Jag har de senaste två månaderna fortsatt med projektet att läsa om mina gamla Maria Gripeböcker. Först Tre trappor upp med hiss-serien och sedan Skuggan över stenbänken-serien. Men efter att ha läst båda serierna klart (utom Skugg-gömman) så kommer jag att avbryta experimentet. Det blev för sorgligt. För det känns lite som att min barndomsupplevelse tas ifrån mig av att läsa böckerna med en vuxens ögon. Inte för att böckerna är dåliga – för de är de absolut inte. Men för att magin från barndomen försvinner när jag ser blottor och ologiska sammanhang. Sånt som inte stör ett barns läsupplevelse , men som absolut stör en vuxen. Och eftersom Gripeböckerna var så viktiga för mig i mellanstadiet, så vill jag låta den känslan få vara kvar och inte förstöra den.
Måste dock säga att första boken i respektive serie verkligen fortfarande håller. Så ska man läsa om något av Maria Gripe så tycker jag att det är Tre trappor upp med hiss och Skuggan över stenbänken som gäller. Så fina karaktärsskildringar. Av osäkerhet, utanförskap och känslan av att vara fel och tafatt. Så vackert! De är också roligt att märka hur vissa teman går igen i Gripes författarskap. Häftiga bränder, mystiska stämningar och kvinnoporträtt av nästan väsenlika varelser – som Olga, Rosilda och Lydia. De äldre, kloka och närmast allvetande kvinnorna: Storråda, Amalia och Lottens farmor. Och den vardagliga huvudkaraktären som möter en fantastisk vän och känner sig både imponerad, fascinerad och hopplöst grå i jämförelse. Som Lotten gentemot Marion och Berta gentemot Caroline. Är så glad för Gripeböckerna och önskar verkligen att fler generationer ska få upptäcka dem. Men jag ställer in dem i bokhyllan i väntan på några barn som vill läsa dem istället för mig.
Hej på er! Torsdag idag och här kommer första halvan av min vecka i bilder. Andra halvan får ni när jag upplevt den färdigt.
Varje morgon har börjat på samma sätt. I hammocken med mitt kaffe, där jag försöker vakna till liv. Sitter och gungar och ser mig omkring och lyssnar på fågelsången. Ett sånt fint sätt att starta på. Har för övrigt små pliriga grisögon varje morgon. Det tar nämligen några timmar innan svullnaden har lagt sig. Lymfmassage? Vore det något, tro?
Mitt utebad är iordninggjort också. Så jag blaskar av ansiktet
Och hoppar i. Friskt, kallt och underbart.
Pojkarna spelar Magic så fort de kommer åt. Morgon, middag, kväll.
På måndagen blev det tjockpannkaka med blåbär till mat. Kokade sylt
Och gjorde DEN GODASTE salladen som finns. Ta ett vitkålshuvud (färskt!) och strimla fint. Häll på en neutral matolja, pressa över en citron och salta rikligt. Massera med händerna och njuuuut. Hela familjen älskar denna sursalta sallad. När vitkålen är så färsk och god behövs inga andra kryddor.
Uffe stjälpte till med äggen.
Ett riskabelt projekt, men det går. Bara man sedan silar pannkakssmeten ner i långpannan. Då slipper man äggskalsbitar.
Så åt vi på verandan.
Jag gör två tjockpannkakor. Ena plåten är till familjen och den andra är till Bertil. Han äter oss ur huset.
På tisdagsmorgonen startade jag dagen med ett styrkepass för en ökad mängd junk in the trunk.
Bild, annars hände det inte!
Sedan drog jag till NK och satt och skrev i några timmar. Hade min vita gamla knytblus i linne från Zara och en loppad kjol.
Fick beröm för mitt glow men det var bara svett.
Efter jobbet drog jag till öppet hus på skolan. Barnen hade ordnat en liten show, Folke läste en dikt, det var lotteri, såldes fika och spelades fotbollsmatch mellan föräldrar och barn.
Ulf har inte riktigt förstått det där med lotterier ännu. Han fick en lott och såg sedan att det satt en apa på vinstbordet.
-Apan kommer jag att få!
Det sades med en självklarhet som gjorde mig nervös. Men tänk att apan faktiskt BLEV hans till slut! En vinstlott för mina hörselgångar. En nitlott för hans förståelse för lotteriers natur.
Läste min sons skoluppsats också, som var uppsatt i korridoren. När han blir stor får han köpa sig en stuga i urskogen i någon nationalpark och sedan leva där och tryggt veta att alla träd får stå kvar. Resten av norra Sverige kommer sannolikt skövlas i den gröna omställningens namn.
Efter öppet hus var vi så trötta och svettiga att vi åkte hem och drack saft på verandan, barnen badade i utekaret och jag hällde upp en påse linsbågar för att återställa saltbalansen.
Sedan gick jag planlöst ut i trädgården för att ta tag i växthuset. Tänk att i samma stund som jag skrev inlägget om att inte känna trädgårdsstress – då släppte stressen för mig. Jag skriver ju lika mycket till mig själv som till dig som läser. Ofta skriver jag det jag önskar att någon annan kunde säga till mig!
Växthuset stängde jag orört i höstas. Blev så många jobbresor att det aldrig orkades med.
Nu tömde jag krukor, slängde överblivet växtmaterial och organiserade upp litegrann. Allt i lugnt lucia-tempo.
Uffe hjälpte mig.
Och vi avslutade med att plantera gurkan och tomaterna. Förra året hade jag kanske femtio tomatplantor. Nu har jag sex.
När Jakob la barnen fortsatte jag med mina sommarblommor. Tömde ur de ruttna krukorna och bar bort dem. Fyllde ny jord i de kvarvarande.
På fastubron föll valet på färgkombinationen orange och lila som bland annat Jenny och Anna röstade för i detta inlägg. Just den färgkombinationen har jag inte haft förut, så det känns kul. Men jag insåg när jag planterat att kompositionen skulle må bra av några gula stänk också, för maximal effekt! Så det ska åtgärdas.
Byter aldrig jord i mina krukor. Slänger bara bort de gamla växterna och fyller på med gödsel och lite ny jord högst upp, så mycket som det nu ryms.
Svea gjorde mig sällskap och drack vårt gamla badvatten. Så här blir badkaret efter några dagar om det blåst kraftigt. Men det är ingen fara för jag använder då vattnet till blommorna och sedan fyller jag på nytt.
Igår onsdag korrade jag bokmanus – Lottas skisser börjar trilla in och jag är eld och lågor över resultatet! På eftermiddagen var det Jakob som lagade mat och vi åt i trädgården.
Sommar har inget med semester att göra. Sommar är det även i maj, om det råkar vara somriga temperaturer. Och då gäller det att bete sig somrigt. Äta ute, grilla, sitta i trädgården och glo.
En matig sallad, saltade rostade mandlar, tortellini med ost och tärnad kyckling.
Så får alla kombinera sin egen portion. Väldigt gott!
Efter maten klättrade barnen i träd, sedan kastade vi tennisboll på åkern och övade oss på att ta lyra. Det är så meditativt att bara stå och kasta till varandra. Tills någon sylar en tennisboll i mammans bröstvårta.
Barnen fortsatte sedan spela Magic
Medan jag tog en långpromenad. Först pratade jag med Elina i nittio minuter.
Sedan ringde Erica och då pratade vi i nittio minuter till. Och det var så varmt att jag tog av mig och gick i underkläder. Ni vet den där virala “frågan” som gått runt på tiktok och instagram? När kvinnor berättar om de hellre träffar en björn eller en man i skogen? Och nästan alla svarar såklart björn, för att det är minst otäckt.
