Wihooo! Nästa vecka fyller vår succépodd ett år – och vilket himla år det varit. Vi har så kul när vi poddar, bråkar, skrattar, håller med och mot varandra och sedan får ta del av alla lyssnarreaktioner. Vi firar vårt första år med en relansering. Ny musik, nya roliga fasta segment, en sprillans ny poddproducent/klippgeni i vår kära Melody. Och kanske viktigast av allt (för oss fåfänga) – en ny poddlogga! ÄLSKAR den.
Enligt färsk statistik jag hörde i P1 i veckan betalar allt fler svenskar för att lyssna på poddar – närmare bestämt en halv miljon hushåll. Jag är själv en av dem. Men för att fira vårt ettårsjubileum har vi en liten kampanjkod för dig som inte tagit steget till Podme ännu. Det är en blixtkampanj som bara gäller i tre dagar så här gäller det att PASSA PÅ. Podden är givetvis reklamfri och med koden får du 30 dagars kostnadsfri lyssning av hela Podmes sortiment!
Vill du använda vår kampanjkod WOLLINCLARA ? Kul! Då är det bara att göra följande steg
Skapa nytt konto på podmes hemsida podme.com (koden kan ej aktiveras i deras app).
Den här skojiga klänningen med rutor på härsan och rutor på tvärsan och rejäla utanpåfickor är en favorit!
Ett djupt v i ryggen har den också.
En perfekt klänning att ha hemma på fejiga sommardagar. Man kan fylla fickorna med klädnypor och snytpapper och man känner sig fin men ledig på samma gång. Köpte den på Beyond Retro för tio år sedan och med jämna mellanrum åker den fram ur garderoben igen. Den funkar till exempel utmärkt som gravidklänning.
Idag sitter jag i stan och läser korret till min bok, tillsammans med Erica. Att läsa korr är för det första fruktansvärt tråkigt – men framförallt svårt, jobbigt och ångesttriggande. När man ska detaljgranska sin text så väcks självtvivlet. Vad är det jag har skrivit egentligen? Varför ska någon vilja läsa det här? När något kommer i bokform är det dessutom så definitivt. Här på bloggen har jag ju chansen att korrläsa flera gånger om och går ofta in dagen efter för att korrigera små saker jag upptäckt. Men när man trycker en bok i tiotusen exemplar vill man ju inte att något ska vara fel.
Åh, hjälp! Nu måste jag bara ta tjuren i hornen och avsluta blogginlägget och istället sätta igång med korrläsningen. Önska mig lycka till.
I lördags morse var vi sega upp ur sängen. Barnen hade en övernattande kompis och när Folke frågade om de inte kunde få scones till frukost föll jag till föga.
Klart vi ska ha scones!
Bakade ett gäng
Som vi kalasade på
Kalas i kalsong
Sedan hoppade jag i min arbetskläder. Jag skulle nämligen ut och göra lite nytta i min trädgård. Essa tog ut löpsteget.
Ser ni henne? Detta är alltså Essas säkerhetsavstånd till elstängslet i förgrunden. Att border collies är signalkänsliga är årets underdrift. Det räcker med ett enda tillfälle för att de ska vara ärrade för livet.
Någon som inte är ärrad för livet. Han ville absolut kontrollera om elstängslet fortfarande gör lika ont.
Det gjorde det.
Fårmassage
Så här har det sett ut i vår trädgård i vår. Uppgrävda perenner från paradrabatt som måste göras om. Deppigt.
Maskrosor fulla rabatterna och inte en enda nedklippt fjolårsperenn.
Och så här såg det ut när jag rensat rabatterna! Ni förstår att det har varit skräpigt värre.
Sedan kånkade jag fram krukor och fyllde med trädgårdskompost och jord.
Barnen åt rabarber
Och någon försökte mortla rabarber, med varierande framgång.
Jag fick ihop femtontusen steg i trädgården men sedan gick jag in och tog ett bubbelbad med Ulf och vilade. För vid sextiden skulle jag på rep i bönhuset, inför söndagens gudstjänst. Och efter det stoppade jag Ulf i säng för att jag skulle på efterfest till byns cykelfest. Tog inte en enda bild och somnade inte förrän halv två på natten.
Men nästa morgon var det upp med tuppen för att lägga håret på papiljotter, måla mig och och sjunga upp inför gudstjänsten.
Sol och väldigt, väldigt friska vindar!
Utsikten från bönhuset.
Det är roligt att bo i en by med så många engagerade människor som lyckas hålla liv i bönhuset. Så att det inte går samma dystra öde till mötes som så många andra. Det vill säga blir privatbostad eller agerar förråd.
