Kategori: Clara ryter ifrån

Forskningen är entydig – en majoritet av medborgarna vill se klimatpolitik som når målen. En studie från 2024 som inkluderade över 130 000 medborgare i 125 länder (inklusive Sverige) visade att 89 procent av världens befolkning anser att deras lands regering “borde göra mer för att bekämpa den globala uppvärmningen”. Det är ett sällsynt tydligt resultat: ett överväldigande folkligt mandat för kraftfull klimatpolitik, världen över.

Ändå gör Sveriges regering ingenting för att bidra till omställningen. Tvärtom ökade Sveriges utsläpp under 2024 med hela 7 procent!

Om ett år är det val och den fråga som står överst på min prioriteringslista är klimatet. Vilka partier har en seriös miljöpolitik som faktiskt strävar efter att MINSKA Sveriges utsläpp i världen?

Jag är väldigt stolt över att tillsammans med 40 andra kända svenskar skriva under denna debattartikel i Aftonbladet. För att visa att vi är många som bryr oss om klimatet och som önskar en politik som driver dessa frågor!

Men redan nu på söndag är det kyrkoval, för oss som är med i Svenska kyrkan. Det kan kännas perifert och oviktigt. Men eftersom röstdeltagandet i kyrkovalet är så lågt kan oseriösa krafter lätt mobilisera stöd. Just därför uppmanar jag dig att gå och rösta. Här kan du läsa mer om valet, kandidaterna och hur du kan tänka när du röstar. Själv kommer jag att lägga en röst för De gröna i Svenska kyrkan. En partipolitisk obunden nomineringsgrupp som arbetar för klimatet. Kyrkan förvaltar ju mycket skog och jag vill djur och växter som lever där ska bevaras och skogen anpassas för klimatförändringarna, bland annat genom restaurering av våtmarker.

Och så en påminnelse om en gammal sanning: Om inte du använder din röst, kommer någon att använda din tystnad.

Jag har delat mycket på min instagram senaste året, om läget på Gaza. Kritiserat vår regerings flathet inför det folkmord som nu direktsänds i teve. Det kommer stå som en skamfläck i våra historieböcker en dag. När vi får förklara för våra barnbarn varför vi inget gjorde. Vi som visste vad som pågick.

En återkommande kommentar jag får är ”vad du är modig” och ”tack för att du står upp, jag förstår att du får en storm emot dig när du postar om detta.”

Det gör mig alltid lite förvånad. För det brukar inte bli någon vidare storm. Nästan aldrig när jag skriver om politik. Mest är det mina amerikanska följare (många av dem älskar Trump) som skriver till mig när jag postar om Gaza. Men inte ens de brukar vara särskilt arga utan snarare diskussionslystna. Ibland kommer såklart upprörda kommentarer. Men är det så farligt då? Jag svarar på en del – men känner inte behov av att diskutera allt i detalj. Man måste inte heller veta allt för att få ha en åsikt. Särskilt inte när den åsikten ligger i linje med vad FNs experter säger. Och det man motsätter sig är att en högerextrem ledare svälter ut och etniskt rensar ett helt folk.

Varför jag lyfter det här är för att jag tror att människor är rädda i onödan. Så många människor är rädda att ta minsta ställning. Att förarga någon på minsta sätt. De har ingen vana att göra det och föreställer sig att det kräver ett enormt mod och att motståndet kommer vara brutalt. Men jag har alltid stått för vad jag tror på och det har inte varit särskilt svårt. Jag inbillar mig förvisso inte att det gör någon skillnad att just jag delar min kritik. Men om många protesterade skulle det göra skillnad. Och framförallt så kan man bättre stå ut med sig själv när man inte känner sig som en total ynkrygg.

Jag tycker att fler borde våga ta ställning. Övning ger färdighet.

Jag är otroligt skeptisk mot den bojkott av ICA och Coop som pågår den här veckan. Jag förstår att ekonomin under de senaste åren blivit pressad för många människor, men jag tycker att själva problemformuleringen är fel. För det första är det långt ifrån alla ICA-butiker som har stora marginaler och gör en stor vinst. Vi har en liten lanthandel i vår by som tillhör ICA-koncernen. Jag vet att de har haft otroligt tuffa år när det blivit dyrare för dem att köpa in varor, samtidigt som köpkraften minskat hos kunderna och allt fler väljer att storhandla i stan. Det har gjort ett redan pressat läge allt svårare. I vår familj har vi ändå fortsatt att fortsätta storhandla på vår lokala ICA eftersom vi värdesätter den så mycket. Och skulle den läggas ner tror jag inte att någon skulle våga starta upp igen. Dessutom har jag insett att en liten butik med enklare utbud ofta är billigare att handla i. ICA Kvantum i stan har visserligen lägre priser – men där okynnerhandlar jag alltid fler saker. På vår lilla ICA köper jag det som behövs.

Men sedan är jag också väldigt irriterad på den här inställningen att mat inte får kosta någonting. Mat är väl ändå en av de viktigaste saker vi kan köpa för våra pengar? Men enligt statistik från SCB spendera svenska hushåll idag i genomsnitt cirka 13 procent av sina totala utgifter på livsmedel och alkoholfria drycker. Det motsvarar ungefär 55 000 kronor per hushåll och år. Denna andel har minskat avsevärt över tid. År 1952 utgjorde livsmedelskostnader 33 procent av hushållens inkomster, och i början av förra seklet var andelen hela 44 procent. Så nej – vi står inte inför några historiskt höga matkostnader idag, även om matpriserna höjts de senaste åren.

Problemet är inte att maten är för dyr i Sverige. Problemet är att vi har vant oss vid att den är alldeles för billig. Och även om det finns en grupp människor som har så små marginaler att de inte kan äta sig mätta – så upplever jag inte att det är dessa som klagar. Och dessa människor som har det svårt ska förstås bli hjälpta. Men det genom höjda bostadsbidrag, höjd a-kassa, höjd garantipension och mer pengar från försäkringskassan. Deras utsatthet handlar ju om att vi monterat ner våra tryghetssystem och försämrat livsvillkoren för de fattigaste.

Det är inte en mänsklig rättighet att få dricka billigt kaffe eller äta obegränsat med billig frukt från andra sidan jorden

Och om vi ska vara helt ärliga kan nog alla vi som inte tillhör denna mest utsatta grupp erkänna att mycket som ligger i våra kundvagnar inte är absolut nödvändig mat. Tvärtom är en hel del den en typ av livsmedelsskräp som varken ger mättnad eller näring. Och om man väljer rena enkla råvaror så blir matkassarna betydligt billigare i inköp, om än tråkigare. Men jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att få dricka billigt kaffe eller äta obegränsat med billig frukt från andra sidan jorden. Det är trevligt att ha möjligheten. Men det är ingen rättighet.

Klimatforskare och dagligvaruhandel larmar just nu om att dessa höjda matpriser bara är början. Mat kommer att bli allt dyrare i takt med klimatförändringar och ökad förekomst av extremväder. Och i Sverige, som är gynnsamt för mycket odling, har vi idag tyvärr en historiskt låg självförsörjningsgrad. Det enda vi egentligen är självförsörjande på är socker, spannmål och morötter. Och mängden småbruk har sedan sjuttiotalet minskat drastiskt. Det har inte skett av en slump. utan beror i sin tur på en väldigt medveten politisk strategi kring centralisering. Folk ska bo i städerna och arbeta! Men nu börjar vi se att detta kanske var förhastat. Det är kanske inte så klokt att koncentrera livsmedelsproduktionen till några få stora gårdar, och sedan låta enorma arealer bara växa igen? Särskilt inte med tanke på krig och klimatförändringar.