Här är båda sakerna ungefär lika sannolika. Ungefär en gång per år möter jag någon människa när jag promenerar här i skogarna, och då är det ju bara någon trevlig granne. Ganska ofta möter jag dock ett djur av något slag. Och jag älskar att jag kan känna mig helt trygg i naturen här. Aldrig rädd för att jogga sent med musik i öronen eller ta ett ensamt nakendopp i en tjärn. Trygghet är livskvalité.
Veckans avsnitt ligger bakom betalväggen och det är synd, för det betyder att de flesta av er inte kommer få lyssna. Det är nämligen ett särdeles roligt avsnitt om Jennifer Lopez downfall, om vad jag ägnar mig åt om nätterna samt om de bästa tevemammorna och vad de egentligen har gemensamt.
Varannan vecka är Wollin & Clara gratis och då finns vi där poddar finns. Varannan vecka släpps ett avsnitt bakom väggen hos Under Produktion. 29 kr i månaden kostar det att prenumerera där. Då får du också exklusiv tillgång till hela arkivet med avsnitt vi släppte när vi låg hos Podme. Just detta smaskiga avsnitt ligger bakom betalväggen!
Ett ledord jag haft med mig ett tag, det är värdighet. Längtan efter ett värdigare liv! Det är ju så underbart, vackert och absolut ovärdigt att ha småbarn. Torka upp kiss med strumpan och hitta ett äppelskrutt inpillat bakom elementet. Ligga i en säng med mjölkfläckiga lakan och fastna i intorkad ketchup. Livet med små barn är ofta ovärdigt och det är helt i sin ordning. Men med barnens stigande ålder kommer en ökad längtan efter värdighet. En värdighet jag inte heller hade innan jag fick barn. För då var jag ju själv som ett barn! Sov halva dagen, hade obefintliga städrutiner och ingen koll på mina räkningar.
Varför söker jag värdighet då? Jo, jag tror att strävan efter värdigheten är ett sätt att respektera mig själv och sätta gränser. En metod för att hålla mig frisk. Här är ett scenario:
Gamla Clara: –Jag har tio minuter till godo innan ett möte. Vad bra! Då kan jag passa på att göra ett ärende emellan. Men ärendet tar mer tid än jag trott och jag tvingas sedan rusa in till mötet i sista minuten. Med svett mellan brösten och håret i oreda, samtidigt som jag hasplar ur mig ursäkter om varför jag är sen. Jag kommer till mötet helt ovärdig.
Nya Clara: Jag har tio minuter till godo innan ett möte och då strosar jag dit i mitt eget tempo. Skrider in som en lucia och sätter mig i det svala väntrummet. Scrollar lite i telefonen eller andas och tänker igenom vad som ska ske på mötet. Och när det väl sätter igång är jag inte svettig utan samlad – och behöver inte börja med att ursäkta min sena ankomst. Så värdigt!
För mig handlar värdighet helt enkelt om att ha tid att göra viktiga saker lite mer ordentligt. Att sträva efter värdighet kanske kan låta som att addera ytterligare en stress till livet. Men det är bara om man gör det för andras skull, som ett krav utifrån. Den värdighet jag letar efter är driven av en längtan inifrån. Efter att ge mig själv lite bättre förutsättningar. Det kan handla om väldigt små saker som att ta en timme och sy igen hålen i alla strumpbyxor, så att jag inte varje morgon börjar med att behöva pröva fyra par för att hitta ett helt. Att steama alla klänningar innan jag hänger in dem i garderoben, så att de är okej direkt jag tar fram dem. Att hålla efter tvätten så att jag inte behöver gå i bikinitrosor för att de vanliga är slut. Att ha en pärm till mina körnoter så att de inte alltid är helt skrövliga och smutsiga efter att ha hamnat på golvet i baksätet där en unge satt sitt fotavtryck på dem.
Jag får allt svårare att följa och läsa om yrväder vars liv är på ända och som skrattar sig igenom kaoset. För mig är det nämligen lite too close to home. Jag har haft det på det viset så mycket i mitt liv, men sanningen är att jag tycker att jag förtjänar bättre. Jag tycker inte längre att det är så roligt att stå i behå när middagsgästerna kommer, eller att alltid behöva åka tillbaka med barnens extrakläder för att jag inte kom ihåg dem på morgonen.
Men det handlar samtidigt inte om ett perfekt liv i någon annans ögon. För pedanter och ordningsamma typer kommer jag säkert alltid att framstå som en slarvmaja i jämförelse. Men det här handlar ju om mitt förhållande till mig själv och vilka förutsättningar jag ger mig. Värdighet. Det är något väldigt vacker med det ordet!
Det är gulligt hur jag inbillar mig själv att jag ska lyckas införa något slags köpstopp på prickiga kläder. Det händer ju bara inte! Blir så glad av prickigt. Inte minst av den här rödvita klänningen jag loppade i vintras och som inte fått komma fram förrän nu.
Perfekt ärmlängd och fint knyt i midjan. Tricket med röda kläder är att inte kombinera dem med svart. Svart är generellt sett en riktig färgdödare. Och så fort man sätter svart till rött känns det åttiotalskladdigt på fel sätt (för mig). Adderar man istället en väska av naturmaterial eller plagg i andra härliga andra färger. Då blir helhetskänslan bra!
Jag tänker ofta på hur glad jag blir av kläder. På kvällen kan jag längta till nästa morgon när jag ska vakna och klä på mig. Välja smycke, klänning, skor och väska. Plocka fram en brosch eller ett armband. Kombinera det på ett sätt jag aldrig gjort förut! Att ha en fin outfit är grädden på vardagmoset.
Minns hur synd jag och Anna tyckte det var om mamma som var sjuksköterska och bara fick gå runt i scrubs hela dagarna. Hur stod hon ut? Halva nöjet med gymnasiet var ju att vaaaarje kväll prova kläder och styla outfits till dagen efter. Skolan var som en slags catwalk. Idag har jag bloggen istället, så jag slipper vara fullt så outhärdlig IRL.
Väska och klänning vintage, skor gamla från Din sko och örhängen från Other Stories
Jag har känt mig vädigt trädgårdsstressad sista tiden. Allt som måste göras bara snurrar runt i mitt huvud. Så då gjorde jag som jag brukar och skrev en lista! Och när jag plitat ner allt som ska ske och när det ska göras, tänk då var trädgårdsglädjen som bortblåst. Kvar var bara ännu mer stress.
Så dumt det kan bli ibland. Listor kan vara nyttiga, roliga, effektiva och praktiska. Men de kan också vara fullkomligt glädjedödande. Min trädgård är liksom inget projekt att beta av. Jag älskar den – men den är ju en hobby. Och om jag istället behandlar den som en to do-lista över saker som ska åtgärdas, ja då försvinner njutningen med mitt fritidsintresse.
Jag rev listan i bitar och bestämde mig för att det får bli som det blir. Några av de trätunnor jag haft som krukor i flera år har ruttnat bort. Har funderat på vad jag ska ersätta dem med för krukor är ju så dyra! Men istället bestämde jag mig för att inte ersätta dem alls. Jag kan inte heller se att det är rimligt att lägga så mycket pengar på sommarblommor som jag brukar. Det får bli mindre i år. Det räcker långt ändå.
Jag har inte orkat förså en enda blomma eller grönsak. Det är helt okej! Jag köper väl bara några tomater och gurkor och lite kryddor och stoppar ner i växthuset. Så får det räcka med den saken!
