Kategori: Claras vardag

Jag tänker på hur ont jag hade under min graviditet. Och att jag till slut hade sådan ångest att jag fick hembesök av en psykolog från barnhälsan i Umeå.

Jag tänker på tiden efter Folkes förlossning, när jag förlorat så mycket blod att det var tal om att få en transfusion.

Jag tänker på när jag födde Ulf och äntligen fick en bra förlossning, med all den smärtlindring jag behövde. Vilken enorm skillnad det var!

Jag tänker på alla barnsjukdomar vi har sökt för och alla olyckor som har skett. Alltifrån nedfallna glasdörrar i huvudet till feberkramper i ambulanser och spruckna knän.

Jag tänker på tryggheten i att leva i ett samhälle som prioriterar barn. Och hur fruktansvärt farligt det är att vara mamma och barn överallt annars.

Jag tänker på den unga mamman jag träffade, som födde sitt barn i ensamhet under ett träd. Med en pinne mellan tänderna som enda smärtlindring.

Jag tänker på den mamma i Turkana, Kenya som frågade om jag kunde ta med mig något av hennes barn hem? För hon kunde inte sörja för dem själv.

Jag tänker på den generella bristen på preventivmedel, mödravård, kunskap och respekt för kvinnans kropp. I stora delar av världen.

Man jag tänker också på hur det hjälper när man öppnar ett sjukhus eller en mödravårdsmottagning. Där kvinnor kan sätta in en p-stav, gå på regelbundna kontroller, föda på klinik och sedan återvända för att mäta och väga bebisen, så att den växer som den ska. Där bebisen kan få alla vaccin som behövs och näring om den är undernärd.

Jag är otroligt glad över att få arbeta med Läkarmissionen och vara med och bidra till deras arbete med sådana kliniker och mottagningar. Och jag är så stolt över alla er som valt att bli månadsgivare och också vill hjälpa till. Det är våra bidrag som gör direkt skillnad för mindre lyckligt lottade mammor och barn runtom i världen. Tack för att du är med! Och vill du bli månadsgivare så får du just nu Claras Kakbok som ett extra tack för ditt bidrag.

Hoppas att du vill vara med!

Varje dag går jag skogsrundan runt berget bakom huset. Och varje gång stannar jag till och tittar på huset lite på avstånd. Det fridfulla lugnet runt gården, som dock avbryts av enstaka hundskall när Essa leker. Eller bröl från studsmattan där barnen hoppar. Eller vällingklockan som sträcks ut genom ett fönster och pinglar hem barnen.

Sommarlivet är så annorlunda. Min stegräknare visar att jag går mellan 15 000-20 000 steg per dag, men på vintern kämpar jag hårt för att få ihop 10 000. Och de flesta av dem tar jag i mörkret på kvällen, med pannlampa och reflexväst. Nu har jag en oro i kroppen som gör att jag hela tiden måste ut. Oron att försommaren ska gå mig förbi utan att jag hinner njuta av den.

Denna långhelg ska vi storstäda huset, jag ska plantera tomat och gurkplantorna i växthuset och få ner kryddor i de murade bäddarna vid verandan. Vi ska träffa kompisar, Felicia ska komma och sova över och på söndag kommer det släkt på besök. Sedan är det den sista skolveckan för storbarnen! Ser fram emot alltsammans. Och ja, just ja. Vi ska väl också fira nationaldagen på något bra sätt!

Den här förkylningen är en lurig variant och jag har blivit sämre under de senaste dagarna istället för bättre. Jag hoppas så mycket att familjen ska vara lite friskare nästa år när Uffe slutat på förskolan och kanske inte drar hem lika mycket basilusker. Fast just nu är det faktiskt den stackars tonåringen som drar hem det mesta åt oss.

Idag skiner solen från knallblå himmel. Det ska bli sjutton grader efter lunch men vindarna kändes kalla när jag cyklade med Uffe till förskolan imorse. Jag skulle behöva vara på topp för att klara av den arbetstopp som nu kommer inför semestern, men istället nöter jag på i plågsamt långsamt tempo. Nästa torsdag går Folke och Bertil på sommarlov och sedan är det ytterligare en vecka innan Uffe, jag och Jakob ansluter.

Jag kan inte låta bli att känna att maj varit lite snöplig i år. Så fruktansvärt kallt och dåligt väder. Jag har hukat mentalt och försökt tänka bort det, men mitt i hukandet slog det plötsligt över till juni. Och då blev jag lite ledsen.

Förra maj – som istället var onormalt varm – tänkte jag tacksamt att jag redan hade fått en hel sommarmånad innan sommaren ens hade börjat. Nu känns det istället som att jag gått miste om en hel vårmånad. Usch.

Ska i alla fall arbeta från hammocken idag och hoppas att jag kan få lite färg på benen och lite sol i sinnet.

Vädret slog om från sol till mulet och sedan ösregn. Mornarna är så mysiga.

Bara jag, Uffe och Essa uppe de första timmarna. Äter frukost, eldar i vedspisen och spelar olika sorters spel. Finns i sjön eller Uffes egenpåhittade spel Brinnande Chicago. En dag spelade vi den i varianten ”blöt tröja”. Det var ett ovanligt svårt spel och det märkliga är att Uffe vinner hur jag än försöker förstå reglerna.

Ja vi har hundar vid köksbordet och hundar i sängen i vår familj. Så länge de är så här timida.

Ett parti Möjliga Familjen när vi ändå håller på.

Gräddade våfflor till lunch en regnig dag.

Och kompisarna kom över för att spela magic och rita.

Jag hängde tvätt på vindan, det torkar bra där uppe. Är ”vindan” som begrepp för övervåningen någonting norrländskt? Mina systerdöttrar är alltid lika förvånade när jag ber dem hämta något ”på vindan”. Det låter krångligt och svårt för dem. Behöver vi en stege Clara?

Vindan förresten. Det heter väl vinden? Nej vinden är kallvinden. Vindan är ett annat ord för ovanvåningen…

Folke plöjer alltid serietidningar när vi är här. Typiskt bra sommarstuge-aktivitet. På fotografierna ovanför syns en gammal bild på vårt sommarhus, taget från åren under andra världskriget. Då satt det nämligen en spaningskur på taket, där militären höll utkik efter flyg från främmande makt. Man ser långt från vårt hustak! På bilden bredvid syns min morfar, hans storasyster och lillebror. Taget ute på gårdsplanen.

Jag har känt mig ganska sänkt av förkylningen den här helgen. Men jag har ändå försökt göra någon liten insats varje dag. En dag tog jag itu med hörnskåpet i köket. Rensade ur, torkade rent och gjorde en ny ordning. Märkte ut vart allt skulle stå med frystejp som jag skrev på. Vi har upptäckt att det är väldigt bra att skriva tydligt och märka, eftersom vi stundtals är många här och alla har olika minnen av hur ordningen ska vara.

Bertil hade önskat sig palt till middag, så då fixade jag det. Det är oftast i stugan jag gör palt, då det finns tid för sådana projekt. Palt är tidskrävande. Så mycket potatis att skala.

Fram med mormors uråldriga Bosch-assistent och köttkvarnen för att mala potatisen. Den kommer sannolikt hålla femtio år till.

Paltmiddag. Givetvis med mjölk och lingonsylt. Alla barn skrek av förtjusning och själv hade jag sådan aptit att jag åt fem stycken. Hamnade sedan i en paltkoma och fick lägga mig och sova på maten.

En kväll tog jag en långpromenad i regnet, med Elina i lurarna. Det var kallt och ruggigt och jag blev blöt in på underbyxorna. Men bra för naturen med en riktig rotblöta!

Det är så härligt för vi har en gök precis på gården. Den har flugit runt här på kvällarna och retat gallfeber på Essa med sitt ko-kooo, ko-kooo. Ni vet väl vad man säger? Östergök tröstergök, västergök bästergök, södergök dödergök, norregök sorgegök. Man blir klart paranoid av allt ko-kooande!

Vi såg även att göken fått sig en dam, så nu blir det ungar. Visste ni att gökens specialitet är att lägga sina ungar i andra fåglars bo? Mamman håller koll på andra fåglar som bygger bon och när de lagt 1-2 ägg så flyger hon dit när de inte är där. Äter upp eller puttar ut ett ägg och värper ett eget istället. Om fåglarna inte märker bytet så ruvas och kläcks ägget och fåglarna får sköta gökens unge. Gökungen växer snabbt och puttar snart ut de andra ungarna ur boet. Och tigger dessutom mat mycket mer högljutt än de andra ungarna! Snart är den välvuxna gökungen ensam kvar och de stackars fågelföräldrarna får bara acceptera sin märkliga och storvuxna fågelunge.

Min mormor berättade om en karl i hennes barndomsby, som var notoriskt otrogen och hade oäkta barn överallt. Bakom ryggen kallades han ”göken”. Just för att han la sina ägg i andras bo. Och ibland när han gick förbi ko-kooade folk åt hans ryggtavla. Shit vad de kunde rosta varandra på den tiden!

Igår söndag, lagom till att vi skulle åka hem solade det upp. Jag städade och packade ihop i lugn och ro medan barnen lekte med kompisarna.

Essa märker direkt att vi är på väg och lämnar helst inte min sida.

På de korta dagar vi varit här har lövsprickningen satt igång ordentligt.

Så skirt och vackert!

Våren är liksom allra vackrast i ett kargt landskap, där det gröna lyser som eldflugor i det grå.

Barnen har badat flera gånger och jag hade gärna hakat på om jag bara varit frisk. Men nu vill jag kurera mig så att jag kan träna igen!

Barnen kramade sina stugkompisar hejdå. Nu dröjer det några veckor innan vi kommer hit på sommarlov, och stannar åtminstonde tre veckor.

Första timmen av hemresan satt vi bara och pratade om allt roligt vi haft under långhelgen. Och hur underbart det är att ha denna plätt på jorden att kalla vår!

Vi kom hem först vid halv tio på kvällen och då störtade samtliga i säng – helt utmattade efter all frisk luft, lek och kroppsarbete.

I onsdags mitt på dagen packade jag barnen i bilen och brände de 4 1/2 timmarna upp till stugan. Ju längre vi körde desto mindre blev musöronen på träden. Vi mötte renskockar med kalvar och vajor med vinterpälsen på väg av, sådär att de nästan ser ut som att de har skabb.

Och sedan sladdade vi in på uppfarten, slängde upp bildörrarna och tjöt. ÄNTLIGEN HÄR IGEN!

Finns ingen plats där axlarna sjunker så djupt ner och där jag känner mig så fullkomligt lugn och tillfreds.

Detsamma gäller för Essa. Här får hon gå lös för jämnan, vara med storflocken och ligga på kökssoffan och spana på rävar och renar.

Jag hade tänkt efter före den här gången och förberett en stor pastasallad att äta när vi kom fram. Och även gått en sväng i trädgården och plockat en liten bukett med allt som blommar hemma. Så att jag skulle kunna njuta fägringen här också.