Vilket lovsångsteam det var! Wow!
Och kyrkan fylldes snart med människor. Tycker så mycket om att vara i kyrkan för det är bara då man umgås över åldersgränserna på det här sättet. Vi är ju rätt dåliga på det i Sverige annars. Inte många som bjuder mormor och kompisarna till samma party.
Jag fick så många omslutande, trygga tant- och farbrorskramar och uppmuntrande ord. Det var precis vad jag behövde kände jag.
Min vän Charlotte som är en fena på att organisera och styra upp ledde mötet och projektledde gudstjänsten.
Folke och Ylva-Karin
Barnen dansade till lovsången på scenen och Ulf körde en helt egen dans som gick ut på att bistert stå med armarna i kors och stampa takten försiktigt med foten.
”Strumpan i stenen-dansen” kallades den tydligen.
Jag sjöng med kören och solo på Vår fader och kände att det är SÅ roligt att sjunga i kyrkan! Gör det sällan nu för tiden men förut när jag bodde i stan var jag ju med i lovsångsteamet i min församling och då sjöng jag jämt. Dålig sak med att sjunga sällan är att man blir SÅ HIMLA NERVÖS. Eller jag kände mig inte nervös först men när jag började så blev jag det ändå.
Sedan satt jag och Stina och torkade tårar och snöt oss under gudstjänsten som man gör när det är berörande och fint.
Därpå stundade kyrkfikat. Hembakt bröd, kolakakor och rulltårta. Så gott alltsammans!
Min stora gosse
Den glasartade blicken hos någon som somnat sent och vaknat tidigt och gråtit sig igenom en gudstjänst.
Gullig farmor var där och hälsade på.
Stina var som sagt med
Och Ulrika förstås. Efter att vi fikat och pratat och haft trevligt i ett proppfyllt bönhus begav vi oss hemåt.
Men först ville Bertil plocka hägg åt mig. Häggen blommar för fullt och eftersom det blivit så kallt har våren bromsats in och blomningen förlängts. Ganska skönt när perioden mellan hägg och syren dras ut lite. Så man hinner med.
När vi kom hem åt vi varmkorvslunch, anmälde till sommarens scoutläger, kämpade med att få ihop planeringen för semestern samtidigt som jag försökte hjälpa Ulf att laga sin walkie talkie.
Och så tog jag en söndagspromenad med Elina i telefon. Inte svårt att gå långt när det är så vackert.
När jag kom hem igen firade vi Mors dag och åt tårta på verandan.
Så glad över att ha fått vara mamma i tolv år och ha tre så fina gossar. Det är nästan så att man blir sugen på en fjärde.
Efter fikat kröp vi ner under filtar i soffan och kollade på Historieätarna. Jag är så glad att det nu finns i SVT play. Har längtat efter en repris så att jag får visa mina historieintresserade pojkar. De satt som tända ljus och till och med fyraåringen ville kolla!
Medan Jakob gjorde kväll för pojkarna förflyttade jag mig från en tevesoffa till en annan. Tog nämligen cykeln hem till Stina som hade ordnat mys. Vi skulle se The Chosen på Netflix som är en teveserie om Jesus liv. Den har släppts i tre säsonger men sju är planerade. Och efter vad jag hört ryktas så har den transformerat människors liv! Så peppad på att se. Vi hann tre avsnitt och det verkar väldigt lovande.
Jag är ett stort fan av att skriva listor. Min röriga skalle behöver hjälp av dem för att fungera som den ska. Förra måndagen skrev jag ett deppigt blogginlägg om arbetsberget och min dåliga känsla inför veckan som jag visste skulle bli väldigt intensiv. Jag radade i inlägget upp ett gäng saker som stressade mig att tänka på.
Nu har en vecka gått och det fina med en lista är ju att man kan gå tillbaka och bocka av. Och kanske upptäcka att man hunnit mer än man trott.
Sånt som stressade mig för en vecka sedan – och hur det har gått :
Det enorma tvättberget
Det betade jag av genom att tvätta och hänga två maskiner varje dag och sedan ägna två timmar i fredags åt att vika allting.
Att jag skulle behövt åka och sopsortera för tre veckor sedan för garaget håller på att sprängas av alla kartonger.
I torsdags eftermiddag tog jag mig tid för detta projekt. Hade suttit och skrivit hela dagen och det kröp i kroppen av rastlöshet. Då passade det bra. Jag avsatte två timmar och tog två turer med absolut FULLPROPPAD bil för att sopsortera allt – och sedan köra bort all pant. Julmustflaskorna skvallrade om att detta inte gjorts sedan i julas.
