Kategori: Claras vardag

Hejhopp här kommer veckan i bilder!

På tisdagen bjöd Erica med mig på Norrlandsoperan. Hon hade biljetter till Piteå Kammaroperas uppsättning om Virginia Woolf. Men vi började med middag tillsammans och vi satsade på glitter…

…och paljetter.

Och sedan fånade vi oss. Jag och Erica leker jämt olika karaktärer, med sådan inlevelse att jag undrar vad folk som överhör oss egentligen tror. Själv skrattade jag tills jag fick hosta.

Så härligt att sedan få sitta ner och bara insupa KULTUR! Brukar blunda och ta emot på samma sätt som jag blundar mot den första vårsolen och lapar d-vitamin. Fast kultur är d-vitamin för själen.

Jag har tjavat omkring hemma i höstkappa och kängor i veckan. Fast nu blir det snart för kallt för sånt.

Hoppas jag. För jag längtar ihjäl mig efter minusgrader och frost så att Essa inte blir så lerig och äcklig av alla promenader.

På onsdagskvällarna sover både Jakob och Bertil hos farmor i stan. Så då lagar jag det Uffe och Folke önskar till middag. Och efter scouterna, när man är kall och våt, serveras det varm choklad och smörgåsar.

I torsdags var Bertil ledig från skolan, på grund av utvecklingssamtal. Så han spenderade dagen med att hälsa på i sin gamla skola i byn. Väldigt populärt hos lillebror och kompisarna. Sedan hämtade jag Uffe tidigt och så åkte vi hem och karvade pumpor.

Dahlia ville gärna hänga på också!

Vi ritade upp ansikten

Och karvade för kung och fosterland.

Så jädra mysigt. Och kletigt!

Morötter förvandlades till näsor och horn.

Och med en äppelurkärnare stansade vi ut vårtor över hela pumpan. Drog ut dem och tryckte sedan tillbaka dem igen med lite papper runt så att vårtorna skulle fastna i hålen och sticka ut.

Mer söta än läskiga ändå.

Efteråt såg hela köket ut så här.

Men det kan det ju vara värt!

På fredagsmorgonen tränade jag styrka i SSS! Spända Skinkors Sammanslutning.

Och sedan duschade jag och gjorde mig iordning, för att riva av en massa ärenden.

Bland annat till Anettes byggnadsvård i Nordmaling. Älskar den butiken! Skulle lämna av ett gäng av mina signerade böcker där och passade på att köpa linoljefärg. Här kan man alltså både hitta antikviteter och ett stort sortiment av penslar, färger, oljor och annat från Gysinge byggnadsvård. Stannade där i en hel timme och bara gick runt och kollade. Vill ha ALLT!

Fredagsmiddagen blev av det enklare slaget, utgick ifrån sånt jag hittat billigt med kort datum när jag handlade. En burk av Lallerstedts bearnaise och några paket kryddiga korvar. Jag tärnade potatis, lök och morötter och la på en ugnsplåt. Rostade i ugnen och mot slutet skar jag ner korven så att den fick stekyta. Serverade sedan med såsen. Blev som en pytt i modell XL! Supergott.

Äntligen nytt fotogen i lampan. Fyllde på mitt lager när jag var på Anettes byggnadsvård.

Vi såg Skönheten och Odjuret på fredagsmyset, för barnen hade tydligen inte sett den gamla tecknade och det är ju skandal. Vi har Disney+ nu och jag försöker utbilda barnen kulturellt genom att se om gamla Disneyklassiker. Bland annat har jag och Uffe sett Dumbo, som är min personliga favorit.

På lördagsmorgonen la vi pussel.

Elsa Beskow 500 bitar som jag fick hem från Akademibokhandeln i ett pressutskick.

Gillar den här bilden som Bertil knäppte av oss, försjunkna i pusslandet.

Sedan följde hus-städning i några timmar och det gick ovanligt segt. Därefter tog storpojkarna tåget in till stan för att gå på laserdomekalas och sova över hos en kompis. Och farmor tog tåget ut till oss.

Trevligt med besök. Vi åt kexchoklad och läste Engelssonskatalogen. Reflexdamasker, kan det vara något tro? Eller ullpantalonger med stadig midjeresår? Vad sägs om fleecefodrad toppluva i läckra färger?! Frestelsernas frestelser för en femåring!

Uffe ville pyssla med farmor. Han tillverkade kartonggubbar.

Och sydde en tröja. Han har precis börjat lära sig sy.

-Men jag har kommit av mig lite med att väva, mamma!

Tidigare har han hållit på att väva en halsduk på förskolan, för han och Ylva-Karin ska starta en halsduksaffär när de fyller sex år.

-Och då ska du komma och handla med riktiga pengar och vi har bestämt att vi ska låtsas som att vi inte känner dig.

I väntan på att få handla halsdukar hos främlingar handlade jag lördagsgodis till mig själv och ingredienser till middagen.

Grått och ruggigt. Så skönt att ha städat färdigt och få krypa ner i sängen.

Godisskål och Middlemarch. Läste en halvtimme innan jag somnade och snarkade gott. Tupplurar är det skönaste som finns!

Men sedan lagade jag middag, samtidigt som farmor lärde Uffe spela Othello på riktigt.

Och därefter gick jag en skogspromenad i mörkret och regnet, med pannlampan i högsta hugg. Övar mig på att inte vara rädd för att gå här trots att det är kolsvart. Står inte ut om jag ska behöva traska byavägen fram och tillbaka ända tills det blir skare.

Söndagen var lika grå och tråkig den. Eller vilsam beroende på hur man ser det. Jag åt frukost länge

Tände ljus och fotogenlampor och gjorde eld i vedspisen. Sedan tog Jakob med sig Uffe till badhuset medan jag stack och tränade. När de kom hem gjorde vi fika.

Rimbobullar och apelsinsaft. För Ylva-Karin, Klas och Ulrika skulle hälsa på.

Gullepluttar.

Ulrika hade med sig sina linoljefärgsprover och hjälpte mig att färgsätta dörrarna som ska målas om. Ulrika är så stilsäker.

Och Essa är så påträngande.

Barnen klädde ut sig, gick ut för att hamra och spika en koja, kom in igen och byggde med duplo. Och sedan vinkade vi hejdå.

Och jag svängde ihop enkla tortilliapizzor som blev en trevlig och enkel söndagsmiddag, medan Jakob körde och hämtade hem storpojkarna.

Och det var den veckan i bilder, det!

Det är bara att inse: förutom enstaka tålig luktärt är det här i Västerbotten förbi med alla snittblommor för säsongen. Även de flesta buskar och träd har tappat sina blad, bara den gula häggmispeln på vår gård har fortfarande sin färgprakt kvar. Tur då att det finns alternativ att ställa i vas. Som enris! För när det inte finns någonting annat att tillgå så skär jag in stora fång av det.

Tycker enris står längre och barrar mindre än både tall och gran. Jag ställer det i stora karaffer på köksö och skänk. Vackert precis som det är, eller dekorerat med typ kottar, färgglada band och halm.

Gjorde en intervju med en journalist som sa ”du är så bra på att romantisera alla årstider”. Ja, det är kanske det som är att vara bloggare, tänkte jag. Har bara aldrig sett det på just det sättet tidigare. Att romantisera något har ju i mina öron en negativ klang, som att man är falsk och konstlad. Men det finns inget falskt över mitt årstidsomfamnande. Det är ren överlevnadsstrategi. Livet blir enklare och roligare när man istället för att streta emot öppnar famnen och försöker njuta de fördelar som varje årstid för med sig. Dessutom är det roligt att blogga om!

Skrev en gång ett inlägg om höstens kryckor som hjälper en igenom. Kanske kan det vara användbart för dig som behöver öva på att ”romantisera” hösten litegrann, för att orka med?

I veckans avsnitt av Wollin & Clara har Malin lyssnat på Alex och Sigges Mardrömsgästen och har åsikter. Malin berättar vem som är min mardrömsgäst och sedan motiverar hon ingående vem som är hennes egen mardrömsgäst och varför ingen försoning skulle uppstå. Malin håller inte tillbaka. Jag pratar om den fullständigt förlamande telefonskräcken som förpestar mitt liv – och hur jag planerar att överkomma den. Och i veckans lista tipsar jag om de tre absolut bästa köra bil-låtarna. Fast inte om man frågar Malin.

För att lyssna måste du vara prenumerant. 29 kronor i månaden, ingen bindningstid för Sveriges bästa podd. Helt opartiskt såklart.

Nu tänkte jag berätta lite om hur det gick till när formen på Hemmets Almanacka växte fram. Att jag ville arbeta med Lotta Külhorn igen var en självklarhet. Hon har perfekt känsla för att kombinera vintage med modernt så att det känns tidlöst. Min förläggare Alexandra tycker att det är så fascinerande att höra oss prata, för att vi verkligen talar samma språk och har samma referenser.

