Malin har nästan varit med om en hemsk bilolycka och behöver mig för att ta sig igenom svallvågorna. Malin tycker att man visst kan ge sig på den som ”i alla fall gör något.” Spänningen är olidlig om jag ska hålla med. Det handlar om Taras Moshizi attack på secondhand-influencers och hur duktig man egentligen ska känna sig för att man handlar loppis.
Vem är den nyttigaste idioten, men framförallt: vem är den onyttigaste idioten? Vilken klimathjälte flyger mest i hela Sverige? Och varför funkar förresten inte menskopp? Slutligen så tvingar Malin mig att tycka något om det som alla håller med om.
Vi har ett sånt härligt höstlov hos syrran, jag och barnen! Hinner knappt öppna datorn för att säga hej, men här kommer i alla fall en dagens-outfit jag fotade förra tisdagen men glömde lägga upp. När det var onaturligt varmt och koftväder i Västerbotten. Den här tiden förra hösten låg redan snön och jag hoppas verkligen inte att det blir en sådan där äcklig, snöfri och blöt november i år. Det var länge sedan vi behövde utstå en sådan! Nä det ska vara kallt, krispigt och gärna snö om du frågar mig…
Tillbaka till outfiten. En gammal jumper från mormor med halvpolo, en rutig kjol från loppis som jag haft i hur många olika kombinationer som helst. Dock används den bara vintertid till strumpbyxor eftersom att den är så kort.
En underbar ullkofta från Jumperfabriken, gammal skolväska jag inte minns märket på, vinröda strumpbyxor från Lindex och grönt nagellack från Depend. Samt svarta skor jag äntligen funnit efter lång tids sökande, på rea från &Otherstories.
Känns som att jag borde läsa på typ The University of Edinburgh istället för att trava omkring hemma i Västerbotten i den här outfiten.
Hejdå! Nu ska jag återgå till att elda i kaminen, pärla pärlplattor och spela Skurkarnas Skurk med barnen.
Sista rycket för höstdekorationerna! I alla fall om man bor här uppe i norr där snön snart ligger och vinterkänslan börjar infinna sig. Samlar här några särskilt fina höststilleben från mitt konto @underbaraboning och gemensamt för alla är att det är ganska billiga dekorationer. Det är enkelt att pynta med röda blad, äpplen och annat ätbart. Ett vackert krus och ett generöst fat är det enda som krävs för att få till det!
Mörkröda äpplen och rönnbärsris i en gammal urna. Väldigt fint hos @gammsystrar
Samma koncept i @gamlakaféhuset och oj så effektfullt det är! Trädgårdsäpplen i överflöd sprider dessutom en sån härlig doft i hela huset.
Hos @johannaikulla står en samling pumpor och de sista solrosorna fint uppradade på vedspisen. Ett rustikt och rejält arrangemang i ett riktigt lantkök! Som höstdekorationer ska vara.
Röda äpplen funkar hela vägen fram till jul och och grönt ris byts ut till granris när allt vissnat ner i trädgården. Väldigt rart hos @helenastorp
@majarebeckalarsson karvar pumpor och kålrot, precis som man gjorde förr! Kålrötter är det läskigaste!
En ensam men underbar novemberkaktus som fått hedersplatsen på den gröna byrån hemma hos @ovesparadis – jag lyckas aldrig få mina att överleva men drömmer om en riktigt stor och pampig! Så vacker både som höstdekoration och som julblomma. Kanske någon av er kan berätta hur jag ska göra för att lyckas med blomman?
Avslutar med ett vackert höstarrangemang från @aktahem.se köksö. Otroliga blommor, blad och dillkronor. Och så fantastiskt snyggt att dekorera med påsktuppen! Har en likadan hemma och nu blev jag inspirerad att låta den komma fram lite oftare än bara kring påsk. Känns helrätt så här till oktoberfärgerna.
Nu när det är läslov vill jag ge några härliga bilderbokstips, för små och stora barn. Vi börjar med tipsen för de minsta.
Det här är tre underbara böcker som både jag och barnen är svårt förtjusta i. En märklig mamma av sydkoreanska Baek Heena är precis nyutkommen.
”Jojos mammas dag är komplicerad. Hon är på jobbet när skolan ringer henne för att Jojo har fått feber och de har bett henne hämta hem honom. Mamman ringer nervöst sin egen mamma för att be henne åka och ta hand om Jojo, men kommunikationen misslyckas och meddelandet hamnar istället hos någon annan … Någon märklig. En älvgudmor? En molngudinna? En stödjande ängel …”
Heenas barnböcker är förtrollande, fantastiska och suggestiva. Tidigare har vi läst Joni och grottans hemligheter och den vill Uffe ofta höra, även om den är lite skrämmande. Heenas bildvärldar är så mystiska och märkliga att man vet inte riktigt vad man ska tro när man läser, varken som vuxen eller som barn. Bilderna skapade av handgjorda dockor gör att vi blir sittande länge och tittar.
Baek Heena har bland annat vunnit Almapriset till Astrid Lindgrens minne.
En barnbok som jag alltid börjar gråta när jag läser är Jag hatar kaniner och blommor och barn av Per Nilsson och illustratören Lisen Adbåge. Berättelsen om någon (vem?) som hatar kaniner men älskar kissfläckar, att jaga fåglar och äta och korv med lite sand på. Så vansinnigt rolig att läsa högt med butter röst för sina barn som försöker förstå vem det egentligen är som uttalar sig? Rörande, rolig och med de mest underbara illustrationer man kan kolla länge på. Spana in den här tjocka bebisen med tung kissblöja och nöjt ansikte till exempel. Hjärtat orkar knappt med.
