Just den här tiden på året tycker jag att det är som allra svårast att hitta inspiration till att instagrama. Av den anledningen drog jag för tre år sedan igång fotoutmaningen #fångafebruari och imorgon kör vi igen! Ett ord/tema per dag i februari – att filosofera och fota fritt kring. Var med alla dagar eller några dagar – gör precis det du har lust med! Syftet är att förhoppningsvis få lite ny inspiration och uppslag.
Häng på på Instagram om du har lust vettja 😊
Igår tömde jag och Annakarin det sista i lokalen. Lämnade igen nycklarna och sedan gick vi och åt en god lunch och skålade. Jag är rätt mör i kroppen idag efter allt kånkande. Men så glad. Nu återstår bara att packa upp alla lådor med grejer som varit utlånade till studion men som jag dragit hem igen.
Behöver helt mot mina principer helgjobba lite idag också. Men det är inte synd om mig ett dugg. Jag orkar. Och Jakob ska ta barnen och åka skridskor på byns skridskoplan. Får jag själv in lite längdskidåkning innan det blivit mörkt blir jag överlycklig.
Vad gör du idag?
And oh what a glad fredag it is! Hade gruvat mig så mycket för den här arbetsveckan. Sända tv, tömma hela lokalen, jättemycket jobb, börja förbereda för köksrenoveringen genom att plocka bort skåp och rensa lådor. Plus tusen andra små och stora bestyr som liksom hopat sig. Och nu är det fredag och det mesta på listan har jag redan bockat av! Och det andra är på god väg.
Känner mig som en karamell i mina blå hängselbyxor jag köpte i New York 2017 och blusen från & Other Stories.
Plus rött läppstift. Tror minsann jag ska köra stenhårt på läppstift hela våren!
Ha en underbar helg allesammans.
När vi renoverade vårt hus hade vi inga barn. Och heller knappt några vänner med barn. Allting vi gjorde var anpassat efter hur vi levde då. Somligt har funkat fint medan annat har behövt åtgärdas. Som Jakob som tog initiativ till en väldigt praktiskt hallrenovering förra vintern. Det gjorde våra mornar med vant-jakt och nyckelletande tusen procent bättre. Och fått mig att inse att också den praktiskt lagda i familjen borde få lite mer att säga till om.
När vi flyttade hit rev vi ut det fuktskadade åttiotalsköket med obegriplig planlösning. Eftersom vi inte hade råd med någon riktig köksrenovering och dessutom gillar äldre saker fick vi överta ett gammalt kök som skulle kasseras. Jag älskar vårt kök! Men det har blivit allt mer opraktiskt i takt med att familjen växt – och vi var och varannan dag dessutom har middagsgäster (när det inte är pandemi). Dessutom är köket idag min arbetsplats. Det är här jag fotar och kreerar recept. Och dessutom förädlar jag numera stora mängder mat. Konserverar ett badkar fullt med gurka eller syrar hundra kilo vitkål från höstskörden.
Just nu är diskmaskinen för liten och placerad så att den stänger av arbetsflödet när den öppnas för att fyllas. Köksskåpen är så höga att barnen alltid måste be om hjälp för att få ner dricksglas och tallrikar. Köksfläkten har slutligen gett upp och bänkskivan behöver bytas eftersom den har blivit skadad så att fukt tränger in. Köket skulle också behöva en rejäl platsbyggd köksö med förvaring och rätt arbetshöjd. Plus att vi vill ha en frys i köket och då måste bygga om högskåpen samtidigt.
När vi började började räkna ihop allt som skulle behöva åtgärdas och byggas om satte Jakob ner foten och sa att vi behöver ett nytt kök. För det liv vi lever nu – och som kan hålla för resten av livet.
Det här har suttit långt inne för mig som älskar vårt mintgröna pastellkök. Men han har ju rätt. Så nu i februari ska vi genomföra en köksrenovering. Det gamla köket ska varsamt plockas ner. Bänkskivan ska placeras i tvättstugan där den är mindre utsatt för fukt och diskhon ska återanvändas i vår blivande groventré. Spis och kyl ska vi fortsätta nöta på. Och själva köket tänkte jag skänka bort på samma sätt som vi en gång fick det när vi inte hade några pengar. Med brasklappen att det är lite skevt och avskavt förstås.
Det känns pirrigt, läskigt, roligt. Och framförallt rätt.
När vi väl bestämt oss för att det här skulle ske så vidtog en period av letande och funderande. Vad ska vi välja? Det kök vi väljer nu ska vi sannolikt ha i det här huset så länge vi lever. Men vi har samtidigt ingen obegränsad budget att röra oss med utan det måste bli både prisvärt, vackert och praktiskt. Jag kikade runt på olika leverantörer av kök och fastnade för . De har nämligen ett och gör dessutom riktigt vackra kvalitetskök.
