Kategori: Claras träning och hälsa

Vaknade med molande mensvärk imorse. Jaha. Det var därför jag inte kunde hitta en enda kjol som gick att stänga igår?! Hela ländryggen är avdomnad, magen är som en fotboll och det strålar smärta från ljumskarna ner i låren. Till och med armarna känns kraftlösa och tunga.

Vilken tur att jag får jobba hemifrån, tänkte jag. Har tänkt det många gånger senaste veckorna när vädret varit ovanligt grinigt och kroppen varit trött. Att känna sig lite vissen och inte orka vara social – men ändå orka jobba – är nog en känsla många känner igen. Och då är det skönt att faktiskt få jobba, utan att göra våld på sig själv.

Men jag kan också se problem med att jobba hemifrån, relaterade till just hälsa. I alla fall om man som jag har lätt för att få ångest och jobbiga tankar. En dag i höstas vaknade jag med ångest som växte under förmiddagen, ganska kraftig sådan som fick mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Men jag var tvungen att åka in till stan, spela in ett radioprogram och prata med folk i radiohuset som jag känner ytligt. Slänga lite käft och vara trevlig. Och efter jag gjort det i en timme var den där ångesten som bortblåst. Jag kände mig nästan som vanligt igen och ångesten kom inte tillbaka mer den dagen. Inte heller de konstiga tankarna som växt till stora monster i mitt huvud.

Även om man är introvert är andra människors sällskap viktigt. Andras energier kan hjälpa ens egna på traven. Overklighetskänslan som kommer av att vara ensam för mycket – den bryts när man tvingas ut ur sin egen skalle. Att jobba hemifrån är bra på sitt sätt, men det har verkligen sina baksidor. För ganska ofta när man bara vill dra sig undan är det precis det man inte ska göra. Man skulle må mycket bättre om man utsattes för världen.

Några lärdomar jag gjort i livets hårda träningsskola…

Du ska träna tillräckligt kort och tillräckligt lätt för att vilja göra om det igen imorgon. Först med ökad träningsvana och rutin behöver börjar du träna lite tyngre pass som prövar psyket. Men det är en tolerans som måste övas upp.

Hur du avslutar ett pass påverkar hur villig du är att träna igen nästa gång. Därför är det klokt att avsluta alla pass med någon enkel och rolig övning. Hjärnan tenderar att glömma bort hur passet var som helhet och snarare minnas hur det kändes i slutet. När jag tränar med min PT börjar vi alltid med de tyngsta övningarna. Således alltid marklyft först! Och när jag springer avslutar jag ALLTID med att gå i 10-15 minuter tills pulsen lugnat sig. Att komma hem efter löpning och känna sig nästan som vanligt – bara lite svettigare – det är en fantastisk känsla.

Att träna sällan kan paradoxalt nog vara jobbigare än att träna ofta. Av flera anledningar. Jag har aldrig haft mer träningsvärk än när jag styrketränade en gång i veckan. Kunde knappt gå dagarna efteråt – och när träningsvärken väl klingat av var det dags för nästa pass. Tränar jag styrketräning två gånger i veckan eller mer får jag väldigt lite träningsvärk. Och det mentala spelar också in. Min man tränar sedan ett tag tillbaka på gymmet sju dagar i veckan för att ”det är skönt att slippa fundera på om jag ska till gymmet eller inte. Jag ska alltid dit”. Och själv känner jag att min ideala träningsfrekvens faktiskt är 4-5 gånger i veckan. Då blir det aldrig så långt mellan passen att jag hinner bygga upp det där inre motståndet. Istället går jag runt med den high som man får efter träningen och längtar tills jag ska få träna igen!

Trevliga vanor ihopkopplade med träning fungerar som en positiv förstärkning. Vanorna kan variera över tid. Ett tag åt jag alltid en god proteinbar efter min tisdagsträning och ringde en kompis medan jag körde hem från stan. Brukade längta efter den fridfulla stunden! Efter fredagsträningen stannar jag gärna kvar och vilar i solrummet eller bastar och gör hårinpackning. På sommaren kopplar jag ihop träningen med bad. Efter löpturen eller styrkepasset gör jag bomben från bryggan och boostar endorfinerna ännu mer! Och en enkel men till synes oansenlig vana, är att ha en liten kalender vid mitt nattygsbord. Den har en enda funktion: att skriva ner när jag har tränat och vad jag gjorde. Informationen finns såklart redan i appen till mig pulsklocka. Men det är så makalöst belönande att ta fram min lilla kalender innan jag somnar och notera på papper.

Reservera en bra ljudbok eller favoritpodd enbart för träning. Kan längta efter att köra rodd till En varg söker sin podd och springer faktiskt hellre till prat än musik. Tiden går ju snabbare! Men än mer effektivt är det att lyssna på sånt som handlar om hälsa, träning eller kost. Aldrig blir jag så stark i skidspåret som när jag lär mig om fytokemikalier eller träningen skyddande effekt mot hjärt- och kärlsjukdomar. Smart blir jag till på köpet!

Försöker få tillbaka energin i kroppen efter några riktigt trötta vintermånader. Liksom stötta upp mig själv i väntan på att ljus och värme återvänder.

Första åtgärden är att tvinga mig ut varje dag i dagsljus. Ta en paus i skrivarbetet och bege mig ut på en promenad eller i skidspåret. Så lätt hänt att tiden rinner iväg och sedan hinns det inte med. Men jag har bestämt mig för att innan jag varit ute får ingen lunch inmundigas. Och då måste jag ju gå ut.