Den Augustprisbelönade barnboken Gropen av Emma Adbåge.
Dom vuxna hatar Gropen. Dom tycker inte att vi ska vara där och leka för man kan dö. ”Åtminstone ramla och slå sej!” säger Eva.”En gång ramlade jag och slog mej”, säger jag. ”Men det var inte i Gropen för det var i kuddis när Hannes skulle hoppa från ribbstolen och kom på mej istället för på tjockmattan”.Eva svarar inte. Hon bara gör liten mun och tittar bort.”Gropen är ändå dålig” mumlar hon. Gropen ligger bakom gymnastiksalen. Någon tog bort en massa grus där förr i tiden, nu växer det sly och stubbar och man kan vara där och leka. Hur länge som helst, hur roliga lekar som helst. Alla älskar Gropen – utom de vuxna. De hatar Gropen!
Sällan har jag läst en bok med sådan total igenkänning från min egen barndom. Att hitta en fantastisk plats att leka på där tid och rum försvinner – men sedan bara uppleva motstånd från vuxenvärlden som vill att vi ska leka som de vuxna vill. Men i Gropen segrar barnens fantasivärld över vuxenvärldens inskränkthet.
Illustrationerna i den här boken får mig att skratta rakt ut. Så mitt i prick! Läs högt för dina barn och ge dem upprättelse för alla gånger vi tråkiga vuxna hindrar dem från att leka.
Och så vill jag förstås tipsa om tre bilderböcker för oss vuxna barn.
Först ut är Lotta Kühlhorns nya bok Mönster: en bok om att repetera färg och form. Här får man en inblick i en konstnär och formgivares hjärna. Hur man kan tänka, vad man kan inspireras av och vad man ska göra för att komma loss när man har fastnat i sitt skapande. Vid första anblick ser det här ut som en bok om mönster. Men den är mycket mer än så. Det är en livsbejakande, inspirerande, utbildande och fullkomligt underbar bok om kreativitet.
Lottas manifest. Är väldigt stolt över att få skapa mina böcker tillsammans med detta form-geni.
Hanna Wendelbos Blommande rabatter kom ut i våras och jag har spenderat otaliga timmar med att sitta och bläddra i den och drömma mig bort. Här finns inspiration och praktiska knep, skisser och ideer för att skapa blomstrande rabatter. Som både är vackra, erbjuder trevliga snittblommor och gynnar pollinatörererna.
Tycker mycket om att fördjupa mig i skisser av denna sort.
Slutigen vill jag tipsa om att Sofia Karlsson (tidigare Kammerborn) nya bok Stickning: En värmande kärlekshistoria precis kommit ut i handeln. Jag är usel på att sticka men älskar stickade plagg och att läsa Sofias beskrivningar och se de vackra bilderna är både mysigt och inspirerande. Har ett par vantar som Sofia stickat till mig för många år sedan. Varma som sjutton och jag bär dem med vördnad. Länge leve hantverk och slöjd! På Ravelry kan man köpa fler av Sofias stickmönster.
Och för er som söker lästips till barn i mellanåldern finns här ett inlägg med 157 böcker som jag och mina läsare rekommenderar.
Såååååå härligt med höstlov! Vi åkte hemifrån igår vid 05 och kom fram till min syster vid 19 på kvällen. Tämligen möra men väldigt glada! Det regnar i Borås denna morgon och Anna eldar i öppen spisen medan vi sitter på golvet runt bordet och pärlar, ritar och dricker kaffe.
Sticker mellan med en outfit som sammanfattar precis hur jag vill se ut i höst! Färgglad, feminin, lekfull med retrokänsla. Och brun som basfärg istället för svart. Loppade en helt fantastisk brun kappa för ett tag sedan och har nu bruna handskar till och skor och strumpbyxor. Istället för svart, som jag brukar.
Klänning från Jumperfabriken, örhängen min syster tillverkat för säkert tjugo år sedan och stövlar från Sézane. Strumpbyxorna är gamla från Lindex.
När jag färgade håret rött tänkte jag att det bara var för en kort period, ett år på sin höjd. Men ju längre jag har det, desto bättre trivs jag i färgen. Finast någonsin är den ju nu på hösten!
Idag ska vi fixa pumpor, köpa hem godis och halloweendekorera huset. Hemma på byn är det knappt någon som går bus eller godis – men här är det en stor grej där alla går och mina barn är superpeppade. Halloween i civilisationen. Vilken fest!
Så nöjd med den här veckan för jag har lämnat in min symaskin på service. Eller egentligen är det mammas gamla Husqvarna i gjutjärn som jag vill få ordning på. Den har krånglat i en evighet och jag har tänkt i säkert två år att den ska lämnas in på service så att jag kan sy igen. Och nu är det gjort! Och tre dagar senare blev den klar. Så fantastiskt att det finns kvar en symaskinsreparatör i stan (Umeå Symaskiner). Och så fantastiskt tillfredsställande att vårda sakerna man har, särskilt när det är gamla kvalitetsprylar. Min gamla maskin har mycket kvar att ge.
Vi har också haft syjunta hos Stina. Jag hade med mig en innerkudde och sydde igen ett loppat, fint fodral. Samt sydde in och lagade barnens ullunderställ inför vintern.
