Sommaren innan högstadiet blev jag feminist. Syrran hade fått boken Fittstim i födelsedagspresent och jag snodde den, läste ut över en natt och blev upplyst. Plötsligt förklarade någon för mig så att världen liksom blev begriplig.
Det ledde mig snabbt in på ett intresse för alla möjliga feminister och kvinnosakskvinnor. Jag läste en bok om suffragetterna med Emmeline Pankhurst i spetsen. Och lärde mig om svenska kvinnosakskämpar som Fredrika Bremer, Elin Wägner och Ellen Key. Särskilt Ellen fascinerade mig. Hennes barnsyn, fredsivran och inte minst Strand. Gården byggd vid Ombergets strand, helt efter hennes egna huvud och ideal. Jag tittade på bilder, läste och beundrade huset med det gröna köket och blomsterbordet med blå hortensior. Tänk att få gå där och titta på allting i lugn och ro?
En bilsemester något år senare fick jag nästan chansen. När vi var på väg mot Gränna fanns det plötsligt en skylt med texten Ellen Keys Strand. Jag skrek upphetsat
-Men där är ju Ellen Keys Strand, pappa!
Varpå min far hojtade
-Vi ska inte bada nu!
Och gasade vidare.
Men här sitter jag nu, tjugofem år senare och arbetar vid Ellen Keys skrivbord på Ellen Keys Strand. Två veckor av skrivande, kontemplerande och att räta ut sig själsligt och fysiskt. Som var just Keys ambition när hon i sitt testamente förvandlade Strand till en vistelsegård för arbetande kvinnor. Det känns overkligt att just jag får vara här just nu. Tassa ner i köket och göra kvällsfika. Krypa upp i soffan i bokrummet och läsa. Sitta på solfånget och pelarbron och känna vinden i håret och solen i ansiktet. Jag kom i tisdags och stannar till nästa söndag. Jag ska ta vara på den här tiden. Det ska jag verkligen.
Jag gillar plagg som stimulerar det taktila. En kjol som glänser som fiskfjäll och är helt slät under handen – tills man stryker den åt fel håll.
Ett slinkigt linne som känns som svalt vatten mellan fingrarna.
Eller en ullig mohairkofta som blir ett moln på kroppen. Olika strukturer på tyg skapar helt enkelt en mer spännande mix ihop. (Linne, kofta och halsband är loppat. Skor och kjol från Sézane.)
Denna lördag ska jag på en rolig utflykt och se ett slott jag aldrig sett förut och en kyrka jag längtat efter att besöka. Äta lunch i min ensamhet på något mysigt café och bara befinna mig i min egen värld. Det ser jag väldigt mycket fram emot! Hörs imorgon igen när jag har lite mer tid att blogga.
När matinspirationen är låg är det roligt att låta slumpen bestämma. Gå på affären och rafsa i lådan med kort utgångsdatum och se vad som finns där till bra pris. Just den här dagen rev jag åt mig en porchetta på affären. Det är en rullad fläskstek (ofta gjord på fläsksida eller fläskkarré) som fylls med rikligt med örter och kryddor. Typisk italiensk rätt som börjat säljas färdig här i Sverige.
Och hemma i kylen hade jag blomkål som börjat bli överblommad, samt morötter och potatis som behövde ätas upp.
Bara att hissa upp underbyxorna och sätta igång!
Jag skalade och hackade rotsakerna och bottnade en ugnsform med dem. Därefter la jag den färdiga porchettan ovanpå. Sedan blandade jag lite kalvfond i ett glas med vatten och slog ovanpå grönsakerna, så att de skulle bli lite mer ångde än ugnsbakade. Och så in i ugnen på 100 grader.
Där fick formen stå i närmare tre timmar, tills innertemperaturen nått 80 grader. Några gånger under tillagningen rörde jag i rotsakerna så att de inte skulle brännas.
Under tiden steken var i ugnen tog jag in persilja från trädgården och gjorde en slags hittepå-salsa verde.
Tillsätt sardeller, pressad lime, kapris, vitlök och rapsolja. Mixa till en slät smet. Smaka av och tillsätt ev salt, svartpeppar och lite socker.