Det är idag otroligt svårt att vara lönsam som småskalig svensk bonde. Det vet jag efter att vi drev det ekologiska jordbruket Marstorps Mat i närmare ett decennium. Den tyska vitkålen på vår lokala ICA var billigare än vår vitkål från åkern utanför affären. Det säger sig självt att det är OMÖJLIGT att mat som fraktats hit med lastbilar från Tyskland kan vara billigare än det som odlas här. Bara frakten borde göra det omöjligt. Men med dagens subventioner och bidrag är det bättre att handla grönsaker från kontinenten än att odla det i vår egen by. Det är oerhört skevt.

Och så vill jag slänga in ytterligae en pinne i den här brasan. Och det handlar om att kunskapsnivån om matlagning och råvaruhantering idag är så låg. Tidigare generationer hade i alla fall en beredskap och en kunskap för att klara av fattigare tider. Men idag står många handfallna. En liten del av befolkningen är nördigt intresserad och har matlagning som specialintresse. Medan en stor del av befolkningen baserar sin kost på stora mängder halvfabrikat, har ett stort matsvinn och verkar sakna grundläggande färdigheter inom hemkunskap. Inte heller det har skett av en slump – utan är konsekvensen av att praktiska ämnen som hemkunskap värderas så lågt i skolan.

Med allt det sagt så tycker jag ändå att det finns någonting osmakligt och ohederligt i att stora koncerner gör enorm vinst på att leverera livsnödvändiga matvaror till människor. Men de som borde få en del av de här pengarna är inte kunderna – utan producenterna. Det är de som verkligen sugs ut av systemet.

Vi har aldrig haft så dyra och påkostade kök som nu och ändå aldrig lagt så lite tid på att laga mat. Och så lite pengar på att köpa maten.

Vi har aldrig haft så mycket kläder som nu och stil har aldrig varit viktigare som statusmarkör. Men kläder får kosta så lite och kräva så lite av oss i form av omvårdnad och lagningar. Svenskarna älskar att handla på Temu och Shein och folk som har mycket pengar impulshoppar och kasserar dyra plagg i samma fart.

Julen har aldrig varit mer hypad än den är nu ur ett kommersiellt perspektiv. Men den har heller aldrig fått ta mindre arbete i anspråk. Mängden halvfabrikat, andelen julklappar som är hemgjorda (nära noll), den minskade tiden som läggs på att själv skapa och göra saker. Istället är julen en konsumtionsfest. Och trots att jag firar en mer pyntad och utdragen jul än mormor och morfar tror jag inte att jag lägger ner i närheten av så mycket arbete som min mormor gjorde. Som lagade allting från grunden, gjorde ett gediget julbord och inte hade hjälp av några halvfabrikat. Och sedan jobbade hon heltid som städerska. Nu menar jag inte att säga att jag därför borde göra samma sak som henne. Absolut inte. Men att skapa julstämning tar sin tid. Och idag känns det mest som att julen tar pengarna.

De moderna jularna har blivit lättare för att vi kan köpa allting färdigt. Men svårare för att stämningen inte riktigt infinner sig om man inte faktiskt utför vissa riter och sysslor för att mana fram den.

I dagens samhälle vet vi alltings pris men ingentings värde. Inte det riktiga värdet som uppstår när man lägger ner arbete på någonting meningsfullt och får känna tillfredsställelsen efteråt.

Jag älskar julen och den är arbetskrävande. Men jag känner mig mindre splittrad sedan jag accepterat att den är just det. Vår viktigaste högtid! Den är viktig i min släkt och i den kultur jag lever i. Jag är dessutom kristen. Skulle inte högtiden då vi firar Jesus födelse få ta tid i anspråk? Alla kulturer världen över firar ju sina högtider och fester. Och det innebär mycket arbete vare sig man förbereder Id al-fitr, Diwali eller julafton. Det är ingenting som är tragiskt eller fel med det.

Däremot är det fel att männen gör så lite för att dra sitt strå till stacken för att det ska bli någon fest. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg.

Jag skrattade rakt ut när jag läste Malins story, för den sammanfattade precis min känsla. Hur det går trender i allt och hur bisarrt snabbt det går. Det har knappt ens hunnit bli en trend med nissedörrar och nissebus innan det kommer en mottrend av kvinnor som förfärar sig över detta och tar avstånd och får det att låta som en del av ett uråldrigt patriarkat som tvingas på kvinnor.

Nissedörrar är ju ett sånt nytt påfund att jag vägrar beskylla patriarkatet för att det pågår. Är man så dum (och snäll) att man börjar med nissebus, eller för den delen paketkalendrar till sina barn, ja då får man skylla sig själv. Det är liksom inget ärvt ok från tidigare kvinnogenerationer. Det går utmärkt att aldrig ens börja.

Själv skulle jag aldrig komma på idén att göra en paketkalender till mina barn. Värsta jag kan tänka mig att ha 24 x 3 luckor med plastskrot som ska planeras, införskaffas, slås in och öppnas varje morgon. Men om någon annan mamma vill göra det så kör i vind. Själv gör jag hellre domherrar av piprensare och andra totalt meningslösa, men mysiga pyssel. Var och en blir ju salig på sin fason!

Det unika nu är att man antingen kan göra en hel socialamedier-karriär på innehåll med knasigt nissebus. Eller en hel karriär på innehåll där man berättar varför nissebus är vansinnigt fel och förtryckande. Båda är framkomliga vägar och existerar i en slags märklig symbios. Tänk om det inte fanns några kvinnor som var uppe sent och strödde ut mjöl på golvet och lät nissen baka pepparkakor under natten? Så fattigt det vore för alla som skapar content i opposition mot denna tradition!

Vill dock försiktigt påpeka att det inte främst är nissebus eller piprenspyssel som gör kvinnor utmattade och sjukskrivna. Nej för den saken får vi beskylla mer övergripande strukturer. Jag säger det som en vänlig påminnelse alltså, så att vi inte rör ihop det. Och glömmer att kräva saker i fackföreningsrörelsen, av chefer, politiker och lagstiftare. Bara för att vi har så fullt upp med att fokusera på farorna med nissebus.

Som uppmärksamma läsare kanske har sett har jag genomfört ett litet experiment denna höst. Jag har nämligen slutat annonsmärka mina böcker när jag skriver om dem.

Grunden i marknadsföringslagen är frågan är det här reklam? Och är det tydligt att det är reklam? Förstår läsaren att det är marknadsföring så behöver det nämligen inte annonsmärkas. Om du till exempel ser en busskur med en reklam för Lindex eller en helsida i ELLE för Zara, så står det ju inte REKLAM FÖR LINDEX eller REKLAM FÖR ZARA högst upp på busskuren eller tidningssidan. För vi förstår ändå att det är marknadsföring.

Varje gång jag skrivit om min bok utan att annonsmärka inlägget så har kommentaren kommit ”detta borde väl annonsmärkas, för det är ju reklam för din egen bok”. Och det har jag tagit som intäkt för att det faktiskt inte behöver annonsmärkas, eftersom ni som läser min blogg förstår att det är min egen bok och att jag givetvis har ett ekonomiskt intresse i den.

Det är så konstigt att influencers ska reklammärka högt och lågt när ingen annan yrkesgrupp gör det. I sådana fall borde Carola reklammärka varje konsert, Zara Larsson varje gång hon tipsar om sin nya singel, eller Liv Strömquist och Camilla Läckberg varje gång de tipsar om sina nya böcker eller teveserier. Men det gör de såklart inte. För vi förstår att de gör reklam för sitt jobb när de skriver. Däremot ska Carola annonsmärka om hon gör reklam för MQ och Zara Larsson om hon gör reklam för Adidas, Liv Strömquist när hon gör reklam för Nextory eller Läckberg om hon gör reklam för en energidryck.

Jag är författare, jag har gett ut femton böcker och förra året var jag en av Sveriges mest sålda fackboksförfattare. Jag tycker att det är väldigt konstigt om ni som följer mig inte förstår att jag som författare har ett vinstintresse när jag berättar om mina egen böcker.

