Underbar fredag idag och i morgon är det äntligen mars – den första vårmånaden (ok här uppe är det ju vårvinter men ändå)! Det firar jag med en vårig kort kjol och klackar, även om det egentligen är alldeles för halt ute. Idag turbojobbar jag med lite allt möjligt och ser fram emot i kväll när jag ska ta det väldigt lugnt. Jakob har städat huset så det slipper jag också den här gången. Inte fy skam. Nu återstår bara att tänka ut vad jag ska laga till middag idag. Har sådan vansinnig abstinens efter att hacka, skära och fräsa efter att knappt lagat mat ordentligt på flera månader. Har ni några förslag?

Linnet är ett superskönt gravidlinne från H&M och kjolen är från samma ställe men något år gammal. Kofta har jag fått av min syster. Får sjukt mycket kläder av henne när jag tänker efter.

Många har önskat fler blogginlägg om husrenovering så jag tänkte berätta lite om de projekt vi har på gång just nu. I vår ska vi ju äntligen införskaffa våra efterlängtade höns! Bromsklossen hittills har varit att jag inte haft något hus för dem att bo i. Men när våra kompisar byggde nytt hönshus fick vi överta deras från 70-talet och i höstas körde en granne hit det med traktor. Så nu ska det bara fiffas och målas – för det har nog inte gjorts på 20 år i alla fall. Alla hus på gården är i behov av ommålning men hönshuset får vara först ut. Här ovan ser ni hur det ser ut nu. Jag tycker mycket om det gamla plåttaket och stuprännorna.

Jag älskar verkligen att titta på hus och hur de färgsatta. Speciellt äldre hus som målats med omsorg, de har ofta lite roligare färgsättning. Och tänk vilka minnen en husfärg kan väcka. Själv älskar jag gula trävillor eftersom både farmor och mormors hus var gula. Extra fint är det när man vågat välja en rolig färg på spröjsen! Men vårt hus skulle inte göra sig i gult utan ska istället få fortsätta vara vitt och spröjsen och stuprännorna ska vara engelskt röda. Matchar bra till det röda originaltaket. Hönshuset ska få matcha huvudbyggnaden på något vis men ännu har jag inte riktigt bestämt mig för exakt hur det ska målas.

Här är i alla fall mina bästa tips på vad man kan tänka på när man färgsätter ett hus:

– Ni vet vissa hus som är så skarpa i färgen att man riktigt får huvudvärk av att titta på dem? Oftast beror det på att man valt färg bara genom att kika på ett litet färgprov. Då missar man lätt att en färg blir mycket starkare och ljusare på en stor yta. Välj smutsiga, gärna lite mörkare nyanser för att undvika att få en färg som verkar självlysande.

– Kika gärna på andra hus som är byggda under samma tidsperiod som ditt för att få inspiration till färgsättning. Det är klokt att inte frångå färgsättningen från epoken allt för mycket. Ju äldre hus desto trognare mot färgskalan skulle jag vara! Ta en promenad i grannskapet och knäpp bilder på hus vars färger du gillar. Blir du riktigt förtjust kan du ju alltid plinga på och fråga om de har färgkoden. Att få se färgerna i verkligheten hjälper verkligen till när man själv ska välja nyans. Det var så vi hittade rätt engelskt röda färg!

– Tänk också på att färgen ska göra sig bra i grönskande juli likväl som vitaste januari. Vissa ljusa nyanser ser smutsiga ut bredvid kritvit snö och vissa gröna nyanser skär sig mot grönskande gräs. Ta hänsyn till årstidernas växlingar.

– Måla upp färgen du vill ha på en stor MDF-skiva som du kan flytta runt. Då är det lättare att få en uppfattning om hur färgen gör sig i olika ljus och vädersträck. För övrigt ett lika bra trick när det ska målas inomhus!

– Personligen gillar jag när man vågar sätta färg på spröjs, knutar eller ytterdörr. Man kan lätt tro att det bästa är att kombinera färg med vitt för en mer diskret känsla. Men jag skulle säga att färg ihop med färg är snäppet bättre. Det skapar en harmonisk helhet på ett annat sätt.

– Tycker du ändå att det är svårt att hitta rätt nyans till ditt hus – be din färghandlare om hjälp. De är proffs på färgsättning och har hjälpt många i samma situation. Det kan också vara klokt att höra dig för med kommunen innan du målar – på vissa områden är färgskalorna som får användas bestämda i detaljplanen.