När porchettan var klar ställde jag fram formen, skar köttet i bitar och serverade med grönsakerna. På toppen ringlade jag såsen. Det syrliga bröt på ett härligt sätt av till det feta köttet och alla blev mätta och belåtna!
Nä nu måste jag ta ett omtag med min trädgård! När vi anlade den 2015 såg livet väldigt annorlunda ut. Vi hade vårt eget jordbruk och var mestadels hemma om somrarna. Men sedan dess har jag...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
2006 började jag blogga. Jag hade känt suget ett tag, läst andra bloggar och tänkt att det där kan jag göra minst lika bra. Så jag startade Underbaraclara med undertexten the kristet, fashionistiska, feministiska alternativ du älskar. Ödmjukhet var visst ingenting för mig.
Det första inlägget på bloggen handlade om en basker, det andra hade rubriken En unken armhåla. Det tredje inlägget handlar återigen om samma basker och det fjärde inlägget har ordet rexona i titeln. Det var tydligen fokus på två saker i min tidiga bloggkarriär: huvudbonader och armhålor.
En unken armhåla
Gud vad jag är trött! Kom precis hem efter en betungande arbetsdag (okej inte precis, jobbade bara fem timmar men ändå) man BLIR trött av att jobba i butik och sälja och vara trevlig…speciellt om kunderna inte är trevliga tillbaka. Eller om de envisas med att köpa beiga kläder.
Hör upp alla människor!!! Ytterst få passar i beigt. Det är sant. Jag säger det inte för att djävlas med er som är beigetokiga. Men faktiskt! Välj en annan färg när du ska köpa kläder. Om du har min hudfärg (grisskär) gör du bäst i att undvika aprikost, aprikosrosa, beige, ljusbrunt eller aprikostgult. Ta det som ett vänligt råd från en person som ser människor prova beiga kläder varje dag.
Någon hade klottrat på en vägskylt idag. Det stod ”överskatta inte betydelsen av skönhetsvård” Kan tänkas att många nojjiga människor behövde läsa det. Men lika många behöver läsa ”underskatta inte betydelsen av skönhetsvård” vill jag bara meddela. Jag har blivit placerad bredvid alltför många unkna armhålor när jag sitter på bussen, som borde lära sig uppskatta betydelsen av hygien och skönhetsvård, helt enkelt som en trevlig gest mot sina medmänniskor.
fred ut!
Bara i september det året publicerade jag 89 blogginlägg. På den tiden kunde ett inlägg vara mer som en tweet eller en post på stories. Antalet kommentarer jag fick när jag skrev var på sin höjd 2-3 stycken. Men jag bloggade oförtrutet vidare, trots att ingen läste. Ja jag blev faktiskt besatt av att blogga. Snart var jag uppe på nätterna och skrev.
Jag var usel på att fota och inget vidare på att skriva. Men kreativiteten var det sannerligen inget fel på. Jag bodde fortfarande hemma hos mamma och pappa, arbetade i stans coolaste klädbutik och fashion var vad jag levde för.
Låt mig nu bjuda på några mikroskopiska outfits. För på den tiden fick man läsa med förstoringsglas.
Det är härligt att se att jag vågade posa och leka så mycket. Att jag kände mig fri och hade kul med kroppen redan från start. Jag hann dock bara blogga i tre månader under 2006 och av dem var jag sex veckor i Indien. Dumt nog valde jag att dokumentera det på resedagboken.se istället för min egen blogg. Minns att jag skrev massor av roliga saker, men ingenting finns bevarat eftersom sajten lades ner. Där ser man faran med att lita på andras plattformar. Tyvärr har jag gått i den fällan fler gånger sedan dess.
Vad skrev jag då om på bloggen förutom mode? Jo, jag tipsade bland annat om att läsa Victoria Bennedictssons Fru Marianne. Och jag gjorde det med orden Jag tänker inte dra någon handling för er. Stäng av TVn, läs den och bli bildad. Hahaha! Roligt att jag alltid varit så mästrande.