Och ingenting behöver vara “klart” till sommarens intåg. Vad är det för skevt perspektiv? Det är lika dumt som att tro att huset ska vara färdigpyntat och julbaket ska vara klart i november. Vad är december till för om inte för att göra just det? Och vad är sommaren till för om inte att plantera och dona på allt eftersom?
Och fönsterputsen som jag jagat upp mig över får bli en lightvariant. Tänker inte putsa mellan dem, som jag annars oftast gör. Den tiden och energin har inte jag. Jag tar ett fönster här och där och börjar med de skitigaste, så får jag sedan hur långt jag orkar. Om det ska kunna vara kul måste det få räcka med good enough!
Här kommer ett låååångt inlägg med allt som skedde från i torsdags till ikväll. Långt för att det äntligen blivit den tid på året då man gör något, träffar någon, och det dessutom finns ljus att fota i.
Sätt tändstickor för ögonlocken så de orkar hålla sig uppe. För den här läsningen kan ta sin tid!
I torsdags var det nästan olidligt hett. Jag satt i hammocken och gjorde skrivjobb men tog det annars mest lugnt. Vattnade förstås igång rabarbern och gräslöken. Förstod också att någon i hushållet berättat för alla han kände att hans mamma fått en hjärtinfarkt dagen innan. Så då tyckte jag det var bäst att skriva ett blogginlägg om att det INTE hade hänt! Påminde mig om när jag kom hem från Etiopien med orientböld och samma son berättade för alla att jag hade “böldpest”.
The face of böldpest.
Ute i trädgården står mitt ena kamerastativ, redo att användas. Det andra står inomhus. När de är framställda blir startsträckan inte lång till att ta en bild där jag själv är med.
Annars får man begagna sig av speglar.
På fredagsmorgonen åkte jag in och tränade. Så svårt att träna på morgonen dock. Kroppen har inte vaknat och lyckas inte kommunicera med sig själv. För varje set (vanligen tre) blir det dock lättare i takt med att kroppen piggnar till. I vanliga fall är det ju tvärtom – tyngre ju fler repetitioner man gör!
Efter träningen var jag bjuden på lunch hos min kompis Frida i byn!
Så härligt att kliva in i hennes vackra hem
Med alla fina stilleben…
Och sedan bara sätta sig ner och njuta västerbottenpaj och gubbröra.
Och ett stort fång hägg!
Vi hade som vanligt mycket att prata om
Och en hel del poserande att uträtta.
Så lunchen fortsatte hela eftermiddagen.
Men sedan gick jag hem och stötte samtidigt på grannarnas lilla grisflock som var på rymmen. De smiter och drar runt som ett gäng gulliga gangsters. Barnen är förtjusta och springer och klappar dem.
Storpojkarna hade kittat sig i scoutkläder och var ute och studsade studsmatta.
Medan Jakob tränade i chinsräcket, under hotfull himmel.
Ulf hade somnat på kökssoffan med min handväska som huvudkudde. Helt utmattad av hettan.
Sedan skulle barnen iväg! Fullastade inför hajken. Egentligen var det Folkes patrull som skulle ha hajk, men Bertil fick följa med som hjälpledare.
Någon gav dock onda ögat på verandan.
-Jag vill väl också åka på hajk!
-Hejdå med er grispojkar!
Och sedan kom regnet. Hela dagen hade det varit 27 grader varmt, men lagom till hajken kom åskskurarna.
Charlotte och Dahlia svängde förbi för att hämta grispojkarna, som rusade in för att ta skydd. Och sedan tog Jakob med sig Ulf och åkte till farmor i stan för att sova över. Så att Uffe skulle få något roligt han också! Jag blev kvar ensam hemma.
-Stackars mamma som blir själv, sa alla barn medan jag log i mjugg.
När regnet äntligen stillat sig så solade kvällen upp. Då tog jag Essa på en långpromenad. Hade ingen musik eller någonting – gick bara och lyssnade på fågelsången och kände dofterna. Så härligt när ett rejält regn sköljer fram försommaren.
Blev ute i nittio minuter innan jag kom hem med ömma fotsulor och trötta höfter. Bättre sortens fredagsmys. Och fredagsfys.
På lördagsmorgonen steg jag upp och städade nedervåningen. Dammade mattor, dammsög och dammtorkade. Jag håller jag hårt på lördagsstädningen – men lämnade med varm hand kvar övervåningen tills när Jakob skulle komma hem på söndagen.
Sedan skrev jag en lapp till pojkarna och fäste på kylen med en möbeltass. De är hopplösa med sina telefoner. Tittar inte på dem på flera dagar och sedan laddar de ur, utan att de märker något. Men nu behövde jag ju informera om var jag tagit vägen. Skulle nämligen in till stan!
För att träffa Elina och bli bjuden på försenat födelsedagsfika. Hade min blå vintageklänning som jag är så förtjust i! 150 kronor på Myrorna i Göteborg. Fler märken borde göra ringningar som dessa. Så smickrande.
Vi åkte till Smultronstället och kikade på blommor…
och fin keramik.
Vi fikade och pratade
Och jag fick födelsedagspresenter!
Så härligt att sitta i solen och dricka kaffe tillsammans. Vi pratar ju i telefon flera gånger i veckan – men vi har knappt setts i köttet på hela vintern.
När vi tröttnade på trängseln och att träffa främlingar i köttet…
Åkte vi på den nyöppnade och välkurerade vintageaffären Second First på Ålidhem.
Vi provade kläder och kikade på snygga möbler.
Och när vi tröttnat också på det åkte vi till Eljest en sväng. Sedan skjutsade jag hem Elina och körde tillbaka till byn.
Där hade mobilfria-pojkarna till slut lyckats få kontakt med sina vänner. Deras familj flyttade härifrån förra sommaren, men har kvar sin stuga vid sjön. Och nu var det fyra fnittriga pojkar som studsade studsmatta och åt pizza.
Älskar att tjuvlyssna på deras surr medan jag går runt och stökar. Att höra barnen skratta med sina vänner är fasen nästan roligare än att skratta med MINA vänner. Men bara nästan.
Efter maten cyklade de till stugan för att bada, basta och äta s’mores. Och sent på kvällen kom de hem och störtade i säng. Först ett dyngs hajk sedan massa kompislek. Klart man blir trött!
I morse drack jag kaffe i morgonrock i trädgården. Sedan begav vi oss ner till bönhuset i byn.
För den årliga vårgudstjänsten.
En otroligt fin tradition i vårt lilla bönhus!
Charlotte ledde med den äran. Och jag vet inte vad det är med mig dessa dagar – men jag grinar så fort jag går in i i kyrkan eller hör en lovsång. Grinar på ett orimligt rikligt sätt.
-Mamma är det inte pinsamt att gråta så mycket jämt? teaterviskade en av mina pojkar.
Nej. Men nu blev det det.
Vi sjöng med kören också! Börjar bli riktigt duktiga. Otroligt att det bor så många begåvade, säkra stämsångare på en sådan liten geografisk yta.
Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe som några av oss intog på gräset framför bönhuset. Så VANSINNIGT gott hembakt fika! Och så mysigt att tränga ner sig barn och gamla och småprata, svettas och bränna axlarna.
Folke var med och sjöng i kören med mig. Alla tre barn har tydligt ärvt musikaliteten även om ingen av dem är så intresserade som jag och Jakob var i samma ålder…
Finklädd i min farmors gamla blus!
Efter kyrkan lekte de vidare med sina stugkompisar.
Och jag donade på i trädgården
Skar stora fång av hägg och placerade ut på alla bord.