Underbara vinter var en formmässig fullträff. Men det är en unik bok som ska stå för sig själv. Hemmets almanacka är ju en bokserie och det ställer lite andra krav. I Underbara Vinter tänkte vi 20-40-tal i estetiken, för det passar så bra till mina juliga och murriga bilder. Men till Hemmets Almanacka ville jag ha något poppigare och fräschare med 50-60-talskänsla, som funkar även till sommarmånaderna.

Jag sammanställde några olika böcker jag har hemma och skickade till Lotta för att visa viben och färgerna jag gillar. Föredrar illustrationer framför bilder, eftersom illustrationer är mer tidlöst. Älskar verkligen formen till de ursprungliga Husmoderns Köksalmanack, men vill inte stå i förkläde med en kakbricka. Det är för mycket tradwife för min smak. Dessutom vill jag inte var på omslaget. Det är ju inte MIN almanacka. Det är ju DIN almanacka. Du som köper och använder den. Slutligen gillar jag rutor som känns både klassiskt och husligt.

Jag bollade olika slags rutor med Lotta, för det finns ju så många fina varianter. Men samtidigt ville jag inte ha en helt rutig almanacka. Man skulle ju behöva förstå av omslaget vilken slags bok det var och då var illustrationer en nyckel.

Jag började kika runt på gamla utländska kokboksomslag. Här var ett jag gillade. Inte typsnittet kanske, men stilen på illustrationerna. Och illustrationer skulle behövas även inne i boken, det insåg jag när jag börjat med inlagan. De skulle fungera både som dekoration och som information. Är det ett recept, handlar det om kläder, är det fokus på råvaror eller något i naturen? En illustration fungerar som en slags symbol som förtydligar de olika tipsen och idéerna.

Men med tanke på hur detaljerade och färggranna mina egna bilder är, kändes det inte helt rätt med så detaljerade illustrationer som här.

Till slut snubblade jag över detta bokomslag och kände att det hade något! Lagom detaljerade illustrationer i bleka och lite urtvättade färger. Känskan av att silhuetterna är utklippta i papper och gjorda lite i farten. Har också något av klassikern Persons Kryddskåp från Almedahl över sig, vilket jag gillar. Skickade det som inspiration till Lotta som direkt fattade galoppen. Och snart fick jag detta tillbaka:

Visst är det fint?! Tycker man ser tydliga spår av allt som jag inspirerats av i tidigare bilder – men ändå på ett helt eget sätt. Och här har illustrationerna precis rätt detaljrikedom. De återkommer sedan i inlagan. Grönsakerna, råvarorna och besticken finns med när det handlar om mat och matlagning. Blommorna ligger där det handlar om krukväxter, blommor eller naturen. Klackskon symboliserar de flärdfulla tipsen och skurborsten husmorsknep och städning.

Vi lät det rutiga utgöra själva bokryggen och tanken är att vi nu kan variera både illustrationerna och rutorna till kommande kalendrar. Tänk så snyggt när man sedan har en hel rad kalendrar i bokhyllan från olika år. Alla med sin egen ruta och färgställning!

Rutorna återkommer också inuti. Varje månad är ett nytt kapitel som har en egen ruta i egna färger. Och varje månad inleds med ett litet kåseri/betraktelse över årstiden och en årstidsbild, typ som i scouternas kalender. För det är ju så himla härligt att tänka att varje månad kan få vara en nystart, ett omtag och en chans att följa med i årstidens växlingar.

Till inlagan så ville jag mer eller mindre att det skulle se exakt ut som i de gamla Husmoderns köksalmanack.

Lotta hittade igen ett liknande typsnitt, som faktiskt har en väldigt modern känsla. Och boken är precis som Underbara Vinter tryckt på ett svagt gulaktigt papper som känns varmt och snällt.

Det var så kul att arbeta med detta och balansera mellan retro och modernt. Roligt och klurigt och jag tycker att vi lyckades riktigt bra!

Det roliga med att göra en serie är att jag kommer kunna justera nästa Hemmets Almanacka och göra den ännu bättre. Sådär som man ofta önskar att man fick göra med sina gamla böcker. Har redan en massa ideer på allt den ska innehålla…

Jag tycker förstås att boken är en perfekt julklapp att ge till någon när och kär. Den börjar januari 2025 och sträcker sig till december 2025 och vill du köpa den så finns den hos Bokus och Adlibris och alla andra fysiska bokhandlar såklart.

Denna morgon sitter jag och bloggar vid vedspisen. Kaffekoppen bredvid och ulltofflor på fötterna. En kall morgon här i Västerbotten, när den bleka solen kämpar sig upp bakom berget. Det är tomt och tyst här hemma just nu, men igår var Folke hemma sjuk.

Så mysigt att rå om sjuklingen lite extra. Essa höll honom sällskap i hans nya rum.

Jag gjorde honungste och för-skalade mandariner. Så som man skämmer bort sina sjuka små.

Åh, jag minns hur skönt det var att vara krasslig när man var barn! Vara hemma med mamma eller pappa. Ha på sig pyjamas, titta på Days of our lives på TV 3, läsa och slöa. Folke läste igår ut fjärde Harry Potterboken och började på den (i mitt tycke) bästa Fenixorden. Lyckliga den som har den fantastiska läsningen kvar!

För två höstar sedan vabbade vi barn under åtta veckor sammanlagt. Den hösten skulle jag ha skrivit en bok men det gick bara inte, för jag fick aldrig någon arbetsro. Men nu när barnen är sjuka är det lite annorlunda. Alla tre är så stora att de klarar sig själva. Ja, även Ulf kan vara ganska nöjd i sitt eget sällskap, så att jag får skriva en stund.

Min svärmor har lärt mig så många bra tricks med barn. Som en ”allting-tallrik” full med småplock, för matkräsna typer eller sjuklingar. Gjorde en sådan med mandariner, en halv banan, morötter cawhewnötter, rostade hasselnötter, mandlar, pepparkakor och sesamfrön. Roligt att dippa och knapra och alltid hittar man väl något gott, även fast aptiten saknas.

Här kommer ett knippe bilder från veckan som gick.

Ypperlig måndagsmiddag. Det var ruggigt väder så jag gjorde en kycklingsoppa på buljong med asiatiska smaker. Sesamolja, gochujangpasta, ingefära, vitlök, koriander och japansk soja. Men sedan hade jag inget bröd till soppan så då gjorde jag klimp. Vanlig köttsoppeklimp. Och det här älskade hela familjen. Mycket oklart vilket kök detta skulle kunna häröras till, men gott blev det i alla fall.

På tisdagsmorgonen jobbade jag i stan. Hade på mig mormors gamla jumper, fenomenala herrkavajen från Lund & Lund, en loppad kjol i ull och lårhöga svarta mockastövlar med hög klack. Kände mig så snygg. Jobbade som en liten gnu…

Och gick sedan och tränade ett riktigt grisigt pass. Alltid en bild efteråt att skicka till syrran. Helst när man har pump och ser extra musklig ut.

Bästa glowet i omklädningsrummet, innan jag åkte hem igen.

På tisdagskvällen hade vi i syjunta i Stinas mysiga vardagsrum

Jag hade med mig massor att laga. Två klänningar, en kjol, en barnskjorta och ett kuddfodral.

Stina stod för chips och vindruvor och jag hade med mig småkakor. Äkta syjunta.

Ute öste regnet ner och det var så mysigt att krypa ihop i soffan och bara prata och handarbeta. Stina är duktig på att sticka så hon satte utan att blinka igång med en tjocksocka.

Medan Ulrika sydde om en kjol.

Potatisringar, mandelkyssar, nöttoppar och wienerstänger.

Syjuntan var så mysig att vi glömde bort tiden. Men efter tre och en halv timme insåg vi vad klockan hunnit bli och kom på att det var en vanlig vardag. Bara att skynda hem.

Onsdagen fortsatte i vabbandets tecken. Bertil och Folke tar sig ju iväg själva på morgonen så jag kunde ligga kvar och tryna med Uffepuff och Essa. Tur med tanke på den sena syjuntan.

Hade mycket att uträtta under onsdagen men sedan fick Uffe hjälpa mig att laga middag och skära klyftpotatisen.

-Jag ska skärpa mig, mamma.

-Skärpa dig? På vilket sätt menar du?

-Det är komplicerat. Det går inte att förklara.

-Jo, men försök förklara.

-Nej, du kommer förstå när du är gamlare.

Så nu går jag i olidlig spänning och väntar på att bli gamlare och upptäcka hur han har skärpt sig. Ännu anar jag inte på vilken front.

På torsdagen och fredagen tog jag inte en enda bild. Det enda jag gjorde var att jobba med datorn och nöta på mot diverse deadlines. På fredagkvällen såg vi på Lilla Sjöjungfrun från nittiotalet och sedan försökte vi men orkade inte se färdigt Bäst i test. Går inte att titta på teve med reklamavbrott tyvärr.

På fredagsmorgonen var det fem minus och vit frost på åkern.

Jag tände en brasa och drack mitt morgonkaffe

Och familjen hängde runt i köket och startade dagen långsamt.

Men sedan fick vi eld i baken, för vi skulle veckostäda.