Så en krispigt kall dag fick vi besök av Caroline som är Marbodals köksdesigner i Umeå. Hon kom ut till oss med kataloger och mätverktyg och fick besvara alla våra tusen frågor. Jakob hade många praktiska önskemål – medan jag själv också fokuserade mycket på det estetiska. Och efter ytterligare ett besök i Marbodals visningsmiljö i Umeå la vi beställning på ett kök. Som alltså kommer om några veckor. Gulp!
Caroline har lyssnat på våra tankar och kommit med egna förslag och ideer. Gett goda råd om var det är värt att satsa lite extra och var vi kan tjäna på att snåla in. Att få hjälp av någon som faktiskt är expert på kök och dess arbetsflöden har varit ovärderligt. Och för mig och Jakob som mestadels gjort hemmabyggda budgetlösningar känns det otroligt skönt att få kompetent hjälp att planera. Det här köket ska tåla tidens tand.
Just nu känns det dock rätt overkligt. Ska jag äntligen få min köksö i praktisk arbetshöjd? Mitt skåp med maskinlyft som gör bakningen enklare? En sopsortering värd namnet – för att inte tala om en frys? Att dessutom få ett fungerande arbetsflöde i köket och en diskmaskin i fullbredd så att vi slipper köra tre maskiner i rad efter ett vanligt matlag. Det känns som en hejdlös lyx. Eller få förresten – jag betalar ju såklart för köket. Men ni fattar vad jag menar.
Om du också går i kökstankar så kan jag tipsa om att Marbodal fram till den 1a mars erbjuder !
Jag kommer såklart dokumentera hela köksresan här på bloggen. Snart drar vi igång!
Idag spritter det i kroppen av vårkänslor. Satt i sovrummet i ett zoom-möte för att utvärdera Susannes Skafferi och planera sändningar framåt (yes vi syns igen till påsk!) och på väggen såg jag plötsligt solens gula rektanglar. Som inte orkat in i vårt sovrum sedan i november. Jag kände för att STUDSA upp från mötet och krama om någon av pur glädje! Men Jakob satt på nedervåningen och hade patientsamtal. Så jag fick hålla det inom mig.
Men alltså hur ljuvligt är det inte att ha allt det bästa framför sig? Att ljuset återvänder! Att himlen börjar få tillbaka sin knalliga blå färg! Att snön ligger metertjock och föret är perfekt! Blir så lycklig. Och utan den här mörka perioden som vi nu är på väg ut ur hade jag aldrig förmått uppskatta detta så mycket. Kontrasterna är det som gör det!
Jag tycker att det är intressant och provocerande att människor med privilegier som pengar, klass, hög utbildning, stort kulturellt kapital och starka sociala nätverk blir så arga när man påpekar det! Testa till exempel att benämna någon som är överklass som en del av överklassen. Då reagerar den som att den blivit anklagad för ett brott. Då får man höra hela raddan av anledningar till varför det inte alls stämmer.
Den med rika föräldrar har minsann också fått kämpa
Den med känt efternamn har minsann fått bära oket av det
Den på rätt adress har ändå aldrig levt ett nog flott liv
Den som tillhör eliten känner sig ändå utanför
När jag hör sånt känner jag bara: Du har alla dessa privilegier i din hand – men det räcker ändå inte?! Du ska också ha rätt att känna dig som en underdog. Få slå underifrån. Leva ditt liv från den positionen och jämställa din kamp med andra som kämpar med liknande problem men från ett betydligt sämre utgångsläge. Jag vill bara vråla: SLUTA LEKA UNDERDOG! Sluta stjäla det enda privilegie som en person som står under dig i samhällshierarkin kan använda sig av. Sluta appropriera underdogens roll för att det är ett narrativ som gynnar dig i storyn om ditt liv.
Det här är något jag tänker mycket på och det kommer jag behöva fortsätta med. Att förstå min egen förflyttning på skalan.
Hade jag själv rika föräldrar som barn? Nej.
Hade jag själv ett känt efternamn? Nej.
Hade jag själv kontakter i branschen? Nej.
Men idag? Ja.
Idag har jag faktiskt den här stora plattformen. Jag tjänar bra med pengar. Folk lyssnar på vad jag säger. Jag har ett varumärke som många känner till och respekterar. Jag har smarta, kunniga vänner med olika professioner som jag kan ringa och be om råd av. Att fortsätta bete mig som att jag är en underdog som kämpar i motvind – det är inte klädsamt. Jag måste förstå min nya position och inse att jag kan inte väja offerrollen så fort någon kritiserar mig. Jag slår inte längre underifrån.
En viktig del av att bli fullvuxen är att steppa upp. Själv försöker jag korva av mig den här svettiga offerallen och knöla den längst in i garderoben. Och så påminner mig själv:
Det är inte synd om mig
Jag är inte underlägsen
Jag är inget offer
Jag tål och står pall och behöver inte vika ner mig
Jag ska inte göra mig mindre än jag är. Särskilt inte som ett sätt att smita ifrån kritik. Jag får ta att bli kritiserad. Det betyder inte att jag måste hålla med.