Och så spelade jag in ettprogram som sändes i P3. Hade faktiskt HELT glömt bort att detta hänt, men nu kommer minnena tillbaka. På den tiden fanns ett program som gick ut på att unga människor fick hem en inspelningsutrustning och gjorde ett avsnitt om sitt liv. Minns att jag hörde det på bussen hem från mormor och tänkte än en gång att det där kan jag göra minst lika bra. Så jag skrev till redaktionen och berättade varför just jag skulle få uppdraget.
Det blev ett program om att ha en sjuk mamma. Tror jag, men minns inte säkert för jag lyssnade aldrig. Det var liksom inte det som var grejen. Jag ville bara få vara kreativ.
Att läsa mitt arkiv från 2006 gör mig både generad, glad och stolt över tjugoåriga, hejdlösa Clara. Inget filter, inga rädslor, ingen oro över att bli missförstådd eller trampa någon på tårna. Stor tilltro till min egen förmåga (trots att den var bristande) och ett starkt driv att ta för mig av livet. En känsla jag unnar alla unga kvinnor.
Är det någon som läst bloggen så länge att de minns något av det här?
Jag fick ett läsarönskemål om att testa den virala produkten Wonderskin. Ett läppstift som man målar på, låter sitta i sextio sekunder och sedan torkar bort. Enligt tillverkaren ska den hålla perfekt resten av dagen.
Ni förstår ju att det här är en lockande produkt för influencers att använda. Särskilt som färgen när den appliceras blir blå. Väldigt tiktok och reel-vänligt. Men hur bra är Wonderskin då? Jo nu har jag testat....
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Jag är så nöjd med mitt hår just nu. När jag var hos frisören för några veckor sedan färgade vi bara utväxten efter sommaren och gjorde ingenting med längderna, eftersom de slingats så fint av solen. Sedan klippte Helen på WOW en försiktig shag. Som jag förstås fortsatt kan styla slät och fin med papiljotter. Men annars mer rufsigt som jag har gjort här.
Tycker om de olika lagren som kan borstas fram eller bort från ansiktet. Som kan rama in om jag sätter upp håret eller som med mousse kan kramas till en luftig, lockig frisyr.
Kjolen har jag ärvt av syrran, koftan har jag fått av Malin Wollin. Smyckena är vintage, nattlinnet jag använder som topp är urgammalt från Lindex. Och stövlarna är Sézane.
Jag lyssnade på söndagsintervjun med historikern Dick Harrisson som konstaterar att det ur ett historiskt perspektiv närmast är ett underverk att det finns demokratier. Tidigare har ju på sin höjd någon promille av befolkningen bestämt över alla andra. Och fortfarande lever 70 procent av världens befolkning i totalitära samhällen. Så att vi har en demokrati är någonting vi ska vara både stolta, tacksamma och känna stort ansvar över.
Men demokrati är någonting skört, även här i Sverige. Experter varnar för att den är på tillbakagång. Politiska företrädare utsätts för hot och hat. Politiker själva använder en retorik som polariserar människor och ställer grupper mot varandra. Många politiker lyssnar inte på de experter och den forskning som ska ge ledning åt deras politiska beslut, utan driver igenom förändringarna i alla fall. Och det gör mig livrädd! Se hur USA på bara några mandatperioder lyckats försvaga, inskränka och korrumpera demokratin till oigenkännlighet.
Jag vet inte hur jag ska kunna stå ut fyra år till med att vårt land utvisar tonåringar som går i skolan och har hela sitt liv här. Där trettonåringar inte är betrodda att gå själva på sina utvecklingssamtal, men absolut kan sättas i fängelse. Där klimatpolitiken inte baseras på vad som faktiskt minskar våra utsläpp – utan på rent önsketänkande från politiker. Och där pengar som borde gå till skola för barnen istället hamnar i riskkapitalisternas fickor.
Jag kommer inte rösta för lägst pris vid pump eller lägre skatt för mig som höginkomssttagare. Jag röstar för mina barn och syskonbarn och för att de ska ha en framtid och ett klimat som går att leva i. Att de ska kunna växa upp i ett tryggt, demokratiskt land där vi hjälps åt att ta hand om varandra. Med alla våra egenheter, unika gåvor och förutsättningar.