Jag försöker också fylla på med vitaminer, mineraler och massa nyttiga spårämnen genom att äta varierat med mycket grönt. En riktigt bra lunch med grönkål, svartkål och fint hyvlad rödkål masserad med olja, citron, sesamolja, japansk soja, honung och srirachamayo. Sedan på med halverade brysselkålshuvuden. Kan göras och stå i kylen i flera dagar. Toppad med rostade sesamfrön, pumpakärnor och solrosfrön. En näve frysta sojabönor för protein och några vegetariska ångade dumplings för kolhydrater. Lägger i sojabönorna i dumplingspannan i någon minut så att de tinar, just innan servering. Sedan svänger jag ihop dipp på samma ingredienser som jag dressat salladen i. Mättar bra och låter käkarna och tarmarna arbeta. Många av nyttigheterna från frukt och grönt sitter ju i färgämnena, så det är bra att äta färgglatt!

Jag badar badkar nästan varje vardagskväll. Något att längta till efter en kall och frusen dag! Som idag när biltermometern visade -31 grader på väg in till stan. Vi har egen brunn som aldrig sinar (inte ens sommaren 2018 visade den minsta tecken på detta) och värmer vattnet med bergvärme, så jag badar med gott samvete. Äter apelsin och balanserar bok för att inte blöta ner den med vattenånga. Ibland får jag sällskap av något av barnen. Ännu mysigare.

Jag försöker komma i säng i tid om kvällarna. Klockan tio måste jag ligga i sängen men får sedan läsa till elva om jag vill. Men jag brukar aldrig orka det utan somnar som en gris inom en halvtimme. Jag behöver ungefär åtta timmars sömn för att fungera någorlunda i januari – och i maj behöver jag fem, så årstiderna påverkar verkligen orken! Nu gäller det att hjälpa sig själv genom vintern på bästa vis. Så här gör jag. Hur gör du?

När jag lagar middag, har på radion i bakgrunden, försöker förstå ett recept och ett av barnen plötsligt börjar ropa på mig. Då får jag en sådan där kortslutning i hjärnan som gör att jag bara vill vråla åt hela världen och hans moster att HÅLLA TRUTEN!!! Om det är själva receptet, Monika Saarinen eller barnen som ska hålla truten är inte så noga, bara det blir knäpptyst på stubinen.

Att det uppstår sådana situationer då och då i ens vardag är förstår inte farligt. Det farliga är när känslan är konstant. Som när man lever med långvarig stress. Det är samma upplevelse av att vara ansatt från alla håll och bara önska sig ett vakuum i tiden. En pausknapp och ett mute-reglage för världen så att man får hämta andan och börja förstå vad fasen man befinner sig och vad man egentligen håller på med.

Strax innan min utmattning 2015 befann sig min hjärna konstant i den här situationen. Och efter min utmattning är min förmåga att hantera den situationen kraftigt försämrad. Men framförallt är min motivation till att hantera den nere på noll. JAG VILL INTE. Det tar sådan energi i anspråk och blir sällan särskilt bra i alla fall.

Det här jullovet var välbehövligt efter en arbetsintensiv höst med många saker som jag tycker är ansträngande (resor och sociala interaktioner där jag måste vara extrovert). Men det var aldrig någon fara för min hälsa. Jag visste att det bara var under en period och att jag sedan kunde se fram emot ett långt jullov. Med mute-reglaget aktiverat och pausknappen intryckt så att omvärlden höll truten.

Men det här tror jag är en orsak till väldigt mycket ohälsa. Att människor i allt för låg utsträckning får vara i sådana vakuum. Där man på riktigt hinner stanna upp och märka att man åkt ur kurs och behöver ta ut riktningen igen. Som vuxen har man så många plikter som drar och så många distraktioner i form av underhållning, sociala medier och andra människors sällskap att man går vilse. Och det handlar inte alltid om att man måste ha långa perioder med sådana pauser. Det kan också handla om att ha det i sin vardag. Så att man hinner upptäcka att man slängt i sig sin frukost, att man var helt forcerad på morgonmötet eller att man har en begynnande huvudvärk och borde blunda en stund i en soffa.

Jag tror också att det här är en anledning till att många kvinnor funderar på karriärbyte efter en föräldraledighet. För kanske är det enda gången i ens vuxna liv som man fått en längre paus från sina vanliga plikter och kan se på dem med lite distans. Hinna märka och reflektera över sitt liv. Föräldraledigheten är förstås ingen vila – men den är i alla fall en vila från arbetets malande kvarnstenar. Och ibland är det precis vad man behöver.

Nu har jag i alla fall tryckt in playknappen. För nu har jag börjat jobba igen. Och eftersom jag fått vila ordentligt känns det riktigt kul.

Jag reste så mycket och jobbade så intensivt i november och december att jag missade fler träningspass än jag kan räkna. Var också så trött att jag inte orkade hitta på nya träningsplaner när de befintliga grusades. Men det fina med att ha tränat regelbundet i 3 1/2 år är min ökade kroppskännedom. Jag har lärt känna mig själv och jag märker så väl vad det är min kropp vill och behöver under olika tider på året. November och december ÄR helt klart mina svåraste träningsmånader. Det blir mörkare och kallare och min kropp skriker efter sömn, fett och kolhydrater samt att få ligga stilla och kura i mörkret. Och det är helt okej. Försöker gå med istället för mot den känslan.

Men sedan efter julledigheten när jag är tillbaka i vardagen – då får jag alltid får en sådan härlig energiskjuts från mitten av januari fram till april ungefär. Plötsligt är det gott med smoothies igen. Kvällspromenaderna känns inte så tunga och jag försöker fånga ljuset på luncherna. Vara ute och promenera eller åka skidor. Så småningom kommer maj och sommarmånaderna och då blir det oftast lite mindre träning – men desto mer vardagsmotion. Ännu fler promenader, cykelturer, trädgårdsarbete och allmänt utomhusliv. Och sedan i september och oktober har jag stark träningspepp igen! Och ungefär så brukar det snurra på för mig. Det är inga konstigheter.