Och om jag ska vara konsekvent och reklammärka allting jag har vinstintresse i så borde jag reklammärka varje gång jag tipsar om min podd. Eller när jag länkar till mitt instagramkonto från bloggen. Och varje gång jag är på mitt instagramkonto och länkar till min blogg så borde det också reklammärkas, eftersom bloggen är mitt arbete. Jag borde kanske också reklammärka varje gång någon läsare postar om min bok och jag repostar det på instagram stories? Borde jag till och med reklammärka om jag tipsar om en intervju som gjorts med mig i DN och som handlar om min bok? Jag menar, det kan ju få mig att sälja fler böcker!

Ja, som ni förstår är det här ett sluttande plan. Och stor förvirring råder. Det känns också som att många influencers är så rädda för att göra fel att de annonsmärker ”för säkerhets skull” även sånt som inte ska annonsmärkas. Det förvirras ytterligare av att någon som borde vara en auktoritet på området (Camilla på Bloggbevakning) inte själv verkar ha koll. När hon tipsar om sina krönikor i Expressen så reklammärker hon dem. Så nu ska alltså krönikörer och journalister reklammärka inlägg där de tipsar om sina kulurkrönikor, recensioner eller artiklar? Det är ju fullkomligt bananas!

Jag kommer fortsätta att reklammärka tydligt varje gång jag får betalt av ett annat företag för att göra ett inlägg om deras produkter. Om jag till exempel kommer överens med Kungsörnen eller Dansukker om att göra ett blogginlägg om deras mjöl eller socker så kommer jag reklammärka det lika tydligt som jag alltid har gjort. Det är väldigt, väldigt viktigt för mig.

Men jag kommer inte reklammärka varje gång jag som författare nämner mina egna böcker.

Det står förstås var och en fritt att anmäla mig till Reklamombudsmannen för att få detta prövat. Jag önskar då att den som anmäler samtidigt kunde ta en sväng och anmäla Carola, Liv Strömquist, Camilla Läckberg, och Zara Larsson när de postar om sina böcker, konserter, föreställningar och låtar. Och så kunde vi äntligen få se vad Reklamombudsmannen tycker om den saken.

(Linda Hörnfeldt, som är expert på sociala medier, personliga varumärken och influencerbranschen har skrivit ett jättebra inlägg om den här saken. Där kan du läsa mer om du är intresserad.)

Då och då hör jag folk som pratar om utmattade kvinnor och får det att låta som att anledningen till deras utmattning är att de bryr sig om att karva pumpor och baka kakor.

Jag blir lika delar rasande som full i skratt när jag hör det där. För när jag tittar på mig själv och på alla runtomkring mig som blivit utmattade kan jag konstatera att ingen av oss bakat kakor eller karvat pumpor i samband med utmattningen. Gemensamt för de flesta av oss är att tiden och orken för sådana projekt helt försvunnit, i samma takt som stressen ökat.

Det vanligaste när man blir utmattad är betydligt svårare situationer än kakor som inte jäser. Som att man har ensam hand om sin demenssjuke far och samtidigt har huvudansvaret för barnen. Att man har en konflikt på sin arbetsplats eller en chef som är värdelös. Att arbetsberget bara växer men ingen arbetsleder och berättar hur man ska göra för att hinna med. Att man har sömnproblem som man inte kommer till rätta med eller värk som förstör ens livskvalité. Att man har en ångestproblematik som slukar mycket energi, barn som inte mår bra, eller att man har svårt att separera arbetsliv från ledighet och jobba lagom.

Väldigt få som blir utmattade har ett balanserat arbetsliv och hemliv men förstör sedan sitt mående med ihärdigt pumpakarvande och kakbakande. Den nidbilden är nästan för dum för att bemöta! Men jag får den ofta slängd i mitt ansikte. Som att jag bakade och pysslade mig till utmattning. Men det som gjorde att jag blev utmattad var en kombination av helt andra faktorer. Som att jag satt fast i jobb som inte gick att avboka utan att sätta andra i klistret. Och att jag var tvungen att samarbeta med en person som var halvgalen. Att jag hade en liten bebis hemma och ett företag på samma gång, samt upplevde stor ekonomisk stress. Att baka och pyssla var just den typ av återhämtande aktiviteter som jag längtade efter och hade behövt, men aldrig fick tid för. Och det ledde till utmattning.

Folk som inte vet något om utmattning, men tror att de vet massor kommer ofta med klämkäcka råd av typen:

-Du behöver inte göra fint hemma! Du behöver inte laga mat från grunden! Sluta vara en sån duktig flicka. Ingen kommer tacka dig!

De som säger så är sannolikt helt ointresserade av allt sånt själva och förstår inte att det finns kvinnor om njuter och får återhämtning när de pysslar, lagar mat och bakar. Och varför är det alltid kvinnor man förminskar på detta sätt? Om en man blir utmattad och sjukskriven är det väl ingen som säger till honom

-Men sluuuta samla på LP skivor nu! Det tar sån tid. Ditt värde som man ligger inte i din skivsamling! Om du bara slutar bläddra i skivbackar och känna pressen av en perfekt skivsamling så kommer du orka jobba.

-Men släpp tankarna på allsvenskan! Gå inte på en massa matcher och känn pressen av att vara en trogen supporter. Du är säkert utbränd för att ditt favoritlag åkt ur serien?!

Dessutom är folk som kommer med dessa välmenande råd, kapitalismens nyttiga idioter. De som hävdar att det enda som betyder något i livet är ens produktivitet. Är du trött på jobbet? Ja, men bort allt utanför jobbet då så att du orkar med!

Att plocka bort roliga och återhämtande aktiviteter för att orka jobba mer är kontraproduktivt. Det funkar bara kortsiktigt. Som att jobba kväll någon gång ibland, för att bli klar med en brådskande uppgift. Men i regel funkar det inte. För så fort du plockar bort återhämtningen så börjar maskineriet hacka och snart får du mindre gjort istället för mer.

Dessutom går det emot all forskning kring stress och återhämtning. Stress är inte farligt men brist på återhämtning är farligt. Och det är den ensidiga belastningen som gör oss utmattade. Så se till att fylla på med något som väger upp för vad som gjort dig trött. Om du jobbat framför en datorn en hel dag kanske pumpakarvning och kakbak är det mest hälsosamma du kan ägna dig åt. Om du tycker att det känns kul, alltså!

Vi måste kunna skilja på det faktum att kvinnor gör mer obetalt hemarbete än män. Och det faktum att många kvinnor oavsett det, tycker att det är roligt att laga mat, pynta och bjuda på fika. Det är två helt olika saker. Och att plocka bort det senare kommer inte råda bot på det förra. Att folk slutar göra vad som är roligt för att orka med alla måsten är liksom ingen lösning på utmattningsproblematiken. Utan en stor del av vad som orsakar den.

Ibland saknar jag bloggandets barndom. När var och varannan tjej hade en blogg och en stor del av vad tjejbloggandet gick ut på var att skapa och vara kreativ. Sy, måla om, dekorera, tillverka egna smycken och klä om möbler. En härlig DIY-anda som rådde under några febriga år. Inte bara i bloggvärlden utan rent generellt. Och man behövde inte vara så duktig heller. Man gjorde det för att det var kul – inte för att slutresultatet skulle bli perfekt. Idag känns det som att sociala medier mer än någonsin handlar om att visa upp vad man har införskaffat sista tiden.

Men att köpa är inte att vara kreativ. Konsumtion är inte kreativitet. Tre nya kuddfodral i en soffa är inte att skapa någonting. I en värld där influencers har så mycket pengar att de tar hjälp med allt ifrån att måla om hemma, till att komponera buketter eller bli professionellt sminkade inför en att fota en ”autentisk” dagens outfit. Då känns det som att allt har gått varvet runt. Det som startade som någonting alternativt och gör-det-självigt har istället blivit precis som allting annat.

