Jag är verkligen helt boa-nipprig för tillfället. Precis så här var det under förra graviditetens sista del också. Om jag älskar matlagning, hemmafix och pyssel i vanliga fall blir jag smått knäpp under graviditetens sista fas. Jag kan vakna mitt i natten och börja tänka på möbleringar, gardinval, loppisfynd och utrensningar jag ska göra av gammalt skrot. Och så måste jag hala fram anteckningsblocket och börja skriva ner allt jag tänker på. Jag kan ligga i soffan om dagarna och fantisera i timmar om allt boande jag ska ägna mig åt – både nu och när bebisen föds. Men den här gången blir det extra speciellt eftersom vi faktiskt håller på med massa renoveringar som kommer bli klara under maj och som kommer förändra mycket här hemma. Det innebär att jag inte kan boa så mycket nu – men desto mer snart vilket liksom gör att behovet blir uppdämt.

Jag blir alldeles lycklig när jag tänker på (inbillar mig?) hur mycket hjortronsylt jag ska koka och sätta på hyllorna i källaren, alla våra egna tomater jag ska äta och soltorka. Hur jag ska strukturera mitt nya skafferi och hur jag ska vika kökshanddukarna. Hur jag ska baka av våra egna ägg och laga mat med bara sådant ifrån landet. Jag ser framför mig hur min gamla manchestervagn ska stå ute under ett träd i skuggan med nya bebisen sovande i och hur jag ska baka limpor i långa banor. Ja, herregud ni hör ju. En husmors våta dröm. Om jag ens orkar med hälften av allt kommer jag att vara väldigt lycklig. Fast jag minns vilken enorm energi jag hade sista tiden innan Bertil föddes och hans första månader i livet (undantaget första veckorna efter förlossningen då jag var typ död). Jag har sällan haft så mycket inspiration och ork tidigare. Det var som att hormonerna gjorde mig hög. Hoppas på ett liknande tillstånd i sommar!

Alltså jag känner mig verkligen som världens tråkigaste bloggare just nu. Jag är i behov av en klippning sedan tre månader tillbaka så jag ser inte riktigt klok ut i håret och orkar inte fånga mig själv på bild. Dessutom går jag ju bara hemma här i arbetskläder utan en tillstymmelse till bloggvärdig outfit att dokumentera. Och vårt hem är ett inferno av byggdamm, sågspån, verktyg och saker som står på fel plats eftersom vi bygger om i tre rum samtidigt – så det finns inte mycket inspirerande att dokumentera där. Och köket är kaosigt så jag har ingen lust att hålla på och fixa med recept heller. Jag känner mig faktiskt riktigt handfallen. Vad tusan ska jag blogga om egentligen? Sedan vet jag ju att om ett par tre veckor kommer allt vara på plats och då blir det en störtflod av inspirerande blogginlägg förhoppningsvis – med alla nya rum som tar form här hemma och alla förändringar jag gjort. Hoppas ni håller ut tills dess!

Äntligen, äntligen är den här! Signalexet av min nya bok BAKA damp ner i brevlådan för någon dag sedan. Det är alltid fruktansvärt pirrigt när man får se sin bok för första gången. Allt jobb och all kärlek man lagt ner – förpackat mellan två pärmar. Men jag behövde inte vara orolig – för boken motsvarade verkligen visionen jag haft i huvudet! Det är alltså en bakbok för barn mellan 6-9 år (fast den passar egentligen för alla) med pedagogiska recept så att även den som precis knäckt läskoden ska kunna följa instruktionerna.BAKA släpps kring den 14e maj men finns att förhandsboka på Adlibris för endast 93 kronor.

Just nu håller vi på att förbereda inför den tredje boken i serien, nämligen ODLA, som vi ska plåta i sommar. Den andra delen FIXA gjorde jag och Annakarin i februari så den jobbar de duktiga formgivarna för fullt med just nu. Alla böcker följer en liknande uppbyggnad och tanken är att man ska kunna ha hela serien i bokhyllan och bli inspirerad till att Baka, Fixa och Odla. Det känns så roligt att göra någonting direkt riktat till barn, för att stimulera deras kreativitet och skaparlusta! När Bertil fick se boken satt han och klämde på den en lång, lång stund och förhörde sig sedan noggrant vad alla redskap heter och vad alla förpackningar innehåller.

