Kategori: Claras träning och hälsa

Tänk att det skulle ta så många år av träning innan poletten trillade ner för mig:

Motståndet är grejen med träningen. Den blir aldrig lättare – jag blir bara starkare. Det kommer alltid vara jobbigt att springa, annars är det inte konditionsträning. Det kommer alltid kännas tungt när jag lyfter, annars får jag inte mer muskler.

Det är också det demokratiska med träning. Motståndet kan vara olika stort (vi springer olika långa sträckor och lyfter olika tungt) men samtidigt är motståndet exakt lika stort – för det ska ligga på gränsen till det vi klarar av. Bara för att Jakob är mer vältränad än mig betyder det inte att han upplever mindre motstånd när han tränar. För i sådana fall tränar han fel.

Men det som den vältränade framförallt är bättre på – det är att tåla motståndet. Att i någon mån tycka om motståndet. Att få kraft av motståndet. Att förstå att det är i motståndet som man utvecklas. Många av oss tycker att det är obehagligt att bli svettig, få höjd puls, kippa efter andan och känna mjölksyra. Det är helt enkelt ett tillstånd man behöver vänja sig vid. När man tränar ett pass är det lika mycket toleransen inför dessa tillstånd man övar upp – som att bli starkare i själva musklerna.

I bästa fall hitta man kanske en träningsform som är så rolig att man stundtals glömmer bort att man är andfådd och att svetten rinner. När jag tränar tabata glömmer jag det aldrig – det är konstant plåga. Men när jag tränar cirkelgympa och gör hoppsasteg till bra musik – då glömmer jag det ofta. Och när jag lyfter skrot kan jag också glömma av obehaget. Då fokuserar jag så mycket på teknik och utförande att jag faktiskt inte kan tänka på hur det suger i benmusklerna och hur armarna känns som cementblock.

Att se motståndet som själva poängen med allt – det är också en utmärkt metafor för livet. Det är inte meningen att vi ska flyta fram motståndslöst utan hinder, svårigheter och utmaningar. Tvärtom är det i motståndet vi utvecklas. Och lycka, tillfredsställelse och glädje kommer inte av att glida fram genom livet. Utan genom att möta hinder, klara sig igenom och komma ut på andra sidan. Lyckan efter att ha klarat sig igenom en pärs – överträffar med råge känslan av att helt ha undvikit den. Det gäller så väl vi livet som med träningen.

Världen sämsta träningsråd att ge till någon som inte rör på sig är sånt som att ”ta trapporna istället för hissen” eller ”parkera långt från affären”. Jag har själv gjort mig skyldig till den sortens råd men först på senare tid förstått hur uselt det är. För vem fasen vill få ett råd som gör livet jobbigare? Tränar man ingenting är väl livet nog jobbigt ändå!

Den som tar trapporna eller bär matkassar långt får ju inte heller någon kick. Ingen endorfinrusch slår till av att ha gått 150 meter extra med tunga matkassar. Ingen känner ett lyckligt lugn i kroppen efter att ha gått i trapporna. Nej man blir bara svettig, arg och påmind om vilken dålig form man är i.

Först när jag blev vältränad började dessa råd om vardagsmotion vara relevanta för mig. Jag parkerar nu gärna långt bort från affären och tänker att 150 meter med tunga matkassar bara är bra. Och jag tar gärna cykeln till gymmet i byn, eftersom jag ser det som uppvärmning inför mitt pass. Men att behöva ta cykeln till gymmet om gymmet känns som ett straff? Det hade varit svårsmält. Den enda anledningen till att de där tipsen om vardagsmotion funkar för mig nu är för att jag redan känner mig stark. Och det är det som är det luriga med träning. Det är så svårt att komma igång – men sedan blir träningen en otroligt positiv spiral. Den som tränar blir troligtvis mer aktiv även i sin vardag, vilket gör den ännu starkare och friskare.

Men om inte det här är ett bra råd till en otränad person som vill börja röra på sig mer – vad kan då vara det? Vad i hela friden kan vara motiverande för en utarbetad mamma som har noll energi och helst vill ligga i en soffa och peta sig i naveln? Ja, min bästa gissning är egentid. Att träning ger egentid. En lucka i tiden befriad från kraven från familj, hem och arbete. När man svettas och stånkar kan man faktiskt inte tänka på allt annat. Och efteråt i omklädningsrummet, när man duschar och byter om och rullar ny deo i armhålorna. Då känner man sig nästan mer ledig och fridfull än man gör på semestern.

Efter en startsträcka på flera år tycker jag nu att det är njutning att få smita hemifrån en stökig lördagsförmiddag. När frukostdisken står kvar på bordet, barnen rastlöst klättrar på väggarna och jag ser tvättberget torna upp sig. Att lämna skiten och cykla till gymmet och BARA ägna tid åt mig. Det är vardagslyx och inte ett straff. Och som en bonus orkar jag också bära matkassarna långt.

I sommar har jag inte tänkt ta träningsuppehåll som jag gjort så många andra somrar. Är ju alldeles för rutinerad nu för att låta semestern förstöra träningsformen. Nä, här ska tränas – men i lagom doser! Under våren gjorde jag fyra pass i veckan ungefär, men nu får det duga med två. Och jag kör bara styrka eftersom jag får en del kondition i vardagen ändå.

Är jag hemma i byn är det gymmet som gäller. Rejäla genomkörare till styrkepass. Är jag däremot bortrest tränar jag det som går. I Borås följde jag till exempel med Anna till hennes gym och så tränade vi trädgården medan barnen lekte.

Men är jag i stugan där inget gym finns – ja då tränar jag med kroppens egen vikt som motstånd. 20 minuter är tillräckligt länge för att jag ska få räkna det som träning. 20 minuter är samtidigt vad jag skrollar bort på min telefon utan att blinka, så det är verkligen ingen uppoffring att istället ägna tiden åt att lyfta skrot. Ofta blir det dock betydligt längre när jag väl satt igång. Jag glömmer bort tiden.

I höst tänker jag att satsa mer på att utveckla min styrka. Öka min muskelmassa och träna med lite mer tanke. Ser fram emot att inte börja från noll efter en inaktiv sommar!

-Du verkar så pigg?! sa min syster förvånat till mig, sist jag var här och hälsade på. Och nu igen när jag kom hit.

-Du verkar så i balans? Som att du visserligen blir trött men sedan pigg efter en stunds vila.

