Det var sommar, vi var i skärgården och du var ännu bara ett knytt i min mage. En hemlighet under huden. Ständigt i mina tankar. Nu håller jag dig mot bröstet och snusar mot dina kinder och när jag blundar är det ditt ansikte som syns för mig.
Så skrev jag som nybliven mamma i februari 2011, tjugofyra år ung. Det var en speciell tid, inte minst att ha en blogg och väga vad jag ville dela med mig av och när. Jag skrev aldrig om bäbisens förväntade ankomstdatum, bloggade inte direkt han fötts och berättade varken namn eller kön till en början. För mig var det ett sätt att få spara mycket till mig själv och mina närmsta. Och det har fortsatt vara viktigt för mig.
Äntligen här. Det första inlägget med Bertil fick 1186 kommentarer.
Att vara rädd om det privata var en strategi som jag instinktiv förstod var nödvändig, för 2011 blev kritiken värre och gick mycket närmare in på huden. Att jag inte skrev all om bebisen ledde till rykten på nätet. Och när jag visade bilder på Bertil – så ljuvligt söt med sina djupt liggande mandelögon och svarta hår – kom kommentarer om att han hade downs syndrom. Bara som ett sätt att få ge ett tjuvnyp såklart. Alltid detta behov av att nypa till.
Så fort Bertil var född så blommade jag upp. Jag renoverade och målade med Beppe i babysittern. Pysslade, skapade, bakade och hade så mysigt med honom om dagarna. Han var en oerhört lättsam och förnöjd bebis som ville sova på nätterna och var glad om han bara var mätt. Och det provocerade tydligen något fruktansvärt.
”Om du har ett barn som inte är ”tvärsöver” på någe vis så är det ju bara att gratulera. Blir bara lite less på allehanda solskenshistorier, det är lätt att fostra barn innan man har egna, gud vad man kan då!!! Vill inte vara negativ men barn är individer och kom ihåg att du kommer att bli förvånad på vägen. Mina barn är 26 och 27, fattar inte riktigt att dom är vad dom blev (fantastiska) men totalt annorlunda än vad jag trodde. Livet är en resa och barn är egna individer, det kommer du att upptäcka i ordets rätta bemärkelse.”
Sådana här mästrande kommentarer kom ideligen.
”Jag blir faktiskt inte ett dugg imponerad bara förskräckt! När njuter du av ert barn? Varför så många oviktiga projekt när det enda viktiga är det lilla livet?”.
Eller
”Ursäkta, men har du inte en nyfödd bebis och borde passa på och sova när du kan?” när jag skrivit om att jag varit uppe sent och klätt om en fåtölj.
Jag försökte vara tålmodig och svarade i inlägg som jämför er inte med mig för jag jämför mig då rakt inte med er. Idag tänker jag att jag bara borde bett dem dra åt helvete. Det är en särskild typ av ondska att mästra nyblivna mammor och trycka ner dem i skorna.
När jag skrev om att Bertil var på god väg att krypa svarade någon.
”Fast man brukar ju inte krypa redan vid 5 mån, snarare runt 8. Fast en del kan ju vara tidiga förstås. Vill du inte gå ner dina babykilon? Är det svårt? Amningen brukar ju göra att man rasar i vikt.”
Jag svarade med ett blogginlägg
”Vill du inte gå ner dina babykilon. Är det svårt?” Kan man få höra i sin blogg. Och då är det ju lätt hänt att man vill gå och dra något gammalt över sig. Så då gjorde jag det! Allt på bilden är köpt second hand.”
Och efter omslaget på Family Living fick jag massa läsarkommentarer
”Vad håller du på med UnderbaraClara? Utnyttjar din son och samtidigt visar dina lååååånga ben? Som en av få män som ibland läser din blogg blir jag mycket konfunderad över ditt beteende. Så beräknande! Obehagligt säger en man som varit med i 60 år.””
eller
”Förstår inte syftet med högklackat och bara ben på omslaget? Känns så långt ifrån dig och det du står för.
Eller
”Usch din uppsyn och diskbänksbakgrunden får mig att undra om du inte flirtar lite med mossiga kvinnoförtryckarsnubbar nu…” eller ”Varför skrattar aldrig din unge på bild?”