Och nu stundar alltså den period på året då jag brukar känna störst träningspepp, men också motivation till att ordna kosten på ett bra sätt. Det gör jag även i år! Två ljuvliga dagar återstår innan vardagen börjar på onsdag – men sedan är det dags för mina goda rutiner igen.

Vad ska jag då göra? Jo jag ska komma igång med mina 4-5 träningspass i veckan. Jag brukar köra 2-3 pass med längdskidor varje vecka och sedan två gånger i veckan med styrketräning på gym. Min kropp visar just nu tydligt att den längtar efter träningen!

De sista semesterdagarna ska jag ägna åt att städa köket, rensa skafferiet, köpa hem bra ingredienser till frukost, lunch och mellanmål. Rosta frön och nötter till alla goda sallader jag ska äta. Köpa hem olika frysta grönsaker så att det blir lätt att addera grönt till varje måltid. Och ställa fram min blender på köksbänken igen – så att det blir smidigt att göra mina smoothies.

När jag betraktar mitt år som cykler och inte som att jag är mer eller mindre duktig – ja då blir allting mycket lättare och roligare. Hela livet kan inte se likadant ut. Och hälsa handlar för övrigt inte heller om en och samma sak. Bara för att jag inte tränat särskilt mycket senaste månaderna har jag inte varit ohälsosam. Jag har fokuserat på en annan del av hälsa. Nämligen återhämtning och att inte pusha mig själv när jag redan känner mig överansträngd. Jag har behövt ett lugnare tempo, stillhet och färre utmaningar. Att ge mig själv lite slack. Och nu har jag gjort det under en period så känner jag mig redo att ägna mig åt aktivitet igen.

Jag har också en sådan härlig arbetsperiod framför mig här i vinter, då tror jag att mina goda rutiner kommer att vara en stor och viktigt hjälp. Men det återkommer jag till i senare inlägg! Nu ska jag krypa ner i soffan i julgranens sken. Med en bok, en bit choklad och täcket uppdraget till näsan.

Jag är ju en person som gilllar att sätta upp mål och fundera på förbättringar och att utmana mig själv på olika sätt. Nyårslöften har därför varit en populär grej genom åren. Och allt som oftast har jag lyckats driva igen om dem rätt bra. Ibland har de till och med varit livsförändrande. 2023 års nyårslöfte delade jag upp i ett jobbigt och ett bra. Så här skrev jag för ett år sedan.

Det roliga löftet är att jag tänker införa mer kultur i mitt liv. Jag behöver näring till min själ och få mer inflöde utifrån. Jag vill gå på opera, teater, stand up, revy och konsert. Jag vill bombardera mig själv med kulturupplevelser IRL och fylla på mig själv med inspiration. Och dessutom tror jag att det är bra för det egna skapandet att inspireras av sånt som ligger utanför det fält där man själv verkar.

Hur gick det? Det här har jag försökt och lyckats med till viss del. Har gått på fler museum än jag gjort på mycket länge, men bara två konserter och föreställningar det var egentligen den typen av kultur jag hade allra mest lust till. Så jag tänker faktiskt ta med mig detta löfte in i 2024 också. Vill framförallt gå mer på teater i Umeå och på Norrlandsoperans olika uppsättningar.

Det jobbiga löftet är att jag ska inleda en traumabehandling. Jag har ett gammalt trauma som jag inte har bearbetat och som jag under många år trott skulle lösa sig om jag bara började må bättre i allmänhet. Och det hjälper absolut men så fort jag får en sämre period – det räcker med en influensa som försvagar mig – ja då störtar tankarna på det gamla traumat över mig igen med full kraft. Och nu har jag fått nog. Nu måste skiten bearbetas och jag är tillräckligt stark och frisk att ta tag i det. Det känns jobbigt och svårt, men förhoppningsvis kan det göra att jag mår bättre på lång sikt. Och det är jag ju skyldig både mig själv och min familj.

Hur gick det? Jag inledde förra året med att påbörja terapin och jag tyckte att det var hemskt. Det satt så otroligt långt inne – men ett år efteråt är jag liksom förlöst. Mer i kontakt med mig själv och med betydligt lägre ångestnivåer rent generellt. Rekommenderar alla som misstänker att de behöver det, att gå i traumapeterapi.

Vilka är då mina nyårslöften för 2024? Jo förutom att fortsätta på det spåret med ökad kulturkonsumtion, så har jag ett löfte om vänner. Jag vill bli mer social! Tänkte på det på min syster disputationsfest i somras. Hon har pluggat länge och har kompisar från olika länder och med olika spännande yrken och kompetenser. Hon har ett sånt enormt nätverk av personer som hon samlat ihop till genom åren – en riktig vänskapsskatt! Men jag har inte pluggat alls och känner verkligen att jag skulle vilja få ett lite vidare umgänge. Jag behöver inga nya bästa vänner – det är liksom inte det jag söker. Utan bara fler bekanta. Fler roliga kompisar! Fler som inte tillhör något befintligt gäng jag redan är i. Jag vill kort sagt bli bättre på att tacka ja till sociala tillställningar och möten och få in lite nytt syre i mitt liv. Efter många långa småbarnsår känner jag att det finns plats för det. Men det kan krävas en aktiv insats från mitt håll, för jag är ju rätt bekväm av mig.

Har du något nyårslöfte?

En sak jag lärt mig om stress är att man blir väldigt, väldigt dum av att vara stressad. Dum så att man fattar ännu sämre beslut åt sig själv. Man svarar snabbt på mail och förfrågningar och tackar idiotiskt nog ofta ja på istället för nej. I ivern att skotta undan arbete – vilket som helst – så kan man faktiskt råka ta på sig mer arbete. Att tacka ja till något som går ganska snabbt att lösa kan vara otroligt belönande för den som står inför stora och till synes olösliga problem.

