”What I eat in a day” är ju ett vanligt koncept på både Tiktok och Instagram. Jag har gjort det i bloggen en gång, och fick önskemål om att göra det igen. Alltså dokumentera allt jag äter en helt vanlig dag. Jag valde tisdagen. Vet dock inte om det var en särskilt vanlig dag? Förlåt på förhand för väldigt fula och oinspirerande bilder.
Gjorde min vanliga proteinshake till frukost klockan 07. Gammal bild för jag glömde att fota. Receptet finns här. Drack 1/3 innan morgonträningen och resten direkt efter att jag tränat ett timslångt styrkepass. Viktigt att fylla på energi så att kroppen kan återhämta sig ordentligt. Förut slarvade jag jämt efter träningen och blev helt darrig och svag.
Har lagt till lite mer protein efter träningen nu. Ett halvt paket rökt kalkon. Stoppar det i träningsväskan med en kylklamp, så håller det sig fräscht. Inte det godaste, men trevligt med något lite salt efter en söt shake. Höll mig mätt fram till lunchen.
Satt kvar på gymmet/spat och korrläste min nya bok och åt sedan vid ettiden. Massa quionoa i botten, sedan salladsgrönt, två ägg och räkor. Till det en dressing gjord på rapsolja, ägg och parmesan. Blir alltid väldigt mätt av deras sallader. Och den här är så god! På fredagar har de också nybakad baguett till och då kompletterar jag med det.
Alltid bra med sånt som tar lång tid att tugga och fyller buken ordentligt. Färgglad mat är bra!
Vi åt en tidig middag (i dagsljus!) eftersom barnen skulle på skridskoskoj. Ursäkta den extremt oaptitlig bilden. Färgglad fast på fel sätt. Gjorde i alla fall morfars cowboygryta som barnen älskar. Vita bönor i tomatsås och nötfärs, plus kryddor. Väldigt lättlagat och lite färs räcker långt, så det blir en hyfsat billig måltid. Orkade inte göra sallad utan åt surkål direkt ur burken. Så oglamouröst och så vansinnigt praktiskt.
På kvällen stack jag till Stina med Ulrika. Vi skulle hjälpa henne att bära in en leverans pellets på 2,5 ton. Det klarade vi tillsammans på under en halvtimme. Sedan eftersvettades vi, high fiveade och drack iskall cola zero och åt vindruvor.
När jag kom hem igen messade Elina och ville gå en kvällspromenad. Och min regel är ju att aldrig banga en promenad. Så jag gick femtio minuter med Essa och Elina. Var tämligen trött i kroppen när jag kom in. Kände ett behov av att fylla på ordentligt.
Gjorde iordning en stooor skål naturell kvarg med en slantad banan och en god hasselnötsgranola från Pauluns. Det la sig som en sten i magen. Och eftersom huset var iskallt och jag var jättetrött borstade jag tänderna och somnade sedan sött. Och drömde om att jag tappat bort ett par snygga skor på Liseberg och sprang runt och grät hysteriskt och skällde på alla som inte hjälpte till att leta.
179 g protein, 191 g kolhydrater, 59 g fett och 43 g fibrer hade jag tydligen ätit, när jag kollade i min app på kvällen. Var mätt hela dagen och inte det minsta sugen på att rota i något skåp.
Det uppstod förresten en hel del diskussion under här inlägget om hur mycket protein en kvinna egentligen behöver för sin hälsa. Som tur var har nu kostrådgivaren och PTn Stina rett ut begreppen på sin blogg. En mycket bra genomgång.
Vaknar i ett utkylt hus. Värmesystemet har krånglat och varit av sedan igår. Högst olägligt när det är -18 ute. Jag sov i dubbla duntäcken och nattlinne, så jag frös inte. Men huttrade innan jag fått på mig kläderna.
Går in till pojkarnas och tänder lampan. Där är det fortfarande varmt och gott, sedan Jakob ställt in ett el-element. Stryker yrvakna barn över ryggen och tar på Uffe ullstrumpor och ullunderställ.
Tacksam för vedspisen på nedervåningen som spritt sin värme i köket. Jakob som gjorde en stor brasa innan han åkte till jobbet. Jag kör Uffe till förskolan med en rosaglödande himmel som bakgrund.
-Vad ska du för planer idag då Uffepuff?
-Idag ska jag sy hela dagen. Eller pärla.
Han smyger upp för trappen till sin storbarnsavdelning. Där sitter sju av hans kompisar och äter en stillsam grötfrukost med fröken Frida. Småpratar och skojar. Gulliga ungar i ullkalsonger och utdragna strumpor, så att fötterna liknar Långbens. Så skönt att lämna honom där han trivs och har roligt.
Jag kör hem och möter Folke och Dahlia på sina sparkar, på väg till skolan. Röda kinder, immiga glasögon, toppeluvor och ryggsäckar som dunsar. Parkerar bilen på uppfarten. Rörmokaren har hunnit komma. Tacksam också för rörmokare.
Jag drar mössan längre ner över pannan och går en sväng med Essa. Hon rusar och kanar på rygg i snön. Bekoms inte alls av kylan. Mitt hår blir vitt av frost och till och med ögonfransarna får ett isigt lager. På tillbakavägen stannar jag och pratar en stund med en granne som tar in posten.
Det är ett väldigt fint liv vi lever här. Det finns så mycket som fungerar, rejäla människor som varje dag vaknar och gör sitt jobb. Som bryr sig om sina medmänniskor och platsen de bor på. De flesta vill väl och gör sitt bästa. Och det är som det är nästan överallt. Det är därför vi människor har överlevt! Jag tror att det är viktigt att minnas det, när det känns som att världen blivit galen.
Här kommer ett inlägg med förra veckans förehavanden. Tog aldrig ens upp systemkameran, så det blir uteslutande mobilbilder.
Men mobilen är ju bra när man ska fota stjärnor. På måndagen spelade jag in två poddavsnitt med Malin och på kvällen gick jag på en långpromenad med Stina. Vi bestämde på förhand att vi skulle gå åtminstone i två timmar. Hela tiden under stjärnorna. SÅ mysigt!
På tisdagen tränade jag ett morgonpass. Är i ett bra träningsflow just nu efter att ha varit lite för bekväm hela hösten och gnetat på med ungefär samma vikter. Nu är jag dock peppad på att satsa hårdare. Gick dit med inställningen att jag skulle öka vikterna på varje övning. Och sedan minska antalet repetitioner om det behöves. Men jag klarade av att öka vikterna utan att minska repetitionerna! Bland annat klarade jag för första gången av att göra enarms hantelrodd med en kettlebell på 28 kilo. När jag började styrketräna för flera år sedan tror jag att jag körde på 6 eller 8 kilo.
För att bli lite mer imponerad av min egen träning brukar jag roa mig med att slå ihop hur många kilo jag totalt tränat av en viss övning under ett visst pass. 28 kilo x 8 repetitioner x 3 set = 672 kilo. Som min arm lyfte på ett och samma morgon. Så stolt!
