Tack för alla frågor i frågestunden. När de trillade in kom jag ihåg varför jag får ångest av frågestunder. Så många intressanta och kluriga frågor och känslan av att jag måste svara på allt och vara så genomtänkt och formulerad på en massa plan där jag kanske inte alltid är det.
Nå, med det sagt ska jag göra mitt bästa för att svara. Men jag tänker att jag tar några frågor åt gången och betar av dem. Här kommer en första batch!
Jag är jättenyfiken på det här: När du fotar släkt/vänner, finns det de som inte vill vara med på bild? Alltså: har du haft ett ”snack” med alla du umgås med om bloggen? Och när du fotar den (lite hemlige) Jakob, får han se bilderna innan? Fått intrycket av att han vill vara med så lite som möjligt.
Jag vet ganska bra vilka som absolut inte vill vara med och vilka som inte bryr sig. De som absolut inte vill vara med är personer du alltså aldrig sett i mitt flöde. Eller knappt hört omnämnas. Och om du kikar noggrant är det i princip bara bilder på mig själv som är riktiga närbilder där jag tittar in i kameran. Några enstaka kompisar, min syster etc förekommer på liknande bilder. Annars är det oftast taget på avstånd, lite snett bakifrån etc. Det är helt medvetet. Om jag är osäker på om personen verkligen gillar bilden jag tagit brukar jag fråga innan jag lägger ut.
Åå jag är också nyfiken på det! Hur ser du på att publicera bilder på dina och andras barn till exempel?
När andras barn förekommer på bild kan man vara säker på att jag frågat barnen och föräldrarna. Mina nära vänner har jag pratat med och där vet jag att det är lugnt att barnen är med på bild. Men ibland när det kommer en kompis som inte brukar vara här så ofta, eller om jag tex fotar på en avslutning där det finns fler barn drar jag iväg ett sms till föräldern och frågar. Eller så fotar jag helt enkelt så att barnet är otydligt, suddigt och inte riktigt syns.
När man pratar om att fota barn så låter det alltid som att det är en och samma sak man diskuterar. Men när man fotar vuxna finns det ju tusen sätt att fota på. Det är samma sak med barn. Det finns tusen sätt jag inte skulle fota mina barn på till sociala medier. Men det betyder inte att alla sätt är fel. Och en sak jag aldrig skulle göra är att ta med dem på en premiär/event när någon annan kan fota dem hur som helst. Jag tror också att jag kanske hade resonerat annorlunda om vi bott i stan. Här lever vi ett så skyddat och privat liv – i stan hade jag nog varit mer restriktiv.
Här finns faktiskt ett helt blogginlägg jag skrivit om saken, för den som vill veta mer.
Jag har alltid undrat hur planlösningen ser ut på er övervåning!
Haha, det är förvånansvärt många som velat ha planritningar och skisser över mitt hus genom åren. Men det är faktiskt en sådan där sak som aldrig kommer att visa. Jag har vissa grejer jag bestämt mig för att inte blogga om, visa eller adressera. Detta för att spara på saker som bara är mina – trots att jag delar med mig så generöst av mycket annat. Det är både stora saker och små saker. Men det är viktiga saker för mig!
Skulle vara spännande att höra dina tankar om vänskap. Vet att du har vänner du tycker att du är väldigt olik (typ Malin Wollin). Hur ser du på att ha vänner med tex helt andra politiska åsikter eller annan livsstil än vad du själv har? Vad tycker du man kan ha för olikheter i en vänskap och vilka delar måste man vara lika eller passa ihop på (om det nu finns några sådana).
Jag är väldigt glad över att jag har en sådan brokig skara vänner. Jag har kompisar som älskar att festa och jag har kompisar som är nykterister. Jag har vänner som är kristdemokrater och med i Ja till livet, och vänner och släktingar som kallar sig kommunister och anarkister. Personer som lever i kärnfamilj, i självvald ensamhet eller stjärnfamilj. Åsiktsmässigt har jag kompisar i de flesta varianter. Jag kan dock inte komma på att jag har några uttalade rasister i min vänskapskrets (dock en hel del bekanta på facebook). Det skulle vara svårsmält.
Jag kan vara vän med många olika typer och tycker att olikheter är berikande. För mig gör det världen mindre skrämmande att förstå att vi kan ha diametralt olika åsikter men ändå tycka bra om varandra. Men för en riktigt nära vänskap tycker jag ändå att det krävs att man har liknande grundvärderingar. Om livet men kanske framförallt om barn? Synen på barn säger så mycket om en människa!