Fåren måste få en ny hage stängslad. Just nu rymmer de ständigt till bättre bete.
Jakob stängslade om åt fåren så att jag slapp. Och jag har med djup tillfredsställelse sett hur fåren njuter, hoppar och skuttar och verkar så nöjda med sin fina hage.
Huset är äckligt och smutsigt efter att först jag och sedan Jakob blivit sjuka och inte orkat hålla efter.
Medan Jakob stängslade städade jag och barnen huset. Eller bara nedervåningen – men den är ju viktigast. Gjorde genast livet lättare!
Jag behöver rensa ogräset i mitt trädgårdsland och sedan få dit kompost och jord så att jag kan plantera ut i landet. För varje dag jag väntar blir skörden försenad.
Har jag absolut inte hunnit med men planerar att göra till helgen istället.
Perennerna som står uppgrävda i väntan på en ny rabatt måste grävas ner.
Det fixade jag i lördags. Blev bra!
Jag har inte tagit fram några utemöbler eller planterat en enda sommarblomma. Framsidan av huset ser förfärligt deppigt ut. Så trist att inte kunna njuta i trädgården när det nu äntligen är varmt och soligt.
Jag har tagit fram alla utemöbler. Har passat på medan jag ringt jobbsamtal. Det går utmärkt att kånka möbler och diskutera bok på samma gång. Sommarblommor på farstubron planterade jag igår i samma veva som jag krattade och gjorde grusplanen fin på framsidan. Tog inte alls så lång tid som jag trott. Lättnaden är stor nu när det börjar se trevligt ut.
Jag måste packa upp efter helgens resa.
Jag packade upp på tisdagen och det tog inte ens en halvtimme när jag väl fick tummen ur.
Samtidigt har jag mycket på jobbet och behöver verkligen hålla ångan uppe där. Försöka jobba fokuserat under mina arbetsdagar och inte ägna tid åt en massa andra hushållsuppgifter.
Här var det full pott för jag hann ÄNTLIGEN klart med det viktigaste jobbet – nämligen boken! Nu är det bara korrvändor kvar och även om det är jobbigt är det inte en tiondel så jobbigt som att skriva skiten.
På det hela taget blev det en ganska produktiv vecka. Ger mig själv en ömsint klapp på kinden för att jag kämpade på så bra! Listor är fina grejer.
Jag lyssnar på en podd som heter Wiser than me och görs av skådespelerskan Julia Louis-Dryfus. I den intervjuar hon äldre, visa kvinnor om bland annat åldrande och insikter som kommer av att ha levt ett långt liv.
Något jag fastnade särskilt för i intervjuerna med Isabelle Allende och Jane Fonda var deras tankar om att åldras på ett bra sätt. Båda poängterar att det krävs eftertanke och planering om man vill leva ett friskt liv långt upp i åren. Jane Fonda pratar om hur hon tränat hela livet – och fortfarande tränar varje dag om än i långsammare tempo. Allende berättar om hur man måste planera livet som ung för att investera i sin ålderdom. Även om genetik och slumpen såklart också påverkar ens hälsa som gammal.
Det där var en viktig påminnelse för mig. Att komma ihåg det långa perspektivet med träning. När jag är sjuk och missar några pass blir jag alltid så irriterad och frustrerad. Som att de där passen spelar någon roll i det långa loppet? Jo, om jag tränade inför en tävling som snart ska ske, vore det kanske illa. Men jag tränar ju egentligen med helt andra perspektiv. Jag tränar med min bentäthet som sjuttiotvååring i åtanke. Jag tränar för mitt hjärta som åttiofemåring. Jag tränar för att kunna bevara muskelstyrka även efter klimakteriet. Jag tränar för att orka leka med mina barnbarn. För att kunna vara aktiv sedan och inte bara nu. Jag tränar för det långa perspektivet – och i det långa perspektivet gör det ingenting att jag missar ett pass här och där. Eller flera stycken. Det som räknas är hur mina år sett ut.
Men det är också det långa perspektiv som ställer till det för mig med träningen. Det är ju svårt att motivera sig att göra något jobbigt just nu, när den stora belöningen ligger så långt fram. Vi är ju väldigt kortsiktiga som människor – omedelbar belöning är vad som triggar oss. Så för att ge mig själv lite omedelbar belöning är jag noga med att påminna mig om att det jag tränar idag är att så – men att jag redan känner mig stark och frisk är att skörda. Just nu får jag skörda vad jag planterade när jag började styrketräna för snart tre år sedan.