Efteråt satt jag och skrev här fram tills Bertil slutade skolan och skulle hämtas. Det var så fint att se hur alla blundade mot solen och njöt precis som jag.
På kvällen följde Jakob pojkarna på skridskoskoj nere i byn och jag traskade iväg till Stina för syjunta med Ulrika. Vi är så lata nu. Har helt kommit av oss med själva lagandet. Jag stickade några varv på min buff men sedan halvlåg vi bara i varsitt soffhörn och skrattade och pratade. Nästa syjunta ska jag skärpa mig! Har massor av saker som behöver lagas…
Så fint när jag gick hem på kvällen vid tiotiden.
På onsdagen fotade jag ingenting, förutom när jag på kvällen tog en långpromenad med Elina i telefonen. Stannade och förevigade vårt hus sett från åkern. Kallt och gnistrande.
På dagarna känns det som vårvinter. Men om kvällarna är det midvinterkänsla igen. Mörkt, kallt och tyst.
På torsdagen hade jag flera viktiga zoommöten. Snabb sminkkoll innan i photo booth. Hade bland annat möte med mitt förlag om framtida bokutgivning och bokideer. Har så många och det är värdefullt att kunna bolla med proffsen.
Satt sedan och skrev. Fördelen med hemarbete är att man kan ha en hand på sin hunds lena öron medan man sitter och korrar olika texter.
På kvällen var det skidträning nere på byn. Så gulliga ungar i alla åldrar som körde stafett, teknikträning och hade skoj ihop. Vi föräldrar fick vara med och tävla i stafetten också. Det var jobbigt att göra armhävningar i dunjacka och täckbyxor. Sedan barnen tränat klart och jag lämnat dem hemma åkte jag tillbaka och körde en halvmil själv.
På fredag morgon hoppade jag, Uffe och Essa in i bilen och körde till Boden för att hälsa på min faster Inger och hennes man Ulf. Uffe var så peppad på att få åka till den stora metropolen Boden. De bor precis på gågatan så för honom som är van vid vår grusväg är detta rena rama Times Square.
Älskar att hälsa på hos min faster. Hon har det så mysigt. Hela hemmet är fullt med instrument, böcker, loppisfynd och reseminnen från världens alla hörn. Det är hon som skolat mig och Anna i vårt loppisintresse och under hela vår uppväxt har vi åkt på loppisrajder med henne och mamma.
Uffe hamrade på deras fantastiska flygel och tömde karamellskålen på sitt innehåll. Vi somnade sött efter en god fredagsmiddag.
Och nästa morgon gick jag en kall promenad längs med ån, för att Essa skulle rastas. Så vackert!
Efter frukost åkte vi på loppis med min faster och vi hade så roligt. Jag fyndade några småsaker men Inger och Uffe desto mer.
Eftermiddagen spenderades framför vinterstudion. Uffe pärlade pärlplattor och drällde leksaker i hela lägenheten. Ibland är en sexåring precis vad stillsamma pensionärer bäst behöver. Som pratar nonstop, gör kullerbyttor i deras soffa, frågar och skojar och vill ha med dem i allt.
Här försöker Uffe lära dem spela Toca Boca Hair Salon. Sedan fixade han till fina frisyrer på dem.
Uffe är alltid full av funderingar efter sånt han snappar upp på nyheterna eller när storbarnen snackar.
-Mamma vad är sexuell?
Lite ställd funderade jag på hur man bäst ska förklara det begreppet. Men innan jag hann svara fortsatte han.
-Är det när man är sex år. Och har en duell?
Ibland är stillsamma pensionärer verkligen vad en trött småbarnsmamma behöver. Jag har känt mig så ledig och omhändertagen den här helgen. Sov middag i deras sköna dubbelsäng medan de pysslade på i köket. Har fått god mat i ett varmt och kärleksfullt hem. Vihar jämfört loppisfynd, bläddrat i Gudrun Sjöden-kataloger och diskuterat politik. Alltid politik. Och förstås pratat om alla som har dött och som vi saknar. Mamma, farmor, farfar, farbror Lars…
Mina föräldrar har alltid varit otroligt släktkära och det har ärvts i rakt nedstigande led till mig och min syster. Känner mig så rik som har min släkt! Och nu lär jag mina barn samma sak. Jag vill verkligen att de ska umgås med de äldre generationerna och få känna att de är en del av ett sammanhang. En tråd i en vacker väv.
På söndag efter lunch körde vi hem igen, trots att Uffe helst hade velat stanna kvar. Hemresan tog lång tid, eftersom laddningen av elbilen krånglade. Hann bli på ganska dåligt humör innan vi äntligen kom hem.
Där hemma väntade Jakob och storbarnen som hade varit på ett eget äventyr den helgen, hos några kompisar som flyttat från byn. Alla kände sig lika trötta efter många mil i bil – men jag lyckades ändå masa mig ut på en kvällspromenad och sedan tog jag med mig Bertil och stack till gymet. Och då slutade ändå söndagen på bästa sätt.
Idag ska jag korra min bok som går till tryck, dona med administration och förbereda veckans alla olika jobb. Ha en fin måndag!
”Medan vi lever” är en intellektuell självhjälpsbok i skrollandets tid. Nina Björk diskuterar ämnen som autenticitet, mening, kärlek och sex, tillit, sanning och att leva i olika åldrar. Hur handskas vi med modernitetens löfte om frihet och självständighet för individen? Var finns hoppet, var finns hindren?
Så står det på baksidan av Nina Björks nya bok som jag inledde året med att läsa. Björk gör intressanta reflektioner om allt ifrån könsroller till kärleksrelationer och inte minst vad som händer med en influencer som gör innehåll av sitt liv. Ändå är det någonting helt annat som stannar kvar hos mig efter läsningen. Och det är hennes tankar kring autenticitet. Att vara sig själv är det finaste som finns idag och ofta hänvisar vi till att vårt innersta jag som någonting oföränderligt som inte påverkas av yttre faktorer. Men så är det väl ändå inte? Jaget existerar inte i ett vakum. Det skapas när man utför olika handlingar och val som påverkar vem man är. Och det börjar skapas av redan när man som bebis möter sin mammas blick.
”Jag gör så här, för att jag vill göra så här. Och vad jag verkligen vill är den jag innerst inne är” hävdar en person som underkastar sig tanken om en autenticitet som inte går att förhandla med. Men Björk förespråkar att ställa sig ytterligare en fråga, nämligen: ”Men vill jag vilja det?” Och den frågan öppnar upp en värld av möjligheter. Att faktiskt kunna välja vem man vill vara.
