Månad: januari 2022

FÅNGA FEBRUARI! Imorgon är det återigen dags för min populära fotoutmaning där vi hjälps åt att fånga februari i bild (och text). I år har jag gjort det lite extra utmanande eftersom alla uppmaningar börjar på bokstaven F. Jag gör utmaningen på min instagram men blogg, facebook eller vad man du nu är mest bekväm med går också bra!

Anta alla fotoutmaningar eller delta de dagar du har lust. Tanken är att väcka fotoinspirationen till liv och få uppslag på lite nya motiv. Lägg in hashtaggen #fångafebruari i din post så jag hittar igen dig i sociala medier!

Sista dagen i januari och det är dags att sammanfatta vad jag läst under årets första månad. Jag har ju mitt nyårslöfte om läsläxa minst tjugo minuter om dagen och jag har lyckats med detta alla kvällar utom en (då jag somnade med boken i ansiktet) och ofta har det ju blivit längre än så jag har läst.

Jag är så nöjd att jag avgav detta nyårslöfte. För den där irriterande, gnagande känslan av att ständigt misslyckas med det jag verkligen vill göra (läsa) är försvunnen. Nu är det bara läsglädje!

Vad jag läst i januari

Hummelhonung – Torgny Lindgren

En liten västerbottnisk pärla som gjorde mig sugen på att läsa mer av Lindgren inom kort. Hela recensionen hittar du här.

Allt som är kvar är vårt – Emma Hamberg

Titeln på Emma Hambergs självbiografiska bok som handlar om ett omtumlande år i hennes liv. Hur hon går från nyskild till nykär och alla kval och våndor under tiden. Plöjde den på jullovet och kände Emmas toppar och dalar, magpirr, frustration och glädje. En sån underbar nutidskildring och om man inte redan var kär i Emma Hamberg har Resten av allt är vårt definitivt sealed the deal.

Je m’appelle Agneta – Emma Hamberg

Efter att många rekommenderat den här boken chansade jag och började läsa.Je m’appelle Agneta handlar om den medelålders Agneta som trött på sin tråkiga arbetsplats, sina ointressanta kollegor och sin fullkomligt dödstråkige man Magnus och därför lämnar Sverige för vad hon tror är ett aupair-jobb i Frankrike. Jag gillar VERKLIGEN de första kapitlen som utspelar sig i Sverige eftersom Emma har en osviklig känsla för att skildra människor gråa vardag på ett roligt och underfundigt sätt. Jag är inte alls så intresserad av Agnetas bravader i Frankrike utan vill hellre veta mer om hur hon långsamt och i små handlingar gör uppror mot sin outhärdlige ullfettsinsmorde make Magnus med de tråkiga principerna om smör och socker. Dialogerna finner jag mig ofta skumma lite snabbt men många av personporträtten stannar kvar hos mig länge.

Den rödaste rosen slår ut – Liv Strömquist

Seriealbum som tog oväntat lång tid att läsa ut för att jag skulle hinna processa och fundera över allting jag läste. Många intressanta insikter i kärlekens mysterium och en hel del skratt. Men ännu mer gillade jag hennes senaste bok Inne i spegelsalen som släpptes i höstas. Rekommenderar varmt!

Funny Girl – Nick Hornby

Lättsam, hjärtevärmande bok som utspelar sig i nöjesbranschen i 60-talets London där Miss Blackpool, Barbara Parker lämnar hålan där hon fötts för att söka lyckan i storstaden. Jag blev kär i alla karaktärer och grät en smula i slutet för att det var så rörande och fint om ungdomens storslagna drömmar och åldrandet obarmhärtiga framfart. Ska definitivt hugga in på mer av Nick Hornby. Lagom lättläst när man är trött och behöver något inbjudande som samtidigt inte är korkat och andefattigt.

Depphjärna – Anders Hansen

Den här boken har gett mig sån otrolig träningspepp men också hjälpt mig förstå varför min hjärna gör som den gör. Och varför deppighet, ångest och dåligt mående existerar ur ett evolutionärt perspektiv. Oväntat trösterikt och peppande. Vill tipsa alla som brottas med ångest, oro, deppighet eller bara behöver en spark i baken för att vilja träna att läsa den här!

Hälsa på recept – Anders Hansen och Carl Johan Sundberg

Hälsobok som grottar i hur träning kan skydda oss mot sjukdomar, för tidig död och allmän ohälsa. Inte riktigt samma “bladvändare” som Depphjärna utan lite mer tungläst. Ändock intressant för dig som vill bli peppad att lära dig mer om hur och vad du ska träna för att få ett friskare piggare liv!

Här kommer några bilder från veckan som varit. En särdeles fin vecka med alldeles lagom proportioner mellan arbete och vila.

På tisdagen var det matlag hemma hos oss. Jag gjorde en enorm köttfärsås som fick stå och puttra i sex timmar. Då blir den så sinnessjukt god.

Den här stora lilla gemenskapen som liksom bara fortgår. I vått och torrt.

Stina fick trösta Ulf som gjort illa pekfingret

Ulf är så tillitsfull. Innan matlaget kom gick han runt och visade upp sina nya strumpor och sa

-Jag ska visa dom för matlaget. Dom kommer tycka fina. Dom älskar mig så mycket!

Och det stämmer ju.

Jag och lille Klas. Eller Claes? Jag vet inte stavningen ännu. Albin och Ulrikas nya lilla skatt.

På lördagsmorgonen dukade jag upp goda ostar, bröd och gjorde en smoothie till frukost. Vi har det så bra för Jakobs mamma kommer ut och hälsar på i stort sett varje lördag. Tar tåget de 10 milen t&r och stannar över dagen och det tycker både vi och barnen är så trevligt.

Här läses det Nicken Nyfiken med stor inlevelse. Essa var särskilt intresserad.

Sen ville Ulf kika på vår nya skoterpulka som stod på gården.

Jakob har gjort slag i saken och köpt både skoter och pulka. Har aldrig varit mycket för skotrar och är uppvuxen med att man tar skidorna om man ska på utflykt. Men med tre ganska små barn blir det allt oftare så att man inte orkar dra på utflykt eftersom det är så omständigt. Därför känns det här fantastiskt. Vi tog en premiärtur på lördagen. Jakob och barnen och farmor åkte och jag och Essa promenerade efter skoterspåret. Svettigt värre – det blev ett helt konditionspass för mig.

Hejsvejs och Hejdå!

De hann såklart upp på berget först och slog läger och gjorde en brasa

Några vedträn hemifrån och sedan lite torra pinnar plockade i skogen.

Bertil blåste syre i elden.

Och vi premiärtestade en av morfars julklappar till Bertils – en hopfällbar stekpanna. Och falukorv eftersom det är så mycket godare än grillkorv!

Bertil är den som fotar mig när vi är iväg någonstans. Riktigt duktig har han blivit!

Sedan gicks det balansgång på omkullvälta träd.

Och åts korvklämmor

Och sedan ville Folke att jag skulle ta en bild på Bröderna Lidström. Så då gjorde jag det.

Hem kom vi efter några timmar. Frusna, trötta och sugna på att dega och äta lördagsgodis.

Helgmiddagen bestod av charkisar och ost. Jakob drack vin och själv drack jag Portello i finglas eftersom det är den godaste läsken. Eller hur?

På kvällen började vi se sista Hungergames-filmen med storbarnen och det var nästan för spännande. För mig alltså. Barnen är rätt coola.

Höstens träningsmål gick åt pipsvängen med evighetsvabb och sjukdom. Men jag hoppas på bättre tider och jag har nu satt upp lite nya mål med min PT.