Och efter veckostädningen skulle Jakob åka till stan med alla barn. Folke fick nämligen i födelsedagspresent i somras att få gå på Leos Lekland med syskonen, pappa, Felicia, farmor och fabror Jens. Och leka smygtagen i timmar och sedan äta ramen! Så medan Jakob åkte in med dem hade jag resten av dagen i min ensamhet.

Det var så JÄVLA LJUVLIGT! Efter att vi städat klart gick jag ut och fortsatte arbeta i trädgården, sedan ringde Elina och vi tog en skogspromenad.

Trots att klockan var ett var det fortfarande minusgrader.

Och härliga pölar att krasa runt i.

På torsdagsnatten hade det ösregnat och blåst kraftigt, så nu är det inte ett löv kvar på träden. Det kan lika gärna kan bli ordentligt kallt och komma lite snö, om ni frågar mig. Barnen längtar sig tokiga efter skridskor, skidor och spark.

Jag skördade de sista tomaterna och tog in på eftermogning.

Paradisäppelgiranden har hållit sig fin

Och ljungen är vacker. Väggmossa och fönsterlav i krukorna.

Resten av dagen låg jag till sängs med en bok och åt godis och först på kvällen återvände familjen glad och trött.

Vaknade på fel sida på söndagsmorgonen. Ont i ryggen, irriterad och håglös. Gick ner och åt frukost. Rostade rågbitar med gurka och örtsalt och med ost och äppelmarmelad. Premiärtestade Norrmejeriers nya ost Godare och den fick högt betyg.

Kände mig olustig och som att jag bara ville gå och dra ett täcke över mig. Men så tänkte jag att det sällan är en bra strategi att göra illa värre. Min hjärna skulle INTE få bestämma över min kropp, som verkligen behövde och skulle må bra av ett träningspass.

Så jag stack till gymmet och tränade ett kort pass utan att logga någonting. Gjorde bara det som känns lustfyllt och roligt.

Åkte hem därifrån en liten smula nöjdare med livet. Och bestämde mig för att ta tag i den sista gårdsstädningen när jag ändå var svettig och lortig. Tömde de sista frostkänsliga krukorna, vevade in all slang, stängde utkastare och drog in gräsklippare och grill i förrådet. Bertil höll mig sällskap och högg upp ved för veckan som kommer.

Om ni undrar hur det ser ut i mitt förråd så ser det ut så här. Varsågod. Nu slipper alla eventuella mindrevärdeskomplex över sina egna stökiga förråd.

När jag kom in igen satt Beppe och fettade in sina kängor.

Vi har ju storlek 41 båda två så han har fått ärva mina Lundhags. Roligt för honom som använder dem flitigt – men nu är jag utan vinterkängor igen.

Jag blev inspirerad av Bertil att dona vidare med lite hemvård. Så jag tog tag i att rengöra min kamera. Tog loss och tvättade kameraremmen för hand. Putsade varje del av den och alla objektiv.

En stor del i min irritation på söndagen var över hur stökigt det är i mitt kontor och i alla lådor. Hittar ingenting när jag ska arbeta, men det har känts oöverstigligt att ta tag i. Så jag tänkte att jag får städa som Rut. Jag tar en isolerad del åt gången. Började försiktigt i ett hörn med att organisera mitt konstnärsmaterial som låg huller om buller. Satte Ulf på att sortera ut penslar, tuber, färgpennor, akvarellpennor och tusch. Han var så flitig.

Sedan gick jag igenom alla mina pysselskåp och ordnade till bland presentsnören, broderigarn och andra band. Inventerade mitt lager av lackstång inför julen och konstaterade att jag kan lacka tills 2042 med den här mängden.

Och när jag väl fått upp farten så fortsatte jag bara städa. Jakob höll dessutom på att laga vår gamla tvättmaskin från 2014 i källaren – och då kändes det dumt om jag latade mig medans han höll på. Så Folke och jag hjälptes åt att städa hans rum. Han och Bertil har bytt rum, men han hade inte kommit iordning med sitt. Så vi putsade, rensade, bäddade rent och hängde upp ljusslingor. Men då blev Uffe avundsjuk. Så då fick jag hänga upp draperier runt hans våningssäng, nåla fast en ljussänga invändigt och skruva upp en liten hylla bredvid sängen där han kan ha sina barbiedockor. Så att det blev som en rikigt mysig koja. Och det var himla arbetsamt, men väldigt värt det. För barnen blev så glada och tacksamma över insatsen.

PAJ-PAUS!

Hade en i frysen så det var bara att ta fram och tina.

Älskar att ha något gott trefika på helgerna.

Efter fikat fortsatte jag rensa och städa i barnens rum och dammtorka och sortera leksaker. Slängde fem ICA-kassar med skräp när Uffe tittade åt ett annat håll. Och så sorterade jag ut plusplus, playmo och duplo som ingen längre leker med. Hamnar på vinden i väntan på nästa generation ungar.

Klockan närmade sig sju innan det stod någon middag på bordet.

Men då rådde söndagsfriden äntligen.

Hittade ryggbiff av lamm i frysen som jag körde i en ugnsform tillsammans med potatis och morötter. Kokade en rödvinssky och hällde på och det blev så gott. Serverade rödvinbärssaften som vi köpte på Folkes skördekiosk d i skolan. Det var den godaste saft jag druckit tror jag. Måste be fröken att få receptet.

Samlade efter en dag av bestyr, diskuterade vi igenom veckan som kommer. Två veckor kvar till höstlov ska vi väl klara. Och efter höstlovet får vi börja vinterpynta, julbaka och stöka inför vintern. Så det är bara roliga saker att se fram emot.

Barnen önskade att hela familjen skulle spela Donkey Kong tillsammans, så det gjorde vi som sista aktivitet för dagen. Jag var sämst. Mina nerver tål inget sånt här, jag bara skriker rakt ut och trycker på fel knapp.

När Jakob lagt barnen och själv somnat hade jag tänkt mig att sitta och blogga. Men då messade Elina att hon skulle gå och köpa tandkräm och undrade om jag ville göra henne sällskap i telefon. ”Säg aldrig nej till en promenad” är mitt motto. Så jag hakade på i mörkret och kom hem vid halv tio på kvällen med 16000 steg i min stegräknare och ett betydligt trevligare humör än vad som inledde söndagen.

Medan jag redigerade bilder till vårens boksläpp lyssnade jag på min vän Ericas nya P4 dokumentär Advokaten som blev Norrlands führer. ”Sven Hallström är en respekterad advokat i Umeå i mitten av 1900-talet. Han försvarar samer och småbönder. Och han är nazist. Vinner Tyskland kriget är han redo att ingå i en ny svensk regering.” En oerhört intressant och välgjord dokumentär i två delar, om en märklig, spännande och farlig man.

The rest is politics US – How Trump won the White house. Katty Kay och Antony Scaramucci går under fyra poddavsnitt igenom hur det egentligen gick till när Trump vann presidentvalet 2016. Då jobbade Scaramucci på Trumps kampanj och Kay var nyhetsankaret som bevakade valrörelsen. Intressant bild inifrån ett historiskt val. Och full av roligt skvaller och spännande scener bakom kulisserna.

Senaste avsnittet av Marina & Krickelins podd där de intervjuar konditorn, författaren och företagaren My Feldt. Finns ingen som fascinerar mig så mycket som My. Jag som brukar bli anklagad för att ha onaturlig hög energi framstår som en sengångare i jämförelse med denna kvinna. Blev lika delar glad och förskräckt över hur hejdlöst hon fattar beslut och driver företag. Känner att jag behöver bli lite modigare – och lite mer optimistisk. Med stigande ålder ser jag nämligen faror överallt. Om en människa kunde vara ett kraftdjur så skulle My vara mitt.

Det slår mig ibland hur många händer som rört alla saker i mitt hem. Skickliga handlag som svarvat, snidat, vävt, broderat och snickrat. Och hur mycket själ och hemtrevnad det skänker!

På den här lilla bilden ser jag bara sådana saker. En hemsnickrad pall. En soffa som mormor och morfar hade i sitt första bohag. En vepa på soffan, som min farmor vävt. En hemvävd kudde i den gungstol som en duktig hemsnickrare konstruerade på trettiotalet någon gång. En broderad fotpall, samt ett litet drickamålat sideboard som ska ge illusionen av ett lite finare och dyrare träslag än vad det egentligen är. För att inte tala om den handknutna antika mattan på golvet. Där kan man snacka handarbete!

Handens arbete är fantastiskt och oöverträffat. Trots att vi har AI som kan tänka och resonera åt oss och till och med imitera våra röster – har vi ännu inte lyckats uppfinna maskiner som kan ta i och hantera tyg, garn eller trä i närheten av hur människohanden kan göra det.

Jag går alltid in och kollar i varje Hemslöjdsbutik jag stöter på, när jag är på resa. För där hittar man de vackraste och mest själfulla skapelserna!

Tidningen Hemslöjd ägs av Hemslöjden som är en ideell organisation som i över hundra år arbetat med att visa värdet av det handgjorda skapandet. Och jag älskar denna tidning! Det var hos min syster jag först upptäckte den. Jag läste den till en början lite förstrött, med tanken att den nog inte är något för mig eftersom jag själv inte är någon skicklig hemslöjdare.