Snart kom Uffe och Jakob hem från stan. Först en natt hos farmor och sedan nästa natt hos Jakobs bästa kompis Eric och hans familj.
Lillen var trött så vi låg i hammocken och läste bok. Esau var luden på huden, pm du inte redan visste det.
Så gick vi förbi grisarna med lite morötter och potatis.
De grisade sig som grisar gör och bör.
Till middag blev det mackor, som alltid när jag inte orkar laga något.
Gott bröd, gott pålägg och sedan gör man sin egen smörgås bara!
Allas favoritmat och ingen klagar.
Och jag fick Mors dags-teckningar av barnen och pussar och kramar
Och till efterrätt jordgubbar och vaniljglass med lite olivolja ringlad ovanpå. Alltid så gott!
Det är så fint hemma nu. Solen som smeker huset och får allting att framträda i ny dager.
Uffe ville att jag skulle dokumentera hans kläder så att de också framträder i ny dager. Fast det är 70-tal alltihop!
Säg att din mamma är modebloggare utan att säga att din mamma är modebloggare.
Sedan kastade jag och storpojkarna tennisboll på åkern i en nästan en hel timme. Brännbollssäsong nu – och då vill man ju öva på lyra och sånt. Tänker föreslå att matlaget ska ha ta en match någon helg här snart. Brännboll är en av få sporter jag kan lida.
Jakob tog en Mors dags-bild på oss.
Stolt över att vara matronan i detta hushåll! Jag är född att leda (och bli förledd) av söta pojkar.
Och det var denna helg i bilder det. Hoppas du höll dig vaken!
Den huvudsakliga behållningen när jag var liten och såg på Jönssonligan – det var Doris kläder. Särskilt på Mallorca! Älskade prickarna, volangerna, färgerna och snitten. Och förtjusningen har inte gått över med åren.
Därför blev jag alldeles nipprig när Malin gav mig denna underbara prickiga topp! Med prickar, puffärmar och volanger vid ärmsluten. Känner mig som en uppdaterad Doris i denna outfit – till och med hårfärgen stämmer. Och precis som Doris gillar jag att kombinera rött och rosa.
Samma getingmidja som Birgitta Andersson får jag dock tyvärr aldrig….
Känns förresten alltid djärvt att visa en mag-glipa. Intressant det där med vad man är bekväm med. Mina ben kan jag gärna visa, medan överarmarna känns nakna. Urringning går bra, men midjan är känsligare. Tighta kjolar går fint – men tighta byxor som markerar skinkorna känns snuskigt! Få saker får mig att känna mig så exponerad som jag gör i jeans.
Sedan tänker jag på när jag var i Indien och varenda kvinna – även tjocka tanter – gick med sari som visade hela midjan, medan de förfärat tittade på mina synliga knän. Allt är kultur! Man vänjer sig med vad som helst. Och vill man bli mer bekväm i något plagg eller i någon annorlunda stil – jag då är enda vägen framåt att öva. Jag övar med Doris som förebild!
Tar hunden på en kvällspromenad som bara förlängs. Först över berget, sedan genom skogen och därefter ner på åkern vid sjön. Vid det laget har åskskurarna som träffat den varma, torra marken blivit till dimma och doften liknar inget jag tidigare känt. I alla fall aldrig så här starkt. Klorofyllig av nyutslagen hägg och björklöv. Allting liksom rentvättat.
Vi traskar hem genom majkvällen. Ideligen stannar jag upp för att lyssna. Göken, storspoven, ringduvan och tranorna. Essa går lös bredvid mig och hennes ögon söker mina. Ett dag- och ett nattöga. Ett blått och ett svart. Som korpen Kloke i Glasblåsarns barn håller hon uppsikt över mig.
Var så glad efter att jag tränat imorse! Kände mig först lite rädd för rörelse efter incidenten – men jag fick ju faktiskt rådet att fortsätta leva precis som vanligt. Troligtvis berodde smärtan på kramp i bröstmuskeln, utlöst av att jag tränat tungt dagen innan. Och det är ju inte farligt alls utan bara väldigt obehagligt, eftersom symptomen påminner om en hjärtattack.
Jag kämpar på med mitt fredagsprogram. 60 minuter styrka efterföljt av 20 minuter roddmaskin i intervaller. Sjöblöt av svett efteråt. Minns hur jag hatade hip thrusts i början när jag tränade. De var så vansinnigt tunga och då gjorde jag dem ändå helt UTAN vikter men klarade knappt av dem ändå. Det var som att kroppens signaler inte kopplade – jag fick inte till en samordnad rörelse. Men nu gör jag hip thrusts med 80 kilos vikter. 80 kilo x 8 reps x 3 set = 1920 kilo som jag hip thrustat bara idag. Det borde Clara hösten 2020 fått reda på! Så stolt över progressionen. Det har inte gått snabbt och det har inte varit spikrakt. Men hela tiden har det fortsatt framåt. Jag har inte gett upp på mig själv!
Tack för alla fantastiskt fina kommentarer på gårdagens inlägg. Känner mig så omhuldad! Igår tog jag det mest lugnt och kände mig lite skärrad av upplevelsen – men idag känner jag mig helt som mig själv.
Fick förresten ett presentkort på Bric-a-brac i Umeå i julklapp. Har gått och hållit på det och kikat in med jämna mellanrum för att fundera på vad jag ska köpa. De har ju så vansinnigt mycket fint! Älskar att de öppnat en butik här. Snygga herrkläder har de också! Ja, ni vet ju att jag mest köper second hand, men jag blir så glad av småskaliga producenter som gör saker av god kvalité och med en bra produktion.
Valet föll till slut på den här blå koftan. Just koftor har jag underskott av i min garderob, så den kommer väl till pass. Bar den häromdagen i kombination med min secondhandkjol fyndad på Rad Susie i Malmö, loppad ring och örhängen som syrran gjort.
Jag har kommit på att marinblått ska vara mitt nya svarta. En mörk färg som ger en bra bas, men som passar min hy bättre än svart. Svart är trist.
Idag ska jag träna och sedan äta lunch med en vän. Storbarnen ska ut på hajk och sova i skogen och på lördagen ska jag på utflykt med min bästis. På söndag är det vår årliga ekumeniska gudstjänst i byns bönhus och då ska jag och Folke vara med och sjunga i kören. Sedan tänkte jag städa ur växthuset och få iordning för tomaterna och gurkan… Ser väldigt mycket fram emot den här helgen och att få pilla på med allting i lugnt tempo.
Igår var en hemsk dag, fast den skulle bli så bra. Stod och sminkade mig och pratade i telefon med Anna, glad för att jag strax skulle ha ett zoom-möte med mitt förlag om den nya boken. Plötsligt hugger det till i bröstet och trycker över hjärtat så att jag inte får någon luft. Sedan domnar vänsterarmen av och smärtan strålar upp mot halsen, ner mot ryggen och skulderbladet och hela tiden kring hjärtat. Jag lägger mig på sängen och börjar gråta för att jag inte får luft. Anna säger åt mig att ringa 112 men det är som att jag inte kan tänka klart utan drabbas av panik. Samtidigt ringer Erica till mig så då trycker jag bort Anna och svarar Erica. Och det märks att hon numera är utbildad larmoperatör för Erica bara
-CLARA LIDSTRÖM, LÄGG PÅ TELEFONEN OCH RING TILL 112. LÄGG PÅ OCH RING TILL 112. ALLTING KOMMER ATT GÅ BRA. MEN RING 112.
med sin strängaste röst. Så då gör jag det. Och det går inte att beskriva hur långt inne det sitter att ringa till 112. Även när man tror att man har en hjärtinfarkt och knappt får luft. Och sedan gråt och svårt att prata medan den vänliga, lugna larmoperatören skickade hit en ambulans och Anna ringde hem Jakob från jobbet.