Tänk att konsumtion ofta är en sådan kreativitetsdödare?! Det märker jag än tydligare nu när jag har köpstopp. Så ofta lösningen på ett problem blir konsumtion. Jag saknar en tavla att hänga över soffan – så då går jag och köper den. Jag saknar en topp som passar till kjolen, så då letar jag i timmar på Sellpy efter den perfekta, innan jag klickar hem. Och medan jag håller på känns det nästan som att jag skapat någonting. Rent av gjort nytta.

Men tänk om jag istället för att köpa något – kombinerat mina garderobsfynd för att ersätta den där toppen jag tror mig sakna? Eller om jag verkligen gått igenom mina gömmor för att hitta något som kan få hänga över soffan. Något jag kan flytta runt från en annan plats? Eller om jag kunnat skapa något! Vad som helst som fått hänga där. Så gjorde alltid min farmor – och tänk att hennes hem är det mest spännande och inspirerande jag vet.

Jag var otroligt intresserad av skönhet och hudvård i tonåren, men hade förstås inga pengar. Så jag lånade böcker på biblioteket, med recept på sånt man kunde göra själv. Jag tillverkade ansiktsmasker av äggvita och låg på köksbordet hos mormor och fick hjälp att pensla ansiktet med jäst som skulle verka sammandragande. Och Anna var galen i allt som hade med kläder och stil att göra – hon bara sydde och sydde. Det hon saknade i sin garderob tillverkade hon själv, ofta från fynd ur mormors stora klädkista.

Att sakna resurser gjorde mig kreativ. Att ha fått mer resurser, har på många sätt gjort mig mindre kreativ ja rent av lite lat. Det är en oroväckande utveckling. Så det här behöver jag fundera mer på.

Det kom så många intressanta kommentarer i gårdagens inlägg om städning. Jag fastnade särskilt för den här av Marie, med efterföljande kommentarstråd.

Det här tycker jag var så intressant. Att vi idag inte bryr oss så mycket om våra hem annat än när det gäller att renovera eller konsumera nya prylar till det. Men inte när det handlar om att vårda, sköta och laga det vi redan har. Och sedan står vi där med våra dammiga, smutsiga och röriga hem och undrar varför vi vantrivs?

Förvånansvärt många människor vet idag inte hur man gör vardagliga saker som hör till allmänbildningen. Som hur man avfrostar en frys, plantorkar en tröja, får bort envisa fläckar från en bordsduk eller hänger tvätt på lina så att den inte skrynklar.

Och detta är visserligen ett högst anekdotiskt exempel: men när min syster tog sin kandidat i modedesign för femton år sedan, var det vanligt att studenternas mammor kom till skolan och hjälpte till att sy. Idag kommer ingen mamma till skolan, för ingen mamma kan sy. Att sy har gått ifrån att vara en allmän kvinnlig kunskap till ett särintresse. Trots att både kvinnor och män skulle ha stor nytta av att kunna enkel sömnad och att laga sina egna kläder. Samtidigt får skolämnen som slöjd och hemkunskap allt lägre status – trots att det är en typ av kunskap som vi alla borde besitta.

Det är en massa viktiga erfarenheter som har gått förlorade senaste åren. Som traditionellt sett har överförts från mor till dotter, men som nu inte överförs mellan någon alls. Kanske för att det i ett kapitalistiskt samhälle inte finns några pengar på att tjäna på att människor vårdar vad de har istället för att köpa nytt? Och att bry sig om städning och vård av hemmet anses mossigt och ofeministiskt. Men jag vill påstå att det ofeministiska är att låtsas som att sådan kunskap (oftast buren av kvinnor) inte har något värde. För vi märker ju dagligen vilket oerhört värde det har. Inte minst för klimatet!

Städning och hemvård är osynlig kunskap som märks först när den uteblir. Och jag tycker förstås inte att det ska ligga på kvinnor att ensamma utföra sysslorna eller överföra all kunskap till nästa generation. Det sorgliga är att kompetensen värderas så lågt. För att vårda det man har och vara rädd om sina saker – det är helt central för den som vill leva ett hållbart liv.

Har du hört talas om #blockout2024? En nätrörelse där människor blockerar och avföljer kändisar som inte uttalat sig i Israel/Palestinafrågan. Man kan ju tycka vad man vill om det – men i skrivande stund har Beyonce tappat nästan tvåhundratusen följare på grund av sitt bristande engagemang. Och det här är ett fenomen jag tror att vi kommer se mer av. Ett ökat krav på att både kändisar och influencers visar just samhällsengagemang. Jag märkte själv skiftet under covid och det förstärktes av kriget i Ukraina. Det har eskalerat under lågkonjunkturen, den första som vårt influencerifierade samhället har genomlevt. Och under kriget vid Gazaremsan har det nått sin topp. Läsarnas tålamod är slut.

Jag måste erkänna att jag ofta blir irriterad när jag anmodas posta om varenda konflikt och samhällsproblem som existerar. Alltid med en anklagande ton om att jag borde göra mer med min plattform. Varför ska just jag? Och med vilken rätt förväntar du dig det av mig? Men vid närmare eftertanke så har de ju rätt. Jag borde göra mer! Jag kan förstås inte posta om exakt allt elände i världen. Men att konsekvent undvika att skriva om vad som sker utanför ens egen lilla bubbla – det är rakt av världsfrånvänt.

Gör det någon skillnad om vi skammar kändisar och influencers, då? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Inte minst när instagramkontot aningslösa influencers var aktivt. De hade som idé att hänga ut influencers ohållbara livsstil och själv var jag tveksam till metoden. Vi influencers är ju inte globala storföretag och vi är heller inte politiska makthavare. Varför ska just vi bli utsatta för så hård granskning? Men samtidigt är hela vår arbetsbeskrivning att influera andra. Så då borde vi väl ta ansvar för vad vi influerar kring?

När jag tänker tillbaka på mina arton år som bloggare så märker jag hur läsarna har hjälpt mig att utvecklas. Skammandet har till exempel gjort mig mindre klimat-lat. Jag har inte kunnat harva på som förut. 2018 var jag på en jobbresa i London och flög såklart. I april åkte jag dit igen men tog tåget. För hur kul är det att skriva om London när kommentarsfältet nedlusas med ilska över att jag flugit dit? Och hur kul är det att åka på skrivarresa till Grekland om läsarna bara blir arga för att jag tog flyget? Det funkade knappt 2017 när jag gjorde det sist. Och det funkar absolut inte nu, varken för mig eller mina läsare. Nu väljer jag annorlunda för att jag värderar annorlunda. Och för att mina läsare också gör det.

Så skamma influencers för allt i världen! Vi gör ju dåliga saker och förtjänar att granskas. Många influencers flyger som skottspolar, konsumerar i överflöd, nämner varken EU-val, barnfattigdom eller humanitära katastrofer med ett ord. Istället ägnar man sig åt extrem introspektion. Men om tillräckligt många läsare visar missnöje över någonting, så kommer det på sikt att få effekt. Att man inte ska hoppa på unga kvinnor som är entreprenörer – det är bara båg! Man förtjänar inga silkeshandskar bara för att man råkar vara en kvinna som gör affärer. Om ens affärsidé är att kränga skit utan hänsyn till planeten – ja, då förtjänar man kritik.

Och skamma de som gör minst allra mest. För annars blir det som det brukar, nämligen att den som redan gör mest förväntas göra ännu mer. Medan den som aldrig gör någonting går fri från granskning. Till exempel är de moraliska kraven på Therese Lindgren betydligt höge än på Bianca Ingrosso eftersom Therese har ett större samhällsengagemang. Men rimligtvis borde det ju vara tvärtom! Det borde ställas högre krav på Bianca, just för att hon aldrig använder sin plattform till någonting samhällsnyttigt. Om hon fick mer kritik för hur hon producerar sina kläder och hur hon reser över hela världen – då skulle det till slut tvinga fram en förändring i hennes företag.