Jag är skyldig att identifiera vilken plats jag själv har. Så att jag inte försöker placera mig längre ner i hierarkien för att slippa ansvar. Att göra det är en central del i att bli fullvuxen. Och även du är skyldig att fundera över det.
Jag sitter på kontoret i stan. Bredvid mig sitter Erica vid ett skrivbord och korrläser sin och Annakarins bok som ska till tryck. Vid det andra skrivbordet sitter Annakarin och tvättar vårt nya barnboksmanus. Själv borde jag hjälpa till i arbetet men tar istället en selfie för att minnas känslan i det här ögonblicket. Ser på bilden att ögonen är blanka.
2017 skapade vi vår studio. Ett frilanskontor där vi samlat otroliga kreatörer. Formgivare, skribenter, producenter, konstnärer och journalister. Som en plats att dela erfarenheter och knyta kontakter på. Eller bara få arbeta ostört. Många har kommit och gått genom åren. Men kärnan har varit densamma.
Och jag njuter av sällskapet lite extra idag. Att ta fikarast ihop. Lyssna på varandras texter och bolla ideer. Skratta så det skallrar i rutorna och torka en tår i ögonvrån när vi kommer in på något som verkligen känns.
Det här är vår sista arbetsdag. Till helgen flyttar vi ut. Vi har sålt möblerna och plockat ner tavlorna. Och det känns verkligen rätt. Fast ögonen blänker lite. Sedan vi startade studion har Annakarin bytt jobb och jag har bytt arbetsuppgifter. Behoven ser helt annorlunda ut. Vi behöver frigöra tid för våra nya projekt genom att sätta punkt för gamla. Det här är en av dessa projekt. Och jag känner stor tacksamhet för den tid som har varit. Vad vi skapat tillsammans och allt vi fått uträttat här ihop. Och samtidigt världens magpirr över allt vi har planerat att göra framöver!
Äntligen är det säsong för skidor, pulka och skridskoåkning! Och som jag njuter av uteaktiviteterna. Särskilt i år när jag börjar få tillbaka styrkan i kroppen och kunna delta fullt ut.
En lite tråkig sak att prata om i sammanhanget – men faktiskt livsviktig – det är att skydda sig själv och barnen ordentligt. De flesta föräldrar skulle aldrig släppa sina barn i en slalombacke utan hjälm – däremot åker många barn oskyddade i pulkabacken. Men varje år skadas tretusen barn så illa i pulkabacken att de behöver uppsöka vård. Och en olycka händer så lätt.
Innan jul åkte vi pulka med barnen. De hade försstås hjälm på sig, men när vi skulle gå hem kom ena ungen på att han ville ta ett sista åk. Och då hade han redan tagit av sig hjälmen – och ingen kom ihåg att han skulle ta på den igen. Och tror du inte att just det åket ramlade han och slog bakhuvudet i den hårda backen. Skrik och gråt och ledsna miner. Tack och lov gick det bra så när som på ett ömt huvud. Men det hade kunnat sluta riktigt illa.
Själv fick jag rättmätig skäll här på bloggen när jag åkte skridskor utan hjälm. För att inte tala om när jag är utan cykelhjälm ibland. Men skammandet har funkat ganska bra för nu glömmer jag nästan aldrig att ta på den. Tack för det!
Visst vill man inget hellre än att barnen ska leka ute och ha roligt. Men såklart utan att skada sig! Så att tänka ett extra varv kring säkerhet är superviktigt. Länsförsäkringar Västerbotten är det kundägda försäkringsbolaget jag själv är anslutet till. De erbjuder givetvis barnförsäkringar som kan vara en stor hjälp när olyckan är framme. Men deras främsta målsättning är faktiskt upplysa oss alla om hur vi ska bete oss för att minska risken att skador alls uppstår. Därför har jag tillsammans med Länsförsäkringar satt samman den här guiden. Läs och lägg på minnet – och lämna gärna fler tips om du kommer på. Så ska jag komplettera listan vartefter.
Så! Med dessa stränga förmaningar – ge er nu ut tillsammans och ha det underbart i vintervädret! Det ska i alla fall vi göra!
Ikväll klockan åtta är jag gäst i Fråga Doktorn Hälsa i Svt 1. Det är ett syskonprogram till vanliga Fråga Doktorn – men den här programserien fokuserar på hälsofrågor ur ett förebyggande perspektiv. Hur kan vi som människor förändra våra liv för att förbättra vår hälsa?
Jag är med för att prata återhämtning utifrån att jag varit utmattad men återhämtat mig. Hur gör man för att hitta återhämtning? Vilka fällor finns och kan man verkligen säga att det finns något förutom sömn som fungerar som återhämtning för alla?