Men det var hel fel. Tidningen är initierad, underhållande och brinnande aktuell. Den tar den sig an allt handarbete – från att göra en gärdsgård till att ta hand om en skärbräda i trä på rätt sätt. Men också samhällsaspekterna av att skapa med händerna. Vad gör slöjden med en människa? Med samhället?!

I Hemslöjd lär jag mig så mycket. Alltifrån om hur jag ska ta hand om ullkläderna – till vilka gifter som kan finnas i loppisfyndade ulltextiler. Det här är folkbildning i dess bästa form.

Se här. Ett helt reportage om hur man stoppar stumpor. Det är det många som behöver lära sig i min generation…

Jag visade Bertil som är så intresserad av att tälja och snida, detta vackra slöjdprojekt. Han blev sugen på att testa att tälja de olika insekterna.

Tydliga instruktioner följer med för den som själv vill pröva hemma. Det känns så fantastiskt med en tidning som uppmuntrar till att skapa istället för att konsumera. Och att verkligen uppvärdera handgjorda sakers värde och de som skapar dem!

När du prenumererar på Hemslöjd så får du lära dig allt möjligt om hemslöjd rent praktiskt – men också ur ett samhällsperspektiv. Intressanta personporträtt av slöjdare och konsthantverkare, handfasta tips och råd för dig som själv vill slöjda. Samt fantastiskt foto! Här finns förädlad kunskap om återbruk, småskaligt skapande, kvalitet och hållbarhet…

Hemslöjd utnämndes till Årets tidskrift 2019 och har vunnit Svenska Publishingpriset tio gånger. Hemslöjd har även utnämnts till årets kulturtidskrift i Norden.

Näverslöjd, broderi och en handmålad svarvad gammal skål…

Ett handvävt draperi av lin som någon duktig husmor någon gång odlat och sedan förvandlat till ett rent konsthantverk!

Nu får du som läser min blogg 10 procents rabatt på 1 års prenumeration av papperstidningen Hemslöjd. Är du med i en hemslöjdsförening har du redan rabatt på tidningen – men den här rabatten gäller även för dig! Så nu är hög tid att teckna en prenumeration!

Använd koden CLARA i kassan hos Hemslöjd

För några veckor sedan hade psykologipodden Dumma människor ett avsnitt om hur man övar upp lyckomuskeln. Två saker som ökar förekomsten av lycka var att stanna upp och verkligen ”savour” lyckliga stunder. Samt öva på att beskriva vad man känner, med ett varierat språk. Det man inte har ord för är nämligen svårare att uppleva. Jag blev full i skratt, för dessa två saker typ är en arbetsbeskrivning av bloggandet. En väldigt stor del i mitt yrke är ju att stanna upp och lägga märket till sånt som är vackert, roligt, härligt, gott, rörande och starkt. Och så dokumenterar jag det i text och bild. Och eftersom jag gjort detta i snart tjugo års tid så behöver jag variera hur jag beskriver det. Leta efter ord som inte känns allt för utslitna. Fundera över detaljer och vad det egentligen är som känns. Är så glad över att jag nu gjort detta i två decennier och fått öva upp min lyckomuskel!

Vi satt och såg på hemmafilmer hos min faster Inger och hennes man Ulf. De har filmat släkten under många års tid och klippt ihop årskrönikor varje jul. Ett tydligt minne från barndomen är hur det alltid var någon släkting som på sitt tvära, norrländska vis muttrade ”Men är det här verkligen något att filma?”. Och det är lotten i livet för den som dokumenterar. Alltid är det någon som beklagar sig över ens prioriteringar. Det har inget med sociala medier att göra, utan har pågått så länge jag kan minnas. Mormor som var irriterad över att behöva vara med på bild. Eller ännu värre – när vi fotade hennes jordkällare fullproppad med julmat! ”Det där är väl ändå inget att ta kort på!? ” Men sedan sitter man femton år senare och ser en hemmavideofilm med tårar i ögonen. Och känner en enorm tacksamhet över att någon dokumenterat. Framförallt det vardagliga. Så att man får minnas sin farbrors skratt och sin mammas specifika handrörelser när hon ska berätta någonting. Eller bara hur välfylld mormors jordkällare verkligen var om jularna. Och tänk att det är precis det jag gör här på bloggen!

Jag trängs i omklädningsrummet med tanterna. Jag har brett ut mig och undrar om jag är i vägen för damen vid skåpet bredvid? -Nehejdå! Inte är du i vägen, inte. Och nu ska jag hem och baka ditt morotsbröd, för det gör jag alltid på fredagar. Och vad snyggt du dekorerat farstubron förresten. Jag tappade lusten för trädgården när gubben dog, men nu tror jag faktiskt att jag ska köpa lite ljungplantor.

Det här är min vänliga påminnelse om att gå ut och plocka in material från naturen redan idag! Snart är det ju för sent, i alla fall här i Västerbotten.

Jag har bland annat knipsat in klasar med rönnbär (som ska användas i diverse juldekorationer men nu ligger i frysen). Jag har plockat mossa och lav och klippt in lingonris och letat rara kottar. Plockat havtorn, nypon och annat fint material till julgrupper, kransar och sånt. Kom bara ihåg att fråga markägaren om du inte plockar på egen mark!

Jag messade Albin och frågade om det var okej att jag kom förbi och pallade paradisäpplen i hans trädgård. Det gick fint!

Fyllde en fyra liter stor skål med skörden!

Först gjorde jag en girland till ytterdörren, av ståltråd.

Bara att trä upp äpplena. Gör inget att de är olika stora – jag tycker bara att det är charmigt!

Sedan tog jag fram en gammal trälåda. Klädde den invändigt med aluminiumfolie som skydd mot fukt. Och så stoppade jag ner mossa, granris, äpplen och några pumpor. Jag gjorde sedan hål i en pumpa och tryckte ner ett julgransljus. Så härligt höstigt på matbordet just nu.

Sedan hängde jag upp girlanden på ytterdörren och knäppte en snabb bild i ösregnet. Fint va?

Jag ska förresten måla om den här dörren i november. Eller inte jag – men min kompis Johan som är målare och expert på gamla dörrar och fönster. I vanliga fall målar han mest om kyrkor och sånt där pampigt. Vi ska kitta fönsterrutorna och byta färg. Även pardörrarna mellan vardagsrum och matrummet ska få ett nytt lager. Måste nog rådfråga min vän Ulrika om nyanserna, för hon brukar ha så roliga ideer. Det var ju faktiskt hon som kom på att vi skulle måla verandan rosa!

Jag blev busvisslad när jag gick förbi några byggarbetare imorse. Jag fick hejda mig själv från att ropa ett glatt -TACK! Förr hade jag räckt långfinger. Det är skillnaden mellan 18 och 38.

Från att knappt haft något sötsug på hela hösten och utan problem kunnat avstå att snaska är jag nu ständigt sugen på socker och fett! Det är samma sak varje år. I skiftet mellan mörker och ljus, värme och kyla får kroppen panik och vill lagra in allt den kan komma åt inför den bistra tid som tydligen stundar. Men det verkar vara själva skiftet som avgör saken. Jag har inget problem att äta nyttigt i februari trots att det både är kallare och mörkare.

Jag kände en första ilande jullängtan igår. Det gjorde mig glad att förstå att den kommer. Varje år. Tänk så mycket att se fram emot i november och december!

Varför är det så svårt med snygga skor? Behöver några slags stövletter eller boots och har scannat av Zara, Arket, Other Stories, COS, Vagabond, Scorett, hela Sellpy och alla andra ställen jag kan komma på. Kammar noll. Antingen är det för pimpinett eller för mycket klumpfot. Men min syster påstår att jag behöver lite mer brutala skor än vad min egen smak förordar. Så bara att fortsätta leta.

Jag läser om mina dagböcker som kvällslektyr. Började skriva riktigt regelbundet i femman och skrev flitigt ungefär tills studenten. Sedan lite mer glest men ändå ofta fram tills jag fick Folke ungefär. Mina högstadiedagböcker får mig ofta att skratta rakt ut i mörkret. Så aningslös, brådmogen, barnslig och klok på samma gång. Känner sån kärlek till den där tonåringen. Unnar alla att få se sig själv och sina tankar från tonåren, med en vuxens ögon. Mycket av det som är ens vuxenjag förklaras på ett tydligt sätt.

Har börjat kolla på Nobody wants this som alla pratar om så mycket. Den är mysig när man haft en crusch på Adam Brody sedan tonåren. Men en sak fattar jag inte med amerikanska serier. Varför de ska låta folk bli ihop/kyssas/ligga med varandra så tidigt i alla filmer och serier? Drar man ut på det får man ju en dallrande spänning som bär serien hur långt som helst! Se och lär av Rory och Jess i Gilmore Girls, av Angela och Jordan i My so called life eller Jim och Pam i The Office. De borde ha väntat till åtminstone sista tredjedelen av första säsongen innan Joanne och Noah kysstes. DÅ hade det varit en riktigt fängslande serie. Nu är det tre plus på sin höjd.