En burk småkakor var med. Barnen försåg sig till efterrätt.

Ungarna fick hjälpa till att packa in och jag fick klia mig i huvudet en ansenlig stund för att förstå hur det nya vattensystemet skulle sättas igång och vilka muttrar som skulle öppnas och stängas. Men tänk så bra det gick! Jag och Anna hade ju filmat allt rörmokaren visat för oss och sedan skrivit ner det i ett tydligt dokument, rum för rum. Så det var (nästan) bara att följa det på pricken.

Efter maten ville Uffe pussla och pojkarna spela kortspelet magic.

Men så solade kvällen upp allt mer och barnens stugkompisar – som också precis anlänt – kom förbi för att dra med dem ut.

Jag njöt stillheten i köket en stund.

Rätade ut ryggen på soffan.

Det är så underbart att ha ett släktställe att komma till. Och att gå runt och återupptäcka alla små praktiska förbättringar vi gjorde sist vi var här. Hur vi sorterat handdukarna i tvättstugan och märkt upp lådorna tydligt. Vår nya laddstation vid skrivbordet, där en grendosa ligger redo på en hylla så att vi kan ladda där och slipper ha all teknik utspridd. Små, rara förbättringar för framtiden. För vi vill ju inte förändra så mycket här. Inte kasta ut allt som varit – för själen sitter ju i att det är just mormors gamla nittiotalsgardiner, blandat med sjuttiotalsranor och ett sexiotalsbord.

Mitt hus är platsen där jag förverkligar mig själv kreativt – medan min sommarstuga är platsen där jag slipper. Jag bara tar det som det är och det är otroligt vilsamt. Skrev en text om det för några år sedan. Jag vill inte att mitt sommarhus ska vara en perfekt inredningsdröm.

Efter en stunds vila inne lockade utomhus mer, så då gick jag också ut i vårkvällen och inspekterade gården. Just den här dagen hade alla mygg kommit, så barnen gjorde en brasa bredvid kojan där de eldade enris. För att insekterna skulle hålla sig borta.

Bertil och Uffe täljde spjut.

Och Folke visade mig bunkern de byggt under marken. Att gömma sig för ryssen i. Det är väldigt mycket ryssar och krig och förberedelser för attacker i lekarna just nu.

Och så tycker folk att barn inte ska få leka krig och ha vapen och svärd. Lek är terapi och med tanke på hur vår omvärld ser ut kan det väl knappast finnas något mer akut att få bearbeta som barn?

En sådan härlig fridfull kväll och så mycket ljusare än hemma! Blir inte alls mörkt den här årstiden.

Jag gick mest runt och mös över att vara framme. Och trots min förkylning kunde jag inte låta bli att gå med häcksaxen och klippa ner buskage och tallplantor som hotar att ta över åkern.

Barnen blev ute sent och härjade men jag gick in och la Uffe för kvällen. Så gosigt att krypa ner i sängen med kalla tår och läsa Bamsetidningar från 1987.

När storpojkarna äntligen kom hem vid halv tolv gjorde jag te och mackor åt dem.

Som vi åt med ljuset tänt för mormor och morfar.

På torsdagen vaknade vi till sol och jag hade sovit precis så gott som jag alltid gör här – och jag var som en ny (fast ändå sjuk) människa.

Om bara några dagar kommer allt att vara utslaget. Naturen känner ingen natt här.

I sommar ska vi gå med röjsågarna och ta ner allt sly kring sjön. Så att utsikten inte växer igen.

Jag beslöt mig för att ta mig an sista väggen på vedboden. Jakob ägnade ju en stor del av sin förra semester åt att räta upp den och säkra den på olika sätt – medan vi andra målade så långt färgen räckte. Den tog dock slut precis vid stora väggen och sedan har vi inte hunnit måla något mer. Nu högg jag dock i.

Och fick hjälp av grabbarna. Uffe som målade lågt och Folke som assisterade.

Det är så härligt att måla med slamfärg och ge tillbaka lite skydd till den stackars vedboden. Målade i morsans flanellskjorta och mina supergamla Fristadbyxor med femtio år på nacken. Två timmar senare var hela söderfasaden målad och klar.

Kolla skillnaden halvvägs!

Resten av dagen drog barnen runt och lekte med sina kompisar. Medan jag donade på med stort och smått inomhus. Tvättade, lagade mat, fixade med olika saker.

Efter middagen gick jag ut i trädgården igen och tog ner vimpeln som var i en enda härva och på ett träffsäkert vis symboliserar läget i landet.

-Får vi vända båten och åka ut?

Kära nån så skönt att jag nu har så pass stora barn att de själva kan ordna detta. De hjälptes åt att vända, plugga och ta fram flytvästarna. Jag följde bara med ner för att se att inget skulle krångla.

Och det gjorde det inte heller.

De tog sig ut på sjön

Men Essa fick inte följa med i båten och det gillade hon INTE. Hon gnydde och tittade omväxlande anklagande på mig och längtansfullt på dem. Hennes blick tycktes säga:

-Hur kan du bara släppa iväg valparna utan mig? Hur ska jag kunna valla flocken när den är så långt borta?

Det fick mig att minnas mormor och morfars katt Missan som brukade sitta längst nere på bryggan när vi rodde ut nät. Och vänta där ända tills vi kom tillbaka igen.

En tråkig upptäckt gjordes dock i båthuset. Åtta döda svartvita flugsnappare. Varje år har det kommit in någon fågel här och vi har försökt täta överallt på hösten. Över skorstenen och i dörrspringorna och under taket. Men i år var det något slags rekord. Kändes helt fruktansvärt. VAR kommer de in?!

Vi samlade ihop fåglarna jag och Uffe. Och medan storbarnen stack och badade i sjön grävde vi en grav åt dem bland de andra döda djuren vi har här på backen. Missan, Busan, Lisa, Solo, Tuss, Saga och en död sjöfågel som fastnade en gång i vårt fiskenät.

Fredagen var varm och solig och jag skyndade mig ut. Tog fram dynor, la en duk på bordet och intog min frukost i en solstol. Ovanför våra huvuden svärmade hanmyggen i stora svarta moln. När jag och Anna var små brukade vi fånga dem med fiskhåven och dränka dem i sjön. Stora svarta klumpar flöt sedan upp till ytan.

Men hanmyggen bits ju inte, det är ju bara honorna som suger blod och lägger ägg. Så jag låter dem få finnas. Och tänker bittert att åtta svartvita flugsnappare kraftigt hade decimerat skaran.

Morfar eldade alltid åkrarna häromkring på våren. Svedjebränning är bra för den biologiska mångfalden och jag försökte ju redan i påskas men då var det lite för blött i marken efter snön. Nu var det vindstilla och skönt, men snudd på för blött av allt nytt gräs.

Storpojkarna hjälpte mig och hittade samtidigt en kopparödla som de plockade upp och undersökte.

Eldandet gick i makligt tempo ända tills det tog sig en bit ut på ängen och det plötsligt blåste upp. Då fick elden en väldig fart och vi fick stampa, kratta och hetsa som dårar för att elden inte skulle bli utom kontroll. Som tur var hade jag ett gäng rådiga ungar som langade vatten, stäppade i gräset och räfsade. Så snart var elden utsläckt – men adrenalinet pumpade till tusen. Och förkylningshostan var ännu värre.

Var nöjd med att jag fått så mycket eldat, men väldigt missnöjd över hur fort det gick. Hade gärna eldat en större yta under mer kontrollerade former. Så att jag slapp få hjärtsnörp.

Tog en dusch för att få bort all röklukt och svett. När jag tog av mig byxorna hade jag sot upp till låren.

La håret på spolar och bestämde mig för lugnare aktiviteter resten av dagen.

Gjorde ett kilo potatisbullar till de hungriga brandmännen och sedan låg jag på sofflocket i en timme, innan en av mina grannkompisar kom förbi och fikade i två timmar. Väldigt, väldigt trevligt!

Idag ösregnar det i stugan, jag ska göra våfflor till lunch och palt till middag. Laga barnkläder och städa kökskåp. För trots att det är härligt med sol och värme i stugan är det precis lika underbart när det är nio grader och ösregn eller trettiofem minus och två meter snö. Bara att få vara här gör mig lycklig!

Måndagen började i sjukdomens tecken. Bertil var hemma krasslig och jag kände mig själv lite småruggig. Jag fotade recept hela förmiddagen – till Hemmets Almanacka. Sedan slutade jag tidigt och hämtade Uffe och så åkte vi till Trivselkvällen på skolan. Vädret var vidrigt kallt och regnigt. Men humöret var högt ändå.

Byns lärare och barn hade ordnat så fint tillsammans. Ungarna hade fått hitta på aktiviteter som skulle dra in pengar till skolkassan. Några kids hade gjort en tipspromenad med klockrena frågor som ”vad heter denna ko-ras?” och ”vilket emblem sitter på denna traktor?”.

Man kunde hoppa käpphäst.

Och fiska fiskdamm. Uffe fick göra flera kast.

Tio kronor gången!

Under överinseende av brorsan.

Barnen uppträdde, dansade och spelade teater. Folke och Elle var konfrencierer.

Och sedan såldes det mjukglass och parisare. Har inte ätit en parisare på tjugo år. Fyfasen vad gott det var!

Uffe fick låna min mobil och ville ta en selfie.

Sedan ville han att Emil skulle göra något häftigt på bild.

Trivselkvällen avslutades med en fotbollsmatch, barn mot föräldrar. Men vid det laget mådde jag så tjyvtjockt att vi åkte hem.

Gick direkt och la mig i badet för att tina.

Vaknade på tisdagsmorgonen med ont i halsen och kroppen. Hade dock flera jobbrelaterade ärenden i stan så det var bara att trycka en alvedon och dra iväg. Började på NK med en balja te i väntan på att affärerna skulle öppna.

Bloggade och letade citat av kända kvinnor, till Hemmets Almanacka.

Jag gick förbi biblioteket och lånade nya böcker.

Och smet in på Indiska för att kolla lite. Indiska har en helt otroligt fin vårkollektion med fantastiska välarbetade klänningar. Blev frestad, även om jag sällan köper nytillverkat i klädväg. Tog även en outfitbild inne på Lindex. Mormors gamla jumper, kjol jag ärvt av Anna, secondhandfyndade skor och örhängen. Och kappan från Bric-a-brac som jag köpte 2017.

När jag kom hem hade Folke hämtat Uffe på förskolan och Bertil masat sig upp ur sjuksängen. Vi fikade på verandan. Kan inte låta bli att tycka att det är lite mysigt när Bertil är sjuk, så att vi får ha honom hemma och inte bara i stan.

Svängde ihop en brödpudding som föll samtliga på läppen.

Serverades med en klick grädde.

Uffe ville gosa

Tills han ville mosa

Sedan bollade de på gården medan jag arbetade vidare med min mailkorg.

Två av fem åt en sen middag i trädgården. Lingonsylt och potatisbullar.