Hade jag och Elina eller jag och min syster haft olika tankar om hur barn ska uppfostras – då hade vi nog inte orkat umgås så mycket som vi gör. Då blir det för mycket friktion. Även om man inte ens har barnen med sig. Samma sak i matlaget. Vi är olika som föräldrar och har olika regler för vissa saker – men grundsynen på barnen är ändå lika vilket gör att vi funkar ihop.
Hur folk är med barn kan rentav vara en ledtråd till om man borde försöka bli vänner. Som när jag lärde känna Frida. Jag insåg att vi skulle kunna vara riktigt bra vänner när hon var Bertils förskolefröken. Eftersom hon hade sån himla rimlig, vettig och fin syn på barn. Samma syn som jag själv alltså, haha.
Det känns som att jag plockat ihop en stor godispåse av udda, roliga vänner nu i vuxen ålder. De flesta av dem känner inte varandra och hänger inte ihop på något sätt. De är fritt flytande. Malin Wollin som du nämner i frågan lärde jag känna när vi var i Kenya med Unicef. Vi är både otroligt olika och samtidigt väldigt lika varandra. Malin pratar jag med när jag vill ha ett ärligt råd från någon som inte skräder orden – men också när jag är orolig för något med barnen och behöver en erfaren, klok fembarnsmammas input.
Sen undrar jag om du tror att du och Erika någonsin kommer podda ihop igen
En Underbar Pod kommer vi nog aldrig att göra igen. Vi kände oss så färdiga med den efter långt över 100 avsnitt. Jag är dock extremt glad över allt vi gjort tillsammans. Erica min närmsta kollega och vi jobbar ju ihop hela tiden ändå. Och jag är övertygad om att vi kommer göra podd eller radio i någon form tillsammans i framtiden. Det kommer inte gå att undvika!
Hur spelar ni in podden Wollin & Clara? I Umeå eller i Kalmar eller mittemellan – eller ses ni inte “på riktigt”?
Vi spelar in den på distans. Malin i Kalmar och jag här hemma. Sedan skickar vi ljudfilerna till vår klippare på Aftonbladet som sätter ihop det till en helhet.
Säger detta med noll vass röst, undrar genuint. Vad tänker du om att bo och växa upp i ett samhälle (vad jag kan se alltså; din vängrupp samt familj) där majoriteten är vita och heterosexuella?
Som person tänker jag ofta att jag vill bo ute på landet med min familj. Som lesbisk vill jag det inte, har hört för många tråkiga historier. Som person vill jag samtidigt heller inte bo på landet för att mina barn med stor sannolikhet skulle växa upp med en så vit syn på livet. Är själv uppvuxen på “landet”, ca 1h utanför Stockholm, där fanns inga homos (closeted antagligen, men inga förebilder) och en enda ickevit familj som hade det riktigt trist på den skola jag gick på och som flyttade innan jag började tvåan.
Spretig fråga, men är nyfiken då jag själv tänker dagligen på stan vs landet och vad det innebär.
Det är skillnad på landsbygd och landsbygd. Alla byar är inte likadana. Alla som bor där är inte likadana. Och nej det finns inte en stor, mångkulturell befolkning där jag bor. Men det finns absolut olika kulturer. Till exempel får mina barn lära sig om samisk kultur på ett sätt jag aldrig fick när jag var barn. De går också i en skola med extremt blandade inkomstnivåer och utbildningsnivåer bland föräldrarna. Det är också en viktig aspekt av mångfald och bor man i en stad är det mindre vanligt. Sedan redogör jag inte för sexualiteten bland alla mina bekanta. Men ja – i den by där jag bor finns både öppet homosexuella par, polyamorösa par och personer med flytande könsidentitet. Så har jag det sagt.
Jag har bloggat om den “inskränkta” landsbygden lite mer utförligt här.
Jag reflekterar ofta när jag läser din blogg över hur oerhört olika våra barn växer upp. Trots att de är rätt så lika i åldrar. Men bara för att vi bor i en förort till Stockholm och ni på landsbygden i Norrland. Det är liksom i stort och smått. Dina barn leker oerhört mycket mer, mina barn går mycket mer på organiserade aktiviteter och är mycket mer digitala. Vi reser mycket mer, bor på hotell, restauranger och sånt är något vi gör regelbundet medan jag tror ni gör det väldigt sällan.
osv. Mina barn går i skolor med hundratals barn med många de inte kan namnet på medan dina barn väl går i en ganska liten grupp där alla känner alla. Vi bor i ett modernt hus och ni i ett gammaldags hus.
Reflekterar ni och framför allt dina barn över olikheterna? Förstås inte mellan er och en okänd människa i Stockholm men är de medvetna om att de lever ett relativt ovanligt liv för att vara barn i Sverige 2022?
