Vår fina släktvagga. Den packas nu undan för det här barnet.

Fin är den! Som ett litet smycke. Bäddad med kaninlakanen och så mjukdjuret från Luna

Lillen har sovit i den en del, men inte så mycket som jag trodde. För mest har han ju sovit hos oss i sängen, och nu sover han ju i sitt eget rum. Dessutom börjar den vara snudd på för liten. Speciellt eftersom han vänder sig och har börjat “klättra” runt. Men så småningom kommer den väl till användning igen. Vill ju ha fler barn. Sisådär en fjorton-femton stycken till tror jag.

Idag kommer två vänner hit som är här alldeles för sällan. Är superpeppad!

Dessutom längtar jag tills på söndag. Då drar vi på en bilsemester neröver. Hela lilla familjen. Förutom Melker som får stanna hemma och hålla ställningarna i huset med en inlånad hundvakt! På vägen ner kommer vi övernatta på ett mysigt hotell och sedan ska vi stanna i Karin och Carl Larssons Sundborn. En gammal dröm jag har!

En sak jag dagdrömde om i tonåren var att sitta på mitt rum och lyssna på sorglig musik och höra regnet smattra mot rutan. Så att det blev som i en amerikansk film. Där smattrar alltid regnet mot rutan när det ska vara sorgligt och man får bara sådan feeeeling av det.

Men inte smattrade det något regn mot min sketna ruta –  taksprånget var för brett. Jo en gång då det stormade blev det faktiskt lite blött på rutan. Vilken lycka. Jag kastade mig på sängen och satte igång att vara sorglig och eftertänksam. Försökte locka fram lite olycklig kärlek eller sorg över någon döing också.  Men innan jag ens kommit i stämning och fått feeeeling hade dropp-j*vlarna torkat upp.

Förstå då min lycka över att idag ha ett hus utan taksprång. Så fort det blir regn blir det blött på rutan. Jag slår på vemodig musik. Sätter mig på sängen, drar upp knäna under hakan och håller fast dem med armarna. Suckar djupt, ser tonårstrulig ut och verkar lite melankolisk och ledsen. Illusionen bryts dock av att jag måste ropa GUUUUD VAD MYYYSIGT ifall Jakob är i närheten.

Norska fiskekakor är min nya favoriträtt. Jag följde ett recept från en kokbok men råkade göra fel. Dock blev de godare än när jag sedan gjorde rätt. Så här får ni det felaktiga receptet.

Och psss, de ska inte ska vara så mörka i färgen som de är på bilden. Jag glömde dem på spisen när jag försökte roa lillen och samtidigt laga mat.

Norska fiskekakor

Print

Ingredienser

• 500 gram vit fisk (jag tog Alaska Pollock men jag antar att torsk är godare),

• 1 gul lök

• 2 ägg

• 2 msk dinkelmjöl

• 2 msk crème fraiche,

• 1 tsk salt

• lite cayennepeppar

• 1 dl ströbröd

• 2 msk kaviar

• 2 dl vispgrädde

• 1 dl mjölk

Print

Gör så här

• Fräs löken i en kastrull.
• Mixa fisk, ägg, lök, kryddor, crème fraiche och ströbröd i en matberedare.
• Forma till små biffar och lägg på en blöt skärbräda. Strö ströbröd på båda sidorna.
• Stek sedan på svag värme i fem minuter på varje sida.
• Vispa ihop grädde, mjölk och kaviar och häll i stekpannan.
• Låt sjuda en stund. Servera sedan med potatis! Lite dill är också gott till.

Det är sen kväll och jag är svintrött. Ska stiga upp tidigt imorgon och fixa massor. Vad gör jag? Går jag och lägger mig, kryper till kojs och släcker lampan? Nej jag sätter igång att tupera och föna håret. Övar på att måla ögonen med flytande kajalpenna. Testar den nya kamerablixten i mörker och så vips har plötsligt tre timmar flugit iväg.

Framgångsrikt bloggande brukar handlar om att det leder till någonting större och häftigare. Bloggare blir modell, bloggare blir tevekändis, bloggare designar skor, bloggare ger ut tidning, bloggare skriver bok. Det är jag ju själv ett exempel på.  Samtidigt tycker jag att det blir roligare och roligare att helt enkelt bli en Bättre Bloggare. Förfina hantverket. Bloggandet är ett så nytt medium att man ännu inte verkar tycka att någon kan ha talang för att blogga. På samma sätt som man kan ha talang för att måla akvarell, skriva lyrik eller dansa balett. Men det kan man ju! När kameran först kom var ju själva fotografen inte så märkvärdig. Det var kameran som var grejen. Nu är en konstart i sig att vara fotograf. Undrar när det blir samma sak med bloggandet? Dröjer det tio år till? Eller kanske femtio? För jag tror inte att det är någon tvekan om att det kommer bli det så småningom.

