Månad: januari 2023

31 januari, 2023

I tonåren när alla skulle hata sin egen kropp hade jag två nära vänner, Sanna och Elina, som aldrig någonsin pratade illa om sig själva. De vägrade gå in i diskussioner om bantning, tjocka lår eller celluliter. Istället signalerade de – på ett för sin ålder ganska ovanligt sätt – att de dög. Det var omvälvande för mig och hjälpte mig att själv tänka likadant. Jag ville hellre vara som Sanna och Elina än som de som satt och klämde sig på magen och klagade på fettet.

Och den mest kroppspositiva människa jag känner är min kära svärmor. Jag tror dock aldrig jag har hört henne prata om begreppet kroppspositiv. Men hur hon pratar om sig själv, hur hon klär sig, rör sig och tar för sig. Och framförallt hur hon pratar om andra – det signalerar en trygghet som hjälper kvinnor i hennes närhet att också bli avslappnade och trygga.

Intressanta feministiska analyser i all ära – men när någon också beter sig feministiskt i sin vardag är det ett så otroligt kraftfullt redskap för förändring. Sånt smittar och ingjuter mod i andra. När någon backar upp ens röst i rummet under ett jobbigt möte där man inte blir hörd. När en annan kvinna utstrålar acceptans och kärlek inför sig själv. När någon vågar gränsa den som beter sig illa även om det blir konstig stämning. Eller stå fast vid sin åsikt trots kritik. När andra är modiga ingjuter det så mycket feministiskt mod i mig.

Ibland skriver jag feministiska ryt ifrån-inlägg här på bloggen och de brukar bli väldigt lästa och delade. Men jag tänker att en annan viktig feministisk insats handlar om vad jag sänder ut. Hur jag pratar om mig själv. Om jag signalerar acceptans. Om jag vågar vara modig. Hur jag förhåller mig till min kropp. Om jag orkar hålla fast även när det blåser. För jag vet att sådana saker kan stärka andra att göra likadant.

På liknande sätt resonerar jag med miljöfrågor. Ibland gör jag renodlade inlägg om miljö och klimat. Men det finns det ärligt talat många andra som gör mycket bättre och kunnigare än mig. Jag fokuserar istället mer på att inspirera genom hur jag lever. Kläderna jag bär är till största del från secondhand – men jag bär dem utan att kommentera hur mycket bättre det är för miljön. För det vet ju alla redan. Jag semestrar i min närmiljö och visar upp vackra platser i norra Sverige utan att ständigt framhålla hur mycket bättre det är än att resa långt. Och jag försöker på ett lustfyllt sätt visa på värdet av att laga, vårda och ta hand om sina saker. Inte som ett miljöstatement – för det är ju knappast en nyhet. Utan bara för att normalisera beteendet och förhoppningsvis höja dess status.

Vi lever i en tid där fler människor är någonsin har tillgång till en plattform och en röst. Och hur fantastiskt det än är, kan vi nog ofta luras att tro att det är där förändringen sker. Genom välformulerade captions hos någon smart sociala medier-profil. Men det är bara halva sanningen. I någon mån är vi ju alla influencers i vår egen vardag. Hur vi pratar om saker, vilka värderingar vi har. Vad vi signalerar är viktigt och vad som är ointressant. Alla har inte en stor plattform – men alla har potential att genom sitt eget sätt att leva förändra den normerna i sin omgivning.

30 januari, 2023

På nu på onsdag är det återigen dags för min populära fotoutmaning där vi hjälps åt att fånga februari i bild (och text). Nöjeskontot ligger kanske nära noll och på elen ska vi spara. Men min fotoutmaning fånga februari ska tvärtom bli den mulligaste, maffigaste, mest magnifika någonsin!

Vi börjar traditionsenligt den första februari och jag och utmanar dig att hålla ut till den 28:e. Mamma Mia vilka fina bilder det brukar bli! Mums!

Men så ovanligt många M det är i den här texten!? Mycket riktigt– årets tema är M. Vi ska fota manicker, människor och annat märkvärdigt som börjar på M. Mmm, magnifika M. Se så stadigt bokstaven står! Med fötterna i marken, med stolta breda axlar och en klyfta så djup att den skulle få Marilyn Monroe att rodna.

Jag gör utmaningen på min instagram men blogg, facebook eller vad man du nu är mest bekväm med går också bra!

Anta alla fotoutmaningar eller delta bara de dagar du har lust. Tanken är att väcka fotoinspirationen till liv och få uppslag på lite nya motiv. Lägg in hashtaggen #fångafebruari i din post så jag hittar igen dig i sociala medier!

Orden i utmaningen är som synes på bilden

1. Mössan

2. Morot eller piska

3. Mys

4. Melodifest

5. Man saknar inte kon förrän båset är tomt

6. Måndag

7. Misstag

8. Mitt i veckan

9. Marin

10. Mod

11. Mode

12. Mörka ringar

13. Matlåda

14. Min kärlek

15. Mullig

16. Mitt i prick

17. Mamma

18. Muskler

19. Moll

20. Måste jag?

21. Mycket vill ha mer

22. Mönsterglädje

23. Mög

24. Matte

25. Moralkaka

26. Mussla

27. Mössan av

28. Målfoto

30 januari, 2023

Brutal måndagskänsla med grå, tät himmel utan skymt till lucka i molntäcket. Helgen var trist. Jag var ju krasslig förra veckan och när jag äntligen blev ledig kändes det som att sjukdomen blommade ut. Jag låg mest i sängen och såg på film fast jag egentligen hade velat åka skridskor med barnen, dragit en egen sväng i skidspåret och fejat och fixat här hemma. Jag mår bra och blir lycklig av att uträtta saker. Påtvingad vila kan däremot snabbt skapa ångestkänslor hos mig.

Nu har någon i familjen varit sjuk varje vecka sedan terminen började. Förkylning och magsjuka. Jag förstår inte hur det är meningen att jag ska få något jobb gjort? Jag ligger en månad efter med mitt bokarbete redan – eftersom jag var så sjuk innan jul när jag egentligen skulle arbetat med den. Jag kan inte låta bli att stressas av den vetskapen eftersom flera veckor av sjukdom innebär ett stort inkomstbortfall. Projekt som ska generera lön under nästa år hinner överhuvudtaget inte sjösättas.

På instagram ser jag hur folk reser på semester åt höger och vänster och jag känner bitterheten puttra innanför bröstbenet. Alla som bara forsätter resa och njuta av världen och inte verkar känna klimatångesten värka någonstans. Jag vill också åka till ett varmt land och märka hur mina barns näsor slutar rinna och hur de återfår ansiktsfärgen. Jag vill också gå på museum i en stor stad och insupa inspiration. Jag vill också snorkla i ett turkost vatten. Jag vill – men jag har svårt att motivera varför just jag skulle ha rätt att göra det?

Jag känner mig nästan frisk idag. Och är trots håglösheten fast besluten om att försöka inleda den här veckan på ett sätt som bäddar för bättre känslor. Har gjort min proteinshake till frukost, ska snart riva av min bokföring och på lunchen ska jag försöka ta mig ut i dagsljuset en stund. Ska bara baxa mig över det här krönet så kanske det blir lite utför snart.

29 januari, 2023

Dags för del 4 med svar på frågestunden. Del 1, 2, 3, hittar ni här.