Jag har börjat ställa mig den frågan allt oftare, när jag får olika impulser. ”Jag vill botoxa min panna mot rynkor”. Och sedan ”Men vill jag vilja botoxa min panna mot rynkor?”. Nej det vill jag inte. Jag vill vara en person som inte vill använda botox. Eller ”Jag vill också åka på charter till Thailand”. Men vill jag vilja det” Nej det vill jag inte. Jag vill vara en person som är nöjd med att avstå flyg och resa med tåg. ”Jag vill skita i träningen idag. Men vill jag vilja skita i träningen?” Nej jag vill vara en person som vill träna. Och i den lilla frågan – vill jag vilja det här – finns möjligheten att odla ett nytt jag.
Fullkomligt livsförändrande!
Inringning – Car Frode Tiller
”David minns inte vem han är. En tidningsannons uppmanar nära och kära att skriva brev till honom för att hjälpa honom att åter börja minnas. Barndomsvännen Jon, en musiker på väg att förlora fotfästet, styvpappan Arvid, en präst som väntar på att dö, och ungdoms kärleken Silje, en snart medelålders kvinna som kanske är på väg att lämna sin man, bestämmer sig för att svara. Breven ger dem en oväntad chans att berätta om sina egna liv samtidigt som de ringar in Davids historia.”
Det här är första delen i en trilogi som i Norge sålt över hundratusen exemplar och blivit översatt till tjugotre språk. Med höga förväntningar ger jag mig alltså i kast med Inringning. Romanens grepp – att tre karaktärer i brevform berättar om Davids liv och samtidigt sitt eget – tycker jag är spännande. Det blir också tydligt, för varje ny berättelse man läser, att alla människor bär på sin egen tolkning av livets skeenden. Vem läste situationen rätt? Finns det ens ett korrekt sätt att tolka någonting på? Berättargreppet påminner mig om teveserien The Affair, där samma skeende repriseras, fast från de olika karaktärernas synvinkel. Så som de uppfattat eller minns det. Och resultatet blir precis så motstridigt, mångbottnat och komplext som livet verkligen är.
Först ut att berätta om sitt och Davids liv är Jon. Och den delen av boken drar verkligen in mig. Men sedan när det blir dags för Arvid och så småningom Siljes versioner så märker jag att min koncentration sviktar. Jag tycker helt enkelt att det blir både tradigt och långsamt. Och i Siljes kapitel skummar jag till slut vissa sidor eftersom det känns som att boken helt stannar upp. Samtidigt slutar Inringning med en slags cliffhanger som gör mig lite sugen på att läsa nästa del .
Det är något så rörande med februari. Den här veckan har solen strålat över Västerbotten och även om det varit rejält nattkallt har dagarna bjudit på bara några få minus. Människor har stått blundande vid husfasader, busshållplatser och på gymmet där jag går. De vänder sig mot ljuset precis som en solros som följer solens gång.
Jag drabbas av en sådan ömhet när jag ser hur lika vi är, trots yttre skillnader. Hur vi alla följer impulsen att blunda och känna det guldiga avtrycket på ögonlocken. En försiktig värme där strålarna snuddar. För första gången på månader.
Det märks att vi är inne i en ny årstid. Midvintern har gett vika. Nu är det högvinter och snart blir det vårvinter här i Västerbotten. Det susar till inuti när jag tänker på allt som ligger framför mig. Snart kan jag äta lunch på min soliga veranda igen. Och på sportlovet ska vi vara hos Jakobs mormor och skida över sjön, som vi brukar. Och sedan sitta vi den soldränkta husväggen och skala apelsin och släcka törsten med iskallt vatten. I mars ska jag möta våren på en skrivresa med Malin. Och till påsk är vi i stugan med Annas familj. Sitter i solgrop, åker slalom och grillar korv.
Det finns så mycket att se fram emot och längta efter just nu!
På lördagen firade vi Bertils födelsedag, eftersom det inte gick att göra på hans riktiga födelsedag. Vi dukade fram god frukost
Och sjöng och kom med dammsugare på sängen, istället för tårta. Hittade väldigt oklara tårtljus som jag stoppade ner i dammsugarna.
Till lunch kom gästerna och pojkarna hade svidat om till finkläder.
Och jag tog på mig en prickig dress som passar så fint till det röda håret.
Fotobombaren med Granny Smith i högsta hugg.
Hade bakat en Sans rival, efter önskning från födelsedagsbarnet. Den blev inte lyckad. Använde ett värdelöst recept och fick göra om flera moment och ändå blev den inte bra i konsistensen. Det var ungefär som att äta knäckebröd. Men smaken var det inget fel på.
Felicia kom förstås och hälsade på och var väldigt chic.
Gruppkram!
Bjöd även på kanelbullar och köpta dammsugare samt vindruvor. Fast först efter att vi ätit varmkorv med bröd.
Att få barn är ett väldigt bra sätt att få ihop två olika släkter. Åtminstone tre gånger per år sedan fjorton år tillbaka ses min och Jakobs släkt och har kalas tillsammans och det är en trevlig tradition!
Folke och Gammor som själv bara är några år från att fylla nittio.
Vi sjöng och firade
Och fikade. Och berättade minnen från när Bertil var nyfödd.
Uffe fick ett lasersvärd av morfar som Folke la beslag på.
Chinsräcke, halsduk, stretchig skrikande gorilla man kan misshandla, mysig ulltröja, skjortor, presentkort och sånt trevligt. Men den bästa presenten var nog ändå Iron Maiden-biljetter till i sommar. Han och Jakob ska åka ner och se dem spela i Stockholm.
Sedan lekte vi leken Soffan som är helt hopplöst svår. Som ett årligt demenstest som ingen får godkänt på.
Väldigt fnittrigt och roligt!
Och när vi kalasat från halv ett till klockan sex åkte Jakob och köpte hämtpizza. Tre mil för en hämtpizza. Det är norrland, det!
På kvällen ville inget barn se Mello så jag slapp. Var så nöjd och glad. Kröp istället ner med Borta med vinden och läste i flera timmar. Sedan somnade vi tidigt, fullkomligt utkalasade.
På söndagen tog jag med mig storbarnen, Dahlia och Deborah och åkte slalom i närmsta backe. Medan Jakob var hemma och pluggade och Uffe hade kompisar på besök.
Tre minus och strålande sol. Jag är så nöjd med hurtigheten den här vintern! Varje helg åker vi antingen längdskidkor, skridskor, utförs eller är på badhuset. Ibland gör vi flera av sakerna samma helg. Det känns verkligen som att göra det bästa av vintern!
Är dock alltid lite rädd de första slalomåken och svänger och svänger och vågar aldrig släppa på farten. Men sedan kommer jag loss! Ingen kö i liften heller vid den alpina backen. Så det var bara att varva.
Barnen åkte för sig så jag åkte på egen hand och övade teknik. Det är ju helt otroligt att jag som bott i Västerbotten hela mitt liv ska ha så dålig teknik både vid utförsåkning och längd. Men jag försöker bli bättre!
Avslutande fikapaus i den sista solen, innan vi åkte hem igen.
Så skönt att få vara ute i flera timmar och tanka dagsljus.