De första 18 månaderna med PT tränade vi lite drygt 50 pass ihop – alltså betydligt mindre än ett pass i veckan när man slår ut det. Parallellt tränade jag ju en hel del hemma – men inte på något sätt några galna mängder. Och ÄNDÅ uppnådde vi otroliga resultat och förbättringar. Det ger mig hopp inför året som kommer. Om jag bara skulle träna samma mängd i år igen skulle jag fortfarande nå nya fina resultat eftersom jag nu börjar från en annan nivå. Men tänk om jag ökar lite? Om jag istället för att snitta mindre än ett PT-pass i veckan kunde få in åtminstone 1-2 säkra pass i veckan med PT och utöver det mina egna pass som jag nu blivit bättre på att få till och utföra på ett bra sätt. Ja jädrar i min lilla låda då skulle det hända grejer!

Första målet är alltså att hinna med 36 bra träningspass fram till påsklovet. Det är tre pass i veckan. Två ska vara styrkepass och ett ska vara konditionspass på skidor. Och sedan är allting utöver det toppenbra och en ren bonus. Jag gillar att det både är ett veckomål och ett mål för en längre period sammanslagen. För innan påsk kommer jag genomgå en operation som gör att jag inte kan träna på några veckor. Och då kan jag ta höjd för det redan nu, träna lite extra och bidra till att målet i slutändan ändå uppnås!

Det andra träningsmålet är att bli mer lösningsorienterad när träning faller bort. För i höstas tappade jag tillslut geisten. Jag orkade inte tänka ut alternativa lösningar när det hela tiden var vabb, jag var sjuk eller min PT någon gång var tvungen att ställa in. Detta ska jag bli bättre på. Bland annat genom att tänka igenom veckans träning redan på förhand och se till att hitta luckorna när den kan bli av. Den här veckan sattes jag på prov direkt eftersom PT-passen uteblev – men jag har lyckats lösa tre träningspass ändå så jag är riktigt stolt och nöjd!

Eftersom mitt huvudsakliga syfte med att träna är att bygga muskler har jag helt slutat väga mig. Det blir ju så snett då det mest ser ut som att man går upp i vikt. Däremot väger jag mig på gymmet ibland på en Talitavåg där man mäter fettprocent, muskelmassa och vätska i kroppen. Den är BETYDLIGT mer uppmuntrande och relevant än siffrorna på en vanlig våg. Ett mål är att väga mig där gång i månaden för att sedan kunna notera utveckling över tid.

Alla är olika men jag är en person som älskar att mäta, väga och klocka mig själv. Att dokumentera är min grej (hallå jag är ju bloggare!) så ett mål är att varje gång jag tränar sätta ett kryss i min papperskalender och notera vad jag gjort. Detta gör jag egentligen redan och tänker fortsätta med hela året. Ser fram emot att räkna samman antalet pass i december. Som träning räknar jag inte promenader (även om de också skrivs upp) utan bara aktiviteter som innebär minst 20 minuter rejält pulshöjning (skidor, cykel, löpning) eller styrketräning.

Ett långsiktigt träningsmål är också att kunna springträna i vår och sommar. Jag gillar den träningsformen just eftersom jag kan utföra den överallt utan annan utrustning än springskor. Drömmer om att återigen kunna springa en mil ledigt – så där som jag gjorde när jag sprang som mest. Tyvärr känns den drömmen långt borta nu. Men när det börjar närma sig barmark ska jag och min PT Ida gå igenom lite springteknik. Jag sprang ju förra sommaren men då fick jag ont av min dåliga teknik. Hoppas det ska gå bättre nu!

Sista träningsmålet är att korta ner träningsuppehållen. Försöka komma tillbaka snabbare efter sjukdom och semester. Ja, verkligen försöka få till träningen under lov och ledigheter så jag slipper känslan av att hela tiden behöva börja om. Exakt hur jag ska lyckas med det vet jag inte så det får jag klura på.

Sådan är mina träningsmål för året. Har du några?

Ps Bilden föreställer byns lilla gym där jag brukar träna. Där drar det kallt och luktar gammal svett och råkar man gå utan skor får man elaka stickor i fötterna. Men skivstång finns och nu också nya hantlar. Där känner man sig som en riktig stenhård byggare när man tränar. ÄLSKAR det!

Nu är det dags att diskutera senaste avsnittet i vår poddcirkel. Den här gången är det En varg söker sin pod och avsnittet Bittra griller som vi lyssnat på. Någon som hunnit?

En varg söker sin pod hör en av mina favoritpoddar. Serieskaparen Liv Strömquist och författaren och regissören Caroline Ringskog Ferrada-Noli snackar fin och fulkultur, analyserar samtiden och pratar på bästa väninnevis i munnen på varandra. Trots att ljudkvalitén ibland är kass är det här jag hittar de bästa och roligaste analyserna. ÄLSKAR att få vara med på ett hörn och inbilla mig att vi är kompisar. Skrattar ofta rakt ut och blir så glad av en podd där man känner att det är högt i tak därför att de som pratar faktiskt vill förstå varandra – utan att nödvändigtvis hålla med varandra om allting.

När jag bestämde mig för att det här skulle blir ett poddcirkelavsnitt hade jag bara hört halva podden – nämligen Liv Strömquists prata om Joan Didion och feminism. Därför är det den jag kommer utgå ifrån här. Men det behöver ju inte begränsa dig!

Nu när det har gått en vecka sedan avsnittet kom ut och jag har jag funderat lite mer på varför jag blev så upprymd. Liv har läst Joan Didion och pratar i podden om hennes syn på kvinnokampen och hur den ofta passiviserat kvinnor. Och att feminister – eller kanske kvinnor i allmänhet – tenderar att se sig som offer för omständigheter istället för att ta ansvar för det bitar som de själva faktiskt kan påverka. Nu skrev ju Didion det här under 70-talet och utifrån en priviligerad position, men jag tycker ändå att det är något väldigt intressant med den tanken. I någon mån är vi alla offer för de omständigheter vi fötts in i. Men hur mycket ska vi fokusera på det i våra egna liv? Hur hjälper det oss att leva?

Joan och Liv förfäktar värdet av att hitta en slags inre kärna av styrka och vuxenhet och det är något som tilltalar mig. För det mest feministiskt hjälpsamma jag fått höra i mitt liv har varit råd av typen “tuffa till dig”. När jag skör och osäker gått till någon för sympatier – men istället blivit uppmanad att ha lite mer tilltro till mig själv. Jag minns en handfull sådana här definierande tillfällen – en av dem var i lågstadiet. Det var väldigt bråkigt i min klass under en period och vi var några tjejer som vallfärdade till skolsköterskan för att beklaga oss. Vi hann gå dit säkert tio gånger innan skolsköterskan (förmodligen utled på vår handfallenhet) vände sig till mig och sa “Vad är du rädd för Clara? Du är ju huvudet längre än allihop och mycket starkare! Nästa gång de retas kan du väl bara ta och vända dem upp och ner?!”

Jag blev helt perplex. Det hade aldrig slagit mig att jag var starkare än dessa killar. Att min längd kunde vara en fördel för mig. Att jag skulle kunna utmana dem fysiskt och sätta dem på plats. Min självbild var inte sådan. Och man kan hävda att flickor inte ska behöva vända pojkar upp och ner för att lämnas ifred. Men det är ju rätt bedrövligt när möjligheten inte ens slagit dem? Och ibland kanske det är exakt det som flickor behöver göra?

Mormor hade inte överlevt om hon inte haft den där orubbliga inre kärnan. Livet var för hårt för att tro sig vara svag.