Ni som läst min och Ericas bok Hjälp jag är utmattad känner igen några av råden som lyfts i programmet – annat är helt nytt! Massa matnyttiga tips utlovas hur som helst. Och klockan nio ikväll efter att programmet sänts kommer jag finnas på plats och chatta och svara på frågor tillsammans med professorn i hälsopsykologi Mats Lekander och fysoterapeuten och Therese Eskilsson.
Kolla in vettja!
(Foto Matilda Sandberg SVT)
“SÅ FÅR DU FLER FÖLJARE!” basunerar tidningsartiklar och sociala medie-coacher ut. Jag fattar det. Jag vill också växa och sticker inte under stol med att det är en drivkraft även för mig. Men jag har mer och mer börjat fundera på vad jag ska ha alla nya följare till? Alltså när är jag “mätt”?
Det blir ju så konstigt när antalet följare är det främsta beviset på framgång. Nivå av engagemang är ju minst lika viktigt! Vad spelar det för roll om man har många läsare när läsarna ändå inte engagerar sig i det som skrivs? Jag tycker att det är superintressant att fundera på skillnaden på två av våra största influencers – Bianca Ingrosso och Terese Lindgren – som har ungefär lika stora följarskaror på instagram. Dock har Therese nästa tre gånger så mycket engagemang som Bianca. Många fler kommentarer och betydligt fler likes. Hon verkar helt enkelt bättre på att engagera sina läsare. Kanske känns hon mer tillgänglig? Relaterbar? Kanske är Bianca mer av en traditionell kändis. Som folk följer för att de känner till -men kanske inte ens gillar? Medan Therese är en vanlis som man följer för att man faktiskt bryr sig? Ja, jag har inte svaret. Men det är intressant att fundera på.
Det går inflation i antalet följare – många följare är inte samma sak som ett starkt varumärke
Instagram som plattform bara växer vilket betyder att nivåerna för vad som betraktas som “stor på instagram” förskjuts. Det går nästan lite inflation i antalet följare – och stort antal följare betyder inte nödvändigtvis ett starkt varumärke. Lisa Nilsson är en av våra största artister och ändå har hon “bara” 85,400 följare på instagram. Dock är hennes varumärke värt mångdubbelt mer än en influencer som inte har någon annan plattform än just sina 85,400 följare. Också det ett exempel på hur statistik utan kontext kan bli missvisande.
Vad gäller bloggvärlden så tillkommer det få nya bloggar – men trafiken till de befintliga håller i sig. Ändå har bloggen som form knappt utvecklats alls under de snart två decennier den funnits. Även om själva innehållet blivit bättre är den fortfarande bara en enda lång scroll och ingenting mer. Men det är ju så urbota dumt! För samtidigt som jag varje dag producerar något nytt har jag ju faktiskt massor av material som är värt att lyfta fram igen. Som annars bara försvinner längre och längre tillbaka i mitt arkiv och aldrig läses igen. Det var därför jag för fem år sedan bestämde mig för att gå ifrån den befintliga bloggstrukturen och tänka nytt. Erica fick bli min bloggredaktör och den som återaktiverar och lyfter fram sånt som ni tidigare funnit läsvärt.
I höstas byggde jag om bloggen igen och målet var inte fler läsare utan mer värde till er som redan är här och tycker om det ni ser. När jag analyserar statistiken på bloggen är mängden besökare bara en faktor att beakta. Jag tittar också på hur mycket det klickas runt på olika länkar och inlägg. Hur länge genomsnittsbesökaren stannar kvar och hur hög avvisningsfrekvensen är (bloggar brukar ha en skyhög – men min är låg). För mig är det meningsfullt att veta eftersom det säger något om hur användbar den här platsen är för dig som läser.
Att följa en influencer som bara letar nya följare är som att gå på date med en kille som spanar efter snyggare tjejer
För mig har kostnaderna med att driva bloggen ökat sedan jag tog in Charlotte som assistent och Erica som redaktör. Men möjligheterna att driva bloggen, hur roligt det känns, hur inspirerad jag är och hur rimlig min arbetsbelastning blivit – den talar för att jag orkar blogga hur länge som helst. Och det är ju värt mycket mer i slutändan! Dessutom har mitt fokus på att göra bloggen bättre faktiskt också gjort den större. Istället för att fokusera på att den ska bli större och hoppas att den ska bli bättre av bara farten. Vilket inte är ett självklart samband.
Vad är då min mening med den här texten? Jo, jag tänker att den kanske angår dig som har en egen plattform eller ett konto som du vill ska växa. Det är såklart roligt och rimligt att vilja just det. Men fundera på vad du ska ge till den som redan följer dig, och hur du ska lyckas balansera båda målen samtidigt? För att följa en influencer som bara letar nya följare är som att gå på date med en kille som sitter och spanar efter snyggare tjejer än en själv. Man känner sig inte direkt utvald och uppskattad.