I slutet av femtiotalet bodde min faster Inger några år i Örnsköldsvik. En vår grävde hon upp vitsippor och skickade hem dem till min farmor i Glommersträsk. Vitsippor var inte så vanligt förekommande i Lappland på den tiden – men de överlevde trots allt. Och de spred sig i farmors trädgård. Än idag står de kvar där och blommar så vackert, jag tog den här bilden när jag hälsade på sist.
Så småningom flyttade min faster upp till Kalix. Från farmors täppa grävde hon upp en tuva vitsippor och planterade i sin trädgård. Även där trivdes och bredde blommorna ut sig. Och många år senare tog mamma en tuva vitsippor från min fasters trädgård och planterade ut den hemma i Umeå. Sedan dess blommar hela baksidan till mitt barndomshem i vitt.
Och så en vår för några år sedan grävde jag upp en tuva vitsippor från mammas och pappas trädgård, la dem i en låda och tog med hem till mig. Jag planterade ut blommorna nedanför köksfönstret, så att jag får se dem varje majdag.
Nu lyser de vita stjärnorna i vår trädgård om vårarna. Och jag tycker mycket om att tänka på hur vitsipporna kom hit. Hur resan påbörjades i slutet av femtiotalet, i en kartong som kom med bussen. Och att blommorna vandrat från den ena trädgården till det andra i nästan sjuttio år – för att nu slutligen också få blomma hos mig.
Jag undrar hur många fler platser de kommer att resa till?
I tisdags kände jag ett starkt sug efter att bära rosa och lila ihop! Drog på mig favoritkjolen från Otherstories, en loppad topp samt en Zarakofta jag fyndade förra året.
Kände mig som en enda blaffig blomma i dessa färger! På ett bra sätt alltså. Hellre blaffig blomma än blyg viol.
Sedan drog jag in till stan för att spela in en podd.
Den här veckan har jag spelat in podd tre mornar i rad. På måndagen spelade vi in Wollin & Clara. På tisdagen gästade jag en podd som släpps nu i sommar och imorse gästade jag ytterligare en podd som kommer om två veckor ungefär. ÄLSKAR att gästa poddar! Så kul att få sitta och prata om ett ämne och riktigt nörda ner sig. Och oj vilket fint gensvar jag fått på avsnittet där jag var med i Skapa till hundra.
Vi skulle ha haft städdag i byn ikväll, men det sköts på framtiden eftersom vädret slagit om till regn och rusk. Jag använde istället kvällen till att städa vår nedervåning och göra den lite mer hemtrevlig. Väl spenderade timmar. Men nu ska jag sluta blogga, stänga datorn och läsa tre meningar i en bok innan jag somnar.
I måndags eftermiddag när jag jobbat färdigt hoppade jag på lådcykeln och hämtade Ulf på förskolan.
Sandig, dammig men chic i sin Lantmännen-keps.
På hemvägen stannade vi till hos grannarna och hälsade på griskultingarna.
Ett helt gäng!
Som vi såklart ville gosa och prata med.
Väl hemma spolade jag upp ett utebad för att lurpa upp fyraåringen.
Säsongen för karbad i trädgården är den bästa!
Satt ute länge och njöt tills det plötsligt blev lite bråttom iväg.
Svidade om till min gröna klänning och drog sedan på matlag.
Hem till Stina och Emil.
Fullt ös medvetslös
De har en sån mysig soffa framför köksfönstret. Där kan man vila och ha det bra.
Det vankades kebab
Jag tog kycklingkebab och det var ohemult gott!
Vi åt ute i trädgården. Riktig sommarkänsla att äntligen kunna göra det igen!
Och bland barnen utbröt ett allmänt kackalorum.
Men efter middagen fick jag bryta upp ganska tidigt. Jag skulle nämligen cykla vidare till vårt lilla bönhus.
Vi skulle repa med kören inför söndagens pingstgudstjänst.
Så varmt att vi fick vädra korsdrag medan vi övade i vårkvällen. Två låtar ska vi sjunga och jag ska sjunga lead på en. Har precis lärt mig den så det gick lite knaggligt. Men det tar sig säkert till på söndag. Så mysigt att ägna en hel kväll åt att sjunga i alla fall.
På hemvägen stannade jag och konverserade några rara lamm
Innan jag hojade hem i den ljumma kvällen.
Förbi den anslående utsikten.
Det sista jag gjorde innan jag gick och stoppade om mig själv för kvällen var att stoppa om mina plantor i växthuset.
