Inför den här sommaren uttryckte mina barn en önskan om att få vara på ett och samma ställe lite längre. Vi har ju många släktingar att hälsa på under sommaren, så det blir alltid en del resor. Och jag som är ”ledig” nio veckor kan ju lätt flytta på mig. Men nu ville barnen få chansen att landa någonstans lite längre. Så resultatet blev att vi kommer vara hela tre veckor i rad i vår sommarstuga. Det har vi aldrig varit förut – inte ens när mormor och morfar levde brukade vi stanna så länge. Som mest har vi nog varit där i två veckor i streck. Men nu blir det alltså tre veckor och det känns fantastiskt! Jag längtar efter att leva vardagsliv, veckohandla, tvätta och laga mat. Helt enkelt ha en vardag någon annanstans än hemma. Hinna vara i stugan så pass mycket att jag till slut tröttnar på att trampa runt och istället kan göra lite utflykter i krokarna. Något jag sällan annars anser mig ha ”råd” med, eftersom mina stugdagar är så värdefulla.
Mina barn vet inte hur lyckligt lottade de är. De kan klaga över att jag behöver jobba varje dag på sommaren (med bloggen och min instagram). Men för att jag har ett sådant här jobb kan jag också vara ledig från allt annat i nio veckor. Och det är ju ett ganska lågt pris att betala!
Överlag tror jag inte att mina barn riktigt förstår hur bra det är att ha en mamma som är sin egen chef med mycket frihet. Och att få mötas av en förälder hemma i princip varje dag efter skolan. Jag minns att jag själv ÄLSKADE när mamma eller pappa någon gång var hemma när jag kom. Att någon hälsade mig med ett kram eller ett mellanmål och att det var tänt och välkomnande en grå novemberdag. Men sånt tar mina barn för givet. Jag finns ju jämt där för dem! Och det är precis som jag vill att det ska vara. Men jag tror inte de har vett att uppskatta det fullt ut. Inte nu och kanske aldrig? Men oavsett är jag är glad att kunna ge det.
Jag gjorde en efterlysning på min instagram i början av sommaren
Jag fick en helt otrolig mängd svar och nu har jag sammanställt dem här! Alla stämmer kanske inte in perfekt på efterlysningen, men det gör inte så mycket tycker jag. Flera av tipsen har jag redan lånat hem från biblioteket för att läsa. De som jag själv läst och uppskattat har jag markerat i orange. (Obs, de beskrivningar som står efter vissa boktips kommer från tipsaren och inte från mig).
157 barnböcker att läsa i sommar
Johan Rundbergs serie om Månvind & Hoff
Nattexpressen av Karin Erlandsson
Carina Wolff Brandt – Böckerna om Kalle och Miranda är spännande. Eller de om familjen Johannson
Det fina med Kerstin av Helena Hedlund. En modern Bullerbybok!
Pärlfiskaren av Karin Erlandson, i gränslandet mellan saga och fantasy
Tove Jansson – Farlig midsommar, Kometen kommer eller Pappan och havet
Maria Parrs alla böcker
Anna Janssons böcker om Emil Wern – detektiv. Med humor, spänning, fin vänskap och en hel del om Gotland
Edward Tulanes fantastiska resa av Kate DiCamillo
Ishavspirater, Det tunna Svärdet av Frida NIlsson
Hit och dit men ganska långt bort av Johan Althoff
Vågar du gå med över regnbågsbron, Anna Horn
Kyrkogårdboken av Neil Gaiman. En lagom kuslig bok för barn
Prostens Barnbarn Eva Bexell
Den magiska bokhandeln av Anna James
Maria Turtschaninoff alla barnböcker
Sandvargen av Åsa Lind
Hallonbacken Eva Frantz
Maj Bylocks böcker
Tusen stjärnors ö av Emma Karinsdotter
Laura Trenters alla barndeckare
Nelson Tigertass, Lena Frölander-Ulf
Allt av Jakob Wigelius. Till exempel Mördarens apa och Spionerna i Oreborg. Fantastiskt flyt i texten och kul läsning.
Olov Svedelids Slottet brinner och Skjut kungen. Svensk historia i Barnboksformat
Slottet av is av Janina Kastevik. spännande, lite hemsk och väldigt berörande
Om elden tar oss av Cecilia Ekhem, utspelar sig under branden i Sundsvall 1888
Viveca Lärns/Sundvalls böcker om Mimmi
Yokos nattbok av Annika Sandlin. Vardagsnära dramatik med fantastiskt språk, fingertoppskänsla och en otrolig blick för barnperspektivet
Kuben av Nils Lundkvist. En riktigt spännande bok!
Eva Dahlgrens böcker om Lars och Urban
Dickens detektivbyå av Susanne Mortensen
Vargflickan av Anh Doh
Min vän Percys magiska gymnastikskor, Dårfinkar och dönickar och Shejken i Stureby av Ulf Stark
Bokserien om Eira, av Camilla Gripe
Allt av Maria Gripe. Men särskilt Pappa Pellerins dotter, Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia, och Glasblåsarens barn
Katitzi av Katarina Taikon
Allt av Edith Unnerstad, men särskilt böckerna om Pip-Larssons
Spring Fanny, spring av John Reynolds Gardiner
Spökhusets hemlighet och Glasbarnen av Kristina ohlsson
Monstret Frank av Mats Strandberg
Mirandaböckerna av Kerstin Sundh. Om vardagsliv på 30 -40-talet. Relationer och familjehemligheter
Önskestjärnan och Sal 305, Rum 213 av Inglin Angerborn
Rockar fett av Domenica Luciani, en bra tankeställare till lite äldre barn
Belgarionböckerna och Dogstarböckerna av Mårten Sanden. Garanteras skratt!
Hobbit av JR Tolkien
Splejböckerna av Torsten Bengtsson
Gusten Grodslukare, Gummitarzan av Ole Lund Kirkegaard
Legenden om ögonstenen av Karin Erlandson
Giraffens hjärta är ovanligt stort, av Sofia Chanfreau
Sotarpojken, Lisa Tetzner
Den hemlighetsfulla trädgården, av Frances Hodgson Burnett
Camilla Lagerqvists alla spännande barnböcker. Bland annat Pojken i graven
Häxorna av Roald Dahl
Kullamannen, Folke Mellvig
Kattspionerna på Rosengård av Anja Gatu
Cornelia Funkes barnböcker
Ossians ovanliga nanny av Ylva Karlsson
Michael Morpurgos barnböcker
Maj Samzelius serie om Hjältar och monster på himlavalvet. Spännande berättelser om stjärntecken och de gamla grekiska historierna bakom dem
Hunden som sprang mot en stjärna av Henning Mankell
God natt Mr Tom, av Michelle Magorian
Den långa vägen hem av Cynthia Voigt
Ylvaniaserien av Ylva Hällen
Den långa flykten av Richard Adams
Jostein Garders alla böcker. Bland annat Spelkortsmysteriet, Sofies värld och I en gåtfull spegel
Marie och Mirja av Lena Arro
Kusinerna Karlsson-böckerna av Katarina Mazetti. Lite Femböckerna-stämning. Mysiga, spännande och somriga
Hundägarna och Kattjägarna av Frida Nilsson
Mysteriet i Frostköping av Eva Hildén
Skarven av Sara Lövenstam
Det förlorade hjärtat av Lowe Aspviken
Min nya vän Håken, Skogens systrar av Petrus Dahlin
Dalslandsdeckarna av Pia Hagmar
Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud. Spännande klassikerböcker från 1944, som utspelas sig i den fiktiva Norrlandsorden Vindsele (baserad på Rommeruds hemort Vindeln).
