Stillsam första advent

Idag har jag haft en lugn fin morgon med ungarna. Efter lunch kom lite släkt ut och hälsade på. Jag har bestämt mig för att ta varje chans jag får till att bjuda hem folk på fika och mys i december. Månaden går alldeles för fort och jag vill hinna njuta av allt. Att baka lite gott och tända ljus – det räcker så himla långt för att carpa december. Det måste inte vara perfekt städat eller något avancerat fika. Men det känns viktigt att hinna ses.

På samma sätt har jag bestämts mig för att bada varje dag på sommaren när möjligheten ges. Även om det är kallt och mulet. För badar jag känns det ändå som sommar. Och fikar jag sött och hänger med vänner i julpyntat hus. Då känner jag julfrid.

Jag gjorde glöggsangria – efter mitt eget recept på bloggen.

Fick dock bara tag i apelsinjuice med fruktkött vilket gjorde drycken lite grumlig. Men smaken var det inget fel på. Blandade med lite glögg från butiken Eljest som jag köpte när jag var där sist. Den var väldigt god!

Så kom gästerna och barnen stod i fönstret och bankade ”välkomnande”.

Jag bjöd förutom saffransknutar på mjuk pepparkaka med apelsinglasyr. Sjukt gott! Receptet kommer.

Vi fikade och surrade och fikade lite till. Och det var den söndagen! Hoppas er första advent var lika fin och vilsam.

Annons

I ett hus vid skogens slut

Med snö och massa minusgrader (var tydligen -19 för några nätter sedan) gäller det att utfodra småfåglarna. Igår satte jag upp mitt lilla loppisfyndade fågelbord. Skulle egentligen ha målat pinnen i samma röda färg som huset hade men det hann jag inte med. Fint ändå.

Här får de sitta och picka i sig.

Det var så obeskrivligt tjusigt ute igår. Isblå himmel och guldiga granar.

Och verandan som immat igen och får isrosor på rutorna.

På eftermiddagen mulnade det och barnen och farmor som var på besök gick ut och byggde snögrotta.

Efter någon timme kom de in och då fick de lördagsgodis och så såg vi julkalendern tillsammans. Först årets – sedan Mysteriet på Greveholm. Tack och lov för Öppet Arkiv!

Sedan skymde det allt mer och farmor som hälsat på och sovit över åkte hem. Jag hoppade i badet med barnen och sedan gjorde vi kväll. Som jag ägnade åt att lägga pussel och baka till söndagsfikat.

För idag är det ÄNTLIGEN första advent! Och snart kommer pappa, kusin och moster hit på adventsfika. Det ska blir så mysigt. Hoppas ni får en fin dag allihopa.

• Annonssamarbete med Eljest •

Julklappstips

I Umeå finns en underbar butik som heter Eljest. Vet du inte vad Eljest betyder? Det är ett norrländskt uttryck för att vara avvikande, annorlunda, unik. Och det är precis vad Eljest är. Jag älskar att strosa runt där inne och kolla på fina grejer. Det mesta som säljs där har någon slags norrlandsanknytning.

Här finns ekologiska kläder, näbbskinsstövlar och handgjord keramik. Mysiga stickade plagg, feministiska posters, örhängen i form av snippor och tygväskor med bra budskap som Pussy Power och Fitta är fint (den senare är tydligen en riktig storsäljare!). Dessutom finns utvald norrländsk litteratur, musik och massa fina köksredskap och handgjorda borstar i trä.

Eljest har en sådan bra bladning –  som jag på något sätt tycker hör ihop med allt jag älskar med min hemstad Umeå. Att det finns ett bubblande kulturliv med massor av grymma kreatörer – och att folk har ett starkt engagemang i politisk frågor, jämställdhet och miljö.

Häromdagen besökte jag Eljest och fotograferade några av mina julfavoriter från butiken som också har en webbshop. Ida Hillebjörk som driver Eljest är en otroligt inspirerande entreprenör som förutom att driva butiken också formger själv. Här är Ida i en ylleklänning från sitt eget märke IDAG.

Men Eljest är mycket mer än en butik  – det är också en mötesplats och plattform för lokala formgivare och hantverkare att synas på.