På kvällen stack jag till kulturutskottets möte nere i byns replokal. Vi planerade för alla trevliga kulturaktiviteter under kommande år.

Jag fick läsa premiärnumret av byns gamla tidning vid namn Getingen, från 1914. Älskar deras inledande anmälan. ”Den politiska ställningen kommer alltid vara rakryggad moderat-liberal-socialistisk, och hava vi för övrigt alldeles samma uppfattning som våra läsare. Frågan om Norrlands kolonisation hava vi satt högt på vårt program”. Hela tidningen är väldigt vitsig och lustig och ger en rolig inblick i livet i den här byn för 110 år sedan. Vi har bestämt att vi ska försöka ta upp utgivningen igen!

Jag kom på att jag såklart borde fråga er läsare om tips på roliga aktiviteter att anordna i en by. Många av er bor säkert i aktiva byar som har sina egna traditioner. Det vi redan har i vår by är bland annat ett årligt luciatåg i kyrkan, gemensamt Valborgsfirande vid sjön och en stor cykelfest varje vår. Kooperativa bion samt en ”gammgrejen-dag” med loppis, fikaförsäljning, hoppborg och en utställning av allehanda gamla grejer. Traktorer, bilar, cyklar, skotrar, frisörprylar och mycket mer. Men vad mer kan man ordna i form av kulturaktiviteter? Vi funderar på Halloweendisko för alla åldrar och kakfestival där alla som vill bakar och tar med och så ordnar världens största kafferep i bygdegården. Men vad har ni för roliga aktiviteter och projekt i era byar som ni kan tipsa oss om?

Här kommer förra veckan i bilder. Enligt era önskemål den oavkortade versionen. Directors cut. Med extramaterial och allt.

Tog morgontåget till Stockholm. Var så glad att jag i sista stund tog mitt förnuft till fånga och bokade det som gick 08.18 istället för det som går 06.15. För med det tidiga behöver jag stiga upp vid fyratiden på morgonen. Skönt att man börjar lära sig.

Kom fram till ett sommarvarmt Stockholm som doftade fantastiskt.

Kan det vara de blommande träden? Det hängde liksom en doft av honung över hela stan.

Fick syn på min formgivare Lotta Kühlhorn som precis innan mig smet in till förlaget. Fnissade till åt hur lika vi såg ut. Helt oplanerat förstås.

Här är jag och Lotta med min underbara förläggare Alexandra. Dreamteam.

Vi skulle gå igenom första utkastet för Hemmets almanacka 2026, som Lotta skissat på. Och så berättade jag mina planer för nästa bok som jag ska skriva i höst och som släpps till våren. Är så peppad!

Det är helt otroligt hur Hemmets Almanacka engagerar. Det händer typ en gång i veckan att någon kommer fram (nästan alltid på gymmet) och vill prata om den, har synpunkter och önskemål. Det är så fantastiskt att få skapa en bok som hänger med under hela bokläsarens år. Och jag kan säga att nästa kalender blir ännu bättre! Har skrivit i min almanacka varje dag och fått en känsla för hur jag kan tweaka den.

Efter mötet åkte jag till mitt hotell, tog en promenad för att få röra lite på mig och köpa sushi. Sedan gick jag tillbaka till rummet och kollade på Sopranos tills det var dags att släcka lampan.

Upp med tuppen (05.30) dagen därpå för att åka till TV4 och göra Nyhetsmorgon. Dagen startade dock med en räcka av de sjukaste incidenter man kan tänka sig. Berättar allt i veckans poddavsnitt och Wollin & Clara. Trodde jag var med i någon slags dålig fars.

Som tur var lugnade det ner sig lagom till sändning.

Jag hade bestämt mig för att temat på min medverkan skulle vara någonting folkbildande. För åttio år sedan tog världskriget slut och kaffet kostade ungefär som idag. Man drygade dessutom ut det med maskrosrötter, ekollon och rostad råg. Och eftersom det var ransoneringar på mycket fick man bli kreativ när man bakade. Så jag visade hur man kan göra småkakor av potatis i form av potatisringar. Samt kronans potatiskaka som är otroligt saftig och glutenfri. Plus en kristidskaka utan varken ägg eller smör. Passande när matpriserna återigen skenar och folk har lite pengar i plånboken.

Det blev riktigt gott och var väldigt roligt. Alla är så trevliga på Nyhetsmorgon men jag vill säga att särskilt Anders är en riktig pärla till programledare och människa. Om du vill se det i efterhand så finns det här på TV4 Play. Jag är med i tre ”ingångar” under sändningen.

Efteråt gick jag och åt lunch med min förläggare Alexandra och gulliga Fanny som också jobbar på förlaget.

Åt något persiskt jag inte minns namnet på men som var väldigt gott.

Sedan begav jag mig till P4 Extra och träffade Titti. Hon är så rolig och trevlig och rapp. Jag bjöd på småkakor och vi diskuterade kakor. Lyssna kan du göra här. Jag kommer in minut 1.28.33 in i programmet.

Sedan satt jag på centralstationen och arbetade tills mitt tåg gick hem. Det blev bara ljusare ju längre norrut jag kom.

Somnade vid två på natten, fullkomligt utmattad. Som tur var erbjöd sig Jakob att ta alla barnen på morgonen så jag fick sova ut till klockan tio. Sedan låg jag i sängen och skrev på poddmanus, för jag skulle spela in två avsnitt med Malin. Men så småningom klädde jag på mig och steg upp.

På eftermiddagen satt Folke och Dahlia och pluggade till historiaprovet. Jag retade dem för att de lät som sådana nördar när de upprört diskuterade Tåget över Bält och Slaget vid Roskilde. Världens gulligaste plugghästar! Efter det palavret fick de sig en rejäl och mättande middag.

Jag gjorde spagetti och köttfärssås och en syrlig sallad på färsk vitkål.

På torsdagen gjorde jag en intervju för Claras Kakbok. Samt hade möte med en agent som jag ska börjar jobba med och som ska ta mina böcker till utlandet! Faktiskt finns flera av mina böcker redan på tolv olika språk, men förhoppningen är många fler. Det känns så roligt när böckerna blir översatta till marknader där ”Underbaraclara” inte är ett namn och böckerna säljer på helt egna meriter. Tog en selfie i Photo Booth innan för att se att sminket i datorkameran var okej. På filmremsan nedanför är alla tidigare bilder jag tagit på samma sak. Ett rutinförfarande.

Provade kläder inför fredagen i vårt kaosiga sovrum. Inget är svårare än att prova kläder när man är trött, ful i håret och känner sig som ett gammalt rat. Men det här var en bra kavaj i alla fall.

På fredagen tränade jag och filmade mig själv för att se tekniken i olika övningar. Här övar jag på negative pullups. Det vill säga att man istället för att dra sig upp i armarna ska sänka sig ner. Men räcket är så högt upp att jag har en bänk som stöd under. Känns som att jag aldrig kommer lära mig att göra pullups. Är helt enkelt för tung.

Sedan gjorde jag diverse ärenden. Var bland annat förbi och kollade ut min nya kamerautrustning. Det är dags att byta upp sig till modernare grejer efter att ha nött på min kamera sedan 2017. Valde en setup som jag jag tror kommer bli fantastisk att arbeta med. Samt ruinera mig fullständigt.

På fredagen följde Bertils klasskompis med hem från stan och sov över. Även Dahlia var här och hälsade på. Alla fem spelade spel medan jag kirrade middagen.

Tacofredag, som brukligt är.

På lördagen började tröttheten ta ut sin rätt. Jag skulle göra min del av husstädningen och det brukar ta 1-2 timmar men det tog typ fyra timmar eftersom att jag mest hasade runt trött och seg.

På kvällen hade vi mammor knytkalas hos Stina. Jag gjorde förrätten. Toast skagen.

Sjukt gott om jag får säga det själv. Stina hade dukat på verandan.

Barnen vräkte i sig.

Småttingar var glada i läsk.

Så fint att få träffa alla ungar.

Det var rätt kyligt så jag var ordentligt påbyltad.

-Folke ta en bild innan jag förstört allt mitt smink!

-Jag ska ta många bilder så att jag får med alla konstiga grimaser du gör när du pratar.

Men jag skärpte mig så han kammade nästan noll.

Fin tavelvägg hemma hos Stina.

Barnen rullade i backen

Och sprang upp igen.

Stina hade gjort en enorm laddning pesto till middag och det var gudomligt gott.

Barnen byggde klossar i halvlek.

Och Ulrika hade kirrat den härliga efterätten.

Sedan satt vi och pratade några timmar och även Emil anslöt, innan det var dags att åka hem.

Tog en helkroppsoutfit innan vi gick in och joinade Jakob i soffan och spelade tevespel.

På söndagsmorgonen kom farmor förbi. Äntligen lite sol och värme! Fy vilken kall maj vi har haft i år. Tänker på förra våren med veckor i sträck av sol och typ tjugotre grader…

Jag fick energi att gå ut i trädgården och arbeta. Den här murkna gamla tunnan som ruttnat sönder och börjat tippa skulle tömmas och slängas på brasan. Jag fyllde över i skottkärran och la ut jorden i mina pallkragar.

Sedan var det dags att ta itu med en riktig surdeg, nämligen växthuset. Har inte orkat städa ordentligt på två säsonger och det syntes kan man säga.

Men nu skulle den städning som påbörjades för några helger sedan slutföras. Jag tömde växthuset på allting. Farmor och Uffe anslöt och hjälpte till att slita ogräs och döda växter. Utan hast men utan rast.

Sedan vände jag på markdukarna så att ogräset försvann. Och pytsade ut tomatkrukorna och gurkkrukorna som snart ska fyllas med plantor.

Och så ställde jag in alla redskap och grejer igen, fast i ny och prydlig ordning! Var så nöjd med mig själv. Är ganska sugen på att ha ett badkar här inne. Så att man kan ligga och bada även dagar när det är för kallt utomhus. Och sedan kan man vattna växterna med badvattnet. Men det här är ju ett bruksväxthus och inget pyntväxthus, så kanske låter jag bli.

Jakob hade köpt Mors dagstårta och dukat fint på punschverandan. Och farmor hade köpt ytterligare en tårta! Så det blev tårtbuffe.

Och jag fick fina kort från barnen.

Så roligt att fira – och bli firad.

Älskar de här ungarna och att se dem härja, gosa, och busa med varandra. Bråket älskar jag inte, men det är karaktärsdanande. För både föräldrar och barn.

Efter fikat gick Jakob, farmor och småbarnen på en skogstur.

Medan jag for runt som ett yrfä och gjorde fint i trädgården. Körde hjulhackan för att få bort ogräs, klippte ner döda perenner och la ut en nystruken bordsduk.

Vitsipporna blommar för fullt. Ska plantera massa fler gullvivor runt den här stenen, för den lyser som ett smycke utanför köksfönstret när jag står och lagar mat.

Jag låg och halvslumrade en stund på verandan och sedan tände jag grillen och satte igång middagen.

Grillade kött och gjorde en potatissallad.