Halmhatten och Filttofflan av Sinikka och Tiina Nopola
Juliane & Jag, Inger Edenfelt
Tom Sawyer och Huckelberry Finn av Mark Twain
Bombi Bitt och jag, av Fritiof Nilsson Piraten. Har beskrivits som en svensk Tom Sawyer
Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Mio min Mio och böckerna om Kalle Blomqvist av Astrid Lindgren
Sparvel-böckerna av Barbro Lindgren
Familjen Brattbakk av Julia Kahrs
Anderssonskans Kalle av Emil Norlander
Dusty-serien av Johan Anderblad
Peter Bunzl barnböcker
Isabelle Allendes Odjurens stad
Malin Klingenbergs alla barnböcker
Det blåser på månen av Eric Linklarter
Narnia av CS Lewis
Tam-serien, Jo Salmon
Solvaktaren, Maja Lunde
Kullagulla-böckerna av Martha Sandwall-Bergström
Min första världssensation, Anna Lena Hedman
Serien om Steffi och Nelli av Annika Thor
Mattias Lönnebos böcker Genom skuggornas dal och Innan lyktorna slocknar
Vi var vargar, Katrina Nannestad
Robot-serien av Lin Hallber, för den hästintresserade
Dillstaligan-böckerna av Jens Lapidus
Skattkamarön av R L Stevenson
Malory Towers av Enid Blyton. Om livet på en engelsk internatskola. Femböckerna. Äventyrliga ungdomsböcker!
Majken av Margareta Strömstedt
Ensamma på ön, Gun Jacobson
Detektivbyrån nr 2, Jørn Lier Horst
Mysteriet i Sav örbodane Annika Billberg.
Äventyr i Sagofallen av Hanna Blix
Guldkompassen av Philip Pullman.
Det spökar på Smögen, Anna Ihrén
Ester Tagg-serien av Linn Åslund
Lilla huset på prärien, Laura Ingalls Wilder
Dolda tecken, Emma Askling
Momo och kampen om tiden, Michael Ende
Tillbaka till Pompeji, Kim M. Kimselius
Kusinerna av Helena Bross
Älgkungen, Maria Hellbo
Bortbytingar av Gustav Tegby
Yxan av Gary Paulsen. Om att överleva ensam i vildmarken efter en flygkrasch
”Jag blir så inspirerad av dina barn som lyssnar på ljudbok och ritar. Skulle gärna vilja ha ett inlägg om erat förhållningssätt till skärmtid. Jobbar mycket med det själv med barnen för att istället stimulera kreativ tid”
så skrev läsaren Lina i en kommentar. Och visst kan jag göra det! Vi funderar nämligen väldigt aktivt på skärmar i vår familj.
Så här ser våra regler ut: Storbarnen (13, 9 år) har 90 minuters skärmtid om dagen på sina datorer. De har utöver det fri skärmtid på mobiltelefonerna – dock enbart för att kunna svara på sms, ringa och lyssna på ljudbok. Mina barn har INTE tiktok, instagram, snapchat eller youtube installerade på sina mobiltelefoner. Det är ju trettonårsgräns på dessa appar så det har hittills varit väldigt enkelt att förklara varför de inte får ha dem. Men uppriktigt sagt har det heller inte heller varit någon särskild efterfrågan.
De använder vanligen sin skärmtid till att spela spel på datorn (tex Minecraft) och har då i regel Discord igång, där har de kontakt med sina kompisar. De har flera vänner som bor långt borta och att spela och prata samtidigt blir ett sätt att umgås. Ibland använder de också datorerna för att kolla på sina favorityoutubers eller youtubeklipp.
Ulf som är fem år har ingen reglerad skärmtid. Men han kan inte sätta igång teven själv och har för närvarande ingen padda. Så där blir det jag och Jakob som reglerar och gör bedömningen. Oftast får han ha sin skärmtid när pojkarna har sin skärmtid. Och sedan stänger vi av när deras är slut. I skärmtiden är dock inte tevekvällar med familjen inräknad. Den ligger utanför det, som någonting social vi gör tillsammans.
Vi har haft stor hjälp att implementera dessa regler eftersom vår äldsta son är ganska ointresserad av sociala medier och skärmar. Och det har i sin tur satt tonen för hela barnaskaran. Vi har också varit hjälpta av att det i Bertils klass är flera barn som inte ens har smartphones eller får ha egen mobil. Kulturen runtomkring spelar stor roll!
Våra barn har aldrig haft fri tillgång till skärmar, eftersom vi tidigt märkt hur begärligt det är. På datorerna och telefonerna har vi tidsinställt en spärr som automatisk stänger av när tiden är ute. På det sättet slipper vi diskussioner och tjafs om mer skärmtid.
Men egentligen är inte skärm per automatik dåligt. Det dåliga är att skärm konkurrerar ut annat som är bra. Som fri lek, ostörda tankar, skapande, pyssel, fysisk aktivitet och givande samtal.
Frågar jag mina barn så säger de att det är glada över att vi har reglerad skärmtid. Givetvis kan det vara frustrerande just när skärmen stängs av. Men det går fort över! Vi har läst Skärmhjärna av Anders Hansen tillsammans och diskuterar mycket kring dessa frågor. Och vi fokuserar inte så mycket på farorna med skärm – utan på vinsterna av att minska skärmanvändandet. De rör på sig mer, leker mer, är kreativa och får mindre popcornhjärna än andra jämnåriga barn. Någonting som hjälper dem just nu och kommer hjälpa dem i framtiden.
Förra sommaren var barnen helt utan skärmar tre veckor i sträck på sommarlovet (vi var i stugan och skärgården utan tillgång till internet) och när barnen kom hem var de så fridfulla och lekglada att jag aldrig sett något liknande! Det var som att den långa avvänjningen från skärmen fick dem att landa helt. När de kom hem igen satt de helt nöjda i flera dagar och bara byggde lego och småpratade. I år gör vi samma sak igen – fast nu blir det en hel månad utan skärm. Först tre veckor i sommarstugan och sedan en vecka i skärgården.
En annan viktig regel vi har kring barn och skärmar är att vi INTE har skärm när vi har gäster. Om vi har parmiddag med en barnfamilj så får mina söner absolut inte sitta och ha skärmtid under kvällen. Vill barnen gemensamt med gästande barn göra något på skärmarna så är det okej. Men bara så länge vår skärmtid räcker. Jag tycker att det är så konstigt när man kommer hem till en barnfamilj och deras barn istället för att umgås och socialisera med ens egna barn sitter och skrollar i sina mobiltelefoner. Kanske låter jag som en moralkärring nu, men det skulle mina barn aldrig få. Snacka om antisocialt beteende!
Min bästis som är barnpsykolog har också gett mig det bästa rekommendationen efter att ha träffat hundratals barn genom åren: Reglera skärmtiden noga, för det är den enda valuta du som förälder har att förhandla med i dagens samhälle! Ingenting är lika belönande för barnen. Inte ens godis. Belöningen i utökad skärmtid är en väldigt bra motivation för att få barn att göra andra viktiga saker. Slösa inte bort den!
Jag är helt övertygad om att det här fria skärmanvändandet kommer vara en parantes i historien, när vi börjar märka hur det förstör våra barns hjärnor. Hur de inte längre kan koncentrera sig i skolan, hur popcornhjärnan hoppar från uppgift till uppgift och hur deras motorik försämras. Men också med tanke på allt vidrigt de exponeras för. Senaste tiden har det rapporterats mycket om vad som kan dyka på i barnens flöde på tiktok. Ett klipp på någon som skjuter sig själv i huvudet eller utsätts för våldsamma övergrepp. Grovt sexuellt innehåll, djurplågeri och hemska krigsbilder. Sånt som inga barn ska utsättas för. Och det är vårt ansvar som vuxna att reglera detta.
Slutligen tycker jag att det är viktigt att poängtera att det här inte är någon lätt fråga. Det är jättesvårt som förälder att navigera i ett skärmgalet samhälle! Men vi måste göra vad vi kan. Och om man vill att ens barn ska släppa skärmarna så behövs både reglering och aktivering. Dra med barnen ut, sätt på en ljudbok och ta fram målargrejerna. Spela kort, läs högt eller kasta boll med barnen. Vi vuxna måste föregå med det goda exemplet.
Att utan att tveka kunna svara på vilken som är min favoritfärg, favoritsiffra och mitt favoritdjur
Att kunna besvara vilken superkraft jag helst vill ha och varför
Att behöva lyssna aktivt och ställa följdfrågor om olika äventyr som de upplevt i rollspel och hur tärningarna fungerar
Att det skulle var en sådan enorm mängd pojkstrumpor i omlopp och att hälften skulle återfinnas i någon rabatt efter att det regnat.
Att jag skulle veta så mycket om Victor Beers kreditkortsproblem i Japan och Joel Adolphsons intresse för tennfigurer
Att alltid kolla byxfickorna innan tvätt för att fiska upp bark och näver som sparats till en riktigt bra brasa.
Att kunna hålla igång tre olika samtal med tre olika barn – på samma gång.