– När man målar är det viktigt att använda samma typ av färg som använts på huset förut. Exempelvis ska man inte måla med en linoljefärg ovanpå en plastfärg. Eftersom vårt hönshus är målat med en akrylatfärg sedan tidigare kommer vi fortsätta på det spåret. På uppdrag av Beckers som jag samarbetar med sedan förut (målade bland annat om Jakobs kontor så här) ska jag testa deras nya färg. Beckers har tagit fram en helt ny färg som de kallar Perfekt Akrylat Plus som vi ska använda! Det är deras mest hållbara fasadfärg någonsin – så hållbar att de lämnar en skriftlig kulörgaranti vilket verkligen låter lovande! Det ska tydligen bli en renare och fräschare fasad eftersom färgfilmen blir hårdare och därför står emot smuts, som exempelvis sot och pollen. Trots en hårdare färgfilm så följer den träets rörelser utan att spricka.

I juni sätter jag igång att måla och så då utlovar jag så klart massa fler inlägg och en uppdatering på hur det blir!

Inlägget är ett annonssamarbete med Beckers

Det finns väl inget roligare än att få paket när man är liten? Eller för den delen att ge paket till små barn. Nu är min systerdotter Juni visserligen lite för liten ännu –  för att förstå konceptet post, men jag kan inte låta bli att leta roliga saker till henne ändå.

Gick på loppis och hittade den sötaste röda väskan för en tia. På samma loppis fann jag också allt ovan. Pixiböcker (kan man ha för många?), små fingerdockor, en hammare att reta gallfeber på föräldrarna med, en häst som vinglar roligt när man trycker på en knapp och så bästa skallran i världen.  Perfekt att fylla väskan med och skicka på posten!

Igår var jag riktigt pigg för en gångs skull – och orkade till och med locka hårtopparna och måla eyeliner inför ett möte. Inte fy skam, inte! Klänningen är ett secondhandfynd från förra året. Det är resår i midjan så den går utmärkt att ha på sig nu. Rosetten i håret är en barnfluga, även den från loppis, som jag köpte till Bertil att ha på julafton. Stövlarna med snörning har jag haft i säkert tio år. Det roliga är att det är någon halvtaskig kvalitet från Din Sko ursprungligen som bara hållit och hållit år efter år. Precis lagom höga klackar för vad min kropp klarar av just nu. Känner mig väldigt frikyrklig i den här outfiten. I dess bästa bemärkelse!

Är det inte konstigt förresten – att man ska få sin kropp recenserad så mycket som gravid? Nästan alla jag träffar ska kommentera storleken på magen. Men vilken liiiiiten mage du har. Är det verkligen en bebis däri? Hatar den där kommentaren eftersom den känns som ett underkännande av min graviditet. Och jag tror inte att det är ett dugg roligare att höra att ens mage är heeelt enorm heller. Man blir bara så trött! Min mages storlek hör ganska lite ihop med själva barnet och ganska mycket ihop med annat. Som hur mycket mat jag ätit just den dagen. Eller min längd. I förhållande till den så ser magen inte så stor ut men på någon som är 160 lång kanske den skulle verka gigantisk. Sedan är det väl ärftligt också. Min mormor berättade att många inte ens visste att hon var med barn fram tills precis innan hon skulle få min mamma, för att hennes mage helt enkelt var så liten. Hon födde ändå ett helt normalstort barn! Önskar bara att folk skulle sluta storleksbedöma magar hela tiden som om det vore något fel på dem. Måste man prompt säga någonting om magen räcker det gott och väl att säga att den är fin!

Jag läste en arg kommentar om min blogg någonstans. Jag minns inte de exakta orden men andemeningen i tjejens kommentar var “Jag avskyr Underbaraclaras blogg. Maken till självförhärligande person finns inte. Hon verkar tycka att hon är så jävla bra jämt”. Jag tyckte att kommentaren var intressant, därför att den pekade på någonting som är helt sant: Jag skriver mycket positivt om mig själv på bloggen. Men framförallt undviker jag att skriva negativt. Och det är ett medvetet val.

Jag tror att alla människor föds med en tillåtande attityd till sig själva. Små barn är fulla av rättmätig självkärlek. Men i tonåren nöts den kärleken bort – och kanske särskilt för tjejer. Det beror så klart på en rad olika saker, men konsumtionssamhället är helt klart en bov. Man tjänar nämligen dåligt med pengar på nöjda, lyckliga konsumenter. Så ju mer missnöjd, osäker och självföraktande någon är  – desto mer kommer hen försöka att kompensera genom konsumtion. Patriarkatet är en annan faktor. Kvinnor som har fullt upp med att avsky sig själva hålls på mattan och kan aldrig göra någon verklig skillnad i samhället.