Jag är svårt förtjust i gammaldags granljusstakar – eventuellt är det världens finaste julpynt. Jag vet att flera av er frågat var jag hittat mina (de kommer från loppis!) men här finns alltså nytillverkade att köpa. Svensk produktion såklart!

Nu ska ni få några julklappstips från mig – på hållbara och unika produkter. Alla saker jag visar finns i Eljest butik på Vasaplan i Umeå och i webbshoppen Eljest!

Den här silverringen med kvinnomärket är fantastiskt fin. Perfekt att ge till en medsyster eller mamma. Prick en sådan här skulle jag själv vilja ha. Bakom designen står Leena Andersson från Umeå.

Eljest har också tagit fram rolig kylskåpspoesi på norrländska – med typiskt användbara ord som Eljest, Hedde, Abbar’n och Fjollträsk. Perfekt till en nyinflyttad som vill utöka sitt vokabulär eller den som har hemlängtan till Västerbotten.

Fina handgjorda mustaschmuggar går heller inte av för hackor. Kanske något för pappan som inte vill få skum i ansiktet när han dricker sin cappuccino?

Hos Eljest finns också flera fina posters med rimliga budskap.

Och söta små julkort – formgivna av Umeåbon Joel Hultdin – att skicka som hälsningar till nära och kära.

Små kulljusstakar är förresten också ett klassiskt fint julpynt – som passar extra bra ihop med IDAGs lingonmöstrade löpare.

Här kan ni  också se en inspirerande julfilm med julpyssel från Ida! Besök Eljestshop.com eller kika i den fysiska Umeåbutiken och slå till på något fint till julen. Som är handgjort, miljösnällt och unikt. Lite eljest helt enkelt. 

Saffransknutar med syltad apelsin

Nu ska ni få receptet på saffransbullarna jag testade ut receptet på igår. Jag använde samma deg som till mina saftiga lussekatter men med en god apelsin-och mandelfyllning till. Syltade apelsinskal och en snutt bittermandelarom sätter fart på det här receptet. Båda ingredienserna hittar du på bakhyllan i affären!

Testa att baka nu till advent vettja. Du blir inte besviken!

Du behöver (ca 50 st)

1 gram saffran (2 pkt)

200 gram smör

5 dl mjölk

50 g jäst för söta degar

2 dl strösocker

1 ägg

1 tsk salt

1,5 dl rågsikt

14,5 dl vetemjöl

1 ägg till pensling

100 g smör

100 g riven mandelmassa

1/2 tsk bittermandelarom

De yttersta gula zesten från en ekologisk apelsin.

100 gram syltade apelsinskal

 

Gör så här

Mortla saffran med en tesked strösocker.

Smält smör i en kastrull och tillsätt saffran. Häll mjölk i kastrullen. Låt degvätskan svalna till den är fingerljummen (37grader)

Smula jästen i en bunke och häll degvätskan över. Rör tills klumparna löst upp sig

Blanda i socker, ägg och salt. Tillsätt mjölet men spara någon deciliter till utbakning.

Arbeta degen för hand i 10 minuter eller 5 minuter i maskin. Degen ska släppa från kanterna men gärna vara lite lös. Täck över bunken och låt jäsa till dubbel storlek, ca 40 minuter.

Blanda smör, mandelmassa, bittermandelarom och apelsinzest i en bunke.

Knåda degen på ett mjölat bakbord. Kavla ut till plattor och bred över smörblandningen. Avsluta med att strö över den syltade apelsinen. Rulla ihop, skär i bitar och lägg i bullformar. Låt jäsa i ca 30 minuter och pensla sedan bullarna med uppvispat ägg. Grädda ca 8 minuter på 200 grader i mitten av ugnen.

En vanlig vintertorsdag

Eftersom ett önskemål från er läsare är fler inlägg om mina vardagsbestyr så kommer prick ett sådant inlägg här.

Jag vaknade denna torsdagsmorgon av att båda pojkarna kom och kröp ner med mig i sängen. Så mysigt att värma iskalla barnfötter mellan låren. Mysigt och obehagligt på samma gång.