I huvudet åker det runt, allting jag läst om kvinnor som får hjärtinfarkt. De har andra symptom än män, missas ofta av vården och söker hjälp för sent. Och hela tiden misstron mot mig själv – jag är ju så ung, vältränad och ostressad! Det kan väl inte vara en hjärtinfarkt? Varför håller jag på och gör en stor grej av det här? Skärp dig, tönt!
Så kommer ambulanspersonalen med sina mjuka händer och lugna röster och utför sina kontroller. Ingenting märks på testerna, men eftersom man är noga med att kolla upp bröstsmärtor första gången de uppstår, så vill de ta med mig till akuten för vidare observation. Så jag rullas in i ambulansen och spenderar resten av dagen på akuten. Så omhändertagen. Så mycket vänlighet och omsorg. De sticker, klämmer och frågar och jag gråter tills tårarna tar slut och då blir jag istället skamsen över att ha tagit upp så mycket tid. Tänk om det bara var falskt alarm?
Då säger en av sjuksköterskorna till mig
-Men du förstår väl att vi bara blir överlyckliga om det visar sig att du är fullt frisk? Du gjorde helt rätt som ringde och det är mycket värre för oss när någon går med långvariga bröstsmärtor innan de ringer – för då kan det vara för sent och då är det svårt att göra något!
Och då gråter jag igen och sedan blir jag utskriven, med perfekta värden. Ingen kan förklara vad som hänt men om det uppstår igen ska jag göra precis samma sak. Och pappa skjutsar hem mig till byn och jag äter middag med familjen och somnar som en sten till kvällen. Så väldigt tacksam över vården, som jag med glädje betalar mina skattepengar till. Tacksamheten över alla jag fick träffa som tog mig på allvar, när jag inte ens gjorde det själv. Och så en påminnelse till alla andra om att inte vara så rädd för att söka hjälp att man istället blir dumdristig. Samt att läsa på vad som gäller för hjärtinfarkt hos kvinnor. Så att man inte missar symptomen.
-Tur jag var nyduschad och tog min snygga bh imorse, skickade jag till mina kompisar från akutrummet, uppkopplad mot EKGn
–Ja, förstååår du vilket skick du hade kunnat åka in i?! svarade Elina, som vet hur jag brukar se ut.
–Din kreativa hjärna kommunicerade till kroppen att ej drabbas av sjukdom när du har menstrosor, svarade Malin medan Erica ringde upp för att försäkra sig om att jag verkligen hade matchande spetstrosor också och inte gjort bort mig totalt?
Tur man har vänner som får en att skratta och som förstår sig på det väsentliga i livet!
Jag tycker att det är spännande att fundera på vilka människor som haft störst inverkan på ens liv. Sådär att det tagit en riktning det annars inte skulle ha tagit. Och då tänker jag inte på den närmsta ursprungsfamiljen – utan på de personer man lär känna längs vägen. Som man först efteråt inser har präglat en på ett alldeles särskilt vis.
Elina. Jag minns henne från första dagen i gymnasiet. Hon hade en energi, en utstrålning och en grundmurad självkänsla som liksom INGEN annan har när de är sexton år. Och allt jag ville var att hennes sol skulle lysa på mig! Elina besatt redan då den unika egenskapen att vara 100 procent genuin – även när det gör henne obekväm. Även när det gör att hon går i klinch med coola killar och sånt. Elina var klok, mogen och jättekonstig jämfört med alla jag kände i samma ålder. Hennes pappa var pingstpastor, medan hela min släkt är full av är ateister längst ut på vänsterskalan. Jag var ofta provocerad av hennes tro och syn på världen. Och kanske var hon provocerad av min?
Vi var så olika varandra – samtidigt som vi förstod oss på varandra på ett helt unikt sätt. Och under åren har vi jämkat ihop oss och möts nu på mitten i de flesta frågor. Med Elina kan jag prata om allt och hon kommer alltid med de klokaste råden. Hon har en liknande effekt på mig som en mamma kan ha. Någon som beskyddar och kan ge tråkiga, men viktiga förmaningar när man håller på att spåra ur. Idag handlar vår vänskap mycket om att totalt kunna spegla sig i varandra, men också om att få hjälp att se på sig själv ur ett nytt perspektiv. Och tack vare Elinas vänskap har jag fått så många andra fina relationer. Hennes lillasyster Stina och hennes familj. Elinas storebror Josef och hans fru Charlotte som jag jobbar med och som också är mina goda vänner. Deras dotter Dahlia är dessutom bästis med Folke och jag brukar kalla henne för vår sjätte familjemedlem! Men en av de allra viktigaste sakerna Elina visat mig? Jo att man kan satsa på kärleken tidigt i livet. Hon är själv gift med sin tonårskärlek och hade inte hon visat vägen hade jag nog aldrig satsat så seriöst och tidigt på…
Jakob. Alla parrelationer präglar en förstås, men det blir på ett särskilt sätt när man varit ihop sedan man var tonåringar. Man är så formativ i den åldern. Och sedan har man blivit vuxna tillsammans och är till slut så sammanflätade att man inte riktigt minns vem man var innan. Jag minns precis vad jag fastnade för med Jakob – och det var hans originella hjärna. Han säger sällan det jag tror att han ska säga – inte ens efter att vi varit ihop i 20 år! Han håller aldrig med bara med för att skapa god stämning. Från Jakob får man sanningen utan socker vilket kan leda till hetsiga diskussioner mellan oss. Jakob har lärt mig jättemycket just genom att han är så olik mig. Han har gjort mig modigare och utvecklat mitt sätt att tänka. Och dessutom har han gett mig hela sin underbara ursprungsfamilj! Som verkligen inte är någon dussinfamilj utan ett matriarkat med tongivande kvinnor. Av hans familj – och framförallt mamma – har jag lärt mig mycket om livet, världen, barn och vad som är viktigt. Det är en gåva som verkligen satt spår i mig!
Erica lärde jag känna 2008, när hon intervjuade mig till tidningen Amos. Jag älskade Erica direkt! Hon var så rolig, tjusig och karismatisk. Snart lockade hon mig till att ta en plats på henne frilanskontor, där det var fest när Erica var i rummet! Vi skrattade fruktansvärt mycket runt fikabordet och snart kläckte Erica idén till vårt första program Pikant i P4 Västerbotten. Sedan dess har vi fortsatt jobba tillsammans. Gjort En underbar pod och Husmorsskolan i P1. Erica har varit min webbredaktör och producerat mitt Sommar och Vinter i P1. Vi har föreläst ihop och skrivit en bok om utmattning och tja, gjort allt möjligt tillsammans.
Nu jobbar vi dock inte ihop, eftersom Erica bestämt sig för att helt byta yrkesbana. Men min vän kommer hon vara för alltid. Erica tänker på saker ur ett annat perspektiv – och när jag har vrålångest över något så ringer jag till henne. Hon är så krass och syrlig att hon petar hål på min oro och får mig att skratta åt mig själv. Och hon har också varit en stor mentor i mitt arbete. Visat hur man levererar, är proffsig och genomtänkt. Att man alltid ska försöka skruva lite till på materialet. Att man ska vara modig. Erica har gett många råd som jag tänker på i mitt skapande: Ju smalare spets desto vassare udd och Håll inte på att titta bakåt på klungan i skidspåret. Titta bara framåt och staka. Erica har hjälpt mig att förstå vad som är “grejen” med mig och vad jag ska göra mer av. Dessutom har hon lyft in mig i professionella sammanhang och hjälpt mig fram. Precis den typ av vän man behöver vid sin sida när man är ung och ny i branschen!