I tonåren tävlade vi  tjejer om att racka ner på oss själva och hitta på otäcka termer för våra kroppar. Efter gympan satt vi i omklädningsrummet och diskuterade kesolliknande lår, hängiga bröst, armfläbb och pizza-hy. Eller bara hur misslyckade och korkade vi var i allmänhet. Men jag minns så väl två vänner, som aldrig deltog i det där. De sa inte ett ont ord om sig själva. De vägrade liksom demonstrativt att gå med i självhatarklubben. Och jag kommer ihåg hur provocerad jag blev. För jag tyckte att de bröt en hemlig överenskommelse. Där hade jag gått omkring och tänkt att självförakt var en nödvändig del i att bli kvinna. En kvinnlig dygd rentav. Jag trodde faktiskt att sitta och beklaga sig tillsammans i grupp var en del av den kvinnliga gemenskapen. Och så vägrade de delta! På samma gång var det fascinerande. Får man vara accepterande mot sig själv? Trots att man inte är perfekt? Behöver man inte självhata? Insikten slog ner som en bomb. Och eftersom det verkade ganska skönt att inte prata skit om sig själv började jag så småningom att ta efter deras sätt att vara. Slutade recensera mig själv och min kropp på det där hemska sättet. Och även om tankarna fanns kvar, blev de mycket mindre sanna när jag inte ideligen upprepade dem inför publik.

Idag pratar jag väldigt sällan illa om mig själv. Varken IRL eller på bloggen. Det beror inte på att jag inbillar mig att jag är felfri.  Jag ser bara ingen poäng med att racka ner på mig själv. Ingen förtjänar att höra skitsnack om sig själv – allra minst ifrån sig själv. Självklart kan jag diskutera komplex och osäkerheter jag har. Men det gör jag med nära vänner, i förtroende. Och inte med mobbar-termer som en gång i tiden. Och eftersom jag vet hur läkande det varit för mig att umgås med kvinnor som inte hatar på sig själva, tänker jag ofta på vad jag i min tur förmedlar till andra. Att iaktta människor som är snälla mot sig själva har lärt mig hur jag kan förhålla mig till den jag är. Självacceptans är lika smittsamt som självförakt.

Så att jag i bloggen har en positiv inställning till mig själv och det jag gör handlar inte om att jag vill övertyga alla om hur perfekt jag är. Utan helt enkelt bara visa på att det är ok att vara snäll med sig själv fast man inte är ett dugg perfekt. Att någon kanske istället uppfattar mig som avskyvärt självförhärligande är smällar jag får ta. Min förhoppning är ändå att hon som skrev sådär kanske smittas en dag. Om Underbaraclara kan vara nöjd – trots att hon är så avskyvärd – då kanske jag också kan får vara det? 

Häromdagen fick jag och Annakarin äntligen se provtryck på vår barnbok BAKA som släpps i maj! Provtryck är när man trycker hela boken på papper innan man skickar den på riktigt tryck. Det gör man för att kunna granska alla bilder och färgåtergivningen så att det ser bra ut i verkligheten och inte bara på datorn. Det såg mycket mycket bra ut!

Här kommer några suddiga tjuvkikar på hur boken kommer att se ut inuti. Egentligen vill jag ju visa allting för hela världen men får jag ju inte!

Det har varit en lång resa att göra denna bok. Jag och Annakarin hade en tydlig vision om hur hela serien skulle se ut – redan när vi kom med synopsis till förlaget. Att sedan kommunicera det är inte alltid det lättaste – men våra illustratörer har gjort ett helt fantastiskt jobb!

Jag längtar tills första boken släpps! Då kommer vi ha en stor släppfest både i Stockholm och i Umeå (och jag kommer vara höggravid och rulla fram). Men jag har varit så dålig på att fira mina andra böcker så den här gången ska jag ta i från tårna. Men det kan man ju kanske unna sig när man gör en hel serie på en gång?!

BAKA finns att förhandsbeställa här till det facila priset av 91 kronor. Här har jag skrivit mer om bokserien och tanken bakom ifall någon är nyfiken.

Ikväll medverkade jag återigen i SVTs Go’kväll som nyhetsspanare tillsammans med supertrevliga Fransesca Quartey. Jag kunde inte låta bli att fortsätta spaningen på samma tema som gårdagens blogginlägg “Men vem ska äta två kilo godis, egentligen?“Jag tycker att det är så otroligt roligt att medverka i Go’kväll som  är ett av Sveriges mest sedda program. Och ett av de få program där kvinnor ofta är i majoritet. Idag vara alla i studion kvinnor! Hur ofta händer det i valfritt annat program? Typ aldrig! Och händer det ska det göras en stor grej utav det. Underbart att kvinnor får vara norm ibland – utan att det är någon big deal! Avsnittet går att kika på här. Klicka på klippet från 25/2.