Stina fortsatte på sina strumpor
Och Ulrika sydda hängare i sina kläder.
Allra mest nöjd är jag dock över att jag har köpt bomullsband för att sy nya hällor till mina handdukar. Säkert hälften har haft trasig hälla och ständigt rasat ner från krokarna. Det är inget stort jobb att sy fast ett band. Men att sy fast femton! Det är sånt man kan gruva sig över, särskilt när man inte har något lämpligt band hemma. Men nu är det avklarat över trevlig prat och fikabröd.
Småkakor, chips och vindruvor har förresten visat sig vara ett vinnande koncept på syjunta.
Jag kör en liten drive i oktober och reparerar saker här hemma. Och nu behöver jag alla Umeåbors hjälp att få tips om:
-Bästa stället att dra om el till gamla lampor. Alltså inte byta stickkontakt (för det klarar jag själv) utan att dra om sladden i en gammal lampa som inte känns helt säker. Vet någon ett bra ställe? Har säkert tio lampor som behöver gås igenom.
-Bästa skomakaren? Behöver laga ett par kängor och sätta nya sulor på tre par skor. Men vem går man till? Den som jag brukade besöka förut har lagt ner.
-Slutligen har jag en gammal fåtölj från mormor och morfar som jag hade tänkt klä om själv. Men nu är sitsen trasig och fjädrarna uttjänta så jag behöver ett proffs till den saken. Men vem i krokarna är bäst på att klä om möbler? Hit me med tips på en skicklig möbeltapetserare, tack!
Så glad för mitt fina Adlibrispris. Det står på skrivbordet här hemma, tillsammans med champagnen mitt förlag skickade när Underbara Vinter vann! Någon dag ska jag korka upp och fira.
Och så vill jag såklart tips om att Underbara Vinter är den perfekta boken att köpa nu och ha med sig varje vecka fram till tjugondag knut.
Den tar sin början kring Allhelgona, och porten till vintern som öppnas vid denna högtid. November har ett helt eget kapitel med vinterpynt, recept, reflektioner och inspirerande bilder.
Och sedan kan man följa med i vinterstöket vecka för vecka och stegra känslorna inför julen!
Många fina bilder finns i boken, men jag är nog mest stolt över texterna. Jag ville skriva en bok som man kan läsa som tröst, uppmuntran och stöd under den mörka perioden. Någonting att hålla sig i när det är mörkt och kallt.
Just nu kan du köpa min bok signerad och får samtidigt två fina julkort i storleken A5, som jag illustrerat.
En fin present till dig själv eller någon du vill skicka lite uppmuntran inför den mörka årstiden!
Då och då hör jag folk som pratar om utmattade kvinnor och får det att låta som att anledningen till deras utmattning är att de bryr sig om att karva pumpor och baka kakor.
Jag blir lika delar rasande som full i skratt när jag hör det där. För när jag tittar på mig själv och på alla runtomkring mig som blivit utmattade kan jag konstatera att ingen av oss bakat kakor eller karvat pumpor i samband med utmattningen. Gemensamt för de flesta av oss är att tiden och orken för sådana projekt helt försvunnit, i samma takt som stressen ökat.
Det vanligaste när man blir utmattad är betydligt svårare situationer än kakor som inte jäser. Som att man har ensam hand om sin demenssjuke far och samtidigt har huvudansvaret för barnen. Att man har en konflikt på sin arbetsplats eller en chef som är värdelös. Att arbetsberget bara växer men ingen arbetsleder och berättar hur man ska göra för att hinna med. Att man har sömnproblem som man inte kommer till rätta med eller värk som förstör ens livskvalité. Att man har en ångestproblematik som slukar mycket energi, barn som inte mår bra, eller att man har svårt att separera arbetsliv från ledighet och jobba lagom.
Väldigt få som blir utmattade har ett balanserat arbetsliv och hemliv men förstör sedan sitt mående med ihärdigt pumpakarvande och kakbakande. Den nidbilden är nästan för dum för att bemöta! Men jag får den ofta slängd i mitt ansikte. Som att jag bakade och pysslade mig till utmattning. Men det som gjorde att jag blev utmattad var en kombination av helt andra faktorer. Som att jag satt fast i jobb som inte gick att avboka utan att sätta andra i klistret. Och att jag var tvungen att samarbeta med en person som var halvgalen. Att jag hade en liten bebis hemma och ett företag på samma gång, samt upplevde stor ekonomisk stress. Att baka och pyssla var just den typ av återhämtande aktiviteter som jag längtade efter och hade behövt, men aldrig fick tid för. Och det ledde till utmattning.
Folk som inte vet något om utmattning, men tror att de vet massor kommer ofta med klämkäcka råd av typen:
-Du behöver inte göra fint hemma! Du behöver inte laga mat från grunden! Sluta vara en sån duktig flicka. Ingen kommer tacka dig!
De som säger så är sannolikt helt ointresserade av allt sånt själva och förstår inte att det finns kvinnor om njuter och får återhämtning när de pysslar, lagar mat och bakar. Och varför är det alltid kvinnor man förminskar på detta sätt? Om en man blir utmattad och sjukskriven är det väl ingen som säger till honom
-Men sluuuta samla på LP skivor nu! Det tar sån tid. Ditt värde som man ligger inte i din skivsamling! Om du bara slutar bläddra i skivbackar och känna pressen av en perfekt skivsamling så kommer du orka jobba.
