Var så nöjd när jag på en second hand fann denna slipover i ull och oversizead modell. Så skön att dra utanpå en skjorta eller en tunn tröja när man känner sig frusen. Gillar att den har slitsar på sidorna också så att den inte känns riktigt så stängd.
Det här tycker jag är ett bra exempel på att en outfit med mestadels second handkläder inte behöver få en att känna sig som en vintagetjej (om man nu inte vill det alltså). Skorna, skjortan, slipovern, örhängena och väskan är alla köpta second hand.
Endast sammetskjolen är nyproducerad. Köpte den på Åhléns rea förra vintern.
Men outfiten som sådan känns ändå helt modern.
Idag har jag varit på vårdcentralen och kollat upp konstiga födelsemärken (tack gode Gud att allt var lugnt) och ska sedan bege mig till SVT för att gästa Sverige Live och prata AI. Var ju med i Utrikesbyrån förra veckan och pratade datalagringscenter och ifall dessa energislukande ”ai-fabriker” verkligen ska få byggas överallt och sluka våra naturresurser? En väldigt intressant fråga där jag har en stark åsikt.
I veckans avsnitt diskuterar vi kedjorna. H&Ms haveri, Lindex underbara underkläder och Indiskas varumärkesförflyttning. Oväntat intressant och engagerande, trots att Malin bara ville köpa en BH. Det handlar om kändisar som inte klarar sig utan sitt entourage och om att känna sympati för pastorn som mördade sin fru för att få dejta lovsångsledaren i lugn och ro. Högt och lågt precis som brukligt!
Jag älskar när jag får smarta kommentarer. I inlägget Nöj dig med ett medelmåttigt liv skrevs det många kloka saker och bland annat lämnade Linnea riktigt läsarguld.
Något liknande slog mig när jag såg Måns Zelmerlöv i Skavlan. I programmet förklarar han att han har i flera år varit oerhört egoistisk, självcentrerad och karriärsdriven. Vad gör han för att bli en bättre person då? Jo han går i massor av terapi och deltar i Baravara-kurser. Det vill säga reflekterar, reflekterar och reflekterar – jag jag jag.
Tänk om han istället hade sagt att han lägger all sin tid på att träna ett innebandylag, coachar barn som vill spela musik på en ungdomsgård eller typ står i ett soppkök på söndagar? Det hade varit så uppfriskande! När man betett sig som allra sämst kanske det faktiskt är läge att parkera sitt jag och fokusera på något annat ett tag. Typ ”var kan jag hugga in med min friska kropp och faktiskt hjälpa någon?”
Mina tankar gick i liknande banor när jag såg Skavlan (och vi diskuterade det efteråt i bland annat podden). Att söka inåt i sig själv är givetvis inte fel. Men om problemet är att man varit upptagen av sig själv – kanske lösningen inte är mer terapi, kurser och fokus på jaget. Utan att rikta energin utåt.
Det ena behöver givetvis inte utesluta det andra och jag är ju själv intresserad av psykologi och att lära mig om personlig utveckling. Samtidigt är jag livrädd för den här samhällstrenden som går ut på att gräva i sig själv. För jag tror att det kan bli väldigt destruktivt.
Sommaren 2023 hade jag enormt mycket ångest och oro kring mitt liv och mina barn. Det handlade förstås mycket om att mitt äktenskap knakade i fogarna och jag började förstå vartåt det barkade. Jag försökte på alla sätt att lindra min egen ångest och oro och läste allt jag kom över. Det som till slut verkligen hjälpte? Att jag åkte med Läkarmissionen till Etiopien den hösten. Direkt vi landade så kom det över mig.
Jag har lyckan att vara född i det tryggaste landet i världen, i den tryggaste landsändan, i den tryggaste lilla byn, i en släkt och familj full av kärlek och omtanke. Förmodligen har ingen haft det så här bra och tryggt genom tiderna någonsin. Och vad kräver jag? Jag kräver MER trygghet. MER försäkringar om att inget ont ska hända någon jag älskar. MER säkerhetsgarantier. Att jag inte skäms!