Här kommer ett knippe bilder från de senaste dagarna.

Snabbmiddag vid köksön innan scouterna. Potatisbullar, lingonsylt och den värsta side eye jag någonsin skådat.

Jag har gjort höstfint i matrummet…

Och bytt ut de blå gardinerna i köket, till någonting aningens höstigare. Loppad gardinkappa som är så söt mot det gula.

På skolan har barnen plockat lingon och gjort sylt. Bakat havrekex, kokat saft, gjort gelé, marmelad, torkat äpplen och sedan haft skördekiosk där hela byn kunde komma och handla. Folke var så stolt, för han hade varit med och ritat den stora skylten vid kiosken. Vi köpte lite av varje och allt har varit gott. Och så gulliga etiketter på burkarna! Fem stjärnor av fem möjliga till lärarna som gjort det lilla extra för att detta skulle bli av.

Själv har jag gjort inkokta äpplen med kryddlag. Efter inspiration från en läsare.

Fyllde en helt enorm burk så när vi ska äta av dem får vi väl ordna kalas för trettiofem personer.

I fredags jobbade jag med Erica efter träningen och sedan hämtade jag upp Felicia som skulle sova över hos oss. Vi stannade till på en loppis på hemvägen där Felicia fick fynda diverse fint porslin och Bertil ett par byxor från arméns överskott.

När vi kom hem samlades pojkarna och inspekterade Jakobs gamla Warhammer-figurer som Bertil fått ärva.

Extremt spännande.

Jag lagade ärtsoppa och pannkaka till fredagsmiddag och var så trött att jag höll på att somna sittande.

Det var vi flera om.

Men så god middag.

Och till efterrätt en kardemummalängd från Kulturbageriet, för att fira kanelbullens dag. Sedan såg vi Insidan ut 2 och åt chips och packade ryggan för Folke som skulle på scoutläger dagen därpå.

Var så oerhört seg på lördagen. Men huset skulle ändå städas, så vi tog oss igenom det i sakta mak.

Sedan hjälpte Felicia mig att bära bort utemöbler. Själv monterade jag ner hammocktak och tömde ut döda krukväxter.

Hade införskaffat ljung och lite fint till bron.

Färgglada juveler att bli glad av.

För så här ser sommarblommorna ut efter flera dagars nattfrost.

Hann inte färdigt helt, men fick i alla fall bort det värsta.

Tänkte karva pumpor till helgen och dekorera farstubron med. Och även göra en dörrkrans av paradisäpplen.

Men så långt räckte inte orken denna lördag. Istället gick jag in och slumrade en halvtimme, innan jag hoppade i duschen och gick från troll till kalaspingla.

Och drog in till stan för att träffa Elina. Först en drink på Facit.

Sedan såg vi den bisarra och underbart roliga Italienskan i Alger, av Rossini. I modern skrud på Norrlandsoperan.

Skrattade så jag fick hosta. Njöt också storligen av att bli dränkt i musiken, sången och stämningen.

I pausen tog vi en charkbricka

Och lite bubbel. Så härligt att gå ut och få kultur och spana på välklädda människor. Gå och se denna opera om ni får chansen!

Sen körde jag hem i den kompakt svarta höstnatten.

På söndagen var Uffe sjuk, Folke svintrött efter lägret och orken nära noll. Vi hängde mest runt inomhus.

Farmor kom på besök och även Dahlia.

Och vi satt länge och ritade runt matbordet. Jag försökte rycka upp mig ur tröttheten genom att åka och träna och veckohandla. Men träningen blev ett mesigt pass och veckohandlingen en förvirrad historia.

Till middagen utgick jag från ett blomkålshuvud som höll på att bli dåligt. Skar det i bitar tillsammans med en massa morötter. Ugnsrostade och gjorde sedan en enormt god pastasås till.

Det blev en fullpott i betyg, från samtliga middagsgäster! Kvällen avslutades sedan med att jag låg i badkaret i flera timmar och slumrade och lyssnade på podd.

Och idag blev det en vabbmåndag med Uffe. Fast helt utan vabb för min del – bara full med jobb tyvärr. Hade behövt en lugn dag där vi kunde hänga och vila tillsammans. Men vi tog i alla fall en cykeltur för att rasta Essa.

Vackert väder

Och bra att komma ut och vädras litegrann.

När jag kom in fick Uffe se på film medan jag skrev poddmanus och spelade in två avsnitt med Malin. Och sedan lagade jag en värmande kycklingsoppa med klimp och asiatiska smaker. Sjukt gott.

Och det var senaste dagarna i bilder, det. Nu måste jag tyvärr masa mig ut på en kvällspromenad med Essa, trots att jag inte har den minsta lust. Livet med hund. Hej så länge.

Hur vet du vad du ska blogga om?

Det vet jag knappt. Har kanske 2-3 lösa ideer inför veckan som kommer, men resten tar jag på volley. Vad jag är inspirerad och har lust till just den dagen. Oftast har jag dock ett pågående blogginlägg, som jag samlar bilder till i kameran. När jag fått nog många gör jag ett sådan där inlägg som sträcker sig över flera dagar. Tar en evighet att redigera och skriva ihop det. Hopplöst också på vintern när man inte ”gör någonting”.

Hur tänker du med frekvensen på inlägg?

Ingen bestämd frekvens eller klockslag annat än ”ofta”. Ett inlägg om dagen men flera gånger i veckan två. Kommer i regel precis efter att jag skrivit dem. Vill publicera direkt för endorfinerna! Ibland får jag hålla i hatten och inte trycka ut inlägg för fort, eftersom jag vill ge kommentarsfältet en chans att hänga med. Det händer så mycket spännande där.

Vem tar alla bilder?
Jag tar alla bilder! Minns i början när de bloggare som hade fotograf-pojkvänner fick så fint bildmaterial och jag var så avundsjuk. För jag hade bara asfula bilder för att jag inte kunde något. Men sedan tog det slut med pojkvännerna och då stod bloggaren där med skägget i brevlådan. Så även om det kan vara tungjobbat är det fett att vara duktig på att sköta sin egen kamera, redigera och kunna alla delar av sitt eget jobb.

Jag gillar ju främst själva hantverket att fota och skriva. Att synas på bilderna är det minst intressanta med att fotografera. Och som fotograf älskar jag att dokumentera min släkt och familjs liv, särskilt barnen. Ibland ligger vi bara och scrollar i mitt arkiv och läser om när vi cyklade på Ven eller firade sommarlov i stugan. Läser bildtexterna, minns och skrattar. Det är en sådan gåva till min familj att jag dokumenterat vårt liv tillsammans!

Vad är syftet med bloggen?
Jag skriver den blogg jag hade älskat att läsa. Jag skriver för att imponera på mitt tänkta jag och när jag blir imponerad av vad jag skapar blir jag så himla glad. -Ah, det funkade! Jag vill skriva den blogg som jag själv hade längtat efter att få gå in och läsa varje morgon. Om någon annan också känner så blir det en bonus för mig.

Vad tar du hänsyn till?
Jag bor i en liten by. Det är liksom inte säkert att det finns kvarg på min affär, färska kryddor eller specifika grönsaker och frukter i sortimentet. Det är jättebra! För min referens för mat är att jag typ lagar på ingredienser som kan finnas hos Handlarn’ i Bastusträsk. Och tro det eller ej men en stor del av Sveriges befolkning bor på sådana ställen. Men det är så lätt hänt att man glömmer bort det när man bor i en stor stad där allt finns tillgängligt. Att ha ett utifrånperspektiv hjälper en för övrigt med att förstå andras utifrånperspektiv. Precis som att tillhör en minoritet kan hjälpa en att både se minoriteter, men också majoriteten med lite distans.

Vad tar du inte hänsyn till?

Jag är så otroligt ointresserad av vad som är ”på modet”. Både vad gäller kläder och inredning. Har inte köpt en modetidning på tio år och knappt en inredningstidning heller. Jag påverkas såklart ändå på ett omedvetet plan – men jag är inte aktivt intresserad. Och jag tycker att det är en sån konstig trend som kommit med tiktok och instagram – att man ska remixa varandras material och lägga sig så nära varandra som man bara kan. Vi beter oss som AI – fast frivilligt! Själv tänker jag att om någon gör vad som jag själv hade planerat att göra – då byter jag spår. Vill inte vara tvåa på bollen. Hellre otrendig, ute och unik, än på modet och precis som alla andra.

Vad gör du inte?
Avslutar mina blogginlägg med frågor, för det känns som ett sånt slött trick från min sida. Men det är inte för att jag inte vill veta vad ni som läser tycker och känner. För det vill jag VERKLIGEN! Men det kan skrivas fram på mer kreativa sätt. Kommentarsfältet är precis som ett samtal med en vän. Jag berättar något och vännen hakar på och berättar något tillbaka. Jag skrev ett inlägg om min PMS härom veckan, ställde inte en fråga men fick 165 intressanta kommentarer som svar. Skrev ett inlägg om långsam produktivitet utan en enda fråga – och fick 106 kommentarer . Att lyckas skriva inlägg som genererar kommentarer och diskussioner helt på egen hand – det är ett mål för mig! Och det finaste är att ni som läser också svarar varandra och spinner vidare i intressanta trådar. Helt otroligt är det att sitta här på andra sidan och se det hända.

