Fyra oumbärliga redskap för ogräsrensning

Här ska ni få tips på de fyra bästa ogräsrensningsredskapen. Det här är proffsgrejer alltså – ingen skit som gör att man ligger dubbelvikt och får ryggskott. Dessa fyra redskap använder Jakob i jordbruket. Så då förstår ni att det är bra! Dyra är de inte heller precis.

Generellt kan jag säga att det bästa sättet att bekämpa rotogräs är att skära av det. Genom att ständigt kapa av allt grönt ovan jord får ogräset minskad bladmassa och producerar mindre energi tillbaka till rötterna. Som långsamt försvagas och tröttas ut. Alla dessa redskap fungerar enligt den principen.

Och först ut är den gröna mojängen som går på hjul. En så kallad hjulhacka. Den har en hacka där bak och ett hjul där fram som gör att man med kraft och tempo kan hacka av ogräset. Jakob kör den i gångarna mellan odlingarna, eller mellan odlingsraderna när det finns plats. Jag kör den i grusgångarna. Eller bredvid häcken där jag vill förhindra att ogräs konkurrerar med de nysatta plantorna. Går på några minuter att rulla över mina grusgångar med den här. Succé!

Sedan vill jag tipsa om pendelhackan – den gröna lilla grejen på skaft. Den är bra för att hackan sitter löst och går att vicka och skära med åt båda håll. Pendla med alltså. Jag för den fram och tillbaka över jorden med hastiga rörelser. Funkar bra i mina perennrabatter. För att luckra jorden och samtidigt skära av ogräset. Det här är mitt favoritredskap!

Bredvid pendelhackan syns Skäret. Det rensar enligt samma princip. Men har bättre precision och går inte att pendla fram och tillbaka med. Den här är suverän när man vill komma nära plantorna utan att skada dem.

Jag är en motståndare till att ligga på knä och rensa ogräs. Men ibland bara måste man. Men det ska vara i absoluta undantagsfall. Som när plantorna man rensar och gallrar är för små för att synas när man står upp. Späda morotsblad, till exempel. Helt hopplösa. Det är då – men endast då – man ska ligga på knä. Och använda en Lucko, som den här röda. Med bra precision i metallbågen. Den skär snabbt och smidigt av ogräset.

Varsågod på förhand för bästa tipsen.

Nya odlingsplaner

Efter fyra år med 300 kvadratmeter växthus har vi nu gjort oss av med det. Vi ska satsa på att odla mer på friland istället. Det känns lite vemodigt eftersom växthuset varit något av en oas. Ångande varmt, klorofylldoftande och en skön tillflykt under mulna eller blåsiga sommardagar, då växthuset hållit flera grader högre temperatur än utomhusluften.

Clara i gul blommig klänning i växthus fullt av tomatplantor och tomater.

Doften av tusen mognande tomater är bedövande…

Hit har barnen smitit ut på sommarmornarna och pallat tomater och gurka.

Vi har haft väldig glädje av växthuset. Vi hade till och med midsommarfirande här förra året, när det var skyfall utan uppehåll.

Lite tråkigt känns det allt att bli av med vårt stora växthus. Drömmer nu om att bygga ett lite mindre i glas på gården.

Det ska dock bli skönt för alla inblandade att slippa skotta det om vintrarna. Som vi bland annat fick göra tillsammans med gästerna på nyårsafton (!) för att undvika att hela växthuset brakade in.

Nu planerar Jakob och Albin som bäst för att kunna kickstarta odlingssäsongen för Marstorps Mat. Bönder här uppe kan ju inte börja för tidigt med odlingen, med tanke på risken för nattfrost. Därför måste vi jobba dubbelt så snabbt när vi väl sätter igång. Några av de grödor vi ska odla i år är blomkål, grönkål, kålrabbi, vitkål, palmkål, purpurkål, salladskål, spetskål, brysselkål och pak choi. Dessutom odlar vi kålrot, morot, majrova, svedjerova, rödbeta, polkabeta, potatis, morot, broccoli, rättika, romanesco och olika sallader. Och så lök, kryddor och flera sorters bönor. Listan bara fortsätter….

Jag håller tummarna för en lagom varm och fuktig sommar, och en riktigt bra skörd!

I frihet

Lagom till att vädret slog om från varmt till vidrigt släppte vi ut fåren i hagen. Stackarna. Fast de verkar bara glada. Lammen skuttar och stångas och lever rövare.

Orkar inte med hur söta de är. Och deras ynkliga bräkande? Det är ju bara för mycket.