Jag minns att resan örfilade mig så att jag kom ur den krampaktiga skräck jag befann mig i. Jag var så lättad och glad av att bli omskakad och väckt. Få distans till hur små mina problem är ur ett globalt perspektiv. Någonting jag givetvis redan visste – men ändå inte kände på djupet.
Såklart har man rätt till sin oro, rädsla och ångest. Men den mår bra av att sättas i perspektiv. Att göra någonting ansträngande för någon annan kan få en att må bättre. Vare sig det är att hjälpa en granne, sin gamla mormor som sitter ensam, barnens kompis som har det svårt hemma, en bekant som är ekonomiskt utsatt. Bidra med frivilligarbete i kyrkan, via Röda Korset, i ett politiskt parti eller i sin byaförening. Vad det nu kan vara, stort som smått. Det är läkande och uppbyggligt att lägga energi på någon annan än sig själv. Och hade Måns velat upprätta sitt anseende i offentligheten hade det dessutom varit ett ganska smart drag, istället för att skriva den där boken.
Vi har gått i mål med ommålningen av vardagsrummet. Jag älskar givetvis forfarande antikviteter och gamla saker, men istället för väldigt romantiska mormorsaktiga sådana har jag adderat lite mer antika saker från typ….fjärran östern.Här kommer en bildbomb från vårt färdiga vardagsrum!
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Vi fortsätter bloggens tjugoårsfirande med att kika i backspegeln – och nu har vi kommit fram till 2009.
Jag har ganska sneda tänder
smala tår och stora händer
fasta små bröst, en john travoltaprick i hakan
tunt tunt hår som blir elektriskt som satan
långa ben med ljusa fjun
är långsint, men mera arg än sur
jag har lätt för att gråta och är snar att förlåta
är stolt och orädd
oftast uppklädd
ofta utklädd
men ganska konflikträdd
Ja. Nu vet ni.
Så rimmade jag om mig själv när jag var tjugo och det mesta stämmer väl fortfarande. Kanske inte det där om små fasta bröst dock. Hehe.
De första månaderna på året bodde vi fortfarande kvar i vårt femtiotalsradhus i stan.
Jag bloggade allt mer om matlagning och heminredning, eftersom detta blivit en större del av min vardag när jag flyttat hemifrån.
Jag publicerade receptet på morotsbröd som fortfarande är ett av mina mest besökta på bloggen. Och absolut det bröd jag bakar allra oftast fortfarande. Supergott att rosta dessutom!
Så här inredde jag mitt kök. Leilas bakprogram var en stor inredningsinspiration för mig och jag satsade på pasteller, gulliga små rådjur och bakprylar överallt.
Inredningsfilosofin var inte helt främmande från nu. Jag hade som synes en stor tavelvägg, mitt gamla sminkbord och skolplanscher på väggarna.
Så kom då dagen då drömmen blev verklighet och jag bloggade om att vi köpt hus! 200 000 kronor för vår kåk. Som hittat!
Och så småningom kom den första hälsningen från huset. Tog den här dagen då vi flyttat in. Vinkeln i köket är den här. Viss förändring har skett genom åren! Minns tomheten och rädslan när Jakob och svärfar Thomas åkte och hämtade sista lasset i stan och jag skulle vara ensam i huset. Va? Ni kan väl inte bara lämna mig här ute i ingenstans? Så kändes det verkligen. Svårt att förstå sjutton år senare när varje krök och gård och väg i byn är besjälad.
Den här våren rasade också debatten om så kallade ”hemmafrubloggar” i media och folk var arga på tjejer som gillade femtiotalskläder och bakade cupcakes. Jag hamnade i centrum för konflikten och fick uttala mig lite var stans, vilket bara var bra för bloggens läsarsiffror. Och som ni vet har jag ju aldrig varit rädd för att sticka ut hakan och debattera.
Att flytta till ett gammalt hus och börja renovera visade sig också vara ohyggligt bra content. Läsandet på bloggen fullkomligt exploderade den här våren!
Vi hade så lite pengar att vi rollade hela huset i den billigaste vita takfärgen från Jula. Både tak och väggar, så att de liksom kalkade av sig på fingrarna när man tog i väggen. Inte det mysigaste man kan tänka sig, men ändå.