Och Bertil visade kniven han gjort i slöjden. På Waldorf är slöjd ett prioriterat ämne och de gör så fina saker!

Bertil stökade bort middagen.

Och sedan tittade Elina förbi. Hon råkade vara i byn och kom med ytterligare en bit morsdagstårta till mig.

-Den här är BARA till mamman. Du får inte bjuda!

Snyft och böööl vad jag har fina vänner.

Jag avslutade dagen med ett kort gympass i byn. Har insett att pippilotter är den bästa träningsfrisyren, för då kan man ligga med bakhuvudet plant mot alla maskiner men slipper få håret i ansiktet.

Tog sedan en kvällspromenad med Elina i lurarna. Blek kvinna i akut behov av sol.

Vi skulle bara gå en kort sväng, men det var så trevligt att jag kom hem sent. Och då visade stegräknaren på 24 000 steg. Somnade innan huvudet nuddat kudden. Tacksam för ännu en fin och intensiv vårvecka. Nu är det bara tre dagar så reser vi till stugan över Kristi Himmels. LÄÄÄÄNGTAR!

Instagram har ju totalt bytt skepnad senaste åren. Och även om det mest är till det sämre, så har det också sina trevliga sidor. Det har ju fått mig att upptäcka lite nytt. Här är tre tips på konton som kanske är nya för dig med!

Miriam Ezagui

En av de fina sakerna med sociala medier är att man kan bli lite mer allmänbildad och lära sig om människors tro och liv. Miriam är ortodox jude i New York och lever ett (i mina ögon) enormt besvärligt liv omgärdat av tusen regler om alltifrån matlagning, till samliv, kläder och skägglängd. Men när Miriam tar sig tid att förklara bakgrunden till sina beslut så blir det ändå lite mer begripligt. Men inte ett dugg mindre fascinerande.

Myordinarytreasure

Ingenting är så rogivande som att titta på britter som går på skattjakt i vattendrag. Som Jane som sakletar och hittar alltifrån 200 år gamla pipor till silverringar och delar av antika dockserviser på sjöbotten. Allt ackompanjerat av fridfullt vattenporl och klassisk musik. Det är lågintensiv spänning och förväntan när Jane ser något glimma till och håvar upp det. Ordinary treasures indeed!

Aketch Joy Winnie

Hon är en framgångsrik modell för klädmärken som Gucci och Missoni. Samtidigt som Aketch spendera mesta tiden i den ugandiska by där hon föddes. Där lever hon ungefär som hennes släktingar i generationer innan henne gjort. Aketch visar och berättar – om alltifrån maten de äter, till hur de bygger hus med koskit och tar hand om sina djur. I många klipp driver hon med de fördomar och den okunnighet som finns om ”afrikaner”. När man inte ens gör skillnad på olika länder utan högst svepande pratar om denna enorma kontinent. Hon är rolig, bitsk och lika hypnotiserande vacker som naturen hon vistas i. Väldigt härligt att följa!

Snabbhej från reklampausen i Nyhetsmorgon där jag denna dag är med och bakar kristidskakor ur min nya bok Claras Kakbok. Potatisringar, kronans potatiskaka, änglamat och kristidskaka. Kika in vettja!

Påminner om att Claras kakbok är en toppenfin morsdagspresent. Köp den i närmsta bokaffär eller till specialpriset 199 kronor, på Bokus här!

Okej tillbaka till kakbaket….

Här kommer den senaste veckan i bilder. Ja, jag måste börja dela upp det här i mindre bitar snart, för det blir så oerhört långa inlägg. Men ni får stå ut idag!

På måndagen skrev jag två poddavsnitt, spelade in dem OCH spelade in en reel till en annonsör. Huvudet brann men på kvällen tog jag en härlig promenad med Elina.

Inledde tisdagen med att träna. Älskar min loppade Tommy Jeans-tröja.

Sedan gjorde jag diverse ärenden på stan. Gick bland annat förbi Akademibokhandeln och signerade alla deras ex av Claras Kakbok. Så nu hittar du den signerad både där och på Anettes byggnadsvård i Nordmaling.

På eftermiddagen satt jag på NK och skrev och bredvid satt en tjusig dam. När hon skulle gå lämnade hon en servett på mitt bord med bestämd min. Jag hann tänka att det var en uppmaning att städa upp för att jag var rörig. Men sedan såg jag vad hon skrivit och blev så glad!

På onsdagen jobbade jag som en gnu och fotade ingenting. Utom en allting-tallrik till mitt krassliga barn som inte hade någon aptit. Man bara lägger på lite olika småplock och hoppas att blandningen och variationen ska göra dem sugna på att smaka något.

På torsdagen hade jag en extremt arbetsintensiv dag, på grund av mitt eget klanteri. När Uffe lämnades på morgonen stapplade han fram och beklagade sig.

-Aj aj aj jag har sån huvudvärk i foten.

Och det förstår man ju precis hur det känns. Efter jobbet cyklade jag och hämtade Uffe. De hade firat förskolans dag på badplatsen bredvid, inspirerade av Pippi på Tivoli. De fick leta Pippis guld, kasta boll på burkar, testa om de var lika starka som Starke Adolf, göra ansiktsmålning och mycket annat roligt. Dessutom hade Lilla Gubben kommit förbi. Pippis häst! En riktig häst som såg ut precis som Pippis, med svarta príckar och allt. Är så tacksam för att vi har världens bästa förskola som ordnar så mycket roligt för våra barn.

Vi cyklade hem tillsammans på lådcykeln som Jakob lagat och servat inför säsongen. Trevlig skolväg har vi också.

Efter en snabb middag var det raskt iväg igen. På med läppstift och upp med håret.

De enda byxorna jag kan lida – mina röda jeans från Sezane. Ihop med loppade skor från Lacoste och mormors gamla jumper.

Det var dammenstädning på schemat. Varje vår samlas helahalva byn och städar alla allmänna områden. Krattar, oljar in och gör fint för att kunna släppa på vattnet igen och fylla badplatsen.

Barnen hjälper också till att göra vår på byn och på slutet bjuder byaföreningen på hamburgare till alla som har arbetat. Alltid väldigt trevlig arbetsgemenskap. Jag kunde dock bara vara med en kort stund för jag skulle till bönhuset.

Det var nämligen körrep för helgens gudstjänst.

Och fullt med folk som vårstädade och gjorde fint även där.

Älskar att sjunga i kör! Den där enkla vardagsgemenskapen och sångglädjen.

Sedan avrundade vi

Och åkte hem igen.

På fredagen var det upp med tuppen för att träna och sedan leverera material till boken. Tog på mig min favoritkjol jag ärvt av syrran, en kofta från bric-a-brac och mina skor från Sezane.

Samt loppade örhängen och väska.

Sedan åt jag lunch med en kompis jag inte träffat på tjugo år, men som jag spelade teater med under hela tonårstiden. Det var så otroligt roligt! Vår teatergrupp Luncha med Lars, var typ en av mina livlinor under de åren. Är för evigt tacksam till teatergänget.

När jag slutat för dagen tog jag Elina i armkrok, hämtade Bertil på Waldorfskolan och så åkte vi hem till byn.

Elina ville nämligen fira min födelsedag. Men va, fyllde du inte år i april? Kanske någon tänker.

Johodå. Men vi firade samtidigt Elinas födelsedag och hon fyllde år den 2a januari. Så vi är definitivt kvitt.

Elina hade bakat frallor och vi drack te och surrade i några timmar.

Till fredagsmys ville Uffe se ”Sköndjuret och Öhornet” vilket var en så fantastisk titeltolkning av Disneyfilmen att han nästan fick sin vilja igenom. Men istället blev det Malcolm in the middle.

På lördagsmorgonen inledde vi med att städa huset. Sedan drog vi till byns idrottsplats, för Jonnalöpet. Ett toughest för barn som bär namn efter byns stolthet Jonna Sundling.

Brorsorna värmde upp

Medelst hjälp av klövdjur.

Och sedan satte det igång. 400 meter eller 800 meter av hinder och löpning.

Och slutligen målgång.

Svettigt värre.

Och därefter medaljutdelning.

Trodde aldrig att jag skulle älska sånt här, men det var så sjukt trevligt att snickesnacka med grannar, äta hamburgare och heja på alla barn man känner. Fröken Frida som alltid har halstabletter eller annat gott i fickorna att bjuda sina förskolebarn på.

Och vilken fantastisk by vi har med ideella krafter. Det här evenemanget med 150 barn styrde idrottsföreningen upp och för några år sedan tog ett gäng småbarnsmammor tag i saken och byggde ett riktigt bra gym i byn. Ska man bo på landsbygden så behövs dådkraft.

Efteråt ville barnen stanna och leka på skolgården. Så då gjorde vi det. Folke visade stolt upp de bästa ställena som Uffe kan leka på när han börjar där i höst. Jag gungade kompisgungan med dem och skrattade och skrek som en stucken gris när Folke gjorde våldsam fart. Tyckte att det var ungefär som att åka Helix på Liseberg.

Så fin skolgård med roliga lekställen.

När vi kom hem la jag mig i hammocken och läste Udolphos mysterier och åt vindruvor och slumrade några timmar

Innan hela familjen packade in sig i bilen och åkte till stan för att se Bertils teaterföreställning. Så glad att han precis som jag upptäckt hur roligt det är med teater och vilken oslagbar sammanhållning det ger till en grupp.

Björkarnas stad full av helgflanerande människor.

Helgflanerande brorsor.

Hela Umeåsläkten hade samlats för att kolla på…

…när Bertils teatergrupp spelade en teatergrupp som övade Hamlet. Uffe satt med uppspärrade ögon hela föreställningen.

Efteråt gick vi allihopa och åt sushi och firade vår duktiga pojk’.

Barnen apade runt med massa överskottsenergi i kroppen, när vi gick till bilen. En full epa-raggare passerade oss och stannade chockad och pekade på mig och sa

-Hon har mååååånga barn!

Ungefär som att jag var döv. Skrattade rakt ut för att det var precis så det kändes just då. Som att jag hade en tretton, fjorton söner i släptåg ungefär. Men eventuellt var det också en komplimang till Jakob att han såg ung ut. Som mitt fjärde barn.

Sedan körde vi hem och såg på Eurovision. Så stolt över KAJ. Men visst vann rätt låt? Var golvad av Österrike.

På söndagen var det upp direkt, för jag skulle ju till bönhuset för gudstjänst. Charlotte hälsade välkommen. Det är förresten denna underbara människa som ni möter om ni mailar mig. För Charlotte är min högra hand i allt administrativt i företaget.

Vår kör sjöng Sommarens dörr står nu på glänt, där står hon och niger… och jag tänkte med tacksamhet på min körledare Lage som som nötte in denna under gymnasiet, så att altstämman är ristad i hjärnbarken.

Temat för gudstjänsten var ”Den fasta klippan”.

Och i barnrutan illustrerades tydligt skillnaden på att bygga sitt liv på sand eller på bergshällen.