Det kanske låter som en konstig sak att säga. Vem blir inte trött och sedan pigg igen efter vila? Det är väl precis så det fungerar? Nja, inte riktigt. Inte för mig som varit utmattad i alla fall. För mig har tröttheten varit lynnig, ologisk och nyckfull. Energin har kommit stötvis för att sedan på ett oförutsägbart sätt plötsligt ta slut.

För mig som varit utmattad är ”vad pigg du verkar” den högsta formen av beröm. Verkar jag pigg? Ja, men det är kanske för att jag känner mig pigg! Vad består då piggheten i? Att jag far runt som en oljad blixt och uträttar tusen olika saker? Nej snarare att jag orkar hålla igång länge i ett lagom tempo.

När jag kommer till syrran och hälsar på brukar jag ramla ner i ett hål av trötthet. Jag slappnar av så mycket att jag blir håglös. Tröttheten är förlamande och helst vill jag bara ligga på soffan och halvslumra. Men så känns det inte nu. För efter en lång dag på stranden, när barnen äntligen har somnat för kvällen, ställer jag mig och städar hennes diskbänk grundligt och skurar av diskställets flott och alla teburkar hon har vid spisen. Det finns helt enkelt ork kvar.

Vad beror det på? Jag önskar jag visste det exakta svaret – så att jag kunde tillverka mer av denna magiska medicin. Men jag ska försöka spalta upp det för mig själv, för att bli mer medveten av vad som bidragit till förändringen.

Jag har inte småbarn längre. Jag har haft det i tolv års tid, men för första gången har jag bara barn. Ulf är visserligen endast fyra år – men väldigt kompetent och lättsam nu för tiden. Han har dessutom två storebrorsor som både passar och leker med honom. Det finns alltså utrymme för mig att läsa bok en stund mitt på dagen – eller dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro.

Jag har börjat läsa igen. Ingenting (utom möjligtvis skogspromenader) är lika effektivt för min vila som att läsa. Pulsen sjunker och lyckohormoner sprutar runt i kroppen. Under mina tolv åren med småbarn har jag knappt läst en bok om året. Nu läser jag flera i månaden och får alltså mycket mer aktiv vila.

Jag sover bättre och mer. Räknade ut att jag sov ett extra dygn i månaden den här vintern jämfört med förra vintern. Det måste ju påverka kroppen på tusen positiva sätt.

Jag har gått i traumaterapi. Och det har låst upp knutar kring några jobbiga händelser i mitt liv som jag lagt otroligt mycket tid och energi på att försöka hantera. Det var efter traumaterapin som jag plötsligt började sova bättre. Så kanske hänger allt ihop?

Min man arbetar mindre än förut, vilket givetvis minskar stressen för oss båda.

Jag är inte särskilt stressad över mitt eget jobb. 2021 avslutade jag ett jobbsammanhang som senaste åren starkt bidragit till min stress. Sedan dess har arbetssituationen steg för steg blivit bättre. Och denna vår med långt och fokuserat bokarbete men inte så mycket annat som stör, har verkligen varit välgörande för mig.

Jag är stark i kroppen. Jag tränar styrketräning regelbundet. Jag cyklar, promenerar och rör mig på ett sätt jag inte gjort sedan jag var barn. Att träna gör mig piggare på dagarna – och tröttare om kvällarna. Det förbättrar min sömnkvalité och gör det också lättare att välja bra mat på tallriken.

Jag äter mer och bättre än tidigare. Riktig frukost varje dag. Mer grönsaker, fler mellanmål och färre tomma kalorier.

När jag spaltar upp det så här så blir det tydligt att det är många saker som tillsammans skapar en bra hälsa. Och många gånger är det inte upp till en själv att bestämma förutsättningarna. Har man småbarn så sover man ofta sämre. Har man det stressigt på jobbet är det svårt att hinna träna. Hinner man inte träna sover man ännu sämre. Har också ens partner ett stressigt liv finns det mindre möjligheter till avlastning. Genomgår någon närstående en kris saknas kanske både ork och energi att själv ägna sig åt aktiv vila. Som att läsa, trädgårdsarbeta eller gå långa promenader. En form av vila som är nästan lika viktig som sömn. Och har man gamla trauman som spökar och håller en spänd som en fiolsträng om dagarna – ja då är det klart att man blir trött av att leva!

Allting sitter ihop. Hälsa är precis så holistisk som floskeln antyder. Och att skuldbelägga sig själv är det verkligen ingen mening med. Men det fina är att om man lyckas göra en bra sak som främjar ens mående så kanske det med tiden frigöra energi. Så att man kan påbörja förbättringar på ytterligare ett område. Och så hamnar man förhoppningsvis i en mer positiv spiral.

Jag vill tro det. För det är på det sättet jag själv har kravlat mig upp ur utmattningen. Och även om jag kommer bli trött igen, nya kriser kommer uppstå och jobbiga perioder tillstöta. Så vet jag med mig att jag nu har många fler skyddsfaktorer som kan hindra mig från att rasa lika djupt ner.

Så fort mitt zinkbadkar syns på bild får jag tusen frågor. Hur använder du det? Fyller du nytt vatten varje gång? Hur håller det sig fräscht inuti?

Badkaret står i en skyddad vrå i vår trädgård, under syrener och snöbollsbuske. Jag brukar bada i det om mornarna när det är varmt och kvavt ute. Morgonsolen steker på vårt sovrum så trots mörkläggningsgardiner blir det väldigt hett och instängt. När jag vaknar tar jag bara morgonrocken och går rakt ut i trädgården och sjunker ner i karet. Den bästa starten på dagen! För att det är vackert för ögat brukar jag klippa blommor som får flyta runt på vattenytan.

Tänker ofta på all skönhet som jag får njuta på sommaren. Ljummen vind mot huden, svalt sjövatten mot kroppens alla skrymslen och vrår. Solvärme, fågelsång och bad under ett tak av doftande syren. Skönhetsupplevelser som bara måste vara välgörande för kropp och själ.

Oftast får vattnet vara kvar i badkaret 2-3 dagar innan jag byter det. Då vattnar jag ut det i rabatter och krukor. Ibland blåser det ner löv och någon insekt och då skopar jag bara upp det innan badet. Jag är inte så knusslig.

Riktigt varma dagar brukar jag gå förbi och stoppa ner huvudet i baljan, för att kyla det. Eller så ställer jag mig i karet en stund för att svalka smalbenen. Barnen badar också och ibland blir de beordrade när jag tycker mig ana solsting.

Bäst är efteråt när jag får dricka morgonens första kaffe. Nattens varma klibb har lämnat kroppen och kvar finns en lätthet inför dagen som kommer.

