Kategori: Claras mammaliv

Kom hem inatt efter två dagar i Vasa. Så himla fin stad och dialekten (HALLÅ DIALEKTEN). Jag och Annakarin hade en fullsatt föreläsning för omkring 300 i publiken. Vi var inbjudna av Vasabladet för att prata Digitalt Entreprenörskap och träffade så många trevliga bloggläsare och andra fina instagramare och bloggare från Österbotten (de har ju en hel drös). Vasabladet gjorde en intervju om vår föreläsning som går att läsa här och bloggaren Saralene recenserade den med många fina ord.

Det räcker med någon dag borta från barnen för att jag ska golvas av hur söta de är och vilja pussa sönder deras feta små kinder och tjocka lår när jag ser dem igen. Imorse när jag kom ner i köket satt Folke i Jacobs knä och läste tidningen och gosade med den ekologiska gosedjursapan Kolwe från Yawama of Sweden. Söt som sockervadd.

Brukar få en del frågor om hur jag tänker med att visa mina barn i sociala medier. Ja, hur tänker jag egentligen? Jag har i alla fall ingen sådan där policy att barnen inte få vara med. Jag väljer däremot bort direkta porträttbilder på mina barn där de ler och kollar in i kameran. På något sätt känns det för nära.  Men annars får de gärna vara med i måttliga mängder.

Jag förstår inte riktigt besattheten av att skydda just sina barns ansikten. I alla fall inte om man ändå bjuder på en massa intima detaljer om barnets kroppsfunktioner, vredesutbrott, trots, uppträdanden. För mig är ansiktsbilder liksom inte det mest laddade. Det viktigaste är att avbilda och berätta med respekt och kärlek. Och inte berätta mycket mer än vad som är ganska allmängiltigt för de flesta jämnåriga barn. Jag tänker också att det här med att skydda sina barns integritet inte bara handlar om hur man beskriver dem – utan också sig själv. Hur gränslöst lämnar man ut sig själv och hur kan det påverka barnen? Det är en minst lika viktig fråga.

Mest bilder har jag haft på barnen när de varit bebisar och sedan blir det allt färre. Kanske kommer jag i takt med att barnen blir äldre göra vissa av mina gamla blogginlägg privata så att man inte kan läsa dem om man inte loggar in. Då finns de kvar för mina barn och mig själv att läsa om jag vill – men inte till allmän beskådan. Inte för att det finns något att skämmas för utan kanske för att det är skönt för ett lite större barn med mindre exponering från sin bebistid. Fast vi får se vad tiden lider – det visar sig hur det blir.

Vi pratar mycket om att skydda våra barns integritet på nätet och den diskussionen är oerhört viktig. Jag är glad för alla som fattar medvetna beslut – vad de än må landa i för val. Däremot glömmer man något i den här diskussionen. Vad som också finns att vinna.

Jag som har förlorat min mamma och alltså inte kan fråga henne om vad hon gjorde när vi var små, hur hon tänkte under bebistiden, hur vardagen såg ut, vad vi hade på oss. Jag hade ju betalat en miljon för att ha fått läsa en blogg som min mamma skrev när jag var liten. Jag skulle dö av lycka ifall jag kunnat ta del av mer om vår vardag än några spridda anteckningar i Första boken om mig.

Det som känns läskigt och laddat just nu förändras med tiden. Bland de barn som föds idag kommer i princip alla att finnas på bild på nätet. Jag känner mig väldigt lugn med de beslut jag och Jakob tagit kring våra barn och nätet. De är fint och respektfullt porträtterade. I takt med att de blir större och mer av individer figurerar de allt mindre. Och framförallt har vi alltid möjligheten att välja om. Fatta nya beslut ifall de gamla besluten börjar känns obekväma.

Hej Clara! HUR klarar du som HSP dessa stojiga smårbarnsår. Själv får jag ont i kroppen och bara vill gömma mig när mina två kommer loss och gråter/skriker/stojar/tjoar i munnen på varandra. Jag behöver tystnaden så mycket. Hoppas på ett inlägg om praktiska sätt att hantera ljudnivå 

Med vänlig hälsning,
En läsare och Clara-fan

Hejsan! Jag lider med dig. Det är inte helt lätt att orka med under småbarnsåren när man har HSP-personlighet. (Läs på mer om vad HSP-personlighet innebär ni som inte vet). Mitt bästa tips har varit något så enkelt som öronproppar och hörselkåpor. Det kanske låter knäppt men redan när Bertil var bebis hade jag öronproppar i. Inte så att jag inte hörde honom alls – men så att ljuden dämpades. Det gjorde mig till en mycket lugnare förälder. Bebisskrik väcker ångest/obehagskänslor i de flesta föräldrars kroppar och har man dessutom problem med starka ljud så behöver man skydda sig för att det inte ska bli övermäktigt.

Sedan tycker jag att man ska understryka att barn inte behöver skrika heller. Alltså man ska inte ta på sig öronproppar för att barnen är så högljudda hemma att man inte står ut. Barn mår inte heller bra av allt för mycket stoj. Det handlar om att öva på att ”prata med små bokstäver” i kombination med att ha öronproppar för att filtrera bort ljuden ännu mer.