Har barnen några aktiviteter på fritiden och hur ser du på det?

Jag tror att våra barn har haft ovanligt få aktiviteter jämfört med många andra. Men det är för att vi tycker att fri lek och egen tid att disponera är otroligt viktigt. Jag avskydde att ha en massa aktiviteter när jag var barn och hade inga problem att roa mig själv. Och jag har känt likadant för mina ungar, som dessutom tydligt visat att de föredrar att vara hemma i lugn och ro. Men nu när de är äldre så har det blivit lite mer. De går på scouterna en gång i veckan och skidträning i byn, som är väldigt prestigelös och lekbetonad. Det är de enda “ordnade” aktiviteter de har.

Men därutöver har vi ju matlag varje tisdag och på torsdagarna brukade de ofta spela rollspel med några kompisar i byn och deras pappa. Så trots att det “bara” är två organiserade aktiviteter per vecka finns ju inte så mycket ledig tid kvar.

Hur ser era rutiner ser ut på mornarna? Här är mest bara tjat och sura miner av att behöva gå upp tidigt och dessutom tvingas att äta när man egentligen vill sova. Har du tidsgräns på kvällen för att de ska vakna i tid?

Jag har uselt morgonhumör, så för oss är det bäst att vi delar upp mornarna lite. Jakob stiger upp vid 06.30, kallbadar, gör upp eld och förbereder frukost till barnen. Sedan vaknar pojkarna vid 06.50, äter frukost och tar det lugnt. Och sedan vid 07.15 promenerar Jakob och Essa till kontoret och ungefär då stiger jag upp (ifall jag jobbar hemifrån den dagen. Jobbar jag i stan och behöver göra mig iordning stiger jag upp 06.45).

Jag ser till att barnen får med sig sina skolgrejer och rätt ytterkläder och vid 07.40 brukar vi gå ut till bilen. Då skjutsar jag storbarnen och lämnar Ulf. Sedan åker jag hem igen, matar fåren, äter frukost och sätter igång med arbetsdagen. När det är barmark brukar jag istället cykla med barnen.

På vardagskvällar lägger vi Ulf strax efter 19. Storbarnen ska sova vid 20.30.

Förut fick barnen se på skärm på morgonen vilket var en väldigt dålig ide. För visst är det mysigt att starta dagen under filtarna i tevesoffan och äta frukost i lugn och ro. Men vem har lust att åka hemifrån då? Nu får de inte ha någon skärm alls på mornarna och följden är att de efter en timma brukar vara rätt rastlösa och sugna på att gå till skolan och träffa kompisar.

Hur gör du för att räcka till som mamma? Man får så lite ”familjetid” i veckorna och på helgerna känns det som barnen slåss om uppmärksamheten.

Jag tycker också att det är svårt. Eller rättare sagt – tiden kanske räcker till barnen men då räcker den inte till så mycket annat. Dessutom äter ju barnrelaterade saker som föräldramöten och tandläkartider enormt mycket av ens arbetstid. Sedan höstterminens start har vi haft drygt 20 tillfällen totalt med tandläkare, optiker, utvecklingssamtal, föräldramöten, övriga skolmöten och doktorsbesök. Då har jag ändå tre fullt friska och välfungerande barn. Men det är liksom nästan en halv arbetsdag i veckan som går åt till sånt?

Mitt knep för att barnen ska känna att man har tid för dem är att sätta sig ner i lugn och ro med en kaffekopp. Lägga bort mobilen och signalera med hela kroppen att man finns där tillgänglig. För att gosa, diskutera eller bråka med. Så fort jag slutar fara runt som en skållad råtta kommer även mina barn till ro och känner lugnet. Då minskar klängigheten.

Varifrån kommer barnens namn/ hur resonerade ni kring namnvalen/ har de fler namn? Tycker namn är så kul 

Namnet Bertil kom till oss några dagar efter att han fötts. Jag gillar ju gamla namn och min farfar hette Bertil. Folke tog vi för att en kompis precis innan döpt sitt barn till Stig vilket varit vårt första alternativ. Älskar dock namnet Folke som känns robust och fint. Många äldre undrade om vi döpt barnen efter Folke och Bertil Bernadotte – men det gjorde vi alltså inte. Ulf är ett kärt släktnamn och så är ju namnen Bertil och Ulf så fina ihop – som de underbara pojkarna i Ulfs Starks bok Kan du vissla Johanna?

Våra barn har två mellannamn vardera, valda efter olika släktingar. Och hemma kallas barnen mest för Berra, Uffe och Hokka. Det var Ulf som inte kunde säga Folke som liten och då blev det Hokka istället – vilket lever kvar.

Jag upplever att du sällan dömer andra eller bryr dig vad andra tycker vilket är mycket befriande! Tex att du svär ibland, tycker det är fine att Jakob dricker alkohol…Min erfarenhet är att en del som går i kyrkan både ska välkomna alla men ändå har en viss dömande ton mot de som gör ”fel”… Hur resonerar du kring detta? Har du upplevt detta eller varit en själv och numera ändrat ditt tankesätt?

Tack, det var väldigt fint sagt – jag hoppas att det stämmer! Jag tror att jag är ganska frisinnad eftersom jag själv alltid känt mig “fel” i alla sammanhang. När jag blev kristen var jag för vänster och för feministisk. Och för vänsterfeministerna var det suspekt att jag blivit frälst. Och i alla sammanhang utom de kristna har det varit konstigt att vara nykterist. Jag känner inte att jag hör hemma helt och hållet någonstans och därför har jag heller inte särskilt polisande inställning till vad andra gör.

Hur gör ni med barnens skärmtid? Jag får alltid ont i magen av dina inlägg om när barnen leker i timmar ute, bygger kojor, går på egna upptäcktsfärder mm. Allt som jag egentligen hade velat att mina barn skulle göra.

Det är svårt med skärmtid. Just nu har våra barn två timmar per dag (mobil, padda, dator, tv inräknat) och det har vi kommit fram till tillsammans genom att diskutera hur hjärnan och kroppen påverkas av skärmar, samt hur inaktiv och stillasittande man kan bli. De knorrar inte över skärmtiden – men begränsade vi den inte skulle de sitta mycket mer.

Men jag tror inte på ett föräldraskap som går ut på att peka på barnen och säga vad de ska göra. Jag tror på att leda genom sitt eget exempel. Om man inte vill att barnen ska glo i mobilen kanske man själv får sluta med det. Om man vill att barnen ska läsa böcker kanske man själv får börja med det. Om man vill att barnen ska gå ut så får man själv gå ut. Det är pissjobbigt. Men det hjälper.

Är det skillnad på att vara pojkmamma och flickmamma tror du?

Ja absolut, jag märker det när jag diskuterar med min syster som bara har flickor. Samma typ av problem ter sig ofta väldigt olika beroende på kön. Men det beror förstås mest på inlärd kultur och olika förväntningar. Hade jag fått en dotter nu skulle jag nog bli väldigt medveten om skillnaderna i barnuppfostran mellan flickor och pojkar. Säkert skulle jag banna mig själv för sånt jag har gjort annorlunda utan att tänka på det.

Men en sak som är skön med att vara mamma till pojkar är att jag inte alls känner lika stark press på mig själv som kvinna. Alla mina vänninor med döttrar verkar bära ett tungt förebilds-ok. Det gör jag inte alls på samma sätt. Det faller ju på Jakob.