Och det är så jag använder mitt zinkbadkar! Men vintertid står det utanför bastun och används istället för riktigt kalla kallbad.

Det är bra att ha en syrra att bytlåna kläder med. Hittade denna loppiskjol i hennes garderob när jag var där och fick ta med den hem.

Omlottmodell med ett helt underbart snurr i kjolen – perfekt för varma sommardagar som dessa.

Kombinerar den med en skjorta jag köpte på Otherstories i vintras.

Runda gamla örhängen som jag tror är från Zara plus ballerinas från Zara.

Jag må se glad ut här men om bilden hade varit tagen några timmar senare hade det varit en helt annan känsla. På tisdagskvällen fick jag nämligen värmeslag.

Jag skäms över att jag är en sådan IDIOT – men nu ska jag berätta hur det gick till. Det var alltså 30 grader utomhus och jag hade varit och tränat och var redan ganska sliten efter det. Men på hemvägen bestämde jag mig för att sladda in på vårt ICA och köpa åtta säckar blomjord för att äntligen kunna plantera om alla tomater som står och trängs. Efter en snabb middag skyndade jag mig ut i växthuset som höll närmare fyrtio grader. Och sedan började jag plantera om för glatta livet. När en halvtimme passerat började jag bli helt snurrig och illamående. Men ändå var det som att jag inte kunde sluta, utan tänkte att jag var tvungen att bli färdig för att kunna åka och bada sedan.

Men så blev synen suddig och jag kastade mig raklång i gräset utanför växthuset. Där låg jag och kände hela världen snurra – samt en våldsam lust att spy. Ulf gick fram till mig och lutade sig bekymrat över mitt ansikte och sa

-Jag tror du ska dö nu mamma?!

–Nej jag ska inte dö, jag ska bara vila lite grann.

Och när snurrandet lugnade sig – vad gjorde jag då? Gick jag in och vilade? Drack vatten? Nej jag FORTSATTE ute i växthuset. Och det är ju verkligen beviset på att jag fått värmeslag, för så jädra dum är ju ingen som är vid sina sinnes fulla bruk. Förvirring är ju just ett tecken på värmeslag.

Jag kämpade på en stund till men sedan sjönk jag bara ihop som en våt fläck. Jag hade tappat känsel i fingrar och tår och kunde inte hålla mig upprätt. Jag försökte instruera Ulf att hämta sina storebröder (Jakob var ju i stan) men försök att instruera en fyraåring att göra någonting. Det är nästan omöjligt. Till slut, efter lång väntan, kom dock brorsorna ut med isvatten och saft. Och så småningom lyckas jag halta in i huset och kraschade sedan på soffan medan barnen gav mig våta omslag.

Så småningom kom Jakob hem och spolade upp ett kallt bad åt mig. Sedan minns jag inget mer. Men på något sätt lyckades jag ta mig till sovrummet och dricka vätskeersättning och sedan upplevde jag en natt som kändes som att ha influensa och magsjuka samtidigt. Illamående, muskelvärk, ömhet i hela kroppen, frossa. Och morgonen därpå hade jag ont i varenda muskel.

Jahapp. Ska aldrig igen skämta om sörlänningar som inte kan klä sig mot kylan på vintern – för tydligen kan jag absolut inte hantera värme. Blir en fullkomlig idiot. Tur att det ska regna i eftermiddag och sedan väntas temperaturerna sjunka. Äntligen.

Jag är ett stort fan av att skriva listor. Min röriga skalle behöver hjälp av dem för att fungera som den ska. Förra måndagen skrev jag ett deppigt blogginlägg om arbetsberget och min dåliga känsla inför veckan som jag visste skulle bli väldigt intensiv. Jag radade i inlägget upp ett gäng saker som stressade mig att tänka på.

Nu har en vecka gått och det fina med en lista är ju att man kan gå tillbaka och bocka av. Och kanske upptäcka att man hunnit mer än man trott.

Sånt som stressade mig för en vecka sedan – och hur det har gått :

Det enorma tvättberget

Det betade jag av genom att tvätta och hänga två maskiner varje dag och sedan ägna två timmar i fredags åt att vika allting.

Att jag skulle behövt åka och sopsortera för tre veckor sedan för garaget håller på att sprängas av alla kartonger.

I torsdags eftermiddag tog jag mig tid för detta projekt. Hade suttit och skrivit hela dagen och det kröp i kroppen av rastlöshet. Då passade det bra. Jag avsatte två timmar och tog två turer med absolut FULLPROPPAD bil för att sopsortera allt – och sedan köra bort all pant. Julmustflaskorna skvallrade om att detta inte gjorts sedan i julas.

Fåren måste få en ny hage stängslad. Just nu rymmer de ständigt till bättre bete.

Jakob stängslade om åt fåren så att jag slapp. Och jag har med djup tillfredsställelse sett hur fåren njuter, hoppar och skuttar och verkar så nöjda med sin fina hage.

Huset är äckligt och smutsigt efter att först jag och sedan Jakob blivit sjuka och inte orkat hålla efter.

Medan Jakob stängslade städade jag och barnen huset. Eller bara nedervåningen – men den är ju viktigast. Gjorde genast livet lättare!

Jag behöver rensa ogräset i mitt trädgårdsland och sedan få dit kompost och jord så att jag kan plantera ut i landet. För varje dag jag väntar blir skörden försenad.

Har jag absolut inte hunnit med men planerar att göra till helgen istället.

Perennerna som står uppgrävda i väntan på en ny rabatt måste grävas ner.

Det fixade jag i lördags. Blev bra!

Jag har inte tagit fram några utemöbler eller planterat en enda sommarblomma. Framsidan av huset ser förfärligt deppigt ut. Så trist att inte kunna njuta i trädgården när det nu äntligen är varmt och soligt.

Jag har tagit fram alla utemöbler. Har passat på medan jag ringt jobbsamtal. Det går utmärkt att kånka möbler och diskutera bok på samma gång. Sommarblommor på farstubron planterade jag igår i samma veva som jag krattade och gjorde grusplanen fin på framsidan. Tog inte alls så lång tid som jag trott. Lättnaden är stor nu när det börjar se trevligt ut.

Jag måste packa upp efter helgens resa.

Jag packade upp på tisdagen och det tog inte ens en halvtimme när jag väl fick tummen ur.

Samtidigt har jag mycket på jobbet och behöver verkligen hålla ångan uppe där. Försöka jobba fokuserat under mina arbetsdagar och inte ägna tid åt en massa andra hushållsuppgifter.