Jag har haft tinituskännngar sedan jag gick musiklinjen på gymnasiet – så jag är väldigt rädd om mina öron. Jag använder öronproppar när jag reser, när jag går på stan, när jag  handlar mat etc. Det går inte att beskriva hur mycket mina öronproppar betytt för att jag inte ska förlora förståndet av alla ljud. Det hjälper mig också att jag jobbar hemma själv i tystnad vilket ger mycket lugn för öronen. Jag använder sådana där fula gula proppar men överväger att gjuta riktiga proppar som sitter bättre.

Sedan kan man ju bli trött på sällskap när man har små barn. I alla fall om man har ett jobb där man måste umgås med folk och sedan umgås med sin familj hela kvällarna. Det låter ju sorgligt men det kan göra en väldigt trött. Jag tror på att hitta sätt att skärma av sig i vardagen. Mina skogspromenarder hjälper en del. Och när jag pendlar brukar jag ta med en tunn sjal när jag sitter på tåg eller långfärdsbussar. Den hänger jag över huvudet ungefär som om jag skulle sova. Det ser inte klokt ut – men det gör det till mitt eget lilla universum där jag får vara ifred. Jag letar generellt upp de lugnaste platserna i varje lokal där jag befinner mig. Det brukar hjälpa ganska bra. Kanske går det inte/vill man inte avskärma sig från ljuden av sin familj – då kanske det är klokt att avskärma ljuden i alla andra sammanhang för att orka med familjetiden bättre.

Hoppas det löser sig så att du får lite avlastning för dina stackars öron och din själ.

Vi har så härliga dagar här i värmen. Mycket tid att sitta och prata och fundera. Jag jobbar ju mycket med datorn här – men däremellan blir det också mycket skärmfri tid. Det är befriande att jag inte slötittar lika mycket i telefonen här som jag kan göra hemma. Ett slötittande som gärna smittar resten av familjen dessutom.

Det är så svårt att vara föräldrer idag – när tekniken hela tiden lockar och drar. Alla appar, spel och programvaror som är byggda för att vi ska vilja titta en gång till, lite längre, lite mer. Annakarin håller ju på att forska om precis dessa saker. Hur föräldrar tänker och vilka förhållningssätt de har till tekniken.  De flesta verkar ju ha någon slags strategi kring detta – men vi grundar våra beslut på lite olika saker. Hur alla andra föräldrar gör,  skrämselpropaganda i tidningarna, en vag magkänsla…

Själv vill jag (som de allra flesta föräldrar säkert vill) att mina barn ska röra på sig och leka med sina kroppar. Hoppa och klättra – inte bara sitta still. Samtidigt vill jag att de ska få utforska allt fantastiskt som finns i en padda eller dator. Det är balansen som är så himla svår att få till.

Hur tänker ni med era barn? Hur gamla är de och hur mycket får det sitta vid skärmarna? Och vad grundar ni ert beslut på? Och om ni har begränsningar för era barn – vad är det ni försöker begränsa och varför?

Själv försöker jag begränsa mitt eget skärmanvändande lika mycket som barnens. Med varierande resultat…får jag väl i ärlighetens namn erkänna. För det är ju smått beroendeframkallande – speciellt med sociala medier.

Nu vill jag bara,i dessa dop och barnfördartider, tipsa om världens bästa present till små barn, nämligen våra fina skallror, barnvagnsmobiler och ekologiska gosedjur från Yawama of Sweden.  YOS är ett projekt jag varit med och tagit fram tillsammans med min syster Anna och grundaren Nicola Fackel.

Gosedjuren tillverkas av Zambiska kvinnor, och vi försöker arbeta enligt fairtrades principer. För varje stickat djur får kvinnorna en välbehövlig extra inkomst. Många av våra producenter är ensamstående och saknar nämligen möjlighet till annan försörjning. Så genom att läras upp i ett hantverk får de bättre levnadsvillkor. Det här är en present som gör gott i dubbel bemärkelse! Gosedjuren är stickad av 100 % GOTS certifierat ekologiskt bomullsgarn.

Nu är det så fantastiskt att Yawama of Sweden faktiskt växer – så vi söker återförsäljare runtom i Sverige, för våra fina gosedjur. Har du en butik där du tror att de skulle passa in? Tveka inte att höra av dig till nicola.fackel@gmail.com 

Idag hade vi kalas för Bertil. Något barnkalas hade jag inte energi till i år så Bertil fick bjuda sin bästis Ada och sedan kom alla släktingar och bara det blir ju en himla massa människor så det kändes alldeles lagom mycket. Jag började med att måla naglarna så att de matchade klänningen. Viktig detalj!

Jag bjöd på gräddtårta med strössel som dekoration och siffran 5! Klipp ut siffran ur en bit papper och lägg på tårtan och strö över strössel och plocka sedan bort pappret igen. Lätt som en plätt

Fyllningen var av banan och blåbärssylt.

Jag bjöd även på chokladbollar, vallmomuffins och kladdkakemuffins med minimarschmallows.

Självklart vill man ha eldsprut på sin tårta.

Det gjorde succé även om det var snudd på att brandvarnaren skulle sätta igång och tjuta!

Jag dekorerade med ballonger, pappersslingor och blommor

Sedan blev det paketöppning och Bertil fick en hel del pysselmaterial, pussel och en Ninja Turtles-skoter. Borta är de dagar när han var nöjd med enbart tjusiga träleksaker i present.

Bertil & Ada

Nu har alla gäster åkt hem och jag är supertrött i öronen och huvudet – så nu ska jag ligga på soffan och äta tårtrester och läsa böcker resten av kvällen. Och tänka tillbaka på denna fina kalasade.