Jag hoppas att du också utnyttjar din rösträtt idag!
En ny garderobsfavorit är denna stickade klänning jag fann hos High coast vintage för några veckor sedan. Med dragkedja fram, guldspännen och kedjor vid ärmsluten.
En både skön och smickrande modell. Jag gillar kragen också! Här bär jag klänningen ihop med en vintageväska i mocka jag fått överta från syrran och favoritstövlarna från Sézane. Plus loppade örhängen.
Känns kvinnlig och vuxen och inte för ”snäll”. Ja hela outfiten känns exklusiv faktiskt, trots att det enda som kostade lite mer var stövlarna.
Minns att mormor hade en hel del stickade klänningar som dessa i sin klädkista. Bland annat en turkos i någon slags ullblandning, med dragkedja fram. En klassisk 70-talsmodell, den bar jag massor i tonåren. Synd att jag aldrig skulle komma i den nu…
Jag ser så mycket fram emot den här helgen. Det ska vara varmt och soligt, alla barnen är hos oss och jag och Marcus ska gå på opera. Vi ska måla färdigt det sista på magasinet, grilla korv på torpet och givetvis gå och rösta. En mycket högtidlig sak. Vi har gjort diverse valkompasser tillsammans och det är minst sagt intressant att se var vi tycker lika och var vi skiljer oss åt…
Jag tycker om att markera inträdet av varje ny årstid. Jag uppskattar ritualerna och traditionerna, att välkomna den säsong jag är på väg in i. Så här gör i september....
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Den tionde september 2006 skrev jag mitt allra första blogginlägg. Det betyder att bloggen idag fyller 20 år. Hipp hipp hurraaa! Tänk om jag vetat vad jag påbörjade den där natten? När jag satte upp bloggen, slumpade ett bloggnamn baserat på vad som rimmade på Clara och sedan bara bestämde mig för att köra. Jag hade ingen aning om att jag gav mig ut på mitt livs äventyr. Just då var det bara en kreativ klåda som behövde tillfredställas. Inte precis skaparlust, utan snarare en skaparnöd som fortfarande sitter i.
Bloggen har varit en skola i att skriva, en skola i att fota och en skola i att driva företag. En skola i att tåla kritik, och att härda skinnet på näsan. En skola i att våga uttrycka min mening, leka och ha roligt. Vara stark, svag och sårbar. En skola i att dela med mig, med integritet. Och att ta emot och lyssna.
Med anledning av mitt 20-årsjubileum gjorde jag igår en intervju. Den unga journalisten konstaterade att han var tre år när jag började blogga. Och han frågade om jag ser mig själv blogga om ytterligare tjugo år? Ja faktiskt. Även om fyrtio år, ifall jag bara får leva så länge. Tänk att vara åttio år gammal och ha dokumenterat nästan ett helt liv och samtidigt samhällets alla förändringar? Ur ett folklivsperspektiv är det hisnande.
Men nu går jag verkligen händelserna i förväg här. För idag fyller jag tjugo. Och det kommer jag att uppmärksamma hela hösten. Framförallt kommer jag att djupdyka i arkivet och ge mig på att försöka sammanfatta vad som hänt varje år och hur bloggen förändrats sedan jag började.
Och du, alldeles oavsett om du är en gammal eller nytillkommen läsare. Jag är tacksam för att just du vill dela den här platsen med mig.
Jag stuvade in hela familjen i bilen och så åkte vi norrut för en underbar stugsista. Med bärplock, korvgrill och kräftskiva. Här kommer en bildkavalkad med 64 ögonblick från helgen som gick...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
När jag publicerade ”Önska ditt inlägg” skrev Sandrie, Hannah, Ava och Elin att jag skulle berätta lite mer om mitt arbetsliv. Så det tänker jag göra och just idag zoomar vi in på hur jag arbetar med bloggen.
Förra sommaren blev bloggen med betalvägg och det har förändrat så mycket för mig. Jag har nu tid för att skriva på ett helt annat sätt och har gått från cirka 6 blogginlägg i veckan till omkring 10 -11. Att blogga har blivit roligare och jag känner mig stoltare. Det gör någonting med en när man får betalt för det som är ens faktiska hantverk. Istället för att få betalt för att göra reklam på plattformen där man utför samma hantverk. Jag känner mig väldigt stolt över de omkring 4000 betalande bloggprenumeranter som jag har. Är väldigt tacksam för det communityt.
