Mitt senaste loppisfynd är den här prickig härliga klänningen.

60 pix.

Jag älskar mina fina örhängen jag fått av tjejerna bakom Tinytasty. De gör fantastiska små miniatyrsmycken med cafémotiv. Jag fick våfflor med grädde och sylt på porslinstallrikar med guldkant. På deras hemsida kan man också hitta tjusiga cheescacesmycken eller örhängen i form av tekoppar.

Ganska snart efter att mamma hade dött reste vi till varma landet. Jag ser på bilderna och märker att jag trots allt utstrålade mycket glädje och livslust.

Hur kan det vara så tänker jag.  Hur kunde jag känna så, precis efter att någonting så tufft hade hänt? Jo, för att sorg går hand i hand med glädje. Och rätt vad det är så sitter man och skrattar mitt i gråten. Det måste man, för tillslut är sorgkvoten fylld. I alla fall just för den stunden.

Man får skratta i elände. Man får skratta åt död. Men man ska inte försöka släta över någon annans sorg. Det är inte tröst. Att trösta är att fråga och lyssna. Inte komma med råd eller uppmuntran.

Säg inte, tiden läker alla sår, hon hade ju ändå så ont, en dag känns det här lättare, du borde inte gräva ner dig. Det får bara den som själv sörjer säga. Om sig själv. När den har lust. Och därefter ändra sig, om den har lust med det.

I min gamla blogg var jag modigare. Vågade publicera  bilder utan att tänka; vad ska folk tänka? Jag är så less på att tänka på det. Så bilderna åker fram. Sorgsna gamla semesterminnen som ändå utstrålar glädje och livslust. Sådant är livet.

Inatt kom vi hem klockan fem. Jakobs band hade spelning och det tog ett bra tag att rigga ner allt. Hemma i huset var det 11 (!)grader inomhus. Vi gjorde en dunderbrasa och gick och la oss med långkalsonger och tjocksockar, tre täcken och två morjärvsfiltar. Som jag frusit inatt. Med jämna mellanrum har vi stigit upp och eldat. Nu är det 16 härliga grader här inne. Ehum.

Detta har Melker gjort i veckan:

Ätit upp en halv cheddarost som stod på matbordet. Ca 500g

Ätit 200 gram smör som han knyckte från köket medan jag gjorde upp eld.

Tuggat sönder min eltandborste + laddare. (Han är väldigt miljömedveten)

Ritat ett mästerverk i sängen, genom att gnaga i timmar på en penna utan kork

Bajsat i soffan

Snott två knäckebröd ur brödskrinet

Samt tuggat sönder en tvättsvamp, en basker och slickat i sig hälften av innehållet i min handkrämstub.

Tack för det, bannade odåga.

Här kan du läsa mer om vad Melker gör när han tror att ingen ser på.

Författaren, krönikören och journalisten Hanna Hellquist skrev ett fint kåseri i DN innan jul. Hon nämner mig i texten så en vän tipsade  mig att läsa den, men jag fick aldrig tag i tidningen. Eftersom varje människa vill veta vad som skrivs om dem i DN ville jag egentligen maila Hanna och fråga om krönikan. Men då skulle jag ju verka alldeles för brydd och det är ju inte coola människor.

  Men som av en händelse skickade Hanna krönikan till mig. Och eftersom jag är varken är cool eller obrydd så publicerar jag den i min blogg. Lite som man visar upp ett fint betyg från fröken för sina föräldrar. För att man är glad. Och samtidigt är jag ledsen. Det är helt enkelt bottenlöst sorgligt när den man älskar går och dör. Men av någon anledning är det trösterikt att höra om andra som går igenom samma sak.  Det är därför jag trots allt orkar skriva om det ibland här på bloggen. Kanske blir det lättare för någon av er? Tack i alla fall fina fina Hanna!

 DN 23/12-2009

“Clara Lidström heter en begåvad tjej som bor i Norrland och bloggar under namnet Underbara Clara. Jag läser hennes blogg slaviskt. Hon tar fantastiska bilder och skriver tillbakalutat och familjärt och så är hon en jävel på att baka och pyssla och inreda och jag brukar kolla på de där bilderna och önska att jag hade det lite mer som Clara för hon verkar ha det så bra, men så skriver Clara någonting riktigt ärligt om sin vardag som får tillbaks en till verkligheten och det är därför jag tycker så mycket om henne.