Jag vet inte hur det är med er – men jag har i alla fall en ambition om att få tid för mig själv varje dag. En stund när jag kan göra precis vad jag vill och fylla på energi. Men oftast är denna stund så ospecificerad att den ersätts med sånt som bara måste göras. Typ vika tvätten, ringa någon jag inte pratat med på länge, eller sortera lego och städa.  Ja, det är visserligen min stund men jag kan ju vara med mig själv även när jag sorterar lego tänker jag. Fast det där är ju inte sant. Då blir det inte av. Det är inte alls min egna tid.

Mitt sätt att hitta tid för mig själv är att börja med att definiera vad jag vill göra på min egentid. Jag vill i regel läsa böcker. Då är det alltså inte ”egentid” jag ska skriva in i kalendern utan ”läsa böcker”. För skriver jag det så blir det väldigt uppenbart att jag inte kan sortera lego eller hänga tvätt just då –  för jag ska ju läsa böcker!

Sedan gäller det att planera in det precis som vilken annan aktivitet som helst. ”Läsa böcker” kan stå inskrivet i kalendern. LB ifall man inte vill att någon ska veta vad man göra. Och förslagsvis lägger man in det i samband med någon annan syssla man ändå måste göra. Typ att jag läser böcker direkt efter att jag lagt barnen, eller varje gång jag åker kommunalt. Så att det finns en naturlig tidpunkt för aktiviteten i det dagliga schema.

Så gör i alla fall jag. Hur gör ni?

Det är alltid lite huggsexa om vem som ska få sitta här på mornarna. I korgstolen framför vedspisen. När man känner sig trött och frusen och vill kura där det är varmt.

Jag brukar vinna och sedan tar jag Bertil i knäet och kliar honom på ryggen och tankar honom full med kärlek och närhet och värme för en hel dag på förskolan. Ja, jag tankar förstås mig själv precis lika full – så att det räcker ända till eftermiddagen när han kommer hem igen.

Mina tankar om att vara trebarnsmorsa

Som förälder vill man ju gärna att ens barn ska ha en härlig glupande aptit och inte peta i maten. Det är inte så himla lätt alltid. Men jag har sammanställt alla mina bästa tips för att få småbarn att äta. Eftersom texter om barn och barnuppfostran riskerar att göra andra föräldrar upprörda – vill jag bara säga att jag såklart inte sitter inne på någon slags sanning. Inget behöver vara fel eller rätt – jag berättar bara vad som funkar hemma hos oss.

– Barn vill precis som vuxna ha makt över sin tillvaro. De har dock mycket lite makt förutom i situationer som handlar om pottan, läggdags och mat. Här får barnen verkligen makt över oss föräldrar, då det är situationer som de märker är viktiga för oss. Barn som känner att föräldrarna är väldigt fixerade vid ätandet identifierar snabbt detta som ett maktmedel (och man kan ju inte direkt klandra dem). Så mitt första knep är att aldrig visa att det är viktigt att de äter – eller hur mycket de äter. Jag kanske knyter näven under bordet i frustration men min röst säger ”Jaha, men ät bara det du har lust med! Du bestämmer helt själv.”

– Blanda inte ihop ingredienserna för mycket. Våra barn har föredragit att få ingredienserna var för sig. Oliver, gurka, tomat, ärtor, potatismos i varsin egen hög istället för allting hopblandat i en svårdefinierbar gryta eller sallad

– Låt barnen komma lite lagom hungriga till matbordet, för hungern är bästa kryddan. Alternativt att man passar på att ge dem grönsaker innan middagen  – typ morotsstavar, tomathalvor eller vitkålsbitar att gnaga på medan man själv lagar mat. Då får de i sig sallad och grönt (med hungern som krydda) och när väl maten ställs på bordet så slipper man truga mer på den fronten.

– Jag undviker att använda tallrik och låter barnen äta själva. Har du någonsin blivit matad som vuxen vet du kanske hur obehagligt det är att få mat intryckt i munnen – och att den alltid blir serverad antingen för långsamt eller för snabbt. För de allra minsta brukar jag lägga maten direkt på bordsskivan och så får de plocka med händerna. Våra barn har börjat äta riktig mat tidigt genom denna teknik. Jag inser att städfanatiker får panik – men att lägga en klick potatismos direkt på bordet och strössla över några gröna ärtor stimulerar verkligen barnet att äta, plocka och undersöka. Märkligt nog blir det mindre kladd än om vi använder en tallrik (som dessutom snabbt blir en populär frisbee). Självklart är det skitirriterande med maten som hamnar på golvet, håret och barnstolen. Men jag försöker hålla masken. Någon kanske invänder att barnen får dåligt bordskick av detta? Men jag tror att det kan vara tvärtom. Hur ska man kunna lära sig att äta själv om man alltid blir matad?

– Låt barnet plocka och smaka från din tallrik om hen verkar intresserad. Precis som när man själv går på restaurang verkar ju ofta bordsgrannens måltid läckrare.