Ett rum i huset som jag inser på att jag aldrig visat på bloggen är min klädkammare. Av förklarliga skäl  – då den är extremt svår att plåta. Pytteliten, utan fönster. Men väldigt söt faktiskt! Och ett reslutat av ett sådant där typiskt pysselinfall som jag får ibland. Då jag egentligen borde ligga och sova men inte kan låta bli att sätta igång och skapa istället!

Jag skulle gå och lägga mig en kväll men som av en händelse råkade jag lyfta på den murriga gröna plastmattan i garderoben och såg att den var enkel att plocka bort. Och när jag väl plockat bort den så kunde jag inte låta bli att tömma garderoben samtidigt så att golvet kunde målas vitt.. Sedan letade jag fram några blommiga tapetrullar jag fått av min faster och som legat i en låda i flera år. Och så åkte de upp på väggen. Nästa dag var klädkammaren inflyttningsklar! Hyllorna har jag gjort av konsoller och hyllplan från ett byggvaruhus. Några hade jag sedan tidigare och kunde återanvända. På hyllplanen trängs väskor och skor. En liten stringhylla och ett stringbord fick också plats – samt såklart en klädstång för alla mina klänningar.

Boxar för sjalar, bälten och annat krafs

Små turkosa skålar för udda smycken och så mina fina aftonväskor på hedersplats.  I min och min systers klädbok som kom i våras finns fler bilder och en hel liten guide till hur man bäst organiserar en garderob och vad man kan tänka på när man rensar och slänger.

Just nu går det mesta som hänger i garderoben inte att använda på grund av magen, så de klänningarna har fått flytta bak medan andra flyttat fram till en mer central plats! Man blir så deppig av att ha kläder i fel storlek i garderoben! Det ska undvikas till varje pris så att man inte står där och tittar på röran och blir frustrerad över att man trots hundra plagg inte kan bära någonting.

Jag kommer ut ur garderoben!

Alltså vad är det här? Kom igen! Jag kan med lätthet trycka ner två enkilos mjölpåsar i en godispåse från Karamellkungen.  Det är ju för fasen helt absurt. Godisavdelningen i många butiker är dessutom ofta lika stor som hela frukt och grönsaksavdelningen. Och lösviktsgodis är ju värst. Vilka andra saker i en affär köper man genom att ösa med en stor skopa rakt ner i en påse? Typ potatis och äpplen. Eller grisfoder på Granngården. Godis borde inte vara en sådan sak. De där jättepåsarna lurar ögonen. Även om man knappt täckt botten av påsen är man ju uppe i ett hekto lösvikt. Och bitarna är gigantiska.

Minns ni när ferrarribilar var den största godis som fanns? Nu är alla godisar så stora. Och kundvagnarna på stormarknaderna är så enorma att man kan åka och campa i dem. Inte konstigt att man blir lurad att lassa på mer varor, när det man skrivit upp på inköpslistan skramlar runt så fånigt i ensamhet på botten.

När min pappa var liten var han precis likadan som barnen är nu. Och han gillade precis samma saker.  Men på den tiden var godispåsarna pyttesmå och han valde på sin höjd ut tre, fyra bitar – för mer rymdes inte. Och dessutom var det ju rätt dyrt. Idag har exakt samma påsar svällt upp till att rymma bortåt två kilo karameller, samtidigt som dagens barn är mer stillasittande än någonsin. Det är en helt orimlig utveckling!

Som förälder tycker jag att det här är jättesvårt att förhålla mig till på ett bra sätt. Vem tusan vet vad som är rimligt när gränsen för det “normala” har förflyttats så mycket?

Någon kanske tycker att man är dum i huvudet som blir frustrerad över sådant här. Det är väl bara att köpa mindre godis? Lägga färre saker i kundvagnen? Men det är ju just det som det inte är! Det spelar ingen roll hur utbildad du är eller medveten om onyttigheter. Dessa synvillor ser likadana ut för alla – och de fungerar! Det är därför som butikerna och matproducenterna gör så här. Och när även väldigt medvetna personer blir lurade – hur lätt är det då inte för barn att dras med?

Jag tycker vi lägger alldeles för stort ansvar och skuld på individen när det gäller kost och hälsofrågor. Alldeles för lite görs genom lagstiftning. Varför kan man inte höja skatten på det onyttiga sockret? Och sänka skatten på frukt och grönt? Ohälsan i samhället som bottnar i felaktig kost är en enorm utgift. Det borde ligga i alla politikers intresse att på något sätt reglera det här.

Det är otroligt svårt att handla förnuftigt när våra affärer är riggade för att vi (och särskilt våra barn) ska köpa mycket mer än vi egentligen tänkt oss. Framförallt av onyttiga saker. Det säger sig själv att det är HELT ORIMLIGT att påsarna för godis kan vara lika stora eller större än påsar för basvaror som mjöl, potatis och morötter. Godis är ingen basvara. Raffinerat socker ska inte tillhöra det dagliga födointaget. Framförallt inte i de mängder som det gör idag. Hur kunde det gå så här snett?