Får du skrivkramp?

Nej typ aldrig. Bara jag håller igång och publicerar varje dag blir det ett självspelande piano. Tar jag någon gång en paus kan det kännas lite svårt att komma igång igen. Men de ger sig så fort jag fått ut ett inlägg.

Vad är framtiden för bloggen?
Ärligt talat vet jag inte. Längtar tillbaka till tiden när var och varannan tjej hade en blogg. Idag har alla instagram och blir så anonyma där de fladdrar förbi i mängden. Tänk om tex Frida Sömskar hade en blogg! Alltså wow! Med alla hennes projekt, filmer och bilder. Hon hade gjort sig fantastiskt i bloggformat. Jag tror att många som har stora instagramkonton tycker att det är svårt att börja blogga, för att det tar tid att få igång engagemanget. Men det vet ju alla bloggare att en bloggkommentar är värd fem instagramkommentarer, minst! Även om jag blir glad över kommentarer på IG går det inte att jämföra med det som sker här i kommentarsfältet.

Vi som redan har stora bloggar kommer nog att ha kvar dem. För vi vet vilket värde plattformen har. Och det är väldigt viktigt för mig att just äga min egen plattform och inte ligga på någon annans sajt och försvinna in under deras varumärke. Jag har fått flera värvningsförsök från de stora plattformarna genom åren, men det är helt ointressant för mig. Ful design, massa reklam och känslan av att min blogg inte är mitt eget hem utan att jag bor i andra hand hos en lynnig hyresvärd.

Hur ser det ut med annonserna?

Det är svårare att leva på att vara influencer idag, särskilt när man inte ligger på en stor medieplattform. Det är för att så många har influencerskapet som ett sidogig. Och för att annonsörer gärna syns hos mikroinfluencers som inte har inte vett att ta betalt utan blir glad över produkter. Och det fattar jag verkligen! Om jag jobbat som tandhygienist och fått liten slant på sidan för något jag ändå bara gör för att det är kul. Varför skulle jag kräva mer?

Jag rör mig själv bort från sponsorerna. Inte så att jag helt utesluter dem, men jag försöker bygga bort beroendet i min affärsmodell. Så att jag kan handplocka godbitarna och lägga resten av tiden på att skapa det jag själv vill.

Några favoritbloggar?

Jag har många! Men roligast är väl att tipsa om de som inte alla redan känner till, va? Som Sardellen, Julia och Ulrika. Gillar också specifika temabloggar som typ Linneas Skafferi och Vegokäk. Teknifiks teknikblogg eller Sara Rönnes outdoorblogg. Och mysiga Posie gets cozy. Och Helena Lyths mysiga pysselblogg förstås. Maria Soxbos blogg om hållbarhet och balans i livet och Emma Sundh med sitt halmbalshus och sitt klimatengagemang. Inte att förglömma Krickelin! Det enda dåliga med de flesta bloggar är att de postar lite för sällan. Vill läsa nytt varje dag, tack!

Några no-nos?

Inga adlinks med köptips. Vill inte tjäna pengar på att ni köper saker jag länkar till. Förutom till mina böcker, av förklarliga skäl. Är också väldigt restriktiv kring barnen. Inte så att de inte får förekomma – men hur de förekommer och skildras är viktigt för mig.

Debatten om barn i sociala medier är så dum idag. Antingen är man helt gränslös och visar allt – eller så är man så här ”Barn bör inte skildras. Barn ska inte synas!”. Det säger bara den som inte orkar tänka eller kan göra en analys. Folk är tex besatta av att det är just bilder på barn som är skadliga. Man blurrar ansiktet, men visar och berättar allt annat. Själv tycker jag att respektfulla bilder är oproblematiskt – medan jag aldrig skulle berätta något intimt eller privat om mina barn. Och det värsta för dem vore ju om jag själv skulle vara gränslös eller pinsam på något sätt. Flera stora influencers som gjort en poäng av att dölja sina barns ansikten, har ju samtidigt gjort ett gediget jobb med att skämma ut sig själva.

Jag tycker att det är självklart att man kan skildra i princip vilka delar som helst av livet. Frågan är väl hur man gör det. Och om man överhuvudtaget reflekterar över vad man postar och vad man låter bli att posta?

Några nya bloggplaner?

Vi skissar på en funktion till bloggen som lyfter fram kommentarerna på ett nytt vis. Vill verkligen ge all kärlek till er som kommenterar – och hjälpa till att göra kommentarsfältet mer levande. Sedan tror jag att jag kommer göra om bannern på bloggen nästa år. Det börjar vara dags för ett ansiktslyft!

Hurra! Idag släpps ÄNTLIGEN Hemmets Almanacka i butik (och inte bara till er som förhandsbokat)! Och det är helt galet – för den första upplagan är i det närmaste slut i lager, så vi har tryckt upp lika många till. Och i veckan fick jag veta att alla ICA Maxibutiker kommer ta in och fronta den stort hela vägen fram till jul. Och att Akademibokhandeln utsett boken till huvudbärare i deras stora julkampanj – vilket både är fantastiskt roligt för att boken får synas – men också för att de tror så pass mycket på serien. Att den är unik och fyller ett hål på marknaden.

Allt det här är ju förstås också resultatet av världens bästa förlag och säljare på The Book Affair som verkligen tagit hand om min bokidé. Och inte minst Lotta Kühlhorn som formgivit så fint.

För att fira träffade jag Erica och åt lunch! Vi fnittrade och flamsade värre än någonsin och det var så roligt att ses. Och vad gjorde vi mer? Jo, vi påbörjade arbetet med Hemmets Almanacka för 2026, där Erica kommer vara redaktör. Under våren jobbade ju Erica på polisen och kunde inte ta några andra uppdrag. Men nu pluggar hon till lärarassistent, vilket innebär att jag får glädjen att samarbeta med henne igen. Bästa kompanjon man kan ha. Och med min kommande utgivningstakt så behöver jag verkligen min kära redaktör att luta mig mot.

Nu tar jag fredag och firar lite till. Ha en underbar helg och stort tack till er som köpt boken!

Dags att gå dagens promenad och nöta ihop till mina 10 000 steg! Ett knep för att det ska bli av är en riktigt bra ljudbok i öronen. Jag glömmer tid och rum och det enda jag vill är att fortsätta gå. Lyssnar också när jag städar, diskar, eller arbetar i trädgården…

Det är en härlig verklighetsflykt i vardagen, medan jag arbetar med mina händer och gör alla invanda gamla sysslor.

Nextory har hundratusentals titlar i sitt bibliotek och utöver ljudböcker också e-böcker och magasin! Just nu får du 50 dagars gratis provperiod hos Nextory. Erbjudandet gäller för både nya och återkommande kunder som inte har ett aktivt abonnemang just nu. Under provperioden kan du läsa och lyssna i sammanlagt 20 timmar! Börja prenumerera här.

I första boken Räkna hjärtslag är året 1937 och den 17-åriga Betty lämnar Hudiksvall för att bli hembiträde hos doktorsfamiljen Molander på Östermalm i Stockholm. Där börjar ett nytt, spännande och utmanande liv för den unga Betty.

Serien om Betty skildrar ett stycke kvinnohistoria som vi nog är många som kan känna igen från mormor- och farmorsgenerationen. Min mormor fick precis som Betty åka hemifrån när hon var ung och tjäna som hembiträde hos en bättre bemedlad familj. Det var slitigt, tungt och hon hade ständig hemlängtan.

Sista delen i serien heter Älskade Betty och nu har året har hunnit bli 1955. Betty kämpar för att ensam sörja för sina två barn, men tyngs också av skulden och skammen för vad som hände mellan henne och Martin, när hennes äkta make Olof låg på sin dödsbädd. Betty börjar inse att hennes livsval påverkar de som står henne närmast och tvingas ta tag i sitt förflutna.

Jag har bara lyssnat på första delen i serien, efter ett tips av en bloggläsare. Så jag inser att jag har en del att lyssna ikapp på!

Och gillar du serien om Betty och vill lyssna på fler böcker som skildrar samma tidsperiod kan jag rekommendera Kristina Sandbergs serie om Maj som börjar med boken ”Att föda ett barn” och Karin Wahlbergs lasaretts-serie som inleds med boken ”Än finns det hopp”. Och inte att förglömma Elsie Johanssons klassiska serie som börjar med boken ”Glasfåglarna”. Allesammans finns förstås att lyssna på hos Nextory!

Här startar du ditt abonnemang

I detta lilla hus bodde farmor med sina åtta syskon, sina föräldrar och morföräldrar. Och livet igenom var min farmor trots ringa skolgång beläst, intresserad av samhället och engagerad i fattiga och flyktingar.