Idag har vi haft en riktigt arbetsdag tillsammans med våra kompisar som vi har odlingarna och gårdsbutiken med (ni vet Ulrika med hönorna i min dokumentär). Jag har stått och planterat om enorma mängder tomat och chiliplantor och som ni ser är det mer än plantorna som har växt. Magen är ungefär som en badboll nu.

Det finns inget som ger mig sådan ro som att vara i växthus och gräva i jord. Att flytta plantorna från sina små usla krukor till stora fina känns ungefär som när man själv får ta av sig ett par för trånga klackskor.

Vi inspekterade kycklingarna också, som kläcktes för några dagar sedan.

Obeskrivligt mjuka och söta.

Stig-Jerker gick omkring på gården och var mallig! Med så söta kycklingar är det väl inte att undra på?

Vi sådde ännu fler saker också och satte ut i växthuset.

Och i år är det inga fåniga små fröpåsar utan jättepåsar! Skörden ska ju räcka till två familjer plus vår gårdsbutik också!

Ungarna var så klart med och hjälpte till. Det var 19 grader i skuggan så de fick bada ute i en balja på gården.

Det blev en fin dag då vi fick massor gjort, komposten blev vänd, utedasset flyttat, grishuset snart färdigt, allting omplanterat och så lite tjockpannkaka med grädde och sylt i solen ovanpå det. Kan knappt bli bättre!

Jordbruksåret som kommer!

Älskar att energin börjar återvända. Varenda helg i vinter har jag bara degat inomhus men nu försöker jag vara ute och jobba! Idag kom våra grannar (som vi har odlingarna med) förbi och vi rev ut inredningen i hönshuset, städade ur det och mätte upp landet. Det är en stor odlingsyta så det gäller att det blir rätt! Härligt att jobba tillsammans. Lillen sopade hönshuset rent på skit.

Lillan skrubbade de gamla redena fina och rena igen.

Vi tog en tur till en antikaffär också. Tittade på fina saker som jag önskar mig till mitt nya helt oinredda rum på nedervåningen. Som en rosa sammetskanapé.

Sedan blev vi hembjudna på fika hos våra andra grannkompisar. Det var sommarvarmt och jag var barbent i klackskorna. Helt ljuvligt!

Var tvungen att knäppa några bilder från deras fina barnkammare också. Underbara tapeter

Fina tyger

Härlig mönstermix!

Och så barnrummets lekdel med ett gammalt kök för alla prylar och pinaler.

Vill ha alltihopa, typ! I morgon kommer lillens farmor hit och vi ska vända komposter, plantera om chiliplantor och tomater  och en hel del annat gårdsfix som behöver göras.

Jag följer med spänt intresse genusdebatterna som rasat på bloggarna genom åren. Det roliga är att trots att feminister har ett rykte att vara arga och rabiata är det ju precis tvärtom ofta. Carolina Gynning rasar på alla som tycker att könsneutrala kläder är en bra idé och stör ihjäl sig på att Nour inte rakat sig under armarna. Blondinbella tycker att barn som klär sina barn färgglatt och icke-könsstereotypt spökar ut dem till påskkärringar, precis som Anita Schulman har tidigare rasat och över hen. ”Hysterikorna” är inte dom man skulle tro att de är. Själv har jag aldrig skrivit inlägg där jag förfasar mig över hur andra klär sina barn. Ändå kommer människor in på den här bloggen då och då och är rasande, tycker att det är fånigt, att jag är rabiat för att min son har på sig klänning ibland och bär färgen rosa. Trots att det är han själv som gärna väljer klänningar att ha på sig. Det är ju världens skönaste plagg! Det tycker jag också – så varför skulle jag förbjuda honom att bära det? Men folk hänvisar till mobbningsrisken. Att inte utsätta barn för risken att bli retade. Vilket jag finner oerhört paradoxalt med tanke på att de enda som mobbas är de som kommer in här och kommenterar. Inga av våra vänner eller våra vänners barn bryr sig. De ser likadana ut själva.

Jag förstår inte riktigt det höga tonläget från många debattörer. Varför är de så arga? De har ju större delen av Sveriges befolkning i ryggen. De är helt normativa i sitt val att uppfostra barn och tänka kring kön. De är till och med ofta reaktionära och konservativa. Ändå går de i korståg mot den skara som som väljer att leva och tänka annorlunda.