Jag älskar att leta barnkläder på loppis. Alla snitt var så fina förr och alla sömmar så noggranna sydda. Som skjortorna jag ofta hittar som sitter hur bra som helst och sällan kostar mer än en guldtia. (Alla gifter från tillverkningen garanterat urtvättade för en sisådär trettio år sedan). Den här fina rutiga skjortan fann jag på secondhand förra veckan! Så fina till hängselbyxor i denim och hans röda små converse. Skulle lätt kunna tänka mig den outfiten på mig själv, rakt av.

Förresten spanade vi på herrkläder senast jag var med i P4. Jag tippar den breda brallans återkomst. Lyssnar på spaningen gör man här

Idag har jag bakat nästan hela dagen. Det är så tråkigt att inte ha mjukt bröd hemma och i affärerna finns det sällan något som jag vill köpa. Jag älskar att baka men hatar att diska så vi har gjort en deal att när jag bakar så städar Jakob upp efteråt. Win-Win. Jag får baka. Alla får efterlängtat, gott bröd. Men jag slipper det jobbiga efterarbetet som gör att jag annars undviker att dra igång storbak.

Vanligtvis tycker jag om att baka utan maskin och arbeta degen med händerna. Men idag bakade jag dubbla satser av sirapslimpor, morotsbröd och tekakor så då körde jag assistenten istället.

Morotsbrödet kan jag rekommendera – bland det godaste jag vet! Stänker alltid saltvatten på brödet i ugnen för en krispig, salt skorpa. Sirapslimpor delar jag alltid i tre eller fyra stumpar som jag fryser in var för sig. Då kan man ta fram en stump om dagen och slipper att hela limpan blir torr och tråkig.

Nu har jag bakat färdig och ska jag lägga mig på soffan, med ett varmt bröd med en klick smör och en god ost på. Och jag ska inte kliva upp på flera timmar.

Lat söndag i sängen. Hela familjen, inklusive hunden i ett hav av kuddar. Bertil ligger med örat mot magen och pratar med bebisen och hälsar att vi ska fixa rummet fint lagom tills den kommer ut. Han berättar om alla leksaker hen ska få och barnstolen som ska stå i köket. Och ingen måste iväg någonstans och inget särskilt ska göras. Det är min favoritstund det!

Jag tycker så mycket om vår gamla sjömanskista som Jakob ärvt av sin gammelmormor. Den står vid fotänden och har rum för alla täcken och extra kuddar och så kan Bertil använda den för att ta sig upp i vår säng som är rätt hög.

Visst är lakanen fina förresten? Från Åhléns! Man kan mixa och matcha mönstret på kuddarna med påslakanen lite som man vill. Allt säljs för sig. Längtar dock tills jag tvättat dem ett trettiotal gånger. Finns inget mysigare än riktigt urtvättade och mjuka lakan mot kroppen.

Kolla – mer pastellfärgat sänglinne!

Jag har alltid varit lång. Bra mycket längre än alla tjejer och (killar) och i lågstadiet så fick jag heta Flaggstång och Långben och andra trevliga saker. Det kom mig att så småningom hata min längd och önska att jag var sådär söt och kort som tjejer ska vara. I gymnasiet växte äntligen många ikapp mig men jag fortsatte vara lång och avstannade slutligen på 178 cm i strumplästen. Men strumpläst har jag inte särskilt ofta – utan gärna klackar så jag blir ännu längre! För idag har jag kommit sams med mina långa ben och tycker att de är riktigt bra att ha! Jag kan gå jättesnabbt och når överallt och det där otäcka när karlar ska lägga armen om en med äganderätt, som kortare kompisar råkar ut för då och då. Det händer aldrig mig för det är aldrig någon som når upp. Mohahaha.

Men nu var det inte det som inlägget skulle handla om. Utan dagens outfit som är något så enkelt som en klänning köpt på loppis (men ursprungligen är det en Frk från Åhléns). Fladdrig och bra och med gott om plats för magen och så framhäver de Långbenen. Och så till det en krage av kedjor som jag målat röd. Syntes i min senaste bok om jag inte minns helt fel.

Jakob och Bertil bakade scones till lördagsfrukost som vi åt varma med ost och blåbärssylt (jodå – sylt på macka är supergott!). Jag hade tänkt mig ut på en skidtur men har lite ont i fogarna så jag ska testa i morgon istället. Blir nog mest att ligga inne och vila kroppen idag för att orka åka iväg en sväng i eftermiddag och hälsa på Jakobs familj. Är så less på att behöva planera in alla aktiviteter och vilan däremellan för att överhuvudtaget klara av att göra dem.

