Dags för del 4 med svar pÄ frÄgestunden. Del 1, 2, 3, hittar ni hÀr.
Har barnen nÄgra aktiviteter pÄ fritiden och hur ser du pÄ det?
Jag tror att vĂ„ra barn har haft ovanligt fĂ„ aktiviteter jĂ€mfört med mĂ„nga andra. Men det Ă€r för att vi tycker att fri lek och egen tid att disponera Ă€r otroligt viktigt. Jag avskydde att ha en massa aktiviteter nĂ€r jag var barn och hade inga problem att roa mig sjĂ€lv. Och jag har kĂ€nt likadant för mina ungar, som dessutom tydligt visat att de föredrar att vara hemma i lugn och ro. Men nu nĂ€r de Ă€r Ă€ldre sĂ„ har det blivit lite mer. De gĂ„r pĂ„ scouterna en gĂ„ng i veckan och skidtrĂ€ning i byn, som Ă€r vĂ€ldigt prestigelös och lekbetonad. Det Ă€r de enda “ordnade” aktiviteter de har.
Men dĂ€rutöver har vi ju matlag varje tisdag och pĂ„ torsdagarna brukade de ofta spela rollspel med nĂ„gra kompisar i byn och deras pappa. SĂ„ trots att det “bara” Ă€r tvĂ„ organiserade aktiviteter per vecka finns ju inte sĂ„ mycket ledig tid kvar.
Hur ser era rutiner ser ut pÄ mornarna? HÀr Àr mest bara tjat och sura miner av att behöva gÄ upp tidigt och dessutom tvingas att Àta nÀr man egentligen vill sova. Har du tidsgrÀns pÄ kvÀllen för att de ska vakna i tid?
Jag har uselt morgonhumör, sÄ för oss Àr det bÀst att vi delar upp mornarna lite. Jakob stiger upp vid 06.30, kallbadar, gör upp eld och förbereder frukost till barnen. Sedan vaknar pojkarna vid 06.50, Àter frukost och tar det lugnt. Och sedan vid 07.15 promenerar Jakob och Essa till kontoret och ungefÀr dÄ stiger jag upp (ifall jag jobbar hemifrÄn den dagen. Jobbar jag i stan och behöver göra mig iordning stiger jag upp 06.45).
Jag ser till att barnen fÄr med sig sina skolgrejer och rÀtt ytterklÀder och vid 07.40 brukar vi gÄ ut till bilen. DÄ skjutsar jag storbarnen och lÀmnar Ulf. Sedan Äker jag hem igen, matar fÄren, Àter frukost och sÀtter igÄng med arbetsdagen. NÀr det Àr barmark brukar jag istÀllet cykla med barnen.
PÄ vardagskvÀllar lÀgger vi Ulf strax efter 19. Storbarnen ska sova vid 20.30.
Förut fick barnen se pÄ skÀrm pÄ morgonen vilket var en vÀldigt dÄlig ide. För visst Àr det mysigt att starta dagen under filtarna i tevesoffan och Àta frukost i lugn och ro. Men vem har lust att Äka hemifrÄn dÄ? Nu fÄr de inte ha nÄgon skÀrm alls pÄ mornarna och följden Àr att de efter en timma brukar vara rÀtt rastlösa och sugna pÄ att gÄ till skolan och trÀffa kompisar.
Hur gör du för att rĂ€cka till som mamma? Man fĂ„r sĂ„ lite âfamiljetidâ i veckorna och pĂ„ helgerna kĂ€nns det som barnen slĂ„ss om uppmĂ€rksamheten.