För att förändra samhället behöver man såklart jobba med att förändra lagar, regler och strukturer. Men vi som enskilda människor måste också arbeta med synen på oss själva. Vem får kraft av att vara ett offer? Vi är skyldiga att använda vår egen styrka – för den finns ju där. Kvinnor har haft och uttryckt styrka i alla tider. I alla fall de som inte haft råd med annat. Min mormor och hennes medsystrar hade inte överlevt om de inte haft den där orubbliga, hårda inre kärnan. Livet var för hårt för att tro sig vara svag.

Men det som gör mig riktigt glad och upprymd är när Liv säger att en del i att vara en vuxen är att vara beredd att betala priset för sina handlingar. Att förstå vad saker kostar. Det är barnsligt att väja för följderna av sina val. Att tex skönhetsoperera sig men sedan bli förnärmad när någon tycker att man är ytlig. Att dels vilja ha en stor följarskara i sociala medier men sedan hävda att man inte är en förebild så fort man får kritik. Att själv alltid välja den genaste vägen och sedan bli arg när någon annan får fördelarna av att ha gått den långa.

Det här kan ju låta som en besk medicin att svälja men jag tycker tvärtom att det är befriande att inse. Mina val har konsekvenser. Jag måste se på dessa med öppna ögon och sedan orka härbärgera det som blir. Att någon blir arg på mig, besviken eller irriterad. Om jag väljer det jag helst vill utan att försöka slippa ifrån konsekvenserna av valet, då blir jag fri!

Jag undrar dock som Didions kritik mot kvinnorörelsen hjälpte kvinnor att hitta den där inre kärnan? För att peka på någon annan och säga “sluta känna dig som ett offer” är meningslöst. Och respektlöst. Förmodligen förstärker man bara känslorna. Däremot kan man använda den insikten på sig själv. Öva på att se sig själv med den blicken. Prata till sig själv på det sättet och därigenom kanske hjälpa andra att göra samma sak?

hon hade förväntningar på mig som gjorde mig tuffare än jag själv kände mig just då.

För tolv, tretton år sedan var det en humorprofil som gjorde en video där hon imiterade mig, min präktighet och mina husmorsknep. Filmen blev väldigt spridd och folk tyckte att den var hysteriskt kul. Det här var i början av mitt bloggande och jag var inte van vid att sånt här kunde hända. Och jag minns hur jag fick kämpa med mig själv eftersom min första instinkt var att känna mig så förnärmad. Jag kunde visserligen se det roliga i filmen men samtidigt inte skaka av mig känslan av att vara utsatt. Jag var ett offer. Att jag sedan fick arga meddelanden från vänner och läsare som tyckte att hon var taskig – det förstärkte känslan. Det som ändrade allt var när jag pratade med Erica som hade sett klippet och bara förutsatte att jag också skrattade åt hur roligt och pricksäkert det var. Hennes reaktion var en sån otrolig hjälp för mig. Hon visade mig en utväg genom att inte förstärka det sköra utan uppmuntra den del av mig som kan skratta högt åt mig själv och mina tillkortakommanden. Det var en gediget systerlig handling. Hon hade förväntningar på mig som gjorde mig tuffare än jag själv kände mig just då.

Vem tjänar på att vi behandlar kvinnor som sköra blommor, så pass att de börjar känna sig som sköra blommor? På vilket sätt gynnar det kvinnokampen?

Slutligen känner jag så väl igen mig i Liv och Carolines funderingar kring dagens feminism. Jag är feminist men en stor del av de kvinnor som dominerar det feministiska samtalet är kvinnor jag känner mig helt främmande inför. De driver frågor som för mig inte överhuvudtaget har med feminism att göra. För mig är feminism en del av min syn på samhället och hur det är uppbyggt. Utan klassanalysen blir feminism bara en brosch man kan fästa på knytblusar, hudvård och kläder litegrann som det råkar passa sig.

Puh, så många tankar och ändå har jag inte hunnit snudda vid hälften av vad som sades i programmet. Vad tänkte du när du lyssnade? Var det något som krokade tag i dig lite extra? Och kom nu inte och argumentera med det jag skriver om du inte lyssnat på avsnittet först. Jag har säkert återberättat hälften fel och andra hälften har jag gjort min egen tolkning av. Lyssna själv och säg vad du tänker!

Fyra snabba…

• Det är uppfriskande med en podd där personerna inte tycker likadant och inte bara går in för att hålla med varandra.

• Och jag älskar hur Liv och Caroline kan driva en tes långt för att sedan plötsligt byta perspektiv och argumentera för raka motsatsen.

• Men ljudet. Ljudet kan verkligen vara en fullständig katastrof ibland.

• Ifall du gillade podden kommer här några avsnitt jag kan rekommendera särskilt Här ser jag inga muslimer, Isolera blicken på egna mål, Ägd av hemlösa

Här sitter jag med nymålade rosa naglar och dricker mitt kaffe. Fredag igen. Det känns som att det är fredag jämt? Och måndag. Måndag eller fredag, det växlar varannan dag. Och det som förut kändes som en lång vecka känns nu som en dag. Ett halvår är ingenting. Var det inte nyss det var höstlov?

Det fina med att blir äldre och att tiden går så snabbare är att det är lättare står ut med jobbiga perioder. Oxveckor sa du? Handlar det egentligen inte bara om några få oxdagar? Det tråkiga är att allt annat också går snabbt. Kan sörja att våren snart är över trots att den inte ens har kommit.

För barn går tiden långsamt för att livet är så nytt. Nya saker att upptäcka och utforska – de lär sig något nytt varje dag. Vi vuxna är så blasé i jämförelse. Allting bara rullar på och det enda sättet att få tiden att sakta ner är att göra nya saker. Lära sig något man inte kunnat. Träffa människor man aldrig mött förut. Själv drömmer jag om att resa. Om så bara till min syster i Borås. Jag har haft fyra flygfria år och själva flygandet vill jag helst slippa – men jag längtar ut i världen. Längtar efter äventyr, stora städer, människor med annan utstrålning, kläder, frisyrer och liv som känns i magen.

Allt det här drömmer jag om när jag dricker kaffe på min kökssoffa denna fredag. Och det gör mig pirrig av glädje att tänka på allt som finns där ute och som jag har kvar att uppleva. Så småningom.

Jag hittade Ulf målandes med rött nagellack på bänkskivan i köket. Jag fattar inte ens hur han fick upp flaskan – får ju knappt upp den själv. Men den ungens motorik är något utöver det vanliga. Jag blev rasande såklart och ställde ner honom bryskt och sjasade ut honom ur köket. Samtidigt som jag frenetiskt försökte rengöra bänkskivan från lacket.

Ulf försvann bort en ganska lång stund men kom sedan tillbaka, nöjd och belåten. Och då var allt glömt. Lite senare på dagen skulle Jakob åka och handla mat. Han gick ner i groventrén för att klä på sig men kom snart upp igen med arga steg. I handen höll han sin nya fina, dyra skinnbörs som såg märkligt spräcklig ut till färgen.

-Är det du som superlimmat min börs? sa Jakob med arg röst till Ulf.

-Det är inte din börs. Det är mammas, sa Ulf obekymrat.

Nej givetvis var det inte Ulf som superlimmat pappas börs för han trodde ju att det var min börs han superlimmade. För att ge igen för det där med nagellacket. Man kan väl inte erkänna brott man inte begått?

Suck viken unge.

Någon dag senare kom Jakob ner i källaren. Då hade Ulf och Ylva-Karin varit där ostörda en stund. Dörren stod vidöppen mot den iskalla vintereftermiddagen. Källaren var utkyld och lillkonsums skafferi var ommöblerat och utrivet. När Jakob frågade vad de gjort konstaterade Ulf torrt att de lekt litegrann. Samt att han kastat sönder en kopp men att det inte var någon fara eftersom han “kastat ut den”. Mycket riktigt. Porslinsskärvorna låg i snön utanför ytterdörren. Nu finns inte länge min vita porslinskopp med blå blom.