– Sitt tillsammans vid måltiderna. Barnen ska inte behöva äta ensamma. Även om man själv äter senare kan man ju sitta ner och vara delaktig. Det ger matro. Vi tänder oftast ljus och släcker ner när vi äter middag – vilket jag märker har effekt. Det förstärker också känslan av att måltiden är en speciell stund när man ägnar sig åt ätande  – och ingenting annat roligt händer. Men blir det stökigt och röjigt vid matbordet kan det ju vara idé att låta småbarnen äta först och sedan äta efter dem. Ingen tycker om att bli avbruten i måltiden. Allra minst uttröttade föräldrar.

– Förutsätt inte att barnen ska ogilla allt nytt. Jag blivit ofta förvånad över vilka maträtter de kan fatta tycke för –  när jag bara ställt fram grejerna och låtit dem förse sig själva. Bjuder jag på något nytt försöker jag göra det med samma självklara min som när jag ställer fram makaroner och korv.

– Jag tycker att det är toppen att ta barnen i bruk innan måltiden till exempel för att duka – och samtidigt peppa och bekräfta hur bra det är att de hjälper flocken. Att vara nyttig och behövd gör det mycket roligare att komma till matbordet. (Obs – funkar skitdåligt på tonåringar.)

– Jag försöker låta barnen servera sig själva i den mån det är möjligt. Till exempel trycka ut ketchupen själv. Första gångerna blev hela tallriken ett enda blodbad – men sedan  upptäckte treåringen att det faktiskt inte var gott att få hur mycket ketchup som helst som han tidigare tjatat om.

– Ska man servera barnen samma mat som de vuxna får? Det är väl en smaksak. Men ibland brukar jag grunda med mat jag vet att de tycker om och sedan får de pilla och smaka lite av vår mat utan krav på att de ska äta av den. Ett bra sätt att bekanta sig med nya smaker utan press.

– Min erfarenhet är att lite större ungar hellre äter sådant de varit med och lagat eller odlat. Det är lite spännande att äta tomaterna man själv vattnat i växthuset eller såsen man själv kryddat.

– Om barnen är hängiga och inte har så stor aptit adderar jag en skvätt grädde i mjölken och en rejäl klick smör i pastan för att ge lite mer kalorier per tugga.

– Undvik att kommentera mat som blivit kvarlämnad på tallriken, truga eller bli upprörd över att barnet inte äter.

– Ibland tänker jag att min äldsta son är en reptil! Ena dagen äter han hur mycket som helst – för att sedan knappt titta åt mat på en hel vecka. Men inga friska barn sväljer ju ihjäl i Sverige så jag försöker komma ihåg det och släppa frustrationen.

Har ni fler fiffiga tips för hur man får barnen att äta? Dela gärna med er så kan vi hjälpa varandra!

Äntligen är min syster med familj hos oss några dagar och hälsar på. Så mysigt att vara tillsammans och klämma det sista goda ur den här julen och detta evighetslånga jullov. Barnen är – precis som de ska vara – superspeedade av att få umgås med sina kusiner.

Strax innan läggdags sprangs det hundra varv runt huset, hoppades i soffan och kastades kuddar

Minns ju precis hur det var när man var liten och det hände något spännande. Kusinträffar, kompisar som sov över, man själv som sov borta. Dessa mysiga, flamsiga, urspårade pyjamasstunder

Tillslut kunde vi lugna småttingarna, de fick kvällsfika och läsning och nu sover de sött.

Nu ska vi vuxna spela kinaschack och dricka te och njuta av att det är tyst i huset och allt är lugnt och stilla. Och så ska vi plocka fram allt det där goda som vi gömmer för barnen…chips, chokladbollar och godis…

När blev du mamma?  Jag var 24 första gången tror jag, 28 den andra. Tänkte aldrig att jag skulle gifta mig och skaffa barn tidigt men så blev det i alla fall. Väldigt glad för det.

Hur många barn har du? Två stycken. En på sjutton månader och den andra på fem år.

Var graviditeterna planerade? Den första nej. Precis när vi bestämt oss för att börja försöka insåg jag att jag var gravid. Den andra graviditeten var noga planerad.

När berättade du om graviditeterna? Typ vecka 6-8 för våra familjer. Vecka 16-18 på bloggen och Facebook om jag minns rätt.

Hur många barn vill du ha? Vill ha och vill ha. Det är ju inte bara som att man kan lägga in en beställning. Just nu känns två bra. För några år sedan hade jag svarat fyra barn. Kanske kan jag tänka mig en tredje unge någon gång. Fast just nu är jag väldigt osugen på bebisar och väldigt peppad på stora, självgående barn!

Tätt ihop eller långt isär? Jag har bråttom med många saker i mitt liv – men alltid vetat säkert att jag inte vill ha barnen för tätt ihop. Tre år har känts lagom. Vi bestämde oss för att inte skaffa en tvåa förrän jag var alldeles jättesugen på att ha en till bebis – och det tog ett tag för den känslan att infinna sig.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?  Med min första graviditet fick jag en otäck blödning men utöver det var det ganska lugnt och jag har inte varit orolig.

Hur var graviditeterna? Hade foglossning, kände enorm trötthet, åderbråck, benkramper och illamående. På slutet av båda mina graviditeter har jag också blivit lite koko i huvudet med fix idéer och en oroligheter. Aldrig för barnet utan för irrelevanta saker som ”tänk om jag inte hinner täta fönsterna ordentligt innan jag åker in till BB?” När jag väntade Bertil gick jag upp fem kilo i vikt. Med Folke gick jag upp tolv. Levde mycket onyttigare och latare under min första graviditet så viktuppgången påverkades inte ha ett dugg av hur ”duktig” jag var. Och jag önskar så att mammor slapp tänka på vikten när de går med barn i magen. Vad fasen ska man göra åt saken liksom? Börja banta? Med båda barnen gick jag två veckor över tiden.