Jag kokade gröt och fick berömd av storögda barn för pyntandet som skett över natten. Man vill ju få litegrann på plats till första advent och det är roligt att se barnens reaktioner. Deras frukost är för övrigt nästan alltid densamma: Havregrynsgröt med stor klick smör och lite hemkokt lingonsylt. Ibland även ett ägg i gröten som rörs ner på slutet. Och en slatt mjölk.

Medan barnen glufsade i sig gjorde jag eld i vedspisen. Det är klart mindre trevlig här hemma när Jakob är borta. Det är vanligtvis han som gör eld på morgonen och även fixar frukost till barnen och lämnar dem på förskolan. När han är hemma kommer jag ner strax innan åtta i morgonrock och tjocksockar och njuter av ett ångande varmt kök och färdigbryggt kaffe.

Efter frukosten var det dags att bege sig till förskolan och skolan. Suddig bild av snölyckliga barn!

Det är så fint den där tiden på morgonen. När himlen är en märklig nyans av gråblå.

När jag lämnat dem åt jag frukost i lugn och ro och läste tidningen. Jag är fortfarande sjuk som sjutton så en stillsam morgon passade mig perfekt.

Ute började snön att vräka ner. Till min glädje –  för nu är byns fina skidspår färdigpreparerade. Så fort jag är frisk ska jag ut och åka!

Efter frukosten, ett par alvedon och en stunds vila under täcket tog jag mig samman och åkte iväg för att hämta ut en materialleverans till ett jobb.

När jag kom hem hade den värsta frossan och febern börjat släppa så då satte jag en rejäl saffransdeg på jäsning. Tanken var att testa mig fram till ett nytt recept på bullfyllning.

Jag tror jag kom någonting bra på spåret idag. Återkommer med receptet!

Förutom bullar blev det en stor adventskrans också. Till på söndag när pappa, min moster och kusin kommer och hälsar på.

Sen blev jag så trött att jag vräkte mig på kökssoffan och vilade i en hel timme.

Unnade mig en flaska julmust också. Dufvenkrooks! Otroligt god – inte för sliskig och med perfekt fluffigt skum. Den köper jag fler gånger.

Sen började det skymma och jag åkte och hämtade barnen på förskolan. Bertil och hans kompisar hade byggt en jättefin snögrotta så den inspekterade vi innan vi åkte hem.

Och tanken var att dokumentera resten av eftermiddagen och kvällen också. Men se det glömde jag helt bort. Förlåt.

Duntäcke och kristyrgranar

Herregud så underbart att komma hem! Sista dagarna har barnen bara pratat om att de längtar efter snö och jag har känt lite samma sak.

I Stockholm regnade det när vi mellanlandade men i Umeå föll snön. Fem mil inåt landet där vi bor var det alldeles vitt. Så fint när vi äntligen fick svänga in efter byavägen och se granarna spritsade med kristyr och snön som duntäcke på marken.

Jag kom alldeles av mig och istället för att bära in och packa upp resväskorna stannade jag ute och fotograferade.

Finns det förresten någonting som är trevligare än att se ett hus där det ryker ur skorstenen? Man känner sig så välkommen och vill bara knacka på och bjuda in sig själv.

Det tråkiga är att jag dragit på mig världens värsta förkylning under resan. Och natten innan vi skulle åka hem kunde jag inte somna utan låg och vred mig till klockan fyra när det var dags att stiga upp och köra till flygplatsen.

Med andra ord var jag fruktansvärt trött när jag kom hem.  Ändå kunde jag inte låta bli att dra fram lådorna med julpynt från källaren och stanna uppe sent och hänga stjärnor. Jag möblerade också om och bytte plats på pianot och soffan. Helt själv med  avbrott för slemmiga hostanfall och svimmningskänslor. Men när det gäller att pynta och göra fint hemma då kan inget stoppa mig. Inte ett dygn utan sömn, inte otäck hosta och inte frånvaro av medhjälpare att flytta pianot ihop med. När det rycker i pysselnerven är det bara att lyda.

Men tänk på barnen?!

Ibland får jag frågan om hur jag känner inför att mina barn ibland syns i kommersiella samarbeten på bloggen – eller på bild i mina böcker.