Januari är en perfekt tid för att fantisera om sin drömmars trägård på. Det är nämligen omöjligt att sätta några planer i verket så istället kan man bara drömma fritt och ohämmat och allt är möjligt i tankarna.
Och även om jag ännu inte känner den minsta lilla lust för trädgårdsarbete (känns som att det typ var förra veckan som vårt jordbruk tog paus för vintern) så gillar jag att fantisera om hur fin en trädgård kan vara.
På mitt instagramkonto Underbaraboning samlar jag inte bara instagrams vackraste hem – utan också trädgårdar. Här är några bilder på trädgårdar och uteplatser som jag helt kravlöst dagdrömmer om den här tiden på året.
Och min vanligaste dröm det är drömmen om en gammal gård med flera fina gårdshus på! Dit är vi sakta men säkert på väg. Så småningom kommer vi bygga en yogastudio, hönshus och gästhus på gården och det kommer skapa den där mysiga känslan som anas här – med huskroppar som tillsammans hägnar in och skärmar av gårdsplanen.
Och se så fint förresten – med vattentunna och skarpa gamla utkastare i plåt. Vill också ha en gammal vattentunna på gården men vågar inte med småbarn. Måste först tänka ut något slags drunkningsskydd i den.
Den här bilden med sommarblommor i överflöd och den underbara färgkombinationen orange, lila och gul gör mig så glad! För att inte tala om de skira spetsgardinerna på dörren. Skirt, sjavigt, stökigt och andlöst vackert på precis rätt sätt.
Grus på gården är vanligt i södra Sverige men inte alls här i norr. Vet att många ifrågasatte vårt val men se hur vackert det är med grus. Inte minst framträder rabatterna så fint på den grusade ytan.
Det här är den finaste snickarglädje jag vet! Smala ribbor som i sin enkelhhet dekorerar en entré eller farstubro. Att dessutom låta den överväxas med vildvin, pipranka, humle, klematis eller annan lämplig klättrare. Det är så rackarns vackert!
Jag tänker på Pettson när jag ser den här innergården med plank, klätterros och cykelhjul. Och blir så nyfiken på att vad som döljer sig bakom den gröna dörren och fönstret som står på glänt.
Det ser alltid så lockande ut med ett stort träd på gården fullt med lyktor. Bara den lilla detaljen att det faktiskt aldrig blir mörkt här under den varma årstiden och lyktorna därmed helt saknar funktion. Men ni andra – ni kan låta er inspireras. Fy sjutton så mysigt alltså.
Fridas trädgård är en prunkande dröm med tusen mysiga vinklar och vrår. Det vet jag eftersom jag besökte den i somras. Här finns ett inlägg om det! Läs och dåna.
Sommartorpskänslan är total. En korgstol, ett gammalt symaskinsunderrede som bord och pelargoner bakom bubbliga rutor. Här vill man ju dricka sitt morgonkaffe och sedan duscha i en utedusch bakom ett snår med syren. Eller hur?!
I somras kom jag över en hel samling gamla humlesstörar. Jag hann aldrig påbörja det jag planerat med dem men i sommar ska det ske. Jag ska faktiskt använda störarna för att skärma av en uteplats som saknar tak och därför alltid känns lite för öppen och otrygg. Då kommer dessa väl till pass!
Humlestörar var förut en vanlig syn över hela landet. Alla som hade mark skulle odla humle för öltillverkning. Fullgjorde man inte sin plikt fick man böta!
Avslutar med den här bilden från användaren Mormorstorp. Bara för att det är så lockande att tänka på saftkalas i trämöbler. Med broderad sommarduk och trädgårdssbukett. Mums! Vilken målbild.
Vi har en ganska fridsam lördag. Bertil har sovit över hos Ada och Folkes kompis Dahlia har sovit här. Ulf sitter för en gångs skull lite stilla med sin padda och kollar på Balthazar. Med fullt sysselsatta barn kan jag äta frukost i lugn och ro och lyssna på senaste USA-podden i brist på dagstidning. Den har uteblivit flera dagar nu på grund av snöovädret.
Större delen av den här dagen kommer nog Jakob ägna åt att skotta. Drivremmen till snöslungan krånglar dessutom. Sämsta tänkbara timing. Och just när man inte trodde att det kunde komma mer fortsätter det vräka ner snö. Vi har ju ett hus med hög fot och sommartid når jag med nöd och näppe upp till fönsterna. Men nu har alltså snö drevat ända upp till fönstetblecken. Det gör mig lugn för det påminner om min barndom och att vara hos mormor och farmor. Dels var det alltid mycket snö där. Dels var jag ju ett barn så snövallarna och drivorna var stora som berg – det var overkligt. Och den mysiga overklighetskänslan har jag nu också.