Jag och Jakob har i alla fall börjat se Bordwalk Empire efter något års uppehåll och den är så vansinnigt bra! Plus att vi nu ligger efter och har en massa avsnitt att ta igen. Älskar den där stunden vid sjutiden på kvällen när Bertil sover och vi har tre timmar av serietittande tillsammans i soffan framför oss. Det är min största lyx! Jag är verkligen en serieknarkare. Filmer är jag inte mycket för – men serier – oboy!

´

Det är söndag och jag är på mitt kontor och städar bokhyllorna. Dammtorkar, sortera papper, organiserar och gör fint. Irritationen är stor – det är tråkigt att städa när alla andra är lediga. Ilskan gör mig hastig och ovarsam och när jag ska flytta en papperssamlare råkar jag stöta till en skokartong som rasar i golvet. Ur den flyger vykort, kärleksbrev, bokmärken och gamla bilder. Jag rafsar ihop alla papper i lådan, men en bild förmår jag inte lägga undan. Jag blir sittande och tittar på den, med ögon suddiga av tårar. Bilden föreställer ett gult hus alldeles inbäddat i rosa rallarrosor. Det är morfars barndomshem. Platsen där jag spenderat alla mina somrar. Ibland var jag och min syster där flera veckor i sträck, eftersom mamma jobbade på sjukhus och hade kort semester.

Mormor och morfar bodde precis där skogen slutar, uppe vid trädgränsen innan fjället tar vid. Inte långt ifrån skylten som markerar var polcirkeln går. Fyra mil till närmsta affär och flera kilometer till grannarna. Men jag och min syster Anna roade oss så gott vi kunde. Vi badade tills kroppen tappade känseln, rodde på sjön, plockade blommor, klappade katten, gick på promenader, byggde kojor och klädde ut oss. Morfar tog med oss för att meta, och mormor för att plocka hjortron. Under de ljusa sommarnätterna kom renar in i trädgården och gjorde sig hemmastadda. Då for vi ut på gården iklädda nattlinnen, min syster, mormor och jag. Och så skrämde vi bort dem med skramlande grytlock. Det var höjden av spänning – men mycket annat hände inte där. I själva verket var det otroligt händelsefattigt och lugnt. Det enda som verkligen fanns hos mormor och morfar var ett överflöd av tid. De hade alltid tid för oss. Och bristen på ordnade nöjen i kombination med massor av tid gjorde att vi blev tvungna att aktivera oss själva. Anna sydde om mormors gamla kläder till nya fantasifulla kreationer och jag stängde in mig och skrev dikter, noveller och gjorde egna radioprogram med morfars kassettbandspelare.

Ibland undrar jag vem jag blivit om jag inte haft de där somrarna hos mormor och morfar? Hade jag upptäckt och odlat mina intressen på samma sätt? Min syster som körde mormors symaskin så att det skallrade i fönsterrutorna är idag designer och stylist. Och jag som skrev och gjorde radioprogram är nu författare och skribent. Hade jag trott så mycket på mig själv om de inte haft tid att verkligen se mig? Jag är inte säker på det. Och jag beklagar alla de som aldrig fått uppleva att någon har oändligt med tid för dem. Barn som kanske har ett överflöd av nöjen och underhållning – men saknar lugn. Och jag kan inte hjälpa att undra vad som blir av den egna fantasin om den inte ges utrymme – tomrum – att existera?  Hur ska man upptäcka vem man är och lära sig att uttrycka sig själv om man inte får möjlighet att skapa själv?

För tre somrar sedan besökte jag och Anna mormor och morfar igen, som vi gjort varenda sommar sedan vi var små. Det var i slutet av juli och det gula huset stod återigen inbäddat i rallarosor. Det var otroligt vackert. Men också vemodigt. För vi var där för att hjälpa dem att packa ner hela hemmet i flyttlådor. Närmare nittio år gammal fick morfar slutligen lämna sitt barndomshem, för en fin liten lägenhet inne i samhället. Men hur praktisk den nya bostaden än var, fann sig morfar aldrig helt till rätta. Han som var van att leva vid skogen och sjön. Innan han hunnit bo där ett år gick han bort i cancer.

Jag saknar min morfar oerhört mycket och tänker på honom varenda dag. Saker han sagt, sådant han brukade göra. En av de stora förlusterna när en närstående dör är att man själv blir mindre älskad. Det är ingen ädel känsla, tvärtom är den nästan skamlig. Ändå känns det precis så. En person som älskade och brydde sig om mig är borta. Och för varje sådan förlust blir jag lite mera vuxen och lite mer ensam. När jag var liten hade jag en hel flock med människor som älskade mig. Men med tiden tunnas flocken ut. Istället får jag egna barn och barnbarn. Men så mycket som jag älskar dem kommer de aldrig att kunna älska mig tillbaks. Deras uppdrag är att i sin tur älska sina barn och barnbarn.