Jo, så här känner jag: Jag har inga som helst problem med att ha med mina barn i mitt jobb. De är ju med hela tiden i våra liv. När vår gårdsbutik Marstorps Mat var öppen så hängde barnen såklart med och pratade med kunder. När jag har journalister eller fotografer på besök får de vara med och kanske lära sig något roligt om en människa från en helt annan plats än vår lilla by.

Skulle mina barn komma till mig när de blir större och säga ”Varför lät du oss vara med på sponsrade blogginlägg för barnkläder eller leksaker? Varför var vi med på bild i dina barnböcker”. Då kommer jag svara.

-För att de pengarna bidrog till att vi hade råd att byta tak så att det slutade regna in i ditt sovrum

-För att de pengarna betalade ditt utbytesår i USA under gymnasietiden.

-För att jag kunde vara ledig två veckor extra med er den sommaren

-För att vi är en familj och för att familjer alltid hjälps åt.

– För att jag alltid värnat er integritet och aldrig skulle dra med er på en filmpremiär eller tramsigt jippo där ni ska visas upp.

-För att det kanske känns jobbigt nu när du är femton men när du är tjugofem kommer blogginläggen, barnböckerna och allt där ni finns med vara en tillgång. Något som berikat ert liv och är ett fint minne att spara.

Och är det något som jag publicerat nu som om tio år inte känns bra – då kommer jag avpublicerar det från min blogg i god tid.

Så tänker jag kring att  ha med barnen i sponsrade blogginlägg. Hur jag resonerar kring att över huvud taget ha med barnen i bloggen och på sociala medier kan ni läsa mer om i detta inlägg.

• annonssamarbete med panduro hobby •

Dags att rusta för advent

Jag får ett sådant lugn i kroppen när jag får skapa med händerna och försjunka i någonting kreativt. Senhösten fram till jul är min pyssligaste period – finns inget lika mysigt som att skapa och samtidigt lyssna på musik eller någon bra ljudbok. Skapandet känns också mer meningsfullt den här årstiden eftersom det ju är tänkt att man ska pynta till jul och hänga upp dekorationer överallt – utan att det behöver fylla någon mer funktion än att vara just vackert!

Jag har beställt hem pysselmaterial från Panduro som har så mycket inspirerande i sitt sortiment! Jutesnören, papperslera och ett gäng kakformar för att göra adventsdekorationer. Jag kavlade ut leran, stansade ut kakorna och gjorde hål för upphängningen.

Papperslera torkar i rumstemperatur och efter ungefär ett dygn var snöflingorna och sjärnorna torra. Då målade jag mönster på dem med tuschpennor. Några trädde jag upp på ett grönt sammetssnöre – att hänga som dekoration i granen eller i ett fönster.

I adventstid är det fint att smyga igång med julblommor och julgrupper. Tomtar väntar jag gärna med – men grått, vitt och inslag av rött kommer fram redan nu.

Av några lerstjärnor gjorde jag girlander med randigt snöre som jag trädde igenom. Hyacinten och enen har jag svept in i vaxat papper – den typen av papper känns rustikt och rätt både till paketinslagning och planteringar.

Den lilla enen sprayade jag med snöspray och i julgruppen i skålen stack jag ner små ekollon och kottar bland renlaven.

Enkla buxbomkransar med breda rutiga band har kommit upp på pardörrarna mellan matsalen och vardagsrummet. Kransarna är egentligen runda men jag böjde dem ovala för att passa dörrarnas form bättre.

Med rutiga band i snöflingorna blir de fina dekorationer.

Nu är jag så glad att vara hemma igen efter min långa resa. Hemma och redo att njuta av julfixet på riktigt! Underbara Advent.

Nu kommer jag hem

Nu kommer jag hem
jag har sökt överallt
Som man lyser upp rymden
som man draggar en sjö
Jag har sökt dig långt borta
bortom bergen med snö 

Åh jag har sådan hemlängtan att det inte är klokt. Jag är så glad att jag i vilken sekund som helst är hemma, ställer in mina väskor och startar världens största brasa i spisen. Sedan fram med julpyntet och göra mysig decemberstämning över en natt. På fredag har jag bestämt att jag ska baka lussekatter och något annat juligt gott för till första advent har jag gäster. Nu går startskottet för juliga bloggen. PANG!