Får ta och sätta upp dessa kostnader på ett avräkningskonto. När han fyller arton år är det dags att inkassera…

Som jag nämnt tidigare har jag haft en flera år lång läsdipp när jag inte riktigt hittat rutinerna för att läsa skönlitteratur. Det som ändå räddat mig under de här åren är ljudböckerna. Har lyssnat på mååånga bra ljudböcker.

Finessen är att jag kan göra det lite när som helst. När jag tar hand om disken, när jag dammsuger, när jag går på en långpromenad. Jag lyssnar som allra mest på ljudbok när jag målar tavlor faktiskt. Då behövs det många timmars underhållning. Jag gillar att lyssna på ljudböcker på vanlig hastighet men otåliga typer som min man brukar höja den något. Det är ett hett tips ifall du är en sådan som annars lätt tappar fokus.

Bookbeat har över 500 000 titlar i sitt sortiment. Både nyutkomna och klassiker. Vet du inte vad du gillar kan du botanisera runt i kategorierna, få tips på vad som trendar eller scrolla i sammanställningar på olika teman – som tex Prisbelönta titlar, Historiska romaner eller Hitta balansen i livet.

Om du klickar här får du med koden UNDERBARACLARA lyssna gratis på BookBeat Premium i 40 dagar. Och vill du sedan fortsätta din prenumeration så kostar det från 99 kr och du kan sedan lägga till upp till 4 extra användare utöver dig själv på ditt konto – då betalar du bara 49 kronor per profil. Erbjudandet gäller nya användare och BookBeat har ingen bindningstid.

Bertil har till exempel en egen profil – det gör att vi kan lyssna på olika ljudböcker samtidigt. Han är i en fas när han lyssnar på ljudböcker på kvällarna samtidigt som han ligger i stängen och stickar på en halsduk. Sånt mys!

5 bra boktips

För dig som behöver träningspepp:

Depphjärnan av Anders Hansen. Den här boken har gett mig sån otrolig träningspepp men också hjälpt mig förstå varför min hjärna gör som den gör. Och varför deppighet, ångest och dåligt mående existerar ur ett evolutionärt perspektiv. Oväntat trösterikt och peppande.

För dig som vill skratta (och gråta) en skvätt:

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, av Gail Honeyman. Jag lyssnade på den här på engelska (men den finns också på svenska) och inläsningen var ljuvlig! Om den kufiga, enstöriga Eleanor vars inrutade liv plötsligt vänds upp och ner av ett olycksfall. Jag har både frustat av skratt och gråtit en skvätt när jag lyssnat. En lättsam feelgood – men för den sakens skulle ingen ytlig eller fånig bok.

För dig som vill läsa om ett gripande, verkligt livsöde:

En av mina favoritböcker från förra året (lyssnade på den i skidspåret) är Allt jag fått lära mig av Tara Westover. En internationell bästsäljare och en sann skildring av Tara som växer upp i en fundamentalistisk mormonfamlj, extrem fattigdom och utsatthet med våld och övergrepp. Hon hinner fylla sjutton år innan hon sätter sin fot i en skola för första gången och upptäcker att hon är riktigt begåvad. En fruktansvärt gripande och rörande berättelse – man kan inte sluta lyssna!

För dig som vill lyssna på en klassiker:

Mina drömmar stad av Per Anders Fogelström är en riktig pärla. Hela sviten (inläst av Helge Skoog) med alla delar innehåller nästan sextio timmars lyssning. Sextio njutbara, gripande, underhållande och fantastiska timmar litteratur. Ett tidsdokument över hur Stockholm byggdes och de människorna som utnyttjades och offrades under tiden. Men också de som tjänade pengar och fick se sina liv förbättrade när Stockholm blev en riktig stad.

För dig som vill läsa om kärlek som ger magpirr:

Resten av allt är vårt är titeln på Emma Hambergs självbiografiska bok som handlar om ett omtumlande år i hennes liv. Hur hon går från nyskild till nykär och alla kval och våndor under tiden. Den här boken läste jag faktiskt i appen istället för att lyssna på den. Plöjde den på jullovet och kände Emmas toppar och dalar, magpirr, frustration och glädje. En sån underbar nutidskildring och om man inte redan var kär i Emma Hamberg har Resten av allt är vårt definitivt sealed the deal.

Här kan du testa BookBeat Premium i 40 dagar. Använd koden UNDERBARACLARA

Att köpa lite nya blommor när julstjärnorna vissnat och innan pelargonerna fått komma fram ur sin vinterförvaring. Det är en högtidlig och njutbar upplevelse. Och extra roligt att pröva sorter man aldrig prövat förut.

Tycker att den här sätter prägel på hela rummet. Så vackra blad. Minns inte vad den heter dock. Men notera att jag vågat plocka fram en piedestal igen. Det måste betyda att apekatterna som är mina barn börjat lugna ner sig lite? Ja tacka för det!

Köpte även årets första lilla tulpanbukett. En ynklig historia från närmsta mataffär. Ändå fin i sin spretighet.

Det här gör mig lycklig! Och ser ni där till höger? I fåtöljen? Det ska vi titta närmre på!

Den här virkade sjalen/filten fick jag nämligen av min syster i julklapp. Den verkar vara riiiiktigt riiiktigt gammal. Blekt, milt färgat garn och en baksida i glansigt beige tyg som är tunnslitet och vackert. Vårdar den ömt. Så vansinnigt vacker!

Är så tacksam att ljuset börjar återvända så att man kan fota. I december är det kanske en dryg timmes bra dagsljus här hemma när det är sol. Nu är det åtminstone fyra, fem timmar av fungerande fotoljus. Och i maj är det fotoljus dygnet runt. Det har till exempel hänt att jag plåtat sponsrade samarbeten i trädgården vid midnatt.

Igår hade jag redaktionsdag med Erica. Då går vi igenom bloggen och min instagram och utvärderar vad som funkat, fångar upp önskemål från er som läser och diskuterar vårens publiceringar. Det är så lyxigt att ha Erica som bollplank och som analyserar det jag gör och hjälper mig utvecklas.

Men nu ska jag sluta blogga och istället ägna tid åt att skriva på min nya bok. Hela onsdagen är vigd åt detta. Tjip o hej!

Kavaj är ett plagg jag återupptäckt. Kanske mest för att jag haft turen att springa på några riktigt fina exemplar senaste månaderna. Den här hittade jag på Röda Korset i Umeå. Det ser inte ut som att den burits en enda gång. Den är i perfekt skick med en utsökt, insvängd midja. Innan jul när jag köpte den gick den ledigt att knäppa och hade perfekt passform. Nu är den lite trång så då får den vara öppen. Jag har den öppen tills trädgården tinat fram igen och man kan börja gräva runt i rabatterna och kånka krukor. Lagom tills dess brukar jag kunna knäppa trånga kavajer.

Kjolen är några år gammal från Monki, skorna gamla från Zara och blusen gammal från &otherstories. Jag skriver gammal bara så ingen sitter och försöker hitta dem i sortimentet nu. Det går nog inte.

P.S Förlåt för självgodheten att tro att det i detta nu sitter tiotusentals desperata kvinnor som försöker googla rätt på samma kläder som mig.

P.S igen. Det är sannolikt bara omkring hundra som gör det

P.S en sista gång. Jag inser att det där inte lät mindre självgott. Låt oss säga att detta förtydligande var skrivet för en enda kvinna. Om jag besparat en enda kvinna här i livet onödigt googlande så kommer jag att dö lycklig.