Att behöva instifta regler för antalet pinnar och stenar man får ta in i huset, och även inrätta en pinnparkering i trädgården.
Att behöva lyssna på när barnen förhandlar om vem som ska städa legot, plocka i i diskmaskinen och välja film till fredagsmyset. Och att det är en riktigt studie i konflikthantering och argumentering.
Att alltid hålla utkik efter ett riktigt bra klätterträd
Att alla hundar, katter, hästar, kalvar, lamm, daggmaskar och grodor måste man stanna och hälsa på
Att kunna besvara vilken som är världens tyngsta groda, jordens största skål och Sveriges farligaste hund.
Det är inte många dagar kvar av terminen nu. Och det är inte många dagar kvar för Bertil i byns lilla skola. Så tacksam för alla fina år han har fått gå här. Cykla, sparka och springa till skolan. Gå i sin lilla klass med kompisarna han känt sedan han var bebis och fröknarna som bor nästgårds. I höst börjar han högstadiet i stan och samtidigt börjar ett helt nytt liv för oss. Med en unge som inte längre finns i vår omedelbara närhet, så att man kan svänga förbi med glömda gympakläder eller hämta när han blivit krasslig.
Jag vet att han haft en fantastisk uppväxt och ändå känner jag – har han fått leka nog mycket? Har det varit tillräckligt många kojor och kurragömman? Allting gick för fort och nu är den epoken över. Ja, jag vet att barndomen pågår i många år till, men jag vet också att högstadiet är ett drastiskt kliv upp i mognad och förväntningar. För hela vår familj kommer det bli en kännbar förlust när storebrorsan inte längre finns hemma med flocken hela tiden. Så som vi är vana vid!
Jag är sämst på avsked och blir så nostalgisk vid förändringar. Tycker det är så himla jobbigt när något jag tycker om tar slut. Men så fort själva avslutet är avklarat så brukar jag se framåt med glädje. Så blir det väl också denna gång. Hösten kommer bli rolig och nyttig för oss alla. Men först ska jag snyfta lite och känna vemod.
När jag gick i sexan var jag i min mest outhärdliga fjortisperiod. Skränig, brådmogen, killfixerad och konstant i bråk med olika tjejkompisar. En av mina högsta önskningar under den här tiden var att få en prenumeration på Frida eller Veckorevyn. Något som min vanligtvis väldigt tillåtande och liberala mamma sa tvärnej till, med motiveringen att de bara innehöll skräp och att jag dessutom var för ung. Jag minns att jag blev rasande över att min mamma inte tillät det som kompisarnas mammor tillät. Och den här motviljan hindrade förstås inte att jag köpte tidningarna ändå och läste hemma hos en kompis.
När jag som vuxen tänker tillbaka på det här blir jag bara glad. Frida och VR var ju episk skit och absolut inget som jag skulle önskat att min egen tweeniedotter läste. Heja morsan! känner jag bara. Jag tycker att många vuxna idag är så flata inför sina tweenies och tonåringar. Så ovilliga att vara just vuxna och istället försöka vara vänner till varje pris. Men man ska inte vara vän med sina barn – de ska ha sina egna vänner! Man ska vara förälder, för det finns det ingen annan som kan vara. Snäll, kärleksfull och vänskaplig. Men fortfarande en förälder.
Jag hade ganska få regler som tonåring, men det som mamma och pappa väl sa nej till minns jag verkligen. Det blev stora och viktiga saker i mitt liv. För tonåringar lyssnar på sina föräldrar även om det kanske inte verkar så.
Om man är kritisk till att ens ungar spelar våldsamma spel, titta på depraverade youtubers, eller har en hudvårdsrutin när de är elva år gamla. Så finns alltid risken att de istället gör det i smyg. Men meningen är inte att man helt ska omöjliggöra dessa saker. Utan att själva signalen är viktig. Det här är våra värderingar.Så här beter vi oss i vår familj. Sedan kommer tweenies och tonåringar alltid att testa gränserna, och det är helt i sin ordning. Men då måste det ju först finnas gränser att förhålla sig till!
När det gäller alkohol och unga vet vi ju hur otroligt viktig hemmiljön är:
”Forskning visar att de som blir bjudna på alkohol hemma oftare dricker mer. Om det är tillåtet att dricka hemma kan det uppfattas som att ens föräldrar tycker att det är okej att göra det utanför hemmet också. Vuxnas inställning till alkohol påverkar också hur mycket deras tonåringar dricker. Unga som inte får prova alkohol hemma dricker mindre mängder alkohol och mer sällan än de som blir bjudna på alkohol hemma ”
Källa Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning
Vad vi gör hemma påverkar vad våra barn gör borta. Och det är viktigt att det åtminstone finnsnågra regler och värderingar som man är tydlig kring. Men med det menar jag inte att man ska förbjuda för förbjudandets skull. Jag tycker generellt att man ska ha få förbud och säga ja till mycket. För annars kommer familjelivet bara handla om att korrigera och skälla när det blir fel. Eller så orkar man inte se till att reglerna man själv satt upp efterlevs och då har man underminerat sitt eget ledarskap.
När jag inte fick Frida och VeckoRevyn av mamma skaffade pappa en annan prenumeration till mig. På vad undrar du? Jo på tidningen Ordfront! HAHAHA! En samhälls- och kulturdebatterande tidskskrift med vänsterprofil. Så bisarrt, knäppt och underbart att ge Ordfront till en tonårig tjej. Jag läste missnöjt och förstod inte mycket – men jag läste i alla fall. Och sommaren mellan sexan och sjuan fick min syster boken Fittstim i födelsedagspresent. Den snodde jag och slukade. Och så gick jag från fjollig fjortis fixerad vid killarnas bekräftelse. Till att bli nyväckt feminist, med en alternativ klädstil som lånade hem böcker om suffragetterna och 68-rörelsen.
Se, så bra det kan bli med en matsked moralism i rättan tid!
Nu är har sportlovstiderna börjat. Vecka sju till vecka tio ska det sportas, snölekas och varas ute i hela långa landet. Jag fick en önskan från några läsare om att göra ett inlägg om hur man ska klä barnen när det är kallt. Och det skriver jag ju mer än gärna om, för jag har ju viss erfarenhet. Här är barnen är ute på rasterna i skolan även när det är 25 minusgrader. Ja, även på förskolan är ute när det är kallt – om än kortare stunder.
Om jag skulle nämna tre viktiga principer kring barnens kläder så skulle det vara: Lager på lager, ull närmast kroppen och att skydda alla glipor som kan uppstå. Nu tänkte jag gå igenom hur vi byltar på barnen för den kalla årstiden – sektion för sektion.
På kroppen
Alla mina barn har ullunderställ som grund. Tunna ullunderställ i klifri merinoull – både byxor och tröja. Och sedan har de sina vanliga kläder utanpå. Det funkar bra eftersom modet är så generöst i passformen, med mycket vidd i byxor och tröjor. Bertil som är frusen och tunn brukar faktiskt ha dubbla ullunderställ. Ett tunt underst och ett tjockare ovanpå. Och sedan sina vanliga kläder. Allt för att slippa frysa.
Ulf brukar ganska ofta bara ha olika typer av ullunderställ på sig på förskolan. Han är ju inte så modemedveten utan accepterar det mesta man tar på honom. Och då tycker jag att sköna ullkläder är bra som vardagsutstyrsel!
Mjuk tunn ull närmast kroppen alltså. Och sedan kan man förstås också addera tjockare/luddigare ull utanpå om det riktigt kallt. Ullfrotté eller ribbad ull är till exempel bra alternativ. Dessa ullbyxor från Nostebarn har vi haft till alla våra ungar och de har varit suveräna. Hade till och med ett par i vuxenstorlek som jag slet med hälsan. Men tror tyvärr inte att de skickar till Sverige längre.
På överkroppen adderar man sedan fler lager kläder beroende på kylan. När plagget inte är närmast kroppen är det inte lika kinkigt vilket material det är. Det kan vara en vanlig tjockare bomullströja, en fleecejacka eller en zip i ull. Men bäst är någonting med en lite krage så att det inte blir kallt kring halsen. Och med dragkedja eller knäppning så att man enkelt kan reglera och släppa in luft om det blir för varmt.