För mig är hon ett så fint exempel på hur man kan leva och vara! Här är farmor Beda och farfar Bertil med alla sina barn. Faster Inger, min pappa Leif i långärmad vit tröja, farbror Lars och lille Lennart.

I skåpet ovanför skrivbordet hemma i farmors hus, finns ett brev. Det skrev hon 1998, när hon var 84 år gammal och såg tillbaka på sitt liv. Jag har gjort mitt bästa för att tyda farmors snirkliga handstil och transkribera brevet, eftersom jag tycker att det vore fint om fler fick läsa hennes betraktelse och veta lite om hur livet för ett fattigt arbetarbarn, i en lappländsk by på tjugotalet artade sig.

”Vi är några gamla goda vänner (änkor) som sitter och tänker tillbaka på våra liv. Hur vi levt det som barn, och även som vuxna. Vi föddes i fattiga arbetarhem där våra föräldrar kämpade med att överleva med vad naturen gav. Vi fick en god uppfostran av mor och far och vi skulle vara ärliga, snälla och arbetsamma. Dessa önskningar har vi försökt att uppfylla efter bästa förmåga, fast det varit fattigt och svårt många gånger.

I mitt hem var vi nio syskon och jag är den yngste av dem. Min mor och far var mycket arbetsamma, så vi barn fick lära oss att arbeta. Min mor sydde näbbskor åt oss barn, hon garvade själv skinnet, sydde om gamla kläder, kardade och spann ull, vävde tyger och tovade sockar med mera. Hon var också en naturmänniska som kokade sin egen medicin utav olika barksorter och växter. Hon gick med slagruta och visade ut brunnar åt sina grannar, så hon var mycket verksam.

Min far var snickare och smed. Han lagade och ”lödde” saker och han tog 25 öre för varje arbete, men ofta var det gratis. Han gjorde uppfinningar och byggde ett eget kraftverk så att vi hade lyse hemma. Han tillverkade sin egen tegelmaskin, så han gjorde allt sitt eget tegel. På vintern gjorde han ”blecken” att sätta på lien, när de slog starr. Gräset hette starr. På hösten var det fiske i stora mängder, som skulle torkas. Det var mat för vintern. Vi hade tre kor, några får och en häst. Korna mjölkade bra så vi separerade och kärnade smör, å bytte på mataffären mot kaffe och socker. Som helgdagsmat beställde mamma nedsaltade grishuvuden från Forsells i Göteborg. De var mycket goda och uppskattades av oss barn.

I mitt hem kom det mycket folk, bland annat ”tattare” som ville ligga över. Många var i dåligt skick, orena och lusiga. Men det kom också ”smållare”. De som körde våra lass med häst. De ville och fick köpa kaffe. Mamma fick tio öre per kopp, och då fick hon ju lite småslantar som var välkomna och väl behövdes. Gästfriheten i mitt hem var stor. Alla som kom skulle alltid bjudas på någonting.

Bakom ladugården fanns ett hemligt hus ”utedasset” . Där fanns också en katalog Oskar Ahrén och i den kunde man sitta och ”skåda” och önska sig fina kläder och vackra saker. Vi använde sedan bladen åt att torka oss med i ändan.

Hemma hos oss fanns inga böcker annat än Bibeln och psalmboken och en högertidning, det var allt. Men det fanns musikintresse. Flera av mina bröder spelade dragspel, som då var mycket populärt. De lyckades skicka efter ett dragspel från Oskar Ahrén i Stockholm. Men jag minns inte priset.

Jag minns ett husförhör som prästen hade hos oss en gång. Jag var mycket rädd eftersom prästen ställde frågor om Bibeln. Men jag klarar mig från frågorna. Jag gick i en liten byaskola (bagarstugan) och vi var inte så många skolbarn. Läroböckerna var inte så många, det var psalmverser och multiplikationstabellen som var det viktigaste, och det inte så intressant. Prästerna var ute i byarna och predikade, det var på så kallad ”samling”. Då skulle de bjudas på mat. De var mycket förtjusta i torkat fårkött, så de kom mest på hösten.

Jag var yngst av barnen och en gång ville jag också följa med till logen på dans, men då sa mina föräldrar att jag var för ung. Jag fick fem öre av min broder om jag stannade hemma. Men den kvällen grät jag i min ensamhet. För mina kusiner fick ju gå och vi var jämngamla.

Nu är jag gammal och sitter och tänker på våra barn och barnbarn. På framtiden för dem. Hur ska det ska bli för dem som inte haft våra svårigheter? Hur ska det bli för dem på ålderns dag?

Min man dog för flera år sedan, så barnen fyra stycken är nu vuxna och har skapat sig sin trygghet, arbete, hem och familj. Men var kommer barnbarnen in? Jag önskar att det blir ett rättvist samhälle med större jämlikhet bland folken. Mat till alla världens fattiga som svälter ihjäl av lidanden och umbäranden.

Hur ska det gå till? Hur skapas rättvisa? Vad ska hända?”

Det är så spännande att höra om hur folk organiserar sitt arbete. Vissa yrken lämnar inte mycket möjligheter att tänka självständigt kring upplägget – medan andra yrken ställer extremt höga krav på att man är organiserad och själv ser till att göra framsteg. Men vi människor verkar faktiskt vara rätt dåliga på att förstå hur vi ska få ut mesta möjliga av våra dagar. Tex gör vi gärna sånt som ger en snabb endorfinkick (typ drar iväg sms och mail i tid och otid) medan djupt, fokuserat tankearbete tenderar att glida allt längre ner på listan. Och det är inte alls konstigt – för det här är ingenting man får lära sig i skolan utan någonting man lär sig genom praktiskt erfarenhet i arbetslivet.

Att hitta ett sätt som funkar för mig har tagit väldigt många år. Men nu har jag en metod som jag har kört i typ tre år, med små justeringar här och där.

Så planerar jag min vecka

På söndagskvällarna sitter jag i tio minuter och kollar i min digitala kalender. Försöker skapa mig en uppfattning om veckan som kommer och vilka deadlines som finns, samt om något annat ska ske på kvällar eller fritid. Utvecklingssamtal, middag med kompisar eller liknande. Kikar också 1-2 veckor fram i kalendern för att se hur de veckorna artar sig och om det är något jag behöver agera på redan nu, för att inte behöva stressa på slutet.

Utöver kalendern kollar jag i min app Google Keep, där jag förvarar alla mina listor. Jag vittjar Allt Stoff-listan och kontrollerar om det ligger något brådskande där och vilken dag jag i sådana fall ska ta itu med det.

När jag har all denna information klar för mig så gör jag min dagliga planering för veckan. Till det använder jag en veckoplanerare helt utan markeringar för datum. Finns på Clas Ohlson, Lagerhaus och liknande ställen. Dit flyttar jag över allt från min digitala kalender, så att jag inte behöver kolla på den mer den veckan.

Sedan skriver jag ut ungefär vad jag ska arbeta med varje dag. Måndag morgon är tex alltid administration. Då godkänner jag fakturor, samlar ihop kvitton och hanterar bokföringsgrejer. Tisdagar tränar jag i stan och den dagen brukar jag ägna åt att skriva på olika saker. Sedan kollar jag av listan som min assistent Charlotte sammanställt åt mig. Vi delar ett drivedokument där aktuella frågor och mail samlas så att jag enkelt kan svara på dem, och sedan formulerar och skickar ofta Charlotte iväg själva mailet.

Oftast är dagsplaneringen ganska lös i kanterna, ju längre bort i veckan dagen ligger. Det är huvudsakligen morgondagen jag planerar noggrant. I slutet av varje arbetsdag tar jag också några minuter att checka av min lista för dagen, om jag hunnit allt eller om något måste skjutas över till nästa dag. Sedan planerar jag upp och tänker igenom morgondagens arbete.

I perioder med mer samarbeten och jobb brukar jag blocka onsdagar och fredagar som ostörda. Då tar jag inga möten, svarar inte i telefon och gör inget jobb utöver det som är mina egna projekt. Oftast vigs de dagarna åt bokjobb och eftersom jag får jobba ostört så hinner jag med väldigt mycket.

Obruten arbetstid är otroligt viktigt! Det tar sådan tid för hjärnan att ställa om mellan olika arbetsuppgifter och avbrott, så jag försöker ha så långa sjok som bara går och då stänger jag också av notiser på telefonen. Man klarar dock bara av ett visst antal timmar med hyperfokus. Så de försöker ag lägga in på morgonen när jag är pigg. Eftermiddagarna föredrar jag att fotografera, redigera, ha möten eller göra annat enklare arbete som inte tynger samma delar av hjärnan.

Jag försöker också samla möten till vissa specifika tider – och överhuvudtaget undvika möten i möjligast mån. Charlotte får ta allt som går och sedan sammanfatta det åt mig. Då får jag mycket tid över till det som faktiskt är värdeskapande i mitt arbete.

På det här sättet tappar jag sällan några bollar i mitt jobb utan känner att jag har en ganska klar bild av vad som förväntas av mig och att jag använder tiden på ett vettigt sätt.