Hela vår söndag ägnades åt att preppa inför veckan. Städa, rensa och rengöra kylskåpet. Inventera frys och skafferi och göra veckans middagsmeny. Samt veckohandla. Förbereda en soppa inför måndagen och en stor köttfärssås inför tisdagens matlag när vi båda jobbar sent. Tvaga alla barnen och se till att de har nyklippta naglar, gjort klart sina läxor och packat sina skolväskor.

Jag kan tycka att det känns bedrövligt när hela helgen går åt till att förbereda veckan. Men ännu mer bedrövligt när man inte förberett någonting när måndagen kommer. För då är hela veckan som att springa ikapp ett tåg som redan gått. Det gäller ju att hitta en lagom medelväg så att man både får känna sig ledig – och samtidigt curlar sig själv lite inför arbetsveckan.

I sämre perioder när vi varit riktigt trötta så orkar vi inte det här. Det är synd att man ska vara för trött för att hjälpa sig själv när man verkligen skulle behöva det som bäst. Nu har vi en bra period och då orkar vi. Att curla sig själv handlar om att tänka efter före, försöka hitta de svaga punkterna i sin vardag och åtgärda dem innan krisen uppstår. Inte så roligt att göra – men väldigt roligt att skörda frukterna av. Jag vet familjer som dukar upp inför frukosten kvällen innan och laddar kaffebryggaren och sedan bara sätter sig till bords på morgonen – allt för att slippa morgonstressen. Genialiskt!

Jag curlar mig själv genom att i slutet av varje arbetsdag skriva nästa dags arbetslista. Så att jag kan gå upp och vara helt hjärndöd och ändå veta vad jag ska sätta igång och beta av. Jag curlar mig själv genom att göra en stor soppa till middag en av vardagarna – så att jag och Jakob har sopprester till lunch kommande dagar. Jag curlar mig själv genom att lägga iordning morgondagens kläder på kistan i sovrummet. Så att jag i alla fall ska slippa det stressmomentet. Jag curlar mig själv genom att göra en dubbel sats pajdeg. En att göra iordning nu och en att trycka ut i en form, sätta i frysen och ta fram och fylla med det som råkar finnas hemma just den där stressiga vardagen när man inte orkar laga något svårare.

Curlar du dig själv?

2013 var jag finalist i kategorin Årets Nyföretagare på Umeågalan och då lät kravspecen så här “Det vinnande företaget ska inte vara äldre än tre år, ha en unik produkt eller tjänst, och ha potential till långsiktig lönsamhet och framgång. Den eller de bakom företaget ska vara goda förebilder för andra som startar företag”

Med den listan i bakhuvudet kände jag mig sjukt stolt när jag vann! Den fina motiveringen löd

“Tycktes liten bland stora spelare, men fann en nisch och skapade ett välkänt företag, med hjälp av en tydlig vision, starkt engagemang, nytänkande samt en rejäl portion mod. Årets Nyföretagare 2013 har satt Umeå på kartan och inspirerar andra att våga tänka stort!”

I mitt tal tackade jag de gubbar som skakade på huvudet åt min affärsidé. Att känna sig underskattad har alltid varit en stark drivkraft för mig. Så jag gav mig den på att visa dem! Nio år har gått sedan dess men nu är jag en av finalisterna i Umegalans tävling om Årets företag inom de kulturella och kreativa näringarna. Med det priset vill man uppmärksamma de företag som använder kulturskapande eller andra kreativa processer som affärsidé eller som sin råvara. 

Nomineringen lyder:

I en tuff mediabransch har Clara Lidström lyckats hålla fast vid sin profil och sitt varumärke samtidigt som hon förnyat sina plattformar och stärkt sin position. Med ett lokalt team i ryggen har hon utmanat de stora mediehusen genom att ständigt vara aktuell, aldrig ge upp och stå upp för sina hjärtefrågor – i synnerhet jämställdhet, en levande landsbygd och norra Sveriges betydelse. Med kreativ höjd har hon visat på ett alternativt liv som är hållbart och modernt. Clara har varit tongivande i utvecklingen av influencer marketing och inspirerat inte minst andra kvinnor att gå sin egen väg. 

Det känns så fint att läsa denna motivering. Ett sånt jäkla erkännande att någon ser vad jag gör. Jag har aldrig ångrat att jag valt bort mediehus som Bonnier och Aller och istället jobbat självständigt med min blogg. Burit den ekonomiska risken själv – men också anlitat otroligt kompetenta människor som hjälper mig. Alltifrån Josef som byggt plattformen, Charlotte som är min assistent, Erica som är min webbredaktör och Frida som gjort formen på bloggen. Bara förmågor från Västerbotten. Och sedan ett fantastiskt, fristående säljteam med människor som jobbar på uppdrag av mig – inte på uppdrag av annonsören som vill få ut sin reklam.

När jag startade mitt företag 2011 sålde jag själv reklamen och fick ringa runt och prata med VD-ar på stora svenska företag. Försöka förklara vad jag sysslade med och varför de borde samarbeta med mig. De flesta hade ingen riktigt aning om vad jag gjorde och hela konceptet var nytt. Jag minns att jag skrev om det på bloggen och försökte förbereda er läsare vad som skulle hända. På den tiden gjorde jag ju en del pyssel och reportage till tidningar men varför skulle jag sälja mitt bästa material till en tidning när jag istället kunde lägga ut det på bloggen till er som läser och låta ett företag betala för framtagandet? Alla var inte med på den logiken – men jag kände själv att om jag kunde hitta ett sätt att få intäkter på bloggen så skulle jag kunna utveckla den till att bli någonting mycket större.

Efter två års utflykt bestämde jag mig 2016 definitivt för att aldrig tillhöra något mediehus igen. Jag flyttade tillbaka bloggen till ett eget domän och gjorde om hela layouten till att bli en hybrid mellan en blogg och en tidning. 2017 vann Underbaraclara priset som årets tidsskrift. Jag var (och är fortfarande) så otroligt stolt över det erkännandet

Den här hösten har bloggen ökat sitt läsarantal väldigt mycket och är nu Sveriges mest lästa privata blogg. Det är den finaste belöningen av alla – finare än det här priset som jag är så glad att vara nominerad till. Att vara läst och att i min tur får läsa de avtryck ni lämnar.

Januari är den svåraste bloggmånaden. Fortfarande trist fotoljus men till skillnad från i december inga mysiga lampor, pyssel eller dekorationer att dokumentera. Jag har plockat bort julpyntet men inte adderat så mycket nytt. Nästan inget händer och jag känner mig glåmig och ful och vill helst inte synas på bild. Ja det är svårt att hitta saker att föreviga helt klart. Så jag skriver mycket istället – för skrivinspirationen har jag kvar!

Och lite har jag piffat i alla fall. Fått bort allt julpynt och “skyltat om” på hyllorna i köket. Och ser ni där till höger? Solkatterna på väggen? Skrek upphetsat till familjen –KOM OCH KOLLA PÅ SOOOLEN! DEN ÄR HÄÄÄR IGEN! För från slutet av november till slutet av januari orkar inte upp bakom berget. Hela huset ligger i skugga. Så när den väl återvänder är det klang och jubeltid. Alla i familjen har lärt sig hålla utkik efter och uppmärksamma första gången det sker. Folke sprang och bytte om till finskjorta för att fira.

Den som kan vara glad för lite får vara glad för mycket. Och jag är väldigt glad över den här synen.

Jag brukar ju ha cremefärgad emalj med grön kant hängande ovanför diskbänken. Men nu vill jag ha den där krispiga kontrasten så jag har bytt till min vita emalj med blå kant istället. Och mina blå kaffekoppar. Tur man har mycket grejer i sina gömmor!