Men  hallå. Det är inte synd om er. Ni är inga offer. Ni är normen, ni behöver inte försvara er. Det finns en stor intolerans i samhället och det är ni som hoppar på alla som avviker från normen som står för intoleransen.

Måste berätta vad som hände sist jag bakade dessa kakor. Jakob tog en och sa något om att de möjligtvis var lite salta?

Mycket förorättad fräste jag att om han nu ska vara så noga så kan han väl baka sina egna kakor i framtiden.

Tills jag själv råkade ta en kaka som verkligen var mycket, mycket salt. Jag har inget salt i smeten så jag fattade verkligen inte var saltet kom ifrån. Tills jag började undersöka pärlsockret.

Pärlsockret hade jag hällt upp i en fin glasburk och vid något tillfälle trott att den istället innehöll grovsalt och fyllt på med det.

Kakorna på bilden är alltså strösslade med en blandning av pärlsocker och grovsalt. Och att äta dem är lite som att spela rysk roulette.  Men bortsett från grovsaltet kan jag verkligen rekommendera dem! Typ världens godaste småkaka.

Ursprungligen kommer receptet från Söta sakers fina bok Sött från förr. Jag hade dock inte rätt ingredienser hemma när jag skulle baka så jag fick byta ut sockret mot florsocker plus att jag vispade hela smeten med elvisp på grund av lathet. Och nu vet jag vet inte om det var det som gjorde dem extra ”fluffiga” och härliga? Men goda är de i alla fall så nu får ni min version av receptet (minus grovsaltet).

Chokladsnittar

Print

Ingredienser

• 200 gram rumsvarmt smör

• 1 dl strösocker

• 1 1/2 dl florsocker

• 5 dl vetemjöl

• 3 msk kakao

• 1 tsk bakpulver

• 2 tsk vaniljsocker

• 1 ägg.

Print

Gör så här

• Vispa alla ingredienser till en smidig deg/smet och forma till längder.
• Lägg på ett bakplåtspapper och platta till dem lätt.
• Strössla över pärlsocker.
• Grädda mitt i ugnen i 200 grader i ca 15 minuter.
• Skär i snittar och låt svalna på plåten.

Kladdkaka med vit choklad

Åååh hjälp! Jag är lite omtumlad idag efter att min dokumentär De Obekväma sändes igår. Har fått så många fina kommentarer från olika håll och en hel drös med mejl. Det betyder jättemycket. Tack för peppen! Nu ångrar jag inte att jag tackade ja till att göra den.

För er som ännu inte har sett kan ni kika här. Och gillar ni får ni gärna dela den vidare <3

Alltså den här slöfocken. Som VET att han inte får ligga på bordet. Han är så slö och nöjd när solen skiner att han inte ens hör när jag kommer in i köket. Istället för att hoppa ner och låtsas som ingenting snarkade han bara lugnt vidare medan jag fotade honom. När han sedan vaknade kikade han på mig med ett öga, för att direkt somna om igen. För att sedan vakna med ett ryck och inse att det var matte som stod där och blängde. Då blev det fart på honom vill jag lova. Då formligen flög han ner från köksbordet.

[youtubeplay id=”ZPN4CdBNA-k” size=”medium”]

I kväll sänds då äntligen mitt eget avsnitt av dokumentärserien De Obekväma i SVT klockan 22.00. Man kan även se reprisen i efterhand på UR-Play. Lovar att lägg ut länken här sedan när jag hittar den.

Och nu har jag hittat den och HÄR kan ni alltså se mitt program.

Igår hann jag inte så mycket som öppna datorn för jag fyllde nämligen år. 28 år! Det kändes så märkvärdigt gammalt. Jag blev väckt med tårta på sängen och sång av Bertil, Jakob och min systers familj. Mys!

Anna hade bakat en helt sinnessjukt god tårta som kändes lite sjuttiotal med mandarinklyftorna sådär.

Sedan blev det paketöppning för hela slanten…

Och sedan fick jag den kanske bästa presenten av alla. En massa familjemedlemmar och släktingar som kom och hjälpte till att dra skräp och elda skrot, städa på gården, kärra ved och ta fram utemöbler. Så nu är hela tomten vårstädad! Helt perfekt att få hjälp med när jag inte klarar av att jobba mer än en halvtimme i stöten innan jag måste lägga mig och vila.

Idag har vi firat påskafton hemma hos pappa!