Var iskall när jag kom hem så jag kröp ner i badkaret med Folke och drack cola zero och värmde upp mig. Efter middagen stack jag och storpojkarna och tränade överkropp på gymmet. Och sedan tog vi kväll.
Imorse var det ljust när jag lämnade på förskolan vid 07.30. Och det är ljust när jag hämtar vid 16! Så det har sannerligen vänt. Tog den här bilden på morgonens hundpromenad då träden var fulla av kvittrande fåglar.
Såg väderleksrapporten och känner hopp för februari! Soligt, nattkallt och underbart.
I takt med att ljuset återvänder återvänder också lusten att klä på sig på morgonen och göra iordning håret. Rotade fram mormors gamla jumper, en loppad kjol och stövlarna från Sezane. Tightsen köpte jag efter läsartips i höstas. Beställde ett helt gäng från Snagtights och är supernöjd!
En snabblunch jag ofta äter är två skalade morötter, tre krämiga ägg mosade på tre chiafrö & havssalt-kex från Friggs. Blir svin-mätt. Dricker te eller kaffe efteråt. 1 point för hela klabbet för er som också räknar.
En kväll var jag på promenad med Elina och en annan med Stina för att traska ihop till mina steg. Min fitbit är dock trasig så nu höftar jag. Inte alls lika motiverande. Kallt som sjutton minus var det också.
Jag har varit hos min frisör Helen. Behövde desperat fixa håret inför en plåtning. Hon lärde mig ett nytt sätt att rulla spolarna. Ska jag visa mer?
Efteråt lunch. Hälsobaren i Umeå har så goda poke bowls!
På onsdagen hade jag sådan mensvärk att jag var sängliggande nästan hela dagen. Kunde knappt ta mig till toaletten trots ipren och alvedon. Går och väntar på en stor bokleverans – men i brist på den tog jag upp en gammal favorit bara för att ha något att bläddra i där jag låg. Men givetvis blev jag istället fast och började läsa som en dåre. Vad? Borta med vinden såklart! Skrattar högt, gråter, känner magpirr varvat med skräck av krigets fasor. Nu kommer jag återigen vara tvungen att läsa ut denna tegelsten innan jag får sinnesfrid att läsa något annat.
Jag har bakat också. Utvecklar recept till Hemmets Almanacka.
Och bakat upp sånt som ska plåtas när det nu finns dagsljus.
Svängde även ihop bottnarna till Bertils tårta. Maräng och mald mandel. Gissa vad jag bakar?
Sans rival förstås. Världens godaste tårta! Oöverträffad är just rätta namnet!
Såklart måste man provsmaka marängen.
Igår kväll var det skidträning för barnen. Vi åkte till tjärnen på berget. Eller tjärnpåberg som man säger här. Som ett namn. Modiga barn med pannlampor som skidade rakt ut i mörkret. Yngst i gänget är tre och äldst är fjorton.
Det var precis det som behövdes efter senaste tidens mörker och elände. Att känna sammanhang, glädje och gemenskap.
Vi kom fram till en sprakande eld och drack saft och åt kex och jag satt där mitt i unghögen och lyssnade på hur de pratade och skojade med varandra. De förstår nog inte själva hur fint det är att få bo i en liten by där alla barn vet vilka alla är. En sjua skojar med en ettagluttare och de försöker överträffa varandra med Bellmanhistorier. Byaliv at its finest! Så underbara ungar.
Sedan skidade vi hem igen och jag lämnade barnen och åkte ytterligare två varv innan jag tog kväll.
Ulf vid läggdags:
-Mamma varför har du hår i armhålet?
-Jomen mammor har ju det
-Va?! Har Tomas mamma också det?!
-Ja om hon inte tar bort det. En del tar bort det.
-Jag tycker att du ska ta bort det mamma.
-Jasså?
-Jo…för om du ska åka på festival och gifta dig…och tar av dig tröjan. Det blir inte bra.
-LÅT MAMMA HA SOM HON VILL! Hojtade Folke som överhörde samtalet.
Idag jobbar jag härifrån med mina håriga armhålor. Är så nöjd att jag fått ihop tre träningspass denna vecka trots mensvärk. Imorse kände jag att jag fått ont i en armbåge och förut hade jag tagit det som en legitim ursäkt att hoppa träningen helt. Men istället gick jag till gymmet och gjorde ett tungt ben- och magpass. Man lär så länge man lever. Att inte vara en mes alltså!
Igår fyllde Bertil fjorton år. Det är så overkligt för mig att ens ha en fjortonåring. Jag vet att det är exakt så alla föräldrar resonerar varje gång deras äldsta barn fyller ytterligare ett år. Men det är ju för att tanken hisnar! Framför sig ser man barnens alla åldrar. Och för ens egen blick kommer de ju alltid att vara småbarn, i någon mening. Precis som man själv har alla åldrar inom sig.
Bertil var världens lättsammaste bebis. Så tur för mig som ung förstagångsförälder som tyckte att föräldrablivandet var lite knepigt och vars egen mamma dött bara några år tidigare. Bertil hjälpte mig!
Men det var inte så lätt att vara den första bloggaren med bebis (typ) för jag minns hur läsare skrockade och ojade och hade synpunkter. Du måste hålla honom bakom huvudet! Du måste klä honom varmare! Varför klipper du inte hååååret på honom?Hur länge ska du amma egentligen?
Bestämde mig tidigt för att utse några auktoriteter att rådfråga, bland mammor jag själv respekterar. Och sedan skita i resten. Och tji fick alla tjatmostrar, för han klarade sig fint och är världens trevligaste fjortonåring. Så lik min pappa att det inte är riktigt klokt. Snäll, godmodig, trygg, hjälpsam och rolig.
Igår fyllde han alltså år. Och jag kunde inte ens träffa honom, för han åkte så tidigt in till stan och sov över hos farmor efter skolan. Och det är väl precis så här det ska vara när man har stora barn: i bästa fall blir de självständiga, egna individer som gör allt längre flygturer ut ur boet. Och vårt jobb är att stanna kvar och vara tryggheten att återvända till. Ett ärofyllt och ibland ganska svårt uppdrag.
Dimman hänger tung över Västerbotten idag och mensvärken molar i magen. Det matchar mitt sinnestillstånd. Är så förtvivlad och sorgsen efter att ha läst rapporterna om gårdagens masskjutning på en skola i Örebro. Den värsta masskjutningen i Sveriges historia. Ett vettlöst illdåd som tagit livet av elva människor. På en skola! Man kan knappt ta in att något sånt kan hända.
Samtidigt rapporterade P1 Morgon igår att Tiktok, Snapchat och Instagram låter jobbannonser med morduppdrag för barn och unga publiceras på plattformarna. Annonser där man uppmanas att utföra mord, bombdåd eller skjuta mot fastigheter, mot en summa pengar. Svenska polisen har inte rätt att ge order om att ta bort dessa inlägg som publiceras helt öppet i sociala medier. Beslutet ligger alltså hos plattformarna om och när de tänker ta ner inläggen i fråga. Och de verkar inte anstränga sig särskilt hårt för att samarbeta med polisen eller förhindra att dessa publiceringar sker.