Jag undrar om jag ska lyckas göra någonting av vikt idag och i sådana fall vad? Kanske plockar jag ihop lite i sovrummet. Kanske klipper jag Ulf som börjar bli långhårig. Om jag kommer mig iväg ner på byn för att handla lite lördagsgodis till barnen så är det också bra. Eller så får allting kvitta. Det råder undantagstillstånd.
Utan för mitt fönster är det just nu fem minusgrader och meterhöga höga snövallar. Jag lever i ett överdåd av snö, is och kyla och förstår att jag är privilegierad. Kolla bara här till exempel:
Snöstjärnor. Högt uppe bland molen bildas iskristaller i massor av olika former. Kristallernas form följer en egen symmetri och formerna som bildas beror på temperaturen och luftfuktigheten. Om atmosfärens förutsättningar är optimala bildas en iskristall med sex grenar, en sexuddig stjärna. Många är vansinnigt vackra med symmetriska förgreningar. Andra är egensinnigt deformerade. Alla snöstjärnor är små konstverk i sig och de ramlar från himlen rakt ner på min gård.
En enda snöflinga kan innehålla flera iskristaller. Hur många bestämmer vädret. Vid nollgradigt väder har varje snöflinga ofta många kristaller, då är snöflingorna som störst, så stora att de sen långt tillbaka fått smeknamnet lapphandskar.
Snötäcke. Så fort snön lagt sig på jorden blir den ett skyddande täcke för marken och annat som levande där under. Sorkar gräver gångar i snön och slipper söka skydd från kylan i människornas hus.
När jag var barn tänkte jag att snön var det kallaste som fanns. Men sen vi skaffade jordbruket vet jag att snö är isolerande. Växterna på marken skulle må sämre om de stod nakna, utan täcke, i trettio minusgrader som det kan bli hos oss utanför dörren.
Här på landet kan jag se tanter och farbröder som skottar upp snö mot sina hussocklar i början av vintern. Ett gammalt trick för att isolera, snö mot husgrunden gör det varmare inomhus helt enkelt.
Kyla hjälper oss att lagra mat. Djupfrysning är en av de överlägset bästa metoderna för att förvara livsmedel. Forskningsrapporter har visat att mat som blir djupfryst behåller smak, arom och många viktiga näringsämnen.
En nordisk tumregel. Här i Norden har vi en tumregel som säger att lagringstiden kan fördubblas om vi sänker temperaturen 10 grader till. Torsk som fryses ner till −20 °C håller i ett halvår. Sänker vi temperaturen till – 30 håller den ett helt år och smakar lika bra.
Bara en fjärdedel av jordens yta täcks regelbundet av snö. På en av de platserna bor jag och när det töat i vår och sen blivit kallt igen kommer jag kunna gå högt upp på skaren. Snudd på lika magiskt som att gå på vatten.
Nysnö. Kallsnö. Kornsnö. Djupsnö. Blötsnö. Klabbsnö. Knarrsnö. Lovikkavantar. Kärt barn har många namn – vilka fler kan du?
Fakta har jag hämtat från ne.se
Vår minsta unge är en fullständigt hejdlös, urglad och arbetsam variant. När Bertil var i samma ålder barnsäkrade vi inte en enda pryl. Men med trean vill vi helst spika fast allt vi äger. För familjens yngsta är ett fullkomligt förtjusande massförstörelsevapen.
Häromdagen när jag skulle städa storebrors rum hittade han en svart tuschpenna och medan jag bäddade rent sängen skapade han detta mästerverk på tapeten.
Jag tog ifrån honom pennan och gömde den noggrant. Men på den lilla stund jag var borta hade han hittat en sax som han började klippa sönder sängkläderna med. Jag slet saxen ur händerna på honom och stoppade den i bakfickan.
Lika nöjd var han för det. Istället ställde han sig på en pall vid fönstret och började fridsamt pilla med någonting som låg i en liten skål. Han plockade och pillade så nöjt att jag blev alldeles mild till sinnes. Tills jag plötsligt anade oråd. Stoppade han något i munnen? Jamenvisst. Knappnålar såklart! Givetvis har ungen hela munnen full av knappnålar!
Med rusande hjärta plockade jag ut nålarna och ställde skålen högst upp på en hylla. Då gick Ulf med glatt humör och tömde en bunke smutsigt skurvatten rakt ner i en byrålåda som råkade stå öppen
-MEN JÄVLA UNGE! kan det hända att någon vrålade (berättar inte vem). Sedan torkade jag under stor stress och många svordomar ur sagda byrålåda och dess innehåll.
Sedan avbröt jag alla försök till städning och tog med mig Ulf ner i köket för att pusta ut. Fyllde ett glas iskallt vatten åt mig själv och ett med mjölk åt honom. Satte mig ner för att hämta andan och på den sekunden hade han hunnit fram till soffan och med glatt humör tömt mjölkglaset över sitsen. Oje? Blötte?! sa han. Förvånat och lyckligt där han plaskade runt bland kuddarna.