Jag tycker det skulle vara intressant att höra dina tankar kring att du har tre söner. Är det något du själv funderat kring? Hade du velat ha en dotter? Har andra kommenterat att du endast har söner?

Jag har alltid drömt om döttrar och varit övertygad om att jag skulle få en flicka varje gång jag varit gravid. Nu blev det inte så och även om jag fortfarande kan mysa av tanken på en dotter så är jag så oerhört lycklig över mina söner. Jag som aldrig haft bröder tycker att det är så utvecklande att få se pojkar växa upp. Och helt ärligt är det asmysigt att vara den enda kvinnan i familjen, vara pojkmamma och den trygga matriarken. Ibland när jag står och lagar mat åt mina söner och deras höggludda kompisar – ja då känner jag mig som en mäktig italiensk matrona. Kan bara tänka mig hur det kommer vara när de är stora och kommer hem och hälsar på – långa, skäggiga och beskyddande om sin lilla mamma.

Innan jag fick egna söner tyckte jag att pojkar var så onödigt bröliga, högljudda och fysiska med varandra. Och det är mina söner också – för det är ju mycket energi som måste ut. Men förut trodde jag att det stod i motsatsförhållande till att vara mjuk. Det gör det inte. Det existerar samtidigt. Mina pojkar är också gosiga, keliga, kärleksfulla, omtänksamma, förståndiga, snälla och mysiga. Och riktiga mammagrisar.

Jag inser också att en stor anledning till att jag velat ha döttrar är för att få återskapa det fina systerskapet jag och min egen syster har. Men det ser jag nu växa fram mellan sönerna istället. De är så otroligt tajta, lojala och kärleksfulla mot varandra.

Jag vet att det är ett känsligt inlägg att skriva om – men jag försöker gå ner i vikt och det känns omöjligt. Vill bli inspirerad till att känna att det går att tappa några kilon så min fråga är egentligen: Hur gör och tänker du för att tappa kilon?

Onsdagens poddavsnitt av Wollin & Clara kommer faktiskt handla precis om detta. Håll i hatten!

Jag lever inte som jag vill och hittar aldrig motivationen eller knepen för att upprätthålla ett liv som jag önskar.. (kanske vågar jag inte tro på ett gott och drömmigt liv?) Har det hänt dig någongång? Har du några tips..?

Ja det är väl det som hela livet handlar om på sätt och vis. Vad man drömmer om och önskar – och vad man sedan förmår med tanke på omständigheterna? Jag tror att det är viktigt att förstå att viljestyrka och motivation är något flyktigt och att man måste skapa hjälpsystem som träder in när viljestyrka och motivation falnar. Jag tror också att det är viktigt att förstå att om man vill tillföra något i livet så måste man våga plocka bort annat. Vill man äta bättre, träna, träffa sina barn mer eller sova bättre – då kanske något annat måste minskas ner på först?

Jag har också använt min ilska och mitt missnöje över saker som en drivkraft till förändring. Som ilskan när jag en solig majdag sitter på ett hotell i en främmande stad och gör ett tråkigt jobb – istället för att vara i min trädgård och kratta. Det har hänt alldeles för många gånger för att det ska få hända igen!

Jag har länge funderat på hur du känner inför att din syster valt att bo så långt bort från både dig, familjen och hemtrakten, för jag har samma situation. Jag kan bli lite avundsjuk på kompisar som har syskon och syskonbarn närmare och som kan ses en eftermiddag för en utflykt eller som kan hjälpas åt med hämtning på förskolan. Jag känner att vi missar så mycket värdefull tid tillsammans, speciellt nu när barnen är små.

Ja, det där tänker jag också på ibland. Jag står ju så nära min syster – så tänk vad kul om vi bott närmre varandra? Men min syster och hennes man har ju ett så bra liv där nere. Och där har de karriärer som de aldrig skulle kunna ha i Umeå. Jag ser det inte heller som att hon valt att bo långt bort. Hon valde ett jobb och hittade kärleken där och då behövde hon bli kvar.

Och när vi väl ses – så ses vi ordentligt. Jag vet ingen annan som bor nära sin syster och sedan får njuta hennes och syskonbarnens sällskap under sitt tak under ett helt jullov. Sånt kan man däremot göra när man bor långt ifrån varandra och kommer och hälsar på. Och det skapar en annan sorts närhet. Stort plus också för att mina systerdöttrar pratar så jädra gullig och grov Boråsdialekt.

Mina barn tycker dock att det är väldigt orättvist att just deras kusiner ska bo så långt bort. Många barn på deras skola har ju kusiner och tremänningar i sin egen klass (inte helt ovanligt i en liten by) och det drömmer förstås våra barn också om.

Jag undrar ofta över hur ni hinner med så många aktiviteter under en dag. Ofta är det flera utflyktsmål samt ett eller två bad också. Vad är ditt knep för att orka? Hur orkar barnen?

För att ge lite kontext till frågan så kom den alltså i slutet av sommarlovet. Men liknande frågor kommer då och då. Och sanningen är väl att sånt som jag själv tycker är kul (bad, utflykter, loppisturer etc) det orkar jag driva igenom eftersom det ger mig massa energi. Och då orkar jag också göra det bra och roligt för barnen.

Men sedan kan saker också se så mycket “mer” ut när man skriver om det. Varje sak blir liksom en stor grej när man har flera bilder på badet, cykelturen eller vad det nu är man gjort. Men i själva verket kanske det bara höll på i typ fyrtio minuter. Och det är ju inte så lång tid ?

Det brukar jag också tänka på när jag ser kändisar på bild ihop. Jag får alltid känslan av att de känner varann så bra. Men efter att själv ha gjort diverse teveprogram och morgonsoffor så vet jag ju att man kanske spendera en kvart totalt med den andra personen. Men bara för att det finns en bild på oss ihop så känns det “mycket” och som att man är bundis med varandra.

Min poäng: saker som fotograferas och beskrivs framstår ofta som så mycket mer speciella.

Har du blivit mindre religiös med åren – eller är det så att om du skriver om det så får du många konstiga kommentarer?

Jag har kanske blivit mindre religiös men inte mindre troende. När jag bodde i stan var jag med i en bönegrupp, gick ofta på gudstjänst och var engagerad i kyrkans lovsångsteam och sådär. Jag saknar att engagera mig i kyrkan och planerar att börja göra det mer.

Vad har du för udda vanor?

Haha, flera stycken. Men en vana sedan några år tillbaka – det är att plocka svarta hårstrån från benen med en pincett. Jag har pannlampan påslagen och lyssnar på podd samtidigt som jag jagar de svarta hårstråna bland allt ljust fjun på benen. Meditativt så det förslår. Kan sitta i timmar.

Vad äter du helst när du ska moffa snacks?

Chips och choklad.

Trender bland influencers du inte begriper/fnissar åt?

En sak jag tänkt på sådär generellt är bristen på unika idéer. Eller snarare att folk inte känner ett större stolthet i att komma på något eget. När influencer nummer 273 i ordningen visar hur man sår luktärter eller viker en julstjärna av brunt kraftpapper – då fattar jag noll. Det är såklart ofrånkomlig att vissa ideer återkommer. Men om någon annan hinner före mig med att göra samma en idé jag själv har tänkt ut – då brukar jag steka den. Just för att det inte ska kännas gjort.