Här har jag bloggat om hur jag använder min veckoplanerare

Här kan du läsa om hur jag organiserar mitt liv med listor i google keep

Här finns ett inlägg om hur jag hanterar och sorterar papperspost.

Förra lördagen kom Anna hem till oss. Så mysigt att hon kommit två gånger den här hösten!

Vi åt middag hela familjen och barnen hade huggit ved och gjort upp eld i bastun…

…så att vi kunde avsluta lördagen med ett bastubad. Precis vad som behövdes efter en kall och ruggig dag!

Månen hängde bakom molnen och direkt efter att vi bastat och badat klart somnade vi sött i våra sängar.

På söndagsmorgonen ville Uffe visa frissig, nyvaken moster hur han bygger ett legosvärd.

Sedan åt vi långsam frukost innan jag, Anna, Essa och Uffe rattade bil + släpvagn upp till sommarstugan. Där vi skulle spendera sex dagar.

Vi kom fram på eftermiddagen, eldade och gjorde en enkel middag. Älskar det här skruttiga lilla köket bestående av ett hopplock av det vi funnit i förråd och uthus.

Sjön låg kav stilla och efter maten gick vi ut för att hämta ved.

Anna iklädd farbror Lars gamla skinnpaj

Perfekt patinerad

Vi rastade Essa och Uffe fick ta fram sin cykel.

Mycket spring i benen efter hel dag i bil.

Blek och trött, plockade in sommarens sista blomster.

Spana i mitt lår förresten. Så här ser alla ullunderställ ut när man lider av lårskav! Eller jag lider inte av det – jag bara har det. Och nöter samtidigt hål på låren på vartenda par byxor jag införskaffat.

Nattfrost väntade så detta var i sista momangen.

Älskar att komma fram hit, elda i alla eldstäder, värma te, köra igång elementen och ta på sig ulltofflor och myskläder.

Ljuset som alltid är tänt för mormor och morfar.

Kvällsfika i soffan, för att avrunda dagen

Innan måndagens slit och släp skulle ta vid.

Vi laddade upp med havregrynsgröt på måndagsmorgonen. Vispar alltid ner några ägg mot slutet för att det ska bli mer mättande.

Uffe satt och ritade, Anna jobbade och jag tog itu med att riva ut ALL mögig inredning i jordkällaren med kofot.

Jobbade som en tok med detta i två hela dagar, assisterad av Anna kvällstid. Till slut blev vi klara. Nu är det bara rörmockaren och elektrikern som måste komma och göra en insats och sedan är källaren i sin ordning igen.

Det har mest varit regnväder i stugan. Men det gör inte så mycket. En dag blev det uppehåll och då skyndade vi oss ut. Essa drack ur kallkällan

Jag beundrade hösten

Och sedan tog vi itu med diverse stug-fix som behövs för att kunna stänga stugan. Vi vände båten, täckte skorstenen med hönsnät för att hålla småfåglarna ifrån den. Reste stegen till sotaren, la sten framför vedboden som dränering, bar in utemöbler, städade ur garaget, körde bort skrot och tusen andra små, men nödvändiga grejer.

Avslutade med att grilla korv och fläsk vid eldstaden till middag. Svettig, sotig, lortig och lycklig.

Traditioner är till för att hållas.

Vi hade det så fint vi fyra.

Uffe mutade Essa med korv för att få sällskap in i den läskigt mörka vedboden…

Det gick fint.

Sedan satt vi där tills det började skymma

Vemodigt att tänka på den fina sommaren vi lagt bakom oss och att det dröjer ända tills påsk innan vi kommer hit igen.

Där jag satt och tittade på de nakna träden och den ljusa himlen kom det för mig att det lika gärna kunde ha varit en valborgskväll, som en av de sista dagarna i september. Himlen var precis lika! Men den tanken gjorde mig inte mindre vemodig.

Väder i stugan är aldrig dåligt egentligen. Det är bara olika. Att gå ut och leka i skogen bakom huset var en höjdpunkt för Uffe.

Vad spelade det för roll att regnet öser ner?

Medan vi har arbetat har Uffe varit fullt upptagen med att pärla

Tjugoen pärlplattor närmare bestämt. Men jag skulle ljuga om jag sa att han inte också suttit vid paddan väldigt många timmar. Det fick bli en vecka med undantag från de vanliga rutinerna.

Vi har haft så intensiva dagar. Jag har inte ens hunnit öppna mitt akvarellblock för att måla, ej heller läst en sida i mina medhavda böcker. Varje kväll efter att vi röjt färdigt har vi tänd ljust och druckit te och legat i varsin soffa och pratat till läggdags.

Men en sen kväll firade vi allt jobb vi uträttat, med att dela en burk surströmming tillsammans med mandelpären. Man får passa på när man slipper luktkänsliga karlar som inte uppskattar rutten fisk.

När vi var färdiga i stugan på fredagen och hade stängt igen inför vintern. Då tog vi bilen och körde mot vår faster Inger och hennes man Ulf som bor i Boden. Vi skulle nämligen tillbringa helgen med dem.

Min kära, kära faster som vi haft så mycket roligt med genom åren och som är den som skjutsat runt oss på alla loppisrajder och uppmuntrat detta intresse. Vi blev så bortskämda i deras mysiga hem. Fullt med resefynd och hantverk från världens alla hörn.

Uffe lärde gammelfaster att lägga pärlplattor. Själv fick han lära sig att göra en koja under en flygel.

Men Essa hade det kymigt värre. Hon vågar varken kissa eller bajsa i stan när det är så många hundar som har markerat revir. Hon gick mest och höll sig och såg olycklig ut, tills det verkligen var tvunget att komma ut. Jobbigt läge för en känslig tik.

Vi tog givetvis med Inger på en rejäl loppisrunda i Boden. Ränderna går aldrig ur! Vi kör runt, rotar, skämtar, jämför fynd och munhuggs om karlar och deras tragiska oförmåga att uppskatta vår hobby.

Fikapaus i halvlek, för att stärka upp med lite kaffe och choklabollar. Jag gjorde himla bra rekvisitaköp till kommande jobb. Anna fyndade massor av textilier och min faster diverse porslin. Uffe fick köpa en barbiedocka och en spindelmannen-bil. Billiga mutor för att hålla en femåring glad.

Vi gjorde också ett toppenstopp på en antikaffär i Inbyn.

Så mycket vackert att spana på!

Vi blev helt nippriga

Jag drömmer för övrigt om gamla linoleumgolv i denna stil. Så oerhört tjusigt.

Efter två dagar i Boden där vi fått vila från kroppsarbete och blivit bortskämda med världens godaste mat som min faster trollade fram. Ja, då hade vi ett ordentligt kramkalas innan vi allihopa packade oss in i bilen och åkte hem igen. Men det var lite trångt – för jag hade med mig en gungstol från sommarstugan, som tog upp halva baksätet. Skönt att resa med syrran för hon klagar inte på sånt. Hon bara packar bilen som en gudinna och kör så det ryker!

Så skönt det är att ha gjort en insats för stugan denna vecka och sedan ladda upp med lite släkttid och umgänge. Känner mig påfylld, utvilad och glad. Samtidigt väldigt peppad på att vara hemma och ha en helt vanlig arbetsvecka framför mig.

Den 27e september 1998 satt mormor vid det här skrivbordet och plitade ner några rader i sin lilla almanacka

”Marken var vit av snö då vi gick upp på morgonen och det snöade fortfarande. Men under dagen försvann snön igen. Mariannes familj åkte hem till Umeå vid 15-tiden (tyst och tråkigt sen alla åkt iväg).”

Det var min familj som åkte hem den gången. Idag är det den 27e september, tjugosex år senare och jag sitter vid samma utsikt och skriver. Det är inte snö, men väl frost på marken. Och vi ska också åka hem idag och det känns tråkigt.

-Hur ska man egentligen använda Hemmets Almanacka? Vad skriver man i den?

Jag kommer använda den som mormor. Som ett sätt att skriva ner lite varje dag om vad som händer. Om vädret, om jag tränat eller tagit in blommorna för nattfrosten. Vad jag planerar för veckorna som kommer och om roliga saker att se fram emot.

Mormor har travar av dessa almanackor och nu när hon är borta är det en riktig skatt. Även små, till synes oanseliga noteringar bildar i efterhand en rik och intressant väv. En inblick i min mormor och morfars vardagsliv.

”Var uppe vid sextiden på morgonen. Putsat fönster både inne och ute och bytt gardiner i rummet. Det tog hela dagen. Soligt på eftermiddagen. Men ikväll blev det ganska kallt.”

Just som mormor tänker jag att man (till exempel) kan använda den. Och samtidigt hänga med i årstidernas gång genom de recept, pyssel, bondepraktika och husmorsknep som finns på varje uppslag.

Längst bak i Hemmets Almanacka har jag lagt in en årssammanfattning man kan fylla i själv. Samma sammanfattning jag gjort varje år på bloggen sedan 2010. Ett fint sätt att göra bokslut över året.

Och tänk att kunna bläddra tillbaka år från år och betrakta den vackra väv som är ens vardagsliv!