Med allt det godaste jag vet. Gravad lax, gubbröra, sallader, pappas kryddiga kyckling och massa annat gott

Gräddtårta med lemoncurd och färska bär på toppen som avslutning

Och så jag då. Som känner mig lite som en bomb som ska till att detonera. Jag åt tills jag blev helt vimmelkantig. Min fina klänning från Jumperfabriken blev allt trängre ju längre påskafton led. Så ofta när jag är gravid tänker jag tanken att jag ska knäppa upp mina allt för tajta byxor – bara för att inse att det inte finns något att knäppa upp. Ingen lättnad för magen att få. Den här proppfulla känslan är något man får leva med. I bortåt ett halvår ungefär. Phu.

Hoppas ni haft en fin påskafton allesammans!

Glad påsk på er alla! I år firar jag hemma för ovanlighetens skull. Min syster och hennes familj är här så det blir till att fika, hänga och vila i dagarna fem. Lite renoveringshjälp kommer jag också att få! I morgon kommer vi laga påsklunch och gömma påskägg och så får Bertil och Juni bli påskkärringar!

Titta vilka fina påskkort jag fått förresten! Bloggläsaren Camilla skickade ett helt kuvert fullt med gamla vackra kort till mig – så himla omtänksamt

Så känner man igen en högtid!

Hittade den här bilden från förra sommaren och blev helt varm i hjärtat. Jag och Bertil var ute i trädgården en kväll och höll på med vårsådden. Hans säkra hand kring räfsan, hans självklara vilja att vara med överallt och testa allting. Jag är så glad att jag får ge honom det här. Vad han än väljer att göra i livet och var han än väljer att bo har han med sig detta. En självklar känsla av att man kan odla sin egen mat. Att maten på tallriken är ett resultat av vad man själv har gjort. Att en potatis inte behöver ha besprutats sju gånger innan den hamnar på middagsbordet. Att djur faktiskt kan leva värdiga liv innan de blir till mat. Att det inte är ett dugg konstigt eller främmande eller ens särskilt svårt.  Att man kan göra annorlunda. Och att det som är annorlunda idag var norm för bara några generationer sedan.

Titta vad som kom i brevlådan idag! Senaste numret av Amelia med mig på omslaget.

Så himla fint reportage av Linda Newnham, fotat av av Emil Nyström och med make up av Carolina Carlbom. Den fina klänningen kommer från Maria Westerlind.

Jag är också så glad att från och med nu vara en av Amelias stadiga medarbetare. Varje månad skriver jag UnderbaraClaras Kalender – om allt som händer i mitt liv, lite ryt ifrån och samhällskritiska funderingar och så.  Så himla roligt att få möjlighet att skriva för ett av Sveriges mest lästa magasin med över 300 000 tusen läsare!

Vi äter mycket vegetariskt här hemma och många middagar består enbart av matiga sallader. Så om min son inte åt grönsaker skulle han ha svultit ihjäl vid det här laget. Men jag tror att de allra flesta föräldrar vill att deras barn ska äta mer grönsaker, så även jag. Här är några tips jag vill dela med mig av;

– Sluta kalla grönsaker för grönsaker. Oftast lägger vi upp den ”riktiga maten”  först för att sedan addera lite grönt på sidan av. Det ger känslan av att grönsakerna på något sätt är underordnade. Samt att en så diffus term som grönsaker inte direkt känns inspirerande. Typ som om man själv alltid bara blev serverad ”kött” helt ospecificerat. Utan att veta om det är det köttbullar, oxfile, kycklingbröst eller vad? Nämn grönsaken vid dess riktiga namn. Då kan barnet också lära sig att uttrycka vilka grönsaker hen gillar och inte. Kanske är det paprikan som är äcklig men blomkålen går bra?

– Många barn vill känna konsistensen på saker. Så en bricka med råkost i skurna bitar kan vara bättre än en hopblandad sallad som de flesta vuxna föredrar.

– Låt barnen vara med och laga mat. Bertil har fått hänga med vid matlagningen sedan han lärde sig sitta i barnstolen bredvid köksbänken. En bordskniv utan taggar och några gurkpinnar och tomater att dela på funkar fint och stimulerar aptiten. Självklart får man småäta under tiden man gör salladen!

– Tänka på alla rätter där extra grönsaker går att smyga ner utan att det märks (eller bara gör det roligare) Lite spenat mixad i potatismosen gör den vackert grönspräcklig. Morotsbitar eller bönor i köttfärsen är en bra utfyllnad. Var lite kreativ!