Utan dessa tre personer hade jag varit en helt annan människa, på en helt annan plats. Och det är läskigt att tänka på hur vi råkade träffas men precis lika gärna hade kunnat missa varandra. Usch. Står inte ut med den tanken!
Hela garderoben öppnar upp sig när det slutar vara strumpbyxe-läge! Allting känns roligt och fräscht igen. Jag har knappt tagit en dagens outfit mellan december-april men under sommarhalvåret är det så kul att klä på mig varje morgon och fundera på hur jag vill se ut. Att ha fått en liten gnutta solbränna gör också under för stilen. Plötsligt kan jag bära fler färger!
Mina outfits består i det närmaste uteslutande av second hand-fynd. Det har blivit norm för mig, precis som med inredningen. Barnen såg sig igår runt i matrummet och frågade om det fanns NÅGONTING där inne som jag köpt nytt? Kunde inte komma på en enda sak, inte ens högtalarna. För även ljudsystemet från Sonos har Jakob köpt begagnat. På den här bilden är det ovanligt nog två nyköpta saker (fast med flera år på nacken) skor och örhängena från Zara.
Silvertröjan, ringen och kjolen är begagnade. Så snyggt med rosa och orange tillsammans. En vinnande kombination.
Vaknade med värk i hela kroppen imorse. Skulle bara gå en liten kvällspromenad med Stina igår men när jag linkade hem sent på kvällen visade pulsklockan 24 000 steg. Vi hade gått och gått och förlängt promenaden tills vi var helt slut i kroppen. Soliga vårkvällar kan göra sånt med en!
Vill förresten tipsa om en jättebra radiokrönika av Maria Wolrath Söderberg, docent i retorik, som sändes i Godmorgon Världen i söndags. Den går att lyssna på här! Den handlar om den bedrägliga känslan av att “just det som lilla jag gör, inte har någon påverkan på klimatet”. Och faran i att tro att “ingen annan bryr sig om klimatet” när så många faktiskt gör det!
Här kommer helgen i bilder. Eller helgen är väl att stretcha begreppet – men här kommer torsdagen till söndagen.
Vi börjar i trädgården där jag på torsdagen satt och skrev i mina hängselbyxor från Monki.
-Ett skepp kommer lastat
-Med vadå?
-Med Beppe Wolgers i behå
På lunchrasten fick jag eld i baken och oljade verandan med roslagsmahogny. Är kär i tjärlukten.
Fort går det också. Torktiden är ett dygn, men det sa bara slurp.
Följde Folke till optikern i stan. Väntade och väntade och fotade mig själv som man gör när man ingenting annat tar sig för. Ännu olyckligt ovetande om vad som skulle komma i kommentarsfältet. Stor underhållning!
Gick en kvällspromenad i skogen. Första skogspromenaden efter vintern är gråtläge. Att slippa traska samma trista grusvägar man gått i ett halvår.
Gnuggade björklöv mellan fingrarna och inhalerade. Sedan gick jag hem och somnade som en sten och nästa morgon åkte jag till gymmet i stan. Inte många gånger kvar nu innan min PT får en bebis och jag måste klara mig själv. TVÅ navelsträngar som ska kapas!
Åkte direkt hem istället för att sitta kvar på spat och jobba. Hamrade ner några brådskande mail, förberedde ett samarbete och ringde samtal.
Åt lunch och läste bok samtidigt. Projektet att läsa om Maria Gripe fortsätter.
Snart kom Folke och Dahlia hem, för de slutar halv tolv på fredagar och de var överhettade och ville bada vattenspridare. Det slutade med att jag sprayade ner dem med slangen istället. Roligt ju!
Allt för snart kom också resten av familjen hem. Uffe bar rester av torsdagens ansiktsmålning, men det enda som fanns kvar av hans mask var ett kraftigt unibrow som gjorde honom sträng i uppsynen.
Tur att katter inte räds sådant.
Fler ville bada
Och jag grillade hamburgare. Hade hittat högrevsburgare med kort datum.
Fredagsmiddag på verandan.
Med massakrerad potatis.
Så skönt med helg! Till fredagsmys såg vi E.T som jag aldrig sett förut och fortfarande inte har sett eftersom jag somnade tio minuter in i filmen. Vaknade bara för att flytta mig till sängen och sedan sov jag i tolv timmar.
Slog upp mina blå klockan åtta på lördagen och efter frukostkaffe i solen satte vi igång med hus-städningen. Alla trasmattor ut. Essa fäller hår så det är rent upprörande! Trots att vi borstar henne flera gånger om dagen är det svarta tussar precis överallt. Överväger att snagga henne. Har någon av er läsare snaggat sin border collie någon gång? Hur blev det?
Efter städningen fortsatte jag med trädgårdsarbete. Engagerade också ungarna med hot om alla potentiella lärkkottar de kan få i hålfoten i sommar! Förutom att plocka kottar hjälpte de till att räfsa och kärra. Räknade till fjorton skottkärror med kvistar och löv.
Glad för arbetsamma barn – peppade dem med att vi skulle fika gott när farmor kom och sedan ta ledigt resten av dagen.
Och det gjorde vi! Jag rotade fram vinbärsrutor ur frysboxen och kokade kaffe
Blandade saft och sedan fikade vi och jäste i värmen.
Farmor läste tålmodigt bilderböcker för barnen
Och medan Jakob snickrade iordning lite i pojkarnas rum hängde jag tvätt och rengjorde min cykel och hojade till affären.
Fint på ditvägen!
Fint på hemvägen! Men jag hade givetvis glömt mina betalkort i fel handväska. Det fina med att bo i en liten by är dock servicen. Swishade Magnus i kassan som betalade maten åt mig och sedan cyklade jag hem igen.
Barnen hade gått in med farmor och satt och ritade. Jag la mig på sängen, läste och smyg-åt ostkrokar. Det är stunder som dessa som laddar upp ens inre batteri. Läsa och äta ifred!
Men så småningom var det slut på smyg-ätandet och det gemensamma ätande tog vid. Jag grillade igen.
Och gjorde årets första potatissallad.
Ulf fick “sprida” Folke med slangen. Nytt kortverb som ersätter “bada vattenspridare”. Varsågod och använd! Funkar även när vattenspridaren är sönder och man i själva verket “slangar”.
På söndagsmorgonen väckte Ulf mig före skam. Det fick till följd att jag gick med kraftig ångest och tryck över bröstet hela förmiddagen. Sådär som sömnbrist alltid ger mig. För att bota sinnestillståndet gjorde jag en egen utflykt till Rödå Antik.
Antidepp-medicin att gå runt och kolla på allt fint jag absolut inte behöver. Köpte i slutändan bara två böcker, som jag absolut behöver.
Och när jag kom hem ringde jag Elina och så gick vi en promenad. Hon var gråtmild och jag var grinig – men det blev absolut inte värre av promenaden. Fotade en ful spricka i vägen men upptäckte senare att jag i själva verket fångat en fantastisk himmel. En metafor för hela söndagen.
In och vika tvätt och långprata med Anna som också gick runt och muttrade, plockade och städade hemma hos sig. Kände mig en smula lättare till sinnet sedan det trista blivit gjort i sällskap av en annan stackare.
Ställde mig för att laga middag, men blev skrämd från vettet.