Något jag brukar säga till mig själv (och alla mina vänner) vid stress är –Kom ihåg att du blir dum i huvudet. Fatta inga förhastade beslut. När du ser veckan framför dig och den känns oöverstiglig. Börja inte agera, dra och slita i allting på samma gång. Ta istället en liten stund och inventera krasst vad du kan plocka bort. Något möte som kan skjutas på framtiden? Måste du verkligen åka och storhandla ikväll? Är det helt nödvändigt att barnen åker på just den där fotbollsträningen om det är så att du behöver vila den kvällen? Finns det möjlighet att flexa ut någon dag? Finns det någonstans du kan curla dig själv för att orka lite bättre?

Det finns ofta luckor och lösningar men vi behöver stanna upp och lugna ner oss för att se dem. Och bara att göra den övningen kan sänka stressen. För det gör att man påminns om att man har makt över sitt liv. Inte all makt förvisso – men mer makt än man tror när man är stressad och dum.

Jag har övat jättemycket på det här efter utmattningen. Så pass mycket att min första instinkt när jag blir stressad är att sätta mig otroligt stilla i ett rum. Ju mer stressad jag blir desto trögare försöker jag göra mig själv för att inte förvärra röran. Det är förvånansvärt effektivt!

Jag tycker att vintern är jobbig. Jag tycker också att vintern är underbar. Men det är liksom inte två saker som utesluter varandra. Allt som är jobbigt är inte heller dåligt per automatik. Jag tycker om mörkret, kylan och snön och allt som den befriar mig ifrån. Trädgårdsarbete, ruttnande grönsaksland, blötregn, sociala krav och det starka sommarljuset som hela tiden drar mig utomhus. Som får mig att känna att jag går miste om något viktigt. Men vintern skrämmer mig samtidigt. Arbetet den medför, tyngden den lägger på axlarna, isoleringen inomhus och tröttheten som oundvikligen uppstår.

Vi svenskar är fenomenala på att romantisera sommaren och det förhöjer ju onekligen upplevelsen av den. Men jag tror att vi måste öva litegrann på att också romantisera vintern. Skapa magi kring ovädret, mörkret och kylan och hitta de goda sakerna som det medför. För då blir årstiden lättare att bära.

Vintern har i alla fall blivit mycket härligare sedan jag accepterat den för allt som den är. När jag inte försöker stressa förbi eller förringa hur den påverkar mig – utan bara accepterar läget. Alla andra djur påverkas ju av vintern. Vissa går till och med i idé den här tiden. Men vi människor förväntas jobba på precis om vanligt och tro att mörkret och kylan inte kommer åt oss, bara för att vi har centralvärme och lampor inomhus. Men det stämmer ju inte. Vi blir påverkade.

Jag påminner mig också om att vintern är lika mångfacetterad som sommaren. Den skira försommaren jämfört med den överblommade augusti är olika årstider med olika stämningar. På samma sätt är november något helt annat än februari. Varje månad har sin unika prägel och genom att lägga märket till årstidens skiftningar så blir vintern inte lika lång och monoton.

Man kan lära sig att älska det som är kärvt, kallt, arbetskrävande och hårt. Inte minst för att det förstärker det mjuka, lena, lugna, varma och friska som kommer efteråt. Att acceptera och följa med istället för att streta emot – det är en min nyckel till att må gott genom vintern.

Ett krux med oss människor är att vi tenderar att favorisera allt som känns välbekant och hemma. Även när det är dåligt för oss. En destruktiv relation, osunda beteendemönster och sammanhang som förstör. Känns det bara välbekant och som hemma så vill vi dit – även när det suger. Det är en kunskap jag använder mig av för att programmera om mina egna beteenden. För ett tag sedan skrev jag en text om positiv förstärkning. Att peppa sina vänner (och mig själv) när vi förmår fatta nya bättre beslut. Det krävs en otrolig massa arbete att omprogrammera sig själv till bättre strategier och beslut och just därför är det så viktigt att bli uppmärksam på sitt beteende. Och sedan positivt förstärka förändringen.

Det kan handla om att man:

-Alltid drar sig undan när man är ledsen. Men så övar man istället på att söka upp sällskap.

-Aldrig självmant ber om hjälp. Men så övar man sig på att våga fråga någon om något litet.

-Att man hellre stå ut i en ojämlik relation än protesterar och riskerar en konflikt. Men så övar man på att säga emot i det lilla och se vad som händer då.

-Att man alltid skjuter upp viktiga saker och skapar massa problem. Och fastän det är ett obehag är det i alla fall ett som känns välbekant. Men så övar man på att ta itu med lagom jobbig sak och notera hur det känns.

Det finns så många beteenden som är helt ologiska och konstiga och som jag borde slutat med för länge sedan. Men som jag reproducerar eftersom det är det jag kan bäst. Jag kämpar dagligen med att förändra mina beteenden och sedan berömma mig själv när jag övat.

Finns det något du övar på att omprogrammera din hjärna till?

Man kan ibland undra vad träningen egentligen ger. Alltså spelar ett eller annat träningspass verkligen så himla stor roll? Här står jag och drar i en skivstång och gör marklyft som en annan idiot. Men vad ger det egentligen? Det är ju inte så upphetsande siffror på viktplattorna och i perioder känns det som att jag står helt stilla i utvecklingen.

Men så provade jag att lägga samman allt jag tog i marklyft på mitt senaste pass. Vad blev det då? Jo det blev 2766 kilo i marklyft, det. Per pass. Pass som jag kör en gång i vecka – men ibland två. För en enda av alla övningar jag gör. Säg sedan att jag gör det i snitt 3 gånger i månaden under ett år (då har jag räknat bort semestrar, sjukdom och andra anledningar till att pass inte blir av). Det blir 99 432 kilo på ett år. Närmare hundra ton. Och då har jag inte tagit höjd för att jag vid regelbunden träning faktiskt ökar vikterna jag lyfter med tiden.