Nepobebisarna gråter floder och New York står snart under vatten. I veckans avsnitt avhandlar jag den ovärdiga klagosången som barn till kändisar sjunger i medierna. Och Malin fortsätter sin stormiga poddbeef med Finland och undrar varför deras största stjärnor ska behöva bo i så små lägenheter?
När jag var yngre var jag mycket modigare med smink och hade också mycket roligare. Jag körde till exempel ofta grön ögonskugga och rosa mascara. Åh, den glada tiden som modebloggare!
Men efter några mer försiktiga år rent stilmässigt har jag börjat utmana mig själv igen
Jag kör ofta på blå ögonskugga nu. En isblå som andas sextiotal. Först målar jag hela ögonlocken med en vit knubbig eyeliner från ett märke jag inte minns namnet på. Säkert någon billig skit bara. Sedan duttar jag på den här blå skuggan från Annabelle Minerals. Den har tyvärr utgått från deras sortiment men det finns garanterat liknande skuggor från andra producenter. Genom att först måla ögonlocket vitt framträder den blå färgen tydligare.
Tycker att det är så roligt att experimentera med skönhetsrutinen. Hur jag lockar och stylar håret, hur jag placerar concealern, hur läpparna får färg och kinderna skuggas. Det är så kreativt och lustfyllt att dutta med fingrarna och skapa något. Som sedan tvättas bort samma kväll så att jag kan börja på nytt nästa morgon.
Axlarna sjunker med en decimeter direkt jag kliver in i farmors hus. Eller egentligen är det ju tjugofem år sedan det var min farmors hus. Därefter har det varit min farbrors hus och nu mina kusiners. Men som tur är får vi komma hit och hälsa på ändå. Det bästa är att komma när mina äldre släktingar är här. När det lyser i köket och elementen är varma och skafferiet fyllt med mat.
När vi kom på onsdagkvällen efter en regnruskig resa kalasade vi på varmkorv och uppvärmd pizza i det hemtrevliga köket.
Blir så glad av alla färger och mönster.
Syns kanske vem jag inspirerats av i mitt eget hem?
Jag gick runt och suckade av välbehag. Äntligen här igen!
Till kvällsfika sedan åt vi bullar, smörgåsar och drack te framför teven. Och allt var nästan precis som när jag var liten och kändes lika tryggt och hemtrevligt.
På kvällen bäddade jag åt mig själv i bäddsoffan på övervåningen.
I rummet bredvid sov pojkarna i dubbelsängen och härjade och busade. Inte förrän efter tjugotredje tillsägelsen stillade de sig och somnade. Och jag sov så gott som jag alltid gör här. Helt medvetslös.
Jag var fruktansvärt morgonpigg som liten och ville gärna vakna vid fem. Turligt nog var även min farmor Beda morgonpigg. Så om jag tassade ner i köket fick jag sitta där med henne och äta frukost hur tidigt som helst. Alltid kakor och bullar. Och traditionerna hänger kvar. Morfar hade dukat fram bullar, te och kaffe till pojkarnas frukost.
Sedan ville de pröva farbror Larssons hattsamling. Finns en del att tillgå!
Och efter bullfrukosten kommer den riktiga frukosten. Den med fil och smörgåsar och sånt. Det är två helt olika frukostar och ska på inget sätt heller blandas ihop med lunchen som kommer senare och gärna består av varm mat.
Efter vi ätit åkte vi och satte blommor på farmor och farfars grav.
Sedan gjorde vi en sightseeing i byarna. Bland annat åkte vi till min farfar Bertils barndomshem och spanade på det gamla övergivna ödehuset. Barnen beslutade att de ska bo här när de blir stora. Självförsörjande mitt ute i skogen.
På eftermiddagen tog vi kikaren med oss och gick ned till träsket
Och spanade på sjöfåglar.
Och lekte på skolgården. Att leka på andras skolgårdar är ett särskilt nöje. Gräset är grönare.
Farmors fina lilla hus! Så unikt och eget tack vare färgstarka personligheter och dålig ekonomi som förhindrat att saker renoverats och moderniserats och blivit opersonligt och trist.
På kvällen tog jag med mig pojkarna upp i berget för att spana på utsikten.
Hatt och kikare. Våren har inte kommit så långt uppe i Lappland.
Här blev vi sittande en lång stund. Höga höjder gör något med kroppen. Man blir både andäktig och liksom lite speedad på samma gång.
Så fint att vara med mina storpojkar och filosofera.
Sedan traskade vi hem genom skogen och lekte hela vägen.
Ända tills vi kom till huset och gick in och åt kvällsfika.