Kaffekopparna hänger på rad under hyllan med en hyllremsa i blåvitt fastnubbad på kanten. Och min doftranka slingrar sig fram. Jag älskar doftranka, det var en av de första blommorna jag fick av Jakob. En doftranka som slingrade sig runt fönstret i mitt flickrum. Den dog såklart med tiden för jag är urdålig på att sköta doftrankor. Får se om den här lever längre? Jag klippte sönder bågen den satt på och trasslade ut den så här. Gillar det mer.

Tycker så mycket om hur de här rummen hänger ihop sedan den blå tapeten försvann. Nu finns ett lugn och en harmoni i färgskalan på nedervåningen. I korgstolen ligger en vepa av ull som förut tillhört min farmor.

Och kolla in det här loppisfyndet. Bonaden betalade jag 30 kronor för. Har aldrig sett något liknande. Känns som ett väldigt tydligt västkusttema. På en av båtarna står det broderat Ada. Är det någon av er som vet vad raden “Det var så hemskt i den mörka natt” syftar på? Är det något internt som bara folk från Bohuslän känner till? Någon strof från en sång eller dikt? Bonaden är extremt välgjord och känns svår att tidsbestämma. Är den riktigt gammal eller ganska ny?

En ny favorit är den hos mig i alla fall!

Så. Det var mitt kök i det första försiktiga vinterljuset, det. Ser fram emot hur det här utvecklar sig.

Jag bastar på torsdagskvällarna. Jakob gör upp eld och först är det min tur och sedan kommer Albin och Emil och bastar med Jakob. Det är en sån fin torsdagstradition, som en ceremoni för att välkomna helgen. Jag låg på den översta laven och hörde vindarna slita i bastun och kände värmen mot min hud och så började jag fundera. Fundera på allting jag gjort annorlunda för min hälsa de senaste åren. Ja, sedan tiden innan jag blev utmattad. Det finns ju självklara saker som att träna mer eller försöka reglera min arbetstid. Men också sånt jag inte riktigt tänkt på är annorlunda. Jag började för mitt inre spalta upp en lista men sedan kom jag på att det kanske kunde vara ett blogginlägg. Kanske kan något ge inspiration till någon annan.

Gemenskap och socialt liv

Jag lever ett mer socialt liv nu än 2014. Eller vi som familj gör det. Den kanske största förändringen är matlaget. Att vi ses en gång i veckan och äter ihop. Men inte bara middagarna utan de små sakerna har förändrats. Som att någon kommer förbi och lånar ens torktumlare, eller att jag tittar förbi på lunchen och småpratar en stund och hämtar en sak jag glömt. Att vi träffas på hundpromenaden eller utanför affären och surrar lite. Jag är mycket mer social än för åtta år sedan.

Jag är heller inte så ensam i mitt bloggande. Jag har två kollegor jag pratar med nästan varje dag. Erica och Charlotte. Med dem kan jag bolla sånt som känns både roligt och jobbigt och fira framsteg ihop.

Jag känner också en större gemenskap i byn. Vi har kommit in mer. Barnen har blivit större och vi har lärt känna många fler föräldrar, fröknar och grannar. Det finns alltid någon att slänga käft med en stund när man handlar, eller småprata med när man möts på idrottsplan och ska åka skidor. Jag känner tillhörighet på ett helt annat sätt. Jag har blivit mer öppen – att ha tre barn har tvingat mig och det har gjort mig gott.

Jag har blivit en person som initierar socialt umgänge. Vi hade inget stort umgänge när jag växte upp – vi umgicks mest med släkten. Och under de första åren efter att jag flyttade hemifrån saknade jag självförtroende. Att ordna en fest, att bjuda många på middag, att vara värdinna och tro att folk ska uppskatta att bli hembjudna till oss. Det har jag övat mycket på och idag ser jag till att förse mig när jag känner att jag behöver umgänge.

Jag har tätare kontakt med mina vänner. Jag och min bästis Elina kan nästan aldrig ses IRL och under pandemin blev det ännu värre. Men då började vi gå telefonpromenader ihop för första gången under vår tjugoåriga vänskap. Plötsligt får jag både motion och kompisumgånge i ett! Väldigt bra för mitt mående.

Arbete

Jag jobbar som sagt inte ensam så mycket längre utan tar in hjälp. Det innebär förstås också en avlastning i arbetet. Jag har ett bättre nätverk nu. Folk att be om råd av vare sig det gäller skattetekniska frågor, tekniskt haveri, strategisk planering eller annat viktigt. Det har minskat pressen på mig.

Jag har reglerat min arbetstid. Fortfarande mycket mindre än folk som har “vanliga” jobb inbillar jag mig. Men fullt tillräckligt för att jag ska må bra. Jag har också hittat fler strukturer och fysiska system som hjälper min röriga tankspridda personlighet att hålla lite ordning på alltifrån mail till postfack och dokumenthantering.

Jag kollar inte mailen på helger och kvällar och har hemligt telefonummer så att det inte ringer folk om jobbgrejer när och hur som helst.

Jag har minskat ner på mängden olika saker jag gör. Ett tag var det ett självändamål att ha så många färger på paletten som möjligt. Nu tycker jag att det finns ett självändamål i att ha färre olika projekt och istället göra dem riktigt bra. Det är absolut en medveten strategi – men också en nödvändighet. Min hjärna klarar inte längre av att ha så många olika projekt igång samtidigt.

Hälsa

Precis innan utmattningen tränade jag väldigt mycket men allt var så hetsigt och kortsiktigt tänkt. Och efter utmattningen har jag haft svårt att alls kunna träna. Det var först 2020 som jag började få någon styrsel på hälsan. Tränar styrka regelbundet, försöka hitta rutiner som främjar vardagsmotion. Det gör mycket för kroppen men kanske ännu mer för min benägenhet för ångest och deppighet.

Jag funderar mycket på och utbildar mig kring hälsa . Läser böcker på temat, lyssnar på poddar. Försöker lära mig mer om både psykisk hälsa, träning och kost.

Jag har haft svårt för meditation och mindfullness tidigare. Egentligen mest för att jag tänkt att det varit flum som inte funkar för mig. Idag gör jag många saker som är ren mindfulness. Små rutiner som att spraya rosendoftande facemist på ansiktet och kudden innan jag somnar. Ta fler långa bad eller ta min torsdagsbastu i ensamhet. Jag har insett att man inte behöver göra sådana här rutiner i något slags saligt tillstånd. Det funkar alldeles utmärkt att genomföra även om man är sur, irriterad och rastlös. Ja det är ju då de gör som mest nytta.

Jag har blivit äldre. Ja, det är ju ingen “bedrift” från min sida utan något som bara händer. Men jag tycker jag blivit en mer kompetent person med stigande ålder. Kompetent som i att förstå hur jag fungerar liksom. Hur jag ska vara mamma till tre barn. Hur jag ska få styrsel på middagar, skolväskor och sommarlov. Jag ser med mer klar blick på mina tillkortakommanden som människa och kan därför hjälpa mig själv att hamna rätt Det är väl det som är att mogna? Jag är väldigt tacksam över kompetensen och den ökade självinsikten som följer med att bli äldre.

Förra fredagen när jag hämtade barnen på skolgården stod jag en lång stund och tog in himlen. En svag strimma ljus vid horisonten. Tänkte nästa fredag ska jag jämföra himlen, se om jag ser någon skillnad. Idag var det ingen svag strimma ljus vid horisonten. Idag var hela himlen försiktigt ljus. Och jag kände ett litet pirr i magtrakten över att mörkret blir allt mindre kompakt.