Claras mamma dog i cancer. Claras mamma dog ifrån henne. Nu ska Clara fira jul utan sin mamma.

Hon skriver om hur julen skulle ha sett ut om hennes mamma hade levt, hur hennes mamma skulle sytt henne julgardiner och kikat förbi med en påse lussekatter men nu kommer det ingen mamma för hon finns inte längre och då måste Clara gråta, skriver hon.

Jag gråter inte längre. Jag vet inte vad jag gör. Det är så tomt.

Det här är den första julen utan pappa. Mamma och jag ska tillbringa den i Stockholm, långt bort från de karlstadska traditionerna som aldrig kommer att bli desamma utan karln som stövlade in i den nystädade lägenheten vid tolvsnåret, gick in med skorna och satte sig direkt och rökte vid köksbordet, trots att mamma och Göran har kommit överens om att man bara får röka under fläkten fast allra helst på balkongen. Göran har astma.

Hemma hos mig får man röka hur mycket som helst. Det gillar mamma. Så mamma och jag ska äta lax och dricka champagne och röka inomhus, kanske kommer min kompis Paul förbi på julafton, jag hoppas verkligen att han gör det för jag vill inte att den här julen ska påminna om någon annan, jag vill inte att det ska vara en riktig jul. Pauls mamma är också död. Om Clara hade bott i Stockholm hade hon kunnat få komma förbi också, och låna min mamma lite för min mamma räcker hur långt som helst, hon räcker till alla och blir över och det är därför som jag inte gråter längre”

Det var snöstorm igår. På radion varnade de för att inte ge sig ut på vägarna. Men vi hade inget annat val så det blev vägarna ändå. 30 på vissa 110-sträckor. Två gånger körde jag fast men tog mig loss, blev så nöjd över mig själv. Att jag lyckades tänka klart och rationellt och inte få panik. Dessutom tränade jag ett stenhårt vattengympapass på kvällen. Tog i så jag blev alldeles blå. När jag kom hem vid halv tio efter en skakig bilresa ställde jag mig och städade köket.  Med gott humör ska tilläggas.

Vissa dagar är det upp och andra dagar ner. Inte så mycket att fästa sig vid. Men när det är upp och ner  är det skönt att slappna av och följa med. Gunga i vågen. Inte ifrågasätta. Acceptera det.

Ha en fin torsdag vänner!

 I skymning är allting suddigt

 Men vem har bestämt att skärpa är fint?

 Jag gillar sudd, det är förlåtande. Mot skärvor av sprucket porslin.

Det är tråkigt att inte blogga. Så nu kommer det inlägg igen. Efter en riktigt deppig gårdag tar jag nya tag. Hela tiden. Nya tag. Borstar av dammet och reser mig igen.

Igår sändes tredje delen av Pikant och då gjorde jag min bästa och smaskigaste hud- och läppsalva. Av honung, försvarets hudsalva och rosenvatten. Lyssna här.

Tygstuvar. Älskar det blå med nyckelpigor

Gammal 1800-talsstol från Märta.

Skolplanscher som väntar på att hängas

Jag drog till mormor och morfar i helgen. Precis vad jag behövde.

Där är det lite som att var utomlands. Morfar eldar så att det är 27 grader inne.

Hela trappen hos mormor är täckt i pärlspont. Och fina gamla foton

Den här bilden föreställer deras hus och fotades och färglades under trettiotalet.

Gammal symaskin som jag lekte med som liten

Utsikten från sovrumsfönstret. Perfekt skid- och skoterväder.

Sybehör i linneskåpet

Den gamla lavoaren

Och så Melker på sin Morjärvsfilt. Den väger ett ton och värmer som en brasa.

Nu har vi kommit hem igen och sitter och huttrar. Här är det bara femton grader. Blir till att elda hela natten.

Det har betytt så mycket för mig att vara hos mormor och morfar, här berättar jag mer om det.