Jag har nyligen startat eget och jobbar hemifrån. Kreativt skrivarbete. Hur gör man för att få rutiner och vara motiverad och kreativ och allt det där?

Här finns ett gammalt inlägg jag skrivit med några olika tips.

Kanske alldeles för skvallrigt och flashbackigt, men är det en beef mellan dig och Billgren/Wood?? 

Jag har inget otalt med någon influencer alls vad jag vet.

Jag har länge haft en liknande fundering, fast mer allmän. Är ni influensers kollegor som man är inom andra yrken? Kanske en töntig fråga. Jag ser framför mig hur ni har APT och ”speglingar” (när man går igenom dagen eller svåra/ jobbiga händelser). Känns som en väldigt hård bransch.

Hahaha – apt skulle definitivt behövas! Och ja, många influncers är ju kompisar. Om man tex bor i Stockholm och går på samma event och ligger på liknande plattformar så tror jag att det är vanligt att man blir vänner, bollar och delar erfarenheter. Och det är nog toppen att ha många influencerkompisar. Man driver trafik och följare till varandra och kan fråga om råd när det gäller kunder och prissättning. Men jag är dålig på att nätverka på det sättet.

Jag läser ganska många bloggar som delvis tjänar sitt uppehälle på bloggen och en del (tyvärr allt färre) som bara delar sitt liv eller sitt intresse eller sina åsikter. Men i min bekantskapskrets så läser väldigt få bloggar och det är ALDRIG något man diskuterar. Jag får intrycket av att bloggar anses vara lite töntigt och inget man skyltar med, nästan som att säga att man läser Hemmets journal eller nåt. Så till min fråga. Hur upplever du att statusen är på att blogga. Alltså – inte yrket, utan på att blogga i sig. Tycker både att det skulle intressant att höra dig resonera och få ta del av läsarnas reflektioner i kommentarsfältet efteråt.

Ja det har ju definitivt skett en skillnad på den här fronten. För tio år sedan hade var och varannan tjej en blogg. Idag har nästan alla gått över till instagram istället och det förstår jag på ett sätt – eftersom det är mycket lättare att komma igång och mindre krävande att underhålla. Men jag tycker förstås att det är trist eftersom formatet inte tillåter längre texter eller att man kan bre ut sig kring teman och ämnen. Däremot är det toppen med storiesfunktionen och det smidiga kommenterandet.

Men när tillflödet av bloggare minskat har ju också tillflödet av nya bloggläsare minskat. Det är tråkigt. Statusen på att blogga har alltid varit låg – men nu pratar man ju snarare om termen influencers – och den titeln har ju om möjligt ännu lägre status.

Ända sedan jag började blogga för sjutton år sedan har folk pratat om bloggens död. Men bloggen kommer inte att dö ut. De som har stora plattformar och förstår att vårda dem kommer kunna fortsätta skriva så länge någon vill läsa. Själv älskar jag att läsa bloggar och letar efter nya med ljus och lykta!

Att arbeta som bloggare tycker jag bara har blivit roligare i takt med att jag professionaliserat det. Ju mer tid och energi man lägger på något – desto viktigare blir det ju för en. Men jag tar inte illa upp när någon tycker att bloggar är trams eftersom jag vet att jag inte sysslar med trams. Jag vet också att min egen framgångsfaktor genom åren har varit att hålla i, nöta på och sitta still i båten genom stormiga tider. Och det har jag inga problem att fortsätta med. Ingen vet om instagram eller tiktok kommer vara lika populära om tio år – eller om apparna ens kommer att existera. Men ingen kan ta ifrån mig den här plattformen eftersom jag byggt den själv. Det är så otroligt motiverande – och om tio år till tror jag att den här platsen kommer att ha vuxit, utvecklats och fått en helt annan betydelse än nu.

Vad för fenomen får dig att se rött/ bli fullskaligt provocerad?

Väldigt många saker. Inte bara stora, viktiga saker. Utan också små perifiera. Jag är känd för mina upphetsade långa rants (fråga bara matlaget) som kan handla om vad som helst som jag stör mig på. En politiker, en jobbig förälder på ett föräldramöte, eller en orimlig åsikt. Men dessa rants har jag ju för att det är kul och renande. De påverkar mig inte på djupet och de är hastigt övergående. Jag tror däremot att jag på ett mer ytligt socialt plan uppfattas som ganska snäll och glad och tolerant. Och det stämmer paradoxalt nog också.


Vad upplever du är den största missuppfattningen folk har om dig som person?

Jag upplever att många har en bild i huvudet från typ 2009 då de såg en ung tjej med femtiotalsklänning och en degbunke och ba “MEN GUD VILKEN PRÄKTIG, MESIG HEMMAFRU SOM TYCKER ATT KVINNOR SKA FÖDA BARN OCH STÅ VID SPISEN”. Och sedan dess har den tanken kanske aldrig omprövats. Men ni som följer min blogg regelbundet vet ju att det finns fler sidor.

Romantiserar du gamla tider eller andra länder eller är du bara alltid nöjd med det liv du har?

Jag är väldigt nöjd med mitt liv men jag romantiserar absolut andra sätt att leva! Och särskilt gamla tider. Är dock högst medveten om det och plockar ju också också bara godbitarna från den tiden. Slipper gärna utedass, att skicka sina söner till skogen för att arbeta, samt att föda tretton barn hemma på kammaren. Livet i andra länder romantiserar jag också. Att drömma, fantisera och leka i fantasin hör ju till livets stora glädjeämnen. För mig handlar det inte om att jag är missnöjd med det jag har utan om att fantiseradet förhöjer min egen verklighet.

27 januari, 2023

Fredagsmorgon med ytterst vag fredagskänsla. Jag är krasslig och har fått ställa in träningen. Har en enorm hög med jobb att hugga tag i och ganska låga förväntningar på helgen. Sitter på Albins arkitektkontor i byn och jobbar idag, för att få miljöombyte och fokus. Så att jag inte kan fly till tvätthögarna eller disken. Albin dividerar med någon om det renoverade badhuset i kommunen, vars utformning han har ansvar för. I rummet bredvid hör jag Jakobs lågmälda mummel med patienter.

Jag behöver komma vidare med min bok och tänka ut hela formen. Exakt vad som ska komma när – och hur? Det är ett mentalt krävande arbete eftersom prestationsångesten och tvivlet biter sig fast vid mig. Säger åt mig att ge upp för att det är för svårt. Istället återvända till tvätthögarna och disken.

Ikväll kommer jag i alla fall att lyssna på Erica som sänder Karlavagnen i P4 22.30. Ett tips till alla som saknar Ericas varma, trygga röst från En Underbar Pod. Så otroligt mallig över min duktiga vän och kollega.

25 januari, 2023

När jag var liten hade mamma hade en riktig analog systemkamera, med massa rattar och film man skulle framkalla i mörkerrum. Hon var rätt duktig på att fota. Hade känsla för komposition och sånt där.

Att ta bilder har alltid fascinerat mig, men teknikfientlig som jag är har jag aldrig lärt mig mer än jag behövt kunna i stunden. Och mitt ointresse för att diskutera bländartal, utrustning och slutartid har gjort att jag drar mig för att kalla mig fotograf. Trots att det knappast är en skyddad titel och trots att mina bilder finns i böcker som givits ut i många, många länder runtom i världen.