Jag tycker ocksĂ„ att det Ă€r svĂ„rt. Eller rĂ€ttare sagt – tiden kanske rĂ€cker till barnen men dĂ„ rĂ€cker den inte till sĂ„ mycket annat. Dessutom Ă€ter ju barnrelaterade saker som förĂ€ldramöten och tandlĂ€kartider enormt mycket av ens arbetstid. Sedan höstterminens start har vi haft drygt 20 tillfĂ€llen totalt med tandlĂ€kare, optiker, utvecklingssamtal, förĂ€ldramöten, övriga skolmöten och doktorsbesök. DĂ„ har jag Ă€ndĂ„ tre fullt friska och vĂ€lfungerande barn. Men det Ă€r liksom nĂ€stan en halv arbetsdag i veckan som gĂ„r Ă„t till sĂ„nt?
Mitt knep för att barnen ska kÀnna att man har tid för dem Àr att sÀtta sig ner i lugn och ro med en kaffekopp. LÀgga bort mobilen och signalera med hela kroppen att man finns dÀr tillgÀnglig. För att gosa, diskutera eller brÄka med. SÄ fort jag slutar fara runt som en skÄllad rÄtta kommer Àven mina barn till ro och kÀnner lugnet. DÄ minskar klÀngigheten.
VarifrÄn kommer barnens namn/ hur resonerade ni kring namnvalen/ har de fler namn? Tycker namn Àr sÄ kul
Namnet Bertil kom till oss nĂ„gra dagar efter att han fötts. Jag gillar ju gamla namn och min farfar hette Bertil. Folke tog vi för att en kompis precis innan döpt sitt barn till Stig vilket varit vĂ„rt första alternativ. Ălskar dock namnet Folke som kĂ€nns robust och fint. MĂ„nga Ă€ldre undrade om vi döpt barnen efter Folke och Bertil Bernadotte – men det gjorde vi alltsĂ„ inte. Ulf Ă€r ett kĂ€rt slĂ€ktnamn och sĂ„ Ă€r ju namnen Bertil och Ulf sĂ„ fina ihop – som de underbara pojkarna i Ulfs Starks bok Kan du vissla Johanna?
VĂ„ra barn har tvĂ„ mellannamn vardera, valda efter olika slĂ€ktingar. Och hemma kallas barnen mest för Berra, Uffe och Hokka. Det var Ulf som inte kunde sĂ€ga Folke som liten och dĂ„ blev det Hokka istĂ€llet – vilket lever kvar.
Jag upplever att du sĂ€llan dömer andra eller bryr dig vad andra tycker vilket Ă€r mycket befriande! Tex att du svĂ€r ibland, tycker det Ă€r fine att Jakob dricker alkohol…Min erfarenhet Ă€r att en del som gĂ„r i kyrkan bĂ„de ska vĂ€lkomna alla men Ă€ndĂ„ har en viss dömande ton mot de som gör âfelâ⊠Hur resonerar du kring detta? Har du upplevt detta eller varit en sjĂ€lv och numera Ă€ndrat ditt tankesĂ€tt?
Tack, det var vĂ€ldigt fint sagt – jag hoppas att det stĂ€mmer! Jag tror att jag Ă€r ganska frisinnad eftersom jag sjĂ€lv alltid kĂ€nt mig “fel” i alla sammanhang. NĂ€r jag blev kristen var jag för vĂ€nster och för feministisk. Och för vĂ€nsterfeministerna var det suspekt att jag blivit frĂ€lst. Och i alla sammanhang utom de kristna har det varit konstigt att vara nykterist. Jag kĂ€nner inte att jag hör hemma helt och hĂ„llet nĂ„gonstans och dĂ€rför har jag heller inte sĂ€rskilt polisande instĂ€llning till vad andra gör.
Hur gör ni med barnens skÀrmtid? Jag fÄr alltid ont i magen av dina inlÀgg om nÀr barnen leker i timmar ute, bygger kojor, gÄr pÄ egna upptÀcktsfÀrder mm. Allt som jag egentligen hade velat att mina barn skulle göra.
Det Ă€r svĂ„rt med skĂ€rmtid. Just nu har vĂ„ra barn tvĂ„ timmar per dag (mobil, padda, dator, tv inrĂ€knat) och det har vi kommit fram till tillsammans genom att diskutera hur hjĂ€rnan och kroppen pĂ„verkas av skĂ€rmar, samt hur inaktiv och stillasittande man kan bli. De knorrar inte över skĂ€rmtiden – men begrĂ€nsade vi den inte skulle de sitta mycket mer.