Bertil och Snabbaste fåret i Ryssland.

Lyckan är ett lamm. Eller sju…

Jakobs mamma kom och hälsade på och fick närkontakt med tackan vid namn Snällis. Hon vill helst bara bli kliad på mulen och gosa.

Folke var själv maskerad till får och fick också gosa.

Det är bra att träna lammen redan nu på att hanteras och inte vara rädda för oss människor.

Nu har de det bra i hagen. Längtar bara tills det börjar spira och finns grönbete till fåren igen!

Nu är alla här!

Nu är lamningen över för i år. Varenda tacka har fått smått. I stort sett helt på egen hand, utan att vi behövt gripa in och assistera. Precis som man har hört att det brukar vara för lantraser. Kolla så söta gutefårens lamm är med svarta ringar runt ögonen och vitt ansikte.

Tackorna är så duktiga med sina lamm. Två var fick de. Totalt sju stycken, för ett lamm var sorgligt nog dödfött.

Och så den här minsta stackaren. Som vi inte trodde skulle överleva. För mamman som förlorat sitt ena lamm fick mjölkstockning och lät inte det andra lammet komma till spenen. Men efter lite mjölkande för hand så kom ätandet igång. Den är fortfarande förfärligt ynklig. Men nu växer den varje dag, så den ska nog klara sig.

Våra förstfödda äter och tjockar på sig.

Det finns sådan kärlek mellan tacka och lamm.

Och lammen är så nyfikna och busiga. Hoppar upp på höbalarna och klättrar upp på mammans rygg när hon ligger ner och vilar. Vilken dag som helst flyttar de ut ur växthuset och får bo i hagen istället. Och sedan ska fåren få sommarfrisyren iordning.

Lammningen

Titta vilken fin överraskning vi fick igår morse. Två små lamm hade fötts under natten. Vi sov borta men Albin hade lammjour.

Snabbaste Fåret i Ryssland blev mamma. Klart hon lammade först av alla! Det hör ni ju på namnet. Resultatet blev två underbara korsningar av Gutefår och Gotlandsfår. Finaste man kan tänka.

Hon är så duktig. Båda lammen äter som de ska och bräker så rart att man nästan svimmar. För att inte tala om hur gulliga de är när de viftar på sina svansar.

Får sådana himla moderskänslor av lammen. Sätter igång min utdrivningsreflex så mjölken bara sprutar.

Underbara varelser. Ett som mer är som Bertils och ett som Folke får kalla sitt. Fast de har inte bestämt namn ännu.

Vi var bara inne hos dem en kortis och sa hej, för att inte störa lammen och tackan. Men nu myser de ihop i sin egen lilla box. Tryggt frånskilda från de andra.

Dock har vi tre får till som ska lamma, så vi håller tummarna att lammen kommer snart och att allt går som det ska.

Välkomna till världen småttingar <3

Bufflig bagge och tjocka får

Nu dröjer det inte så länge innan det är nedkomst för fåren. De går där ute i det översnöade växhuset och blir tjockare för varje dag. Svårt att se vad som är päls och vad som är blivande lamm bara.

Vår bagge har vuxit upp till en riktig stångare. Så jag vågar inte gå in där själv längre. Har inte lust att få hans horn i magen. Men när Jakob matar fåren vågar jag följa med.

Jakob tar bara fast baggen i hornen när han trilskas. Och efter att ha blivit runtledd i “handtagen” ett tag (och förnedrad?) så är han väldigt medgörlig och stångas inte. Men litar jag på honom för en sekund? Nej, absolut inte.

Jag längtar tills fåren får springa på grönbete igen. Ute i det fria. De har det gott inne i växthuset såklart. Men friskt grönt gräs och lata dagar i hagen låter ju liiite härligare ändå.

Melker är nyfiken på fåren. Och ganska rädd. De är nyfikna på honom. Och helt orädda.

Själv vill jag bara sitta här ute och andas in doften från fåren och höet. Vintern är så steril. Inga färger. Inga dofter. Men här ute luktar det jord och liv och fårbajs och ensilage. Och den pikanta blandningen väcker vårlängtan i mig.

Så kom snabbaste fåret i Ryssland till oss!

Väntar och längtar

Har jag berättat att vi ska få lamm i vår? Om allt går som det ska alltså. Peppar peppar. Våra tackor Snabbaste fåret i Ryssland och Ett två tre önskning gick nämligen med en bagge på hösten och har blivit på tjocken båda två. Jag känner sådan samhörighet med stackarna. Det är jobbigt att vara höggravid i februari. Även om ingen av dem visar tecken på halsbränna eller foglossningar.