I början av mitt bloggande kunde jag absolut ingenting om fotograferande. Oftast var det ren tur om bilden i slutändan gick att använda. Tack och lov kunde ingen annan heller fota – så det gick jämnt ut.

I början syntes det knappast heller några andra människor på min blogg. Det var bara jag på bilderna. På gryniga, gula och pyttesmå foton. Idag älskar jag däremot att fota levande ting. Det är nog barnen som har lärt mig det och om tränat upp mitt öga. Ibland ligger vi och läser i mitt bloggarkiv ihop och barnen säger fascinerat

-Mamma tänk att du har dokumenterat hela vår barndom? Och då blir jag så glad. För kanske hade jag fotat vår vardag ändå. Men aldrig så här mycket om jag inte haft någonstans att publicera det. Och precis som mitt skrivande har utvecklats av att bli läst – har mitt fotograferande utvecklats av att bli beskådat.

En av de finaste sakerna med att fotografera människor är att jag får se hur vackra de verkligen är. När jag kommer hem och tömmer minneskortet och betraktar människorna igen. Fångade i stunden i ett skratt eller en allvarlig min. Dynamiken, blickarna, samspelet och hållningen. Då tänker jag det: människor är så vackra. Om de bara visste!

Min bästis Elina går igenom hur pojkarnas barnvälsignelse ska gå till.

En särdeles nöjd gosse inne i Nils Karlsson Pysslings hus i Vimmerby.

Samling på trappan, med kyrkfika efter en gudstjänst.

Ett födelsedagsbarn gör en födelsedagsönskan

Det allra sista poddavsnittet som jag och Erica spelade in. Vid den lilla tjärnen, omsvärmad av myggor en ljummen kväll i juni. Vi kände både lättnad och vemod.

Vild lek på vår gård

Moster Anna med barnen på en öde strand.

På en cykeltur runt byn klev jag av och kliade mulen på några kvigor och kalvar.

Matlagskaoset fångat i en enda bild. Minerna, armarna, de matta men nöjda föräldrar som lyckats baxa ut ungarna på utflykt.

Kvällsfriden när kusinerna byggt en koja och fastnat i leken. Inget bråk. Lugnt och fint.

Blöta solbrända pojkar på väg hem efter ett sent kvällsbad.

Nybliven trebarnsfar

Ungskock i full galopp på midsommarafton.

Min farmor Bedas hus – rena Villa Villerkulla. Lampskärm på huvudet och ingen ordning på allting.

Hjortronplock som gör en trött.

Leka tagen på gräsmattan.

En bomb från bryggan.

Skolavslutningens frihet. Försvinna upp i en trädkrona, bort från unghopen och alla föräldrarna.

Att äntligen våga språnget

Att få avbildas utan att vara dekorativ. En bak rakt i vädret, i en lång rad av purpurkål.

Nyfikna mjölkkor

Bestigningen av ett berg

Sommarregnens tristess och leda

Arbetssamma nävar som tar sig en paus

Lingonplockning i september.

Och oviljan att använda vantar

Här visas ingen nåd för förrädare och skurkar

Första återseendet efter covid

Julaftonens anspänning som gör en tvååring helt utmattad.

I full karriär hemåt – för att undkomma myggattacken efter ett kvällsbadet.

Att fånga och bevara en skärva av det levande

25 januari, 2023

Prokrastinering skapar ohälsa. Det har forskarna kommit fram till och vi är vandrande vittnesbörd om denna sanning. I dagens avsnitt ger jag mina bästa tips för att sluta skjuta upp och istället öva sig på att stå ut med igångsättandets obehag.

Samtidigt slår Malin fast hur bra det går för henne när hon fortsätter skjuta upp och vägrar ta itu med obehaget. I alla fall när det gäller krönikorna. Om detta även kan appliceras på hennes försoffade kropp får ni dra era egna slutsatser kring.

23 januari, 2023

Här kommer bilder från en riktigt fin januarivecka!

På tisdagen hade vi matlag som vanligt. Jag kom hungrig och trött från stan och satte mig väldigt tacksam vid ett dukat middagsbord.

Stylar mitt hår så här nu för tiden. Känns vintage på precis rätt sätt.

Alla åt som vargar och pratade sju stugor full.

Sedan försvann barnen ut och lekte i två timmar medan vi åt Albins otroligt goda baklava och drack kaffe.

Det har varit en hel del prat om den här nya ai-chatboten på matlaget. Vi har låtit den skriva fiktiva pressmeddelanden och det gör den lika bra som vilken kommunikatör som helst. Och nu bad Albin ai-boten att skriva en vänstervriden progglåt om ett matlag. Vill ni höra?

Kapitalismens är en plåga

kockens kamp är vår

Inga råvaror är fria, allt är

exploaterat och sår

Men vi lagar mat ändå

med kärlek och omtanke

För ett annat sätt att leva, för

en framtid fri från förtryck och

fördomar.

Vi kämpar mot systemet med en smakfull bit,

ett matlag för frihet, för

jämlikhet och rättvisa

Nu återstår bara att tonsätta och sedan spela in den med falsksång och skrammel. Sedan finns den på ett Spotify nära dig!

I veckan har jag fått jobba både med Erica och Susanne och känt mig så påfylld med kreativitet!

Men när helgen så småningom kom var tre av sju matlagsbarn krassliga. Vi hade egentligen tänkt umgås inomhus och göra en efterlängtat grej – men istället styrde vi om till en skoterutflykt.

Vi drog iväg i karavan

En helt fantastisk vinterdag

Jag satt och njöt i pulkan med Ulf och Essa. Eller jag njöt och Essa tjöt.

När vi hittat en lämplig plats i solen grävde vi iordning soffor.

Essa var lycklig över att få slippa vara i skoterpulkan och istället springa lös.

Det var rätt bitigt och kallt och jag längtar tills vårvintersolen börjar värma. Så att man kan sitta i t-shirt i snön och svettas.

Bertil gjorde upp eld

Falukorvsgrillning som vanligt. Med varm choklad och Singoallakex.

Och småbarnen lekte med skranorna

Jag ville bara sitta och glo mot ljuset. Och där satt vi tills alla blev frusna och trötta och vi hastigt packade ihop och åkte hem.

Väl hemma gjorde vi upp en brasa för alla nedkylda barn som behövde värma sig. Och drack upp den sista varma chokladen. Och jag slumrade en stund, innan jag återupptog arbetet med att ta ut julgranen som varit stendöd sedan trettondagen.

Städade och möblerade om och plockade undan alla tomtegrejer. Men julstjärnorna får vara kvar åtminstone tills månadsskiftet.

Jag höll på så sent på lördagen att middagen fick bli ärtsoppa på tub. Det var så långt min ambitionsnivån sträckte sig.

Imorse vaknade jag med en vag ångestkänsla. Förstod inte var den kom ifrån – ibland är den bara där. Men jag vet i alla fall vad jag ska göra för att lindra den. Jag tar mig ut och tränar!

Så direkt efter frukost stack jag ut i skidspåret och åkte allt jag orkade. Det blev veckans sjätte träningspass och något slags inofficiellt rekord för mig. När jag åkt färdigt klappade jag om mig själv för att jag varit så snäll och gett mig den stunden. Humöret hade vänt totalt.