Gillade du att vara gravid? JAAA! Jag kände mig  som en drottning med min mage. Som världens viktigaste person som gick omkring med en stor present till mänskligheten. Trivdes med allt utom de hemska bieffekterna. Har faktiskt aldrig känt mig så snygg som under mina graviditeter. Hejbara vilka läppar, vilket hår och vilken fin mage jag tyckte att jag hade.

Visste du vilket kön det skulle bli? Vi var övertygade om att Bertil var en liten Majken och blev jätteförvånade när vi fick en pojke. ”Vad är det där?!” utbrast jag chockat när jag fick se honom första gången. När vi väntade tvåan visste vi att det var en kille. Båda gångerna väntade jag med att berätta namn och kön på bloggen – vilket gjorde vissa väldigt upprörda.  Folk är besatta av kön – men att vara besatt av vilt främmande bebisars kön är ju ganska absurt. Som bloggare delar jag med mig av så mycket – men när jag precis fått barn har jag känt mig väldigt sårbar och i behov av att vara mer privat. Som bloggare kan man ju knappast hålla hemligt i flera veckor att man har fött ett barn. Så för att få ha den där egna bubblan där bara våra närmaste känner till allt – har jag valt att hålla kön, namn, ansiktsbilder och andra för bloggläsarna oviktiga detaljer för oss själva i början. Bloggade heller aldrig om beräknat BF-datum och har inte skrivit ingående om mina förlossningar.

Apropå förlossningar. Hur har de varit?  Födde utan smärtlindring båda gångerna – men den andra gången var det inte självvalt. Då fick jag en bedövning som tyvärr släppte och sedan fick jag ingen ny så under den förlossningen var jag ofrivilligt obedövad och fick sedan en del tuffa komplikationer efteråt. Ändå var det den bästa förlossningen! Jag använde mig av dykarmetoden vilket var helt rätt strategi för mig och funkade mycket bättre än profylaxen. Den första förlossningen var däremot ganska hemsk ärligt talat. Fick gå i samtal efteråt.

Hur var första bebistiden? Med Bertil var jag nog lite i chock. Hade väldigt ont och kände mig dålig i kroppen i flera veckor efteråt. Den där kärleken och modersinstinkten behövde lite tid för att växa sig riktigt stark. Med Folke mådde jag bra efter bara några dagar och var helt upp över öronen kär i min två barn. Jag har älskat perioden 0-6 månader med båda mina ungar. Sedan kämpat mig igenom den jobbiga perioden 7-17 månader. För att sedan älska småbarnstiden igen. Amningen har varit mysig men ganska ansträngande. Jag ammade Bertil i nästan sex månader innan han tröttnade och Folke i nio månader innan han började föredra riktig mat.

Hade du bestämt namnen sedan innan? Till Folke – ja. Både förnamn och mellannamn. Men även till Bertil hade vi bestämt namnen fast där fick vi ju ändra oss eftersom det blev en pojk. Det dröjde ett tag innan vi kunde komma på vilket namn han skulle få men tillslut blev det i alla fall Bertil. Efter min farfar, efter Bertil i Kan du vissla Johanna? och förstås efter Karl Bertil Jonssons julafton.

Ett råd till blivande mödrar? Folk kommer vilja proppa dig full med goda råd. Utse en eller två mammor som du lyssnar på. Som är vettiga och vars barnsyn du respekterar. Ta råd från dem – men undvik råd från andra. Och kom ihåg att det finns många sätt som det kan bli bra på. Alla är vi extra förtjusta i våra egna val och vill gärna rekomendera dem till andra. Men det kan bli bra på många olika sätt! Glöm inte det. Och öva in frasen ”Det avgör jag” som svar på alla ovälkomna tips kring hur du sköter din graviditet och dina barn.

Jag älskar att ha en fyraårig – snart femårig unge. Bebisar i all ära – men shitpommesfrites vad roliga denna ålder är! Vi har så himla skoj tillsammans. Vi har egna interna skämt och ligger och filosoferar i sängen om kvällarna. I vinter ska vi resa bort bara jag och Bertil och jag kan inte tänka mig någon person jag hellre skulle semestra med. Så glad, nyfiken, klok och omtänksam. Det är också så skönt att kunna resonera. Förklara varför vi kan göra si men inte så. Och fråga vad han tror om olika frågor. Vad är bäst att göra?

Han är också världen snällaste storebror och jag skulle väldigt gärna ha honom som min storebror. Så mycket roliga lekar som han hittar på och så snäll och omhändertagande som han är. Fyraåringen -snart fem – vilken ljuvlig varelse att ha boende i sitt hus. Alla som känner sig lite vissna och nedstämda inför världens allt elände borde få låna hem en då och då.

Tack och lov har hemkomsten gjort underverk för lillens sömn – han sov gott och vaknade först efter åtta idag. Vi åt frukost – te och fruktsmoothie för mig – och sedan har vi ägnat oss åt jullovsaktiviteter

Som att dega med lera och pepparkaksformar

Någon ville mest äta leran…

Bara några minusgrader och soligt ute – perfekt väder!