Skönt att mitt förtjusande massförstörelsevapen har barnomsorg fem av veckans sju dagar <3
Åh gulp. Efter några riktigt kalla dagar väntas nu ett nytt snöoväder dra in. Ganska mysigt om man bara inte måste åka någonstans. Det är en sådan där riktig vinter nu. Huset inbäddad i meterhöga snödrivor – kallt och mörkt. Och jag trivs verkligen med det. Vi är inte på väg någonstans och inget särskilt ska hända. Nu gäller det bara att hålla ihop och försöka följa med tills det anas ljusning vid horisonten.
Jag har varit så trött och frusen hela dagen så när barnen kom hem hoppade vi ner i badkaret. Badar med Ulf var och varannan dag och ibland en eller båda av storpojkarna också. Då är det trångt om saligheten kan jag säga. Men varma bad är medicin mot vintertröttheten. Och att bada med småbarn är mitt bästa tidsfördriv när jag längtar tills han ska somna och ingenting riktigt orkar.
Omistliga saker i januari
Storpack stearinljus
Tjocksockar i mängder
Badskum som doftar gott
Kilovis med tepåsar
Täckbyxor och täckjacka som håller varmt oavsett väderlek
Idag hade jag redaktionsdag med Erica. Redaktionsdagarna är några av mina bästa arbetsdagar på hela året. Erica står framme vid whiteboarden och klottrar så det ryker medan vi pratar i mun på varandra och kastar ut ideer! Idag sågs vi på kontoret. Tur att det är gott om plats för att kunna hålla avstånd!
Vi har 4-5 redaktionsdagar per år då vi går igenom alla mina sociala medierkanaler – blogg, podd, instagram, facebook och stories – och diskuterar dem ur olika perspektiv. Att få prata om det med någon som är så kunnig, intresserad och analytisk som Erica är otroooligt värdefullt. Erica är en hjälp för mig på alla sätt. Till exempel efter sändningarna av Susannes Skafferi ringde jag Erica nästan varje dag. Eftersom hon jobbat som producent i tusen år har hon handlett otaliga programledare och kommer med så intressanta och bra synpunkter. (Här kan förresten du som är nyfiken läsa mer om vad Erica egentligen hjälper mig med). Mitt bästa jobbhack alla kategorier är att hitta folk som är bättre än mig själv på något område och sedan försöka lära mig allt av dem!
Idag kollade vi bland annat tillbaka på den redaktionsdag vi hade för precis ett år sedan och funderade på vad som blivit som jag tänkt och vad som blivit helt annorlunda. En sak jag önskade inför 2020 var att få klart min nya bloggdesign (det fixade vi!) och sedan rent innehållsmässigt ta ställning i fler frågor och våga sticka ut hakan mer. Det får jag faktiskt säga att jag gjort? Phu alltså…
Gillar blandningen av datorer, anteckningsböcker, läsglasögon, läppsstift, scarves och sminkväskor när vi jobbar…
Så glad att Erica pushar mig att våga lite mer och hjälper mig se på mig själv och mitt jobb utifrån!
Dagens outfit var en omlottklänning från Indiska som jag köpte innan jul och som jag burit fler gånger än jag kan räkna!
Jag har fått några frågor om när nya säsongen av En Underbar Pod är tillbaka och kan med glädje meddela att det blir i mitten av februari ungefär. Vi längtar efter att starta men måste också hitta något smittsäkert sätt att spela in tillsammans. Med det poddformat vi har där vi spelar in i miljö och inte i studio är det ju omöjligt att podda på distans. Men det ska nog ordna sig! Vi har en plan…
Ute strålar solen från blå himmel. Det vore lockande att gå en promenad om inte termometern samtidigt visade på -24 grader. Jag har ullkalsonger, ullstrumpor och dubbla koftor på mig. Blir så kall när jag sitter still och arbetar. Kaminen eldas för fullt och den torra björkvedsdoften sprider sig på hela nedervåningen.
Måndagar är min administrationsdag. Har suttit med körjournal och fakturor och annat tråk. Men nu håller jag på med två sponsrade inlägg och det är roligare. Är så glad för att vara tillbaka i vardagens lunk. Att jag får sitta här och höra klockans knäppande. Med tulpanerna som skvallrar om ljusare tider samtidigt som julstjärnorna i fönstret sprider sitt varma sken ett tag till. Dricka kaffekopp efter kaffekopp och ta en fikapaus med Jakob som har en lucka i sina patientsamtal. Den här starten på veckan – den kan jag leva med!
Jag undrar vad som kommer hända med influencerbranschen nu när influencers tjänar så mycket mer pengar än sina följare? För femton år sedan när det inte fanns några pengar i att blogga skrev man bara för att man älskade det och läsarna kunde relaterade till det man skrev. Skillnaden mot en vanlig kändis som Britney Spears var ju att den man följde kom nära. Levde ett liknande liv med liknande förutsättningar som en själv. Idag är riktiga kändisar också influencers – och influencern har blivit mer och mer lik vanliga kändisar.