– Hitta på roligare namn på maten. Broccoli kan vara sommarträd och blomkål kan vara vinterträd! Potatismos med spenat kan heta drakmos istället. Jag är evigt tacksam till den som uppfann termen ”spökvatten” om det vatten som blir i glaset efter att man druckit upp mjölken och sedan tar vatten. Det där dimmiga vattnet (som jag personligen tycker påminner om diskvatten) slinker ner utan knot hos oss under namnet spökvatten.

– Ett supertrick mamma alltid körde med oss var att innan hon ens började laga middagen gjorde iordning morotsstavar, gurkstavar eller bitar av vitkål och ställde fram på bordet. Då lurades vi att knapra på det medan vi väntade på maten. Och hon slapp samtidigt det otroligt enerverande ”mamma, mamma jag är huuuungrig”

– Många rotsaker, samt vitkål och morötter är billiga och lätta att få tag på som ekologiska. Morotsstavar är perfekta ekosnacks som kostar typ gratis. Efter ett tag blir stavarna man skurit upp lite svampiga så jag brukar lägga dem i en skål med iskallt vatten. Då hålls de fräscha och äts upp på nolltid.

– Glöm inte att salta. Nej, små barn ska inte äta massa salt (det ska ingen) men enligt en fransk studie jag läste om i Vi Föräldrar fann forskare att grönsaker lättare slank ner om de innehöll lite salt. En liten klick normalsaltat smör som får smälta på den ljumma broccolin gör den betydligt godare. Uteslut hellre saltet från sådant som ändå slinker ner som pastan och riset till exempel.

– Slutligen; finns det möjlighet att odla – låt ungarna vara med och odla. Det  är roligt att äta det man själv drivit upp. Och även om man bor i lägenhet kan man ju faktiskt odla krasse på fönsterbrädet. Eller solrosfrön!

– Och funkar det dåligt med grönsakerna – addera frukt istället! En finskuren fruktsallad som fått stå och safta till sig är en supergod efterrätt. Det gjorde min mamma nästan varje dag hela min uppväxt. I tonåren var jag spyless på fruktsalladen klagade mest, men nu som vuxen bara önskar jag att någon skulle orka hacka fruktsallad till mig varje dag!

Det är inte alltid det är så himla kul att renovera. Första sommaren vi bodde här dränerade vi om huset eftersom det inte blivit gjort sedan trettiotalet. Förutom grävmaskin tror jag att vi hade varenda släkting inom tio mils radie på hembesök för att gräva. Det regnade konstant och bildades en vallgrav kring huset. Den lilla trädgård som fanns var vi tvungen att gräva bort och istället för att bli finare blev allt bara fulare. Urs det är ett hemskt renoveringminne! Ett annat hemskt renoveringsminne är från när jag var höggravid med Bertil mitt i vintern och vårt värmesystem la av. Rörmokarna var här och jobbade i flera dagarn och jag stängde in mig på mitt kontor med ett element på full effekt och låg under en filt och tryckte. Tror aldrig att det var mer än tio grader inomhus. Fy fasen vad jobbigt det var!

Just nu håller vi däremot på med roliga renoveringar. Sådant som ger energi – trots att huset blir ett inferno av stök och damm. Ett badrum (äntligen, hurra!) en ny planlösning med matsal och fler umgängesytor och så bebisens barnkammare på övervåningen. Jag blir alldeles nipprig av att fundera på tapeter och möbleringar och planlösningar. Det ger energi istället för att ta. Vi har ju haft alla renoveringar på paus i flera år, för att vi har prioriterat vila och umgänge och lugna, långa sommarlov! Men nu känner jag mig så glad över att vara igång igen, för huset behöver verkligen lite kärlek och omvårdnad. Och mest glad är jag över att både dränering och byte av värmesystem är gjort så att det förhoppningsvis aldrig behöver göras om igen…

Jag gillar insjöar mer än hav. Visst är havet fruktansvärt vackert. Men det är så skrämmande på något vis. Känslan av att jag bara kan dras ut med strömmarna och försvinna. Det får mig att rysa när jag står där vid strandkanten. Och rysa än mer när jag väl kommit i vattnet.

Insjöar däremot. Stilla, klara, beräkneliga. Sjöar litar jag på. Något av det bästa som finns är att simma naken i en len och ljummen insjö. En tidig morgon eller en ljus norrländsk natt. Eller ro ut ekan till mitten av sjön hos mormor och morfar. Och sedan lägga mig ner på durken och bara blunda. Låta båten driva in till land igen medan tankarna flyter iväg.