Tänk att min kropp utsätts för detta? Inte konstigt att den inte kan stå emot framstegen på sikt. Det tar lite tid med styrketräning – men efter att ha lyft hundra ton har rumpan inget annat val än att klättra högre upp. Man får spänst i stegen till slut. Ryggen blir rakare och sånt som förut var tungt och besvärligt känns inte längre lika jobbigt.

När man känner sig oimponerad av sig själv och sin träning kan man ju pröva att addera ihop det man gör under en lite längre period. Funkar lika bra med antal cyklade mil till jobbet som antal länder man promenerat sig igenom efter ett halvår av stegräknande. Och det funkar såklart även med små insatser. Små förändrade mikrovanor som på tid adderar ihop till något mycket, mycket större! Av att alltid ta trapporna istället för hissen upp till jobbet bestiger man till slut Mount Everest.

Lyder ordspråket. Men det är helt fel. Det som inte dödar det skadar en och gör en full av sprickor, nagg och krackeleringar. Jag önskar bara att jag hade förstått det tidigare. Att min mamma dog gav mig mycket vishet för min ringa ålder. Men det gjorde mig inte starkare. Och när jag blev utmattad mognade jag, lärde mig mycket om mig själv och mycket om att vara människa. Men upplevelsen gjorde mig inte starkare utan skörare.

Jag avskyr tanken på att jag skulle vara skör eller vek. Men samtidigt är det också en lättnad att veta att den där skörheten kan förklara varför jag upplever ångest allt oftare. Varför jag har så nära till katastroftankar och varför jag ofta kan ligga vaken och oroa mig. Jag har levt och det sätter sina spår.

Erica formulerade det så bra för mig en dag när vi diskuterade ångest. När man är ung tror man att man är som en fin vas som ska få stå i ett skåp hela livet och hanteras varsamt. Sedan blir man chockad och nästan förolämpad när man utsätts för saker. Man skickas runt, blir kantstött, repad och ful. Går sönder och bli nödtorftigt lagad igen. Naggad i kanten men förhoppningsvis fortfarande fungerande. Och det är liksom det som är själva livet. Vem vill leva i ett vitrinskåp?

Åhå. Det är en liknelse jag förstår mig på. Livet är inte en vas som ska lämnas tillbaka i oanvänt skick.

Det som inte dödat mig det har heller inte härdat mig – utan istället bara gjort mig extra känslig i vissa situationer. Men det har också gjort mig mer medkännande och klok. Livsvisdom kan man bara skaffa sig genom livserfarenhet och av livserfarenhet blir man kantstött. Det är naturens lagar och det är helt i sin ordning.

När jag känner mig orolig över något – sådär att jag upplever en molande begynnande ångest – då finns det några tankar jag använder mig av som brukar lugna mig. Tankelekar som hjälper mig att få tillbaka proportionerna på det som oroar mig.

• Jag försöker sluta se mig själv som universums centrum. Oro och ångest gör tyvärr människor väldigt självcentrerade. Men som tur är kan det också funka tvärtom. Genom att vara mindre självcentrerad blir man ofta mindre orolig. För mig lindrar det mycket att tänka på alla miljoner människor som har mycket värre problem än mig just nu. Och mycket sämre resurser än jag har för att hantera dem. Att zooma ut och se den stora bilden hjälper mig att få rätt perspektiv. Ännu mer hjälper det om jag faktiskt gör något handgripligt för någon annan. Swishar en slant till någon organisation, ringer någon som jag vet har det jättetufft, skriver något uppmuntrande till någon som behöver det. Flyttar fokuset bort från mig själv.

• Jag brukar göra en tankelek som går ut på att en vän har precis samma problem och känner samma oro som jag. Vad skulle jag säga då? Skulle jag reagera lika starkt och ångestdrivet? Sannolikt inte! Andras problem är lättare att förhålla sig sansad inför. När den kalla handen kring hjärtat inte klämmer så hårt kan man tänka mer praktiskt och förstå att det finns lösningar. Jag försöker låna den blicken på mig själv.

• Om jag får bli åttio år gammal och tänka tillbaka på den här tiden – vad kommer jag tänka då? Sannolikt har problemen för länge sedan löst sig och nya problem har tornat upp och löst sig igen. För sådant är livet. Åttioåriga Clara kommer ha ett annat perspektiv på den här stunden – och jag kan försöka låna den visdomen redan nu.

• Oro är en naturlig del av livet och det sinnestillståndet har hjälpt vår art att överleva. Det betyder dock inte att jag alltid måste lyssna på den känslan eller att den är sann. Men inte heller att jag måste motarbeta den. Tvärtom brukar den klinga av snabbare om jag bara rycker på axlarna och säger till mig själv. -Jaha, nu kommer de där otäcka känslorna igen. Men jag tänker ändå fortsätta med min dag och mina planer. Oron får hänga efter mig som en skugga och jag tänker ge den lika lite uppmärksamhet som jag brukar ge min skugga.

Var så trött igår att jag la mig samtidigt som barnen och somnade strax efter nio. Vaknade vid halv sju imorse och kände mig så utvilad och glad. Cyklade med Ulf till förskolan och det behövdes både vantar och mössor.

Men så förbålt tjusigt det var! September är något alldeles eget – och magen gjorde glädjevolter när jag tänkte på att jag snart ska åka på fiskevecka till stugan och bara vara utomhus i den höga, klara luften. Vittja nät, röka abborre, plocka lingon och trava ved.

Nu är den första frosten inte långt borta.

Eftersom Jakob är bortrest fick jag ta Essas morgonpromenad direkt jag kom hem. Vi gick upp över åkern och in i skogen.