”Min plattform är inte politisk” brukar det heta när bloggare, youtubers och andra influencers försvarar sin tystnad. Men det är inget argument som håller. Ja, du har förstås full rätt att resonera på det sättet. Men då måste du också acceptera att det får dig att verka fullkomligt världsfrånvänd. Det handlar inte bara om vad du postar som influencer – utan också om vad du undlåter att posta. Kanske ser vi en svensk #blockout2024 för influencers som inte orkar skriva om annat än väggkulörer, frisyrer och sitt egen skörhet inför sommaren? Världen pågår därutanför. Använd din plattform!

Tack Vänsterpartiet, tänker jag när jag hämtar ut nya glasögon. Två glasögonbarn i familjen och varje år får vi ett glasögonbidrag på 800 kronor per barn. Glasögon är dyrt och jag förstår inte hur familjer med låg inkomst annars skulle klara det? Det var Vänsterpartiet som drev igenom den reformen.

Tack svenska skattebetalare, tänker jag. När räkningen för ambulansfärden och eftermiddagen på akuten kommer. Ynka 300 kronor för all vård och all omsorg som jag fick.

Tack högkostnadsskyddet, tänker jag. När jag hämtar ut min livsviktiga medicin som jag skulle dö om jag blev utan. Och farmaceuten påminner mig om att det kan vara bra att ha en förpackning extra hemma av medicinen. Om utifall att..

Jag tänker på hur vi tar hälsan för givet medan vi har den – och hur vi lider när den sviktar. Och hur hemskt det vore att inte ha råd att köpa medicin eller glasögon till barnen eller att ringa efter en ambulans. Vi är alla så beroende av att vården funkar, både för oss själva och för våra närstående.

Just nu pågår en vårdstrejk, där sjuksköterskor strejkar för bättre arbetsvillkor. Men det syns knappt i media! Jämför det med när piloterna strejkade. Och hur mycket påverkar piloterna vår vardag, jämfört med vården? Och hur mycket pengar öser vi inte över till exempel polisen och försvaret just nu? Men VAR är pengarna till vården?

Kraven Vårdförbundet gått fram med är en långsiktig lösning med kortare arbetstid. Detta eftersom många av medlemmarna blir sjukskrivna eller går ned i deltid för att orka med arbetet. I ett första steg vill Vårdförbundet se 75 minuters förkortad arbetstid per vecka, en kvart om dagen, eller runt 8 dagar på ett år. Det är ingen orimlig begäran!

Vi vet att utmattning är extra vanligt inom yrken där man har stort ansvar för människor och liten förmåga att påverka sin arbetssituation. Och att man efter nedskärningar inom vården kunnat se en ökad mängd sjukskrivningar bland personalen. Att inte ta hand om sina anställda blir i längden väldigt dyrt för samhället. Först lägger vi en massa pengar på att utbilda vårdpersonal. Som sedan blir utbrända eller skolar om sig till något annat, eftersom villkoren i yrket är orimliga.

När jag pratar med vänner som arbetar som sjuksköterskor uttrycker alla att de älskar sitt jobb men hatar förutsättningarna. Och för att orka i längden behöver stora förändringar ske. Och så ber de om stöd i sin sak. Att fler visar solidaritet med deras krav och ger dem råg i ryggen. Och jag måste säga att jag tycker att det är en väldigt rimlig önskan från deras håll!

Det är den internationella kvinnodagen idag och om jag behöver se en enda hyllning till av “powerkvinnor” som tjänar pengar kommer något blodkärl inuti mig att spricka av raseri.

Vi får de makthavare vi förtjänar, sägs det. Så jag gissar att detta är vårt straff?

För idag förväntas vi kvinnor beundra kändisar som Bianca Ingrosso. Men har hon gjort någonting bra för samhället utöver att tjäna pengar? Jag kan faktiskt inte komma på någonting. Men i vårt hyperkapitalistiska samhälle är det det enda som räknas. För att betraktas som en kvinnlig förebild behöver du inte göra något mer än att tjäna pengar. Även om det du blivit rik på är fast fashion, billigt krimskrams, onödiga kosttillskott och skönhetsbehandlingar. Det räcker för att vara en girlboss som ska hyllas på internationella kvinnodagen!

Biancatjejerna skulle kunna använda sin enorma plattformar för klimatrörelsen, mot rasism och främlingsfientlighet. De skulle kunna upplysa om vikten av att vaccinera sig för att utrota HPV-virus eller att skänka pengar till Läkare utan gränser. Men Biancatjejerna gör ingenting. Och ändå ska kvinnor intressera sig för dem och unna dem framgång – för annars är de avundsjuka.

Pernilla Wahlgren tjänar stora pengar på sina Ullaredkollektioner sydda av kvinnor i Bangladesh. Men när det kom fram att sömmerskorna lever på svältlön så säger hon bara “Jag hoppas att det här är människor som förhoppningsvis är glada för att de får en lön och har ett arbete och motsatsen är att de skulle ha det ännu värre“. Och sedan får hon leda SVTs största underhållningsprogram.

Bianca och Pernilla får klä skotten i detta inlägg – men låt mig understryka att de inte är själva problemet utan bara symptomet på det. Och bredvid dem står hundra likadana kvinnor redo att axla manteln.

Sverige håller för varje dag på att bli allt mer likt USA – där man istället för rättvisa säljer på folk den amerikanska drömmen. Om att alla kan lyckas och att alla dörrar är öppna om man bara jobbar nog hårt. Men sanningen är att ens socioekonomiska bakgrund till väldigt stor del förutspår var du kommer hamna i livet. Och om du tycker det är orättvist nu – begrunda att villkoren i dina barns liv kommer dikteras av barnen till de som är rika idag. Barn som vuxit upp så långt från vanligt folk att de inte vet hur livet för de flesta är. Rikedom går i generationer, liksom makten.

Jag beundrar Bianca lika lite för hennes skönhetsimperium som jag beundrar Daniel Wellington för hans klockor. Inget av det intresserar mig. Jag är nämligen fullkomligt oimponerad av kända människor som aldrig tar ställning i någon känslig fråga eller riskerar någonting. Kvinnliga influencers och bossgirls som fjollar runt och köper lyxiga toalettborstar, designklassiker eller den fjortonde märkesväskan till samlingen. Som följs av tusentals kvinnor och lever på att begapas av dem. Men som aldrig öppnar käften till förmån för den som har det sämre ställt än de själva. Som aldrig vågar riskera någonting genom att uttala sig.

Kvinnodagen behövs mer än någonsin. Mitt i en lågkonjuktur är det tydligt hur utsatta kvinnor är. De är överrepresenterade i offentlig verksamhet, där de bär ett tungt ansvar men har lite makt. Där de sliter och kämpar och så småningom blir utbrända. För stora barngrupper, för många patienter, för lite personal på antalet gamla. Samtidigt fortsätter Stadsmissionen att dela ut matkassar till ensamstående mammor som inte får ekonomin att gå ihop. Och i kringshärdarna runtom i världen är kvinnor och barn som alltid de mest utsatta.

Men absolut. Vi ska givetvis ägna denna dag och alla andra åt att hylla kvinnor som bara använder sina plattformar för att kränga skit. Det passar nämligen de kapitalistiska, kommersiella krafterna himla bra att vi kvinnor istället för rättvisa, rimliga löner och skydd från mäns våld intresserar oss för eyeliners och polyestertoppar.

Om det här är de makthavare jag gjort mig förtjänt av, så är det hög tid att jag själv börjar agera annorlunda.