Jag tar kortet som föreställer morfars barndomshem och nålar upp det på anslagstavlan. Det ska inte ligga där, i botten av en skokartong. Med tröjärmen torkar jag bort de svarta mascararesterna från kinden. Snart reser jag dit igen. Öppnar fönstren, vädrar ut vinterlukten och släpper in våren i huset. Den här gången har jag min son med mig. Det som mormor och morfar har gett mig går inte att betala tillbaka.  Jag får istället ge det till honom. Och jag ska visa honom hur världen kan vara när man verkligen har tid att begrunda den. Och det har man där. I det gula huset inbäddat i rallarosor.

Det rum i huset som just nu fungerar som gästrum har fått sig en rejäl vårpiffning i veckan. Det är nästan så att jag har lust att flytta in där själv. Bertil var med när jag satte upp gardinerna och när vi var färdiga slog han ut händerna och utbrast “Helt perfekt, mamma. Bravo!” Ett rätt ok omdöme från en snarstucken treåring ändå.  De fina textilierna kommer från Nyblom Kollen och är produkter jag valt ut som favoriter från deras vårkollektion. Vi samarbetar numera och vi kommer att göra flera saker ihop framöver – det känns superkul! Nyblom Kollen är ett familjeföretag som håller till på släktgården Stora Holms Säteri i Tuve. I höstas besökte jag gården med anor från 1600-talet och träffade ägaren och designern Anna och fick se hur hon jobbar och hur designprocessen går till. Nyblom Kollén är kända för sina uppdaterade svenska klassiker; randiga och rutiga mönster med lantlig känsla.

Ripsmattan Mira är en favorit. Speciellt för barn verkar det som (mattan fungerar som en ångbåt hälften av tiden).

Ranunkel och tulpaner i ett vattenglas – så enkelt och fint! Och små primula som doftar svagt och sött av vår – det  kan jag inte få nog av den här årstiden!

Se bilder från mitt eget sovrum!

Fina kuddarna Marit och Ditte fyller upp gästsängen. Gardinerna har jag sytt av metervaran Marit. Det lite slitna och rostiga loppisbordet är egentligen ett blomsterbord för utomhusbruk. Men det är fint som nattygsbord också! Det är ett bra inredningstips – att plocka möbler och detaljer från trädgården och ställa inomhus.

På köksbordet pryder rosa tulpaner och löparen Herbert sin plats!

Alla mina favoritprodukter finns listade på Nyblom Kollens hemsida och finns att köpa i Butik Stora Holms webbshop. Priset på produkterna ligger på mellan 179 – 600 kronor. På Nyblom Kollens sajt finns också en guide jag tagit fram, med skötselråd och tips för hemmets alla textilier. Hur man håller skadedjur borta, tar bort fläckar utan starka kemikalier och tillverkar sitt alldeles egna lyxiga strykvatten.

Inlägget är ett annonssamarbete med Nyblom Kollén

För någon dag sedan skrev Aftonbladet en artikel om sexismen mot kvinnor i restaurangbranschen, eftersom siffror visar att sju av tio kvinnor uppger att de blivit sextrakasserade. För att ta reda på mer fick den kända kocken Leif Mannerström uttala sig. Han konstaterade att han “aldrig upplevt sexstrakasserier som något allvarligt problem” och “lite humor måste man ju ha. Tonen i branschen är rå men hjärtlig.”

Och det har ju Leffe all rätt att tycka. Frågan är bara varför Aftonbladet överhuvudtaget tillfrågar honom? Varför är det så att när man diskuterar jämställdhet är alla plötsligt experter? Hips vips har statistik och fakta ingen tyngd utan jämställs med rena spekulationer och löst tyckande från vem som helst. Gärna från alla utom de som drabbats av ojämlikheten. När någon lyfter statistik som visar att kvinnor utför mer arbete i hemmet än män, kan någon annan kontra med  “Fast det där stämmer ju inte. Min farsa tar typ jämt disken”.  Någon annan lyfter hur män är överrepresenterade som våldsbrottslingar i BRÅs statistik och bemöts med “Ameh, jag har faktiskt en tjejkompis som alltid ska slåss på fyllan”.  Som vore det två jämbördiga och fullt jämförbara argument.