Morgonen därpå packade vi ihop och drog ännu längre norrut, till vår sommarstuga. Alltid pirrigt att öppna huset efter vintern och hoppas att inget frusit sönder eller blivit förstört. Som tur var såg allt fint ut! Barnen drog direkt till sin kompis och jag satte igång med ett mysigt projekt – nämligen att städa och organisera tvättstugan
Sedan gick jag en sväng runt gården. Vintern far hårt fram med allt levande.
Och vårfloden var så hög att vägen förvandlats till en strand.
Jag stekte enorma mängder småplättar till middag.
Och tvättade lakan och hängde på tork i vinden.
Tre fina dagar fick vi där – och den sista dagen var det tjugo grader varmt samtidigt som isen precis rivit på sjön. Våren är väldigt, väldigt kort här. I stort sett obefintlig faktiskt.
På hemvägen stannade vi till hos farmor igen och där hade pappa gjort renskav och potatismos så att vi fick i oss lite middag för den långa färden.
Barnen lekte av sig i trädgården för att orka sitta stilla i bilen sista biten.
Och jag fascinerades över att allting inom loppet av två dygn hade slagit ut så fint! Väldigt peppad på att komma hem till Västerbotten och inspektera vårens framsteg på gården.
Kom hem sent igår och vaknade idag till den vackraste morgonen – men med ett tryck över bröstet. Ibland när jag varit borta och haft semester känns det som att det knappt är värt det med tanke på arbetsbördan när jag kommer hem igen. Jag ligger efter med allt. Lite extra mycket den här gången eftersom förra helgen försvann i sjukdom. Jag behöver ju mina helger för att ligga i fas! Just idag är jag stressad över:
Det enorma tvättberget
Att jag skulle behövt åka och sopsortera för tre veckor sedan för garaget håller på att sprängas av alla kartonger.
Fåren måste få en ny hage stängslad. Just nu rymmer de ständigt till bättre bete.
Jag behöver rensa ogräset i mitt trädgårdsland och sedan få dit kompost och jord så att jag kan plantera ut i landet. För varje dag jag väntar blir skörden försenad.
Perennerna som står uppgrävda i väntan på en ny rabatt måste grävas ner.
Jag har inte tagit fram några utemöbler eller planterat en enda sommarblomma. Framsidan av huset ser förfärligt deppigt ut. Så trist att inte kunna njuta i trädgården när det nu äntligen är varmt och soligt.
Huset är äckligt och smutsigt efter att först jag och sedan Jakob blivit sjuka och inte orkat hålla efter.
Jag måste packa upp efter helgens resa.
Samtidigt har jag mycket på jobbet och behöver verkligen hålla ångan uppe där. Försöka jobba fokuserat under mina arbetsdagar och inte ägna tid åt en massa andra hushållsuppgifter.
När det känns övermäktigt gäller det att inte se på hela arbetsberget – utan ta ett steg i taget. Gör jag bara någon extra grej utöver jobbet varje dag så kommer jag ju beta av listan successivt.
Jag började således denna morgon med att ladda två tvättmaskiner medan barnen borstade tänderna. Och medan jag avverkade några jobbsamtal vattnade jag växthuset plus mina perenner så att de ska klara av att stå tills helgen när jag kan gräva ner dem. Det får räcka för idag. Och imorgon efter jobbet ska jag åka och lämna sopsorteringen och hinna vika in lite tvätt – och det får räcka för den dagen. Och när helgen äntligen kommer kanske jag fått undan majoriteten av de där stressmomenten och kan andas lite lättare. Flera av sakerna på listan är ju sånt som är roligt och som jag egentligen längtat efter. Måste bara få undan det trista först!
-Mamma du verkar så ensam?sa Bertil bekymrat till mig en kväll.
-Ja, det är jag! Och det är underbart!
Har tagit med mig storpojkarna upp till sommarhuset. Först några dagar i min farmors gamla hus tillsammans med min pappa, faster och hennes man. Sedan vidare ännu lite mer norrut till mormor och morfars gamla hus – vår sommastuga. Här har isen knappt rivit från sjön. Storpojkarna drar iväg på byn och leker med sin kompis och jag går här ensam i huset och tvättar, rensar och viker om mormors linneskåp, stryker dukar och organiserar kökslådor. Går egna promenader och ligger på soffan i matrummet och läser. Mycket tid ensam med mina tankar. Och som jag njuter.
Jag minns hur jag som barn tyckte synd om mamma när resten av familjen åkte till farmor och hon blev kvar hemma. Nu förstår jag att det säkert var höjdpunkten på året. Huset för sig själv! Egentid i lugn och ro!