Av en vätte! Så bisarra proportioner som kom hasande att jag hann bli riktigt rädd. Farsans gummistövlar i storlek 44 och morsans anorak och trädgårdshandskar.
Han lyckades dock oskadliggöra sig själv genom att stå på näsan i gräsmattan och bli fast där en god stund.
Det var min helg i bilder, det! Men nu är det måndag. Jag och Malin spelar in podd och sedan ska jag göra allmänt tråkiga saker som att beställa tid för service av bilen och därefter rekonditionering. Volvon har inte städats sedan i juli och är en sanitär olägenhet. Eller angelägenhet. Ja, det är kort sagt angeläget att bilen blir sanerad.
Ju äldre jag blir och ju mer jag ser – desto starkare blir min förundran över kvinnors resiliens världen över. Det är kvinnor och mammor som får jorden att snurra. De tar hand om barnen, håller ihop familjen, försörjer sig och bär hela samhällen på sina axlar. Att ge styrka och stöd till kvinnor är därför en av de viktigaste insatserna i biståndsarbete. En kvinna som får hjälp, hjälper nämligen hela sin familj. Och därför är det också en extra stor tragedi när mammor går bort. Den familj som lämnas kvar tappar sitt nav och sin trygghet.
Nyfödd bebis på Panzisjukhuset i Kongo
Till Mors dag har jag klargjort för barnen att jag önskar mig en enda sak. Ett bidrag till min insamling för säkra förlossningar. Varje dag dör ungefär 800 kvinnor av sin graviditet eller förlossning. Mest sårbara är unga flickor och kvinnor som lever i fattigdom, på landsbygden eller som befinner sig på flykt. Vi vet 9 av 10 dödsfall skulle kunna förebyggas med rätt vård.
Jag har ett oerhört starkt minne från när jag besökte regionen Turkana i Kenya och träffade en kvinna som dagen innan fött barn i 40-gradig värme, ensam under ett träd ute på stäppen. Ingen vård, ingen hjälp. En pinne att bita i som enda smärtlindring. Sedan bara hon och barnet. När vi kom satt hon i sin hydda med den lilla bebisen knuten mot kroppen. Värnlösheten var enorm. Hon och alla hennes barn sov på marken om nätterna och där fanns det skorpioner. Bara att blunda och sova var förenat med livsfara.
Panzisukhuset i Kongo. Barnmorskan Miranyo, nyblivna mamman Karubi och sonen Exauce
Genom Läkarmissionen kan du ge en kvinna rätt till en trygg förlossning, på sjukhus i Tanzania eller Kongo. En gåva som räddar liv! Jag har därför startat en Mors dags-insamling. Att bekosta någons säkra förlossning kostar bara 180 kronor och mitt mål är att samla ihop till minst hundra säkra förlossningar. För det behöver jag såklart er hjälp, men jag tvivlar inte på att vi kan nå målet. Jag vet ju sedan tidigare att ni som läser min blogg är en ovanligt givmild skara. Ge en gåva till din egen mamma eller önska från dina barn. Om inte vi mammor och kvinnor står upp för mammor och kvinnor – vem ska göra det då?
Stolta, nyblivna mammor
Stoltheten över och kärleken till våra barn är någonting alla vi mammor delar och som förenar oss. Oavsett var vi kommer ifrån.
Sitter som bäst och funderar på vilka färger jag ska arbeta med till sommarens farstubroplantering. Den är det första man ser när man kommer in på gården och som man välkomnas av som gäst. Här dricker jag också alltid mitt morgonkaffe. Platsen ger både full sol och gårdens mest vindskyddade läge.
Här är lite tidigare broplanteringar i olika färgkombinationer.
Ett år körde jag mycket på vitt och rosa. En väldigt vacker kombination förvisso, men lite för anonym för min smak. Den syntes mest när det var mulet. I allmänhet är ju ljusa blommor att föredra i mörka lägen där de lyser upp. I så här ljusa lägen är knalliga färger bättre.
Men visst är det fint med ljusrosa, vitt och lime….
Ett år körde jag på vinrött, aprikost och orange. Luktärter som klättrade längs en stege.
En otroligt vacker färgkombination som gifte sig perfekt med punschverandans egna färger
Ett annat år var jag helt galen och planterade hur mycket som helst. Men så blev det vackert också! Orange, senap, ljusgult och mycket grönt. Kanske är detta min favorit hittills? Blev SÅ glad varje gång jag kom hem. Och grannar som promenerade förbi utanför häcken stannade också och berömde. Pluspoäng för hur jag jobbade med nivåer och fick upp både en ampel och en blomsterbänk. Lite höjd i bakkant gör alltid susen!
Blått och rött är komplementfärger i färgcirkeln. Och söte tid – de sprakar verkligen ihop. Men jag minns att det var svårt att hitta framförallt den ljusblå, kalla nyans jag ville ha på blommorna. Den lilablå är betydligt vanligare.
Blev fint med den blå stolen, piedestalen och den vattenkannan också. Lite möblerpynt i trädgården är inte dumt.
Ett annat år jobbade jag med gult och enstaka aprikosa inslag. Ett grönt rosentorn och terracottakrukor. Vackert men lite väl mycket gult och lite väl lite kontraster? Inte det bästa året, hade behövts någon kickfärg.
Helst vill jag göra något som känns lite nytt varje år. Funderar nu på en variant med brandbilsröda och cericerosa pelargoner i kombination. Erica skickade nämligen en sådan härlig bild på sin plantering i sommarstugan som bestod just av rött och rosa. Oväntat och extremt snyggt! Eller så kanske jag skulle testa bara blå blommor – men med en hint av gult? Kan det vara något?
Idag har jag jobbat med min nya bok. Plottat ut kapitlen, gjort en grov tidsplanering och suttit med research. Det mesta arbetet har i ärlighetens namn skett från hammocken. Det blir inte riktigt lika effektiv som att sitta inomhus – men så får det väl vara. Det gäller som alltid att ta vara på de sköna dagar som kommer och bete sig ungefär som om det redan var sommar. För det är aldrig säkert att det blir sommar när det sedan väl är sommar. Då kan det var fjorton grader och regn.
På eftermiddagen tog jag ena barnet till optikern i stan. Efter utförd undersökning köpte vi glass på torget, gick till biblioteket och sedan körde vi hem igen. Mysigt med lite egentid.
Hade på mig min nya fina gröna klänning som jag fått av Malin! Älskar den. Har ni förresten märkt att Malin bloggar väldigt flitigt? Hon har bloggat längre än mig till och med – men det märks att hon fått en nytändning. För er som (till skillnad från mig) är besatta av Gift vid första ögonkastet så skriver hon också om varje avsnitt av serien. Detta är alltså ett tips till er freaks, själv äter jag hellere avföring!
När jag kom hem från stan tittade Ulf storögt på mig.
-Har du glömt kalsongerna mamma?
Jag tror det var min lille kristdemokrats hint om att kjolen var för kort. Men eftersom hederskultur är frowned upon i min familj fäste jag ingen vikt vid det. Däremot lyfte jag på kjolen och bevisade att jag kommit ihåg mina trosor.
Imorgon fredag ser jag fram emot att träna ett hårt styrkepass, korra hösten bokmanus, sedan grilla, äta ute i trädgården och slumra i hammocken efteråt.
(boots och väska lopppis, klänning &Otherstories gammal kollektion)
I söndags skyndade vi oss att städa huset och sedan stack jag ut i trädgården. Här skulle kommas ikapp våren! Känns konstigt att lägga upp dessa biler för sedan de togs har allting förändrats. Åkern skimrar i grönt och björken har slagit ut. Man kan sitta och se ut på naturen och se den förändras timme för timme.