Men jag tror inte pÄ ett förÀldraskap som gÄr ut pÄ att peka pÄ barnen och sÀga vad de ska göra. Jag tror pÄ att leda genom sitt eget exempel. Om man inte vill att barnen ska glo i mobilen kanske man sjÀlv fÄr sluta med det. Om man vill att barnen ska lÀsa böcker kanske man sjÀlv fÄr börja med det. Om man vill att barnen ska gÄ ut sÄ fÄr man sjÀlv gÄ ut. Det Àr pissjobbigt. Men det hjÀlper.
Ăr det skillnad pĂ„ att vara pojkmamma och flickmamma tror du?
Ja absolut, jag mÀrker det nÀr jag diskuterar med min syster som bara har flickor. Samma typ av problem ter sig ofta vÀldigt olika beroende pÄ kön. Men det beror förstÄs mest pÄ inlÀrd kultur och olika förvÀntningar. Hade jag fÄtt en dotter nu skulle jag nog bli vÀldigt medveten om skillnaderna i barnuppfostran mellan flickor och pojkar. SÀkert skulle jag banna mig sjÀlv för sÄnt jag har gjort annorlunda utan att tÀnka pÄ det.
Men en sak som Àr skön med att vara mamma till pojkar Àr att jag inte alls kÀnner lika stark press pÄ mig sjÀlv som kvinna. Alla mina vÀnninor med döttrar verkar bÀra ett tungt förebilds-ok. Det gör jag inte alls pÄ samma sÀtt. Det faller ju pÄ Jakob.
Jag tycker det skulle vara intressant att höra dina tankar kring att du har tre söner. Ăr det nĂ„got du sjĂ€lv funderat kring? Hade du velat ha en dotter? Har andra kommenterat att du endast har söner?
Jag har alltid drömt om döttrar och varit övertygad om att jag skulle fĂ„ en flicka varje gĂ„ng jag varit gravid. Nu blev det inte sĂ„ och Ă€ven om jag fortfarande kan mysa av tanken pĂ„ en dotter sĂ„ Ă€r jag sĂ„ oerhört lycklig över mina söner. Jag som aldrig haft bröder tycker att det Ă€r sĂ„ utvecklande att fĂ„ se pojkar vĂ€xa upp. Och helt Ă€rligt Ă€r det asmysigt att vara den enda kvinnan i familjen, vara pojkmamma och den trygga matriarken. Ibland nĂ€r jag stĂ„r och lagar mat Ă„t mina söner och deras höggludda kompisar – ja dĂ„ kĂ€nner jag mig som en mĂ€ktig italiensk matrona. Kan bara tĂ€nka mig hur det kommer vara nĂ€r de Ă€r stora och kommer hem och hĂ€lsar pĂ„ – lĂ„nga, skĂ€ggiga och beskyddande om sin lilla mamma.
Innan jag fick egna söner tyckte jag att pojkar var sĂ„ onödigt bröliga, högljudda och fysiska med varandra. Och det Ă€r mina söner ocksĂ„ – för det Ă€r ju mycket energi som mĂ„ste ut. Men förut trodde jag att det stod i motsatsförhĂ„llande till att vara mjuk. Det gör det inte. Det existerar samtidigt. Mina pojkar Ă€r ocksĂ„ gosiga, keliga, kĂ€rleksfulla, omtĂ€nksamma, förstĂ„ndiga, snĂ€lla och mysiga. Och riktiga mammagrisar.
Jag inser ocksÄ att en stor anledning till att jag velat ha döttrar Àr för att fÄ Äterskapa det fina systerskapet jag och min egen syster har. Men det ser jag nu vÀxa fram mellan sönerna istÀllet. De Àr sÄ otroligt tajta, lojala och kÀrleksfulla mot varandra.