Influencern har på kort tid gått från hyfsat relaterbar och “vanlig” till någonting helt annat. Med en levnadsstandard som de flesta som följer den bara kan drömma om. Man har råd med dyra märkeskläder, resor och sommarhus. Och får också mycket gratis i egenskap av att vara en influencer. Lägg där till att många av dagens största influensers faktiskt också kommer från överklass eller övre medelklass. Har rika föräldrar och starkt kulturellt kapital i ryggen. Det kanske inte märktes när de var omkring tjugo och pluggade och bodde i pyttiga lägenheter. Men ett decennium senare har skillnaden mellan influencern och följarnas liv bara ökat. Och för att kunna gestalta det härliga livet som vi förknippar med “typiska” influencers – alltså frekventa restaurangbesök, vackra lantställen, exotiska resor och rätt umgänge – är det ett plus att ha en bra bakgrund. Att kunna visa upp ett härligt liv är så mycket lättare när man faktiskt har tillgång till det. Och inte bara influencern själv utan också dess familj och vänner vars härliga lantställen, coola jobb, fina fester alltihop blir rekvisita i influencerns kanaler.
Redan efter några år i arbetslivet tjänade jag mer än min mamma gjort efter alla år i landstinget.
Jag tänker jättemycket på det här själv. Vad har jag för privilegier? På vilka sätt bidrar det jag skriver om till att öka eller minska glappet mellan mig och dig som läser? Min levnadsstandard har också förbättrats genom åren. Redan efter några år i arbetslivet insåg jag skamset att jag tjänade mer än min mamma gjorde efter alla år som sjuksköterska i landstinget. Och jag har tack vare mina intäkter råd att ta in hjälp både i mitt företag och när jag ska renovera något hemma. Det var ju en overklig tanke för mindre än tio år sedan!
Sociala medier har tyvärr inte visat sig vara den där stora utjämningsfaktorn som vi hoppades på. Som skulle ge alla en röst och en plattform. För hur mycket du har möjlighet att influera och inspirera andra är beroende av sånt som klass, kön, etnicitet. Samt ekonomiskt och kulturellt kapital. Och den som har fötts med rätt förutsättningar har ett enormt försprång. På sociala medier precis som överallt annars i samhället.
Men jag tror faktiskt att de profiler som konsumerar dyra saker och mest umgås med andra influencers tappar relevans bland följarna – och därmed också annonsörerna. Jag tror att det är vad som håller på att hända lite varstans på nätet där kommentarsfältet kokar över hos en gång omtyckta profiler. Influencers som lever sitt liv som stjärnor i ett eget universum dit ingen annan har tillträde men ändå förväntas vara en välvillig publik. En publik faktiskt är hela förutsättningen till influencerns stora framgångar.
Jag inser att jag nog inte nämnt min facebooksida så mycket. Många av er följer den redan – men för er som inte gör det kan jag tipsa om att sätta igång. På min facebook hamnar alla nya blogginlägg såklart. Men faktiskt också massa härligt extramaterial. Tips på läsvärda inlägg, pyssel och härliga recept. I veckan har jag tillexempel haft snål-tema på Facebook. Med billiga, goda måltider för en tunn plånbok. Så börja följ vettja!
Jag är så tacksam när jullovet börjar och slutar mitt i en vecka. Då får man så mycket gratis – två kortveckor som bonus till själva lovet! Det var med andra ord perfekt att skolan började i onsdags för vi har haft en tre dagar lång mjukstart. Och på tal om mjukt…
Här i Västerbotten (liksom stora delar av landet) har det vräkt det oheumla mängder snö. Som tur är hade Jakob dagen innan det var som värst köpt en bättre snöslunga. Ändå fick han skotta i bortemot sex timmar den dagen. I tre olika omgångar. Phu.
Utemöbelgrupp i det närmaste täckt av snö.
Och Essa har varit så lycklig! Fast hon är valp är hon så himla robust och rejäl och kastar sig glatt i varje snödriva hon hittar. Och barnen ägnar rasterna åt att bygga snökojor och gångar i de enorma snöhögarna på skolan.
Den här lördagen försöker jag bara ta det lugnt och göra roliga saker. För jag har haft så svårt med arbetsmoralen sista dagarna. Känt motvilja mot att ta fram datorn eller sitta med viktiga papper. Men som tur är har jag hittat andra arbetsuppgifter som också behöver utföras – har till exempel sorterat och städat upp all rekvisita från Susannes Skafferi som stått sedan dan före doppardan. Det var på tiden. Och bra mycket lättare att hitta kraft till än att kolla på bokföringen.
Ha en fin och vilsam helg allihopa! Och psst – har ni sett min nya fina vinterbanner? Älskar hur Frida gjort en unik för varje årstid!
Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:
Eller använd formuläret nedan.