Det känns så himla pirrigt och mysigt och läskigt alltihop. För tänk om vi får flasklamm? Det vore en extremt jobbig kombination ihop med dibarn. Men lamm alltså…vilken dröm. Tidigare vårar har vi ju haft kycklingar. Och det är ju gulligt så att man kan smälla av – men lamm är ändå snäppet sötare! Lamm har jag drömt om sedan jag var liten och såg Barnen i Bullerbyn och Lisas alldeles egna lamm som till och med fick följa med till skolan.

Så glad att mina pojkar får växa upp med närhet till djur. Något jag själv bara kunde fantisera om som liten. Det mest spännande av allt ska dock bli att se vad de döper lammen till…

Odlingsdrömmar

När man lever med jordbruket så närvarande som vi gör hela sommarhalvåret är det sköööööönt med några månaders paus. I slutet av oktober var det mesta kring odlandet äntligen färdigt. Våra sista grönsaksleveranser till 300 prenumeranter avklarade och resterande skörd tillvaratagen. Plötsligt hade jag en man som var lite närvarande igen. Som inte ständigt stod med ändan i vädret och fingrarna i jorden på åkern.

Jag ägnar mig ju huvudsakligen åt det dekorativa odlandet och kryddträdgården. Och även där blev jag klar med det sista i slutet av oktober. Och då var jag verkligen odlingmätt. Och lättad över att slippa vattna, rensa och gödsla på ungefär ett halvår.

Orkade dock inte tömma alla krukor och rengöra och ställa undan efter mig. Eftersom jag hade sådan foglossning inväntade jag assistans från Jakob. Men då han skött jordbruket, jobbat som sjukgymnast och byggt garage resten av tiden har jag väntat förgäves. Och nu står allt översnöat ute på gården. Skönt att slippa se eländet. Jag håller bara tummarna att inga krukor går sönder under vintern.

Det är så skönt att det inte går att göra någonting på odlingsfronten här uppe just nu. För det skapar utrymme för förutsättningslöst drömmande. Drömmandet är ju bästa biten! Vad vill jag göra till våren? Vad ska anläggas, ändras och göras bättre?

Jag har till exempel helt förlitat mig på Jakob och Albins odlande för husbehovet av grönt. De odlar ju sådana mängder – och så proffsigt dessutom! Men det speciella när man odlar för försäljning är att man måste välja bort sånt som inte är lönsamt att odla. Som tomater (som landar på typ 300 kronor kilot) och sockerärtor. Sista åren har odlandet av allt sånt uteblivit.

Därmed är det dags för mig att börja odla det själv. Tomater vill jag ju inte vara utan och fem, sex plantor i det 300 kvadratmeter stora växthuset borde rymmas utan problem. Plus några chiliplantor. Ska dessutom köra upp en liten plätt på gräsmattan för sockerärtor och annat jag vill ha nära till hands. Som ätbara blommor som krasse och ringblommor – som är vackra i sallader. Kryddorna har jag ju redan i murade odlingsbäddar bredvid verandan så där sker ingen förändring.

På självhushållningsfronten ska jag också ta ett omtag med höns igen. Förra året blev ju hela min besättning slaktad av räven, bara några veckor efter att den införskaffats. Men nu har jag en mycket bättre hönstraktor till dem och ska låta hönsen bo lite närmare huset och inte nere i skogsgläntan. Kanske avskräcker det räven? Tänker dessutom ställa hönsgården inne i fårens hage. Tror inte direkt att räven vågar mucka med Snabbaste Fåret I Ryssland!

Det bästa med januari är dock att drömma så här – och låta planerna bli storslagna. Men sedan inte behöva lyfta ett finger förrän om flera månader! Mmmmmm…

Slut på jordbruksåret

Det är så vansinnigt skönt att jordbruksåret går mot sitt slut. I veckan har vi vår sista grönsaksleverans till alla prenumeranter. Hela åkern är nu skördad och det passar bra för nästa vecka kommer tydligen snön.

När man driver jordbruk är hela ens liv styrt av det. På ont och på gott, men mest på gott såklart. Den arbetsamma, hoppfulla våren och försommaren. När man aldrig går och lägger sig. När Jakob och Albin är ute på åkern till tio, elva på kvällarna. Och solen vägrar gå ner.  Högsommaren som skänker ett kort andningshål innan den intensiva skördetiden drar igång på allvar. Det fina är att vintern betyder vila. Nu får vi vila. Efter månader av hårt arbete där jag knappt sett röken av Jakob har han nu äntligen tid att ta en långfrukost eller en eftermiddagsfika igen. Det är så härligt. Vilket odlingsår vi haft!