Sjön vill mig gott. Havet är jag rädd för. Trots att det är så vackert.

Svenska småbarn har ungefär 500 leksaker var. 1998 konsumerades leksaker i Sverige för 2 850 miljoner kronor. 2008 var den siffran 3 382 miljoner. Har barn på bara tio år fått sådana drastiskt ändrade behov? Det känns absurt när man betänker de leksaksberg som finns i de svenska hemmen. Att det ser ut så här för barn beror förstås på att det ser ut så hos oss vuxna. Vi har själva så enormt mycket saker vi aldrig använder så det är klart att barnen tar efter. Det är ju dessutom vi som förser dem alla grejer. Och sedan gnäller på barnen för att de dräller leksaker överallt…

Men min erfarenhet är att ju fler leksaker desto sämre blir leken. Allt kastas omkring och blir till en enda röra här hemma om inte prylarna begränsas. Jag minns själv hur jag som barn tyckte att det var jobbigt att ha många saker. Jag fäste mig ju vid dem också, så det var ett evigt besvär att hålla reda på skiten. Jag tänker att leksakslådan för barn är precis som ens egen garderob. Det är hopplöst att klä sig om den är full med plagg som passar en annan kropp, sådant som känns ute och passé. Sådant jag tröttnat på eller faktiskt aldrig tyckt varit särskilt kul. På precis samma sätt är det förstås med barn. Att rensa och sålla bland deras grejer underlättar deras lek!

Och med tanke på de gifter som finns i många leksaker, tillkommer också en miljöaspekt med att försöka minska på prylarna. Dels produceras färre saker, dels hamnar färre saker i barnrummet vilket gör att det blir mindre föroreningar där. (Barnrummet är ju annars ofta hemmets mest förorenade rum).  Själv jobbar jag  verkligen aktivt med att begränsa mängden här hemma. Med jämna mellanrum rensar jag ut och skänker bort. Istället för att bara utöka förvaringen för att kunna ha fler och fler saker försöker jag börja i andra änden. Frågar mig hur mycket förvaring som är rimligt att ha. Och blir sedan dessa lådor och leksaksbackar fulla tvingas jag rensa!

Ett tips om man inte vill göra sig av med saker permanent är att plocka undan hälften av leksakerna i en låda och ställa upp på vinden. Och sedan då och då plocka ner dem och rotera utbudet i barnkammaren.  Som julafton varje gång. Och nu är min son visserligen bara tre år men jag kan säga att han inte ens märker när jag packat undan hälften av hans leksaker. (Och då har vi definitivt inga 500 leksaker till att börja med). Den upptäckten är faktiskt rätt så skrämmande. Varför har jag prackat på min son alla dessa grejer?! Och varför utsätter jag mina stackars hålfötter för att behöva trampa på dem jämt och ständigt?

Idag var det stora köttbulledagen! Det mest utmanande med att ha egna djur och odlingar är att förädla allting. Det blir sådana mängder av vissa saker att jag känner mig lite handfallen, trots att jag är  så intresserad av matlagning.  Men idag slog vi oss ihop med våra grannkompisar för att göra en jättesats köttbullar. Drog fram köttkvarnen och hushållsassistenten och hela baletten.

Först får man fördela köttet i mindre bitar

Så att det ska gå att köra genom kvarnen

Sedan ut till hönsgården och plocka in lite ägg

En hel korg närmare bestämt!

Så vägde vi färsen (det på bilden är bara en bråkdel av vad som blev) och så blandade vi med ägg och ströbröd.

Inspekterade hur chilin vi planterat artar sig. Den artar sig riktigt bra tror jag! Blir förhoppningsvis en fin skörd i sommar

Sedan följde timtal av rullande. En del köttbullar stekte vi i långpanna, andra i stekpanna. Det senare funkade bäst!

Barne hjälpte till förstås. Sprang i och ut i leran och däremellan ner i jordkällaren för att langa upp potatis

Några köttbullar blev lite brända – men på det hela taget blev det en väldigt lyckad arbetsdag! Och nu har vi eget supergott eko-halvfabrikat från gården att plocka fram när hungern kniper i magen. Mamma Scan kan ta sig i baken! Jag känner mig rik som en kung gånger som dessa!