Tålmodiga barn.

Som fick spring i benen efteråt.

Kyrkfikat tog vi på picknickfiltar i gröngräset.

Vårens första gräsmattefika.

-Stör mig inte barn, jag njuter.

Klas var driftig och försåg sig med fikabröd från köket både två och tre gånger. Det gäller att se till sina behov.

Barnen härjade och spelade fotboll.

Och sedan åkte jag hem för att baka till tisdagens Nyhetsmorgon. Det är svårt att livebaka i studion, mer än några enkla småsaker.

Så det mesta är förberett. Jag ska baka ur min nya kakbok med klassiska svenska recept. Temat på recepten är kristidskakor.

Sånt man bakade när allt var ransonerat. Då man drygade ut kaffet med maskrosrötter och rostad råg – och kakorna med potatis.

Gjorde bland annat dessa delikata potatisringar, doppade i pärlsocker. Medan barnen tog cykeln ner till sjön för att bada.

Till middag gjorde jag en ljummen sallad på kylskåpsrens. Matvete, norrloumi, kyckling och olika frön, nötter och grönsaker.

Och barnen proppade i sig med god aptit.

Till dessert fick alla som ville en hallonruta.

Och sedan jag packat och gjort iordning allt stack jag och Bertil till gymet för ett kort kvällspass. Det har varit en absolut fullmatad vecka – både av arbete och ideella engagemang. Men så roligt det har varit! Och efter Stockholmsresa lugnar allting ner sig.

Ha en fin måndag allihopa! Det ska jag ha.

Hela familjen var så trött igår att vi avrundade fredagsmyset vid niotiden. Vi har börjat kolla på Malcolm in the middle tillsammans. Älskade den serien när jag var i tonåren och nu när jag tittar identifierar jag mig starkt med mamman. Även om mina pojkar försäkrar mig om att jag inte alls är så skräckinjagande som Lois. Även om jag kan ryta på samma sätt! Vi skrattar i alla fall högt åt allt roligt, särskilt den kufiska lillebrorn Dewey med de utstående öronen. Visste ni att hans mamma är svensk förresten? Jag låg i sängen och redigerade bilder ett tag innan jag somnade och vaknade sedan 05.30 imorse. Mörkläggningsgardinen i sovrummet är trasig och det är full morgonsol här inne.

Jag låg först och trynade en stund, tills jag plötsligt mindes allt som behöver göras i helgen. Vi ska städa huset, Jakob ska skriva vidare på sin uppsats, Bertil ska ta tåget in på ett kalas och de mindre barnen ska vara med på Jonnalöpet, ett toughest-lopp som går uppe på idrottsplan i byn. Sedan ska vi åka in till stan och se Bertils teateruppspelning med hela tjocka släkten. Därefter hem och kolla på Eurovision. Imorgon blir det en tidig dag för vi ska till bönhuset för gudstjänsten som jag medverkar i. Ska dessutom baka en långpanna hallonrutor till kyrkfikat. Därefter hem, packa och baka tre sorters kakor jag ska ha med mig till Stockholm på måndag. Då jag ska träffa förlaget och min formgivare Lotta och jobba med nästa Hemmets almanacka. På tisdagen ska jag baka i Nyhetsmorgon hela förmiddagen och sedan gästar jag Titti Schultz i P4. Och därefter hem igen. Puh!

Den här veckan har varit lite galen. Någonting extra har hänt varje dag, vi har haft sjuka barn och jag har själv varit krasslig. Men jag tyckte ändå att jag hade koll på läget – tills jag insåg att jag hade missförstått en deadline och fick extremt bråttom. Längtar väldigt mycket till nästa helg när den här aktivitets-toppen är passerad. För det är inte bara arbetet som tar tid, utan alla de där roliga extrasakerna jag vill göra i maj. Precis som i december. Enorm vilja men lite tid.

Tack förresten för alla otroliga kommentarer på förra inlägget. Blev jätteglad.

Bjussar för balansens skull på en bild från just precis nu. Svullen efter natten, kaffespill på morgonrocken, och orkade inte sminka av mig igår. I håret ser jag ut som Anne-Lie Rydé anno 1983.

Vilka pappernyhetsstidningar läser du? Inte en enda längre, förutom enstaka Aftonbladet jag köper när jag är i stugan. För att det är mysigt att bläddra och skicka runt och ha läst samma saker så att man kan diskutera.

Vilka digitala dagstidningar prenumererar du på? Har digital prenumeration av DN och SvD och läser Sydvenskan sporadiskt (bara för att den ingår i DNs prenumeration och det är roligt att läsa en lokaltidning från en annan del av landet). I perioder har jag också en digital prenumeration på Västerbottenskuriren. Tror jag ska skaffa det igen nu. Den läser jag för att ha koll på det som sker i mitt närområde.

Läser i DN och SvDs app åtminstone en gång om dagen. Helst krönikor, kulturbevakning, ledare och politiskt material. Gärna reportage av utrikeskorrar och personporträtt förstås. Sedan kollar jag på Aftonbladet och Expressen varje dag. Läser mest rubriker för att få en uppfattning om nyhetsläget.

Vad tittar och lyssnar du på för nyheter? Jag hör ofta på Ekot. Förut lyssnade jag på P1 Morgon och Studio Ett, men klarar inte längre av allt rapporterande. Det blir för mycket att ta in. Tittar i princip aldrig på nyheterna på tv. Märker att jag bättre uppfattar vad som sägs när jag inte distraheras av presentatörens frisyr eller den intervjuades konstiga jacka. Det enda negativa med att så sällan se på nyheter är att man blir rätt dålig på ansikten. Att känna igen makthavare och sådär. Det kan få en att känna sig lite dum.

Lyssnar du på några nyhetspoddar? Ja, det gör jag! Det politiska spelet, USA-Podden, Ekots lördagsintervju, Konflikt i P1 och Radiokorrespondenterna. Sedan The rest is politics US och Pod save America. Ibland The Weekly Show med John Stewart. Och beroende på hur man definierar en nyhetspodd så kanske också Stormens utveckling och Mediepodden angränsar till det? De tar i alla fall upp aktuella frågor i samhället och inte sällan politik i någon form.

Har du på pushnotiser från några nyhetssajter? Absolut inte. Har knappt några pushnotiser överhuvud taget. Usch!

Vem diskuterar du nyheter med? Min pappa är väldigt allmänbildad, hänger med och läser och ser allt. Min svärmor lika så. Av mina kompisar är det framförallt Erica och Malin som är nyhets-savy. Kanske för att de är journalister? Tycker alltid att det är kul att höra deras tankar om nyhetsläget.

Måste man verkligen lyssna på nyheterna? Det är klart man måste! Så viktigt att hålla sig någorlunda uppdaterad på världen. Däremot måste man anpassa det till vad man klarar av. Brukar till exempel råda kompisar som är nyblivna mammor att sluta kolla på nyheterna en period. Det blir för jobbigt när man känner sig skör och hudlös. Och man behöver inte höra allt i detalj eller ha alla notiser på. Men det är ens medborgerliga plikt att hålla lite koll.

Vilka nyheter får dig att gå igång? Jag är inte en bättre människa än att jag tycker att det är väldigt spännande med olika former av politiska skandaler! Och nyheter om miljöpolitik, eller rättare sagt bristen på den. Det gör mig galen!

Vilka nyheter får dig att somna? Ekonominyheter.

När stänger du av nyheterna? När journalisten har en irriterande röst, inte ställer rätt frågor eller smaskar när hen pratar. FY!

Mars var en månad när jag läste massor, medan april ägnades åt en och samma bok. Här är vad jag läste!

Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet – Elena Ferrante.

Jag läste alltså de sista tre delarna i tetralogin som börjar med Min fantastiska väninna. Och det var läsnjutning från första till sista sida. Ferrante berättar skickligt – men lämnar samtidigt mycket mellan raderna för mig som läser att tolka och själv försöka förstå. Och trots att berättelserna om våld, korruption och fattigdom känns så långt ifrån mitt eget liv finns det en stor igenkänning i relationen mellan Lila och Lenu. Att stå så nära en vän, älska henne och hoppas på henne – och samtidigt alltid vara rädd att bli omsprungen. Tänk om hon är bättre än jag? Tänk om jag blir lämnad kvar? Tänk om ingen kommer att älska mig?

Medan första boken är en barndomsskildring handlar de tre sista om tonårstiden, vuxenblivandet och slutligen åldrandet. Lenu gör karriär som författare och gifter in sig i den Italienska akademins elit. Men hennes arv från Neapel förföljer henne när Lila och Nino framträder ur skuggorna.

Den här bokserien är en sådan omtumlande och fantastisk läsupplevelse. Drömde om den på nätterna i flera veckor efteråt. Blir alldeles rörd när jag tänker tillbaka på den och förstår verkligen varför den blivit så älskad och hyllad. Det enda ”problemet” är egentligen alla snarlika italienska namn som man kan röra ihop. Just därför tror jag inte att den passar så bra att lyssna på. Läs den istället!

Nord och Syd – Elisabeth Gaskell

Bloggläsarna Malin och Anna har båda tipsat mig om Elisabeth Gaskells bok Nord och Syd från 1854. En av de brittiska klassikerna som helt gått mig förbi. Blev så glad när jag fick hugga in på nyöversättningen från 2022.

Så här står det på baksidan av boken:

Den unga Margaret Hale kommer till Milton i norra England tillsammans med sin far, som blivit frikyrkopastor efter att ha lämnat statskyrkan och en församling i den lantliga södra delen av landet. Mötet med den sjudande fabriksstaden och dess hårda klassgränser blir en chock för henne. Arbetare och fabriksägare drabbar samman på gatorna, och de första strejkerna utbryter. För Margaret är det lätt att välja sida, hon får många vänner bland de fattiga och hamnar i konflikt med den nyrike textilfabrikören John Thornton, som föraktar sina arbetare. Men de svåra motsättningarna i samhälle och ekonomi kan inte förhindra att de två dras till varandra. Samtidigt som det viktorianska England förändras för alltid äger en kärlekshistoria med förhinder rum.
Med industristaden Manchester som förebild bygger Elizabeth Gaskell upp en hård och hänsynslös värld, men också hoppfull; de sociala förändringar som tar sin början visar också att en större mänsklig förståelse är möjlig. Nord och syd är en klassiker i den engagerade samhällslitteraturen, på nivå med Dickens eller Balzac, men med en helt egen människokännedom.

Boken skrevs bara några decennier efter Austens sista böcker kom ut. Men det är ett helt annat England som skildras. Gaskell var själv djupt troende och det märks i Nord och Syd. Hon var prästfru och besökte fattiga arbetare i Manchester och såg på nära håll deras armod. Och inte bara det materiella armodet – utan det själsliga. Det som uppstod när människor lämnade landsbygden, som trots fattigdom i alla fall var rikare på sammanhang och gemenskap.