Vi odlar ju massor av olika grönsaker, men frukt är det sämre med. Vårt enda äppelträd dröjer många år innan det ger äpplen. Men när jag var hos Ericas pappa och hälsade på fick jag länsa deras enorma träd på frukt.

Fyllde kassar och lådor och det mesta tog jag hem och kokade äppelkräm, mos och gjorde paj av. Men det som var maskätet fick bli uppskattat godis till några andra nyttodjur i jordbruket….

Nämligen Snabbaste fåret i Ryssland och Ett, Två, Tre Önskning. De älskar äpplen!

Folke matade dem och råkade samtidigt kasta några äpplen tjong i fåren. Tur att de är ordentligt vadderade.

Här ser ni ett lyckligt, glupskt får. Som snart får flytta inomhus och vila efter en lång skön sommar.

En grinig onsdag

Vi hade matlag igår och jag kom i säng lite för sent. Det funkar dåligt för mig nu för tiden. Vaknade på fel sidan idag, kände mig arg och ledsen och skällde på mina stackars barn. Sist det här dålig humöret slog till tittade sjuåringen avmätt på mig och ba “Du borde meditera oftare”.

Hur som helst. Jag hade en fotograf för en plåtning till ett magasin på besök på förmiddagen. Men sedan var jag tvungen att lägga mig och sova i två timmar. Men när jag kvicknat till igen gick jag ut i trädgården.

Med mat och vatten till Snabbaste fåret i Ryssland och Ett, Två, Tre Önskning.

Hungriga och kelna.

Sedan planerade jag för en trädgårdsplåtning och ställde iordning lite. Tyvärr ser trädgården förfärlig ut efter den här sommaren. Allt är liksom övervuxet och utfläkt. Eller torkat.

Fin utsikt ändå.

Det finns alltid tid för en selfie.

Sedan kollade jag till våra odlingar. Kålen är fantastiskt fin. Nu har potatisen skördats och jag äter fler morötter än Lille Skutt. Bra mot illamående.

Och här ser ni mig med min favoritgrönsak. Majrovor. Så VANSINNIGT GOTT! Att bara äta i tunna skivor, ugnsbaka eller strimla ner i en sallad. Det måste ni testa.

Snabbaste fåret i Ryssland är här

Äntligen har våra fina får kommit till gården. Två tackor av sorten Gotlandsfår.

Bertil är som en liten fåraherde som hälsar på dem varje dag, ger dem mat och sitter och kliar dem på ryggen. De är lite skygga men kommer alltid fram till Bertil.

Vi valde Gotlandsfår eftersom vi ville ha en tålig lantras med vacker ull och fint kynne. Det stämmer precis in på de här. Vi hoppas kunna para tackorna och få lamm så småningom. Får mår ju bäst när de är tre eller helst ännu fler.

Vi har inte i första hand fåren som köttdjur utan som trivseldjur på gården. För att hålla borta sly och gräs i vårt lilla skogsparti som annars snabbt växer igen.

Bertil har döpt sitt får till Nyfiken. Folke är lite osäker på om hans får ska heta Snabbaste Fåret I Ryssland eller Ett, Två, Tre Önskning. Vi får se vartåt det lutar. Tacksam ändå för att ingen föreslog Pickis Kukis som vår förra tupp döptes till (!!)

Nu går de i hagen och har redan börjat beta ner den så fint.

Nu drar min potatisfestival igång!

Kanske hade du inte funnits om det inte var för potatisen! Kanske inte heller jag. Potatis har betytt så mycket för människans överlevnad genom århundraden och är i dag en av världens viktigaste baslivsmedel vid sidan av ris och majs. Potatis är den gröda som ger oss människor mest energi per odlad kvadratmeter. Den kan växa vilt utan vår omsorg, som i Sydamerika där den ursprungligen kommer ifrån. Jag tycker att potatis är något helt fantastiskt och därför ska jag fira den med en egen festival på bloggen nu i juni och du är bjuden att vara med!

När jag sett min man Jakob odla potatis genom åren har det slagit mig vilken häftig knöl det är. Den växer i mörkret under marken. En enda sättpotatis kan ge en stor planta som räcker för att mätta mig och hela min familj runt middagsbordet. Det här är en knöl som fått ta alldeles för mycket skit.  Visst kan potatisen ha ett högt GI-värde, men den mättar också otroligt bra, vilket gör att vi människor har överlevt och i dag inte behöver äta så mycket annat. Djur till exempel.