-Men släpp tankarna på allsvenskan! Gå inte på en massa matcher och känn pressen av att vara en trogen supporter. Du är säkert utbränd för att ditt favoritlag åkt ur serien?!
Dessutom är folk som kommer med dessa välmenande råd, kapitalismens nyttiga idioter. De som hävdar att det enda som betyder något i livet är ens produktivitet. Är du trött på jobbet? Ja, men bort allt utanför jobbet då så att du orkar med!
Att plocka bort roliga och återhämtande aktiviteter för att orka jobba mer är kontraproduktivt. Det funkar bara kortsiktigt. Som att jobba kväll någon gång ibland, för att bli klar med en brådskande uppgift. Men i regel funkar det inte. För så fort du plockar bort återhämtningen så börjar maskineriet hacka och snart får du mindre gjort istället för mer.
Dessutom går det emot all forskning kring stress och återhämtning. Stress är inte farligt men brist på återhämtning är farligt. Och det är den ensidiga belastningen som gör oss utmattade. Så se till att fylla på med något som väger upp för vad som gjort dig trött. Om du jobbat framför en datorn en hel dag kanske pumpakarvning och kakbak är det mest hälsosamma du kan ägna dig åt. Om du tycker att det känns kul, alltså!
Vi måste kunna skilja på det faktum att kvinnor gör mer obetalt hemarbete än män. Och det faktum att många kvinnor oavsett det, tycker att det är roligt att laga mat, pynta och bjuda på fika. Det är två helt olika saker. Och att plocka bort det senare kommer inte råda bot på det förra. Att folk slutar göra vad som är roligt för att orka med alla måsten är liksom ingen lösning på utmattningsproblematiken. Utan en stor del av vad som orsakar den.
Veckans avsnitt av Wollin & Clara blev oväntat kul. Vi pratar skilsmässor i allmänhet och en insikt i synnerhet. En insikt från en nyseparerad vän, som fick mig och mina kompisar att skrika av fasa. Och sedan sympatisera med en elak styvmor.
Jag berättar för Malin om varför äldre kvinnor är de bästa personerna en kvinna i valfri ålder kan ha i sitt liv. Och så har jag hittat ett fjorton år gammalt meddelande från Malin, från långt innan vi blev vänner. Vad är det med hennes ton?!
Slutligen vågar Malin säga hur hon verkligen, verkligen känner. Och gör en lista av saken.
Förra hösten hade jag en period av ganska svår ångest. Mest var det oro för barnen som ansatte mig och jag låg vaken om nätter och vred mig. Önskade mig försäkringar från Gud, slumpen och ödet om att ingenting ska hände dem och att de ska vara trygga i all evighet, amen.
Freedom school Addis Abeba
Sedan åkte jag och Bertil till Etiopien. Kanske inte det mest rationella beslutet, om man är besatt av att ha det tryggt? Men direkt vi landade i Addis och jag kände doften av asfalt, brinnande sopor, avgaser och myllrande människor så försvann all oro. Det blev helt lugnt inuti. Etiopien var precis det som behövdes för att skakas ur min egen trygghet, min inskränkthet och mina futtiga problem. Och att få möta människor med oändliga utmaningar framför sig – men som har sådan resiliens! En sådan otrolig resiliens inför livets motgångar och svårigheter. Och jag vet att mötet med dessa människor hjälpte mig mycket mer än jag förmår att hjälpa någon av dem. Men jag vill göra mitt bästa för att ge tillbaka.
Det blev så tydligt för mig att en strimma hopp i hopplösheten, är vad som håller oss människor vid liv. Och att få bidra till det hoppet för någon annan är något av det största som finns.
Mekides och dottern Amina fem år. Engelska är Aminas favoritämne.
För föräldrarna i Addis slumområden kan det hoppet vara att deras barn, till skillnad från dem själva, får gå i skolan några timmar varje dag. Att deras barn, till skillnad från dem själva, får lära sig att läsa och får skor så att de slipper gå barfota. Att deras barn får lunch i en skolmatsal och inte behöver gå hungriga.
Det är den typ av hopp och förbättringar som får människor att orka. Att våga tro att framtiden kan blir annorlunda, precis som det blivit här i Sverige som för bara 150 år sedan var Europas fattigaste land. Och tänk att kunna få bidra till det hoppet hos någon annan? Vilken gåva!
Guara Freedom Schoo i Addis Abeba Etiopien
Jag och Bertil besökte bland annat Entoto Freedom school och Guara Freedom School som ligger i särskilt utsatta områden i Addis där det bara finns två skolor på 45 000 invånare. Här går många barn i små lokaler som är illa anpassade för verksamheten. Ändå är skolan hela skillnaden för dessa barn. Och alla barn vi pratade med älskade att komma hit.
Freedom school Addis Abeba
En svår utmaning beskrev rektorn Elisabet som den generella bristen på bildning. Barnen kommer från hem där det inte finns några leksaker, böcker eller vuxna som har tid för dem. Skolan är med andra ord viktig på många fler plan än bara för att lära sig läsa och räkna.
Jag slogs verkligen av den värme som fanns hos alla pedagoger och hur de kämpar för barnens bästa. Men också hur svårt det är att räcka till med så knappa resurser. I just det här utrymmet förvarades leksaker för utlåning. Och här delades det ut och hölls register över vilka barn som fått skor och skoluniformer och vilka som gjort hälsoundersökningar och fått vård.
På skolgården i Guara Freedom School leker man samma lekar som våra barn leker i sina skolor. Kull, fotboll och kurragömma.