Vår gamla julgran som jag hivat i snödrivan utanför ytterdörren låg nu framme i all sin fulhet.
Verandan, åh store tid verandan.
En förfärande syn
Satte genast gossarna i arbete.
De fick kånka, kratta, sopa, bära och kärra. Mina smådrängar
Och ingen gnällde för alla visste att nu gällde det att hinna ikapp våren.
Jag och Bertil bar fram alla utemöbler och skrubbade dem rena, hängde upp hammocktaket och tog ner dynorna från garagevinden.
Tog fram badkaret och fyllde upp eftersom det vankades så mycket värme och vi ville kunna svalka oss.
Sedan kröp brorsorna ner i hammocken och vilade medan jag beskar rosor och klippte ner döda perenner. Nöjda med vårt värv! Det är massor kvar att göra, men det här räcker en bra bit. Går nu runt och kollar i mina stora krukor och längtar efter att plantera ut sommarblommor i dem. Men vis av erfarenhet väntar jag. Den värmen som är nu blir sannolikt inte långvarig!
Efter arbete får man fika.
Och sedan gjorde jag en stor ramen till middag av diverse kylskåpsrens.
Gott!
På kvällen stillade sig vinden och vi kände hur den efterlängtade värmen liksom vällde in.
Nu ska jag bara hänga ner julbelysningen också. Ingen vits att ha den i maj, juni eller juli när det aldrig är mörkt. I augustikvällen kan den däremot få komma fram igen!
Sedan blev det arbetsvecka och jag satt och åt på min vanliga lunch. Roligt att se att så många tagit efter detta! Brukar få DMs på instagram från folk som visar att de äter samma. Bästa snabblunchen.
Har också gått kvällspromenad med Elina i telefon. Vi hade så mycket att prata om att när jag kom hem hade jag 17 000 steg i min fitbitklocka. Har för övrigt med mig en påse när jag promenerar på våren. Tar rätt på allt skräp jag ser i dikesrenarna häromkring. Sånt som smält fram under snön. Är inte så mycket – men känns viktigt ändå, för jag vill inte gå och se skräpet hela sommaren igenom om jag bara kan slippa. Håll Sverige rent osv.
Avslutar med en bild på mig i loppad klänning. Tagen efter körrepet vi hade här i byn, inför en kommande gudstjänst.
Nu ska jag klä på mig (sitter i nattlinnet i hammocken och bloggar) och ta tag i den här arbetsdagen som mer än en vårdag känns som högsommar. Bäst att lapa i sig värme och sol när den är här!
Jag har ju haft ett pågående projekt i flera år som jag kallat för Projekt bli fullvuxen. Det började för att jag tröttnade på mig själv och att jag ständigt upprepade samma dysfunktionella beteende men förväntade mig ett nytt resultat. Jag upplevde också att jag hade en självbild som inte stämde med verkligheten. Jag höll alltså på och bullshitade mig själv! Så Projekt bli fullvuxen har handlat om att vräka upp mattan och kolla på allt jag sopat in därunder. Om att försöka se på mig själv med ärlig blick. Ärlighet och självinsikt är nämligen första stegen i ett förändrat beteende.
Hur tog sig då detta bullshittande i uttryck? Ja, jag kan ge ett ganska konkret exempel. Jag har alltid varit en tidsoptimist. Kom jämt sent men tyckte samtidigt att jag hade goda ursäkter för mitt beteende. Jag var ju på väg hemifrån i tid – men när jag kom ut upptäckte jag att bilen var översnöad och det försenade mig med tio minuter…jag kom iväg i tid men då hamnade jag bakom en plogbil och fick krypköra i tio minuter…jag kom fram i tid men då fanns det ingen parkering där jag planerat att stå…
Allt det här är ju förklaringar till varför jag blev sen. Men det är inte ursäkter. För det är ju inte så att den som är i tid aldrig råkar ut för missöden. Även personer som är i tid kommer ut till en översnöad bil, får krypköra bakom en plogbil och leta parkeringsplatser. Skillnaden är att den som är i tid inte är tidsoptimist. Den har istället kostat på sig lite marginaler, så att det finns strul-mån.
Men istället för att göra som jag brukade när jag var sen och tänka: jag ska verkligen bättra mig, åka hemifrån tidigare och sluta komma sent började jag tänka: jag är hopplös. Jag kommer alltid att komma sent. Jag kommer aldrig förändra mig och därför måste jag göra på ett nytt sätt.
Det nya sättet blev att fortsätta försöka göra en realistisk tidsplan för jobb, resor och arbetstider. Men sedan direkt lägga ett 20-procentigt tidspåslag på alla moment. Inte tro att jag skulle lyckas göra en realistisk tidsplan – för det gjorde jag ju aldrig! Utan istället förutsätta att jag skulle räkna fel och därför behövde hjälpa mig själv med marginalerna.
Det låter kanske inte som en enorm skillnad – men det ÄR det. För medan jag i det första exemplet skulle försöka ändra min personlighet i grunden, kunde jag i det andra exemplet acceptera min personlighet och försöka förändra förutsättningarna runtomkring.
Ett annat exempel på självbedrägeri? När vi flyttade till landet försökte vi räkna på hur mycket bil vi körde. Och eftersom det kördes mycket mer bil än vi önskat och tänkt sa vi till varandra: Ja, men den här månaden är ju ett undantag. Den här månaden är det ju för att x hände och det kommer inte hända varje månad. Men sedan kom en ny månad som såg likadan ut. Och plötsligt tittade jag och Jakob på varandra och bara: Varför funderar vi på hur mycket bil vi ska köra i en parallell verklighet? Det här ÄR ju vår verklighet? Vi sitter ju med facit!
Och så här är människor. Man har ofta en alternativ verklighet där man tränar bra, äter nyttigt, gör sitt jobb i tid och är snäll med sig själv. Och så bortförklarar man den RIKTIGA verkligheten med att det bara är tillfälligt, att det bara är på grund av omständigheterna och att man egentligen inte är sådan. Men du är ju det du gör just nu. Inte det du gör i en parallell fantasivärld. Och om du ska bli hjälpt just nu, så måste du ju acceptera och hjälpa den du är just nu!
Det här är en bitter medicin att svälja. Men Projekt bli fullvuxen handlar för mig om att svälja den dagligen. Sluta bullshitta mig själv.
Min grundinställning till mig själv och till andra har också ändrats. Nu går jag in med vetskapen om att människor aldrig ändrar sig. För det är nästan alltid sant! Hur vet jag det? Jo därför att jag själv jobbat hårt med att få till nya träningsvanor, nya sovvanor, nya sömnrutiner. Jag har gått i terapi för att hantera ångest, jag har läst så mycket och pratat med kloka personer. Och det lilla jag lyckats ändra på i mitt liv har krävt enormt med arbete. Och ändå har jag inte förändrats i grunden. Det jag istället lyckats ändra är hur min personlighet samspelar med omgivningen och de följder det får för mig. Och det räcker! Faktum är att det nog är det bästa sättet.
Och när det nu är så svårt att ändra på sig själv – hur ska det då gå att förändra andra? Partners, släktingar, kollegor och vänner? Nä det är lönlöst! Ska någon förändring ske måste personen både vilja och våga betrakta sig själv ärligt – och sedan arbeta aktivt. Och det man kan göra under tiden är att hantera den faktiska personligheten – inte den person man önskar att den var.
Bästa sättet att förutse framtiden är titta på historien. Om inget görs annorlunda så kommer det inte heller bli särskilt annorlunda.