Vår historia är full av potatis! Potatis har varit politik, den har startat revolutioner, byggt upp trygghet och välstånd. Ibland också ett onödigt överflöd. Inte konstigt att potatisen fått en särskild plats i vår kultur. Det här vill jag grotta ner mig i de närmsta veckorna!

Det är ju egentligen helt fantastiskt att vi som lever i dag kan odla potatis i våra trädgårdsland  eller i en hink på balkongen. Så fort vi skördat kan vi koka den och en kvart senare har vi färdig mat. En vara som går att variera i det oändliga. Den blir allt från fluffigt mos, till rejäl palt och spröda chips. Det går faktiskt att överleva rätt bra på bara potatis. Det som fattas är aminosyror, fettsyror och en del vitaminer. Men jag hörde ett intressant radioklipp om det – att människan egentligen kan överleva på bara potatis och sill. Alltså precis det mina förfäder gjort. Och kanske dina.

Jag tänker satsa på lite smarrigare recept under temaperioden –  som jag hoppas att du kan bli inspirerad av. Mest av allt hoppas jag att du vill hänga med på den här potatisfestivalen och bli lika häpen över potatisen som jag har blivit.

Guide: Så odlar du potatis – steg för steg!

Världens bästa potatisgratäng!

Rädda våra stora härliga potatisnäsor!

Recept på raggmunk – galet gott!

Marstorps mat – så odlar vi utan bekämpningsmedel

Det här visste du inte om potäter…

 

Sorg i hönsgården

I eftermiddag var jag på körrep i kyrkan och hade hela tiden lite oro i kroppen för att jag inte hunnit hem och kolla till hönsen som behövde påfyllnad av mat. När jag till slut kom hem till hönsgården för att stänga in djuren så hittade jag bara tre förvirrade hönor. Tuppen och de andra hönorna var spårlöst försvunna. Men när jag kollade runt på gräset såg jag massor av fjädrar i alla möjliga färger. Något djur har varit här på eftermiddagen och haft ihjäl och ätit upp mer än hälften av vår fina besättning. Jag är så himla, himla ledsen. Vi hade inte haft dem mer än ett par veckor men som jag skrev senast igår kväll (!)  på bloggen är det ju en så fin flock och snäll tupp. Och nu har jag bara tre stackare kvar.

Det sorgliga är ju att det måste ha hänt under dagen. Det är ingen som brutit sig in i hönstraktorn utan det har skett utomhus när de gått fria. Jag tänker på den fina tuppen som måste försökt försvara flocken och själv strukit med. Och så hönorna. Så rädda de måste varit. Jag får så himla dåligt samvete att jag inte kunde skydda dem. Samtidigt vill jag ju att de ska kunna gå fria – ett liv i instängdhet är inte roligt.

Jag gissar att det är en räv eller en rovfågel som varit i farten. Barnen är jätteledsna förstås och grät sig till sömns.  Men jag försöker berätta för dem – men minst lika mycket för mig själv – att det är naturens gång. Jag vill skydda mina höns och känner ett irrationellt hat mot det där djuret som tog ihjäl dem. Men kanske var det en rävhona som fick mat till sin valpkull ikväll? Eller en hungrig rovfågel på jakt efter föda till sina nykläckta ungar?

Jag vet inte. Det är en klen tröst.  Är så himla ledsen bara och vet inte vad jag ska ta mig till med tre stackars hönor och ingen tupp. Nu kommer jag inte våga släppa ut dem igen utan att jag själv är i närheten.

Ett jordbruksår på vår gård

Nya pullor

Nämen titta titta. Vad kan finnas i denna låda? Jo, någonting roligt! För ikväll efter jobbet åkte jag och hämtade dessa raringar:

Sex hönor och en tupp! Två hedemorahöns, tre blandraser, en svart kopparmaran och stor och fin blå marantupp.

Några månader efter att jag blivit utmattad (under 2016) så sålde vi av vår hönsbesättning. Jag kände inte att jag hade orken att ta hand om mer än hunden. Till och med krukväxterna stressade mig. Men jag har sörjt det för höns bidrar så fint till gårdsbilden på landet och så är det underbart med egna ägg.

Därför känns det extra härligt att skaffa höns igen. Som en seger mot det där utmattningshelvetet som tog ifrån mig allt jag tycker är roligt.