Under industrialiseringen uppstod det svåra konflikter mellan arbetare och fabriksägare. Gaskell betraktade kristendomen som en kraft för social rättvisa och försökte med sitt skrivande visa på de olika stridande sidornas perspektiv. Samtidigt är Nord och Syd en kärlekshistoria. Två personer med starka aversioner mot varandra – som ohjälpligt dras ihop som magneter. Och jag sympatiserar så med Margaret genom boken. Hur hon ryser inför modernitetens stelhet och brist på skönhet. De nyrikas okunnighet och förakt för klassisk bildning. Och hennes hopplösa längtan tillbaka till lugnet som naturen ger.

Jag njöt av att läsa Nord och Syd, även om jag saknade de lustiga och syrliga iakttagelserna av den mänskliga naturen. Sådant som både Austen, Eliot och Dickens gjorde så bra. En annan invändning mot boken är den nästan outhärligt schablonartade bilden av den fattiga flickan Higgins och hennes familj. Och inte minst i dialogen dem emellan, som språkligt låter som Åsa-Nisse och Klabbarpan. Kanske är det översättningens fel? Jag vet inte, men jag skyndade mig förbi de passagerna.

Att ha läst böcker som skildrar industrialiseringen, hjälpte mig verkligen att på ett djupare plan förstå situationen när jag besökte Addis i Etiopien. Där människor i tusental lämnar fattigdomen på landsbygden för att söka lyckan i stan. Där landsbygden är helt utan framtidsutsikter, men i alla fall erbjuder någon slags trygghet i form av ett sammanhang. I staden är ungdomarna ensamma, utelämnade och blir också utnyttjade. Flickor fastnar i prostitution och kan eller vågar inte återvända hem. Pojkar används till hårt och farligt kroppsarbete med livet som insats. När jag var i Addis gick tankarna ofta till Henning i Mina drömmars stad. Som ju kom till Stockholm i början av industrialiseringen, under en tid när Sverige var ett av världens fattigaste länder och folk levde i ett enormt armod.

Man kan inte läsa sådana böcker och sedan gå runt i Stockholm eller London – utan att tänka på de fattiga pojkar som slet sönder sina kroppar för alla de pampiga hus och kyrkor som står där idag. Och det ger också en vidare förståelse inför de länder som idag genomgår samma omskakande utveckling och industrialisering.

Månstenen – Wilkie Collins

”Månstenen är den första och den sista detektivromanen, och jag vill fråga deckarslukarna vad mer som egentligen tillförts genren sedan den här” Så skrev författaren och recensenten V.S. Pritchett om denna deckarklassiker och föregångare i genren. Och så här står det på baksidan av boken, skriven 1868:

”Den ovärderliga månstenen stals från ett indiskt tempel och sägs nu bringa otur till dess ägare. När Rachel Verinder fyller arton år får hon den i present, men samma natt blir den stulen. Polisdetektiven Cuff anländer till herrgården bara för att inse att var och en i hushållet är misstänkt.

Utöver en trollbindande berättelse, briljant återgiven av olika karaktärer i boken, får vi här också se åtskilliga berättargrepp födas som sedan blivit allmängods i deckargenren. Samtidigt är upplösningen och förklaringen långt ifrån genrens senare konventioner och har därför fortfarande förmågan att överraska dagens luttrade deckarslukare”

Månstenen är humoristiskt och piggt skriven. Historien rullas upp när de olika karaktärerna i boken själva får skriva ner sin version av vad som egentligen hänt. Jag fnittrar åt tjänaren Betteredges omständiga hågkomster och noteringar. Och ännu mer åt den skenheliga Miss Clack, en inskränkt och djupt religiös gammal ungmö. Collins hade verkligen ett öka för den mänskliga naturen. Och för ett riktigt bra mysterium!

Boken är omkring sexhundra sidor lång, men den kändes mycket längre. Kanske var det bara bristen på sammanhängande lästid som gjorde att jag upplevde den så? För den var inte trist eller dålig. Bara lite…lång.

Det är så härligt att gå promenader igen, nu när skogen är framtinad och torr. Jag väljer olika skogsstigar varje kväll. Ibland ser jag en räv, skrämmer upp en tjäder eller hör en älg braka iväg mellan snåren. Igår kväll var det så varmt att jag kunde gå utan jacka. I sneakers, träningstights och en kofta.

Skrev två poddmanus och spelade in båda igår. Lyckades svänga ihop en reel också, trots tidsbristen. Vaknade innan väckaren ringde på morgonen och kände mig utvilad och arbetssugen. Så fantastiskt med maj! Att få en slev extra ork.

Jag har några ganska intensiva veckor framför mig och känner att jag behöver sätta på mig en mental korsett. Det finns inte tid att oroa sig över arbetsmängden eller fara iväg i tankarna. Jag ska bara nöta på och det kommer att lätta så småningom. Mest är jag glad över att orka jobba och att ens ha jobb och intäkter efter ett ganska torrlagt 2024.

Här kommer hela veckan i bilder och det är ett vääääldigt fullmatat blogginlägg, så det är bäst att du ställer in alla lektioner, avbokar alla patienter och ringer sjuk till dina kunder. Du behöver nämligen avsätta resten av den här dagen till läsning.

På måndagen hade jag ett arbetsrejs vid matbordet, för att återta kontrollen. Malin skrev ”Jag blev avgrundsdjupt avundsjuk på den frenetiska GÖR-energin som vibrerade i min lur”. Det var för att jag skickade iväg tusen mail till henne om allt möjligt vi måste fixa.

På kvällen hade vi syjunta hos Stina. Den första på flera månader, eftersom jag lyckats vara bortrest eller upptagen så många veckor. Jag hade med mig en klänning att sprätta, en att fålla och en T-shirt att nästa upp ärmarna på.

Cola, vindruvor, vattenmelon och SÅ mycket att prata ikapp om. Jag satt bara och gapade över deras bravader.

Det var svinkallt på måndagen och på promenaden hem från juntan snöade det. Och fortsatte hela natten. Var helt vitt i byn när jag vaknade på tisdagen.

Jag åkte in till stan, tränade tungt, fick iväg bokkapitel och tog en svängom på loppis i jakt på specifik rekvisita jag behöver till ett jobb.

Älskar att detta är en helt legitim arbetsuppgift för mig. Snacka om att göra sin hobby till ett jobb. Blev förresten vådligt förtjust i detta bordsur med keruber och rosor. Så smaklöst och fantastiskt.

På kvällen var det körrep i kyrkan, inför nästa veckas gudstjänst. Så roligt och svårt! Skrattade väldigt mycket när vi försökte lära oss altstämman på en ny låt och det visade sig fullkomligt omöjligt för oss. Tur att vi har ett övningstillfälle till innan det är dags att uppträda.

På onsdagen jobbade jag hemifrån. Hade möte för bokslut, hanterade massa administration och tog en lunchpromenad med Essa som fick springa av sig.

På kvällen lämnade jag Folke på scouterna. De samlades vid bygdegården och övade någon form av spårning.

Han kom hem väldigt kall och glad i alla fall

Och jag gjorde varm choklad och mackor till kvällsfika.

Hela torsdagen ägnade jag åt att spela in en reel för ett samarbete. Stegräknaren visade 17 000 steg när jag var klar. Jag skulle vara ute i det svinkalla vädret och försöka få det att se somrigt ut. Roligt men omöjligt uppdrag. Tog på mig loppade ullkoftan OCH mormors gamla polotröja efteråt för att få upp värmen. Manchesterkjolen är även den ett loppisfynd och mina loafers har jag ärvt av syrran. Sedan drog vi till bönhuset för andra gången den här veckan.

Det var nämligen tacotorsdag! Vilken lyx att slå sig ner och äta och prata ikapp med folk i byn.

Tacos på en blandning av älgfärs och fläskfärs, förstås.

Barnen var peppade och försåg sig rikligt.

EFS-pynt!

Skrattade så mycket när jag såg den här bilden av mig och Ylva-Karin.

-Gör jag alltid sådana där grimaser när jag lyssnar? frågade jag barnen

–Ja mamma jag har faktiskt tänk på att du gör det. Du har väldigt mycket mimik och konstiga ansiktsuttryck och viftar med händerna. Sa tonåringen som skonar ingen.

Tur att det ändå finns vissa barn som vågar prata med mig. Tror att Ylva visade sitt trasiga nagelband för mig här och att mina spegelneuroner gick bananas.

Efter maten var det en kort andakt. Det här är en av mina favoritpsalmer.

Och sedan fick barnen hjälpas åt med en tavla med handavtryck i formen av ett hjärta.

Och guldfärg som fogar dem samman.

Vårt lilla bönhus på femtiotalet.

När Bertil var liten trodde han att bönhuset var huset där byns bönor förvarades. Med tanke på hur mycket bönor vi odlade på Marstorp på den tiden var det ett rätt rimligt antagande.

Vaknade till den här synen på fredagen och fick god lust att dra täcket över huvudet och ge upp på dagen.

Jag var rysligt trött och beklagade mig för Bertil. Hur ska jag orka träna idag?

-Men mamma du vet väl att det alltid känns bättre efteråt.

Och så en tröstande klapp på axeln. Tänk att det stämde bra! För efteråt jobbade jag i dubbel hastighet.

Lördagsmorgonen inleddes med husstädning. Och sedan satte jag fart utomhus, eftersom väderleken plötsligt slagit om och värme väntades.

Jag kånkade fram de gröna utemöblerna och tvättade dem. Monterade taket på hammocken och hängmattan mellan träden. Drog fram grillen och planterade fler vårblommor. Jakob kämpade samtidigt på med våra cyklar. Folkes växlar har nämligen gått sönder, det är punka på Bertils cykel. Och det är dessutom punka på framhjulet på min damcykel. Plus att jag kört på en spik med lådcykeln, så den var också ur funktion. Mycket att försöka åtgärda.

Tur att farmor kom ut med gott humör och lördagsgodis till barnen. Dahlia hälsade också på.

Det lektes med ballonger, studsades studsmatta och härjades. Och efter att jag varit på affären gick vi upp i skogen på en promenad.

Där var det vindstilla och skönt. Just vid vårt hus är det så öppet och vindpinat nämligen.

Kroka arm med storebrorsan.

Vi hittade en gammal björk med en enorm masurknöl. Vilket slöjdämne! Av den kan man göra världens största vrilskål, om man är lagd åt det hållet.

Vi traskade upp på berget och beundrade utsikten.

Inspekterade hur deras koja klarat vintern.

Barnen påstår att de vill övernatta i den här ”kojan” i sommar. Kan inte tänka mig något värre ärligt talat.

Sedan la vi oss i mossan

Tittade på trädtoppar

Och på utsikten.

Och när det blev trist skulle det brottas.

Klättras

Och klängas.

En storebror kan vara ens alldeles egna tivoli!

Sedan vill barnen ta den branta vägen hem.

Essa var väldigt skeptisk till att låta valparna ge sig iväg själva. Men hon fick traska den vanliga vägen med mig och farmor.