Jag vet att det Ă€r ett kĂ€nsligt inlĂ€gg att skriva om – men jag försöker gĂ„ ner i vikt och det kĂ€nns omöjligt. Vill bli inspirerad till att kĂ€nna att det gĂ„r att tappa nĂ„gra kilon sĂ„ min frĂ„ga Ă€r egentligen: Hur gör och tĂ€nker du för att tappa kilon?
Onsdagens poddavsnitt av Wollin & Clara kommer faktiskt handla precis om detta. HĂ„ll i hatten!
Jag lever inte som jag vill och hittar aldrig motivationen eller knepen för att upprÀtthÄlla ett liv som jag önskar.. (kanske vÄgar jag inte tro pÄ ett gott och drömmigt liv?) Har det hÀnt dig nÄgongÄng? Har du nÄgra tips..?
Ja det Ă€r vĂ€l det som hela livet handlar om pĂ„ sĂ€tt och vis. Vad man drömmer om och önskar – och vad man sedan förmĂ„r med tanke pĂ„ omstĂ€ndigheterna? Jag tror att det Ă€r viktigt att förstĂ„ att viljestyrka och motivation Ă€r nĂ„got flyktigt och att man mĂ„ste skapa hjĂ€lpsystem som trĂ€der in nĂ€r viljestyrka och motivation falnar. Jag tror ocksĂ„ att det Ă€r viktigt att förstĂ„ att om man vill tillföra nĂ„got i livet sĂ„ mĂ„ste man vĂ„ga plocka bort annat. Vill man Ă€ta bĂ€ttre, trĂ€na, trĂ€ffa sina barn mer eller sova bĂ€ttre – dĂ„ kanske nĂ„got annat mĂ„ste minskas ner pĂ„ först?
Jag har ocksĂ„ anvĂ€nt min ilska och mitt missnöje över saker som en drivkraft till förĂ€ndring. Som ilskan nĂ€r jag en solig majdag sitter pĂ„ ett hotell i en frĂ€mmande stad och gör ett trĂ„kigt jobb – istĂ€llet för att vara i min trĂ€dgĂ„rd och kratta. Det har hĂ€nt alldeles för mĂ„nga gĂ„nger för att det ska fĂ„ hĂ€nda igen!
Jag har lÀnge funderat pÄ hur du kÀnner inför att din syster valt att bo sÄ lÄngt bort frÄn bÄde dig, familjen och hemtrakten, för jag har samma situation. Jag kan bli lite avundsjuk pÄ kompisar som har syskon och syskonbarn nÀrmare och som kan ses en eftermiddag för en utflykt eller som kan hjÀlpas Ät med hÀmtning pÄ förskolan. Jag kÀnner att vi missar sÄ mycket vÀrdefull tid tillsammans, speciellt nu nÀr barnen Àr smÄ.
Ja, det dĂ€r tĂ€nker jag ocksĂ„ pĂ„ ibland. Jag stĂ„r ju sĂ„ nĂ€ra min syster – sĂ„ tĂ€nk vad kul om vi bott nĂ€rmre varandra? Men min syster och hennes man har ju ett sĂ„ bra liv dĂ€r nere. Och dĂ€r har de karriĂ€rer som de aldrig skulle kunna ha i UmeĂ„. Jag ser det inte heller som att hon valt att bo lĂ„ngt bort. Hon valde ett jobb och hittade kĂ€rleken dĂ€r och dĂ„ behövde hon bli kvar.
Och nĂ€r vi vĂ€l ses – sĂ„ ses vi ordentligt. Jag vet ingen annan som bor nĂ€ra sin syster och sedan fĂ„r njuta hennes och syskonbarnens sĂ€llskap under sitt tak under ett helt jullov. SĂ„nt kan man dĂ€remot göra nĂ€r man bor lĂ„ngt ifrĂ„n varandra och kommer och hĂ€lsar pĂ„. Och det skapar en annan sorts nĂ€rhet. Stort plus ocksĂ„ för att mina systerdöttrar pratar sĂ„ jĂ€dra gullig och grov BorĂ„sdialekt.