Podd: Vad är det för skillnad på att uppfostra tjejer och killar?

Clara med sina söner Bertil och Folke i famnen.

Hur tänker jag om uppfostran som mamma till två killar? Hur tänker Erica som har två döttrar? Vi har fått många lyssnarfrågor om barn och här i höstens andra poddavsnitt om föräldraskap pratar vi om likheter och skillnader i hur vi vuxna uppfostrar barn beroende på vilket kön de har.

Ett avsnitt om att kämpa för att vara konsekvent – och sen oroa sig för att ha varit för hård.

Om det knepiga med att uppmuntra barn att försvara sig.

Om att förklara varför en mamma vill göra sig fin.

Och så den eviga frågan om hur man får små troll att städa…

Erica med sina döttrar Isa och Maria på en utflykt, de sitter på ett berg och fikar. Ur En Underbar Pod.

Erica med döttrarna Isa och Maria.

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Här är höstens tidigare avsnitt om föräldraskap. Prenumerera gärna på En Underbar Pod i valfri poddapp!

Framtiden för bloggaren

Nu&2007 har varit mitt bloggtema i november och nu är det dags att runda av. Tack för alla era fina engagerade kommentarer som gjort temamånaden så rolig och meningsfull! Den här återblicken har också fått mig att fundera över bloggens utveckling. Vad kommer hända 2027? Hur ser branschen ut då? Håll i er för här kommer ett lååångt inlägg.

För tio år sedan var det nytt att få produkter mot att visa upp dem på sin blogg. Några började också att få betalt från annonsörer i reda pengar. Men det var fortfarande småpengar och annonsörerna förstod inte riktigt konceptet med bloggar – och vad de egentligen var bra för.

Sedan 2007 har instagram, facebook, snapchat och youtube exploderat och företagen flyttar en allt större del av sin reklambudget till influencers. Men det vi ser idag är att de största profilerna inte bara nöjer sig med att samarbeta med annonsörer. De vill ta fram sina helt egna varumärken. Kenza har Ivy Revel,  Blondinbella har LCC och jag har Miss Clarity som första året kommer att dra runt betydligt mer pengar är jag gör i min vanliga verksamhet.

Framtiden för profilerna?

Ja, framtiden tror jag blir att ännu fler profiler skapar sina egna märken – istället för att enbart samarbeta med befintliga företag. Influencers vill inte ”ge bort” all kunskap om sina läsare och vad de gillar till annonsörer. Istället tar de fram egna produkter och tjänster. Men här i ligger också en risk – risken att plattformen känns helt igenom kommersialiserad. Blondinbella får mycket kritik från sina läsare för att hon känns allt för kommersiell. Samma kritik har drabbat bloggare som Bianca Ingrosso och Matplatsen vars läsare rasar över mängden sponsrade inlägg. Det kluriga är att balansera rätt: mängden icke-kommersiellt material på ens kanaler måste alltid utgöra den absoluta majoriteten – helst 70-80% av inläggen. Har man för många sidoprojekt som tar tid är det svårt att hinna producera så pass mycket äkta, givande material till sin kanal. Och då börjar motorn som ska driva alla ens nya företagsideer att hacka.

Det är livsfarligt att glömma bort sin huvudkanal. Vårdar man inte sina följare och fortsätter att satsa på dem så kan inget annat heller växa. Jag har själv det här problemet i perioder när mycket annat jobb kommer i vägen för bloggandet. Men numera försöker jag alltid fundera om de uppdrag jag tar är något som gynnar mina läsare  – eller ifall det stjäl tid från att göra bra saker med min egen plattform. Plattformen är allt. Ni som följer mig är allt!

Vilken är då framtidens plattform?

Är det youtube, snapchat, instagram? Jag tror att vi måste se bortom plattformarna som stora jättar som Facebook eller Google äger. Så fort någon av dessa aktörer skruvar sina algoritmer riskerar ju influensers att förlora enorm räckvidd. Själv tror jag stenhårt på att äga sin egen plattform – som en blogg eller en mer traditionell hemsida. Att ha full kontroll över den och inte ligga hos tidningar eller bloggportaler med generisk design. Alla youtubers som inte också bloggar borde genast starta en blogg där alla de gör hamnar. Där de kan bestämma inramningen och hela deras kompetens får utrymme.