Jag tog Bertil på sparken och drog ut en sväng för att rasta Melker

När vi kom in spelade vi julklappsspel och lyssnade på sagoband. (Alltså ej band utan Spotify – men här heter det fortfarande sagoband av någon anledning). Glömmer ofta hur lugna barnen blir av att lyssna på barnmusik eller sagor medan de bygger och pysslar.

När jag var relativt ny som bloggare fotade jag mig själv på jullovet i blond kalufs och svart spets. Här kan du se bilderna.

Vet du inte vad du ska ge ett barn i din närhet till jul? Ge en bok. Den kan man ha glädje av länge. Böcker är en portal in i roligare världar, när ens egen vardag är lite grå och tråkig. Här kommer några bilderböcker jag och mina barn gillar!

Livet på en Pinne av en av mina favorillustratörer Maria Nilsson Thore. En söt lite berättelse om livet som fågel. Fantastiska illustrationer!  Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin. En mörk berättelse om en kall och ond stad där människor blivit hårda och hjärtlösa. Men så börjar en flicka plantera träd…och då förändras allting. De här boken är en otroligt stark läsupplevelse. På ytan om att plantera träd, men egentligen handlar det om att göra goda handlingar och se hur de sprids som ringar på vattnet. Ivar träffar en Diplodocus. Bertil har varit i en riktig dinosauriefas sista året och älskar Lisa Bjärbo och Emma Göthners berättelser om Ivar och hand dinosaurieland som börjar leva om nätterna. Vi har alla böcker i serien och Bertil blev så inspirerad av läsningen att han byggde ett alldeles eget dinoland av en kartong. Bra jullovs-syssla!

Min stora elefant av Sara Gimbergsson är en enkel liten pekbok om en tjej och hennes elefant. Mycket uppskattad av Folke. Eviga Berg och Tre starka kvinnor. En favoritbok både hos mig och Jakob när vi var små. Finns att få tag i på loppisar eller bibliotek. Den superstarka sumobrottaren Eviga berg är på väg till kejsaren för en brottningstävling. Men på vägen lär han känna tre starka kvinnor som inte alls tycker att han är särskilt stark – för i jämförelse med dessa kvinnor är han faktiskt ganska svag och väldigt ynklig. En fin och inspirerande berättelse.

Världens bästa monster av William Bee och Kate Hindley. En underbart roligt illustrerad saga om en pojke som låter sitt monster Sidney ställa upp i en tävling om världens bästa monster…men inget går som det ska. Astrid Lindgrens Jul är en fantastisk liten sagobok med spelare så att man antingen kan läsa boken som den är – eller lyssna på när Astrid läser sina egna julsagor. Väldigt populärt här hemma – att sätta på när vi inte orkar läsa fler sagor för kvällen och Bertil ändå vill fortsätta lyssna. Spelfunktionen är väldigt enkel så en fyraårig kan använda den på egen hand med lite övning. Mamma Mu är en annan favorit här hemma. Nu finns några berättelser i serieform. Perfekt med serieformatet för barn som håller på att lär sig läsa och ett bra alternativ till vanliga serietidningar.

Livet som mini-monster av John och Hanna Hallmén. Fantastiska fotografier av olika insekter. Roligt både för stora och små att få se tvestjärtar, myggor och vargspindlar uppförstorade. De ser verkligen ut som minimonster. Perfekt för vetgiriga ungar i alla åldrar. Slutligen vill jag tipsa om söta pekboken Toto Maskerad av Emma Virke.  Med små utskurna hål på varje sida som gör det spännande att bläddra och läsa.

Eftersom flera av böckerna jag tipsar om kommer från Rabén&Sjögren och det är det förlag som jag själv ligger på kanske jag ska tillägga att jag inte är sponsrad till denna bloggpost på något vis. Men att jag däremot via förlaget fått möjlighet att läsa extra många av deras böcker.

Har ni sett det där ”upprörande” klippet som cirkulerar från årets julkalender – där man läser ur en bilderbok om hur barn blir till? Ja, det fick mig att tänka på hur man pratar om blommor och bin med barn. För här vet jag att föräldrar resonerar väldigt olika.

Men så här tänker jag: Vi har pratat om hur kroppen fungerar, mens och hur barn blir till ända sedan ungen var stor nog att fatta. Typ två/treårsåldern. Berättar man bara nog tidigt så blir ju ingenting genant eller svårt. Man kan prata om det i väldigt odramatiska ordalag och behöver inte berätta mer än vad barnet bett om att få höra.  Oftast är det vi vuxna som snurrar in oss i omskrivningar medan barn bara funderar lite praktiskt hur den där ungen egentligen kom in i magen från första början?  Och sedan är det inget mer med det.

Hur pass ingående man ska förklara förändras nog med tiden. För det är ju inte som i de amerikanska filmerna när stressade föräldrar ska ha the talk med sina tonårsbarn. Det är inte ett samtal man har en enda gång – utan många gånger. Hela uppväxten förhoppningsvis. Nya frågeställningar dyker ju upp allt eftersom.

Rent generellt tycker jag att man ska tala klarspråk med barn. Tidigt. För det vi undviker att prata om av genans – kanske barnen uppfattar som något djupt skamligt. Något som ska smusslas med och som man ska skämmas för. Barn fyller i luckorna i sina liv med gissningar – och oftast gissar de helt fel. Och finns det ett uns av hemlighetsmakeri inblandat så tenderar de att tro att det är för att det är skamligt. Och därmed skuldbelägger de också sig själva. Som bäddat för problem när de blir äldre.