Här var det full pott för jag hann ÄNTLIGEN klart med det viktigaste jobbet – nämligen boken! Nu är det bara korrvändor kvar och även om det är jobbigt är det inte en tiondel så jobbigt som att skriva skiten.

På det hela taget blev det en ganska produktiv vecka. Ger mig själv en ömsint klapp på kinden för att jag kämpade på så bra! Listor är fina grejer.

Jag lyssnar på en podd som heter Wiser than me och görs av skådespelerskan Julia Louis-Dryfus. I den intervjuar hon äldre, visa kvinnor om bland annat åldrande och insikter som kommer av att ha levt ett långt liv.

Något jag fastnade särskilt för i intervjuerna med Isabelle Allende och Jane Fonda var deras tankar om att åldras på ett bra sätt. Båda poängterar att det krävs eftertanke och planering om man vill leva ett friskt liv långt upp i åren. Jane Fonda pratar om hur hon tränat hela livet – och fortfarande tränar varje dag om än i långsammare tempo. Allende berättar om hur man måste planera livet som ung för att investera i sin ålderdom. Även om genetik och slumpen såklart också påverkar ens hälsa som gammal.

Det där var en viktig påminnelse för mig. Att komma ihåg det långa perspektivet med träning. När jag är sjuk och missar några pass blir jag alltid så irriterad och frustrerad. Som att de där passen spelar någon roll i det långa loppet? Jo, om jag tränade inför en tävling som snart ska ske, vore det kanske illa. Men jag tränar ju egentligen med helt andra perspektiv. Jag tränar med min bentäthet som sjuttiotvååring i åtanke. Jag tränar för mitt hjärta som åttiofemåring. Jag tränar för att kunna bevara muskelstyrka även efter klimakteriet. Jag tränar för att orka leka med mina barnbarn. För att kunna vara aktiv sedan och inte bara nu. Jag tränar för det långa perspektivet – och i det långa perspektivet gör det ingenting att jag missar ett pass här och där. Eller flera stycken. Det som räknas är hur mina år sett ut.

Men det är också det långa perspektiv som ställer till det för mig med träningen. Det är ju svårt att motivera sig att göra något jobbigt just nu, när den stora belöningen ligger så långt fram. Vi är ju väldigt kortsiktiga som människor – omedelbar belöning är vad som triggar oss. Så för att ge mig själv lite omedelbar belöning är jag noga med att påminna mig om att det jag tränar idag är att så – men att jag redan känner mig stark och frisk är att skörda. Just nu får jag skörda vad jag planterade när jag började styrketräna för snart tre år sedan.

Kom hem sent igår och vaknade idag till den vackraste morgonen – men med ett tryck över bröstet. Ibland när jag varit borta och haft semester känns det som att det knappt är värt det med tanke på arbetsbördan när jag kommer hem igen. Jag ligger efter med allt. Lite extra mycket den här gången eftersom förra helgen försvann i sjukdom. Jag behöver ju mina helger för att ligga i fas! Just idag är jag stressad över:

Det enorma tvättberget

Att jag skulle behövt åka och sopsortera för tre veckor sedan för garaget håller på att sprängas av alla kartonger.

Fåren måste få en ny hage stängslad. Just nu rymmer de ständigt till bättre bete.

Jag behöver rensa ogräset i mitt trädgårdsland och sedan få dit kompost och jord så att jag kan plantera ut i landet. För varje dag jag väntar blir skörden försenad.

Perennerna som står uppgrävda i väntan på en ny rabatt måste grävas ner.

Jag har inte tagit fram några utemöbler eller planterat en enda sommarblomma. Framsidan av huset ser förfärligt deppigt ut. Så trist att inte kunna njuta i trädgården när det nu äntligen är varmt och soligt.

Huset är äckligt och smutsigt efter att först jag och sedan Jakob blivit sjuka och inte orkat hålla efter.

Jag måste packa upp efter helgens resa.

Samtidigt har jag mycket på jobbet och behöver verkligen hålla ångan uppe där. Försöka jobba fokuserat under mina arbetsdagar och inte ägna tid åt en massa andra hushållsuppgifter.

När det känns övermäktigt gäller det att inte se på hela arbetsberget – utan ta ett steg i taget. Gör jag bara någon extra grej utöver jobbet varje dag så kommer jag ju beta av listan successivt.

Jag började således denna morgon med att ladda två tvättmaskiner medan barnen borstade tänderna. Och medan jag avverkade några jobbsamtal vattnade jag växthuset plus mina perenner så att de ska klara av att stå tills helgen när jag kan gräva ner dem. Det får räcka för idag. Och imorgon efter jobbet ska jag åka och lämna sopsorteringen och hinna vika in lite tvätt – och det får räcka för den dagen. Och när helgen äntligen kommer kanske jag fått undan majoriteten av de där stressmomenten och kan andas lite lättare. Flera av sakerna på listan är ju sånt som är roligt och som jag egentligen längtat efter. Måste bara få undan det trista först!

Varje gång jag blir sjuk tänker jag på hur beroende jag är av min fysiska styrka för att må bra. Jag promenerar varje dag för att känna mig stabil mentalt och tränar för att få bli sådär riktigt glad. Dessutom är många av mina stora intressen också beroende av god fysik. Att möblera om, stöka i mitt hus, hålla på i min trädgård. När jag inte kan vara verksam med kroppen är det svårt att må bra.

Förr om åren när jag inte tränade regelbundet tyckte jag alltid att Jakob var så sjåpig när han blev sjuk och klagade över att inte kunna träna. Jag förstod inte ens vad han menade. Var det inte skönt att få en riktigt bra ursäkt till att skippa träningen? Men nu är jag likadan själv! Och ju mer jag tränar desto svårare blir passiviteten varje gång den tvingas på mig.

Jag har sån stor respekt för alla som lever med kroniska sjukdomar, med värk och smärta och medicinering att ta hänsyn till. I den mån jag behövt uppleva värk (ont i fogar, ont i rygg, tillfällig smärta i knä och fötter) så har det varit väldigt svårt för psyket. Att inte övermannas av ångest eller duka under för håglöshet. Det rent estetiska är absolut en drivkraft för min träning – men tusen gånger starkare motiverar kroppens funktionalitet mig.

För mig är det underbart att vara stark och orka

Flytta tunga möbler själv

Bära stora krukor i trädgården, gräva rabatter och släpa sten

Ta itu med surdegar hemma och orka städa, plocka, rensa och kånka en hel dag

Dra ut i skogen och gå i timtal

Plocka bär, leka med mina barn, springa, skutta, hoppa.