Alla hade ju vita väggar på den tiden.
Här är ett inlägg med bilder från vårt sovrum. Idag står en våningssäng i denna vrå, stället för skåpet. Där sover mina bonuspojkar när de bor här.
Vi hade så gott om utrymme på den tiden att jag fick ett helt rum som ateljé. Idag är här vårt sovrum. Så här såg samma vinkel ut tio år senare.
En tråkig sak den sommaren var att vi behövde avliva vår cocker spaniel Sixten. Jag skrev inte om anledningen just då, för jag skämdes så mycket och först 2017 orkade jag ta upp det på bloggen. Men Sixten hade något fel på sig från födseln och med stigande ålder blev han mer och mer aggressiv. Vi förstod till slut att det inte skulle gå att behålla honom. Vi avlivade honom en julidag och begravde honom i trädgården. Jag var så extra ledsen eftersom Sixten hade varit min och mammas hund och nu var också han borta. Men det var helt rätt beslut.
För på hösten hämtade vi hem Melker.
Och jag var så traumatiserad av att ha en aggressiv hund att jag var rädd för honom i början. Vågade inte ta på honom koppel eller lyfta undan honom när han gjorde fel. Kan ni förstå? Rädd för den här söta lilla korven! Men Melker var rakt igenom ljuvlig och läkte min hundrädsla steg för steg. Kan dock fortfarande översköljas av rädsla ibland, när jag måste lyfta in Essa i duschen och hon stretar emot. Trots att jag vet att hon aldrig någonsin skulle göra något mot mig.
Här har han dock precis bitit mig i näsan med sina sylvassa valptänder. Men bara som en kärleksbetygelse och inget annat. Det ser ni väl på hans förvirrade och snopna uppsyn? Varför tjuter matte?!
Hittade den här gamla bilden från trädgården och hajade till! Essa 2009? Nä det var förstås Jakobs familjs hund Micka som var och hälsade på.
En rolig sak som hände den hösten var att min arbetsgivare VF satsade på att göra en egen tidning med mig. Claras Jul. Det var en fantastiskt rolig upplevelse. Har bloggat mer om tidningen här.
Men vi kan ju inte hoppa över 2009 och inte kolla på lite roliga frisyr och stilbilder.
Rockabilly-inspirerat var tydligen en grej.
Det långa blonda håret var inte äkta utan en lös toft som jag införskaffat när jag gjorde min brudfrisyr.
Gud vad jag älskade den här blonda pagen med invikta toppar. Jag hade samma frisör då som nu, nämligen proffsiga Helen på WOW i Umeå.
Jag experimenterade allt mer med fotografering och redigering och hade så vansinnigt kul när jag lekte! Den här skyltdockan placerade jag så småningom i vårt vindsfönster i huset där vi bor nu. En bit in, så att man bara skulle ana henne när man gick förbi. Tänkte på hur kul det skulle vara att skrämma förbipasserande barn att det stod en mystisk dam uppe på vinden och tittade på dem.
Experimenterade med lång slutartid och olika sorters ljus. Någon tycke att den här bilden var väldigt osedlig och opassande. Det får mig att tänka på på hur negativa kommentarer verkligen kan sätta sig djupt. Skulle någon be mig minnas en snäll läsarkommentar från 2009 skulle det däremot inte gå. Verkligen otacksamt med tanke på hur många fler sådana jag fick!
Har kvar både den svarta och den randiga klänningen i mitt arkiv i källaren!
Jag fick feeling och klippte mig kort och färgade håret svart. OTROLIGT bra för ögonfärgen.
Ser ut som Pink här tycker jag.