Nä, tala klarspråk om alltifrån hur barn blir till, till varför pappa och mamma bråkar, till varför morbror Göran blir så konstig när han dricker så mycket av den där röda saften. Klarspråk behöver inte betyda att man berättar allt. Eller tar med otäcka detaljer som gör barn rädda. Utan att man redogör enkelt och kort, frågar upp vad de har förstått av vad man precis sa –  och rättar till eventuella nya missförstånd.

Så resonerar i alla fall jag. Hur resonerar ni?

Har ni tänkt på hur många av Astrid Lindgrens berättelser som handlar om barn som är trötta, går vilse och blir kalla. Men som så småningom kommer in i värmen igen? Väldigt många är det. Som när Lisabet följer med gubben Anderssons släde och hamnar ensam mitt ute i skogen och det börjar vräka ner snö. Men sedan får skjuts hem med ett vänligt äldre par, nedstoppad under en varm fäll. Eller när Tjorven åker skidor och får snö i pjäxorna och Malin stoppar henne i säng och värmer Tjorvens fötter. Eller när Emil i Lönneberga drar en sjuk Alfred på en släde genom snöstormen, för att komma till läkaren och rädda livet på honom. Eller när Barnen i Bullerbyn blir fast i en snöstorm på väg hem från skolan men efter många strapatser tillslut ändå sitter i sitt eget kök igen och värmer sig med köttsoppa.

Som liten var dessa delar av sagorna de bästa jag visste.  Det var nämligen något rysligt spännande och mysigt med premisserna: barn som fryser, upplever strapatser men sedan får komma in i tryggheten och värmen. Jag återskapade ofta detta scenario i mina lekar. Drog med mina dockor ut i snön på vintern, bara för att få glädjen att bädda ner dem i sina docksängar igen när de kom in. Stoppa om och göra varma.

Det där är fortfarande det bästa jag vet. Fast i verkligheten. Ja, jag vill såklart inte att mina barn ska gå vilse och förfrysa i någon snöstorm. Däremot älskar jag när Bertil kommer in efter att ha lekt ute. Med knallröda kinder och frusna händer. Och jag får pussa och blåsa varmluft och vira in i filt och sätta i korgstolen framför vedspisen. Fixa varm choklad och ostsmörgåsar. Då är jag sex år igen och leker med mina dockor.

Det är ett väldigt ursprungligt behov som kommer till uttryck i den här leken. Att känna att man kan ge sina barn trygghet, värme, mat. Det gör det extra tungt att tänka på alla barn som inte får dessa väldigt grundläggande behov tillgodosedda. Som är hungriga, fryser, är ensamma och saknar trygghet.

Det är ju tyvärr igen ovanlighet i Sverige. Där barnfattigdomen ökat. Där många barn har föräldrar med missbruksproblematik eller psykisk ohälsa. Där det faktiskt finns barn som bor i tältläger och har föräldrar som måste tigga för att få ihop till maten. Ett Sverige där vi tar emot ensammkommande flyktingbarn som förlorat allt. Som kommer till ett boende som måste hållas hemligt. För att hatiska svenskar inte ska försöka elda upp det.

Man kan ibland önska att verkligheten var lite mer som Astrid Lindgrens sagor. Att alla fick värme och köttsoppa på slutet. Och att skurkarna likt Kommadoran i Katthult hamnade i varggropen.

På min instagram var det någon som undrade om hur jag resonerar med bullar och kakor till barnen i dessa lågkolhydratstider. Jag bakar ju mycket men får barnen äta av det? Och godis –  hur gör vi med det? Bertil får lördagsgodis sedan ungefär ett år tillbaka. Han får lika många godisar som han är år gammal. Fyra stycken för närvarande. Och han brukar aldrig klaga över att det är för lite utan väljer med omsorg. Tänker att det inte är så stor skillnad från när våra föräldrar gick till kiosken och köpte en ettöres kola. Inte tyckte man synd om dem för att de fick så lite! Sedan får jag väl erkänna att om Bertil inte självmant kommer ihåg att det är lördag och aktivt ber om godis då så brukar vi inte köpa det alls. Fredagsmys har vi inte i vår familj eftersom barnen brukar somna vid sju och oftast precis ätit middag då.

Bullar och kakor då? Till exempel i kyrkan är det ju ett himla sötfikande efter gudstjänsterna. Där får han äta det som ingår när man betalar –  och det brukar bli en macka och en kaka. Och visst innehåller kakor och bullar socker och snabba kolhydrater. Men de innehåller också smör, ägg, mjölk osv – sånt som är bra och näringsrikt. Det gör inte lösviktsgodis. De innehåller bara ”skit” och dessutom ofta palmolja och annat som är värdlöst för miljön. Därför är jag friare med  hembakta bullar och kakor. Har de dessutom varit med och bakat själva tycker jag att det känns ännu bättre för då har de ju faktiskt lärt sig någonting. Gjort en egen insats. Bertil äter bullar och kakor kanske en gång i veckan. Det är nämligen ingenting vi brukar ha hemma till vardags. I så fall har vi det i frysen i källaren och dit orkar jag inte gå (pgav svår lathet) och därför blir det inte så mycket av den varan.