Och alla föräldrar önskar samma saker för sina barn som vi gör: mätt mage, glädje och trygghet. Möjligheten att utvecklas och få ett gott liv.
Trots de stora behoven åkte vi därifrån med hopp för de barn som faktisk får gå i skolan. Men också med insikt i hur många fler som skulle blir hjälpta om det bara fanns fler platser i skolan, fler lärare och större lokaler. Det är sådant som våra pengar kan gå till när vi blir månadsgivare. Jag vet att många av er som läser bloggen redan är månadsgivare och jag hoppas att ni förstår hur viktigt ert bidrag är. Att ni är med och ger hopp till någon som annars kanske skulle vara utan.
Jag och Bertil pratar ofta om vad vi upplevde under vår resa till Etiopien. Den gjorde nämligen outplånliga intryck. Bertil tänker bli utrikeskorrespondent när han blir stor, så att han får resa, dokumentera och berätta mer om hur andra människor har det här i världen. Alla som inte hade vår tur att födas till trygghet, fred och välstånd.
Om du vill ta steget att bli månadsgivare till Läkarmissionen, så får du min nya bok Hemmets Almanacka som ett litet tack för ditt beslut. Hoppas att ni är många som vill!
”The weird thing about bravery is that if you’re doing it rigth it feels like fear.”
Det är ett citat jag ofta tänker på. Rädsla är inte ett tecken på att man är feg utan ett tecken på att man försöker vara modig. Om man inte är lite rädd för att säga till en dum gubbe på bussen, är man väl heller inte modig när man gör det? Om inte hjärtat rusar när man ställer sig upp och håller ett tal, så är man väl inte heller modig när man gör det? Om man inte är lite harig när man går ensam i skogen om kvällen, så är man väl heller inte modig när man gör det?
Mod är inte att våga allt som andra är rädda för – och att göra det utan att blinka. Mod är att göra det man själv är livrädd för och fortsätta fast det känns läskigt.
Dimma och ösregn inledde arbetsveckan. Och jag är inne på tionde veckan med hosta och känner mig trött och hängig. Bestämde mig för att middagen skulle bli en stärkande kycklingsoppa.
Jag försökte komma ihåg vad jag gjorde medan jag höll på. Men de exakta mängderna glömde jag att anteckna. Så nu får ni ett lite mer informellt recept. Det är alltså en kycklingsoppa med vitlök, ingefära, wasabi, sesamolja och dessutom klimp. Låter kanske inte så gott med klimpen till – men det är det!
Först skar jag 1 kilo kycklingfilé in mindre bitar. Fräste i en stor kastrull med lite olja. Sedan adderade jag fyra buljongtärningar. En grönsaksbuljong och resten kyckling. Adderade ca fyra matskedar sesamolja och fyra matskedar japansk soja.
Strimlade ett litet vitkålshuvud och lät fräsa med kycklingen. Rev sedan en bit ingefära lång och smal som mitt långfinger ungefär. Och rev därefter två stora klyftor vitlök. Adderade sedan ca 2 liter vätska och lät allt koka i sju minuter. Under tiden hackade jag sju morötter i tärningar. Och rörde ihop fem ägg med mjöl och lite salt, tills det blev en smet lagom tjock för att göra klimp. Glömde tyvärr att mäta hur mycket mjöl man behöver till klimpen, men man kan alltid provkoka en klimp och se om den är lagom. Ta två teskedar och klicka försiktigt ner lite smet i den kokande buljongen. Vänta några minuter, ta upp och smaka av. Är klimpen lös – tillsätt mer mjöl. Är klimpen hård – tillsätt en skvätt mjölk.
Tyckte soppan behövde något syrligt så jag adderade också en matsked citronsaft. Och sedan strax innan servering la jag ner morötterna. De ska bara just precis koka upp för att behålla sin krispighet Jag avslutade med att ringla över srirachamajonnäs och sprinkla över lite wasabi och sesamfrökrydda. Hade jag haft färsk koriander att klippa över på slutet hade jag absolut gjort det! Det hade piggat upp färgen också.
Soppan blev så vansinnigt god, värmande och stärkande. Alla barn åt med glupande aptit och vi vuxna också. Välgörande med med ingefära, mustig buljong och wasabi när man har ont i bröstet och känner sig frusen.
På tisdagen bjöd Erica med mig på Norrlandsoperan. Hon hade biljetter till Piteå Kammaroperas uppsättning om Virginia Woolf. Men vi började med middag tillsammans och vi satsade på glitter…
…och paljetter.
Och sedan fånade vi oss. Jag och Erica leker jämt olika karaktärer, med sådan inlevelse att jag undrar vad folk som överhör oss egentligen tror. Själv skrattade jag tills jag fick hosta.
Så härligt att sedan få sitta ner och bara insupa KULTUR! Brukar blunda och ta emot på samma sätt som jag blundar mot den första vårsolen och lapar d-vitamin. Fast kultur är d-vitamin för själen.
Jag har tjavat omkring hemma i höstkappa och kängor i veckan. Fast nu blir det snart för kallt för sånt.
Hoppas jag. För jag längtar ihjäl mig efter minusgrader och frost så att Essa inte blir så lerig och äcklig av alla promenader.
På onsdagskvällarna sover både Jakob och Bertil hos farmor i stan. Så då lagar jag det Uffe och Folke önskar till middag. Och efter scouterna, när man är kall och våt, serveras det varm choklad och smörgåsar.