Och sedan har de täckbyxor och jacka – eller overall. Våra barn har haft overall upp till mellanstadiet ungefär men vid en viss ålder börjar de vilja ha jacka och byxor eftersom overall är lite barnsligt. Synd! Overall är ju så mycket smidigare och man slipper få in snö i alla glipor. Som tur är har skoteroveraller blivit högsta mode här i byn vilket gör att många äldre barn faktiskt återvänt till overallen som plagg.
På fötterna
Tunna ullstrumpor på fötterna – det är standard vintertid. Värmer bättre än bomull och andas dessutom så att det inte blir så fuktigt i de täta vinterskorna. Är det riktigt kallt tar de sina tjockare ullstrumpor istället.
De vanligaste vinterskorna här uppe både på vuxna och barn – det är polyverboots, powerboots och liknande stövlar. Verkligen inte de snyggaste typen av skor – men de bästa. Jag älskar mina! Tar fram dem i oktober och har dem på till i april. Gärna i en storlek för stora så att jag rymmer fler par strumpor. Engelsons har en billigare kopia på polyverbootsen som också funkar riktigt bra för barnen.
På huvudet
När barnen är små tycker jag att denna typ av kombinerad mössa/halsduk/ buff i ull är det bästa plagget! Just den här kommer från Nostebarn. Håller tätt vid halsen och huvudet när det blåser – och skyddar mot otäcka dragkedjor och skav. Och är det riktigt kallt så sätter jag bara ytterligare en mössa utanpå huvan.
Olika former av skinnmössor med öronlappar är också fenomenala. De som mina barn använder hade jag själv som liten – så där kan man snacka hållbart!
Den här pälsmössan fick jag av en vän till min mormor. Vet inte vilket djur den kommer ifrån och skulle själv aldrig köpa den nytillverkad. Men den är HELT fantastisk! Varm och gosig och väldigt vacker. Nu använder Bertil den.
Men det jag egentligen vill visa är buffen. Buffen är ovärderlig! Just den här kommer från samiska Stoorstålka i Jokkmokk. Och buff använder mina barn flitigt hela vintern. Man kan ha den som halsduk, pannband eller mössa. Den kan också dras ända upp under ögonen för att skydda ansiktet vid svår kyla. Buffen minimerar risken för dragiga glipor som kyler ner huden och är därmed suverän sådär i allmänhet.
På händerna
Vantar är det svåraste kapitlet. De ska vara lätta både att ta på och av. Ge fingrarna rörelsefrihet men samtidigt värme. Hålla bort väta och torka snabbt i torkskåp. Bertil har fått ett par dyra Hestravantar av fin kvalité – men det var med viss bävan. För vantar kommer ju bort hela tiden. Och bara för att man märker dem är det inte säkert att de kommer tillbaka igen. De kan försvinna i någon snödriva eller på väg hem från skolan. I vardagen – så länge det inte är för kallt – har våra barn fodrade, vattentäta fingerhandskar. Billiga, från typ Stadium. Tumhandskar är däremot ett måste till de minsta. Jag kan varmt rekommendera Tornedalshandsken. Praktisk, skön och sitter bra. Viktigt med en rejäl resår som håller tätt i glipan mellan overall och handskskaft!
Puh. Det var nog allt. Tur att barnen kan ärva av varandra, för vinterkläder är dyrt. Men barnen behöver ju faktiskt bättre ytterkläder än oss vuxna eftersom de är ute i snön i flera timmar om dagen. Så det tänker jag när det svider i plånboken. Men jag kan också tipsa om att det går att hyra vinterkläder från Hyber. Särskilt bra om man vill hyra under en kortare period!
Vill också tipsa om att det inför sportlovstider går att låna utrustning gratis på Fritidsbanken. Finns runtom i Sverige och de har utrustning för en mängd olika aktiviteter. Skidor, skridskor, hjälmar, stavar. Snowboards, racket, klubbor och mycket mer. Man hyr gratis i fjorton dagar och lämnar sedan tillbaka. Det brukar min systers familj göra när de kommer upp hit till jul och påsklov. Helt suveränt!
Hur hinner du göra något eget på helger, kvällar och lov? All tid går ju åt till att vara med barnen? skrev läsaren Maria till mig
Jag får den frågan ofta och har alltid reagerat med viss förvåning. På att mammor verkar känna sådan press på att umgås med sina barn hela tiden. Jag minns inte att mamma och pappa var med oss särskilt aktivt när vi var barn. De var däremot hemma och i närheten så att vi kunde vara med dem, vad de nu än gjorde. Om mamma satt i tvättstugan och sydde eller pappa höll på med något i garaget eller lagade mat. De fanns nära fysiskt och var mentalt tillgängliga och alltid intresserade av oss. Men leka fick vi göra själva. Och jag hade en fantastiskt kärleksfull uppväxt!
Har man riktigt små barn behöver man ju passa dem aktivt – men även då har jag hela tiden framhärdat i mina sysslor och intressen och försökt leva så vanligt som möjligt. Jag har haft med barnen när jag laddat tvättmaskinen, vispat en pannkakssmet eller städat. De har varit med mig i odlingen och när jag åkt och handlat mat. Jag har däremot inte suttit och lekt särskilt mycket.
Visst vill jag umgås med mina barn när vi är lediga. Jag frågar om de vill spela kort, rita eller följa med och åka längdskidor. Och om de ber mig att göra något särskilt, så försöker jag att göra det. Men jag ägnarinte hela dagarna åt det. Och om mina barn kommer och klagar på att skärmtiden är slut och på att de inte har något att göra – så ger jag kanske ett par tre förslag på aktiviteter. Men om inget faller dem på läppen så säger jag att de får hjälpa till att vika tvätt, gå ut med komposten, ta Essa på en promenad eller skotta farstubron. Då brukar de drypa av ganska snabbt och hitta något att leka. Eller faktiskt hugga i med en syssla.
Det jag däremot finns är till hands. Vi äter middag ihop. Kvällsfikar och sitter kvar och pratar. Jag skojar och retas med barnen, frågar saker och berättar om mitt eget liv. Fångar in dem i en omfamning och kysser i håret. Jag finns alltid till hands för dem. En kompis som är psykolog sa en gång till mig ”du är så föredömligt ointresserad av dina barn”. Vilket fick mig att först blir lite förnärmad – men sedan glad. Eftersom jag tror att det sätter en stor press på barn, när deras föräldrar är överdrivet intresserade av allt de säger och gör. Barn får trygghet av att vara en del av flocken – men inte av att styra flocken och vara dess huvudfokus.
Det är förstås inget fel på att leka med sina barn, om det är ens stora intresse. Men jag tror att många nutidsmammor håller på att dräpa sig för att det känner att deras barn ska vara deras huvudsakliga umgänge och intressenär de faktiskt inte är det. Och kanske sitter de där fysiskt närvarande men är lååååångt borta i tankarna rent mentalt. Men jag strävar efter att vara närvarande i tankar och hjärta – men fysiskt ägna mig åt att leva ett vanligt liv med sysslor, intressen och aktiviteter som jag alltid har ägnat mig åt. Jag är ju flockledaren! Men ungarna får gärna haka på mig om de vill.
”Min målbild senaste veckorna har varit tanken på imorgon lördag. Då packar jag in hund och alla barn, målargrejer, korsord, handarbeten och böcker i bilen och bränner upp till stugan för en helt ledig vecka. Där är snöigt och kallt och jag ska ingenting särskilt göra, utom att laga mat till barnen och diska efteråt. Resten av tiden är min egen!”
Skrev jag i inlägget Målbild i torsdags. Och läsaren Kristina kommenterade
När började du se en ledig vecka med barnen som faktiskt ledig och din? Du skriver att du bara ska laga mat och diska men att resten av tiden är din. Ganska många föräldrar har nog en helt annan bild av en ledig vecka med barn – som att absolut ingen tid alls är ens egen. Tror du att det här är en inställning du har haft i hela ditt föräldraskap eller är det något som började när barnen nådde en viss ålder? Det här skulle vara jättespännande att läsa ett helt inlägg om!