Jag läser om läget på Gazaremsan och ser bilder omöjliga att få ur huvudet. Upplever total maktlöshet inför den ondska som uppvisas. Och stor oro över hur det som sker där kommer drabba människor som är helt oskyldiga. Som upplever förföljelse på grund av att de är judar. Jag tänker på Ukraina och kriget som är inne på tredje året. Hur en befolkning decimeras och ett land bombas sönder. På en bekant från Ukraina som snart tagit hit hela sin familj, för att hon inte vill offra sina yngre bröder i kriget. Jag tänker på att vi snart kommer ha Donald Trump som president igen. Och hur det kommer påverka Rysslands med en sådan vänligt inställd världsledare. Jag tänker på vår regering som inte gör någonting för klimatet, som varje dag bedriver en politik jag skäms över att kalla svensk. Panikkänslan över att ingen gör något åt klimatet. Ingen som sitter på verklig makt! Och jag ryser av hur få politiker i toppen som har en karaktär som jag kan respektera. Som har en egen tro och övertygelse och inte vänder kappan efter vinden för att vinna opinionen. Jag tänker på klyftorna som ökar mellan fattiga och rika i Sverige och spänningarna som ökar i ett samhälle med stor ojämlikhet. I ett kommentarsfält på instagram, till ett inlägg om samernas nationaldag, ser jag sådant oförblommerat hat att jag blir mållös.

Jag ser reels från profiler på instagram som pratar hälsa, träning och dieter. Ingenting är underbyggt – allt är hittepå gjort för att skrämmas och tjäna pengar. Och ändå vänner och bekanta som likear. Som verkar tro på vad som helst? Som är välutbildade och intelligenta men som köper det rakt av. Det sprids så mycket desinformation och så många som delar den som saknar kritiskt tänkande. Hur man tränar och äter kan tyckas vara en liten fråga. Men det skrämmer mig vad okunskapen i det lilla tyder på.

Jag tänker också på de flickor som jag och Bertil träffade i Addis. Som under de månader sedan vi var där – medan vi firat jul, haft fredagsmys och åkt skridskor – fortfarande bara bär sina eukalyptusgrenar. Upp och ner från Entoto. Nio timmar om dagen, sju dagar i veckan. Utan mat i magen. De bär och bär tills de går sönder och så är livet för miljarder människor runtom i världen.

Och jag tänker på hur sjukt det är att ett inlägg som det här kan tolkas som det minsta kontroversiellt. Eller klassas som naivt godhetsknarkande. Att försvara mänskliga rättigheter, känna oro för miljön och önska redbarhet i politiken. Att det kan anses som ett konfliktsökande positionerande. Jag skäms över att vi hamnat här.

Vissa saker gör man bara inte. Ibland av rationella skäl eller moraliska överväganden. Ibland för att det strider mot ens fördomar eller ens kultur. Här kommer en lista med saker jag – med mer eller mindre fog för – inte gör!

Känner redan hur många ömma tår jag kommer trampa på, det riktgt krasar under fötterna. Kom bara ihåg när du läser att jag i själ och hjärta är en moralkärring. Och det är inget att ta personligt.

Beställa från Fodoora.

Nu är det ju lätt eftersom jag bor där det inte ens finns. Men skulle aldrig beställa från ett företag med så usla villkor för de anställda slavarna. Det skulle kännas helt absurt att sitta och glufsa i mig mat jag själv inte ens orkat gå utanför dörren för att hämta – men som någon annan slitit sönder sig för att leverera till mig.

Köpa en elsparkcykel till mitt barn.

Friska barn behöver motion och rörelse. Barns stillasittande är ett STORT problem. Ja till sparkcykel. Nej till elsparkcykel.

Använda en elsparkcykel själv.

Bättre än en bil som brummar runt i innerstan förstås. Men själva fenomenet provocerar mig. Av samma anledning som ovan.

Låta mina barn åka hooverboard

En släkting är läkare på akuten och berättade om alla skallskador och frakturer han får in på barn som åkt hooverboard. Mycket värre än studsmattor.

Anonymt skriva skit om folk på internet

Skriver det till Malin Wollin istället! För det är inte som att jag håller mig för god för att tänka eller känna massa saker (tyvärr). Men skulle aldrig anonymt skriva elakt på flashback, en blogg eller på instagram. Det är så totalt utan stil. Kritiserar jag någon – och det kan jag verkligen göra – så gör jag det i mitt eget namn.

Använda läppstift, rouge och mascara men inte concealer eller foundation

Huvudmålet med min sminkrutin är att få en bra hy! Hinner jag inget annat så dämpar jag alltid blå ringar och röda näsvingar. Att börja måla läppstift eller rouge på min osminkade hy gör bara allting värre.

Lägga mig i vår säng med kläder jag haft på mig i stan

Vill knappt sitta i vanliga möbler med kläder jag haft i stan. Allting åker av direkt jag kommer hem.

Göra fillers i läpparna

För det skulle vara så pinsamt om det syntes vad jag gjort. Som att gå runt med en lapp i pannan där det står ”jag har komplex”. Det har jag visserligen, men jag föredrar att inte vara den första som pekar ut dem för min omgivning.

Färga eller bleka håret hemma

Har förstört mitt hår på det sättet så många gånger. Aldrig igen.

Köpa stickade tröjor av acryl.

Det är ju förstås en ekonomisk fråga – för ull är ju mycket dyrare än akryl. Men har man bara råd att köpa ull så blir det billigare i längden eftersom det håller bättre. Att köpa en underbar stickad tröja av akryl är som att tutta på en tidsinställd bomb. För varje användning brinner stubinen ner mot explosion. Snart kommer min älskade nya tröja vara noppig och ful och (förtjäna att) gå upp i atomer.

Slänga skräp på marken.

Gör mig faktiskt mordisk till sinnet när jag ser sånt. Jag plockar skräp så fort hon är ute i naturen.

Dricka sockersötad läsk.

Okej det är inte riktig sant. För jag gör ju saft hemma själv och den är ju sötad med socker. Men skulle aldrig köpa sockrad läsk när man kan få kalorifri sötad med aspartam. Så mycket onödiga kalorier att klunka i sig! Det finns ju en stor lobby där ute som menar att aspartam är farligt men faktum är att det är ett av de mest beforskade tillsatserna. Och den är säker för konsumtion.

Dricka mig berusad i närheten av barn. Mina eller andras.

Det obehagligaste jag visste som barn och tonåring var fulla vuxna. Släkt och vänner till mamma och pappa. Är väldigt glad över att det förekommit så pass lite sådant och att det alltid var nyktert på jul och påsk sånär som på ett glas glögg. Samt att det alltid fanns nyktra föräldrar att tillgå. Som inte var pinsamma eller olämpliga, som ju fulla ofta blir.

Titta på tevenyheterna

Jag försöker hänga med i vad som sker i världen. Men att titta på tevenyheterna är det värsta jag vet. Läser hellre tidningar och lyssnar på nyheterna på radio. Har gjort så sedan jag flyttade hemifrån och det slår mig att jag knappt kan ansiktet på en enda minister eller politiker. Bara namnet och rösten känner jag igen. Det enda som händer på tevenyheterna är att jag blir mer rädd men mindre kunnig. Det obehagliga visuella stör ut den viktiga information som ges.

Rolla deo i en otvättad armhåla.

Motivering överflödig men galet nog är detta inte standard för alla, har jag förstått när jag frågar runt.

Ha kvar tepåsen i koppen när jag dricker.

Att få en sladdrig tepåse mot läppen när jag dricker brunt vatten ur en porslinskopp ger obehagliga associationer. Som att dricka ur en varm toalett med toapapper i. Klök.

Mikra mat

Endast i absoluta nödfall kan jag tänka mig att mikra matrester. Det blir tusen gånger godare att tömma över det i en kastrull och tillsätta lite mer vätska, kryddor och fett. Då kan matlådan smaka som ny igen.

Ha teve i sovrummet.

Fick en teve på rummet i tonåren och reste mig inte ur sängen på ett år. Teve i sovrummet är för trevligt. Helst har jag faktiskt ingen teve alls, men har blivit nedröstad av familjen.

Använda sköljmedel

Miljöbov som luktar urk.