Föreställ er den tidning eller tevekanal som skulle låta en jobbannons för mord publiceras. Det vore förstås förbjudet och fullkomligt otänkbart i alla andra sammanhang än just på sociala medier. Känner ett sånt äckel inför dessa plattformar och inför deras samvetslöshet. Och att det samtidigt är en del av mitt jobb att befinna mig där. Vet inte vad jag ska ta mig till.
Här kommer förra veckans bestyr i en hel radda bilder. Det var en vecka som gick i hurtighetens tecken. Sju träningspass och en himla massa vardagsmotion.
På måndagen skrev jag manus och spelade in podd med Malin. Är alltid helt slut efteråt. Hes och hostig av allt skrattande. I avsnittet som kommer nu på onsdag hettar det verkligen till när jag och Malin diskuterar förlossningar. Kände att jag hade puttat till Malin ifall hon varit i samma rum. I ren frustration. Tur för henne att hon bor i Kalmar!
Konstigt nog gick raseriet över lika fort som vi bytte samtalsämne.
På kvällen gick jag en långpromenad med Stina. Hennes kärleksspråk är Cola Zero. Efter en lång och svettig promenad så frågar hon
-Har du någon kall cola du kan dricka som belöning nu då?
Och det har jag ju aldrig så då får jag en av henne. Och den dricker jag när jag kommer hem och eftersvettas i soffan.
På tisdagen åkte jag in och tränade och jobbade sedan från spa. Har helt gett upp att jobba från något kafé i stan sedan i december. Orkar inte klä på mig människokläder och träffa folk. Föredrar att gömma mig här. Men snart, när ljuset och värmen återvänder så kommer jag återuppta min gamla vana.
Lunchsalladen är höjdpunkten.
Hämtade Bertil efter skola och körde mot inlandet.
Otroligt vackert! Ju längre från kusten vi kom desto finare blev det, med snö på varje liten gren.
Så hemma i byn.
Allra finast!
Och barnens snöborg från förra helgen hade fått ett nytt lager snö ovanpå.
På kvällen åkte Jakob och barnen på skridskoträning medan jag åkte på syjunta hos Stina. Den här gången lagade jag en kofta, Uffes jumpsuit och kom vidare med stickningen av min buff.
Onsdagsmorgonen var kall. Jag satt inne och skrev på bok hela dagen.
Och på kvällen tog jag mig ut en sväng i skidspåret. Det är så lätt att träna kondition den här tiden på året. Att springa är döden, men att åka skidor är helt underbart.
Även på torsdagen jobbade jag med bok. Gav feedback på Lottas formgivning av min nya bok och på lunchen gick jag en promenad och skottade därefter runt hela huset. Hade en sjuk kompis som sällskap i telefonen, så det var mysigt.
På eftermiddagen åkte jag in till stan för att äta middag med Erica. Insåg då att detta var första gången sedan nyårsafton jag fixat håret, sminkat mig och tagit på mig människokläder (dvs annat än träningskläder och ullunderställ). Upptäckte att jag inte var hälften så ful som jag känt mig.
Så roligt att träffa Erica och prata ikapp! Efteråt bjöd hon mig på en konsert på Norrlandsoperan.
Det var symfoniorkestern som spelade Bartók och Brahms. Dessutom var den brittiske stjärnviolasten på Timothy Ridout på besök och han spelade så att jag rördes till tårar.
Min pappa spelade i symfoniorkester när jag växte upp, så då brukade vi gå och lyssna och det tyckte jag var hemskt långtråkigt. Men nu tycker jag att det är så starkt! Särskilt tittar jag på valthornisterna. Jag spelade ju valthorn i flera år och minns mest hur äckligt det var med allt saliv som rann ur tratten. Det och hur pinsamt det var att gå runt med det där märket runt munnen efter lektionen.
Allra mest intresserad är jag dock av dirigenten. Dirigering var mitt sämsta skolämne i gymnasiet. Fick liksom aldrig till det. Men tänk att kunna dirigera? Tänk att få vara den som som har hela orkestern som instrument! Man kan ju få storhetsvansinne av mindre.
Det snöade på torsdagsnatten så på fredagen var det om möjligt ännu vackrare ute.
När jag lämnade först Uffe på förskolan
Sedan Folke som går på skolan rakt mitt emot.
Tänk att det nästan är ljust nu när man lämnar vid 07.30?!
Så åke jag och Bertil ut ur byn och in till stan. Biltermometern visade sjutton minusgrader.
Men som tur var så hade det blivit lite varmare när vi kom till skolan. Jag lämnade honom
Och åkte till gymmet. Känner sådan träningspepp just nu!
Stannade kvar där och jobbade hela dagen och sedan åkte vi hem och tog helg. Och den fredagen tog jag inga fler bilder.
Jakob var bortrest i helgen så jag skött lördagsstädningen på egen hand. Hängde ut sängkläderna på vädring.
Och kuddarna, plädar och fårskinn slängdes ut på bron.
Pratade samtidigt i telefon med en kompis som var rasande för en sak som hänt. Vår gemensamma ilska fick mig att uträtta stordåd. Städade badrummet extra noga och tog loss strilen till duschen och la i ättiksvatten för att lösa upp kalkavlagringar. Blev mycket bättre tryck i den efteråt!
Och kolla SOL I KÖKET! Det är ju så att man kan gråta åt’et.
Efter att först ha gått en halvtimmes promenad med Essa och därefter städat huset i två timmar tog vi lunch.
Farmor hälsade på och hon hade råkat köpa jättemycket lördagsgodis, till barnens förtjusning. Tur att vi var fem som kunde dela på det.
Givetvis skulle det brytas arm.
Efter lunchen stack vi ut i skidspåret. Jag och storpojkarna åkte en halvmil.
Och njöt av att återse en skarpt blå himmel. En blå färg som inte syns alls mellan november-januari.
Jag hade byltat på mig alldeles för varmt. Tidigare har jag varit småfrusen när vi åkt ihop, men nu håller vi samma takt ungefär så jag höll på att storkna.
Uffe hade byggt snögubbar med farmor under tiden.
Och efter skidorna bytte vi om till skridskor.
Och åkte en timme på plan
Spelade hockey och övade passningar.
Så härligt med en riktigt solig, vacker vinterdag. Och så fantastiskt att bo i en by med så fint skötta skidspår och en riktig skridskobana! Jonna Sundling är ju från byn och förra året donerade hon pengar till vår idrottsförening, så att de kunde köpa in jättefin, ny utrustning med längdskidor att låna till alla barn som inte har egna. Och nu finns det låneskridskor också.
Snödrivorna börjar bli imponerande.
När vi kom hem gjorde vi smörgåsar och drack varm choklad.