En praktisk sak jag behövt tänka mer på sedan betalväggen är hur jag strukturerar inläggen och i vilken ordning de ska komma. Det har alltid varit viktigt för mig med en bra mix och variation på innehållet. Två snarlika inlägg ska inte följa på varandra, men när betalväggen blandas in blir det genast mer av ett pussel. Min strategi är att lägga de populäraste inläggen bakom betalvägg för att du som är prenumerant ska få maximalt för slantarna. Hur vet jag vilka inlägg som är populärast? Det tog jag reda på i den här läsarundersökningen jag gjorde våren 2025.
Men sedan vill jag såklart att bloggen ska vara läsvärd även för er som inte betalar. Så ibland lägger jag populära inläggstyper ute i gratisflödet.
Jag älskar appen Google Keep (har skrivit mer om den här) och har den både i mobilen och datorn så att jag lätt kan använda den. Jag har en lista som heter Bloggämnen och ett som heter Poddämnen. Där plitar jag ner läsarönskemål eller en rolig idé så fort jag får en. Jag har också en lista som heter Bloggplanering. Där spaltar jag upp veckans blogginlägg dag för dag. Jag sätter en bokstav bakom för att minnas vilket som är vilket i planeringen. P står för Premium och Ö för Öppet inlägg. På bilden ser du förra veckans bloggplanering. Då hade jag ju ett temavecka om lampor och då blev det hela tretton inlägg under veckan.
I starten av en vecka har jag kanske 2-3 blogginlägg klara för mig. Men resten bestämmer jag allt eftersom, beroende på vad som inspirerar mig. Det är ju någon slags norm idag att man ska publicera ett inlägg per dag som bloggare, men det känns för lite för mig. Jag vill att bloggen ska vara mer levande än så. Den enda nackdelen med att publicera oftare är att kommentarerna blir något färre på varje inlägg, eftersom de ligger ”etta” på bloggen kortare tid. Och jag vet ju att många läsare verkligen uppskattar att läsa kommentarsfältet. Jag godkänner kommentarer så fort jag hinner (flera gånger i timmen) och försöker vara extra noga med att svara i mina premiuminlägg. Jag vill att det ska kännas en skillnad när man är premium!
Jag har en läsare som heter Lina som är helt otrolig. Hon hörde av sig och sa att hon gillar att korrläsa och alltid lägger märke till korrfel – men inte vill vara en sådan där tråkig språkpolis som bara sätter dit. Så hon föreslog att hon lämnar kommentarer vid eventuella språkfel, men som jag inte behöver godkänna utan bara använda för att rätta. Det är otroligt värdefullt för mig och jag är väldigt tacksam!
Erica har jobbat som min bloggredaktör sedan 2016. Hon hade en paus där på ett nästan två år när hon pluggade, men sedan förra hösten är hon tillbaka igen och inget gör mig gladare! Erica kommer med roliga ideér, har en bra utifrånblick på materialet och är dessutom ett otroligt bollplank.
Det här året med betalvägg har jag blivit tryggare och modigare. Tryggare ekonomiskt. Modigare i vad jag delar. Hade jag inte haft betalväggen under den här perioden efter skilsmässan hade jag nog inte pallat att skriva om vardagen överhuvud taget. Nu kan jag fortsätta vara genuin och ärlig – men slipper troll, spekulationer och påhopp. Det är en klar förbättring av min dagliga arbetsmiljö.
Det är ockå spännande att se att många erfarna bloggare nu testar Substack med betalvägg – som ett sätt att få betalt för sitt arbete. Tänker på bland annat Johanna Bradford och förstås Malin. Givetvis prenumererar jag på hennes stack och den är superbra och välskriven!
Blir du premiumprenumerant här finns det förresten en knapp i menyn så att du kan sortera blogginnehållet på enbart premiuminlägg. På det sättet kan du läsa ikapp allt du missat – utan att behöva få upp allt du redan har läst.