Det var många fler i kommentarerna som höll med om att de ville se ett inlägg om saken så här kommer det! Och jag kan börja med att slå fast att jag absolut inte alltid känt så här. Egentligen var det i somras som det började ändras. Det var nämligen det första sommarlovet på tolv år då jag kunde ligga och läsa bok dagtid, göra mina egna små projekt och verkligen vara ifred fast barnen var hemma. Ulf är nämligen så pass stor och förståndig (4 år) att hans brorsor (12, 9 år) kan umgås med honom utan övervakning. Mina barn leker mycket ihop och i somras märkte jag verkligen skillnad från tidigare år. Det gick att vila på ett annat sätt. Jag behövde inte vara stand by precis hela tiden. Långa stunder byggde de lego, studsade studsmatta eller höll på med någonting annat roligt tillsammans.
Jag har velat åka upp så här till stugan med barnen ganska många höstlov – men det har fallit på att jag inte orkat. Inte orkat åka långt, vara ensam med tre barn och ha allt ansvar för mat och disk och läggningar och dessutom eldning och annat som kan krångla i ett sommarhus. Men nu har det hänt något i familjedynamiken.
Igår när vi kom till stugan bar storbarnen in packningen med mig. Sopade bron, gjorde upp eld och efter maten tog de fram snösläden och skottade den långa stigen till vedboden och hämtade in mer ved. På eget initiativ. Ulf kan inte göra så mycket – men han kan ju hänga med sina brorsor medan de hjälper till. Och det gör en enorm skillnad för mig.
Här i stugan har ju storbarnen kompisar i de andra stugorna också. Så på dagarna är de ute och leker, åker skrana och spelar rollspel. Vilket mest gör att jag och Ulf går runt här hemma tillsammans och det är ganska enkelt. Han har en padda med nedladdade filmer (för internet är uselt) och han har fått lite extra skärmtid. Men därutöver är han ganska nöjd med att sitta och bygga lego eller göra en koja, medan jag donar på med mitt. Det är därför jag för första gången känner att jag kan ha höstlov själv med mina barn och faktiskt få lite vila och inte bara arbete. Och det är en stor glädje eftersom det betyder att jag får vara mer i stugan dit jag ständigt längtar – men ofta inte orkat åka till. Tror det här är starten på lite nya vanor för vår familj, faktiskt! Erbjöd till och med Jakob att ta med Essa på resan eftersom det känns som att det ger mer energi än det tar i slutändan.
Här kommer tre små lärdomar från en trebarnsmamma.
Små barn blir 75% gladare så fort de är nakna. En missbelåten bebis kan man oftast göra glad genom att klä av naken och lägga på en filt – bara rummet inte är för kallt. På sommaren när en instängd blöja kan göra ungen förtvivlad passar det fint att få gå runt spritt språngande naken. Små barn föredrar i själva verket att vara nakna nästan jämt. I alla fall mina barn och då har de fått vara det. Livet är till för att njutas!
Man behöver inte nödvändigtvis potträna barn. Jag har inte ”pottränat” dem alls egentligen. Jag har bara haft en potta stående på toaletten. Bara det brukar inspirera dem att sätta sig där. Särskilt när de börjar på förskolan och ser äldre kompisar göra det. Och när de börjat vara i mogen ålder har jag (sommartid) bara tagit av dem blöjan. Sedan får de gå runt i byxor hemma (inga kalsonger – blir bara ännu mer tvätt). Man kissar inte så många gånger i byxorna utan att man märker att det är obehagligt. Det är som att hjärnan behöver få uppleva det för att märka när kissnödighets-signalen kommer. Och bor man i hus kan barnen sommartid vara nakna i trädgården och kissa ute. Det har gått väldigt fort att få rumsrena barn på det viset. Lärde det mig av min svärmor som är en erfaren fyrbarnsmamma!
Att lägga barn på kvällen – särskilt vintertid när man själv är trött – är hopplöst jobbigt. Istället för att kämpa emot somnade jag sött bredvid mina barn efter att jag ställt en väckarklocka på 20 minuter. Finns inget som är så sövande och tryggt för ett barn som en förälder som kommit till ro och somnat vid deras sida. Läggningarna gick rekordfort. På 20 minuter hann jag inte komma ner i djupsömn utan vaknade lätt och kände mig relativt utvilad. Kunde gå upp och diska, se på en serie, duscha eller träna en stund innan min egen sovtid några timmar senare. Så härligt att faktiskt ha lite energi till att göra mina egna aktiviteter!
-Varför sover jag i en skrubb egentligen? frågade Bertil mig en dag. Och innan jag hann svara fortsatte han tankfullt
-Å andra sidan. Hälften av alla mina kompisar sover ju också i en skrubb.
Och sedan skrattade vi båda rakt ut för att det är 100 procent sant.
På landet där många bor i små hus eller gamla hus med dålig planlösning finns oftast inte egna rum till alla barn. Många syskon delar rum och många sover i improviserade små skrubbar. Våra barn har varsin liten alkov och Ulf sov i min klädkammare tills han fyllde tre. Det hade kanske varit jobbigt i ett fint villaområde i stan – men här är det inte ens en grej.
Eller ta det här med mobiltelefoner. Bertil går i årskurs sex och i hans klass är det absolut inte alla som ens har en mobiltelefon ännu. Och att han varken vill eller får ha snapchat, tiktok eller instagram på sin telefon är heller inget socialt problem som gör att han hamnar utanför. För vi lever i en kultur där han inte är ensam om det.
En kompis följde med mig och lämnade barnen en dag och konstaterade att alla ungar på skolgården gick runt i jägarbyxor. Jag har inte ens reflekterat över saken – men det är ju modet här! På skolan i stan där min väns dotter går har flickorna i fyran slutat leka på rasterna. De går runt med handväska och vill inte smutsa ner sig. Och själv minns jag hur vi i årskurs sex började ta bussen ner på stan och gå på H&M efter skolan och ”shoppa”. Ja det blev ju inte så många köp för vi hade ju inga pengar – men vi gick i alla fall runt och trånade. Här är det ingen som kan ta bussen in till stan en vardag och shoppa kläder. Och följaktligen är inte kläder och konsumtion ett lika stort intresse. Här leker man i sina jägarbyxor.
Kulturen på den plats man bor på formar ens barn. Det är på ont och på gott men det mesta med kulturen här tycker jag är bra. Dock märks det att det i många inlandskommuner är ont om akademiskt utbildade män. Och ont om förebilder som kan studiemotivera unga pojkar. Sånt smittar också.
Vi kan inte komma ifrån den kultur vi lever i. Och som förälder har man faktiskt en skyldighet gentemot sina barn att rusta dem för att delta i den kulturen. Jag kan förstås rakt av förbjuda mina barn att spela tevespel, ha mobiltelefon, leka med plastleksaker eller sminka sig. Men mina barn ska inte leva utanför den omgivande kulturen utan också klara av att delta i den. Jag vill inte att de ska bli ufon på grund av att deras föräldrar har avvikande värderingar. De får förstås gärna vara annorlunda. Men de ska förstå och kunna välja hur.
Så jag tar det lite vackert och försöker balansera rätt. Det är en svår balansgång. Men oftast är jag glad över landsbygdskulturen och hur den hjälper till att fostra mina barn.
Ändå kan det ibland vara fasligt långa dagar med småbarnen hemma. Här är saker som jag upptäckt kan sysselsätta (vissa) barn 0-3 år. Fyll gärna på listan om du har fler förslag!
En stor låda. När du får hem något paket – spara lådan och ställ på köksgolvet och låt dem leka båt i den. Eller bygga koja. En balja funkar också bra för ändamålet.
En redskapslåda. Den bästa leksaken för alla mina barn var vår låda med blandade köksredskap. Jag drog ut den och sedan satt de där och plockade i vitlökspressar, hålslevar, vispar och annat kul.
För riktigt små barn som mest sitter och tittar behövs roliga saker att titta på. Frystejpa lite hopskrynklat aluminumfolie som kan röra sig ovanför babysittern. Vid en tråkig bilresa rev jag ut en massa bilder ur en modetidning och nålade fast på tyget på stolen och sedan satt en fem månader gammal Bertil och betraktade dessa fascinerat. Då och då vände jag på sidorna och bytte bild. Variation är nyckeln.
Riskorn, aluminiumfolien eller hopknycklat prassligt papper i först en plastpåse och sedan i en strumpa som du knyter igen. Det kan roa ett litet barn länge. Allt som prasslar, låter och känns konstigt är spännande. Bra panikleksak att tillverka när allt annat är trist.
Gör en trolldeg (funkar dock inte för barn som fortfarande stoppar allt i munnen) och låt dem dega loss. Ta fram smörkniv, kavel och pepparkaksmått som de kan dega med.