När vi kom hem stekte jag upp lite torr sockerkaka och serverade med vaniljglass på verandan.

Mycket populärt.

Det var också mycket populärt att bränna farmor med ett förstoringsglas.

När hon åkt hem för dagen så drog vi ner till sjön. Barnen ville nämligen bada.

Fem grader i vattnet. Men okejdå!

Klart man måste fånga vårens första varma dag.

Det huttrades och skreks och barnen hoppade runt som om de gjorde audition för Riverdance. Två gånger doppade de sig med huvudet och allt.

Så! Nu är sjön invigd för säsongen.

Väl hemma igen byltade de på sig varma kläder och filtar och så åt vi middag på verandan.

Dahlia sov över så barnen var uppe sent. Själv vaknade jag 06.40 för att sovrummet badade i ljus.

Snart kom de små upp.

Jag drack morgonkaffe på verandan

Och barnen körde ritleken

Och hjälpte mig i växthuset.

Växthuset behöver storstädas. Tar det dock lite pö om pö.

Så här är det alltid för mig: jag kommer på att jag ska göra något (som att skotta ur komposten) och blir så ivrig att jag inte ens kommer ihåg att byta om. Börjar arbeta direkt i klänning och ballerinaskor.

Startsträcka: 0

Bertil knäppte bilden.

Vi har två varmkomposter. När en är full påbörjar vi den andra och då får den första stå och brinna. Och så växlar vi.

Emil joggade förbi och stannade och pratade och Uffes kompis kom och hälsade på. Älskar sommarhalvåret när man får vara sådär spontant vardagssocial och känna sig som del av en gemenskap.

Sedan bakade jag en morotskaka och la mig att sova i hammocken medan den gräddades.

Till middag premiärgrillade jag.

Och svängde ihop en enkel potatissallad. Och till efterrätt åt hela familjen den goda morotskakan. En rent lukullisk måltid!

Och så drog jag iväg till gymmet för veckans tredje pass. Det kändes tungt men jag påminde mig: det känns alltid bättre efteråt. Och det gjorde det verkligen!

I höstas slutade jag reklammärka mina egna böcker i mina egna flöden. Argumenten bakom det beslutet går att läsa här. Det var ett experiment och jag uppmanade läsare som kände sig vilseledda att anmäla inläggen – för att få saken prövad och vägledning framåt.

En enda anmälan gjordes till Reklamombudsmannen. Tyvärr inte på ett typiskt inlägg – utan ett väldigt otypiskt sådant. Där jag bäddat in en film som innehöll reklam för min bok. Ett sådant inlägg har jag aldrig gjort förut.

Reklamombudsmannen hörde efter jul av sig och berättade att de skulle granska detta inlägg. Jag skrev om det här. Och detta genmäle skickade jag till Reklamombudsmannen, att ha med i sin granskning:

”Anmälan gäller en film som ligger på min blogg underbaraclaras.se. I filmen ser man hur jag bläddrar i gamla Husmoderns Köksalmanackor och berättar om hur de kunde se ut förr. I slutet av filmen förekommer också min egen bok Hemmets Almanacka. På bokens omslag står mitt namn Clara Lidström stort och det första jag säger när boken syns i bild är ”Inspirerad av dessa böcker skapade jag Hemmets Almanacka” och så berättar jag hur jag skapat boken. Jag bläddrar i filmen igenom Hemmets Almanacka och förekommer själv på flera bilder. Jag anser därför att detta inlägg inte är smygreklam. Tvärtom är det uppenbart att jag gör reklam för min egen bok. Filmen publiceras dessutom på bloggen tillsammans med texten

”Fram till på söndag kostar förresten min bok Hemmets Almanacka 199 kronor på Bokus. Om du vill passa på att kirra lite julklappar till alla du tycker om, alltså!”

Det anser jag gör det ännu tydligare att boken i filmen är min egen produkt, som jag förstås har ett ekonomiskt intresse i. För min läsarskara så är jag också känd som författare efter att ha gett ut femton böcker under det senaste decenniet.

Jag har studerat andra profiler i sociala medier och hur de reklammärker sina egna produkter. Jag har noterat att det inte är kutym att författare reklammärker inlägg som handlar om deras egna böcker. Inte heller artister som tipsar om sin nya singel eller skådespelare som berättar om en ny film där de medverkar. Om RO bedömer att jag märkt ut mitt inlägg på fel sätt, vore det värdefullt för mig att få veta på vilket sätt mitt fall är annorlunda. Och om reglerna på något sätt skiljer sig åt mellan mig och andra författare?

Det vore också intressant att veta om RO bedömer att jag bör märka ut när jag i bloggen tipsar om min podd eller länkar till mitt instagramkonto. Också det kan ju sägas vara reklam för verksamheter som jag har ett kommersiellt intresse i.”

För några veckor sedan kom RO med sitt utlåtande. Enligt deras bedömning var det inte tillräckligt tydligt i det anmälda inlägget att det innehöll reklam för min bok. Så jag fälldes. Och därför har jag nu gått tillbaka och reklammärkt det inlägget tydligt. Jag kommer heller inte posta ett liknande inlägg med en inbäddad film, utan att reklammärka det tydligt.

Vad händer nu? Reklamombudsmannen är ingen myndighet utan en stiftelse och näringslivets självreglering. Inget straff eller påföljd sker för den som blir fälld. Och tyvärr har jag inte blivit mycket klokare av detta experiment, eftersom den viktiga principiella frågan inte alls blivit utredd: ska influensers som är författare agera på ett annat sätt än författare gör, när de skriver om sina böcker?

Tidningen Resume intervjuade mig om fällningen och tyvärr ligger intervjun bakom betalvägg. Men så här skriver jag som svar på frågan om det inte är bättre att vara extra försiktig som influencer, för att inte riskera att någon blir vilseledd?

– Absolut, då tänker jag att det är jättebra om Reklamombudsmannen klargör att alla författare, musiker, poeter och skådespelare som berättar om någon som helst produkt som de har ekonomiskt intresse i: en föreställning, skiva, bok, att de i så fall måste reklammärka varenda inlägg. För att just nu så sker ju inte det. Influencers är, vad jag ser, mycket duktigare än författare som inte är influencers, på att följa reglerna. Jag är inte emot kravet på reklammärkning, men då ska det göras konsekvent och gälla hela Mediesverige.

Resume frågar också om hur jag ser på framtiden, eftersom detta var ett experiment. Kommer jag fortsätta med experimentet?
– Jag vet faktiskt inte. Jag har i efterhand lagt till en reklammärkning, det känns viktigt. Men jag funderar nu på om jag borde anmäla flera av mina egna inlägg, eller om jag ska anmäla andra profiler – inte för att jävlas, men för att reda ut vad som gäller. Jag undrar vad som räknas som öppen reklam.

För mig har tydlig reklammärkning för mina annonsörer alltid varit en hederssak. Jag är noga med att märka ut betalda samarbeten och jag skulle aldrig medvetet vilseleda dig som läser min blogg. Jag har helt enkelt ingenting att vinna på det. Däremot tycker jag att reglerna och hur de efterföljs ska vara lika för alla. Vilket de i dagsläget inte är.

Visste du att redan på vikingatiden konserverade bönderna mjölk genom att tillsätta mjölksyrabakterier till färsk komjölk? Resultatet blev det vi idag benämner som filmjölk. Här i norra Sverige kallades det för tätmjölk – eftersom tätört användes till själva syrningsprocessen. Jag har äldre släktingar som fortfarande använder begreppet tätmjölk när de pratar om fil.

De olika gårdarna hade sin alldeles egen tätmjölkskultur. Varm mjölk direkt från kons spenar hälldes i ett ämbar bestruket med tätmjölk från tidigare satser. Efter några dagars mognande var filmjölken redo att dricka. Näringsrik och lätt att ta med sig när man skulle ut på skogsarbete eller till fäboden.

Tätmjölken ansågs nyttig, sårläkande och bra för magen. Och det tanken lever fortfarande kvar. Vem har till exempel inte fått höra att de ska dricka fil vid magsjuka eller semestermage?!

På sjuttiotalet bestämde sig professorn Stig Holm, vid Umeå Universitet för att undersöka de olika gårdarnas tätkultur närmare. Under några år samlade han in och frös ner tätkultur från en mängd olika gårdar i Västerbotten. Tio år senare började proverna undersökas systematiskt, för att isolera mjölksyrebakterierna och hitta de bakteriestammar som hade bäst förmåga att bekämpa sjukdomsframkallande bakterier.

Bland alla tätmjölksprover fanns det ett från en gård i Skellefteåtrakten, som utmärkte sig som särskilt kraftfullt. Den bakteriestammen patenterades och fick namnet Lactococcus Lactis L1a och låg till grunden för det som sedan blev Verum® Hälsofil från Norrmejerier. Fortsatt arbete ledde till att även Verum® Hälsoyoghurt utvecklades.

När jag var liten drack min hälsomedvetna mamma jämt Verum Hälsofil till frukost – och vi fick äta det när vi blev sjuka. Jag tyckte inte om den syrliga smaken som barn, men nu gillar jag den!

Och nu för jag den goda vanan med Verum vidare till mina barn. Men som tur är kommer Verum yoghurt nu i många olika goda smaker – så att familjen kan njuta vid varje frukost.

Folkes favorit är den nya smaken Verum Aloha Upload Yoghurt, med ananas, guava och aloe vera.

Uffe gillar Blue boost med blåbär, granatäpple och acai lite extra.

Verum är krämig, med perfekt syra och finns i flera goda smaker som också känns lite kul och otippade. Man kan äta den precis som den är eller med müsli. Givetvis finns också Verum fil och yoghurt som naturella om man föredrar det. Och då tycker jag att det är gott att skära ner lite färsk frukt i filen.

Tänk att Verum innehåller 10 miljarder goda bakterier per deciliter yoghurt?! De nya smakerna innehåller också 30 % mindre socker än andra fil- och yoghurtprodukter på marknaden.

Verum stöttar immunförsvaret eftersom den är berikad med vitamin C, som bidrar till immunsystemets normala funktion och skyddar cellerna mot oxidativ stress. Samt Vitamin D, som bidrar till immunförsvarets normala funktion. Yoghurten är dessutom extra rik på kalcium som bidrar till matsmältningsenzymernas normala funktion.

Verum görs på 100 % norrländsk mjölk, som har ett naturligt lägre klimatavtryck. Och Norrland är faktiskt en utmärkt plats just för att driva mejeri på! Våra ljusa sommarnätter ger snabbväxande gräs och klöver med ett högt närings- och energiinnehåll. Och tack vare våra kalla, långa vintrar har vi mindre problem med skadedjur och behöver använda mindre växtskyddsmedel.

De norrländska mjölkgårdarna har också en större andel vallodling än den genomsnittliga mjölkgården. Det är väldigt bra – eftersom att vallens stora rotsystem bidrar till kolinlagring i marken. Och givetvis ägs Norrmejerier av de norrländska bönderna själva och är det största, helt svenskägda mejeriet i landet.