Barnen har tagit med en kompis hem som ska sova över och spela Minecraft. Jag har köpt fryspizzor till ungarna och några goda ostar till mig och Jakob. Precis lagomt med fredagsstämning. Kommer på mig själv med att njuta av tanken på vardagen som är nu. Decembers kalas och festligheter i all ära men det finns något skönt med oxveckorna. Veta att det bara ska vara så här. Inget särskilt ska hända, vi ska inte resa någonstans, det är inga stora festligheter eller avslutningar. Det är vardag och jag kan fokusera på att laga bra mat, försöka träna flera gånger i veckan och göra mitt jobb. Precis det jag har lust med just nu. Barnen har dessutom hunnit gå två veckor i skolan utan en enda dags vabb. Också det något att fira med tanke på hur hösten såg ut.

Hoppas ni får en fin helg allihopa. Jag ska grädda fryspizzor, smygäta chips och lyssna på Spanarna nu

Nu är det dags för en ny poddcirkel när vi tillsammans lyssnar på och analyserar en podd. Poddlyssnande är visserligen en utmärkt ensamsyssla men efteråt vill man ju följa upp med diskuterande. Och de behöver man ju göra ihop. Särskilt som nästan ingen av mina kompisar lyssnar på samma poddar som jag.

Och den här gången är det En varg söker sin podd och avsnittet Bittra Griller vi ska lyssna på. Ett avsnitt som fick mig att närmast hoppa upp och ner i bilsätet när jag körde hem från stan idag. Det var så mycket jag ville inflika och kommentera.

Ni har tills 25/1 på er att lyssna på senaste avsnittet. Sedan lägger jag upp ett inlägg med mina tankar och så får ni fylla på i kommentarsfältet med vad ni tänker.

Här nedan kan du höra avsnittet. Och är du nyfiken på poddcirkelns upplägg kan du läsa mer om det här

Har du märkt att en jämställd man blivit status för kvinnor idag? Något man skriver om i långa IG-poster till Fars dag. Det är en fjäder i hatten att man minsann lever jämlikt. Ytterligare en sak att bocka av för att vara en modern kvinna. Och ytterligare en sak att känna skam för om man misslyckas.

I somras när bloggaren Krickelin hade ett extremt maxat schema för att kunna göra sin nya bok fick hon en kommentar på sin blogg

En undran när jag läser ditt inlägg….hänger det enkom på DIG att barnen ska ha ett fint sommarlov, hunden ska rastas och mat ska finnas i kylen? Samtidigt som du ska jobba? Har din man samma ansvar när han jobbar? Jag skulle själv bli jättestressad och få tunnelseende, inte så bra grogrund för kreativitet och att hålla långsiktigt. Vem kan ha en sån arbetssituation egentligen? Hoppas ok med dessa ärliga frågor? Jag tror det är lätt för kvinnliga entreprenörer som har hemmet som utgångspunkt, att fastna i entreprenörskapet gällande familjen också.

Jag tror inte att kommentaren var illa menad men när jag läste Kristins svar kändes det som att hon behövde försvara sig. Och jag hade känt likadant. Känner ofta ett behov av att försvara mig. I somras fick jag en kommentar om hur synd det var om mig för att jag verkar få göra allting själv och “hur många timmar i veckan träffar du egentligen din man?” En helt naturlig fråga till vilken bondhustru som helst. Bönder jobbar ju jämt på sommaren. Men om det var sin ömma medkänsla hon ville förmedla ja då misslyckades hon kapitalt. Det kändes mer som ett elakt tjuvnyp. Som att jag gjorde något fel. Som att jag var misslyckad, Samma sak har jag sett att Lady Dahmer fått utstå. Många ifrågasätter till exempel att hon som feminist går med på att hennes man är familjens huvudsakliga försörjare. Vad statuerar hon för exempel för sina barn egentligen?

Absolut. Det är viktigt att fundera på dessa saker. Men om man nu värnar en kvinna så mycket – ställ de försåtliga frågorna till hennes man istället! Blir tokig på att kvinnor alltid ska hålla på och försvara sin livssituation. Särskilt som många kvinnor redan har en kamp hemma kring jämställdhetsfrågor. Måste de också försvara sig för fan och hans moster för att inte framstå som misslyckade offer? Varför naggar det på en kvinnas status om hon har en man som inte tar sitt ansvar hemma? Varför betraktas det som kvinnans bedrift om hennes man drar ett lika tungt lass? I mitt stilla sinne undrar jag alltid om dessa superjämställda förhållanden som skildras av kvinnor verkligen överensstämmer med verkligheten eller kryddas för att se bättre ut? Och vem tjänar i sådana fall på det? Inte kvinnorna i alla fall.

Min vän Erica brukar säga att min generation kvinnor har det värre än hennes – eftersom vi blivit itutade att det GÅR att leva jämställt medan hon som är tolv år äldre än mig inte gör sig några illusioner om att det är möjligt. Kanske är det så? Kanske dröjer det flera generationer till innan vi är framme? Jag skrev en gång om att feminism inte är att leva som man lär. Feminism är att göra analysen att det finns strukturer i samhället som gör det jäkligt svårt att kunna leva som man lär. Viktig skillnad. För i samma stund som kvinnor måste leva som de lär för att få tala om jämställdhet – i samma stund skuldbelägger och tystar vi dem.

Jag är så trött på att kvinnors liv ska vändas mot dem så fort de diskuterar jämställdhet. Jaha du är för delad föräldraförsäkring – men hur många dagar tog din man ut egentligen? Jaha du är mot skeva skönhetsideal – men själv färgar du minsann håret och försöker hålla dig smal?  Jaha, du är mot lönediskriminering men själv har du valt ett klassiskt kvinnligt låglöneyrke? 

Den här synen på feminism bottnar i föreställningen att man inte duger som feminist om man samtidigt diskrimineras av en man. En mycket märklig hållning då feminismen budskap är att kvinnor är förtryckta genom strukturer i samhället. Med detta sätt att resonera diskvalificerar vi ju varenda kvinna från att kalla sig feminist. Men det gör också att en kvinna som försörjer sig själv utan stöd från en man hålls fram som en god feminist – trots att hon kan vara motståndare till alla värderingar som feminismen står för. Eller att en politisk ledare som Margret Thatcher anses feministisk trots att den enda kvinna hon gjorde något för var sig själv.

Tips om du vill ifrågasätta strukturer: Fråga inte en kvinna varför hon tar all föräldraledighet. Fråga en man varför han inte tar någon alls.

För mitt inre tänker jag på året som en klocka. Det kanske är den vanligaste bilden av tid? Att månaderna följer klockans form. Att januari ligger mellan tolv och ett och februari mellan ett och två. Sommarhalvåret är mellan klockan fyra och klockan åtta ungefär. Ja ni förstår. Och när jag tänker på tiden så känner jag alltid en fadd, trist känsla när jag tänker på månaderna som ligger sju månader bakåt från var jag än befinner mig.

När jag tänker på jul, allhelgona och oktober ryser jag av obehag. Men faktiskt även när jag tänker på en solig varm dag i augusti. Det känns fel fel fel! Fem månader fram är däremot rakt av njutbart! Och det som ligger just strax framför mig är det absolut mest lockande. Som det här:

Att slänga i mig något snabbt till lunch en solig vårvinterdag. Och sedan dra iväg och åka. Flina mot solen varje gång den träffar ansiktet mellan trädstammarna. Göra mig till en liten boll i nedförsbackarna och känna suget i magtrakten när jag får fart.

Månadsskiftet februari/mars när solen börjar bli så varm att den gör verandan beboelig. Ute kan det blåsa pinvindar men här inne kan det bli 25 grader. Vi äter våfflor, kisar mot solen och när alla andra i familjen droppat av lägger jag mig en stund på kökssoffan och låter mig bli helt varm och solmatt.