För det första är jag inte säker på att det liv mina barn lever är så ovanligt. Det finns många, många människor som bor utanför de stora städerna. I byar, på landsbygden, i mindre samhällen. Jämfört med de barn som mina barn umgås med så lever de helt normalt.
Men absolut – ibland blir jag full i skratt när jag märker hur landet-präglade barnen är. Som när min storpojke väldigt gärna ville få gå in på apoteket sist han var hos tandläkaren – eftersom han tydligen aldrig varit på ett sådant. Eller när han som nioåring gick på stan med mig och tog av sig skorna när han kom in på Åhlens, eftersom det ju var inomhus. Mina barn är också väldigt präglade av att bo i en liten by där man känner alla. De hälsar på alla när man är i stan och tycker det är trist att folk inte hälsar tillbaka. Är man på någon lekplats eller på ett bad är de otroligt kontaktsökande och förutsätter typ att de redan är bekanta med alla. Alla barn är potentiella lekkompisar för så är det ju hemma på byn.
Jag tänker att det finns fördelar och nackdelar med att växa upp i stan och på landet. Men om jag inte tyckte att fördelarna övervägde något enormt så hade jag inte bott så här! Om mina barn reflekterar över hur de växer upp? Ja det gör i alla fall min äldsta son. Och han tycker att vårt liv är alldeles för modernt! Han vill att vi ska leva som på stenålder och vara jägare och samlare, haha.
Jag har skrivit ett helt inlägg när jag resonerar mer om dessa frågor: Är man barn längre på landet?
Har du längtan efter någon ny bekantskap? Någon som lever eller har levt ett annorlunda liv än du själv?
Ja det har jag. Jag tycker dock att det är svårt att hinna med alla de relationer jag redan har. Så jag tänker att nya vänskaper kanske kommer när mina barn blivit äldre?
Skulle du vilja byta hem/boende under en period? Var skulle du vilja bo i så fall?
Jag skulle kunna tänka mig att vara utomlands en period. Drömmen vore typ ett år i Italien. Kan dock inte ett ord italienska utöver vaffanculo!
Drömmer du om att leva ett annorlunda liv i en annan kultur någon gång?
Ja och väldigt ingående. Tror jag får skriva ett riktigt inlägg om det snart.
Vilket intresse skulle du vilja lägga mer tid på? Om tiden fanns?
Musiken. Fick sådan akut längtan efter att sjunga mer när jag var på en konsert med Lisa Nilsson förra lördagen.
Längtar du någon gång efter storstadspuls?
Ja det gör jag. Men aldrig efter Stockholm. Jag måste ju dit snart men då är det nästan tre år sedan sist. Men jag kan längta så att jag dör efter att få uppleva Rom, New York eller San Fransisco. Vill inget hellre än att åka till NY nu men vet inte hur jag ska lösa det eftersom jag helst inte vill flyga.
Jag upplever att du sällan dömer andra eller bryr dig vad andra tycker vilket är mycket befriande! Min erfarenhet är att en del folk som går i kyrkan både ska välkomna & ta hand om alla men ändå har en viss dömande ton mot de som gör ”fel”… T ex att du svär ibland, tycker det är fine att mannen dricker alkohol… Svårt att förklara hur jag menar men om du upplevt detta tror jag du förstår. Hur resonerar du kring detta? Har du upplevt detta eller varit en själv och numera ändrat ditt tankesätt?
Tack, det var en fin komplimang. En anledning till att jag förhoppningsvis (!) inte är så dömande i kristna frågor är att jag inte kommer från en kristen bakgrund. Jag varken vill känna eller känner indignation över många saker som andra kristna kanske blir upprörda av. Jag vet ju (med mig själv som lysande exempel) att det går utmärkt att ha en varm gudstro och samtidigt inte riktigt passa in i vanlig frikyrkokultur.
Att jag inte bryr mig så mycket av vad folk tycker om mig beror på att jag hela tiden övar på den här plattformen. Jag får så många indignerade kommentarer av folk som är besvikna på mig av en eller annan anledning. Alltid med krav på avbön eller att jag ska skämmas och backa. Inte sällan med hot som “nu slutar jag läsa eller lyssna”. Men då har man missförstått alltihop. Jag kommer inte begränsa vad eller hur jag uttrycker mig, bara för att bli omtyckt. Det var nämligen aldrig lusten att bli omtyckt som fick mig att starta den här bloggen. Utan lusten och behovet att uttrycka mig.
Fler personer borde öva på det här för övrigt. Det är väldigt värdefullt att vara lite mer hårdhudad, särskilt som kvinna. Livet blir rikare när man vågar och tål saker!
Print