Jag kanske borde bli riktigt mörkhårig någon till gång i livet? Innan det är för sent och jag bara ser ut som en trollpacka…
Vad tur att jag skrev ett inlägg om att nöja mig med att leva ett medelmåttigt liv igår. För jag har en känsla av att jag kommer behöva nöja mig med precis det idag. Önskar att jag hade något roligare att bjuda på till dig som läser. Men vet du vad? Du kan få en tjuvtitt på hur vardagsrummet artar sig...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Vi lever just nu i det mest extrema optimeringssamhälle som någonsin har funnits. Det beror på att vi aldrig tidigare haft det så här bra materiellt. Fast livet ska inte bara vara bra – det ska vara perfekt justerat och optimerat in i minsta detalj. Och vi verkar tro att det finns en hållplats vi kan komma till, där det är så. Där den perfekta garderoben fortsätter vara perfekt. Där den ideala kosten fortsätter vara ideal och en optimal hallordning är för evigt optimal. Men det är en lögn. Man kommer aldrig fram. Det enda som händer när man optimerar är att man höjer och höjer och höjer nivån på sitt liv…
Men är inte det bra då? Ska vi inte leva våra bästa liv?
Nä jag tror faktiskt inte det.
Jag diskuterade det här med min vän Elina, sedan vi konstaterat att vi efter alla småbarnsår äntligen fått till en fungerande städrutin. Hemmet är för det mesta på en helt okej nivå. Man håller inte längre på att dö av skam när någon kommer oanmäld. Men då gäller det att inte höja ribban och vilja ha det ännu mer välstädat, fixat och optimerat. Varför? Därför att det inte finns någon bortre gräns för den strävan. Och om man inte sätter stopp kommer all ens tid slukas av att självupptaget justera sitt liv. En säker väg till meningslöshetskänsla.
För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?
Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.
Det går inte att optimera livet tills det är fullkomligt och friktionsfritt. Det är en kapitalistisk fantasi som säljs på oss för att vi ska vara ständigt missnöjda och ha fullt upp med att sträva efter mer. Men om jag vill hinna med någonting annat än mig själv – och det borde jag verkligen vilja – då bör jag nog nöja mig med att ha ett rätt medelmåttigt liv.
Nämen vad är det här för svarta små harlortar som ligger och torkar på ett kaffefat i köket? Jo det är ju enbär såklart!
Visste du att under medeltiden ansågs enbären och enbusken ha en läkande magisk kraft? Ett knippe enris ovanför ytterdörren kunde också hålla häxor borta. Idag är enbäret främst en delikat krydda som ger smak av skog och passar fint till viltkött. Bären tar tre år på sig för att mogna och skördas med fördel precis nu i oktober.
Beväpna dig med tjocka handskar (enris sticks förfärligt) och plocka de mogna blå bären nästa gång du går ut i skogen. Lägg sedan luftigt på ett fat i några veckor och förpacka därefter i en liten kryddburk eller påse när de torkat.
Allra mest smak får du om du mortlar enbären lätt innan du tillsätter dem i höstgrytan!
Vi hade så roligt när vi spelade in veckans poddavsnitt. Vi ringer varandra på morgonen och briefar kort kring de ämnen vi har. Halvkvädna visor. Som förhoppningsvis ändå väcker några tankar i den andres medvetande. Samtidigt som man inte vill berätta för mycket, så att spontaniteten och överraskningsmomentet uteblir från inspelningen.
Igår efter jobbet tömde vi vardagsrummet på nästan alla grejer. För nu ska det göras om! Jag har haft samma gröna tapet sedan 2014 och den är nu så täckt i skruv- och spikhål att det ser ut som om någon gått loss med en hagelbrakare.
Senaste åren har jag känt en stigande mättnad på mönstrade tapeter. Har haft det i tolv år och nu längtar jag efter enfärgat igen. Det var därför hallen fick bli gul i våras och nu ska vardagsrummet bli...ja det får ni se. Men här kommer en sneak peek från min moodboard...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Sedan jag började logga min mens mer noggrant är jag chockad över hur regelbundna och påtagliga mina humörsvängningar faktiskt är. Som ett urverk! I söndags mådde jag toppen, var full av tilltro och glädje till livet. Och så igår kring lunchtid började jag känna mig låg. Ofta kommer det som en röst från ingenstans som talar in i min hjärna med olika ”sanningar”.
Ingen älskar mig. Jag är egentligen en usel mamma. Jag borde inte få driva företag. Jag kan inte äga och ta hand om ett hus själv. Jag är så jävla dålig på mitt jobb. Jag är så ful. Jag kan egentligen ingenting alls. Ingen av mina vänner tycker egentligen om mig. Allting kommer gå åt helvete. Jag kommer aldrig klara av det här. Jag är för svag. Jag är för trött. Det är bara en tidsfråga tills mitt liv rasar samman...