Man märker ofta det där när kändisar ska börja blogga. Oftast är de jättedåliga på att blogga. Bjuder inte på sig själva, uppdaterar för sällan, har ingen kontakt med läsarna – och slutar rätt omgående. Det beror på att deras talang ligger i någonting annat. Typ att sjunga. De bloggar bara för att man “ska” göra det. Och då är det ingen blogg. Lika lite som man kan riva av en aria som Birgit Nilsson bara för att man gått i kommunala musikskolan. Jag tycker att det är dags att vi uppvärderar bloggandet som sin egen konstform. Man kan helt enkelt ha talang för att blogga och det har ett egenvärde. Inte bara för att det leder till massa annat, utan för att bloggar i sig har ett värde. Så det så!

Äntligen har jag fått lite ordning i det nyrenoverade sovrummet. Nu är här harmoniskt och lugnt.

Jag har inrett med sånt jag hade hemma i gömmorna. Resultatet blev både ruffigt och romantiskt.

Det finaste med sovrummet är ändå utsikten. Pappa har gjort benen till sängen. Extra höga för att man ska kunna se ut ordentligt. Den här utsikten vaknar jag till varje morgon.

Väggarna målade jag vilsamt grå. Fick i ett pressutskick värdecheckar på en miljömärkt färg som räckte till hela rummet. Jag valde nyansen som heter just Ljusgrå.

Linneskåpet som stått i arbetsrummet ett tag fick komma tillbaks till sovrummet istället. För fönsterna har jag inga gardiner just nu. Har istället sytt stora sjok av mörkläggningstyg som jag satt fast öljetter på. På dagarna händer de lite löst på sidan sådär. På nätterna krokar jag upp dem. Det blev rätt bra i all sin enkelhet eftersom tyget faller så vackert. Elementen har vi satt in nyligen, gamla från Märtas hus. Egentligen skulle de målas men jag tycker att det är fint när de har lite patina.

Den vita hyllan har jag också plockat från arbetsrummet. Passade bättre här istället.

I en gammal emaljhink har jag planterat en pelargon. Skönt med lite rejäla doningar. Och så bryter det där skabbiga fint mot allt det romantiska.

Skolplanscherna ska få stå just såhär på golvet. Det blev finast så upptäckte jag efter att ha flyttat omkring dem för att hitta den perfekta väggplatsen.

Visst hade jag räknat med att jag skulle bli förtjust i mitt barn. Älska honom. På det där stillsamma meditativa sättet.  Men att man faktiskt blir KÄR hade jag ingen aning om. Jag är så förälskad i den här pojken så det är inte klokt. Jag pussar honom tills kinderna är alldeles röda och blöta. Jag biter honom i fötterna och gnuggar näsan mot hans mage och skulle allra allra helst äta upp honom. Jag hade inte fattat det där med förälskelsen. Att man blir så passionerat kär i sitt barn. Och att kärleken gör att man orkar. Precis som man slutar behöva sömn när man nyss blivit ihop med någon. Det är tur att det är så för hur skulle man annars orka?  Förälskelse är rent uppåttjack.

Mest ser diskbänken ut som ett bombnedslag hos oss. Med intorkad gröt och sånt där. Men ibland säger det bara poff och man får ett städ-il och fräschar till alltihop.  Och ser att disk på tork egentligen är rätt fint. Så fint att man måste knäppa en bild. Lite tokigt men så är det när man ser allting i bilder. Diskhon köpte vi begagnad när vi renoverade, precis som kaklet. Kranen är en billig från ÖoB, porslinet är loppisfynd, slickepottarna kommer från Bagaren och Kocken.

Disktrasan kommer från Cath Kidston. Man kan ju undra om en fin disktrasa verkligen gör diskningen roligare? Svaret är JA.

Bästa grejen när man diskar är att ha lite diskmedel och massa vatten i en sprayflaska. Då är det så lätt att dosera lagom mycket. Diskstället som råkar ha precis rätt mått hittade jag under Märta sommarstugetrapp.

Den pastellgula besticklådan är köpt på second hand precis som de svarta besticken.

Det har regnat hela dagen men ikväll klarnade det upp och jag skyndade mig ut!

För att plantera blommor

och ställa upp de nya fina utemöblerna.

Blev bra! Här sitter jag gärna och äter frukost eller fastnar med alla brev sedan jag hämtat in posten.

Fint med i alla fall något nytt och fräscht mot vårt annars ganska skabbiga hus. Om jag bara hade pengar…då bidde det måla av!

Pretty in Pink har gjort ett superfint kollage – “Klä dig som UnderbaraClara”.  Stämmer på pricken faktiskt!

