€nniskor som pĂ„ ett eller annat sĂ€tt inte passar in i samhĂ€llsnormen – kĂ€nner att de fĂ„r passa in med oss. Det Ă€r typ den finaste komplimang man kan fĂ„! Och nĂ„gonting jag hoppas att jag kan föra vidare till mina egna barn. För egentligen tror jag att det handlar om att ha en god sjĂ€lvkĂ€nsla. Har man en god sjĂ€lvkĂ€nsla och grundmurad uppfattning om sitt eget vĂ€rde sĂ„ kan man umgĂ„s och acceptera alla. Och andra vill i sin tur vara i ens nĂ€rhet. Bland skolbarn mĂ€rks det pĂ„ flera sĂ€tt. Till exempel kan det handla om att inte vara rĂ€dd för att umgĂ„s med sĂ„dana som betraktas som töntar, av rĂ€dsla för att det ska smitta av sig. Eller att nĂ„gon annans “konstighet” ska fĂ„ en sjĂ€lv att verka udda.
En god sjĂ€lvkĂ€nsla Ă€r den finaste gĂ„va man kan ge sitt barn och dĂ€rigenom ocksĂ„ alla andras barn. Tolerans för det udda. Eller om man sĂ„ vill – det unika.
Print