Inte vara rädd utan trygg i min kropp. Våga utmana den fysiskt precis som jag gjorde som barn. Hänga i romerska ringar, hoppa från en höbal, klättra på klättervägg, studsa studsmatta.

Senaste åren har jag hållit på med ”projekt bli fullvuxen”. Alla har vi ju saker vi sopar under mattan – tankar, beteenden, föreställningar. Sånt vi inte kan släppa men inte heller vill konfronteras med. I Projekt Bli Fullvuxen har jag fläkt upp den där mattan. Och står nu och stirrar på allt som ligger där i öppen dager. Det är en bedrövlig syn.

En sak som ligger under mattan är mitt självbedrägeri. Så här kan det låta.

Jag förtjänar att äta choklad för jag har mens just nu och det är synd om mig,.

Jag orkar inte göra bokföringen fast det är bråttom. Jag lämnar in den nästa vecka.

Jag har ett så stressigt liv att jag inte har tid att träna.

Det är helt orimligt att jag förväntas städa med tanke på min arbetsbörda.

Alla dessa ”ursäkter” för mitt beteende må vara hur sanna och legitima som helst. 100 procent rimliga rentav! Ändå är det jag som kommer behöva ta konsekvensen av beteendet. Bara för att jag är för stressad för att orka träna så betyder det inte att min kropp kommer slippa konsekvenserna av en stillasittande livsstil. Mitt hus kommer inte mirakulöst bli städat bara för att jag har en för hög arbetsbelastning. Skatteverket kommer inte ta hänsyn till att jag är för trött för att göra bokföringen och kalorierna i chokladen kommer inte mirakulöst att försvinna ur kroppen bara för att jag åt dem när jag hade mens.

Inte ens när det är någon annans fel slipper jag ifrån konsekvenserna. Min värkande kropp bryr sig inte om ifall det är en dålig nattsömn, arton jobbiga småbarn, en man med kniv eller bristen på ett närliggande gym som förhindrar mig att träna. Den bryr sig inte. Den vill ha motion.

Det är en himla tråkig insikt. Men en ganska hjälpsam sådan. Som barn fanns det ju i regel någon vuxen som hjälpte en att reglera handlingarna så att konsekvenserna inte skulle bli ödesdigra. Nu är jag vuxen och måste själv ta ansvar efter bästa förmåga.

Och när jag väljer att handla på ett sätt så accepterar jag också konsekvenserna. Först när jag förstår detta samband slutar jag bedra mig själv och börjar istället uppleva inflytande över mitt eget liv. Så lätt och så megasvårt på samma gång.

Nu när vintersäsongen är över är det dags att fundera på vad jag ska ersätta skidåkningen med. Det är ju en av få konditionsidrotter som jag tycker är riktigt rolig. Löpning känns som det naturliga steget, men jag har lite ont i mitt högerknä efter skidåkningen i vintras – och nu också i min ena fot. Smärtan uppkom när jag en dag, i ren eufori, råkade gå 24 000 steg i ett par ganska dåliga skor.

Så innan knäet och foten mår bättre vågar jag inte börja springa. Vi har en motionscykel i källaren som jag kan använda istället, men det är ju SÅ trist! Vill hellre cykla utomhus, när det går. Just nu ligger grusvägen som en lervälling med enstaka isiga fläckar, efter en vecka av snöblandat regn.

Att skada sig när man tränar är så fruktansvärt kränkande.

-Här har jag försökt ta hand om dig, göra allt man ska, vara duktig och kämpa på i ur och skur. Och så tackar du mig med smärta?! gnäller jag åt min kropp som en riktig martyr.

Ja, för det är ju så tufft att träna. Att lägga så mycket tid på något och orka fortsätta trots mentalt motstånd. Om man då dessutom motarbetas av kroppen så blir det nästan omänskligt svårt. Samtidigt vet jag ju att de flesta som tränar skadar sig någon gång. Och jag hade ju mycket mer smärta innan jag började träna. Fast då räckte det med att ha stått och lagat middag en stund för att ryggen skulle protestera. Så får jag välja har jag hellre lite ont efter att ha gjort massor av bra saker för mig själv – än mycket ont efter att inte ha gjort någonting alls. Men helst vill jag vara smärtfri. Det är ju målet.

Träningsplanen för våren är i alla fall att:

1. Fortsätta köra mina två styrkepass i veckan, precis som förut. Och efter ett av styrkepassen brukar jag alltid stanna kvar och köra 20-30 minuter kondition också. Antingen i roddmaskin, stakmaskin eller på en crosstrainer. Det är ganska skonsamt.
2. Träna kondition åtminstone en gång till i veckan. Det får nog blir på motionscykeln i källaren tills kroppen har läkt. Sedan hoppas jag att jag kan börja springa istället.

Det är jobbigt att resa bort men ännu jobbigare att komma hem. Det är något i skiftningen av energier som alltid triggar ångesten i mig. Igår kom jag och idag känner jag hur oron river runt därinne. Rumsterar och ställer till oreda och gör mig handlingsförlamad.

Vad är det för rädsla för förändring som jag bär på? Som tar sig så många olika uttryck? Det är samma sorts obehag som jag känner inför årstidsskiften. När sommar går över i höst, när den guldvarma julen går över i gråkalla oxveckor och när vintern går över i vår. I april med sitt lynniga väder befinner jag mig i limbo. Jag har inget att hålla fast mig i. Existensen skakar.

Men om det är vanligt att reagera vid årstidsskiften undrar jag om det är lika normalt att reagera vid skymningstimmen varje dag? Jag har nämligen svårt för den också. Den blå timmen ger mig en molande oro som inte släpper förrän mörkret helt besegrat dagsljuset.

Jag upplever också väderomslag som emotionellt ansträngande. En gråregnig sommardag när det plötsligt solar upp. En solig vårdag när ett snömoln vräker ner sitt innehåll. När det går från vindstilla till blåsigt och sedan till vindstilla igen. För att inte tala om hur svårt jag har för att släppa taget och gå in i sömnen. Och obehaget jag nästan dagligen känner när jag måste vakna upp.

Blir så less på mig själv. På överkänsligheten. På att jag som är så pass rationell, trygg och stabil på andra plan samtidigt kan blir så skakig av förändringar. Dessutom helt naturliga förändringar i ett helt vanligt liv. Och om man är som jag, så är det lätt hänt att man börjar undvika saker. Allt som oroar och stör, plötsliga skiften som kan trigga ångesten. Man gör livet allt mindre för att slippa obehag – men det enda som händer är att man blir ännu känsligare. Tillslut har hela livet anpassats bort.