Väl hemma igen fortsatte jag med detta projekt. Usch vad sorgligt det är när granen ska ut. Mycket trevligare när den ska in.

Men nu är den bortplockade i alla fall och den kommer leva för evigt i våra minnen. Eftersom barren inte tillåter annat.

Pojkarna hade fått i uppdrag att göra upp ved och fylla på under spisen. Nu på vintern eldar vi varje morgon och barnen och Jakob drar fram fåtöljer och äter sin frukost framför den.

Folke skottade upp gången till fåren

Lille Pärsson och de andra damerna fick mat.

Någon minns kanske Ulfs långt framskridna planer på att rida till skogs på ett får? Vi glömmer det i alla fall aldrig. För i somras när Bertil och Jakob höll på att stängsla och Ulf samtidigt lekte i hagen – då klättrade han upp på komposten och började sedan gränsla Lille Pärson. När Bertil fick se det vrålade han

-SLÄPP TAGET GENAST!!!

Varpå Ulf släppte genast. Men inte om fåret, utan om komposten. Och så satt han plötsligt på ryggen på fåret och klamrade sig fast i ullen. Redo att rida till skogs! Märkligt nog var Pärson inte ett dugg bekymrad över behandlingen. Hon stod kvar som ingenting tills Ulf trillade ner av sig själv.

Det blev en snöpligt kort ridtur, det.

Efter att vi härjat ute tog vi itu med söndagstvagningen. Alla barn ska duscha och klippa naglarna och själv gjorde jag hårinpackning och rakade benen. Sedan ägnades resten av söndagen åt att spela Bondespelet. Och det är ingenting jag bara säger, för det tog närmare fem timmar att spela klart ett parti. Men mysigt hade vi. Folke blev storbonde och vi andra blev Marstorps Mat.

Och nu ska jag skynda mig att somna för kvällen för att orka med en ny arbetsvecka!

22 januari, 2023

Sjunde och sista dagen för städutmaningen idag. Och det har varit så oväntat kul! Inte minst att höra ifrån alla som hakat på. Vad och hur ni städat, hur det har känts och om resten av familjen involverats. Praktiska tips, råd och pepp. Läsaren Åsa beskrev det så fint “Tack för alla ni som kommenterar här! Det är KVINNOgemenskap på det bästa sätt olika åldrar och olika liv. Vi samlas här hos dig och du bjuder på vackra bullar ibland, köpekakor ibland och visar stolt upp dina röjda skåp. Du befrämjar gemenskap och förmedlar hopp!

Jag känner också gemenskap och hopp. Så fint att höra från er som precis som jag kämpar på med vardagsutmaningar och försöker få livet att snurra. Och även om det kan låta fjuttigt med en kvart om dagen är min insikt efter veckan att många saker jag stör mig på går mycket snabbare än jag tror att åtgärda. Och att jag inte ska se hela huset som lika brådskande att hålla efter. För då blir det oöverstigligt. Och det viktigaste att faktiskt åtgärda de platser jag använder oftast och som stör mig mest. Resten kan jag leva med.

Övningen har inte varit att hinna städa färdigt allt på en kvart – utan att avsluta efter en kvart. Att ge sig själv tillåtelse att avsluta fast det inte är perfekt eller färdigt. Långsamt leder också någonstans.

Veckans sista städkvart fick bli en lätt städning – eftersom gårdagens städkvart drog över tiden. Tog tag i vår kaffe och telåda. Den används ofta och blir fort rörig. Och full av bös, skräp och smul.

Jag lyfte ur allting, sköljde av den knottriga plastmattan i botten som ska skydda lådan och förhindra glid. Sedan torkade jag lådan ren. Och så tömde jag över tepåsarna i mindre plåtburkar och rensade bort några tomma förpackningar.

Och så fyllde jag lådan igen. Och resten av veckan när jag öppnar vår kaffe och telåda så kommer jag känna mig så nöjd med mig själv!

21 januari, 2023

Jag har två garderober:

Min klädkammare där jag förvarar skor, väskor, skärp och smycken. Samt alla kläder som behöver hängas på galge för att hålla sig fina.

Och sedan detta gamla linneskåp inne i sovrummet. Där jag förvarar underkläder, träningskläder, myskläder, nattlinnen och alla kläder som inte behöver hänga på galge utan kan ligga hopvikta på hylla.

Den här garderoben används flitigast och blir ofta stökig. Och nu var den rent otroligt stökig. Därför ägnade jag mig åt den under lördagens städkvart.

Hullerombuller och ingen ordning alls på koftor, tröjor, kjolar och strumpbyxor.

Beskåda den bedrövliga nedersta lådan med badkläder, sportbehåar, tjocksockar och annat tjafs.

Jag ställde klockan på femton minuter och sedan började jag vika hylla för hylla. Jag har ju en tydlig struktur för hur allting ska ligga, så det var inte svårt att veta hur jag skulle ta mig an problemet. Men det tog tid. När klockan ringde hade jag inte alls hunnit färdigt. -Asch jag har tid att hålla på ett tag till, tänkte jag och tryckte av alarmet. Först tjugo minuter senare insåg jag att jag hade hållit på i 35 minuter totalt för att bli färdig.

Det irriterade mig. För nu hade jag ju misslyckats med min städkvart. Och jag hade egentligen inte tid att lägga hela 35 minuter på garderoben just då. Jag behövde gör andra saker.

Men bortsett från den missen är jag ändå glad över slutresultatet. Prydliga högar av kläder. Underkläder överst, tröjor och linnen på hyllan under, träningskläder och kjolar på hyllan nedanför. Tunnare koftor och sedan tjockare koftor, arbetsskjortor och byxor allra längst ner.

Lärdom: Jag insåg jag att jag har svårt att hålla ordning i den nedersta lådan eftersom den saknar tydlig indelning. Så jag letade rätt på ytterligare en gammal skokartong som kunde fungeras som avdelare. Gjorde stor skillnad.

Lärdom 2: Jag insåg att några av plaggen som förvaras i denna garderob ligger fel. Trots att de är i trikå blir de skrynkliga och fula och därför använder jag dem inte. . Så de ska jag stryka och flytta över till min hängande garderob.

Lärdom 3: Strumpbyxlådan behöver inventeras för varje ny vintersäsong. Det har jag inte gjort i år och det har gett mig en irriterande brist på bra strumpbyxor varje morgon när jag ska klä på mig. Nu tog jag ut och granskade alla par och letade hål. De trasiga la jag åt sidan för att laga någon kväll när jag har tid.

20 januari, 2023

Idag tog Jakob vabben och barnen börjar redan pigga på sig – så utsikterna inför helgen känns ljusa. Och jag har inte blivit smittad (peppar, peppar) utan kunde åka in till stan och jobba precis som jag tänkt. Och träna! Så lycklig över det. Och över vintersolen som gnistrar på snötäckta träd.

För att kunna fokusera på mitt Vinter i P1-manus under hösten så satt jag här på spat och skrev under många timmar. Det börjar snabbt krypa i kroppen när jag ska producera stora, kluriga textmassor hemma och ser diskberg och klädhögar omkring mig. Då vill jag bara fly från mitt jobb och göra något lättare istället. Precis likadan är min känsla inför bokmanuset. Det är tungt och svårt och jag behöver komma hemifrån för att få arbetsro. Sitter därför här och skriver idag och känner mig väldigt, väldigt tacksam mot den person som uppfann den bärbara datorn.