Ensamhet för ett barn och ensamhet för en mamma är två begrepp med väldigt olika innebörd.
I tisdags när jag var inne i stan och jobbade kände jag mig så fin i denna outfit! Loppad från topp till tå (utom örhängena).
Kjolen har legat i källaren över vintern och precis blivit framplockad igen. För den är ju ett typiskt plagg som är snyggast utan strumpbyxor. Stadig bomull med frasig underkjol.
Två personer gav mig spontankomplimanger på stan för mitt hår i tisdags och det gjorde mig så glad. Ger också ofta komplimanger till folk jag passerar som har fina kläder, ett vackert leende eller en härlig frisyr. Alla blir så glada! Minns dock i gymnasiet hur jag gjorde det och en ”cool” äldre tjej synade mig uppifrån och ned, rynkade ögonbrynen och suckade
-Jaha?
Det var en påminnelse om att aldrig bli en vidrig människa. Målet: att vara en person som tjejerna i klassen under mig tyckte var schysst – inte skräckinjagande.
Om jag ska vara helt sanningsenlig bytte jag däremot ut skorna innan jag for hemifrån. För det sista som hände när jag skulle kliva in i bilen var att sulan lossnade på den ena kilklacken. Måste limma fast den innan jag kan använda den igen. Sånt som kan hända när man köper begagnat och som man får vara beredd på.
I veckans avsnitt av podden diskuterar jag och Malin den nya dokumentären om modeföretagaren Gudrun Sjödén och frågar oss hur synd det är om Gudrun. I vilken utsträckning kan man använda ålder som en ursäkt? Och vad kan man egentligen förvänta sig och ställa för krav på åttioåriga chefer?
Bonus: En guide till hur man som kvinna INTE ska backa med släp.
En av mina trognaste partners här på bloggen är elbolaget Bixia. Vi har samarbetat i över fem år och det är jag väldigt stolt över! Deras idé är nämligen att främja och stötta småskaliga producenter av förnyelsebar energi från sol, vind och vatten. Bixia har länge arbetat för att ställa om elförsörjningen till förnybart och är det elbolag i Sverige som köper in störst andel el från lokala producenter.
År 2008 instiftade Bixia en miljöfond som stöttar konkreta projekt för att öka den närproducerade förnybara elen. Varje år delar de också ut stipendiet Bixias Klimathjälte där vinnaren får ta del av 250 000 kronor som ett stöd och uppmuntran för ett fortsatt inspirerande arbete.
Den framstående klimatforskaren Björn-Ola Linnér, professor vid Linköpings universitet, hjälper Bixia i bedömningen av vilka nomineringar som kan göra störst skillnad för klimatet. Förra årets vinnare blev den ideella föreningen Ätbart, som arbetar för att minska matsvinnet. Med hjälp av hundratals volontärer har de levererat över två miljoner måltider till behövande sedan starten 2019. Tack vare stipendiet har Ätbart kunnat växla upp och sprida verksamheten vidare.
Och nu är det alltså dags för en ny nominering! Men för att hitta värdiga vinnare behöver Bixia hjälp med nomineringarna. Känner du till någon klimathjälte som förtjänar att uppmärksammas? Eller har du själv en idé, ett projekt eller gör en insats för att påverka klimatet i rätt riktning?
Lämna i sådana fall ditt förslag hos Bixia! Den nominerade kan vara en enskild person, ett företag, förening, lärare eller kanske skolklassen som du tycker gör skillnad för klimatet.
Å vad jag längtar till imorgon! För när storbarnen slutat skolan tar jag dem i bilen och drar iväg till farmors gamla hus. Där möter jag upp min pappa, min faster Inger och hennes man Ulf som ska dit och öppna upp huset för våren. Och jag LÄNGTAR så hjärtat nästan sprängs efter att få vara med dem! Just i farmors gamla hus, med linoleumgolven som knarrar och skafferiet som doftar så hemtrevligt.
Jag kan känna en sån fysisk längtan efter detta märkvärdiga gamla hus. En längtan som sliter i kroppen och värker i bröstet. Jag längtar till exempel väldigt mycket efter ljuset i hallen.
Efter att sova i den här soffan och läsa gamla utgåvor av Polisen lägger pussel tills hela huden knottrar sig i skräck.
Jag längtar efter alla fina gamla saker som är så vilsamma att titta och känna på. Trasmattor som ligger i täta rader på golvet och väggar fulla med bilder på sedan länge döda släktingar.
Och jag längtar efter att gå upp i berget, kula högt och höra min röst som mångfaldigas i ekot.