Hoppas det besvarade några av era frågor. Att sätta mig med min dator på mornarna och få skriva fritt om vad som intresserar mig. Det är fortfarande det roligaste jag kan tänka mig i jobbväg!
Varje kreddig ung kvinna med självaktning har en bokcirkel. Varje hunkig snubbe på café poserar med en bok. Att läsning blivit en statussymbol är förståeligt i en värld av popcornhjärnor. Att vara en av dem som både har förmågan och orken att läsa är som att vara en av dem som tar sig tid att träna eller laga mat från grunden. Man är lite bättre än andra helt enkelt.
Men är det viktigast att läsa – eller att bli sedd medan man läser? För många influencers är det i ärlighetens namn det senare som gäller. Och det är här jag kommer in. För det är ingalunda fel att posera med sitt läsande. Men om man är usel på poserandet så blir det inte trovärdigt. Och då undergräver man ju inte bara läsrörelsen utan förstör också sin image. Så här kommer – i all välmening – några varningar och tips. Från en som är influencer och har läst en bok:
Undvik i alla händelser denna pose. En sekunds slummer räcker för att vakna med en skallfraktur, i alla fall om du läser en inbunden klassiker. Det vet alla riktiga läsare så posen kommer att avslöja dig. Och jag avråder från att ta med hela bokhyllan på utflykten. Boktravar är oergonomiska och skär in i nacken. En riktig läsare skulle enbart våga sig på företaget med en trave mjukband. Vill du prompt läsa ute? Testa att läsa på mage, men inte mitt i borrelia-gräset. Bred ut en filt, sätt armbågarna i marken och stötta hakan i ena handen. Läser du på för nära avstånd till boken blir du nämligen glosögod och börjar snart läsa på skrådden. Och det ser hemskt konstigt ut på bild.
Den här posen kan tyvärr inte användas för själva läsningen, det vet alla som prövat. Dock är den bra om du behöver kontrollera din kaffe-andedräkt. Många autentiska bokläsare har bränt sig när de försökt läsa och dricka kaffe samtidigt, så följ detta kloka exempel och varken läs eller drick kaffe. Skamvrån är ingen trovärdig läsplats och jag vill starkt varna för denna oergonomiska läsställning. Den anspelar på gamla stereotyper om att läsning gör dig krumryggad och närsynt. Och här ser man verkligen faran med influencers inflytande. Denna synnerligen oergonomiska kroppsställning vid bokläsande sprider sig som en farsot i samhället.
I utbildande syfte kommer här några verklighetstrogna och användbara poser. Ifall du någon gång behöverse ut som att du läser på bild.
Dubbelhakan. Läsposernas urpose. Slittålig placering som möjliggör ätande. Godisskålen förvaras lämpligen mellan brösten.
Sjöjungfrun. Karaktäriseras av en klassisk sjöjungfrupose på sidan. Positionen möjliggör långvarigt läsande i soffa. Eventuell sockerdricka uppstår främst i handleden om otillräckligt kuddstöd erbjudes.
Tankfullheten. Minen hos någon som är djupt försjunken i sin bok, läser på rätt avstånd och inte reflekterar kring sitt ansiktsuttryck eller omvärlden.
Skeptikern. När man kommer till en passage man inte förstår eller tycker är välskriven. Ska jag orka läsa vidare? Ska jag smälla igen boken?
Näspetaren. Kan varvas med hårbottenkliaren. Lång läsning tenderar nämligen att inspirera till pillande av olika slag.
Gäsparen. När litteraturen börjar göra sin verkan.
Tantluren. När man gett upp.
Myglaren. En mobil gömd i boken, när du inte orkar läsa men ändå vill ha kredden.
Idag den 8e september är detFN:s Internationella Läskunnighetsdag. Och då infaller också Read Hour – ett initiativ från Läsrörelsen. Klockan 19 läser vi en timme tillsammans. I vilken pose läser du?
När jag publicerade "Önska ditt inlägg" var det många som önskade att jag skulle skriva mer om hur en typisk vardag ser ut. Så här kommer nu ett sådant inlägg, med klockslag och allt....
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Print