Rädsla för ångest får inte dikterar ens livsvillkor. Och som en affirmation till mig själv, när jag känner mig ömtålig, brukar jag mumla några rader ur en dikt av Bodil Malmsten.

Ingenting får hända dig 
Nej vad säger jag 
Allt måste hända dig och det måste vara underbart 

Är du fortfarande nykterist? kom frågan från en bloggläsare.

Att alkoholhaltiga drycker inte är min grej är knappast en hemlighet. Jag var över trettio när jag smakade vin första gången och då var det Annakarin som bjöd mig på sangria på en skrivarresa. Jag var svettig och hungrig och klunkade i mig. Och sedan var jag så vinglig att hon fick leda mig hem.

Att vara nykterist i tonåren var inget som helst problem. Att se hur alla andra blev när de drack var bara avskräckande. Jag hade inget sug efter att prova. Tvärtom faktiskt – för den som är nykter har ett stort socialt övertag. Fulla personer tappar filtret och det kan vara ganska avslöjande. Och är man själv nykter och iakttar dem får man många intressanta insikter. Precis sådana sociala studier som jag älskar att ägna mig åt.

Men som vuxen har jag paradoxalt nog tyckt att det varit jobbigare att avstå. Att vara yngst i alla arbetssammanhang och varken dricka kaffe eller alkohol – ja det gör att man känner sig rätt barnslig och utstickande. Och jag sticker ju redan ut så mycket att det vore skönt att passa in ibland. Min gamla rädsla för destruktivt drickande har jag ju också fått nyansera. Jag vet ju att man kan dricka alkohol på ett vettigt vis – utan att det blir destruktivt eller farligt. Min syster och min man är två personer som konsumerar alkohol väldigt måttligt och trevligt och på ett sätt som inte känns besvärande eller obehagligt på något sätt.

Så jag har provat dricka lite här och lite där. Ett glas vin, en söt drink, lite punch på valborg. Men dels tycker jag inte att det smakar särskilt gott – dels blir jag full som en kastrull bara av att dofta på drycken! Och sedan är det roliga över. Då vill bara sova. På Allhelgona när pappa, moster och min systers familj var här på middag gjorde Jakob varsin fördrink till gästerna. Jag tog också en och sedan kunde jag inte resa mig på hela middagen och knappt delta i samtalet. Vilket alla andra hade väldigt roligt åt – men det var inte roligt för mig.

Bubbel gör mig sömnig, vin gör mig yr, drinkar gör mig kallsvettig, starksprit gör mig illamående. Jag har ingen som helst alkoholtolerans – och vill nog inte ha det heller.

Efter att ha experimenterat och smakat alkoholhaltiga drycker kanske 1-3 gånger om året sedan jag passerade trettioårsåldern har jag slutit mig till att jag absolut kan dricka ibland. Men att det inte finns någon större poäng. Jag avskyr att känna mig lullig. Vill vara skarp i hjärnan och ha full kontroll. Och inför mina barn vill jag verkligen aldrig vara påverkad. Dessutom är det krångligt och opraktiskt. Hur ska jag ta mig hem om jag har druckit? Jag älskar ju att efter en stimmig och sen middag med vänner köra hem till lugnet igen. För att inte tala om alla extra kalorier som alkoholhaltiga drycker innehåller. De lägger jag mycket hellre på choklad!

I takt med att jag prioriterat hälsan högre, har jag fått fler argument till varför jag inte vill dricka. I Kanada har man precis sänkt den rekommenderade alkoholgränsen, i enlighet med det som forskningen nu visar. Den som dricker två glas eller mindre per vecka löper liten risk att drabbas av skador, medan den som dricker tre–sex glas löper ökad risk för cancer. För den som dricker sju glas eller mer per vecka ökar risken betydligt att drabbas av hjärt-kärlsjukdom eller stroke. För varje glas ökar risken ytterligare att drabbas av alkoholrelaterade skador. Varför skulle jag riskera det för något jag varken tycker är särskilt gott eller kul?

Nä då får det faktiskt vara. Så jag kanske inte är någon absolutist längre? Men definitivt nykterist.

Det har varit en underbar mars i Västerbotten. Kalla nätter, soliga dagar och fluffig pudernö som reflekterat ljuset. Solen har värmt genom rutorna och jag har hela tiden söker upp den med ansiktet. Blivit stående för att känna den stickiga värmen.

I morse konstaterade vi att det är dags att hänga undan sparkarna. Haka upp dem på bjälkarna i garagetaket. Och efter påsklovet kanske vi kan ta fram cyklarna istället, om bara vägen tinat ordentligt. Det pirrar i kroppen när jag säger de där orden – ta fram cyklarna. Ord som alla som bor i snörikt land vet vad de innebär: Att stå på stadig mark igen. Att ljuset segrat över mörkret. Att våren övervunnit vintern.

Jag älskar verkligen vintern, men den kan kännas tung. Särskilt direkt efter julfirandet – när oxveckorna ligger framför en som en lång, grå landsväg utan slut. Men i år blev det inte riktigt så. Den här vintern gick ovanligt lätt för mig. Jag vet inte säkert varför – för visst fanns det prövningar. Det hände både jobbiga och sorgliga saker. Men jag har använt mig av samma metoder som jag övar mig på i traumaterapin. Att inte försöka trycka undan jobbiga känslor – utan istället ge plats för dem i hela kroppen. Rentav välkomna dem. Min roliga och excentriska psykolog säger alltid lyckligt och njutningsfullt ”Mmmmm feeling the burn…” för att illustrerar hur jag ska göra plats för det otäcka i kroppen och märka att acceptansen gör att det fortare klingar av.

Jag har inte försökt streta mot några känslor alls i vinter utan istället öppnat famnen för det som varit där. Men parallelt med det har jag på olika sätt ändå försökt förbättra förutsättningarna. Vintern här i arktis är faktiskt ganska extrem. Och vi behöver hjälpa oss själva genom att sova mer, äta näringsrik mat och försöka komma ut i dagsljus så mycket det bara går. Jag skrev ett inlägg i januari om hur jag planerade att hantera oxveckorna – och jag tror att de tankarna hjälpt mig en hel del.