Och jag kunde inte sluta le mot ljuset.

Glitterdroppar pillrade i den försiktiga vinden

Och jag stannade upp och doftade. Lyssnade på skogsljuden, vinden och löven.

Förundran är en medicin för själen som jag doserar rikligt.

Jag promenerade och sorterade tankarna inför denna fullspäckade dag. Gick igenom bokmötet jag ska ha med min förläggare och texten jag behöver få klar. Tänkte på allt roligt som kommer den här jobbhösten och hur jag ska skörda frukterna av arbetet.

Men mest tänkte jag ingenting alls utan var bara i stunden. Kände hjärtats snabba slag under jackan, svetten i nacken, den bitande kylan i nästippen. Och doften av våt mossa och multnande löv.

Vilken underbar onsdag. Jag ska ta vara på den!

Jag fick en fråga från en läsare om hur jag lägger upp min träning. Jag har ju precis påbörjat ett nytt program för hösten och eftersom jag nu har en bra teknik för alla grundövningar så kan vi fokusera mer på att våga lyfta tyngre och med rätt vilotid mellan setten.

Jag testade mitt personbästa på marklyft (100 kilo), knäböj (70 kilo), bänkpress (40 kilo) och pull-ups (en enda ynklig – dessutom med gummiband som hjälp) förra veckan för att se var jag ligger och kolla min progression. Förhoppningen är tydliga framsteg under hösten. Om jag får vara frisk, peppar peppar.

UPPLÄGG

Måndag: Joggar på lunchen eller på kvällen ca 30 minuter

Tisdag: Efter jobbet i stan stannar jag kvar och tränar styrka med min PT Ida i 1 h. Fokus på helkroppsövningar som tex bänkpress, marklyft, knäböj.

Onsdag: Vilodag, men försöker gå en promenad.

Torsdag: Vilodag, men försöker gå en promenad.

Fredag: Tränar styrka med min PT Ida i 1 h. Fokus på helkroppsövningar som tex bänkpress, marklyft, knäböj. Sedan tränar jag ett 30 minuters intervallpass kondition. Rodd, stakmaskin eller crosstrainer.

Lördag: Vilodag, men försöker gå en promenad.

Söndag: Tränar 35 minuter styrka på gymmet i byn. Ett lite enklare pass med mycket fokus på bål och armar.

Fem pass i veckan känns mastigt på ett sätt – men det var ju faktiskt så jag tränade stora delar av våren och det gick bra. När jag väl kommer in i det så brukar det bara flyta på och jag tar liksom höjd för träningen i början av varje vecka. Att dessutom göra bort ett konditionspass direkt efter ett styrkepass på fredagar är så skönt – för då får jag en extra vilodag sedan och behöver inte ”ta sats” för att fara och träna en annan gång. Det hjälper mycket!

(Och obs, mängden pass jag arbetat mig upp till har verkligen tagit sin lilla tid. Jag började med ett styrkepass i veckan och gjorde det i flera månader innan jag byggde på med ytterligre ett. Tror det är dumt att gå ut för hårt, för risken är att man inte orkar hålla i det)

Jag tog en torsdagsbastu och hällde iskalla hinkar vatten över mig själv. Satt naken ute i septemberskymningen och såg hur det ångade från kroppen

Jag gick en skogspromenad och lutade mig mot en sten i en varm skogsbacke. Åt blåbär och pratade med en vän

Jag cyklade i ljummen luft och tittade på trädtopparnas gula löv mot den klarblå himlen. Kände doften av nyslaget hö, av varm skogsmark och ljung. Lät däcken rulla långsamt så att jag skulle hinna fylla lungorna ordentligt.

Jag kröp ner i min säng tidigt på kvällen. La mig under de svala lakanen och kände kylan mot smalbenen och visste att jag hade timmar av möjlig läsning framför mig innan det blev för sent.

Jag tränade styrkepass och sedan intervaller och svettig och högröd satte jag mig i bilen med nedvevade rutor och lät vinden svalka av mig.

Jag lyssnade på Beethoven hela vägen hem.

Jag tog kaffekoppen med mig ut på farstubron och drack i den kyliga men soliga morgonen.

Jag badade i dammen, kylde kroppen och blaskade ansiktet. Det pirrade från tårna till hårfästet när jag tänkte på att det kanske var sommarens sista bad. Men kanske inte.

Jag lovade mig själv att försöka göra fler sinnliga saker. Att stanna upp och ta in stunden och de olika elementen. Det här är sånt jag gjort i veckan som gett mig oväntad njutning och lugn.

Jag tror väldigt mycket på positiv förstärkning och på att uppmärksamma framsteg. Så gör jag förstås med mina barn för att få dem att ändra sitt beteende. Uppmuntran och beröm när de gör rätt saker – istället för att ge skäll när de gör fel. Men den här viktiga uppmuntrande funktionen har också jag i mitt eget liv. Och dessutom har jag och mina väninnor den för varandra. Vi speglar varandras framsteg och peppar varandra att utvecklas.

-Idag vågade jag markera mot min chef sådär som vi pratat om. Jag hade tänkt strunta i det för det kändes så sjukt läskigt, men sedan tog jag mig samman och gjorde det ändå.

-Det enda jag orkade efter jobbet idag var att ligga i soffan och äta choklad. Men sedan bestämde jag mig för att jag faktiskt var värd en promenad. Och efteråt kände jag mig mycket piggare.

-Jag känner att jag inte tänker bry mig om det min svägerska sa som gjorde mig så arg. Det blir ju aldrig bättre när vi bråkar, så nu försöker jag bara stå över hela konflikten.

Och som väninna som känner till alla dessa utmaningar är det en sån otrolig viktig roll att säga.

-Fasen vad duktig du är! Märker du hur klok du blivit? Så här hade du aldrig resonerat förut. Jag tycker att du är så förståndig/modig/insiktsfull som gör så här. Vilken utveckling!