Eller att möta våren på Holmön med matlaget. Ön ligger nästan en månad före oss i årstiderna. Så hoppingivande att vara där i början av april när isen fortfarande ligger tjock hemma på vår sjö men havet är öppet, blått och löftesrikt.

Jag längtar efter att köpa den första lilla krukan med vårblommor. Penséer eller påskliljor. Ställa ut på bron under högtidliga former. För att någon dag senare se en yrvaken humla komma svävande över snön och sätta sig i blomman och frossa.

Vakna i ett ljust sovrum där solen gör ögonlockens insida guldfärgad och jag flyger istället för kravlar mig ur sängen och startar dagen.

Så mycket fint det finns att se fram emot!

För precis en vecka sedan satte jag igång med mina vettiga rutiner igen. Låter så outhärdligt flåshurtigt men det är alltså inget märkvärdigt egentligen – bara att jag tagit mina första träningspass på flera veckor och slutat äta snask flera gånger om dagen. Försöker nu koncentrera det eventuella snaskandet till helgen istället. Och inta lättare, bättre måltider med mer grönsaker och protein på veckorna. Inga konstigheter. Jag gör inte längre något med en manisk energi och peppiga utrop som NU KÖÖÖR VI. Nej snarare praktiserar jag stillsam beslutsamhet.

En vecka har i alla fall gått och det känns så skönt att vara på banan igen. Bara att veta att jag rör mig i den riktning jag vill höjer mitt humör. Under den här veckan har jag åkt längdskidor en gång, tränat ett styrkepass på gymmet och gått på två långpromenader. Jag har försökt komma iväg på ytterligare två skidpass men de har stoppats av stormvindar. Men jag har i alla fall försökt. Och bara det fascinerar mig. För några veckor sedan kändes det helt oöverstigligt tråkigt och jobbigt att ens gå en långpromenad. Jag är som en tung sten man måste sätta i rullning genom att försiktigt putta på den gång efter gång. Fast nu behövs färre och färre putt. För några år sedan tog det månader av puttande och vaggande innan jag äntligen kom i rullning.

Dit mina tankar går dit går jag. Så jag behöver marinera mig i inspiration. Det dumma är att jag inte börjar marinera mig förrän jag redan kommit igång litegrann. Samma sak varje gång. Direkt eter träningen slog jag på Kropp och Själs avsnitt Kickstarta Året. Sedan började jag lyssna på Anders Hansens Depphjärna som ljudbok. Så mycket bra hälsopepp! Direkt börjar jag också prata mer om träning och kost med Jakob (han är det bästa bollplanket för mig). Men jag vet att så fort jag är i en period med lite sämre kostvanor och mindre träning – då slutar jag prata hälsa med honom. Då slutar jag lyssna på ljudböcker om hälsa och träning. Då slutar jag med allt sånt som motiverar mig. Det är så dumt.

Dit he bär, dit bär’e säger man i Västerbotten. Vilket på rikssvenska helt enkelt betyder att det bara går åt ett håll när det väl börjat. Och nu går det åt andra hållet igen för mig. Önskar bara att jag inte var en sån klyscha. Lite mindre allt eller inget. Men nu är jag som jag är och då får jag väl jobba med det jag har.

Kolla in min träningsplan – och sno gärna det som kan funka för dig!

Så kommer du i gång

Hitta träningsglädjen!

Den stora träningsfloppen!

Nytt år, nya mål (36 pass fram till påsk)

Sånt som är bra att ha

Att träna i rätt grejer är verkligen A och O. Man känner sig snabbare, starkare och proffsigare om man har bra kläder, bra musik och rätt utrustning.

När jag började träna hos min PT Ida kom jag dit i en stor t-shirt med målarfärgsfläckar och ett par tights med uttöjda knän och sliten bak. Plus nedtrampade gamla gympisar. Ingen vattenflaska och ombytet i en ICA påse. Det GÅR förstås. Ja det gick till och med utmärkt. Men det är roligare när man känner sig lite fin än när man känner sig som något hämtat från botten av en soptunna.

Mina BÄSTA tights kommer i alla fall från Svenska Ninepine och heter Asana Legging. Min syster tipsade mig om dem. Höga i midjan, matta och med en stadig kvalitet som håller allt på plats. Blir INTE genomskinliga vid squats vilket är ett stort plus. Kostar lite mer men jag brukar passa på när det finns rabattkod eller så. Vid black friday hade det tex 50 % rabatt. Ninepine planterar dessutom ett träd för varje order vilket känns som en bra grej om man nu ändå ska köpa något nytillverkat.

Vattenflaskor blir lite olika varje gång och en urdiskad Pepsiflaska går såklart utmärkt. Men min favorit är denna variant. En rostfri flaska med ögla att bära den i. Vattnet smakar så gott i den!

Mina välanvända träningsskor. De fick jag i present av Jakob när jag fyllde år. Nike Zoom Pegasus 37 – ett par utmärkta löparskor men jag tränar också på gymmet i dem. Fast jag vet att jag för ergonomin borde satsa på ett par separata skor för det ändamålet.

Varför sitter alla träningströjor åt kring magen? Tycker det är skönt när det finns lite vidd i dem. Stadiums eget märke SOC har prisvärda träningkläder i fina färger – de flesta träningstopparna jag har kommer därifrån. Tycker om modellen W CORE TEE som jag har i några olika utföranden. Samt den här modellen som har långa tighta ärmar men med mycket vidd i nederdelen. Skulle direktlänkat om jag bara hittat igen den exakta modellen i deras webbshop.

Fick hem ett pressbud med dessa ekologiska bars från svenska Moonvalley och sedan dess ÄLSKAR jag dem. Konsistensen är perfekt (typ som lite hårdare pepparkaksdeg) och till skillnad från många bars som smakar syntetisk vanilj och konstig kolasås smakar dessa friskt och fräscht. Bars är såklart inget måste bara för att man tränar men jag gillar att ha liggande i träningsväskan för snabb påfyllning – eller så tar jag dem som mellanmål när fantasin tryter. Deras Endurance Fuel som man kan blanda i sitt vatten och ha med på utflykt är också bra!

Min träningsväska är en svart bag från Adidas. Köpte typ första bästa vilket jag ångrar nu. För den här har inget separat skofack och det vore ju mycket fräschare. Man kan ju såklart sätta skorna i en påse i väskan så det är inget stort problem. Men onödigt att jag inte tänkte på det.

I min sportbag har jag utöver träningskläder alltid deo, hänglås, tuggummi, våtservetter, vattenflaska, tamponger, alvedon, extra underkläder och torrschampo med mig.

Sport-bh tycker jag är svårt. De flesta ger sån ful silhuett. Känns som man har en limpa bröd innan för kläderna. Föredrar sporttoppar med formpressad kupa för lite bättre definition och stöd. Den här köpte jag på rea och den kommer från Röhnisch. Superskön!

Bra trosor att träna i är hopplöst att hitta. Förstår inte att folk kan träna i string. Känns det inte som att ha tandtråd i rumpan? Jag har ETT enda par bra träningstrosor och de är typ tio år gamla från Craft. Med meshtyg i svanken. Håller formen ännu men jag tror att de slutat tillverkas. Annars tränar jag i seamless trosor från Lindex men det är inte så skönt det heller. Har ni några tips?

Avslutar med min träningslista just nu. Sök på CLARAS LÖPLISTA på Spotify. Den här har jag i skidspåret och får så mycket pepp. Egentligen är den enda träningslåt man verkligen behöver Work Bitch med Britney Spears. Men det kan ju bli lite enahanda i längden.