Mina barn tycker dock att det Àr vÀldigt orÀttvist att just deras kusiner ska bo sÄ lÄngt bort. MÄnga barn pÄ deras skola har ju kusiner och tremÀnningar i sin egen klass (inte helt ovanligt i en liten by) och det drömmer förstÄs vÄra barn ocksÄ om.
Jag undrar ofta över hur ni hinner med sÄ mÄnga aktiviteter under en dag. Ofta Àr det flera utflyktsmÄl samt ett eller tvÄ bad ocksÄ. Vad Àr ditt knep för att orka? Hur orkar barnen?
För att ge lite kontext till frÄgan sÄ kom den alltsÄ i slutet av sommarlovet. Men liknande frÄgor kommer dÄ och dÄ. Och sanningen Àr vÀl att sÄnt som jag sjÀlv tycker Àr kul (bad, utflykter, loppisturer etc) det orkar jag driva igenom eftersom det ger mig massa energi. Och dÄ orkar jag ocksÄ göra det bra och roligt för barnen.
Men sedan kan saker ocksĂ„ se sĂ„ mycket “mer” ut nĂ€r man skriver om det. Varje sak blir liksom en stor grej nĂ€r man har flera bilder pĂ„ badet, cykelturen eller vad det nu Ă€r man gjort. Men i sjĂ€lva verket kanske det bara höll pĂ„ i typ fyrtio minuter. Och det Ă€r ju inte sĂ„ lĂ„ng tid ?
Det brukar jag ocksĂ„ tĂ€nka pĂ„ nĂ€r jag ser kĂ€ndisar pĂ„ bild ihop. Jag fĂ„r alltid kĂ€nslan av att de kĂ€nner varann sĂ„ bra. Men efter att sjĂ€lv ha gjort diverse teveprogram och morgonsoffor sĂ„ vet jag ju att man kanske spendera en kvart totalt med den andra personen. Men bara för att det finns en bild pĂ„ oss ihop sĂ„ kĂ€nns det “mycket” och som att man Ă€r bundis med varandra.
Min poÀng: saker som fotograferas och beskrivs framstÄr ofta som sÄ mycket mer speciella.
Har du blivit mindre religiös med Ă„ren – eller Ă€r det sĂ„ att om du skriver om det sĂ„ fĂ„r du mĂ„nga konstiga kommentarer?
Jag har kanske blivit mindre religiös men inte mindre troende. NÀr jag bodde i stan var jag med i en bönegrupp, gick ofta pÄ gudstjÀnst och var engagerad i kyrkans lovsÄngsteam och sÄdÀr. Jag saknar att engagera mig i kyrkan och planerar att börja göra det mer.
Vad har du för udda vanor?
Haha, flera stycken. Men en vana sedan nĂ„gra Ă„r tillbaka – det Ă€r att plocka svarta hĂ„rstrĂ„n frĂ„n benen med en pincett. Jag har pannlampan pĂ„slagen och lyssnar pĂ„ podd samtidigt som jag jagar de svarta hĂ„rstrĂ„na bland allt ljust fjun pĂ„ benen. Meditativt sĂ„ det förslĂ„r. Kan sitta i timmar.
Vad Àter du helst nÀr du ska moffa snacks?
Chips och choklad.
Trender bland influencers du inte begriper/fnissar Ă„t?
En sak jag tĂ€nkt pĂ„ sĂ„dĂ€r generellt Ă€r bristen pĂ„ unika idĂ©er. Eller snarare att folk inte kĂ€nner ett större stolthet i att komma pĂ„ nĂ„got eget. NĂ€r influencer nummer 273 i ordningen visar hur man sĂ„r luktĂ€rter eller viker en julstjĂ€rna av brunt kraftpapper – dĂ„ fattar jag noll. Det Ă€r sĂ„klart ofrĂ„nkomlig att vissa ideer Ă„terkommer. Men om nĂ„gon annan hinner före mig med att göra samma en idĂ© jag sjĂ€lv har tĂ€nkt ut – dĂ„ brukar jag steka den. Just för att det inte ska kĂ€nnas gjort.