En liten badbalja är nästan bättre än ett badkar. Ställ i duschen eller utomhus om det är varmt. En tom schampoflaska som bubblar när man fyller den, samt några decelitermått och slevar är också roliga i badet.
Gör lite slajm som barnen kan leka med. Förslagsvis vid köksbordet eller i badrummet. Fingerfärg är också kul! Roligt att måla naken. På sig själv och på väggarna i badrummet och sedan bara spola av när det lekts färdigt.
Blås upp en ballong och bolla med varandra. Eller fyll en ballong med lite vatten så att man kan klämma på den. Eller med potatismjöl så den får en mysig nypvänlig konsistens. Obs! Såklart ej för småttingar som stoppar i munnen. Man kan också blåsa upp ballonger och släppa ut luften så att de flyger iväg och barnen får hämta dem.
Ta fram kritor och frystejpa fast ett stort pappersark på bordet, så att de minsta barnen inte bara river ner på golvet när de ska rita.
Man kan ligga i soffan och be barnet hämta olika saker. En bok, ett gosedjur, en kudde, en sko. Perfekt om man själv vill ligga stilla (kanske amma ett yngre barn) men ungarna vill härja runt. En bra övning av ordförståelse också!
Ha leksaker på rotation. Plocka bort ett gäng grejer i en påse och förvara i garderoben. Ta fram en tråkig dag och låt barnen återupptäcka dem.
Släng ner alla kuddar och filtar i en hög på golvet så att pyttisen kan krypa omkring. Man kan också uppmuntra ungen att lägga ut kuddarna till en inte-nudda-marken-bana. Eller bara häng en filt över två stolar så att det blir till en liten koja att krypa in i.
Små lådor/väskor/ necessärer som fylls med klossar, duplo eller något annat som barnen kan packa i och ur, brukar bli populärt. En avlagd handväska funkar också utmärkt.
När man lagar mat kan barnet få stå och ”diska” bredvid en. Plaska i hon och använda borsten. Det blir visserligen blött – men ä’r alla fall en sysselsättning.
Mitt bästa tips är faktiskt att ta med småbarnen i alla tråkiga sysslor man ändå måste göra. Som att tömma tvättmaskinen, vika tvätt och plocka och städa. Det tar tid, är ineffektivt och inte särskilt enkelt. Men barnet känner sig delaktig och som en omistlig del av familjen. Viktigt att man peppar genom att understryka vilken otroligt stor hjälp barnet är. -Hur skulle mamma klara sig utan dig? Det är tur att du finns och kan hjälpa mig att stoppa in tvätten i maskinen... hellre få bort några tråkiga hushållssysslor när barnen är med – än att först tvingas leka och roa barnet för att sedan när det äntligen sover vara tvungen att göra tråkiga hushållssysslor.
-Mamma tänk att du har dokumenterat hela vår barndom?har barnen mer än en gång fascinerat konstaterat, då vi bläddrat i mitt arkiv och läst gamla inlägg tillsammans. Och då blir jag så glad. För tänk att det har jag!
Och idag tänkte jag skriva om att fota barn. Hur man gör alltså. För frågan dyker ibland upp.
Den första och absolut enklaste grejen som många ändå glömmer, det är ju att gå ner på barnens höjd. Det blir inte så roliga bilder om man bara fotar hjässan på barn. Nej, ner på huk.
Ett annat vanligt fel som fotograf är att hela tiden vilja påkalla barnets uppmärksamhet, så att de tittar in i kameran. Men då fångar man dem ju inte i deras egna bestyr! Nej då avbryter de leken och lägger fokuset på mig med kameran. Precis det jag INTE vill ska ske.
Jag försöker fota barn som jag gissar att en naturfotograf fotar djur. In action i sitt naturliga habitat. Man försöker inte få en vessla eller en björn att sätta sig till rätta och posa för kameran. Gör inte det med barn heller. Låt dem leka och vara sig själva och fånga det som går att fånga.
Och även om man inte får med deras ansikten på bild så betyder det inte att man inte kan förmedla känslan just då.
Stilen jag fotar barn i har vuxit fram när jag velat fånga mina egna barn på bild – men ändå låta dem vara egna individer. Fotografering med integritet. Barnen solar inte upp sig för att mamma ska ta en bild. Det är inte en massa poserande porträttfoton.
Ansiktena kan vara bortvända, kapade, tagna från sidan. Att fånga känslan i stunden är det viktiga.
Jag bär i princip jämt omkring på min tunga systemkamera, för man vet ju aldrig när fototillfällen yppar sig. Och det måste inte alltid bli skarpt eller perfekt ljus för att det ska bli bra. Sinnesstämningar, energier och humör kan framträda tydligt ändå.
Barn är ju så underbara att fotografera, för till skillnad från vuxna kontrollerar och behärskar de inte sitt minspel i någon särskilt stor utsträckning.
Och så hittar de på roligare saker. Fikapaus på hjortronmyren, med starkt doftande skvattram instucken under mössan för att hålla myggen borta.
Barn kan konversera en varg
Testa ut håligheter i ett träd
Kyla skallen en kvalmig vårdag
Och använda sin gammor som tivoli
-Varför ser dina barn så sura ut på bild? skriver ibland någon. Och det är en fråga som verkligen vittnar om hur förljuget man vanligtvis porträtterar barn. De ska le och vara söta och möta blick. Men om man fotar barn som har fullt upp med att leka, med att skapa eller att fundera. Då får man deras koncentrerade utseende. Människor som är koncentrerade ser ofta lite bistra och sura ut. DET är det normala. Det gäller även för oss vuxna.
Men ibland kan man ju ha tur och fånga ett blitt leende.
Gällande bildkompositionen fotar jag ofta rakt framifrån. Bron med barnen rakt framifrån, istället för snett från sidan.
Barnen som leker affär vid en bänk. Rakt framifrån istället för från sidan. Det ger ett lugn i kompositionen, som jag verkligen uppskattar.
Det är spännande att fånga rörelse
Men också humör. Lykke som försöker förhindra Ulf att krypa runt i en sotig eldstad. Han blev ganska arg på sin kusin.
När man dokumenterat sin värld under sjutton års tid så utvecklar man ett bildseende. Man märker när fototillfällen uppenbarar sig och först då drar man fram kameran.
Däremellan kan den ligga bredvid en oanvänd.
Jag fotar varje dag, men det är bara en kort stund vid varje fototillfälle som kameran behöver vara framme. Jag är så snabb! Och jag blir så glad när jag lyckas fånga något på film, som kanske inte ens borde hända.
Bild omöjlig att arrangera.
Inte en enda bild i det här inlägget har tagits från min egen höjd som ni märker. Jag hukar ständigt. Och ingen bild har tagits när jag på något sätt kommunicerat med min energi att ”nu är det dags att fotografera”.
Men ibland kanske man av någon anledning behöver ge instruktioner till ett barn som ska fotas. Ge då inte instruktioner kring hur det ska se ut – utan instruktioner som gör att barnet helt omedvetet ser ut som du önskar. Istället för att säga sträck på dig säger jag tänk att du är en ballerina eller tänk att du tänk att du ska gå på lina. Istället för att säga dra bak axlarna säger jag visa gladpricken! Gladpricken sitter mellan brösten ungefär och visar man fram den åker axlarna naturligt tillbaka. Och säg absolut inte åt barnet att le. Det blir bara stelt och onaturligt. Du måste göra dig förtjänt av någons leende. Säg eller gör något roligt!
Och för att förekomma två andra vanliga frågor på detta temat:
Jag fotar med en CANON EOS 5D Mark II. Och nästan alltid med objektivet Canon EF 85mm f/1.2L II USM. Men jag vill poängtera att en bra kamera inte behövs för att fota bra. Det som behövs är att öva upp ett bra bildseende! Jag spelar ju inte bättre på en stradivarius än en skrällig gammal skolfiol om jag inte ens kan spela fiol från första början.
Och hur jag resonera kring att fota och lägga ut mina barn i sociala medier har jag skrivit ett inlägg om här.
-Jalleri-jalleri-juhooo! var det första jag hörde imorse. Hurtigt vrålat samtidigt som Ulf nöp tag i ena ögonlocket och drog det upp mot mitt ögonbryn för att undersöka om jag var vaken.
Vid det laget, ja.