Dessa insikter kommer som en ond röst i huvudet som viskar sanningar och psykar mig totalt. Min PMS är sällan särskilt mycket ilska. Snarare självförakt, självtvivel, oro, otillräcklighet och rädsla för att bli övergiven. Men samma dag som mensen kommer så vänder det i regel.
Att kartlägga cykeln (jag använder appen Flow) hjälper för att i alla fall bli påmind. Om att mina tankar inte kommer för att jag plötsligt ser allting klart – utan snarare för att PMS fördunklar mina sinnen. Ändå minskar vetskapen om att det är PMS bara min tro på dessa insikter med några ynka procent. Känslorna är lika starka och obehagliga ändå. Jag ÄR just sådär usel, oälskad och oduglig som jag känner mig. I alla fall i tre-fyra dagar fram tills mensen äntligen anländer och gör slut på självhatet.
Tyvärr är det väl två dagar till med denna plåga innan jag äntligen får vända uppåt igen.
Här kommer ett blogginlägg späckat med bilder från veckan som gick. Babyshower, besök på Lyckobacken, klangskålar, strandpromenader och klimp....bland mycket annat!
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Titti lämnade en kommentar på min blogg, som fick mig att fundera."Det vore intressant att läsa dina tankar om hur man tar sig igenom livets svåra skeden (som utbrändhet eller uppbrott i relationer) och hur du hittar vägen framåt. Du delar ständigt med dig av tips på konkreta, praktiska metoder och mål – både på kort och lång sikt – som jag upplever som effektiva när livet eller arbetsuppgifterna känns övermäktiga (t.ex. Städa som Rut) men jag anar att det finns ett djupare lager i allt detta som vore fascinerande att läsa om...."
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Min mormor åt alltid en kanelbulle till frukost och sköljde ner den med en kopp kaffe. Som en förfrukost innan den riktiga frukosten. Själv gör jag gärna likadant och inleder helst dagen med en söt bulle och koffein. Det är gott, känns tryggt och kickar igång en morgontrött människa.
Snäckor, snurror, flätor, gifflar och längder. Kär bulle har många namn. Men i grunden är alla varianter gjorda av samma sorts vetedeg, med fyllning av socker, smör och ofta kanel. Kanelbullen är sannolikt det svenskaste fikabröd vi har. Idag är det svårt att tänka sig en tid när den inte var en del av vår kultur. Men första gången kanelbullar omnämns i skrift är i norra Hallands tidning år 1867 och inte förrän på 1920-talet började man baka bullar på konditorier runtom i landet. Först på 1950-talet när ransoneringar släppte och priset på smör, socker och vetemjöl sjönk blev det populärt att baka kanelbullar i hemmet.
Nu har vår kanelbulle gått på export världen över. I till exempel USA toppas den ofta med en kladdig glasyr istället för pärlsocker och är betydligt sötare och fetare än den svenska bullen. Amerikaner verkar också uppfatta kanelbullen som en slags frukostbulle. Kanske lite märkligt för oss svenskar som mest äter bulle på kalas och som fika. Men när jag minns mormor Ruts förfrukost blir det genast mindre märkligt.
1999 fick kanelbullen en egen dag, den 4 oktober. Med åren har dagen blivit allt mer populär och det säljs omkring sju miljoner kanelbullar i Sverige just då. Och då har vi inte ens räknat in alla bullar som bakas i våra hem. Svenskarna är erkänt flitiga och skickliga hemmabagare. Färdiga kakmixer som är populära i andra länder har aldrig riktig slagit igenom här. Kanske kan vi tacka kanelbullen för det? För de är egentligen ganska krångliga att baka. I alla fall jämfört med bakverk som kladdkakor, chokladbollar och smulpajer. Jästbröd tar tid och kräver dessutom noggrant mätta mått och temperaturer. Men tack vare kanelbullens popularitet är svensken så illa tvungen att lära sig baka med jäst. Och säg den svensk som inte rullat kanelbullar på hemkunskapen åtminstone en gång under skolåren? Själv dubblar jag alltid degen när jag väl bakar vetebröd. Det är jäsningen och all väntan som tar tid. Bakar jag väl bullar kan jag lika gärna göra många!