Jag har nyligen startat eget och jobbar hemifrÄn. Kreativt skrivarbete. Hur gör man för att fÄ rutiner och vara motiverad och kreativ och allt det dÀr?
HÀr finns ett gammalt inlÀgg jag skrivit med nÄgra olika tips.
Kanske alldeles för skvallrigt och flashbackigt, men Àr det en beef mellan dig och Billgren/Wood??
Jag har inget otalt med nÄgon influencer alls vad jag vet.
Jag har lĂ€nge haft en liknande fundering, fast mer allmĂ€n. Ăr ni influensers kollegor som man Ă€r inom andra yrken? Kanske en töntig frĂ„ga. Jag ser framför mig hur ni har APT och âspeglingarâ (nĂ€r man gĂ„r igenom dagen eller svĂ„ra/ jobbiga hĂ€ndelser). KĂ€nns som en vĂ€ldigt hĂ„rd bransch.
Hahaha – apt skulle definitivt behövas! Och ja, mĂ„nga influncers Ă€r ju kompisar. Om man tex bor i Stockholm och gĂ„r pĂ„ samma event och ligger pĂ„ liknande plattformar sĂ„ tror jag att det Ă€r vanligt att man blir vĂ€nner, bollar och delar erfarenheter. Och det Ă€r nog toppen att ha mĂ„nga influencerkompisar. Man driver trafik och följare till varandra och kan frĂ„ga om rĂ„d nĂ€r det gĂ€ller kunder och prissĂ€ttning. Men jag Ă€r dĂ„lig pĂ„ att nĂ€tverka pĂ„ det sĂ€ttet.
Jag lĂ€ser ganska mĂ„nga bloggar som delvis tjĂ€nar sitt uppehĂ€lle pĂ„ bloggen och en del (tyvĂ€rr allt fĂ€rre) som bara delar sitt liv eller sitt intresse eller sina Ă„sikter. Men i min bekantskapskrets sĂ„ lĂ€ser vĂ€ldigt fĂ„ bloggar och det Ă€r ALDRIG nĂ„got man diskuterar. Jag fĂ„r intrycket av att bloggar anses vara lite töntigt och inget man skyltar med, nĂ€stan som att sĂ€ga att man lĂ€ser Hemmets journal eller nĂ„t. SĂ„ till min frĂ„ga. Hur upplever du att statusen Ă€r pĂ„ att blogga. AlltsĂ„ â inte yrket, utan pĂ„ att blogga i sig. Tycker bĂ„de att det skulle intressant att höra dig resonera och fĂ„ ta del av lĂ€sarnas reflektioner i kommentarsfĂ€ltet efterĂ„t.
Ja det har ju definitivt skett en skillnad pĂ„ den hĂ€r fronten. För tio Ă„r sedan hade var och varannan tjej en blogg. Idag har nĂ€stan alla gĂ„tt över till instagram istĂ€llet och det förstĂ„r jag pĂ„ ett sĂ€tt – eftersom det Ă€r mycket lĂ€ttare att komma igĂ„ng och mindre krĂ€vande att underhĂ„lla. Men jag tycker förstĂ„s att det Ă€r trist eftersom formatet inte tillĂ„ter lĂ€ngre texter eller att man kan bre ut sig kring teman och Ă€mnen. DĂ€remot Ă€r det toppen med storiesfunktionen och det smidiga kommenterandet.
Men nĂ€r tillflödet av bloggare minskat har ju ocksĂ„ tillflödet av nya blogglĂ€sare minskat. Det Ă€r trĂ„kigt. Statusen pĂ„ att blogga har alltid varit lĂ„g – men nu pratar man ju snarare om termen influencers – och den titeln har ju om möjligt Ă€nnu lĂ€gre status.