Använda en självscanningskassa på ICA om jag kan slippa

Vill ha personlig service och mänsklig kontakt. Men vill framförallt inte ha ansvar för teknik som kan strula eller pengar som kan blir fel.

Lägga en ostruken duk på bordet

Dukar är till för dekoration och hur dekorativ en duk är handlar om en enda sak: hur den ser ut. Är den skrynklig ser den dålig ut.

Glad nationaldag! Idag tänker jag på allt jag är tacksam över. Som att vara född i ett land som människor flyr till istället för ifrån. Jag är tacksam över att leva i ett fritt och fredligt land. Tacksam för vad generationerna innan oss byggt upp. Över människorna som slet och kämpade i detta kärva klimat.

Tacksam över att vara född i ett land där jag har rösträtt, rätt att bestämma över min egen kropp, tillgång till barnomsorg, sjukvård och allemansrätt. Och tacksam över att bo på en plats med tydliga årstider, ren luft och folk som vågar lämna cykelnyckeln i cykellåset

För 150 år sedan var Sverige ett av världens fattigaste länder. Bara några generationer tillbaka i byarna häromkring svalt folk ihjäl under nödåren. Min farmors pappa satt i fängelse på Långholmen för att han skjutit ett djur. Det gjorde han för att mätta munnarna på sina tretton barn. Och hade han inte gjort det hade jag sannolikt inte suttit här idag.

I Sverige lever vi idag i ett groteskt överflöd, sett ur ett globalt perspektiv. Ofta på bekostnad av människor i andra länder. Av deras naturresurser och deras fattigdom. Och när de försöker fly för att rädda sina barn från svält och från effekterna av klimatförändringar så sätter vi stopp. Hit kan ni inte komma! Här finns inte plats! Trots att vår livsstil bidrar till deras lidande. Och trots att de flesta svenskar själva har någon i sin släkt som utvandrat. Av dem som var födda under senare hälften av 1800-talet lämnade ungefär 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna landet, i jakt på ett bättre liv.

Så glad nationaldag, säger jag. Med stolthet och med skuldkänsla. Över att Sverige gått från världens mest jämställda land, med en framsynt miljöpolitik och humanism som ledstjärna – till att backa ut ur alla rum där vi faktiskt skulle kunna göra skillnad.

I måndags tog jag pojkarna i armkrok och begav mig in till stan för att demonstrera med farmor. Egentligen skulle vi varit på Holmön med matlaget den här helgen så jag hade ställt in mig på att inte gå. Men nu blev det ingen resa så då kunde vi demonstrera trots allt.

Vi gick givetvis bakom farmors banderoll med det viktigaste budskapet av alla.

Och när det blev för stojigt sökte vissa skydd i träd. Bra klätterträd i centrala Umeå!

Barnen skrålade för full hals

-Krossa rasismen! Vi vill ha sex timmars arbetsdag!

Så stolt att gå där med mina barn och en himla massa andra gamla och unga som vill samma sak. Kan hända kom det en eller många tårar i mina ögon.

Efteråt blev det glass och churros på torget medan vi lyssnade på talen och musiken och barnen och farmor jazzade loss till Höstorkestern.

Älskade ungar. Jag måste kämpa för er skull och för att ni ska få växa upp lika tryggt och bra som jag själv har gjort.

Och det var min första maj, det! En bättre sådan.

1a maj och jag tänker på alla lågavlönade kvinnor inom skola, vård och omsorg som bär upp det här samhället. Ofta pratar man om utmattning som någonting som drabbar prestationsprinsessor som inte lärt sig säga nej. En sjukdom för för duktiga flickor som borde sänka sina ambitioner i karriären. Det är ett så elakt sätt att lägga skulden på individen istället för strukturen.

Sanningen är att vårt land går runt på att framförallt kvinnor arbetar över sin egentliga kapacitet. Inte minst inom skola, vård och omsorg. För kort om personal på för många barn eller sjuka. Men hon förväntas fixa allt, hon klarar biffen! Hon räddar liv och utbildar barn och sköter gamlingar på delade turer. Hon ordnar upp situationen och dessutom till en riktigt kass lön med liten möjlighet att påverka sin arbetssituation. Och när hon kommer hem fortsätter arbetet, för även där är hon huvudansvarig. Både för hushållsarbete, barn och nära relationer.

Vi litar på hennes förmåga, utnyttjar den till max och tar den för given. Tills den dag då hon blir utmattad. Då får hon höra att hon måste lära sig att säga nej. Sluta vara en sån duktig flicka. Sätta gränser kring sig själv. Inte vara en prestationsprinsessa!

Efter lågkonjunkturen som drabbade Sverige under nittiotalet ökade sjukskrivningarna för psykisk ohälsa dramatiskt framförallt bland verksamma inom sjukvård och skola. Det är statistiskt säkerställt att ohälsan hängde ihop med besparingskraven under den här tiden. Ju fler man sparkade och ju mer man skar ner i verksamheten – desto högre psykisk ohälsa bland de som blev kvar. Åtgärder som var tänkta att spara pengar kom tillslut att kosta pengar i form av höga sjukskrivningstal.

Det här är ett svek från samhället och från arbetsgivarna. Sverige är ett av världens rikaste länder. Men vi förmår inte ta hand om de medborgare som bär upp det. Istället delar vi ut stora vinster till de som driver friskolor och generösa skatterabatter till de som redan har det bäst ställt.

Det är sånt jag tänker på när det är första maj.

Kanske sist i Sverige har jag sett SVT-serien Händelser vid vatten. Jag och Malin har redan avhandlat den i åtminstone två poddavsnitt, eftersom det funnits så mycket att prata om. Men nu vill jag skriva om den ur ytterligare ett perspektiv. Nämligen det rent ytliga. För jag kan inte komma på att något jag sett de senaste åren inspirerat mig mer stilmässigt. Eller ingjutit mer mod.

Det ideal vi idag ser i sociala medier är så perfekt. Selfies befriade från minsta por. Putiga cellulitfria rumpor med smala midjor. Fillers under ögon, i kinder och i läppar. Botox som gör pannan slät och uttryckslös. Silikonbröst och hårextensions. Lägg sedan till det överdrivna poserandet. Där man självmedvetet vänder den bästa sidan mot kamera, svankar och putar med de rätta kroppsdelarna för att få till en bra bild. Folk försöker inte ens låtsas vara coolt obrydda. De visar sin bryddhet hur tydligt som helst.

Det utseendet är förstås väldigt vackert. Symmetriskt, lent, rent. Kardashian eller Bianca-kompatibelt. Kvinnor ser ut som vandrande instagramfilter. Vrålsnygga människor som dessutom pratar explicit om sex och ständigt anspelar på sex i sin mediepersona. Men som utifrån nästan uppfattas som asexuella. För när det är så enormt välgroomat, kontrollerat och fixat – ja då förstår man att här levs livet framförallt för att tukta kroppen – inte njuta av den. Det är Barbie & Ken-estetik. Tar man av dem underbyxorna så är det slät formgjuten plast där nere.

Men i Händelser vid vatten osar det sex! Men inte på det där perfekt glossiga sättet utan synliga rynkor eller plitor. Tvärtom faktiskt. Ta till exempel Asta August som spelar Annie Raft. Hon är osminkad, går utan bh, har långt utsläppt hår som ibland är ganska stripigt. Hon har oansat könshår, svart hår under armarna och givetvis också rikligt på benen. Hon utför mycket lite av det som idag krävs för att passera som en attraktiv kvinna i offentligheten. Och teveproduktionen gör heller inget för att göra henne vackrare genom smickrande bildval och vinklar. Nej hon ser verklig ut. Som en hyfsat vanlig kvinna. Och hon är HET! Och så vacker!

Varför? Jo för att det är på riktigt! För att hon inte självmedvetet kontrollerar varje min och blick framför kameran – så som nästan alla kända kvinnor och män gör idag. Även många skådisar som befinner sig i karaktär verkar ju ha fullt upp med att framförallt leverera utseende. Men Annie skildras inte som perfekt på något vis. Och ändå lyser hon i varje jäkla sen!