Hjälpa varandra att få upp ögonen för ens egen utveckling och förstärka den. Själv blir jag aldrig så genuint stolt och glad som när en vän som vet vad jag kämpar med, påpekar för mig att jag utvecklats. Ibland ringer jag och min syrra till varandra ENBART för att avlägga rapport.

-Jag vill bara berätta att jag precis åkte och tränade fast det kändes jättejobbigt och jag hade tänkt ställa in!

Och då svarar man kanske:

-Men å vad du är duktig! Visst märker du själv hur mycket du utvecklats på det här området? Hade det varit för fem år sedan hade du säkert bara struntat i det när du inte hade lust.

Jag har ju skrivit mycket om vikten av att mamma sig själv. Kunna trösta sig själv, prata snällt och lugnande till sig själv, ingjuta mod och trygghet i sig själv. Men det handlar också om att positivt förstärka beteenden hos sig själv. Högt uppmärksamma inför sig själv att man gjort något bra. Men sedan också göra samma sak med sina väninnor. Mamma varandra och positivt förstärka det modiga, konstruktiva och utvecklande som sker i varandras liv.

Här står VÄRLDENS gladaste kvinna! Vad jag ler över? Jag ler för att jag idag – när min PT Ida skulle testa mitt personbästa – klarade 100 kilo i marklyft. HUNDRA FUKKING KILO!!!!!!!!!!! Jag vill bara gråta när jag tänker på det. Fasen vad jag är stolt över min träning och alla timmar jag lagt ner på att laga en kropp som gått sönder av graviditeter och utmattning. Tror ni jag imponerade på mina pojkar när jag berättade vad jag gjort?! De fick plocka upp hakan från golvet.

Är så glad idag. För mitt nya personbästa, för en synnerligen lyckad redaktionsdag med Erica. Och inför imorgon. För imorgon ska jag berätta något roligt här på bloggen! Håll utkik då.

Idag tänkte jag gå igenom vilka hälsoappar jag använder och som hjälper mig i vardagen. Jag är ju en sådan där person som ÄLSKAR att kolla statistik, logga och skriva ner små anteckningar om saker. En idealisk person att ha en hälsoapp (samt att blogga). Och jag upplever att en bra app verkligen kan hjälpa till med motivationen – den blir en krycka under jobbigare perioder.

Här är apparna jag samlat på temat hälsa.

Period Tracker. Den här appen håller kort och gott koll på menscykeln. Perfekt om man försöker bli gravid. Eller undvika saken. Eller bara vill veta om ens förkrossade reaktion på en förflugen kommentar var rimlig – eller om det är en inkommande mens som talar. Jag använder sällan den här appen längre eftersom jag loggar mina uppgifter i en annan app som är mer heltäckande. Ändå får den finnas kvar här bland hälsoapparna.

Hälsa är mobilens egen hälsoapp. Också den är en rest från förr. För nu har jag bättre hälsoappar. Men här kan man i alla fall kolla sina steg, sin skärmtid och ljudnivån på ens hörlurar. Typ. Och om du använder mobilen för att räkna steg kommer du bli överlycklig den dag du köper en pulsklocka. För den är mycket mer exakt och det är betydligt lättare att få ihop stegen.

Fitbit är appen som tillhör min pulsklocka av samma märke. I den kan jag se massor av spännande information. Tex antal steg, kaloriförbrukning, mängden djupsömn och antal vakentillfällen under natten. Den mäter min puls och mina hjärtslag och varnar om något verkar knas. Och om jag vill kan jag ställa in den så att den väcker mig smart på morgonen. Det innebär att den kan den väcka mig när sömnen är som ytligast och jag slipper alltså vakna lika trött. Den väcker tidigast en halvtimme innan ens inlagda väckningstid – så man går max miste om trettio minuter sömn på det här sättet. Och vaknar ofta mycket piggare. I den här appen loggar jag även vikt och menscykel. Den skickar också peppiga meddelanden om hur många steg jag totalt tagit. Ger mig medaljer när jag promenerat till Egypten och sådär.

Runkeeper är en väldigt proffsig och bra löp-app. När jag är i mina springperioder tycker jag att den är toppen att ha igång. Kul också att den lagrat statistik sedan 2014 så jag kan jämföra hur snabb jag var på en viss löprunda då med hur snabb jag är nu. Jag kan också ställa in ljudsignaler för hur snabbt jag springer, hur lång distans jag sprungit eller hur många minutrar jag hållit på. Perfekt om man vill träna intervaller men inte behöva kolla på klockan. Jag har gratisversionen som räcker långt – men springer man mycket kan det säkert vara värt att betala för mer statistik och bättre funktioner.

Withings är en app kopplad till min digitala våg. Jag väger mig ju varje morgon sedan ett och ett halvt år tillbaka. Om man har ett problematiskt förhållande till vikt och mat så är det kanske inte är så klokt – men i mitt fall har det varit toppen. När jag opererade bort sköldkörteln ville jag inte gå upp alla kilon jag kämpat så länge för att bli av med. Så då bestämde jag mig för att väga mig varje dag för att få koll. Det har varit väldigt lärorikt och jag har insett hur lite en våg egentligen visar. Under en vecka kan jag absolut diffa ca 3 kilo beroende på om jag ätit salt mat, ska ha mens, gått mycket på toaltten etc. När jag vägde mig en gång i veckan blev siffrorna så laddade. -Va? Här har jag kämpat hela veckan men gått UPP tre kilo. Nä vad deppigt! Så känns det inte nu. Laddningen är borta. Jag tittar inte på siffrorna utan på kurvan. Withings sparar infon i appen, så om man inte själv vill veta sin vikt men ändå få koll på kurvan, ja då kan man ju bara titta bort när man väger sig.