I torsdags var Bertil ledig från skolan, på grund av utvecklingssamtal. Så han spenderade dagen med att hälsa på i sin gamla skola i byn. Väldigt populärt hos lillebror och kompisarna. Sedan hämtade jag Uffe tidigt och så åkte vi hem och karvade pumpor.
Dahlia ville gärna hänga på också!
Vi ritade upp ansikten
Och karvade för kung och fosterland.
Så jädra mysigt. Och kletigt!
Morötter förvandlades till näsor och horn.
Och med en äppelurkärnare stansade vi ut vårtor över hela pumpan. Drog ut dem och tryckte sedan tillbaka dem igen med lite papper runt så att vårtorna skulle fastna i hålen och sticka ut.
Mer söta än läskiga ändå.
Efteråt såg hela köket ut så här.
Men det kan det ju vara värt!
På fredagsmorgonen tränade jag styrka i SSS! Spända Skinkors Sammanslutning.
Och sedan duschade jag och gjorde mig iordning, för att riva av en massa ärenden.
Bland annat till Anettes byggnadsvård i Nordmaling. Älskar den butiken! Skulle lämna av ett gäng av mina signerade böcker där och passade på att köpa linoljefärg. Här kan man alltså både hitta antikviteter och ett stort sortiment av penslar, färger, oljor och annat från Gysinge byggnadsvård. Stannade där i en hel timme och bara gick runt och kollade. Vill ha ALLT!
Fredagsmiddagen blev av det enklare slaget, utgick ifrån sånt jag hittat billigt med kort datum när jag handlade. En burk av Lallerstedts bearnaise och några paket kryddiga korvar. Jag tärnade potatis, lök och morötter och la på en ugnsplåt. Rostade i ugnen och mot slutet skar jag ner korven så att den fick stekyta. Serverade sedan med såsen. Blev som en pytt i modell XL! Supergott.
Äntligen nytt fotogen i lampan. Fyllde på mitt lager när jag var på Anettes byggnadsvård.
Vi såg Skönheten och Odjuret på fredagsmyset, för barnen hade tydligen inte sett den gamla tecknade och det är ju skandal. Vi har Disney+ nu och jag försöker utbilda barnen kulturellt genom att se om gamla Disneyklassiker. Bland annat har jag och Uffe sett Dumbo, som är min personliga favorit.
På lördagsmorgonen la vi pussel.
Elsa Beskow 500 bitar som jag fick hem från Akademibokhandeln i ett pressutskick.
Gillar den här bilden som Bertil knäppte av oss, försjunkna i pusslandet.
Sedan följde hus-städning i några timmar och det gick ovanligt segt. Därefter tog storpojkarna tåget in till stan för att gå på laserdomekalas och sova över hos en kompis. Och farmor tog tåget ut till oss.
Trevligt med besök. Vi åt kexchoklad och läste Engelssonskatalogen. Reflexdamasker, kan det vara något tro? Eller ullpantalonger med stadig midjeresår? Vad sägs om fleecefodrad toppluva i läckra färger?! Frestelsernas frestelser för en femåring!
Uffe ville pyssla med farmor. Han tillverkade kartonggubbar.
Och sydde en tröja. Han har precis börjat lära sig sy.
-Men jag har kommit av mig lite med att väva, mamma!
Tidigare har han hållit på att väva en halsduk på förskolan, för han och Ylva-Karin ska starta en halsduksaffär när de fyller sex år.
-Och då ska du komma och handla med riktiga pengar och vi har bestämt att vi ska låtsas som att vi inte känner dig.
I väntan på att få handla halsdukar hos främlingar handlade jag lördagsgodis till mig själv och ingredienser till middagen.
Grått och ruggigt. Så skönt att ha städat färdigt och få krypa ner i sängen.
Godisskål och Middlemarch. Läste en halvtimme innan jag somnade och snarkade gott. Tupplurar är det skönaste som finns!
Men sedan lagade jag middag, samtidigt som farmor lärde Uffe spela Othello på riktigt.
Och därefter gick jag en skogspromenad i mörkret och regnet, med pannlampan i högsta hugg. Övar mig på att inte vara rädd för att gå här trots att det är kolsvart. Står inte ut om jag ska behöva traska byavägen fram och tillbaka ända tills det blir skare.
Söndagen var lika grå och tråkig den. Eller vilsam beroende på hur man ser det. Jag åt frukost länge
Tände ljus och fotogenlampor och gjorde eld i vedspisen. Sedan tog Jakob med sig Uffe till badhuset medan jag stack och tränade. När de kom hem gjorde vi fika.
Rimbobullar och apelsinsaft. För Ylva-Karin, Klas och Ulrika skulle hälsa på.
Gullepluttar.
Ulrika hade med sig sina linoljefärgsprover och hjälpte mig att färgsätta dörrarna som ska målas om. Ulrika är så stilsäker.
Och Essa är så påträngande.
Barnen klädde ut sig, gick ut för att hamra och spika en koja, kom in igen och byggde med duplo. Och sedan vinkade vi hejdå.
Och jag svängde ihop enkla tortilliapizzor som blev en trevlig och enkel söndagsmiddag, medan Jakob körde och hämtade hem storpojkarna.
Blyertsgrå oktoberlördag och husstädning på schemat. Vi städar på lördagsmorgonen och jag får alltid kommentarer från folk som tycker att det låter trist. På lördagen vill man väl vakna till ett städat hus – inte börja med att städa?!