Tänk om vi skulle resonera likadant när det gällde andra frågor? “Allt snack om judeförföljelsen under andra världskriget känns så överdriven. Min farmors kompis bodde granne med en jude och han var minsann inte förföljd.”  eller “Folk svälter inte alls ihjäl i krigets Syrien. Jag känner en snubbe som bor där och han är ju överviktig” eller “Jag fattar inte vad folk snackar om när de säger att det är ekonomisk kris i Grekland? Jag var ju där i somras och såg en grek som körde mercedes.” eller “Jag tror inte alls att opinionsläget är dåligt för Centerpartiet, jag vet faktiskt flera stycken som tänker rösta på Annie.”

Alla har rätt till sina upplevelser och sina personliga berättelser. Men om det finns statistik och fakta i en fråga – bör man inte debattera den då – istället för att blanda in en massa helt ovidkommande motargument? Varför jämställer vi vem som helsts lösa tyckande med experterers utlåtande i frågan? Varför väger är ett enskilt exempel lika tungt som rakt motsatt fakta och statistik?  Det behöver ju faktiskt inte vara så himla mycket tyck och åsikter när det gäller jämställdhet. Statistik finns tillgänglig. Kika på den. Har du upplevt något som motsäger faktan? Det har jag med. Men det betyder inte att den är felaktig.

Och vill Aftonbladet veta hur sexuella trakasserier mot kvinnor i restaurangbranschen ser ut. Fråga då en kvinna i restaurangbranschen. Att fråga Leif Mannerström är lika relevant som att be mig uttala mig om situationen för Sveriges synskadade. “Nejdå, jag upplever inte att det är problem att röra sig i Stockholmtrafiken. Lite humor måste man ju förstås ha men höga trottoarkanter och övergångsställen utan ljudsignal utgör aldrig problem. Det är rått men hjärtligt i innerstan!

Jag trodde tiden då det gick att fynda på Myrorna var förbi sedan år tillbaka. Men ibland blir man glatt överraskad! Sist jag var där och letade rekvisita till ett jobb hittade jag den här röda, fullt fungerande köksvågen i plåt från australiensiska märket Dulton.

60 kronor fick jag betala och det tyckte jag var alldeles jättebra! Som ett färgglatt utropstecken i köket! Perfekt med den lilla kökstimern på också, då vår andra timer varit trasig i ett halvår.

Fler favoriter från mitt kök

Nu ska jag ge er recept på en vardagssoppa som vi ofta gör här hemma och som alla älskar,  nämligen Nikkaluoktasoppa.

Väldigt god, enkel och inte alls dyra ingredienser.

Jag gör den på fläskfärs från våra egna grisar eller så viltfärs.Nötfärs tror jag annars är standard.

Gör jag en laddning i början av veckan brukar den räcka till flera måltider för mig och Jakob. Servera gärna med en klick gräddfil och en mjukmacka för extra mättnad!

Nikkaluoktasoppa

Print

Ingredienser

• 500 g köttfärs

• 1 msk smör

• 1 gullök

• 2 vitlöksklyftor

• 1 purjolök

• 200 g vitkål

• 1 1/2 liter vatten

• 2 tärningar köttbuljong

• 2-3 msk soja

• 2 msk tomatpuree

• 1 msk stark senap

• Salt och peppar

Print

Gör så här

• Fräs färsen i lite smör i en kastrull.
• Finhacka lök, vitlök och purjolök.
• Strimla vitkålen fint.
• Fräs alltsammans i kastrullen med köttet.
• Slå över vatten och låt koka upp.
• Tillsätt buljongtärningar, soja, tomatpuree och senap.
• Låt koka i ca 15 minuter och smaka av med salt och peppar.

Soppan är ännu godare dagen efter!

Man kan tycka att utbudet av mammakläder är i skralaste laget (jo men det är det ju faktiskt. Tror att H&M bara hade ett uppslag mammakläder i sin senaste katalog på flera hundra sidor). Men vem har sagt att man måste köpa just mammakläder bara för att man väntar barn? Det är klart – jeans och sådant kan ju vara svårt att använda vanliga modeller utav. Men många vanliga klänningsmodeller och kjolar går alldeles utmärkt att ha fast man är gravid. Köp dem i en storlek större bara! Och välj omlottmodeller eller varianter med mycket vidd i kjolen som tillåter magen att svälla under.  Som den här röda som jag fann på loppis billigt men som ursprungligen är från Monki. Perfekt när magen växer. Blir så glad av färgen också.

Här hemma har magsjukan gjort sitt återtåg och jag håller bara fingrar och tår knäppta och ber till Gud att jag och Jakob slipper smittas igen. Har ännu inte återhämtat mig från förra svängen. Är det fler än jag som är så här totalt motståndslösa mot infektioner och baciller när de är gravida? Inte bara att jag blir sjuk lätt – men jag blir ju för tusan jättesjuk och inte riktigt återställd igen. Om det gick att snabbspola förbi vabruari och komma till mitten av mars skulle jag gärna göra det!