Den nya tidens ”kändisar” äger ju sina egna plattformar på ett sätt som gamla tidens kändisar inte gör. En programledare får vara programledare så länge kanalen ville det. En skribent får skriva så länge tidningen bestämt det. En influencer får publicera sig i resten av sitt liv – och fortsätter den leverera relevant innehåll så kommer den ha följare. Dagens kända profiler – både inom gammelmedia och inom sociala medier – gör klokt i att bygga sina egna plattformar på nätet starka och inte förlita sig på en tevekanal eller tidning.

Jag har känt att jag vill äga min plattform själv. Jag vill att den ska vara som ett litet mediehus och jag vill ha text, rörligt och ljud i min kanal. Jag behöver inte ha den största youtubekanalen eller den största podden – men mina olika plattformar tillsammans ska göra mig till en av de största aktörerna. Och det är jag idag. Men vem vet vad som händer imorgon? Utvecklingen går snabbt så det gäller att vara på tårna. Jag funderar hela tiden på hur jag kan utvecklas.

En spännande ekonomisk utveckling för influencers är Patreon. Att de som gillar en profil stöttar den ekonomiskt så att profilen inte ska vara beroende av annonsörer. Vi ser idag att bloggare som Jonna Jinton och Lady Dahmer använder den här affärsmodellen – som jag tycker är väldigt sympatisk. Vi ser också profiler med tveksamma värderingar så som Janousch, Birro och Lamotte som lever på denna typ av stöd. De har hängivna följare som finansierar deras kanaler. Men – och det här är min stora invändning – de kan inte backa från sina åsikter eftersom deras följare betalar dem för att fortsätta uttrycka dem.  Det betyder att följarna på sätt och vis ”äger” sina influensers och uttrycker de en åsikt som de inte gillar kan de dra tillbaka sitt ekonomiska stöd.

Jag skulle själv inte vilja ha Patreon till min blogg då jag skulle känna mig gisslantagen av läsarna.  Lite av min grej med exempelvis mina ryt-ifrån inlägg är ju att vända och vrida på begreppen och slå åt alla möjliga håll. Det innebär såklart att jag alltid retar upp någon. Och jag förutser redan nu hot av typen ”Jag kommer dra tillbaka mitt ekonomiska stöd nu när jag vet att du tycker sådär…”   Visst  – att ha kommersiella samarbeten kan också vara begränsande. För de sponsrade inläggen måste ju godkännas av annonsörerna. Men de har å andra sidan inga åsikter om vad jag i övrigt skriver om på bloggen – så länge jag driver den seriöst och proffsigt. Det är en frihet för mig och det hjälper mig att våga vara obekväm i vissa blogginlägg och riskera att stöta mig med delar av min läsarskara.

2027 tror jag att fenomenet influencer blivit ännu starkare. Traditionella medier kommer ha allt svårare att hävda sig. I alla fall om de fortsätter som idag – när de gör allting så snuttigt och lättsmält för att passa publiken. Visst –  sociala medier får gärna vara lättsmält. Men när jag väl tar del av gammelmedia söker jag fördjupning, initierade kunskaper och resonemang som får ta tid. Jag vill absolut inte konsumera gammelmedia som liknar sociala medier. Jag söker något annat.

Jag har själv jobbat med TV och radio genom åren – och gjort otaliga programpitcher med diverse produktionsbolag. Det senaste var ett program som i mångt och mycket liknade Mandelmans Gård (men från våran gård istället – vårt förslag kom något år tidigare). Men nu är det slut med det. Jag är helt ointresserad av att jobba fram koncept för gammelmedier. Nu kan jag kan finansiera mina egna projekt och visa dem i mina egna kanaler. Utan inblandning från en massa chefer som vill in och peta. För mig är det en mycket större frihet – men och också en större utmaning. Att ”bara” stå framför kameran eller skriva har alltid känts lite för enahanda för mig. Ska jag göra någonting vill jag gärna få vara inne och peta i fler delar i processen. Både i själva filmandet, producerandet, marknadsföringen och innehållet.

