Ibland blir jag så självmedveten när jag bloggar eller poddar. Sådär att jag nästan förlamas. ”Det här kan någon plocka isär. Det här kan man verkligen skratta åt för att det är så fånigt. Det här är självupptaget och det här är ointressant”.

De tankarna kan vara vettiga och sanna. Och som skapande person är förmågan till självkritik väldigt viktig. Men inte när den blir förlamande. Så då brukar jag tänka på en annan sak. Och det är att det krävs mod för att skapa sånt som andra kan ta del av. För det är att göra sig sårbar.

Det lättaste som finns är däremot att sitta på sidan av och döma. Att själv aldrig uttrycka sig eller skapa något och därmed inte riskera någon kritik.

Jag tänker tillbaka på när jag gick musik på gymnasiet och man hela tiden skulle uppträda. Nej det blev inte alltid så bra och det lät inte alltid fantastiskt. Men bara att man tillhörde den lilla grupp ungdomar som faktiskt vågade gå fram och ställa sig på scenen och bjuda på sig själv – det var värt något. Och det var i alla händelser modigare än att stå och lyssna med rynkad näsa.

Det är tur att det finns dårar i världen som tror att de har något att bidra med. Något att säga, visa, skriva, skapa och komponera. Något som andra skulle kunna ha glädje av. Det är nämligen både läskigt och svårt att göra. Medan det lättaste som finns är att sitta bredvid.

Veckans avsnitt är en upprättelse för alla snabbpratande och snabbpromenerande människor som jag själv! Och så har Malin fått en insikt om viktnedgång (sist av alla). Det handlar också om Ebba Buschs uselhet och när Göran Ragnerstam briljerade. Trevlig gratislyssning!