(Den här texten är hämtad ur Claras Kakbok)
Om du är baksugen idag på Kanelbullens dag kan jag varmt rekommendera mina goda vaniljknutar)
Jag är dålig på att resa. Eller rättare sagt är jag dålig på övergångarna mellan hemma och borta. För mig kostar det på så mycket och tar alltid lång tid att landa när jag väl kommer hem igen. Här är strategierna jag hittat för att snabbare komma till rätta....
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Nu är vi framme vid 2008 på bloggen. Ett omvälvande år där fyra livsavgörande saker inträffade.
25 januari dör mamma i en sjukhussäng i Umeå. Femtiotvå år gammal, fem år efter att hon först fått bröstcancer. Tre år efter återfallet. Dagen efter hennes död skrev jag:
Det är morgon och jag har precis vaknat. Ute är det så oändligt vackert med all snö och solen som glittrar. Jag kan inte förstå att solen går upp fast min mamma är död. Att människor bara lever vidare när min mamma inte kan göra det. Sorgen är förunderlig och vacker och jag bär på den. Som ett stort tomrum håller jag den mellan mina händer.
Efter att mamma dött kom en lång, lång period av sorg. Men märkligt nog också viss lättnad. Det oundvikliga hade slutligen skett. Och istället för att hela tiden sakna henne, ha dåligt samvete när jag inte var med henne och ständigt undra hur hon mådde. Så var hon med mig i hjärtat, jämt.
21 april. Första dagen på jobbet. Istället för att söka till Strömbäcks journalistutbildning som var min plan, blev jag värvad till lokaltidningen. De ville ha trafiken från min blogg till sin sajt, men att ge mig betalt bara för att blogga var lite väl sjukt. Så då då fick jag istället anställning som familjeredaktör. Jag minns att jag förhandlade mig till 25 000 kronor i lön och sedan mötte upp Elina på stadsbiblioteket och vi hoppade och skrek rakt ut. Jag var rik!
Jag flyttade bloggen till VF och började för tidningens räkning intervjua jubilarer och allehanda lokalbor som hade något mysigt eller hjärtknipande att berätta. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med riktigt, men det var en utmärkt skola för mig. Och snart fick jag ett eget segment i tidningen – Claras helg – som mer reflekterade bloggens innehåll. Där gjorde jag recept, hemma hos-reportage, pysslade och skapade. Plötsligt kunde mitt arbete få ta tid och vara av högre kvalité. Jag fick dessutom en bättre kamera av tidningen, vilket höjde nivån drastiskt. Jag började ana att jag på sikt kanske skulle kunna leva på det här…
13 september. Vi gifter oss i Backenkyrkan i Umeå med släkt och vänner närvarande. Det kändes viktigt att sorgeåret 2008 inte bara skulle bli ihågkommet för det fruktansvärda. Utan också för att livet gick vidare och att vi firade kärleken. Att gifta mig ung och tidigt starta familj var en direkt konsekvens av att mamma dog. Vem vet hur länge man får leva? Bäst att börja med det man helst av allt vill göra. Och jag visste att jag ville leva med Jakob och skaffa barn.
24 december. Första julen utan mamma. Vi klarar inte av att fira som vi alltid brukat göra, hemma hos mormor och morfar. Istället firade vi i farmors gamla hus i Glommersträsk. Med min farbror Lars, faster Inger och hennes man Ulf. Det blev en av de finaste jularna någonsin. Vi pratade minnen, gick på julgudstjänst och tittade på gamla hemvideofilmer som Ulf hade gjort. Då grät jag med polotröjan uppdragen för ansiktet. Vi pratade också om ett hus jag och Jakob varit och kollat på. Ett litet ruckligt putshus från trettiotalet, i en by fem mil utanför Umeå. En by som ingen av de närvarande hade hört talas om tidigare. Min farbror uppmuntrade oss.
-200 000 kronor? Det får ni ju inget annat hus för!
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