Viktväktarna. Ligger kvar även om jag inte har ett aktivt medlemskap just nu. Tycker WW är toppen för viktnedgång. Deras enkla poängräkning, den smidiga appen, mängden recept och alla peppiga råd. Min fitbitklocka är kopplad till WW-appen så all aktivitet matas in i den och utifrån detta beräknas också mina points. Mysigast är WWs forum inne i appen, som typ är en kopia av instagram. Men skillnaden är att alla delar recept, invägningar, motgångar och medgångar, peppar och hejar på varandra.

Livstilsverktyget är en app som jag älskar! Den är del i en studie som jag deltar i vid Göteborgs universitet. Full med övningar och intressanta texter som tar upp hälsa ur många olika perspektiv så som stress, alkohol, matvanor, motion och existensiella frågor. Jag har ställt in notiser så att den var tredje dag plingar till och då försöker jag göra någon uppgift i appen. Men i verkligheten blir det kanske snarare en gång i veckan som appen används. Det behövs ju också lite tid mellan övningarna för att hinna smälta kunskapen och insikterna. Jag har skrivit mer om Livstilsverktyget här. Du kan ansöka om att delta i studien och antingen blir du lottad till att delta eller så får du vara kontrollgrupp.

Step2fit är en app som jag delar med min PT Ida. Där lägger hon in programen jag ska träna. Både med henne och hemma. Filmer och bilder på övningarna jag ska göra finns också, om jag blir osäker. Jag kan notera vikter och repetitioner och sedan se statistiken över tid. Smidigt och bra!

När jag spaltar upp det så här låter det ju helt sjukt uppstyrt och kontrollerat. Men i verkligheten kollar jag de flesta apparna någon gång i veckan. Förutom när jag använder min pulsklocka – då kollar jag varje dag för att det är så kul. Sommartid använder jag dock inte pulsklockan alls eftersom jag helst vill dölja den under en långärmad tröja.

Steg på nattåget igår vid halv nio. Anländer till Malmö vid tolvtiden idag. Hade bokat en egen kupé och köpt med mig lite matsäck i form av manchego, vindruvor och dadlar med godissmak. Så fort jag kom in i kupén bäddade jag upp sängen och kröp ner under täcket. Och medan Västerbotten långsamt mörknade såg jag på några avsnitt av Better call Saul. För att sedan somna som en gris vid halv elva och inte vakna förrän halv sex imorse. I lagom tid för att hinna göra mig iordning innan tågbytet.

Jag har längtat efter det här hela sommaren. Efter att sitta vid ett tågfönster i många timmar, titta ut på landskapet och lyssna på Ryan Adams och annan lagom sorglig musik. Sånt som tillåter mig att gå in i mig själv och tänka djupa och bitterljuva tankar. Med andra ord exakt samma beteende som jag ägnade mig åt när vi bilsemestrade under tonåren. Skulle vilja påstå att detta beteende är lika delar favorithobby, som vård av psyke. Ett helt nödvändigt känslotillstånd att då och då vara i. Men som vuxen behöver jag aktivt försätta mig själv i det – som tonåring var det ju den dominerande känslan. Jämt.

Nej, nu kan jag inte blogga mer, för nu ska jag lyssna på Dogwood Blossom med Fionn Regan och se om jag inte kan klämma fram en tår av rörelse när jag ändå håller på.

Sommarlov, jullov och föräldraledighet erbjuder alla ett underbart tillfälle att göra ett omtag i stort som smått. Att under en period få vara ledig från allt det vanliga och hinna kalibrera om – det är viktigt för att jag ska hitta riktningen igen. Den tappas ju annars lätt bort.

När jag var tonåring gick hela, halva sommarlovet åt att ligga på magen på en filt och skriva dagbok. Stänga in mig på rummet och fundera över livet. Vara svår, dramatisk och romantiskt drömmande inför alltihop. Vem ska jag bli? Hur vill jag leva? Vad ska jag ägna mitt liv åt?! Idag är mitt sommarlov mer praktiskt inriktat och inte lika överspänt. Men jag saknar det – för jag tror att de där tankarna är viktiga att tänka. Även när man är vuxen, mamma till tre barn och har räkningar att betala. Den här sommaren fick jag en hel del insikter kring hur jag vill leva – som jag tar med mig in i hösten.

• Jag vill göra fler sinnliga saker och utnyttja de olika elementens inverkan på kroppen. Har njutit så mycket av att bada i somma, även när det varit regnigt och kallt. Och jag älskar att basta på vintern. Ska göra det oftare och påminna mig om att det visst är värt att prioritera. Även att ha fingrarna i jorden, krama träd och gå ut i regnet och andas syrerik frisk luft. Och apropå sinnliga saker så tänker jag boka in mig på massage. Har inte gått på tio år, så det vore kanske passande att göra det nu.

• Ha en mer aktiv fritid. Träffa vänner lite oftare – ja överhuvudtaget träffa mer människor. Och gärna göra någonting aktivt när vi ses. Som att promenera, gå ut i skogen och elda, åka och träna ihop. Generellt vill jag vara mer fysiskt aktiv när jag är ledig. Det höjer mitt humör och det passar dessutom väldigt bra med familjens önskemål och behov.

• Ge mer plats för min andlighet. Lyssna på någon bra gudstjänst, predikan eller filosofiska rummet när jag är ute och plockar bär och svamp. Köra bil och ha på lovsång. Ta mig tid att sitta still i naturen och betrakta den en stund. Jag blir alltid så glad och lugn när jag påminns om att jag är en andlig varelse i en fysisk kropp. Och att jag inte bara ska vara i mitt rationella, intellektuella jag – utan också låta det existensiella och andliga ta plats. Bara då får livets utmaningar sina rätta proportioner. Naturen hjälper mig ofta till den insikten.