Just nu sprätter pullorna runt i växthuset men i helgen ska jag göra iordning vår gamla hönstraktor för dem att vara ute i. Den brakade ihop under årets rikliga snömängd men jag ska nog lyckas laga till den igen.

Förresten – jag har skrivit en guide om att skaffa höns. Ifall det är någon som vill läsa!

Ett arbetsår för oss

Jag fick frågan om hur ett arbetsår ser ut för oss – både med vanligt jobb och jordbruket. Självklart kan jag skriva om det.

Den här tiden precis efter jul är det som lugnast för både mig och Jakob. Ännu går det inte att odla, annonsörerna har inte kommit igång, det är för mörkt för att fota böcker och få föreläsningar sker den här årstiden. Så de veckor som nu kommer är vår lilla “semesterperiod”. Även om vi båda jobbar varje dag är det i halvfart och med mer tid för kontemplation. Jakob håller i en del yogalektioner och just den här vintern jobbar han också halvtid som sjukgymnast. I januari försöker jag sätta mig med en kalender och blocka semestern för året. 10-12 veckor per år vill jag ha. Det kan låta väldigt mycket – men då är det ju ingen “riktig” semester jag tar. Bloggen, instagram och podd fortsätter i regel ändå. Men under den tiden försöker jag att inte ha några jobbmöten eller jobbresor och har mailen på autoreply. Det innebär ett betydande inkomstbortfall – men så får det vara.

Men sedan i mars drar det hetsiga arbetsåret igång igen. Fröer ska beställas, plantor dras upp, odlingsplaner läggas. Massor att göra med jordbruket för Jakob – och massor att göra för mig med fotograferingar och högsäsong för annonsörerna. Jag försöker dock boka in en tidig semester. På sommaren får jag ha huvudansvaret för barnen eftersom Jakob arbetar med jordbruket och jag är långledig. Jag älskar den tiden på året – sällan känner jag mig mer sammanlänkad med naturen. Att genom ett öppet fönster höra mumlet från Jakob och Albin som arbetar  ute på åkern, se hönsen sprätta nöjt i gräset och griskultingarna komma till gården. Det är lycka!

Under sommaren jobbar Jakob ofta från sex på morgonen fram till lunch. Då tar han en paus så vi kan umgås allihopa. Vi kanske åker och badar eller gör någon utflykt tillsammans. Sedan vid halv fyra börjar han jobba igen och jobbar ofta ganska sent på kvällen. Han ordnar även kvällskurser i yoga och yogaretreats. Jag fixar middagarna och sköter barnen och reser runt till släkten en hel del.  Jakob följer med i den mån han hinner. Den här årstiden lever vi närmare Albin och Ulrika som vi driver jordbruket med. Vi sladdar förbi varandra flera gånger om dagen, lånar någon grej, sitter och surrar en stund över kaffe eller äter middag ihop medan barnen leker. Det är så fint.

På sensommaren och hösten är det skördetid och våra matvanor förändras kraftigt. Vi försöker äta av allt färskt som finns på gården och aldrig är jag väl mer hälsosam. Nu börjar vi leverera våra matkassar på prenumeration till hungriga, hippa Umeåbor och restauranger. Jakob och Albin packar skåpbilen full och åker iväg på torsdagarna för att leverera.

För mig börjar en ganska hektisk men ändå skön tid eftersom barnen återigen går i förskola och jag får tid att jobba ostört. På senhösten börjar dock resesäsongen. Jag har som mest föreläsningar bokade i oktober och november så då rantar jag runt i Sverige. Jag tycker mycket om att se nya platser men jag gillar egentligen inte att vara hemifrån så det är en svårlöst ekvation. Året om arbetar Jakob också i mitt företag och hjälper mig med administration, att hålla ordning på mina saker, göra inköp och serva tekniken.

På senhösten jobbar Jakob i Spanien eller Turkiet, som sjukgymnast med rehabilitering av strokepatienter. Tre till sju veckor brukar det bli och jag och barnen försöker vara där i alla fall några av dem. Men egentligen vill jag inte vara borta så mycket från mitten av november fram till jul eftersom det är min favoritårstid. Dessutom infaller i december bloggens andra högsäsong med massor av läsare och massor av annonsörer som vill synas. Och då gäller det att passa på – för det är av de intäkter jag drar in under den här perioden som jag sedan ska leva under stillsammare januari och februari.

Ja, så ser ett jobbår ut för min familj på ett ungefär. Upp och ner och jag älskar varje årstid!