Jag känner igen den här obrydda estetiken från fotoalbumen med mamma och pappa som unga. De var lika snygga, coola och vackra. Trots att min mamma inte verkade använda ett spår av smink och definitivt inte bh. Inte rakade hon sig heller. På bilderna ser hon ut att vara sig själv. Hon poserar inte.

Att se Händelser vid vatten släppte loss ett sug i mig som jag inte haft tidigare. Ett sug efter helt andra människor. Sådan som aldrig syns någonstans i offentligheten längre. Och ett sug efter rent konkreta saker som…

Att bära linne utan bh under. Mjuka, lågt sittande och hängiga bröst är fina.

Hår under armarna. Och då menar jag rejäla buskar!

Ansikten med mimik. Som kan röra sig, som har födelsemärken och plitor. Som kan uttrycka känslor och är själfulla. Inte kontrollerade, behärskade av botox och stela av självkontroll.

Generellt minskad självmedvetenhet. I tonåren var ju självmedvetna spännisar det töntigaste som fanns. Idag är vi spännisar allihopa. Och det verkar dessutom funka dåligt för oss. För trots att vi blir mer och med bildsköna och ”perfekta” har vi svenskar allt mindre sex. Vi vaxar, gör fillers, förlänger och förstorar. Samtidigt sinar lusten. För vem hinner njuta av sin kropp när man har fullt upp med att tukta den?

I tonåren när alla skulle hata sin egen kropp hade jag två nära vänner, Sanna och Elina, som aldrig någonsin pratade illa om sig själva. De vägrade gå in i diskussioner om bantning, tjocka lår eller celluliter. Istället signalerade de – på ett för sin ålder ganska ovanligt sätt – att de dög. Det var omvälvande för mig och hjälpte mig att själv tänka likadant. Jag ville hellre vara som Sanna och Elina än som de som satt och klämde sig på magen och klagade på fettet.

Och den mest kroppspositiva människa jag känner är min kära svärmor. Jag tror dock aldrig jag har hört henne prata om begreppet kroppspositiv. Men hur hon pratar om sig själv, hur hon klär sig, rör sig och tar för sig. Och framförallt hur hon pratar om andra – det signalerar en trygghet som hjälper kvinnor i hennes närhet att också bli avslappnade och trygga.

Intressanta feministiska analyser i all ära – men när någon också beter sig feministiskt i sin vardag är det ett så otroligt kraftfullt redskap för förändring. Sånt smittar och ingjuter mod i andra. När någon backar upp ens röst i rummet under ett jobbigt möte där man inte blir hörd. När en annan kvinna utstrålar acceptans och kärlek inför sig själv. När någon vågar gränsa den som beter sig illa även om det blir konstig stämning. Eller stå fast vid sin åsikt trots kritik. När andra är modiga ingjuter det så mycket feministiskt mod i mig.

Ibland skriver jag feministiska ryt ifrån-inlägg här på bloggen och de brukar bli väldigt lästa och delade. Men jag tänker att en annan viktig feministisk insats handlar om vad jag sänder ut. Hur jag pratar om mig själv. Om jag signalerar acceptans. Om jag vågar vara modig. Hur jag förhåller mig till min kropp. Om jag orkar hålla fast även när det blåser. För jag vet att sådana saker kan stärka andra att göra likadant.

På liknande sätt resonerar jag med miljöfrågor. Ibland gör jag renodlade inlägg om miljö och klimat. Men det finns det ärligt talat många andra som gör mycket bättre och kunnigare än mig. Jag fokuserar istället mer på att inspirera genom hur jag lever. Kläderna jag bär är till största del från secondhand – men jag bär dem utan att kommentera hur mycket bättre det är för miljön. För det vet ju alla redan. Jag semestrar i min närmiljö och visar upp vackra platser i norra Sverige utan att ständigt framhålla hur mycket bättre det är än att resa långt. Och jag försöker på ett lustfyllt sätt visa på värdet av att laga, vårda och ta hand om sina saker. Inte som ett miljöstatement – för det är ju knappast en nyhet. Utan bara för att normalisera beteendet och förhoppningsvis höja dess status.

Vi lever i en tid där fler människor är någonsin har tillgång till en plattform och en röst. Och hur fantastiskt det än är, kan vi nog ofta luras att tro att det är där förändringen sker. Genom välformulerade captions hos någon smart sociala medier-profil. Men det är bara halva sanningen. I någon mån är vi ju alla influencers i vår egen vardag. Hur vi pratar om saker, vilka värderingar vi har. Vad vi signalerar är viktigt och vad som är ointressant. Alla har inte en stor plattform – men alla har potential att genom sitt eget sätt att leva förändra den normerna i sin omgivning.

Nu är det vabb igen. Mindre än en vecka hann familjen vara frisk innan först jag och sedan småbarnen blev sjuka. De små har fyrtio graders feber. Förkylningarna tar om och tar om och tar om igen så att man kan bli tokig för mindre.

Har spenderat så mycket tid i sängen de senaste veckorna och det är verkligen inte bra för psyket. Tiden jag lägger på instagram har ökat och jag märker att det får mig att må urdåligt. Inte de få konton jag följer – för de har jag ju valt av en anledning. Utan allt jag får se som jag inte valt att följa. Som bara trycks upp i mitt ansikte.

Jag lägger så mycket tid på klipp som ger mig noll glädje. Ändå fastnar jag där eftersom IGs algoritmer är djävulska. De inser att klippen är begärliga och så skickar de på mig ännu mer att fastna i. Mer av det jag inte vill ha.

-Instagram strävar efter att ge dig det du uppskattar säger instagrams VD Adam Mosseri. Om du föredrar reels kommer du få se fler reels menar han.

Men det är en sanning med modifikation. För jag föredrar inte reels. De är bara det att reels är det allra mest hypnotiserande och svåraste att sluta scrolla runt i. I själva verket vill jag – inte så länge som jag lever – behöva se ett enda klipp till på någon som snubblar eller dricker en öl på ett lustigt vis.

Ibland äter jag för mycket snask framför teven till fredagsmyset. Så pass att jag mår illa efteråt. Ville jag detta? frågar jag mig. Ja, smaklökarna ville det just då. Men ville jag det i någon djupare mening? Gav det mig bestående lycka och glädje? Var jag hungrig? Nej, verkligen inte. Om jag lyssnar på den rationella delen av min hjärna så önskar den att jag bara smakat några bitar.

Bara för att ens belöningssystem skriker efter något betyder det ju inte att man egentligen vill ha det. Bara för att min hjärna fastnar i de djävulska algoritmerna på instagram betyder det inte att jag vill det. Inte ett enda dugg. Jag önskar att jag bara fick se de konton som jag har valt att följa. Inget mer. Och ja, jag vet att man kan ändra inställningar och bara få upp flödet med ens favoriter. Problemet är att man måste göra om det varje gång man öppnar kontot. Och glömmer man att göra det så är man där igen. Fånge i garnet. Instagram är väl inte så dumma att de skulle låta oss välja bort deras skit permanent? Nej de tjänar ju på vår uppmärksamhet.

IG har blivit den där kvarlämnade godispåsen med äckliga bitar som man ändå inte kan låta bli. Och de goda godbitarna – de jag valt med omsorg – de går inte att hitta i kökkenmöddingen av skräp.

Jag märker att jag vänder mig till bloggvärlden för stillsammare läsning. Kvalité, välskrivna texter och skönare tempo. Tyvärr är det inte så många bloggare som håller på fortfarande. Och många av dem ligger på stora plattformar där varje radbrytning genererar en ny reklambanner över hela sidan. Stressigt, rörigt, fult och svårläst. Så det slutar med att jag tar upp en bok istället.

Tänk att det skulle bli instagram som gav mig läslusten åter.