Jag längtar efter att äta frukost i köket och stryka med handen över den rutiga vaxduken och sitta och prata om ditt och datt med min familj.
Yrvaken med håret på ända.
Och jag ska gråta för alla som saknas vid bordet och som borde sitta där precis som förut. Minnas rövarhistorier och fåniga skämt. Minnas sista gången vi sågs och vad som sades och gjordes. Och jag ska vara glad över att jag fått ha dem i mitt liv. Och så ska jag skicka bilder på allt jag gör till min syster – som kommer svara med gråtemojis. För att det enda hon önskar är att också få vara med.
Sedan åker vi vidare och öppnar mormor och morfars hus för sommaren. Och där finns lika mycket att längta efter och lika mycket att gråta över. Men det skriver jag om en annan gång.
Jag får många frågor om vilka läppstift jag har på olika bilder så nu tänkte jag visa de fem jag använder allra oftast. Under tonåren bar jag bara läppglans och under många år hoppade jag över läppstift helt men idag tycker jag att jag ser naken ut utan. Munnen vill markeras!
Läppstift i färgen Desert Rose från NYX, ett sminkmärke som gör prisvärt smink i många roliga nyanser. Det här stiftet har typ samma färg som min naturliga läppfärg – bara lite mörkare. Jag brukar använda en läppänna från NYX till, i färgen Natural och sedan fylla själva läpparna med stiftet. Mot mina grönblå ögon passar den här nyansen väldigt bra. Även som ögonskugga faktiskt!
Cliniques Black Honey är ett klassiskt läppstift som ser nästan svart ut i hylsan men som på läpparna bara förstärker den egna läppfärgen och ger dem gloss och fukt. Målar jag ett varv anas det bara men målar jag fler varv blir färgen dovare. Går alltså att bygga på och förstärka efter behov.
Jackie från Jane Iredale är underbart återfuktande i en väldigt mångsidig nyans som går i lite orangeaprikos och passar ögonfärgen väldigt bra. Läppstiftet är så pass diskret att jag kan måla på det utan spegel i närheten.
Gwen från Jane Iredale är ett rött läppstift med kalla undertoner. Egentligen en lite svårburen nyans på mig med aningen för mycket blått i – men här funkar det faktiskt riktigt bra.
True Red från MAC är ett orangerött läppstift som sitter som berget. Min bästa röda nyans – se hur min ögonfärgen kickar till läppfärgen!
Oftast när jag sminkar läpparna kombinerar jag flera olika färger. Lägger tex lite Desert Rose över hela munnen och sedan tar jag lite Black honey på amourbågen och mitt fram på underläppen. Eller så målar jag med Jackie över hela läppen och duttar lite Gwen just vid amourbågen och suddar ut skarvarna med lillfingret. Att kombinera läppstift i olika nyanser ger djup och fyllighet till läpparna och dessutom kan jag mixa och blanda dem så att de matchar mina kläder bättre. Får jag något över på fingret brukar jag dutta ut det på kinderna för matchande rouge.
Idag har jag spelat in podd, gjord tråkig administration och uträttat ärenden. Hade i alla fall på mig en klänning jag loppade förra veckan som är helt underbar. Mint condition och på etiketten i nacken står det Arvidsjaur vilket för mig höjer kärleken med 1000 procent.
Svår att tidsbestämma bara – för etiketten såg ut som femtiotal men klänningen känns mer som tidigt sjuttiotal.
Sånt underbart snurr i kjolen. Bar den till mina loppade kilklackskor och mina örhängen från Zara
Röda, gröna, lila och vita små prickar över hela tyget så man kan matcha klänningen med lite vad som helst.
Glada och svettiga barn kom hemcyklande efter skolan. Folke och Dahlia satte helt självmant igång med att göra sina läxor på verandan. Lättare att riva av när man är två!
Sedan vankades det matlag hemma hos oss.
Storbarnen härjade ute
Lill-Klas härjade inne.
Tittut bakom draperiet. Precis lagom nivår på härjet.
Barnen åt i matrummet. Klart Klas skulle få sitta med.
Han fick bra hjälp av sin storasyster.
Vi vuxna satt ute däremot och pratade nonstop.
Vårens verandapremiär för matlaget
Till efterrätt blev det småkakor och kaffe.
Och innan någon hann fatta vad som hänt hade klockan slagit 20.30 och det var dags att bryta upp och avrunda för kvällen.
Nu ska jag skynda mig i säng för imorgon har jag massor av jobb – då lämnar jag ÄNTLIGEN in sista kapitlet till boken!
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