Vad är det som gör att barn dras till sovande mammor med en magnetisk kraft? Särskilt om de sover på dagen och stjäl till sig några väl behövda minuters sömn. Direkt kommer de där och puffar och drar och ska få igång henne igen. Det är inte bara små barn utan även stora.
-Sover du mamma? Mamma, mamma sover du?
Själv har jag instinkten att beskydda alla sovande mammor. Behandlar dem som fridlysta djur som ska lämnas i fred. När min syster somnar ifrån i min soffa på jullovet slår jag vaktande lovar runt den och fräser åt alla barn som kommer i närheten
-Men LÅT henne sova!!!
Instinktivt vet man att det mamman mest behöver är sömn. Och om hela familjen bara kunde sjå sig med att be om hjälp med att smöra mackan, leta fram en försvunnen strumpa eller avgöra om elefanter är tyngre än giraffer. Ja, då skulle de få en mycket snällare, gladare och tålmodigare mamma som belöning.
I present förra året fick Bertil Skärmhjärna Junior och Hjärnstark Junior. Böckerna har tagit det bästa från Anders Hansens bästsäljande böcker Hjärnstark och Skärmhjärna och har med författaren Mats Wänblads hjälp förpackats om i ett mer lättläst format som barn och ungdomar kan ta till sig. Jag har läst böckerna högt för storbarnen, vilket lett till många intressanta samtal.
När jag läste Hjärnstark för första fick jag en sällan skådad träningspepp och jag märker att något liknande har skett med barnen. De har blivit extra motiverade att träna och röra på sig. Och på köpet bli smartare, gladare och starkare – precis som bokens undertitel lyder
Böckerna berättar på ett enkelt, pedagogiskt och underhållande sätt om hur våra hjärnor funkar, hur vi kan hjälpa dem på traven och vad vi kan göra för att inte lägga krokben för dem. Hjärnstark Junior har mer fokus på hjärnan allmänt och på hur träning och motion kan hjälpa den – medan Skärmhjärna Junior har mer fokus på skärmar, teknik och hur de påverkar våra hjärnor. När vi läst klart Skärmhjärna sa Bertil att han ville att deras skärmtid skulle halveras så att det skulle bli lättare att hinna med att göra andra roliga saker också. Inte bara fastna framför skärmen. Så då gjorde vi det.
Böckerna har en rolig och lekfull formgivning, pedagogiska exempel och många smarta kom ihåg och tipsrutor av olika slag.
Skärmhjärna erbjuder också viktig kunskap till ungdomar som kämpar med studiemotivation, koncentration och sömnbrist.
Nu efter läsningen känns det som att jag och barnen har mycket mer liknande referensarmar. Vi kan prata om vardagskonflikter på ett annat sätt och förstår bättre varför vissa saker är viktiga. Som att lägga sig i tid om kvällarna. Eller varför det faktiskt är bra att cykla till skolan på morgonen istället för att få skjuts. Och att skidträningen inte bara är rolig utan också ett jättebra sätt att hjälpa hjärnan att hantera skolans stress och press på.
Och jag vill särskilt tipsa om att läsa böckerna tillsammans med barn och ungdomar. För att kunna stanna upp och diskutera, förklara vissa begrepp, fråga vad barnen själva tror och diskutera olika lösningar. Jag hade älskat om en liknande bok fanns när jag var tweenie – men nu är jag istället glad att få läsa den med mina barn. Hoppas Depphjärna också kommer i en version för ungdomar. Den psykiska ohälsan är ju utbredd i den åldersgruppen så där hade det verkligen varit välkommet med mer kunskap och handfasta råd.
Jag hade en enorm samling serietidningar som barn – dels de jag själv fick när jag prenumererade men också en hel bibba Bamse och Kalle Anka som jag ärvt av mina storkusiner. Jag läste massor och några av tidningarna finns fortfarande kvar och läses av mina barn idag.
Känslan när man får hämta in senaste numret av favorittidningen är underbar. Läsning för jullovet!
Fördelen med serietidningar är ju kombinationen av text och färglada bilder – samt sidor indelade i rutor som gör läsningen enklare. Handlingen är ofta spännande och man dras snabbt in i berättelsen. Just Bamse är dessutom skriven med versaler så den är läsvänlig även för de som precis knäckt läskoden.
Min upplevelse är att serietidningar sänker tröskeln till läsning. Både för den som vill men inte kan läsa så bra – och för den som kan men inte vill.
Egmont har under många år uppmuntrat till ökat läsande bland barn genom begreppet läskvarten! Att läsa en kvart om dagen har nämligen stor positiv effekt på barns läsning. Och det behövs verkligen, för läsförståelsen bland Sveriges barn och ungdomar sjunker drastiskt.
God läsning är en viktig nyckel till kunskapsinhämtning – och självklart en stor fördel vid allt skolarbete. Men dessutom är läsningen en källa till glädje, äventyr och underhållning. Så fattig min barndom vore utan allt jag läste mig till!
Mitt nyårslöfte för 2022 har som ni vet varit att läsa varje kväll. Det har också gjort att jag peppat mina barn att läsa mer. Men jag tror inte på ett föräldraskap som går ut på att bestämma vad barnen ska göra – utan snarare att leda genom sitt eget exempel. Och istället för att muttra något om att barnen borde gå och läsa istället för att sitta vid skärmen säger jag
-Kan du inte komma och krypa ner här i soffan med mig så kan vi ligga skavfötters och läsa ihop?
Det gör hela skillnaden.
Kanske kan den här läskvarten vara ett bra nyårslöfte för fler familjer där ute? Något att göra tillsammans med sitt barn? För yngre barn kan man läsa högt – medan äldre barn får läsa högt för föräldern. Eller så ligger man helt enkelt bredvid varandra och myser med varsin egen tidning. Just regelbundenheten är i alla fall toppen för läsningen!
En prenumeration på Bamse eller Kalle Anka är en perfekt present till ett barn du vill ge lite härlig underhållning och samtidigt locka till mer läsning.
ERBJUDANDE
Just nu får du 6 nr av Kalle Anka + pennskrin eller 6 nr av Bamse + Bamse julalbum för 159 kr (plus porto). Gå in på dintidning.se och ange kampanjkod underbaraclara
Jag blev förvirrad när Bertil förra året pratade om ”Jesuskonferensen”. Det tog ett tag för mig att förstå att han i själva verket menade julkrubban. Det finns många rara felhörningar i kyrkliga sammanhang och de kommer fram extra mycket kring jul och högtider. När Folke var fyra ville han så gärna åka med i luciatåget och var så besviken när det aldrig dök upp på förskolan utan man fick gå själv. Han som klätt ut sig till tärning och allt!
Här är några av alla gulliga felhörningar och missuppfattningar som strömmade in när jag bloggade om det sist:
Min lillebror och jag trodde att det hette agentstjärnan. Vi såg någon agentfilm på 60-talet.
I våras frågade en fyraåring mig “när ska vi äta den där Kristins himmelsfärs?”
Min son ville som fyraåring gärna vara ”Staffan Stallegren” i luciatåget.
Jag trodde texten i När juldagsmorgon glimmar lydde och ”Gud i natten stimmar”, istället för ”Gud i nattens timmar”. Detta pga min farbror som brukade huta åt oss kusiner med orden ”stimma inte!”
För något år sedan julbakade vi på förskolan där jag jobbar. Jag säger lussebullar och min kollega säger lussekatter. Det naturliga blev att barnen sa “kattbullar” och det är så väldigt rart!
– Kan man heta Kvist i efternamn? – Ja, man kan heta Gren, Bergqvist osv… – För Jesus heter ju det. – Jesus? – Ja, Jesus Kvist.
Min sexåring hade precis en liten teater här hemma om Jesus födelse och död.. ”Jag vill inte bli korsad på färset! ”
“Vad heter den där Jesuskvist i förnamn egentligen? sa en älskling i min familj
De sjöng ” det porlar i min själ” i kyrkan och jag tyckte att det passade bra att sjunga på pottan eftersom jag trodde att de sjöng ”det porlar i min stjärt”
Jag trodde psalmen gick ”Här ligger jorden” när jag var liten. Som en platsbeskrivning.
Min lillasyster sjöng högt och tydligt “få lysa in med hopp och strid, i varje hem och hus” på ett luciaframträdande för sisådär 20 år sedan. Det retar vi henne för fortfarande, givetvis.