Och tänk, det tycker jag med! Men egentligen vill man ju komma hem till ett städat hus redan på fredagen efter jobbet. För att verkligen få hela helgen ledig och fri. Men det skulle betyda att man behöver städa på tordagskvällen. Men städar vi på torsdagarna skulle vi behöva vara lediga efter lunch för att hinna och orka. Det vet vi efter att ha kämpat på med olika städscheman i flera år. Att städa på en vardagskväll kan kännas lockande jämfört med en lördag – men oftast är orken i botten och städandet blir ganska slarvigt och trist.
Nu städar vi på lördagen. För då får man känna fredagskänsla efter jobbet. Ja, det är skit i hörnen och grejer fulla hallen – men man kan äta gott ändå och ha en helt ledig kväll som kan få bli sen. Sova ut på lördagen och sedan ta friska städtag utan tidspress. Oftast har jag då ork och energi att göra något litet extra. Djupstäda ett skåp eller rensa i hallen. Någonting jag absolut inte orkar en vardagskväll.
Nu är det här inlägget inte tänkt att handla om städrutiner. Utan mer om det faktum att vi människor alltid vill effektivisera. Vi ska städa, sedan duscha och därefter får vi vila och njuta ledigheten. Vi ska träna, göra klart jobbet och därefter vila och njuta ledigheten. Men vila är inte belöningen för ett jobb – utan ofta själva förutsättningen för att man ska klara av det. Och trots att det skönaste vore att riva av allt jobbigt och sedan vara helt ledig, är det varken realistiskt eller klokt att göra så. För energin räcker inte så långt. Och när den där hääääärliga ledigheten äntligen kommer, orkar man kanske inte njuta av den.
Det är samma sak med alla dessa renoveringsprojekt. När vi renoverade i källaren hade det ju i en perfekt värld gått till så att vi tömde källaren, putsade väggarna, målade, monterade hyllor och slutligen rensade och sorterade innan vi ställde tillbaka allt igen. Men vi är ju helt vanliga människor med scheman och dagsform och praktiska problem att ta hänsyn till. Så vi fick först ta upp och rensa allt i källaren, sedan bära ner alla lådor igen och ha dem stående i höga travar tills vi hade möjlighet att köpa hyllor. Vilket gjorde det jättesvårt att sedan få plats att skruva upp själva hyllorna. Sedan fick vi bära ut alla hyllor och lådor när vi långt senare hade råd att putsa och måla väggarna. Sedan fick vi sätta tillbaka allt igen när det var färdigt. Inte så rationellt och smidigt – men när är livet egentligen det?
Nä. Man får dona på i den takt som går och trycka in vilan mitt i arbetet. Fira helg fast det är stökigt och sedan städa fast man är ledig. Och renovera i fel ände, eftersom det är det enda sättet man kan komma igång på. Och ganska ofta är den bästa strategin inför ett stort projekt faktiskt att börja med lite hederlig vila.
Igår efter förskolan samlade jag och Uffe vackra höstlöv i skogen. Lönnlöv är ju vackrast men det är dåligt med den varan här på byn. Så det blev mestadels asplöv. Vi sköljde bort grus och sand och torkade dem på en kökshandduk.
Så gjorde jag ett vattenbad och smälte bivax. Därefter doppade jag som hastigast löven i bivaxet och snurrade runt så att överskottet skulle droppa av. Viktigt att löven har ”stjälken” kvar för att man ska kunna göra detta utan att bränna sig. Hittade några vackra röda löv som växte i diket. Vet inte vilken växt det är? Men de gick också att vaxa, även om det var knepigare. Ju sladdrigare löv, desto svårare att få det snyggt.
Sedan fick löven torka på ett bakplåtspapper.
Jag tillverkade en krans av en ståltråd och med limpistolens hjälp fäste jag löven runtom. Blev så otroligt skirt och vackert. Bivaxet gör att färgen på bladen bevaras och att de blir stadiga och inte smular sönder.
Hängde höstkransen i köksfönstret och fick beröm av storpojkarna. Ett sånt mysigt litet torsdagspyssel att ägna en timme åt. Mitt bivax köper jag på Meretes i Umeå, men det finns såklart också i pysselaffärer.
Bivax diskar man enklast genom att fylla karotten med kokande vatten och sedan hälla bort vattnet. I naturen .- inte i avloppet! Och sedan torka bort det sista med hushållspapper innan det kallnat.
Sista fredagen innan höstlovet! För nästa fredag sitter vi på ett tåg till Borås, jag och barnen. Jakob har ingen semester kvar utan blir hemma med Essa. Men jag och pojkarna ska hälsa på kusinerna, gå på Liseberg, loppisfynda och bara njuta av hösten. Och däremellan ska jag jobba vidare med min nya bok.
Konstigt nog finns det inte ett enda nattåg utan byte söderut. Fastän det är höstlov! Så jag åker dagtid i tolv timmar. Känns sådär när man har en femåring med spring i benen.
Slutar aldrig häpna över hur dumt den här regeringen resonerar kring ALLT som hör klimatet till. Från årsskiftet lägger SJ ner nattågen mellan Umeå/Åre – Göteborg. För att kunna driva den sträckan behövs nämligen statliga stöd, men eftersom regeringen inte upphandlat det så finns det inga pengar. Däremot prioriterar regeringen sänkt flygskatt. Det är på ren svenska HELT ÅT HELVETE!