Och jag kände mig riktigt mör i kroppen. La mig och läste och vilade några timmar innan jag lagade middag. Sedan skjutsade jag farmor till tåget och såg på mello med pojkarna. Har bävat inför att eländet ska dra igång igen och jag ska behöva avsätta varje lördagskväll till att se skiten. Men jag blev positivt överraskad för det var rätt kul! Pojkarna röstade på Maja och jag röstade på Meira.
På söndagsmorgonen åt vi en mysig frukost.
Och målade trolldegsgubbarna barnen gjort med farmor kvällen innan.
Trevligt pyssel.
Så tog jag med mig Bertil till byns gym. Jag lärde honom bra teknik och visade hur olika maskiner fungerar. Jag kan ju faktiskt något efter fem år av styrketräning! Förvånade mig själv där jag stod och berättade.
Hade tänkt köra ett lugnt pass, men ville tuffa mig inför min tonåring. Så att han ska veta vilken stark mamma han har. Haltade hem.
Efter lunchen drog jag till badhuset med barnen. I bilen dit uppstod det tjafs mellan Uffe och Folke och jag fick skälla argt på dem. Efter en stund sa Uffe:
-Jag börjar längta riktigt efter att få se vad som händer när man dör.
-Nä, det tycker jag inte vi ska ha så bråttom med! Det finns ju ingen återvändo.
-Mmm. Men den som har varit stygg hamnar i helvetet med djävulen. Och där brinner det.
-Jasså, det tror du?
-Ja….och säkert hamnar Folke där.
Men det tror inte jag. För efter badet när vi väntade på vår varmkorv hade han högläsning för sin lillebror.
Och allt var förlåtet.
Så åkte vi hem och åt blodpudding och lingonsylt till middag. Och sedan kan jag knappt tro det själv, men barnen och jag stack till skridskoplanen en timme innan läggdags.
Och spelade en hockeymatch. Perfekt avslutning på helgen!
Halv nio på kvällen låg vi alla i våra sängar och sussade sött. Fullkomligt mörbultade efter helgen.
Jag vaknar när familjen åker hemifrån på torsdagar. Hör det smälla i källaringången och Uffes ljusa röst som ropar något till pappa. Hela hösten tog jag alla hämtningar och lämningar, eftersom Jakob hade så långa arbetsdagar med pendling. Men nu har han fått ett nytt schema och kan ta Uffe ibland. Och då ställer jag ingen klocka utan vaknar när de går hemifrån.
Det har snöat hela natten, det viner kring knuten och snön har drevat på fönsterblecken. Jag tassar till köket i nattlinne och gör kaffe och sedan kryper jag åter ner i min varma säng. Känner de flanellklädda duntäckenas lena tyg mot ben och fötter. Halvligger och sörplar kaffe. Sorterar nattens drömmar och tänker ut min arbetsdag.
Att få jobba hemifrån vintertid. Att få skriva och fota som yrke. Att få gå runt i mitt eget hus, peta in vedträn i brasan, koka te, fundera och skapa. Det var ungefär så här jag drömde om att det skulle bli när jag som barn tänkte på mitt vuxenliv. Ibland är det ensamt och ibland är det svårt. Ibland fattas inspiration och ibland kommer hjärnspöken. Men mest är det ett underbart liv.
Det här är tredje vintern jag ägnar åt att skriva bok. Det känns som att jag gått i ide och ägnar min tid åt att lugnt men flitigt skapa det som ska fram när ljuset återvänder. Jag vill inte resa någonstans. Inte göra något särskilt. Bara ha grå, trygg vardag och arbetsro.
Om förra veckan var trött och trög var den här betydligt härligare – och dessutom riktigt produktiv! Kanske var det Städa med Rut som satte tonen för hela veckan och liksom fick mig att göra klart en massa saker? Tack för alla kommentarer på gårdagens inlägg förresten!
Startade måndagen med ett zoom-möte med en drömkund, som min säljare jobbat i flera år med för att få till ett samarbete. Till slut så! Snabb smink-koll i photo booth innan mötet.
Åt dumplings till lunch och skickade in mitt sista kapitel så att Lotta kan börja formge vårens bok. Är så lycklig när jag får jobba med mina böcker. Känner djup tillfredsställelse över att detta är mitt jobb och att jag själv har hittat på det!
På tisdagen skjutsade jag Bertil till skolan i stan och sedan tränade jag och satt kvar på spa och skrev. Så välgörande med värmen och ljuset och luftfuktigheten. Precis vad jag behöver.
På onsdagen hade jag poddinspelning med Emma Sundh och Maria Soxbo. Känner tacksamhet över att det finns folk som kämpar för klimat och medmänsklighet. Viktigare än någonsin och så stärkande att veta att det är många som gör motstånd på olika sätt. För ibland känns det inte så.
Efter poddinspelingen (snart i lurar nära dig) satt vi kvar och pratade nästan en timme till om influencers, klimatfrågor och om hur svårt det är att våga vara obekväm. Om att klimatfrågan känns stendöd hos så många profiler och att deras läsare bara hejar på konsumtion, flyg och renoveringar. Fattar inte hur pendeln kunde svänga så fort? Det är som att det är fult att ifrågasätta. Det har blivit rena rama USA där man bara får säga good for you till folk som har mycket pengar och skiter helt i planeten och samhället. För annars är man avundsjuk och dum.
Den dagen satt jag vid datorn och jobbade från 08.30 till 19.30. Sedan stack jag ut på en skidtur med Essa. Det blev 7,5 kilometer som rensade skallen och återställde friden.
På torsdagen hade jag avsatt tid för att bara jobba med Hemmets Almanacka 2026. Har småjobbat lite med den under hösten men nu fick jag jobba skarpt. Det är så härligt i starten av ett projekt, innan man har börjat tvivla på sig själv och få prestationsångest.
Några önskemål jag tar med mig i arbetet är fler rader att skriva på, några tomma ark i slutet av kalendern eller varje kapitel. Ett läsband och namnsdagar.
Låg i soffan, drack te och läste i mitt digra researchmaterial. Bland annat har jag köpt hem en massa gamla hemkunskapsböcker på Bokbörsen. Hann plotta ut årets tolv månader och ungefärligt skissa på olika teman och nedslag.
På eftermiddagen tog jag pojkarna på skidträning nere i byn. Mysigt att stå påpälsad vid sidan av spåret och prata med andra föräldrar och barn och dricka varm saft.
På fredagen jobbade jag från spa igen.
Det snöade kraftigt ute och jag fick mycket ur händerna. Efteråt hämtade jag upp Jakobs kusin Felicia
Och sedan åkte vi och hämtade upp Bertil på skolan, innan vi körde hem. Så här fina borde alla högstadieskolor vara!
Folke och Dahlia hade tagit med sig skridskor till skolan och gick och åkte direkt de slutat. Fast först skottade de gångar på isbanan.
Det hade ju fallit en del så det var rätt tungt.
Felicia, Bertil och Uffe hakade på.
Men jag åkte hem för att gå ut med Essa.
Som behövde rastas rejält efter att mest ha varit inne hela dagen.