Hoppas ni får en fin helg allesammans!

20 januari, 2023

Precis innan jul storstädade jag kylen på det här grundliga viset. När man ska ha gäster i två veckor som också ska använda ens kyl är det ju trevligt om den är fräsch och ren. Men efter tjugo dagars jullov hade kylen rört ihop sig igen, så nu var det dags att göra en städning. Men eftersom jag bara hade en kvart på mig fick jag tänka till kring upplägget och göra det lite lättare.

Jag lyfte ut kylens innehåll (förutom de översta två hyllorna) och ställde det på köksbänken. Tog en trasa med diskmedel och torkade snabbt av de hyllor som var smutisa.

Sedan sorterade jag tillbaka maten i den ordning de egentligen ska stå på hyllorna. Mejeriprodukter för sig, frukostingredienserna för sig, matresterna för sig. Sedan bar jag ner några oöppnade förpackningar med konserver till lillkonsum i källaren. Hade till exempel otroliga mängder senap som ju inte behöver stå kallt.

Det värsta som finns är när rotfrukt och grönsakslådorna ser ut så här. Det känns så otrevligt att gräva runt och man vet inte skicket på någonting. Så jag diskade ur lådan och torkade torrt. Och sedan hällde jag alla rotsaker ur sina påsar och la iordning dem i lådan.

Mycket trevligare.

Se så rent och ordningssamt det blev. Nej på inget sätt så grundligt städat som vid en riktig storstädning. Men fullt tillräckligt för att få pejl på innehållet, få bort sånt som blivit gammalt och fräscha upp glashyllorna som blivit fläckiga.

Lärdom: Nu när jag är tillbaka i vardagen ska jag försöka hålla i min vana att göra en sådan här lättare städning av kylskåpet inför varje veckohandling. Då är det minimalt med grejer i kylskåpet och går smidigt att städa. Dessutom har jag då full pejl på vad som finns hemma och behöver kompletteras. Här finns pengar att spara!

19 januari, 2023

Igår tog jag denna suddiga mobilbild efter att jag jobbat med Susanne hela eftermiddagen. Så mysigt att ses och låta kreativiteten sprudla! Vi skisserade vårt nästa gemensamma projekt och jag känner peppen. Dagen innan jobbade jag istället med Erica som hjälper mig med min nya bok. Så glad över mina fina kollegor och förmånen att få plocka dem som russinen ur en kaka.

Idag skulle jag ha jobbat fokuserat med bokskrivandet. Men istället vaknade jag med mensvärk, två sjuka barn och en väldig trötthet i kroppen. Förlåt, men det hann alltså inte ens gå en hel skolvecka innan sjukdomarna slog till? Det känns orimligt att det ska behöva vara så här. ORIMLIGT! Håller bara tummarna för att jag ska klara mig från sjukdomen. Men om jag inte gör det så har jag i alla fall gjort undan tre av veckans fyra träningspass redan.

Nu ska jag sätta mig med lite bokföring och hoppas att eftermiddagen erbjuder mer ork och arbetsro än morgonen.

19 januari, 2023

Det finns skrotlådor. Och så finns det lådor som har sin bestämda funktion – men där det ändå samlas skrot. Skrot som inte ryms i skotlådan som är proppfull. Precis så är fallet med min låda i hallen på entréplan – där jag förvarar hårprodukter, hårverktyg och borstar.

Låt mig presentera hårtorkslådan:

Visst blir man sugen på att föna håret?! Rafsa runt i oredan varje morgon och istället för en fön få upp ett gravljus, en kamerladdare, ett kuddvar, en udda skosula, en vante eller en tom necessär.

Ja det här tog inte fullt fyra minuter att städa. Sedan ägnade jag fyra minuter till åt att sortera in resten på dess rätta plats. De sista sex minuterna jag hade till godo ägnade jag åt att sortera i medicinlådan strax bredvid.

Lärdom: När till och med skrotlådan blir överfull med skrot så påverkar det verkligen hela huset. Städa skrotlådan oftare.

18 januari, 2023

I veckans avsnitt av podden pratar vi om mitt ledord för 2023 och den egenskap jag allra mest strävar efter att ha! Om att sluta komma på ursäkter när man klantat sig och istället äga sina misstag. Om fettsugning, om kändisar som sprutar in fillers under ögonen och givetvis också om Harry och Meghan. Och det gör vi ju varje vecka, så då är allt som det ska.

18 januari, 2023

Jag älskar vår groventré som är den hall som vi använder i vardagslag. Den behöver dock städas ordentligt några gånger per termin. Särskilt efter ett semestrar. Nu är den helt otroligt stökig eftersom min systers familj också varit här och haft sina kläder i källaren. Och våra barn varit hemma ett långt lov och dragit fram sina kläder flera gånger per dag.

När det inte funkar i hallen funkar hela livet dåligt. Det kom jag ihåg direkt när terminen börjat och jag försökte hitta rätt sorts vantar och mössor i tid på morgonen.

Dagens städkvart ägnades åt att plocka iordning min sektion i groventrén. Här är utmaningen att verkligen bara hålla mig till min egen och inte börja städa alla andras. Det hinns definitivt inte på någon kvart.

Jag började med att sortera in vantar, mössor, handskar och halsdukar i rätt lådor. Det tog inte många minuter.

Sedan hängde jag upp alla jackor och rockar, ställde jag alla skor i ordning, placerade väskorna på rätt plats och gick igenom smålådorna lite snabbt och tömde på allt som skulle slängas.

Det var vad jag hann på en kvart. Jag hann inte börja sortera och organisera om i smålådorna – men jag hann slänga uppenbart skräp.

Lärdom: Det må se hemskt ut på min plats – men det är ändå mycket lättare att städa bland kläder än att städa en skrotåda full av saker i blandade valörer där man inte ens vet var grejerna hör hemma. Och även om jag inte hann organisera något i detalj i smålådorna där nycklar, ficklampor, läppglans och tamponger ligger – så överlever jag. Jag fick ordning på det värsta.

17 januari, 2023

Små förändringar i vanor kan göra stor skillnad för hälsan. Och för den som går från att inte träna alls – till att träna litegrann blir det som allra mest effekt förstås. Även små saker kan ha en inverkan på ens mående.

Jag har hela vintern tänkt på hur bra det är för mig med fåren. Att jag måste gå ner på gården och se till dem varje dag. Mata, ge dem hö (det är ganska tungt att få loss det från de stora balarna), skotta en stig fram till fårhägnet och skotta bort snön kring maten ifall det snöat. Bära vattenhinkar och fodersäckar.

Utslaget på en vecka är det kanske 15 minuters extra rörelse varje dag. Det är alltid pulshöjande och ofta riktigt svettigt. Dessutom gör jag det i början av dagen vilket är bra för mig som är så morgontrött och tycker att det annars tar många timmar innan jag verkligen vaknar.

Eller som det där med att Ulf varje morgon vill bli buren upp för den branta trappen till övervåningen på förskolan. Just på morgonen när jag känner mig kraftlös är det som att bära på ett stenblock. Men jag fortsätter att lyfta upp honom i famnen och tänker att den där styrkan jag får kan vara bra att ha.