Så att inleda dagen med en tallrik Verum är verkligen en god vana, ur alla perspektiv!

Vilken smak är din favorit?

Hade den där kliande oron i kroppen imorse. Av begynnande kontrollförlust. Har manuslämning till Hemmets Almanacka, ett helt gäng sponsrade samarbeten som ska in. Ska till Stockholm och baka i Nyhetsmorgon, har lovat att hjälpa till på en gudstjänst, Bertil har teateruppspel, jag behöver fota kompletterande bilder till boken och allt är lite upp och ner…

Så jag gjorde som jag brukar: Kokade en kopp starkt kaffe, satte mig vid det rentorkade köksbordet och tog fram min veckoplanerare.

Jag som har allt i huvudet och datorn i vanliga fall tar till papper när det verkligen kniper. Så att jag kan få en tydlig visuell överblick.

Senast jag använde min veckoplanerare var vecka 48. Ett gott betyg att den inte har behövts på hela våren. För även om jag stundtals har haft en hög arbetsbelastning så har det mest varit sammanhängande bokarbete och inte tusen olika bollar att springa på. Och det är lättare att fokusera på en stor sak sak än många små.

Men nu satte jag mig och började pytsa ut allt som ska ske de närmsta tre veckorna. Sedan gick jag igenom min assisent Charlottes dokument, med uppgifter och frågor jag behöver besvara. Sedan började jag skissa på vad jag ska göra när. Och efter att ha arbetat på med detta i några timmar såg veckoplaneraren förfärligt kladdig och rörig ut. Men insidan var betydligt lugnare. Det här ska nog gå!

Så härligt med en riktigt låååååånghelg! Kände mig ledig redan i onsdags, eftersom så mycket tid gick åt till att ordna inför Valborgsfirandet. Därefter hälsa på farmor och demonstrera på torsdagen, som då kändes som en söndag! Sedan vaknade jag på fredagen och ledigheten bara fortsatte.

Jag tog en mängd bilder från fredagen, lördagen och söndagen. Men när jag redigerade dem insåg jag att de föreställde i princip samma sak: matrummet! Nåja. Ni får hålla till godo ändå.

Jag hade i alla fall en lugn och trögstartad fredagsmorgon, men efter lunch kom Elina och hennes dotter Iris ut och hälsade på. Jag bakade tigerkakan från Claras Kakbok och den är helt suverän! Sedan svängde jag ihop scones, eftersom vi inte hade något gott bröd hemma.

Ute var det dimmigt och kallt, så att baka var en lämplig syssla.

Gjorde en smoothie, ställde fram honung och lagrade ostar. Skar upp flortunna äppelbitar och krispig gurka och så fikade vi.

Scones är verkligen det bästa receptet att behärska när man bor på landet, gott bröd är svårt att få tag i och man får (hyfsat) oväntat besök.

Dukade med en broderad folkloristisk duk, Mon amie och Vinranka i en härlig mix.

Tekanna med tehuva. Varför gör jag inte tekannor till mig själv lite oftare? Så trevligt att ha en hel balja att gå runt och fylla på ur.

Det är så fint när jag tänker på att jag känt Elina sedan jag var sexton. Och att våra barn nu leker ihop. Och att Elinas storebrors dotter Dahlia är bästa kompis med Folke. Det trodde jag inte när den där Värmlandsfamiljen kom till Umeå. Trodde nog att vi knappt skulle hålla kontakten efter gymnasiet. Att de skulle flytta härifrån. Så glad att det inte blev så!

Mycket att avhandla och inmundiga.

Och efter fikat försvann barnen ut för att leka blindbock på studsmattan. Jag och Elina tog en långpromenad i den fuktiga skogen. Promenaderna har blivit så härliga sedan skogen smälte fram.

Sedan satt vi och surrade i flera timmar, innan jag fick ändan ur vagnen och började laga middag. Men det glömde jag att fota.

På lördagen kom farmor ut och hälsade på.

-Farmor någon gång vill jag att du ska köpa för mycket lördagsgodis till oss.

Folkes fromma önskan hade hörsammats. Vi hällde upp alldeles för mycket på ett fat och mumsade i oss över ett parti 500 och Finns i sjön.

Sedan åkte jag och veckohandlade.

Och farmor och barnen studsade studsmatta och lekte ritleken.

På kvällen valde jag ett varmt bad och bok framför en film. Jakob och barnen såg Tillbaka till framtiden.

På söndagen vaknade jag och hade en otrolig lust att göra någonting! Hade planerat att ta fram utemöblerna, men det hade snöat under natten och blåste iskalla vindar. Behövde verkligen städa det äckliga kylskåpet – men för att få ork till det behövde jag först göra någonting roligt som gav energi. Bestämde mig för att möblera om matrummet. Tömde vitrinskåpet på allt vingligt så att jag skulle kunna skjuta det över golvet utan att någonting gick sönder.

Skruvade ner tallrikshyllan och bytte plats på den. Kände mig inspirerade av den här möbleringen och tänkte prova den ett tag.

Fortsatte sedan med köksbänksstädning och rens. Och så ringde Elina och ville gå en promenad.

Snön hade smält bort men det var kallt som tusan och på promenaden kom det ideliga hagelskurar.

Värsta sortens majväder. Blåsigt och svinkallt. Men Essa var peppad och jag fick röra på fläsket i alla fall.

Ska det aldrig ta slut på samtalsämnen mellan mig och Elina? Nej aldrig! När vi pratat färdigt om våra själsliv och innersta längtan övergår vi till att prata städrutiner och middagstips. Och det är minst lika trevligt. Jag beklagade mig över hur dålig jag är på baljväxter och Elina tipsade mig om vad jag borde göra.

Jag svängde ihop en pastasås. Ugnsrostade först morötter så att de nästan blev lite svarta. Stekte lök i en gryta, adderade lite tomatpuré och la ner en tetra blandade bönor. Kokade pasta och tog stärkelserikt pastavatten och hällde på bönorna. Mixade nästan slätt med en mixerstav, tillsatter morötterna och mixade lite pyttelite till. Ner med vitlök, kryddor och en burk paprikapesto. Mer kryddor! Och sedan varva såsen med den färdiga pastan. Avslutade med riven Västerbottensost jag hittat i kylskåpsstädningen.

Blev riktigt gott!

Glömde fota den nya möbleringen när den blev klar.

Men det blev så trevligt. Älskar hur glada mina barn blir varje gång jag möblerar om.

-Shit vilken najs stämning det är här nu mamma!

Alla mår bra av lite nya energier tror jag.

Avslutade långhelgen med ett träningspass på gymmet i byn. Och med att gruva mig lite för närmsta jobbveckorna som blir rätt intensiva.

Och det var helgen (men mest matrummet) i bilder, det!

Första maj vaknade jag i ett soligt sovrum. Trött och glad efter det långa och sena valborgsfirandet. Sedan jag dragit mig en stund snörade jag på mig skorna och gick ut.

En sväng på skogsrundan, med en avslutande paus i älgtornet. För att det är så härligt med vidderna.

När jag kom hem igen tog jag fruktsallad och kaffe på verandan.

Pojkarna kom ut och gjorde mig sällskap. Matade myrorna med gårdagens chips och spanade in humlor.

Jag drog ut fårskinn och kuddar och sedan låg jag och Folke och läste våra böcker. Han har fått bokslukandet från mig. Han läser del fem av Harry Potter och jag kämpar på med Wilkie Collins Månstenen. Uffe trängde sig ned mitt emellan oss. Så mysigt att ligga och snusa ihop.

Tills jag blev utmanövrerad av sprattelgubbe. Då klev jag upp och gjorde mig iordning för att åka in till stan och demonstrera.

Det är spännande att ha stor åldersspridning på barnen. Deras olika samtalsämnen smittar nedåt. Det har varit mycket prat om Trump och Elon Musks armrörelser här hemma. Så en dag sa Uffe.

-Mamma kan du visa mig hur man gör en Hitlerhälsning?

-Det kommer jag absolut inte göra.

-Det gör ingenting. För pappa har redan visat mig.

-VA?!

-Ja, han sa att han skulle visa mig om jag lovade att aldrig någonsin göra den.

Jag tvivlade på sanningshalten i detta, och bestämde mig för att syna hans bluff.

-Jasså, visa mig hur man gör då!

Uffe samlade sig och drog sedan med allvarlig min pekfingret över halsen, i den universella gesten för att skära halsen av någon.

-Absolut. Det är så man gör den. Och lova mig att du ALDRIG gör så mot någon enda människa.

Han lovade högtidligt och allvarligt.

Vi samlades i Döbelns park i Umeå för att demonstrera. Goselejonet var med och peppad!

Skyltar i ordning i tåget.

Och Uffe skanderade sin egen ramsa

-Ned med rasisterna, upp med demokraterna! Ned med rasisterna, upp med demokraterna!

och fick med sig de som gick framför.

Det är så stärkande att samlas så många och se att man inte är ensam att tycka att hela världen är upp och ned.

Att vi är många som är trötta på högervindarna som blåser över världen. På korruption och destruktiva, maktgalna män.

Systerskap, kvinnokamp och klimat. Viktigaste skyltarna!

Solen sken och i träden knoppades det.

Farmor, Folke, Felicia, Uffe och jag.

Vi tågade till torget. Där träffade jag kära gamla vänner jag inte sett på tjugo år och andra trevliga bekantingar. Så fint att ses i mängden.

På torget lyssnade vi bland annat på Jonas Sjöstedt, vilket var hoppingivande.

Och så åt vi traditionsenligt churros och mjukglass.

Folke retades när jag försökte få en fin bild på oss.

När demonstrationen var färdig gick vi hem till farmor.

Väl där begärde Uffe att det skulle göras

-Kollage! Jag vill göra kollaaaaaaaage!

Tidningar drogs fram, det klipptes och klistrades.

Och Folke dokumenterade. Medan han som så gärna ville göra kollaaaaage snart tröttnade och gick från bordet.

Farmor är lärare och har många lärartidningar, så mitt collage blev på temat 988 krokodiler hotar lärare. Så roligt pyssel att försjunka i.

Sedan gick vi till broparken, snart har Bertil vuxit om mina 178 cm. Jag tippar den här tiden om ett år. Sin pappas storlek 43 i skor har han redan.

Min fina gosse. För dig och alla andra barn och ungdomar måste vi bygga ett bättre samhälle.

Vackert inne i stan

Och nere vid älven.

Parkourparken är kul.

Vi körde tagen

Min pulsklocka larmade ideligen att jag samlade ihop till ”zone minutes” med förhöjd puls.

Lek är bra intervallträning!

Roligt och bra både för knopp och kropp.

Så åt vi en sen middag och körde hem till byn igen.

Vid vår åker tvärnitade jag bilen. För där såg vi åtta älgar stå och käka gräs i majkvällen. Räknade ut att jag mött älg sexton gånger den här våren. Som tur är aldrig på någon vägbana.

Och det var den 1a maj i bilder, det.