Ănda sedan jag började blogga för sjutton Ă„r sedan har folk pratat om bloggens död. Men bloggen kommer inte att dö ut. De som har stora plattformar och förstĂ„r att vĂ„rda dem kommer kunna fortsĂ€tta skriva sĂ„ lĂ€nge nĂ„gon vill lĂ€sa. SjĂ€lv Ă€lskar jag att lĂ€sa bloggar och letar efter nya med ljus och lykta!
Att arbeta som bloggare tycker jag bara har blivit roligare i takt med att jag professionaliserat det. Ju mer tid och energi man lĂ€gger pĂ„ nĂ„got – desto viktigare blir det ju för en. Men jag tar inte illa upp nĂ€r nĂ„gon tycker att bloggar Ă€r trams eftersom jag vet att jag inte sysslar med trams. Jag vet ocksĂ„ att min egen framgĂ„ngsfaktor genom Ă„ren har varit att hĂ„lla i, nöta pĂ„ och sitta still i bĂ„ten genom stormiga tider. Och det har jag inga problem att fortsĂ€tta med. Ingen vet om instagram eller tiktok kommer vara lika populĂ€ra om tio Ă„r – eller om apparna ens kommer att existera. Men ingen kan ta ifrĂ„n mig den hĂ€r plattformen eftersom jag byggt den sjĂ€lv. Det Ă€r sĂ„ otroligt motiverande – och om tio Ă„r till tror jag att den hĂ€r platsen kommer att ha vuxit, utvecklats och fĂ„tt en helt annan betydelse Ă€n nu.
Vad för fenomen fÄr dig att se rött/ bli fullskaligt provocerad?
VÀldigt mÄnga saker. Inte bara stora, viktiga saker. Utan ocksÄ smÄ perifiera. Jag Àr kÀnd för mina upphetsade lÄnga rants (frÄga bara matlaget) som kan handla om vad som helst som jag stör mig pÄ. En politiker, en jobbig förÀlder pÄ ett förÀldramöte, eller en orimlig Äsikt. Men dessa rants har jag ju för att det Àr kul och renande. De pÄverkar mig inte pÄ djupet och de Àr hastigt övergÄende. Jag tror dÀremot att jag pÄ ett mer ytligt socialt plan uppfattas som ganska snÀll och glad och tolerant. Och det stÀmmer paradoxalt nog ocksÄ.
Vad upplever du Àr den största missuppfattningen folk har om dig som person?
Jag upplever att mĂ„nga har en bild i huvudet frĂ„n typ 2009 dĂ„ de sĂ„g en ung tjej med femtiotalsklĂ€nning och en degbunke och ba “MEN GUD VILKEN PRĂKTIG, MESIG HEMMAFRU SOM TYCKER ATT KVINNOR SKA FĂDA BARN OCH STĂ
VID SPISEN”. Och sedan dess har den tanken kanske aldrig omprövats. Men ni som följer min blogg regelbundet vet ju att det finns fler sidor.
Romantiserar du gamla tider eller andra lÀnder eller Àr du bara alltid nöjd med det liv du har?
Jag Ă€r vĂ€ldigt nöjd med mitt liv men jag romantiserar absolut andra sĂ€tt att leva! Och sĂ€rskilt gamla tider. Ăr dock högst medveten om det och plockar ju ocksĂ„ ocksĂ„ bara godbitarna frĂ„n den tiden. Slipper gĂ€rna utedass, att skicka sina söner till skogen för att arbeta, samt att föda tretton barn hemma pĂ„ kammaren. Livet i andra lĂ€nder romantiserar jag ocksĂ„. Att drömma, fantisera och leka i fantasin hör ju till livets stora glĂ€djeĂ€mnen. För mig handlar det inte om att jag Ă€r missnöjd med det jag har utan om att fantiseradet förhöjer min egen verklighet.