Men nu är vi alltså över puckeln. Och jag vet att nästa fas strax inträder. Från mitten av april tills mitten av juni går jag in i ett närmast maniskt tillstånd. Det är samma sak varje vår. Jag är ute och gräver i rabatterna till midnatt. Vaknar vid fem och går ut och lyssnar på fågelsången. Kånkar krukor och skrubbar utemöbler och tar en långpromenad när klockan redan hunnit bli elva på kvällen. Stegräknaren visar 123 000 steg på en vecka när den prilliga våreuforin slår klorna i mig. Jag följer lyckligt med. Under en kort period varje år får jag vara koko i bollen med en energi som nästan ger klåda. Och inte förrän vi är en bra bit in i sommaren klingar det av och ersätts av en loj och däst sysslolöshet. Som också har sin charm.

Det är spännande att blir äldre, lära känna sig själv och upptäcka hur man fungerar. Och istället för att fördöma och kritisera det man ser som svaghet – ha ett nyfiket öga på sin utveckling.

Iväg på träning! Ska bara kirra shaken först.

I början när jag tränade var jag en idiot som inte förstod att man måste fylla på med energi efteråt. Annars känner man ju sig helt förstörd. Nu har jag alltid något redo att inmundiga inom fem minuter efter att jag tränat klart. En bar eller en shake eller en banan och ett glas mjölk…ja lite vad som helst som helst innehåller kolhydrater. Och gärna protein.

Trots att man oftast inte är ett dugg hungrig första tiden efter ett träningspass behöver kroppen massa energi för att kunna återhämta sig.

En annan idiotisk sak på temat träning: varför är alla sportbehåar så osmickrande? Det känns som att jag har en skogaholmslimpa nedstoppad i tröjan. Ingen definition, ingen separation, ingenting. Den enda sporttopp jag har som inte blir så är denna gamla från H&M, som de dock tyvärr inte har kvar i sortimentet. Har lagat den två gånger och den sjunger tyvärr på sista versen.

Så snygg med korsade band i ryggen och allt.

Och ja, jag vet att en sportbehås främsta funktion inte är att göra brösten snygga utan att hålla dem på plats. Men det är nog jobbigt ändå att bli röd i ansiktet, blöt i håret, att stånka och fara runt i en massa konstiga osmickrande positioner. Jag vill gärna inte göra det värre än det behöver vara. Kläderna kan väl åtminstone få sitta bra?

Hit me med ditt bästa tips på en sportbehå som förvandlar sirapslimpan till småfranskor!

I februari i år började jag från en dag till en annan gå och lägga mig i tid om kvällarna och somna gott. Jag har ju kämpat med min hackiga sömn i flera år och har framförallt haft svårt att komma till ro på kvällarna och bara velat vara uppe och nattsudda. Det är som att jag glömt bort hur man gör när man somnar lugnt och försiktigt. Istället har jag pushat det så att jag kraschar i säng.

Jag vet inte varför eller hur det här skiftet skedde. Ärligt talat är jag fortfarande lite chockad. Men jag har mina teorier. Kanske somnar jag tidigt för att jag tränar mer nu och verkligen är trött på kvällarna? Kanske har mina nya läsvanor på kvällarna lockat mig i säng tidigare? Kanske är det traumaterapins framsteg som gjort att jag vågar lägga mig på kvällen och inte är rädd för att anstormas av jobbiga tankar och molande ångest?

Vad det än är som förändrat mig så är jag otroligt tacksam för det.

Jag har ju en aktivitetsklocka som jag använt till och från i tre års tid. Periodvis sover jag med den på armen och för skojs skull jämförde jag de senaste veckornas sömn med samma tid förra året. Den visade att jag snittar en dryg timme extra sömn per natt nu. På en vecka är det sju timmars extra sömn. På en månad är det 28 timmar. Mer än ett helt dygns extra sömn per månad får jag idag. Jag undrar vad det gör med min kropp och knopp?

Av god sömn…

Hanterar man stress bättre

Immunförsvaret stärks

Man blir gladare, piggare och orkar mer

Man återhämtar sig bättre efter träningen

Risken för nedstämdhet och ångest minskar

Koncentrationsförmåga ökar

Minnet stärks

Risken för sjukdomar som till exempel alzheimers minskar

Impulskontrollen i vaket tillstånd ökar

Men det där är ju bara ruskiga saker att tänka på när man har svårt att somna in, svårt att sova lugnt, svårt att sova ut. Väldigt ruskiga och inte direkt något som hjälper en till ro om kvällarna.

Vi är många som lidit eller lider av sömnproblem. Under småbarnsåren, på grund av ohälsa, i klimakteriet eller när vi blir gamla. Jag vet att ni som läser är fulla av finurliga tips – och om ni har några på lager som gäller sömn får ni gärna dela dem här. Mina tips får väl bli dessa tre saker som kanske (!) är vad som förbättrat min sömn : Läs böcker istället för att titta på skärm på kvällarna, motionera mer och gärna i dagsljus om möjligt. Och sök hjälp om du har trauman eller svåra upplevelser i bagaget som gör att du känner dig otrygg när du blir ensam med dina tankar.

Den här veckan inledde jag min grönsaksutmaning. En sak jag ville kolla var hur många olika typer av frukt, bär och grönt som jag egentligen får i mig på en vecka. Så jag gjorde en lista i telefonen och skrev upp varje dag. Bara det tror jag påverkade hur jag åt – för jag blev mer medveten om att variera mig och försöka få in många olika typer av frukt och grönt.

Så här såg listan ut. Mycket på den var fryst, en del var torkat, något var picklat och annat färskt:

Potatis, morot, vitkål, avokado, torkad aprikos, torkat fikon, körsbär, banan, tomat, gurka, majs, jalapeno, chili, jordgubbar, broccoli, sockerärt, haricot vert, romanesco, rättika, ruccola, ingefära, lime, sjögräs, lingon, paprika, rödlök, basilika, isberg, romansallat, kronärtskocka, äpple, mandarin, apelsin, vindruva, blåbär, melon, mango, ananas, gullök, vitlök, spenat, vildgurka, björnbär, hallon.

Hur åt jag då detta? Jo bland annat genom att göra…

Smoothie. Jag köper alltid prickiga bananer till nedsatt pris. Mycket godare och perfekt i smoothies. Sedan i med jordgubbar från landet, fryst mango och avokado. Några deciliter vaniljkvarg och lite limejuice. Ibland någon skopa proteinpulver också samt en skvätt vatten.

På slutet blandar jag i chiafrön och så toppar jag med nötter. En läskande, frisk frukost. Brukar göra lite extra för barnen gillar också detta.