 Jag har inget att säga idag så jag bjuder på en lång och trevlig tystnad

———

Min favoritsak i kylen är numera ägg. Vi har turen att köpa ägg från en familj i närheten som har ett fåtal hönor, både värphöns och lantraser, som får vara ute och picka i det fria. Jag vill också ha egna höns en dag. Dels är jag förtjust i hönor. De är rara och roliga djur. Dels känns det bäst att ha sina egna höns så man kan behandla dem bra. Och en fantastisk bonus är att dessa ägg är så otroligt mycket godare. Titta vilken vacker äggkartong. Alla ägg har olika färg och storlek. Några är fräkniga andra nästan flammiga. Gulan är självlysande och krämig och gör sockerkakor makalöst saftiga.

När jag var sex år gammal och lekte med min bästis hittad vi en öronpropp på cykelbanan. Jag visste inte vad det var men min två år äldre kompis förklarade myndigt att detta var en kondom. Jag visste inte heller vad en kondom var – men av vännens reaktion förstod jag att upptäckten var oerhörd. Vi stod kvar en lång stund och blängde misstänksamt på alla män som passerade. Någon av dem kanske letade efter sin borttappade kondom? Men se den hade vi gömt i fickan. Skyll dej själv gubbe, tänkte jag.

En tjejkompis hade en natt en härlig dröm där hon tuggade tuggummi. Men i gryningen vaknade hon och märkte till sin förvåning att hon faktiskt hade ett tuggummi i munnen på riktigt. Hon trevande med fingrarna och plockade ut en öronpropp. Smask.

När Sixten var valp skulle jag plocka upp en skitlort från gräsmattan och upptäckte då ett nio centimeter långt föremål inbakat i lorten. Vid närmare inspektion visade det sig vara en öronpropp som gått rakt igenom tarmsystemet.  Den brukar jag nu låna ut till vänner med extra långa hörselgångar.

För några veckor sedan klippte vi klorna på Melker. Han blev så förskräckt att han tömde analsäckarna – och ut kom en smutsig öronpropp. Jag blev otroligt stolt eftersom jag aldrig tidigare mött någon som så framgångsrikt kunnat sortera med rumpan. Att få fram ett specifikt föremål och inga andra slaggprodukter är knepigt för de flesta. Men inte för min lilla hund -grabben är en naturbegåvning!

Nu avrundar jag med ett litet proppstips: Ska man på konsert och glömt propparna kan man smyga in på toa och sno åt sig en bit av soppåsen. De görs i ett tunt plastmaterial som är skönt och ljuddämpande för örat. Det körde jag jämt med när jag gick musikestet.

En liten hälsning från mig till dig.

Jag har frossbrytningar. Ligger under täcket och trycker ikväll. Önskar att jag orkade gå och köpa saltlakrits. Abstinensen är inte nådig.

Men imorse tränade jag en timme igen. Det är ju lika beroendeframkallande. Jag får så bra ideér när jag tränar. Allt framstår så enkelt och genomskinligt och gripbart när man rör på sig. Sedan hämtade jag ut min sprillans nya kamera. Och köpte lite målarfärg.

Ett fiffigt sätt att göra egna cupcakedekorationer är att färga vanligt socker. Det är förresten fint i all bakning. Häll några droppar karamellfärg på ett fat med socker. Bearbeta sockret och färgen med en gaffel tills det blivit jämt färgat. Låt sockret ligga kvar på fatet över natten så att ev vätska dunstar och enbart färgen blir kvar. Häll det färgglada sockret i en liten burk och förvara mörkt

Förresten, bästa glasyren gör man med 60 gram rumsvarmt smör, 100 gram Philadelphiaost, florsocker efter tycke och smak samt en skvätt citron.

Igår tränade jag en timme på kvällen. Simmade. Det grundar så bra. Träning håller alla otäcka tankar om bantning och mat stången. Inte så att man ska dämpa ångest med träning. Men ibland känns det som att man är överdrivet rädd för att träning ska framkalla ätstörningar.  Min erfarenhet är att när jag tränar, det räcker med någon gång i veckan eller raska promenader, så trivs jag så bra med min kropp. Då är jag så långt från ätstörningstankar som man kan komma. För jag vet att jag tar hand om mig. Låter hjärtat pumpa och och kroppen arbeta. Jag slutar också noja över mat och celluliter. Jag känner att jag är stark och frisk. Jag vill ta hand om mig själv. Inte vara självdestruktiv.