Jag tror att kritiken både handlade om att jag blivit mamma och att för mammor gäller en helt ny uppsättning regler. Men också att folk som börjat följa mig vid olika tidpunkter i mitt bloggliv hade olika ideer om vem den ”riktiga” Clara var. De som precis börjat läsa och mest sett mig i hemvävda klänningar och kringlor i håret blev förskräckta. Medan de som följt mig sedan 2006 inte lyfte på ögonbryne, för de hade ju sett mig i alla möjliga poser och outfits genom åren. Jag tänker att det här typ är samma sak som kan drabba artister. Deras fans vill för alltid att de ska låta som när de först upptäckte dem.
Så 2011 var ett omtumlande och ganska påfrestande år. Men mest var det roligt och allra mest fick jag pepp, kärlek och uppmuntran av alla läsare. Och det vill jag inte tappa bort bland dessa äckliga exempel på mammaskammandet. Det mesta var ju faktiskt bra! Och dessutom hände roliga jobbsaker nästan jämt.
2011 fick jag bokkontrakt med Bonnier på min första bok.
Sommarpratade i P1
Gjorde ytterligare två säsonger av Husmorsskolan i P1.
Gästade Sommarpratarna i SVT. Klickade med den underbara Margareta Strömstedt som gav så mycket uppmuntran till mitt skrivande.
Blev framröstad till Årets chicaste
Minns att amningsbrösten höll på att explodera här och på hemvägen fick jag mjölka ur dem i panik på flygplanstoaletten.
Tog emot Nykterhetsrörelsens pris Blå Bandet-äpplet.
Blev fast expert i Go’kvälls lördagssatsning med Ebba von Sydow vid rodret. Minns att hon var så peppig och entusiastisk. Verkligen idealiskt förr mig som var ny och nervös.
Jag lärde också känna ljuvliga Susanne! Hon tog mig under sina vingar och lärde mig allt hon kunde – och det har hon fortsatt med. Så generös och snäll med all sin kompetens.
Jag fotade omslag både till Mama och Family Living och Jessica Wahlgren sminkade mig snyggare än jag någonsin varit.
SVTs Strömsö kom också och hälsade på och filmade inslag till serien.
Mindre kul var att jag hamnade i en stor konflikt med min arbetsgivare VK när jag ville säga upp min tjänst där och flytta bloggen till ett eget domän. De ville att jag skulle hosta upp flera hundratusen för att få ta med mig mitt eget bloggmaterial. Jag fick koppla in jurister och allting var extremt mentalt påfrestande. Avskyr konflikter av alla slag.
2011 var ett helt otroligt år då alla dörrar öppnades för mig och jag fullkomligt rusade på. Något som dock inte blev så bra till slut. För alldeles oavsett hus snäll bebis jag hade och att Jakob var föräldraldeig med mig – så finns det ju en bortre gräns för orken. I slutet av året nosade jag på utmattningskänslor och hade jag inte bromsat upp då så vet jag inte vad som hade hänt.
Men nu tittar vi väl på lite bilder av sånt jag hittade på på bloggen?
Jag gjorde iordning en söt strykbräda och strykjärn som Uffe kunde leka med.
Och inredde hans barnkammare så rart med loppat och arvegods.
Här finns fler bilder från barnkammaren.
Vi gjorde iordning toaletten med blommiga tapeter och rutigt golv. Det var min snälla svärfar Tomas som gjorde det mesta av arbetet.
Vårt avskalade vita trapphus. Det ser typ fortfarande ut så här men ska ÄNTLIGEN renoveras i höst. Det dröjde bara femton år…
Mitt kök var en färgexplosion i pasteller. Leila och och Cath Kidston var allt.
Beppe och jag var ett sånt himla bra team.
Och jag älskade att ha blivit mamma.
Få vara barnslig, lekfull, gosa och kela.
Ojojoj så söt!
Koordinerade outfits var tydligen en grej.
Så vansinnigt skojigt att ha en bebis att klä upp helt efter eget huvud…
Nu är han 186 cm lång och har storlek fyrtiofem i skor. Men är fortfarande lika kärleksfull, lättsam och förnöjsam som han var som barn. Så den där syrliga morsan som tyckte att jag minsann ”skulle få se” med tiden. Henne vill jag barahälsa att hon fick fel, fel, fel!
Läs mer på temat:
Print