Sedan gjorde jag middag. Det var Felicias födelsedag så jag lagade en av hennes favoriträtter.
Rotsaker i ugn med fetaost. Och lövbiff.
Och så hade jag ordnat en tårta. Vi överraskade henne med sång och så ett litet paket.
Jag hade hittat en gammal psalmbok på loppis, från 1860. Så den fick Felicia som älskar Gud och gammalt skrot. Precis som mig.
På kvällen gick Jakob på kooperativa biografen i byn. Bästa uppfinningen! Det är en liten bio i gamla Konsum, som Albin och Joakim startat. Fri entre, frivilligt bidrag. Man kan köpa popcorn där men får ta med sig sin egen stol. Och så visas det bara kvalitetsfilmer som ändå är breda och underhållande. Man ses en halvtimme innan och hinner prata och mingla med folk. Tänk vilken by vi bor i va’!
Fem guldstjärnor för affischen.
Jag blev hemma med Felicia och barnen för vi skulle se Greven av Monte Christo på SVT. Var lite osäker på om Uffe skulle kunna hänga med i den. Men eftersom jag läst boken flera gånger och kan historien så kunde jag förklara vartefter. Och barnen blev helt fast! Vi såg tre avsnitt samma kväll. Sedan somnade vi raskt. Trötta efter en lång vecka.
På lördagsmorgonen dukade jag helgfrukost.
Essa var i tiggar-tagen. Som synes.
Och efter frukosten var det dags för veckostädningen. Den här gången tog det bara en timme. Fattar ingenting? Men det måste vara Städa som Rut som gjort skillnaden. Fanns så lite grejer att plocka, rensa och sortera.
Hängde ut täcken genom fönstret i vanlig ordning. Varannan vecka byter jag i sängen men varje vecka hänger jag ut allt på vädring, samt underlakanet som skakas ordentligt. Då känns sängen fräsch igen.
Efter städningen kom gammor och farmor ut och hälsade på. Uffe visade en bok som Jakob hade gjort, med bilder från i somras.
Jag dukade fram överblivna saffransbullar ur frysen.
Och Uffe visade upp nallen han sytt på förskolan och nu gett i födelsedagspresent åt Felicia.
-Det kallas för balettstygn, mamma!
Nåja. Tillräckligt nära.
Det viskades och tramsades och efter fikat gick alla ut
Och byggde en stor snöborg i den perfekta klibbsnön. Själv låg jag och läste ut en ganska tråkig bok.
Vi hade strömavbrott till och från hela dagen. Det är rätt mysigt tycker jag!
Det spelades kort och ritades och sedan lektes det kurragömma.
Medan jag lagade middagen. Fiskgratäng med potatismos och räkor. 2 av 3 barn åt inte.
Men jag tyckte att det var gott!
Sedan åkte gästerna hem och vi fortsatte kolla på Greven av Monte Christo.
Söndagsmorgonen inleddes med en hundpromenad med Essa och Elina.
Och när vi kom tillbaka igen åkte hela familjen till simhallen och lekte några timmar.
Känns alltid så härligt i kroppen efteråt. Man är liksom trött och nöjd på samma gång. Och extremt törstig. Jag passade på att hämta ut paket och veckohandla.
Och på hemvägen träffade jag en älg som gav mig onda ögat.
När vi ätit middag kliade det i kroppen efter att dra ut och åka skidor. Och är det något jag lärt mig så är det att köra direkt man får minsta lust till rörelse!
Tog med pannlampan och drog till elljusspåret. Sedan lämnade jag det bakom mig och åkte den oupplysta skogsvägen för mig själv. Det kändes lite läskigt eftersom att jag nyss mött en älg i skogen där. Men jag tänkte att den nog håller sig undan när jag kommer flåsande. Efter en stund släckte jag lampan och åkte under stjärnorna.
Så vackert och så tyst. På himlavalvet lyste Mars, Saturnus, Venus och Jupiter mot mig. En helt overklig känsla.
Det händer inte ofta att alla fyra planeret är synliga samtidigt. Så ut och stjärnskåda med dig! Och upplev den hisnande känslan av att ens finnas till i detta enorma universum.
Sista dagen av Städa som Rut men orken räckte inte långt efter att vi först hade veckostädat huset. Så jag bestämde mig för att ta itu med något litet. Och något som tillhör hela familjen och inte bara mig själv.
Tog lådan i matrummet. Med ritgrejer, tavelspik och lite annat smått och gott. Lyfte ut alla papper och slängde alla teckningar (när barnen kollade åt annat håll).
Orkade inte ens damma ur lådan sedan utan la bara tillbaka det i prydligare ordning. Med tomma ritpapper och pysselböcker i sin egen hög. Och pennor, skruv och spik i en annan. Resultatet blev i alla fall bättre än innan. Är nöjd med mig själv!
Det är kul att så många hakat på veckans städutmaning. Och så inspirerande för mig att få läsa om hur ni också kämpat. Vi har verkligen varit duktiga tillsammans! Själv tycker jag att mornarna går lite lättare nu när jag har ordning på smink, hårgrejer och innehållet i hallådan.
Det är också intressant att notera hur Städa som Rut alltid lyckas provocera. Vissa tycker att det är bakåtsträvande och överdrivet. Varför ska kvinnor röja runt i hemmet och sortera om inte männen samtidigt gör det? Någon annan blir arg över att jag ens visar upp mitt stök. Som Annakarin som mailade ”Varför tror du alla är intresserade av att ha insyn i all er shit 😫 Det finns ju såklart många som är dumma i huvudet som köper det. Räcker det inte nu eller hur länge ska du hålla på? Vart går din gräns?”Eller så de som förfärar sig över stöket och mängden saker jag visar upp och skyndar sig att berätta att de aldrig skulle låta sitt hem förfalla till sådana gränser och att de på riktigt oroas över att jag kan vara nöjd.
Jag kan hålla med om att det är lite konstigt att visa upp stökiga lådor. Men framförallt är det ju sårbart. Jag öppnar upp för att bli dömd. Antingen för att jag är en hemsk slarvmaja eller för att jag är en tradwife som lägger värdefull tid på att vårda mitt hem. Det är tydligt att vilken hållning en kvinna än intar så är det problematiskt. En kvinna ska inte tro att det går att sortera nagellack, vika jumprar eller städa skrivbordet utan att det blir politik.
Jag känner mig så glad efter den här veckan med städkvartar, när jag sakta betat av den ena platsen efter den andra som rört ihop sig under vintern. Idag blev det dags att ta itu med mitt skrivbord.
Som sett ut så här senaste veckorna. Kanske inte så konstigt att jag inte suttit här och arbetat? Nej för här har det legat julpost, konstnärsmaterial, nyårsklänning, tavlor som ska spikas upp och lite annat smått och gott.
Satte alarmet på femton minuter och började med att bära tillbaka allt konstnärsmaterial till det rätta skåpet, Tog en plastpåse och slängde allt skräp, hängde upp kläder och ställde bort tavlor. Sorterade upp pennor och saxar.