Och bloggen Husligheter har gjort ett inlägg som fullkomligt skriker Clara! Jag får ett osunt ha-begär plötsligt. Det går ju så mycket i vågor det där. Ibland är bloggar livsfarliga på det sättet. De triggar igång konsumtionen.

Jag fick så fina trädgårdsgrejer av Elina i försenad födelsedagspresent. Precis vad jag behövde! Oftast när vi ska ge varandra något kommer presenterna ungefär ett halvår i efterskott. Det gillar jag. På sin födelsedag blir man ju ändå så himla uppvaktad så man kan ju gott sprida ut det lite.

Jag blev glad när jag öppnade Chic och såg att jag var nominerad till en av årets chicaste! Speciellt med tanke på att jag nästan bara klär mig i gammalt skrot och loppisfynd.

Om ni vill får ni lägga en röst på mig här. Gör’t eller låt bli!

Såhär har lillen och hunden spenderat många timmar. Nöjda och glada. Men nu är det lite mer vrede. Det blir väl så när de börjar vilja röra sig mer. Jag kan ju bara föreställa mig hur tungt det skulle vara om jag själv hade ett huvud så stort att händerna inte ens nådde till toppen av det oavsett hur mycket jag sträckte på armarna!

Klockan är snart tolv och ändå är det ljust ute. Man vill knappt gå och lägga sig, så vackert är det!

En gång i tiden dansade jag balett. För en sträng fröken som nöp mig när jag gjorde fel.

Jag var aldrig bra. Jag har aldrig varit bra på sådant som kräver att man fogar sig. Jag är bättre på att sjunga jazz än att sjunga klassiskt. Jag sjunger hellre solo än i kör. Jag dansar hellre fritt än bestämt och när jag ritar vill jag inte rita som man ska göra, skalenligt med rätt perspektiv. Jag är bäst när jag är fri. Ramar och regler har alltid kvävt mig. Hindrat mig från att utvecklas. Som så många andra barn.

Flumskola för mig är en skola som som är så inkörd på mätbara resultat och betyg att man inte låter individen utvecklas till sin fulla potential – utan bara dit skolan vill. Flumskolor är skolor som inte ens märker att barn stannat i utvecklingen, så länge de inte stör i klassrummet. Flumskola är skolor som tror att skolk i betygen kommer förmå olyckliga barn att skolka mindre. Det finns inget flummigare än människor som tror att ordning och reda och hårdare tag är universallösningen på alla problem.

Igår när jag skulle sova fick jag ett ryck och var bara tvungen att sy ett lapptäcke att klä om pianopallen med. Jag klippte bitar på 15 cm och sydde ihop dem till en enda stor bit som jag sedan häftade fast på stolen.

Tygerna är stuvar jag hittat i tant Märtas gömmor. Det blev lite snett och vint eftersom jag inte iddes mäta så noga, men rätt charmigt ändå. Dock blir jag knäpp på mig själv för att jag alltid drar igång sådana här projekt mitt i natten. Någon borde stoppa mig! Det idealiska vore ju om jag kunde stoppa mig själv. Men det vette tusan om det går.

DIY – pigga upp gammal Ikea-byrå med prickar!

Sedan lillen var alldeles ny och liten har jag läst för honom. Han älskar att höra på när man läser. Och titta på bilderna. Just nu duger en Jula-katalog minst lika bra som en bok men snart så hoppas jag att han förfinar sin smak.

En av mina favoritillustratörer är Emma Adbåge och hon skickade två superfina böcker till mig: Sven sticker och Leni är ett sockerhjärta.

Dessa böcker läser vi ofta. Speciellt jag för att teckningarna är så fina! Tack förresten du fina bloggläsare som sydde och skickade skallran i form av en narr, på översta bilden. Den är en favoritpryl, liksom den fina Kalikåskallran han fick av faster.

Idag ska jag in till stan och jobba jobba jobba och jag kan ju säga att den här lårkorta sextiotalsklänningen inte är vad jag ska ha på mig idag, men kanske på kalas i helgen!

En annan bra barngrej förutom tygblöjor är att sy egna tvättlappar. Det kan låta bökigt att hålla på och tvätta dem själv när det nu finns färdigpreparerade som man kan slänga. Men det är ju bra mycket snällare mot miljön! Dessutom är det billigare och inte alls bökigt. Jag fick låna ett gäng av en kompis som hade dem till sina barn, sedan har jag sytt ett gäng nya av gamla fula handdukar som jag klippte i bitar på 20×30 cm och fållade. Funkar utmärkt! När det gäller tvättlappar tänkte jag sisåhär. Vad skulle jag själv vilja använda åtta gånger om dagen i ungefär 550 dagar sammanlagt? Ingenting som innehåller några konstigheter i alla fall! Ljummet vatten och en tvättlapp känns snällt mot små bebisrumpor.