När vi är bortbjudna hos andra äter Bertil (inte Folke ännu – han är ju bara ett) det som bjuds. Vare sig det är lösviktsgodis eller tårtor eller glass. Han får äta ungefär som alla andra barn (i rimliga mängder) och sover han över hos sin farmor och hon vill bjuda honom på en glass är det såklart inget vi motsätter oss.

Jag vet inte om detta gör oss till sockerliberaler eller sockerfascister?  Det funkar för oss i alla fall.  Betyder detta att jag och Jakob aldrig äter sött? Nej verkligen inte. Vi äter absolut sött och onyttigt. Men vi äter när barnen sover eller inte är med. Tycker inte att det är särskilt svårt att hålla barnen ifrån de värsta onyttigheterna – helt enkelt genom att låta bli att ha hemma eller äta det i närvaro av barnen. Men så har vi tur och passerar heller inga kiosker eller affärer på väg hem från förskolan. Det hjälper ju en del.

Hur resonerar ni?

Jag har funderat på det där som folk säger ibland – att man ska hålla enad front mot barnen.  Alltså att föräldrar ska göra på samma sätt i sin uppfostran och backa upp varandra.  Fast det håller jag inte alls med om. Ja, det är klart att man ska vara överens om saker som läggtider och trivselregler vid matbordet.  Men det där absoluta uppbackande av den andra föräldern i alla lägen – det tycker jag väldigt illa om. Om ett barn till exempel tar sönder något som den inte fick lov att leka med från första början – och en vuxen då blir oproportionerligt arg över detta är det tyvärr allt för vanligt att andra vuxna håller mun. För att inte undergräva den vuxnas auktoritet – utan hålla enad front. Det är så jobbigt att själv hamna i en konflikt att man låter barnet själv ta smällen.

Jag är inte solidarisk med min man först och främst. Jag är solidarisk med barnen. Den svagare parten. Ifall han skulle göra eller säga någonting som jag tycker är fel skulle jag absolut inte backa upp det inför barnen –  bara för att hålla någon slags enad front mot dem. Och jag förväntar mig att han gör detsamma när jag säger eller gör något som inte är okej. När jag blir oproportionerligt arg eller är orättvis.

Jag tycker att vuxna är alldeles för solidariska med varandra. Jag tycker vi ska påminna oss om att vi inte har någon som helst skyldighet att täcka upp och ursäkta en partner, släkting eller bekants dåliga beteende mot barn. Som vuxen är det ens ansvar att ta barnens parti när andra vuxna gör fel. Skit samma om det blir dålig stämning, din gamla onkel blir kränkt eller grannen förnärmad på kuppen.

När vuxna inte behandlar barn på ett helt okej sätt får man inte hålla tyst och vara solidarisk med dem för att visa en enad front. Det är faktiskt direkt olämpligt. Barn måste få veta att vuxna kan gör fel. Och att andra vuxna vågar se och erkänna det. Jag tror att den vetskapen kan hjälpa barn att kommunicera kring svåra upplevelser i sin vardag. Alltifrån småsaker som en orättvis åthutning från en fröken – till saker av mer allvarlig karaktär som farbrorn på bussen som tafsar.

Och det där med enad front förresten – vad är det för jäkla term? Det är väl inte krigsföring vi håller på med?! Nä, fy farao. Fram för mer barnsolidaritet och mindre hållande om ryggen på vuxna.

Sen jag skrev det här inlägget har jag blivit mamma till en sexåring och det har väckt nya känslor i mig.

Folke är inne på sin tredje förskolevecka och jag känner hur jag sakta håller på att bli mig själv igen. Få tillbaka kraften. En sådan där konkret grej som hjälper mig med det är att inte jobba eller kolla mailen efter att jag hämtat barnen på förskolan. Inte heller kolla mailen mellan fredag eftermiddag och måndag morgon. En självklarhet kan tyckas – men inte när man är ”mammaledig” och samtidigt försöker sköta ett jobb. För då får jag alltid kolla mailen och försöka hinna med mitt jobb  på kvällstid – för på dagarna hinner jag inte det jag ska. Aldrig riktig ledig – aldrig riktigt i arbete utan bara en känsla av att vara splittrad.

Men efter bara några veckor med dessa nya tydliga indelningar mellan arbete och fritid så känns allting lite lättare. Och kvällarna kan ägnas åt att läsa, se serier, träna eller vila – istället för att försöka komma ikapp på jobbet. Så skönt! Känner mig som en mycket bättre, mer välfungerande människa nu när jag fått tillbaka fritiden igen.

Jag tycker så mycket om de där första timmarna efter förskolan. Ungar nöjda över att vara hemma igen. En fruktstund i soffan. Lite spel eller bokläsande eller häng i de romerska ringarna. Och jag som kan vara helt mentalt ledig därför att jag för första gången på över ett år faktiskt hunnit med lite ordentligt jobb på dagarna.  Så att jag slipper känna mig splittrad och otillräcklig på alla fronter. Det är mycket värt.

Idag blev det provspelande av ett barnspel jag och Annakarin ska lansera till våren och det föll i mycket god jord. Sedan lagade jag fetafyllda färsbiffar och ugnsbakad potatis och svängde ihop en coleslaw (ett tips ifall ni har ungar som inte gärna äter sallad – många barn gillar coleslaw!) Nu sover smågrisarna och jag ska äta chokladbollssmet och se på film. Ja ni hör ju själva hur bra den kombon låter!