Eller när jag storhandlar själv. Lyfter in de tunga kassarna i bilen. Kånkar dem från bilen till köket och plockar in i kylen. Det fanns en tid när jag fick ringa på Jakob för att få hjälp att klara sånt. Jag blev nämligen för trött.

Numera nästan samlar på tillfällen som dessa. Tillfällen som förut känts som en jobbig ansträngning försöker jag istället tänka på som en chans att få den där vardagsmotionen jag så väl behöver. Särskilt i mitt stillasittande jobb.

17 januari, 2023

Så roligt att får läsa om allt ni städade igår. Hejaheja! Några postade också framstegen på instagram så att jag fick se. Så härligt! Ytterligare några efterlyste en lagom lång podd för utmaningen. Wollin & Clara brukar ju vara en halvtimme långa – så de räcker till två städkvartar. Men annars kan jag rekommendera denna peppiga svängiga spellista som jag brukar städa till. Disk & Plock heter den.

Nu till dagens städkvart:

De utrymmen som användas mest måste städas oftast. Egentligen en självklarhet – ändå kan jag glömma bort det och få svårt att prioriterar och tro att jag borde ordna upp hela huset på en och samma gång. Men nej – jag ska ju fokusera på de utrymmen som stör mest i vardagen.

Idag valde jag brödlådan. En djup låda i vår köksö där brödet förvaras. Vid köksön ordnar barnen sitt eget mellis och sin egen frukost. Det brukar resultera i en enda smulig röra.

Ja ni ser ju själva.

Jag lyfte ut allt ur lådan. Tog även ut den knottriga plastfilmen som ligger i botten (som förhindrar repor och glid) och dammsög ur lådan noggrant. Och så sprutade jag diskmedel på plastfilmen och sköljde av den i duschen. Den är för otymplig för handfatet i köket.

Sedan tömde jag de trasiga bröden och smulorna ur min stora plåtburk. De sparade jag i en påse för att ge till fåglarna. Sedan öppnade jag alla udda brödförpackningar och la ner dem i prydliga rader.

Så här blev resultatet. Tog lite drygt tio minuter, så de övriga fem minuterna ägnade jag åt att smula ner brödet bland solrosfröna vid fågelbordet.

Lärdom: Brödlådan blir stökig för att barnen ofta hanterar den själva. Att de får bre sina egna smörgåsar besparar dock oss en massa jobb. Så det är värt den extra städningen det genererar.

16 januari, 2023

Här kommer en bibba bilder från den första veckan efter lovet. Barnen började i onsdags och i tisdags kväll lyckades vi efter närmare två månaders uppehåll äntligen skramla ihop till ett fulltaligt matlag.

Vi var hos Stina och Emil och till min glädje hade hon allt pynt kvar så att jag fick njuta. Gillar att se hur andra pyntar och att ohämmat glufsa i mig sånt extremt mys.

knubbkinder rara

gullig barnaskara

Seriös bara

Klas är stjärnan i matlaget, kring vilket allting snurrar. Bra att komma sist och vara yngst och bara inhösta kärlek från alla håll och kanter. Gladare unge kan ingen uppvisa.

Han hade lärt sig att vinka så vi hade full underhållning i timmar.

Tacos. Och kaffe på maten i snygga koppar.

Och så bjöd Stina på överblivna julkakor. En klar favoritrest.

Men vissa nekade socker och föredrog flytande.

Så fint att få ses ihop allesammans. Håller tummarna för en friskare vårtermin än höst…

Resten av veckan försvann i ett huj. Tre dagar är en lagom lång första arbetsvecka efter ett jullov.

Och så blev det fredag. Och till middag lagade jag en rätt önskad av barnen.

Suovas med grädde, lingon och potatismos. Trots att man inte borde säga sånt om mat man själv har lagat – så konstaterar jag att det var så gott att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

På lördag morgon kom farmor ut redan halv nio med tåget. Härligt med helgbesök. Jag vakande pigg och utvilad efter elva timmars nattsömn!

Efter att vi ätit frukost och såsat på någon timme gick vi ut. De åkte bob och skrana.

Och jag matade och städade hos fåren.

Bertil högg in och gav dem hö.

Sedan gick jag en promenad i den försiktiga vintersolen. Kunde inte sluta le.

Nu har skoterspåret körts upp dessutom, så då slipper man gå samma tråkiga byaväg varv efter varv. Lyssnade på peppmusik och njöt av känslan av att vara ledig och utsövd.

Till lunch blev det vegtacos.

Och vi åt som vargar efter att ha varit ute i flera timmar.

Och här önskar jag att jag haft fler bilder att bjuda på. För att liksom runda av inlägget. Men si, det togs inga fler bilder. Så ni får hålla till godo med det som bjuds.

16 januari, 2023

Vad hinner man egentligen städa på en kvart? Man hinner plocka ganska mycket i ett stort rum. Eller svabba av en toalett, handfat och byta handdukar. Eller så hinner man hänga upp kläderna i hallen och dammsuga golvet under skohyllan.

Man hinner inga enorma mängder. Men man tar sig framåt.

Utmaningen är att välja rätt storlek på projektet så att jag inte börjar med ett misslyckande.

Veckans första städkvart tänkte jag lägga på min skrotlåda i hallen på entréplan. Där allt som inte har en egen plats hamnar. Plus sånt som faktiskt har en egen plats men som inte hittat dit av olika anledningar. Här lägger även familjen sånt de vet är mitt men som är mitt ansvar att sortera upp. I vår familj har alla en egen skrotlåda i hallen. Väldigt praktiskt.

En viktig lärdom jag gjort är att det måste finnas en speciell plats för varje sak man äger. Och sedan en plats för allting annat. För “allting annat” kommer alltid att existera – hur mycket man än rensar. Och för att förhindra att allting som just nu saknar en egen plats ska fucka upp de städade lådorna med sånt som redan har en egen plats – ja då behövs en särskilt utsedd låda. En skrotlåda.

Så här ser skrotlådan ut:

När jag städar utrymmen som dessa plockar jag alltid ut hela lådan ur hyllan och ställer på ett bord. Så att jag får en ordentlig översikt. Sedan lyfter jag ur en sak åt gången och lägger i olika högar.

Till sovrummet

Till garderoben

Till medicinlådan

osv.

Det är också viktigt att ha en soppåse i närheten så att man direkt kan slänga det som ska slängas.

Sånt som inte har någon annan given plats än denna blandade låda lyfte jag aldrig ur. Kvar fick också ligga sånt som egentligen hör hemma i en annan del av huset, men som passar bra att ha nära till hands på nedervåningen. Som tripoden till min mobil, ett måttband, en fickspegel, bra pennor jag inte vill att familjen ska sno, lock till kameran och lite annat smått och gott.

Nio minuter senare såg det ut så här.

Lärdom: den här lådan kommer aldrig hållas städad något längre tag. Det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att den förhindrar att stöket sprider sig ohämmat till alla andra lådor. Och att jag vittjar lådan med jämna mellanrum så att inte börsen, nycklarna och andra viktiga saker försvinner i röran.

De sex minuter som återstod av städkvarten efter att detta var gjort, ägnade jag åt att bära bort de olika högarna med fynd till respektive plats där de egentligen hör hemma.

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.