Sedan hann jag inte mer. Hann inte ta bort och tvätta duken. Hann inte få bort mina researchböcker som jag läser för arbetet med Hemmets Almanacka. Hann inte göra fint. Men hann i alla fall frigöra en liten arbetsyta till mig själv.
Och ibland är det själva övningen. Att göra lagom lite och var nöjd med det.
Imorgon kör vi sista städkvarten för den här utmaningen. Vad planerar du att städa?
Idag är vi tillbaka i hallförvaringen där jag också har alla badrumsgregjer som inte ryms i vårt pyttelilla badrum. Som till exempel mina hårprodukter. Har en låda med blandad beauty där hälften passerat utgångsdatumet. Tog itu med den idag.
Slängde tomma kartonger och förpackningar och flyttade produkter som ska vara på andra ställen men hamnat fel.
La ihop allt som hör till hårvård i en och samma låda. Tillsammans med mina stylingredskap. Det tog inte lång tid.
Så efteråt tog jag tag i nagellackssamlingen. Har en hel drös torkade nagellack. Min syster brukar spä dem med aceton när de blir torra, men det vågar jag inte. Så jag köpte en nagellacksförtunnare från Mavala. Gick igenom alla lack och de som hade torkat fick några droppar av medlet i sig och sedan skakade jag dem som en maracas-spelare i ett sambatåg. Och därefter la jag tillbaka dem i lådan i hallen. Nu går de att använda igen!
Ibland är det just de där små insatserna som legat och malt i bakhuvudet som ger mest belöning att få göra bort. Som det här med nagellacket. Skaffade ju förtunnaren redan i höstas men har inte kommit till skott förrän nu!
Det intressanta med att ha gjort Städa som Rut några vändor är att upptäcka att ställena jag städar på nästan alltid är desamma. Det finns vissa platser i mitt hem som helt enkelt är mer utsatta för stök och rörighet. Ibland beror det på att det är platser som används flitigt. Ibland på att jag ännu inte hittat en optimal förvaringslösning som kan hjälpa mig med ordningen. Ibland beror det på att det är januari och att jag letar igenom min garderob i mörkret för att inte väcka den som sover. Lyser med mobilens ficklampa och svär över alla röda ulltröjor som i skum belysning ser exakt likadana ut.
Min garderob är rörig – men ändå inte i totalt kaos. Trots att en hel del är är inknött så är det i alla fall inknött på ungefär rätt hyllplan.
Eftersom jag bara hade en kvart på mig så rev jag inte ut hela garderoben på en gång utan tog en hylla i taget. Lyfte ut och vek om alla jumprar. Sorterade kortärmat från långärmat och koftor från tröjor och la tillbaka igen. Sedan upprepade jag vikandet på varje hyllplan. Och jag hann precis färdigt inom en kvart.
Nu är det genast lite mer överskådligt. Dock återstår lådan längst ner, för träningskläder och strumpor och sånt. Men det får jag ta på en annan städkvart. Nog för idag!
Idag ska vi ta itu med skrotlådan, alltinglådan, skräpsamlaren och svarta hålet. Den där lådan där man lägger allting som inte har någon plats. En ofta föraktad men helt oundänglig låda att ha i sitt liv. Som min man brukar säga: för att hålla ordning på sina saker måste allting ha sin egen plats. Och så måste det finnas en plats för allting som inte har någon plats. Så att dessa saker inte kontaminerar alla andra mer strukturerade platser.
Jag har ett helt gäng sådana platser i mitt hus. Skrivbordet på övervåningen, trådbacken i groventrén och inte minst den här halllådan strax utanför badrummet….
Här får allt möjligt samlas i väntan på rätt slutstation. Och det är inget problem. Problemet är när det blir för fullt så att man inte längre ser vad som finns där i. Då förvandlas nämligen detta till ett slukhål där allting viktigt försvinner.
Så jag tömde den på hårprodukter, kameraladdare, sekatörer, element-dammare, grillpinnar och massa vantar och sport-bhar.
La allting som skulle därifrån på en bricka. Sedan sorterade jag tillbaka det som skulle få vara kvar i lådan.
Jag vet att jag nämnt det förut – men en bricka är det bästa sättet om man har småplock som ska återbördas till olika platser i huset. Då fyller man brickan och går runt mellan olika rum och lägger tillbaka sakerna på rätt ställe. Det blir så överskådligt. Till skillnad från när man kånkar allting i händerna, armhålan och munnen och missar att lägga tillbaka och får gå tusen extra varv.
Tänk att det ska vara så gruvsamt att göra och ändå vara så enkelt att åtgärda? Men nu är det kirrat!
I december skrev jag om mina tankar kring reklammärkning av mina egna böcker, i mina egna kanaler. Om att tolkningen av reglerna kring märkning skiftar mellan olika yrkesgrupper. Därför gjorde jag ett experiment och uppmanade dig som läsare att anmäla det till reklamombudsmannen. Tänk om vi kunde få ett prejudikat i frågan!
Med tanke på engagemanget i kommentarsfältet hade jag trott att det skulle komma ett helt gäng anmälningar. Men det har bara kommit en. Och den gäller det här inlägget från bloggen.
Så här ser anmälan ut (jag har blurrat anmälarens efternamn):
Nu ska jag förstås skriva ett svar kring hur jag har tänkt och lämna in det till stiftelsen Reklamombudsmannen. Och så småningom kommer stiftelsen att komma med ett utlåtande. Väntar med spänning!
Drömmen är förstås att Hanna eller någon annan också anmäler fler profiler för liknande publiceringar. Så att det blir tydligt hur Reklamombudsmannen resonerar. Vilka författare behöver reklammärka sina böcker? Är det någon skillnad på mig jämfört med andra författare, artister eller skådespelare?
För mig är det en principiellt viktig fråga. Som bloggare och författare är det ett regelverk jag behöver förstå och förhålla mig till på ett korrekt sätt. Ser fram emot ett tydligt utlåtande och kommer givetvis hålla er uppdaterade på hur allt utvecklar sig.
(Reklamombudsmannen är en stiftelse och näringslivets självreglering. Här kan du läsa mer om du vill veta vad de gör)
Dagens städuppdrag är badrummet! Valfri yta. Jag tog tag i min del av badrumsskåpet. Som både behövde rensas, städas och fyllas på.
En enda röra av sminkborstar, smutsiga hyllor och tomma förpackningar.
Tömde alla hyllor. Sorterade bort allt som var tomt eller skulle slängas. Letade rätt på det som behövdes istället och ställde fram. Torkade av alla hyllplan, diskade ur alla byttor och sedan åkte allt tillbaka på sin rätta plats.
Det var inte så jobbigt och tog inte lång tid. Men oj vilken skillnad det gör om mornarna att ha koll på smink och hårgrejer. Det här borde jag ha gjort för länge sedan för många av produkterna hög egentligen till min sommarrutin och inte till midvintern.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
