Senaste tiden har det diskuterats hejvilt om ångesten kring att en bra förälder ska hämta tidigt på förskolan. Det har blivit en statussymbol att hämta tidigt och många berättar att de skäms för att de hämtar sent. Kritikerna menar att den debatten inte bör fördas, eftersom skammen påverkar kvinnor att gå ner i arbetstid för att ta hand om barnen. Något som de förlorar både inkomst och viktiga pensionspoäng på. Dessutom är det en klassmarkör, eftersom det krävs en viss ekonomi för att ha möjlighet att arbeta deltid.
Jag tror att förskolor i allmänhet är fantastiska, utvecklande ställen för barn att vara på. Men problem finns – dels att barngrupperna är alldeles för stora och dels att många barn regelbundet tvingas spenderar längre dagar än de egentligen orkar på förskolan. Många barn skulle helt enkelt må bra av att hämtas tidigare. Det är en kontroversiell åsikt det vet jag. För man får helt enkelt inte ge föräldrar dåligt samvete på det sättet. Speciellt inte eftersom att mest mammor tar åt sig, vilket leder till att könsroller konserveras än mer och därigenom förhindrar jämställdhet. Och det resonemanget köper jag – skuld och skam är inte produktivt. Det jag däremot inte köper är att barnen ska offras på jämställdhetens altare. Varför ska barnens intressen offras för att män inte tar sitt ansvar? För det är ju där problemet ligger. Inte i att kvinnor går ner i arbetstid – utan att män inte gör det!
Jag är hundra procent för jämställdhet. Men inte då den sker på bekostnad av barn. För att män ska kunna fortsätta smita sitt ansvar och kvinnorna därför gör samma sak för att inte sabba för jämställdheten. Det gör mig både dödstrött och förbannad att så mycket av dagens jämställdhet ska ske på männens villkor. På manssamhällets villkor. På bekostnad av barnen. Den här arbetsmarknaden är uppenbarligen inte gjord för familjer med barn.
Åtta timmars arbetsdag är en rest från den tid då kvinnan var hemma och skötte markservicen. Kanske får vi inse att det inte är realistiskt att två småbarnsföräldrar ska jobba heltid samtidigt? En heltid skulle behöva förvandlas till en sex timmars arbetsdag. Ekonomiskt stöd skulle riktas till de lågavlönade (framförallt ensamstående mammor) som inte kan gå ner i arbetstid på grund av för låg inkomst. Ja, det finns många lösningar på det här dilemmat. Men det dummaste och mest bakåtsträvande man kan göra är att låta diskussionen om hur långa arbetsdagar ett barn mår bra av, dikteras av det faktum att män år 2012 fortfarande inte vill vara jämställda och ta hela sitt ansvar. Det ska inte barn behöva lida för.
(Andra intressanta texter på temat hittas här, här och här. )
Print