Frysta grönsaker på påse är en vanlig syn hemma hos oss. Den här färdiga blandningen med romanesco, broccoli, sugar snaps och haricot verts är supergod. Barnen äter med glupande aptit om man bara strör lite salt ovanpå. En klick smör som får smälta är också gott. Åt ihop med tonfiskröran Jakob lagat till middag.

Tricket med frysta grönsaker är att just precis värma dem. Snabbt i micron eller i en kastrull man häller kokande vatten över. De ska bli varma men inte sladdriga och överkokta. Kokar man pasta kan man lägga dem i ett durkslag över pastavattnet och ånga dem varma samtidigt som pastan blir färdig.

Fredagslunch på spat där jag ofta stannar kvar och skriver på bok. Det blev min vanliga sallad med quinoa, kronärtskocka, kyckling, picklad rödlök, tomat och olika gröna blad. Äter den med en parmesandressing till. Otroligt smarrig.

Tycker om att köpa sallader när jag äter ute för då får jag i mig lite andra grönsaker än de jag skulle köpt hem (som typ kronärtskocka och rättika). Och så slipper jag hacka dem också!

Lördagsfrukost. En skål med smoothie baserad på vad som just då råkade finnas. Frysta körsbär, banan och hallon från i somras. Valnötter och chiafrön. Plus kvarg såklart.

Istället för fredagsmys unnade jag mig lite färdigskuren fruktsallad ur charken. Kostade dubbelt så mycket som ett vanligt fredagsmys som räcker till hela familjen. Sjukt. Eller det är egentligen inte konstigt att frukt är dyrt eftersom det fraktas långväga ifrån och dessutom innehåller massa nyttigheter. Men håll med om att det är sjukt att godis och chips ska vara så mycket billigare?

Nu blev det ju en himla massa färgglada frukter på bild här. Men huvudsakligen äter jag ändå i min vardag potatis, morötter, kål och lök. Jakob gör till exempel en jättegod och billig veckosallad på söndagarna, som sedan räcker hela veckan. Baserad på kål, morot och purjolök. Och oftast är det den jag slevar i mig av till lunch och middag. På sådana grönsaker får kosten baseras och sedan kan resten vara strösslet som förhöjer.

Grönsaker som fortfarande är relativt billiga i butik

Purjolök (har faktiskt sjunkit i pris under vintern)

Morötter

Potatis

Kålrot, kålrabbi, palsternacka

Blomkål

Gul lök

Avokado (är inte direkt billigt men har faktiskt sjunkit i pris)

Ett gott humör är bara ett träningspass bort. Usch vad hurtigt och usch vad sant. Men inte i början kanske? I början är de goda effekterna mer svåra att upptäcka. Visst känns det skönt efter ett träningspass – men mest för att skiten är överstökad. Att verkligen börja kunna använda träning som ett glädjepiller det tycker jag kräver en viss tillvänjning. Att man så att säga byggt upp ett beroende.

I tisdags hade jag mensvärk från helvetets håla och hade det inte varit för att det redan var inbokat ett PT-pass hade jag definitivt inte tränat. Men jag tränade och det onda lindrades betydligt av rörelsen och sedan var jag så glad. Och imorse kände jag mig trött, seg och svag i kroppen men eftersom det var bestämt att jag skulle träna så gjorde jag det. Och nu sitter jag här och skriver och är så lugn och nöjd i kropp och knopp. Vilket bra sätt att inleda en helg!

Att bli stark, leva längre eller känna sig snyggare är alla rimliga anledningar till att träna. Men för mig har träningen med åren framförallt blivit min feel good-grej jag tar till när jag akut behöver hjälp med humöret och sinnestillståndet. Kanske särskilt på helgen när det finns en längtan efter att göra något kul och konkret men dagen bara såsar sig fram. Tränar jag då så känns det genast bättre. Något riktigt har blivit gjort. Något för mig själv.

En sak som gjort träningen ännu roligare senaste tiden? Att jag börjat dansa! En dag när jag skulle konditionsträna och varken kunde åka skidor eller hade lust att motionscykla satte jag istället på tung hiphop och dansade loss i en halvtimme framför spegeln. Var helt svettig och lycklig. Mindes då att dans framför spegeln i kombination med klädprovning var ett nöje jag ägnade mig åt var och varannan kväll i gymnasiet.

FASEN vad roligt det är att dansa igen och märka att alla squats och marklyft gjort att jag nu kan drop it low like pro.

Jag satt och skrev hela dagen igår och när klockan visade fem hade jag knappt fått ihop 5000 steg. Ont i axlarna hade jag också och en obestämd känsla av rastlöshet i kroppen. Så jag drog iväg ett sms till min vän Elina och frågade om hon ville gå en promenad med mig på kvällen. Hon sa ja.

Men när klockan närmade sig sju på kvällen låg jag under täcket med Ulf som höll på att somna. Jag såg det blåsa upp och vräka ner utanför fönstret och började ångra min dumma förfrågan. Kunde jag inte slippa ifrån på något sätt?

Men gjort är gjort och sagt är sagt och klockan sju stod jag redo i hallen med dunjacka, reflexväst och pannlampa med en exalterad Essa kring fötterna. Och väl ute kändes det inte så farligt. Och när Elina ringde upp försvann alla tankar på vädret för vi hade så mycket att säga. Och efter att jag gått den sträcka som jag hade planerat hade vi fortfarande intressanta saker att avhandla. Så då fortsatte jag att gå. Stegräknaren visade 14 000 steg när jag kom in igen, svettdoftande och blöt av snö.

Och vi hejade på varandra i telefonen och sa att vi var så duktiga mammor och snälla med oss själva som pallrat oss ut och gjort våran stupid mental health walk trots inre och yttre motstånd. Och så konstaterade vi att:

1. Man kan inte låta vädret bestämma när man ska gå ut. För då får man mest vara inne.
2. Det behöver inte kännas roligt eller skönt. Man kan gå ändå.
3. Man orkar alltid en promenad om man bara gör den lagom. Ibland är lagom en sväng runt sitt eget hus, eller till brevlådan tur och retur. Ibland är lagom en mil i skogsterräng.
4. Man ångrar aldrig en promenad. (Ej heller ett bad, men det är en separat historia. Och där vågar jag inte lova att Elina skulle hålla med mig).

Ps. Man måste inte heller räkna steg. Jag älskar dock att räkna, logga, hålla koll och dokumentera (är ju en natural born-bloggare ) så det peppar mig. Peppar det inte dig så strunta för guds skull i det!

Här finns ett inlägg om hur jag nöter ihop till mina 10 000 steg