Inför 2027 hoppas jag att jag gör ungefär samma sak som nu. Men jag hoppas att jag når ut till fler och att jag i ännu högre grad kan finansiera mina egna projekt. Själv välja vilka producenter och redaktörer jag vill jobba med och slippa vara beroende av chefers godkännande för att få genomföra mina idéer. Jag kommer aldrig att släppa plattformen jag byggt upp och är fast besluten att fortsätta skapa inspirerande texter, foton, poddar och filmer till er som läser. Så kul det ska bli!

Män – sluta parasitera på kvinnors engagemang

Varje gång vi pratar om kvinnors utsatthet för våld och sexuella övergrepp kan man räkna med att män kommer och berättar att de minsann också drabbas. Det är ett fenomen som jag blir tokig på. Speciellt som Internationella Mansdagen har kommit och passerat utan att män har gjort särskilt mycket väsen av den. Varför tar män inte chansen? Varför ska de parasitera på Internationella Kvinnodagen och #metoo – istället för att själva lyfta dessa frågor? Om detta handlar veckans Expressenkrönika. Och om revolutionen som är här när kvinnorna förenar sig i sällan skådad takt.

En dag i Sierra Nevada

Igår var Jakob ledig så då tog vi en riktig utflyktsdag. Packade in hela familjen i bilen och körde upp till Sierra Nevada. Men först fick Jakob dokumentera en dagens outfit på mig.

Jag packade ner min kamera för att ta med den och fota från de tretusen meter höga bergen – och ifrån gamla stadsdelen i Granada.

Tror ni att jag kom ihåg att fota en enda gång? Nixpix. Kameran förblev i väskan medan jag njöt av dagen och barnen och utsikten. Ibland är det ett hälsotecken också – att inte vara så bloggstörd i huvudet att man måste fota prick allt. Jag fick i alla fall barnen fångade på bild med stolt snart sjuårig pojke som tappat sin andra framtand. Ändå bästa motivet.

Hemma hos mig 2027?

Vit julstjärna med kallt ljus skiner mot glasruta fyllt med froststjärnor i glaset.

Nu&2007. Nästa helg är det äntligen första advent. Jag älskar den här tiden på året och jag vill att julen ska synas och kännas i precis hela hemmet!

När jag nu tittar tillbaka på tio år gamla bilder blir jag både fnissig och lite vemodig. Mitt adventshem var så barnsligt enkelt 2007. Jag hade faktiskt förträngt mina naivistiska porslinstomtar på fönsterbrädan.

Röda porslinstomtar på en fönsterkarm.

Framför allt hade jag glömt att jag skrev blogginlägg bara pang på rödbetan tjoflöjt lite hur som helst. Texten till den här tomtebilden var till exempel ”I have small people living in my fönsterkarm”. Eh… okej?

Ung Clara i grön fåtölj i villa framför trappa inomhus. Från 2007.

Jag verkar inte ha filat särskilt länge på mina idéer. Men samtidigt som jag lätt generad fnissar åt delar av mitt bloggande – känner jag också avundsjuka på mitt yngre jag. Hon den där unga som var nöjd med mindre. Som kände att det var gott nog att sätta sig i en fåtölj brevid en röd lampa och bara skjuta en ruta.

Då var ett grynigt foto tillräckligt bra för min blogg. Läsarna skrev att jag att det var sååå fint hemma hos mig! Allt var fint… alltså hela lampan… jag själv… och… ja trappräcket är ju också fint! skriver ni så artigt och upplyftande.

Kanske är du en av dem som följt min blogg så länge. Tack för det! Jag har uppriktigt sagt svårt att själv förstå vad folk såg i den här typen av bilder. Men kanske tänker jag samma sak om tio år när jag tittar tillbaka på mig själv i dag?

2027 tycker jag kanske att adventsbilderna från mitten av 2010-talet är si så där alltså.

Julpyntat vardagsrum med vit julstjärna som lyser

Hela familjen samlade runt matbordet i med levande ljus i mörk vinterkväll. Adventsstjärna i fönstret.

Välpyntat julgran fotad i kvällsmörker

Närbild på julgransgren fylld av julkulor och glansiga pumlor

Julpyntat fönster med burkar av plåt och tomte i papp.

Folke ligger i soffa och äter rullad tunnbrödssmörgås.