Vi får se hur vi ska ta oss till släkten i Borås och Göteborg i framtiden. Bil förmodligen. Flyg är uteslutet för min del. Men jag vet att alla inte resonerar likadant…
Jaja. Slutklagat för idag. Önskar bara att någon som brydde sig om klimat och kollektivtrafik kunde få styra det här landet, för en gångs skull.
Idag ska jag skriva bok, göra ärenden, träna och försöka fånga fredagskänslan. Senaste fredagskvällarna har jag somnat halvvägs, så helkänslan har liksom uteblivit en smula.
(Kjol, basker, vantar, jumper loppis. Kappa fjorton år gammal från Monki)
Nu har jag samlat material från naturen och gjort en höstplantering på farstubron.
Det börjare med att jag tog en lunchpromenad med Essa i den varma solen. Beväpnad med en sekatör.
Hade nämligen sett en omkullvält gran i skogen som jag kunde klippa grenar ifrån. Dessutom har de precis avverkat en massa tall och lämnat kvar ris i drivor. Bara att klippa i lämpliga bitar och släpa hem. Vilket jag förstås gjorde.
När jag kom hem satte jag igång med att karva min pumpa. Ville täcka en pumpa helt i blad av olika slag. Använde pumpakarvningskittet jag fått av en läsare som bor på andra sidan atlanten! Då går det lekande lätt.
Jag skär alltid hålet i botten istället för i toppen. Och på pumpans ”baksida” gör jag lufthål för att ljus ska få syre att brinna inne i pumpalyktan. Jag avslutar med att tvätta den invändigt och utvändigt med ättika, för att förlänga hållbarheten. Vet inte om det gör skillnad, men har hört det tipset så många gånger att jag fortsatt.
Sedan dekorerade jag trappen och krukorna med ris. Körde både ner riset i själva krukorna och la det på marken runtom.
Och gjorde en bädd av mossa och ris på det röda bordet.
Utöver pumporna dekorerade jag med mina egna trädgårdsäpplen (de som blivit frostskadade) och diverse paradisäpplen från Albins trädgård. Samt lite väggmossa och fönsterlav.
Med gran och tallris i dessa mängder kom resten av höstblommorna fram så fint. Det blev ett rejält maffigt arrangemang trots att köpesblommorna egentligen inte var så många.
Vilken fröjd att komma hem till denna entré.
Nu dröjer det väl bara några veckor innan allting snöar över. Men tills dess ska jag njuta blomsterprakten.
Idag är Bertil ledig för utvecklingssamtal och jag tänkte hämta Uffe tidigare från skolan så att vi kan karva barnens pumpor tillsammans. Det är ett roligt pyssel som blivit tradition. Men då blir det nog inga ljuva blomsterpumpor utan säkerligen läbbigare grejer…
Vanligtvis lagar jag inte mat på vedspisen, men vintertid när den ändå är varm och igång så passar jag på att typ koka varm choklad, värma på matrester eller göra gröt på den.
En favorit här hemma är mannagrynsgröt. Mannagrynet är den fina, inre delen av vetekärnan och den passar perfekt att koka gröt av. Till hungriga småbarn i behov av extra energi brukar jag lägga till en stor klick smör på slutet och ringla lite sirap över. Som farsan har lärt mig.
Själv föredrar jag att äta den med körsbärskompott. Lite frysta körsbär som fått koka ihop med en smula syltsocker och vanilj. Smakar dessert!
Men bara hastigt hopkokt kompott, så att körsbären forfarande har tuggighet i sig.
Det är bara att inse: förutom enstaka tålig luktärt är det här i Västerbotten förbi med alla snittblommor för säsongen. Även de flesta buskar och träd har tappat sina blad, bara den gula häggmispeln på vår gård har fortfarande sin färgprakt kvar. Tur då att det finns alternativ att ställa i vas. Som enris! För när det inte finns någonting annat att tillgå så skär jag in stora fång av det.
Tycker enris står längre och barrar mindre än både tall och gran. Jag ställer det i stora karaffer på köksö och skänk. Vackert precis som det är, eller dekorerat med typ kottar, färgglada band och halm.
Gjorde en intervju med en journalist som sa ”du är så bra på att romantisera alla årstider”. Ja, det är kanske det som är att vara bloggare, tänkte jag. Har bara aldrig sett det på just det sättet tidigare. Att romantisera något har ju i mina öron en negativ klang, som att man är falsk och konstlad. Men det finns inget falskt över mitt årstidsomfamnande. Det är ren överlevnadsstrategi. Livet blir enklare och roligare när man istället för att streta emot öppnar famnen och försöker njuta de fördelar som varje årstid för med sig. Dessutom är det roligt att blogga om!
Skrev en gång ett inlägg om höstens kryckor som hjälper en igenom. Kanske kan det vara användbart för dig som behöver öva på att ”romantisera” hösten litegrann, för att orka med?
I veckans avsnitt av Wollin & Clara har Malin lyssnat på Alex och Sigges Mardrömsgästen och har åsikter. Malin berättar vem som är min mardrömsgäst och sedan motiverar hon ingående vem som är hennes egen mardrömsgäst och varför ingen försoning skulle uppstå. Malin håller inte tillbaka. Jag pratar om den fullständigt förlamande telefonskräcken som förpestar mitt liv – och hur jag planerar att överkomma den. Och i veckans lista tipsar jag om de tre absolut bästa köra bil-låtarna. Fast inte om man frågar Malin.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
Print