Förresten. Visst känns den här bilden lite som den här klassiska bilden med budskapet We can do it!

I går sändes avsnitt nummer två av Pikant. Jag bakade mina alldeles underbara drömmuffins. Ingenting för den sockersjuka. Men kanske för den som önskar att bli. För bakverken är lika söta utanpå som inuti.

Jag fnittrar bara när jag hör mig själv på radio. Jag har en alldeles oerhört enerverande västerbottensdialekt. Men låt er inte luras – man kan prata fint häruppe. Men jag hör tyvärr inte till den lyckliga skaran människor. Jag låter som Maud och Sverker Olofssons kärleksbarn, med Anja Pärson som moster.

Ni har önskat outfitbilder så outfitbilder ska ni få! Idag har jag min älskade klänning från Rules by Mary och myskoftan från Åhlens. Det här är min favoritfärgskala. Gult, plommon, rosa, turkost, grönt och blått

Det ni inte vet är att mellan första och andra bilden togs har jag fått panik och tjofsat ut i träskor med en hund som pinkat inne. Torkat kiss, skurat golv samt plockat upp en skitlort. Sedan ställt mig framför kameran och försökt se fräsch ut. Som om ingenting hänt.

Åh det glamourösa modebloggslivet!

Här kan du se en klänningsmodell som jag tycker funkar i de flesta lägen!

 Ibland när jag skriver provocerande inlägg hotar folk med att jag ska sluta läsa din blogg. Då tänker jag alltid; Jag tror faktiskt aldrig att du läst min blogg. Aldrig på riktigt förstått vad jag menar. Ofta känns det precis så. Att folk läser in i bloggen vad de vill läsa, inte vad jag egentligen skriver. Därför fascineras jag över hur ni tänker. Och jag blir genuint intresserad av att förstå vad som pågår i era huvuden. Därför ber jag nu, utan dold sarkasm, om lite förklaringar.

Ni som valde att bli arga på mig över föregående inlägg om kycklingindustrin. Kan ni inte utveckla era tankar?  Jag tycker att det här är viktiga frågor, men eftersom ni inte kommer med några rationella argument utan bara blir arga och besvikna på mig, känner er fördömda osv är det omöjligt att förstå er. Min upplevelse av situationen är att ni väljer att skjuta budbäraren för att budskapet är obehaglig. Ni reagerar på mig, istället för att reagera på faktan jag för fram. Men det är ju som sagt bara hur jag upplever situationen.

Blir ni arga över fakta hämtad från bla, jordbruksverket och livsmedelsverket?  Eller blir ni arga över bilderna jag lägger upp? Väljer ni ilska för att jag har en annan åsikt än er? Och vilka ordval valde ni särskilt att bli upprörda av? Ni som valt att känna er fördömda, peka gärna ut exakt vad i texten som gjorde att ni valde att känna så. För jag tror nämligen att man kan välja hur man reagerar. Och jag vill lära mig mer om era val.

Jag tänker aldrig sluta skriva om viktiga ämnen, eller anpassa mig efter folk som hotar med att sluta läsa så fort vi tycker olika saker. Det rör mig inte i ryggen. Däremot vill jag hemskt gärna veta hur du som blev så kränkt tycker att man ska skriva om hönsslakt? Hur hade du föredragit att bli delgiven denna fakta? Och varför valde du att bli upprörd över mitt sätt att göra det på?

ps, jag är osäker på om jag låter ironisk, men det är i så fall inte min mening. Jag vill verkligen ha svar!

Måndagar kan ju kännas sådär extra dystra och tunga. Idag är det dessutom mjäligt väder så man vill absolut inte vara ute.

Men jag har bestämt mig för att göra måndagar till mysdagar. Dagar man längtar till istället för att ha ångest över. Så idag har jag mest stått i köket och bakat. Två pajer och massor av tekakor.

 Varma tekakor med smör och en god lagrad ost samt ett gäng oliver är så vansinnigt gott. Botar måndagsdeppen som ingenting vettja. Recept på tekakor finns i nästan alla kokböcker och är väldigt lättgjorda.