Min son undrade:
–Vem är getost?
-Hur menar du? Det är en slags ost?
-Nej nej, getost på korset menar jag!
När min mamma var liten undrade hon vem hon var och varför man sjöng om “Hosianna Davidson”
När vi sjöng psalmen Måne och sol med texten ”Jesus, Guds son levde och dog” undrade min dotter ”Vem är gutt?!
“Bereden väg för Herran, berg sjunken, djup stån op! Han kommer, han med färjan…”
På min dotters första söndagsskola frågades någon: ”Vet ni vem Lukas var?” Min tös räckte upp handen och sa med stolt röst ”Emils häst!”
En gång fick min kompis lillasyster följa med henne till Kyrkans barntimmar, som det hette på sjuttiotalet.Där blev hon lite upprörd över att kyrkofröken påstod att Jesus som var starkast i världen.Hon visste ju själv att det var Pippi Långstrump. Efter visst dividerande konstaterade lillasystern att “-Då får väl du tro på Jesus, så tror jag på Pippi Långstrump.”
Min systerson trodde att hans pappa hade känt Jesus eller åtminstone träffat honom. Pappa var ju så gammal…
”Trygga räkan” istället för ”tryggare kan ingen vara”. Funderade aldrig över varför, accepterade det helt enkelt.
Jag trodde visan gick ”lusse lelle, lusse lelle älvan äter före jul” istället för ”elva nätter före jul”… kommer ihåg att jag undrade varför älvan bara åt då
“Mamma, när ska vi göra såna där fikon med ananas?” Hon menade att vi skulle sticka nejlikor i apelsiner till jul…
”Sov du lilla video-ugn!”
“Det är sant… Santa Klas har sagt det!”
Jag ville äta ”Smygande Petrus” till lunch. Alltså Flygande Jakob.
Min svägerskas son sjöng inte ”Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna” utan ”Staffan var en stalledräng, med katt och mus och hjärna”
Tågbanan är en av våra bästa leksaker här hemma. Den används både av treårige Ulf, åttaårige Folke och Bertil elva år. Minstingen sitter helst och kopplar vagnar på banan och lastar av och på tågen. Medan Bertil och Folke använder rälsen för att bygga världar i sitt rum. Och där får alla deras andra leksaker också ingå. Banan slingrar sig mellan egenbyggda kartonghus, plastdjur och hundra olika sorters små gubbar. Ju längre tågbana desto bättre.
Jag är gärna själv med och bygger med barnen och försöker se hur långt och invecklat vi kan göra det innan det tar stopp. Jag blir som ett barn igen och kan inte hålla mig ifrån att lägga mig i hur det ska göras
-Ska vi inte försöka göra ännu längre sväng? Räcker rälsen om vi använder bron? Vi borde bygga mer på höjden!!!!
Sist suckade Bertil lite åt mig.
-Vi måste inte maxa allt mamma!
Jag förvarar BRIO-banan i plastbackar när den inte används, så att det är lätt att dra fram när man vill bygga igen. Och ibland vill man ju faktiskt förvandla hela vardagsrummet till en enda tågvärld!
BRIOs klassiska tågbanor görs i FSC-certifierat bokträ med fina kvalitetsdetaljer. Och de är småbarnssäkra – innehåller inga lösa delar eller skadliga ämnen som är farliga om småsyskon suger på eller stoppar i munnen.
Förra året fick ju barnen några tillskott till sin tågbana med BRIOs senaste sortiment, bland annat med tåg och ljudgrindar från BRIO Smart Tech. Det är en ny generation BRIO-tåg som kan köras på batteri och även kontrolleras via en app i telefonen. Man kan styra utrop, signaler och bestämma om tåget ska backa, stanna, köra långsamt eller snabbt. Man kan också programmera egna utrop. Det har Bertil och hans kompisar haft väldigt skoj med! Men det finns såklart också knappar ovanpå tågen för att starta dem – om man inte vill använda sin telefon alltså.
Ett nytt smart lok och några andra skojiga delar från BRIO Smart Tech är en riktigt fin present som kan återaktivera en befintlig tågbana för ett lite äldre barn! Så blev det i alla fall hemma hos oss.
Men vår absoluta favorit är det här skojiga ångloket. Vem har inte drömt om ett eget ånglok som sprutar rök? Fullkomligt förtrollande! Nu är ju tåget såklart batteridrivet – men genom att fylla vatten i loket bildas sval ånga som ser väldigt häftig ut när tåget kör.
BRIO har lagom till Halloween dessutom lanserat ett spökhus med kusliga ljus och ljudeffekter. En konduktör som lyser i mörkret och ett ruggig spökskratt som hörs när man kör genom huset.
Att bygga på höjden är extra roligt – för man vill gärna upptäcka hur långt tågen tar sig i brant nedförsbacke när man ger det fart. Spårare det ur? Går det snabbare när man lastar på fler vagnar? Kan man få de olika tågen att krocka?
Frakt och Berg-settet tar leken till extrema höjder. Från de djupa grottorna i berget till helikopterplattan högst upp. Även det en nyhet i sortimentet.
Och den nyheten fastnade barnen lite extra för. Det är roligt med berg i olika höjder och att tänka ut hur man ska få allt att hänga ihop.
Det fina med BRIOs tågset är att det kan byggas ut och varieras på tusen sätt. Och att de sedan håller för att ärvas i generationer. BRIO har faktiskt tillverkat kvalitetsleksaker i över hundra år!
I det nya sortimentet finns även en järnvägskorsning med grindar som öppnas och stängs. Används det ihop med Record & Play-loket så hörs spännande ljudeffekter av stenras och jordbävningar. Och är grindarna öppna stannar loket och varnar med signaler och blinkande lampor.
Det finns så mycket roligt att upptäcka med BRIOS tågbanor. Men jag vill verkligen också slå ett slag för att ha ordentligt med ”vanlig” räls. Och gärna någon förpackning av sådana där extra korta bitar och bitar som gör att man kan byta riktning på tågbanan och bygga ihop rälsen på fler sätt. Det är guld värt för att göra byggandet så fritt och kreativt som möjligt!
När man har många barn kan det uppstå vissa…bildningsluckor. Det man berättat för ett barn har man inte berättat för ett annat och så plötsligt står man där med ungar som inte vet någonting om det mest basala. Extra tydligt blir det med barn nummer tre i ordningen. Nu är han visserligen bara tre år gammal så än finns det hopp. Men ibland börjar jag undra….
Han har delvis förstått det här med hur barn blir till och att de växer i magen. Men han tror att hela familjen är som en rysk docka. Ulf kommer ur Folke som kommer ur Bertil som kommer ur Jakob som kommer ur mig.
Det är faktiskt ganska vanligt att små barn tror att den ena föräldern är förälder till den andra. Ulf tror till exempel att jag är Jakobs mamma. Men ibland tror han även att Jakob är min pappa. Så det är svårt att få någon ordning på hur det hänger ihop.
Han blev i alla fall otrolig besviken när han fick reda på att morfar var min pappa.
-Varför har alla egna pappor?! utbrast han desillusionerad och sjönk ihop med ansiktet i händerna.
En dag när vi körde förbi Essas uppfödares hus fick vi syn på den tik som är Essas mamma. Ulf blev jätteförvånad
-Va, har Essa en hundmamma?!
-Ja, det är klart. Hur skulle hon annars ha kommit till? sa Bertil
-Hon kom ju ur mammas mage!
Vi kunde knappt hålla oss för skratt men för säkerhets skull frågade jag honom.
-Så du tror att jag ibland föder små pojkar och ibland blir det hundar? Och så får man hålla tummarna och hoppas på det bästa bara?
–Ja, sa han troskyldigt och tillade sedan hoppfullt: Pappa sa att du skulle få tre hundbebisar i veckan. Han lovade!
Ett något större barn i syskonskaran undrade vid ett senare tillfälle hur bebisar andas i magen. Efter att jag försökt förklara det här med syre som transporteras via navelsträng och moderkakan blev han tyst en lång stund. Jag började nästan tro att han fattat.
-Så om någon har en bebis i magen kan man hålla handen framför deras navel och känna hur luften blåser in och ut?
Det kan hända att ett ännu större barn i syskonskaran då vrålade
–Det är väl ingen snorkel heller!IDIOT! och gjorde tidernas övertydligaste face palm.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
