Så vansinnigt skönt med fredag! Den här första arbetsveckan efter ledigheten har varit fullproppad med jobb och jobb(iga) saker att fixa. Är helt slut och vill helst bara lägga mig ner och sova. Så det ska jag göra. Men jag peppar också på Valborgsfirande imorgon och att få lite tid att påta i trädgården. Tvätta av trädgårdsmöbler och klippa ner perenner så att blåsipporna kan titta fram.
Storbarnen sover över i en kompis stuga ikväll så inget fredagsmys för oss andra. Planerar att se gamla avsnitt av The Office (UK) och somna tidigt. Drömkväll även om det kanske inte låter så för någon annan.
Idag har jag förresten sett SJU storspovar! Och det gör mig glad för det är ett sånt välkommet vårtecken. Storspoven är ju Västerbottens landskapsfågel och har ett så vackert lockande läte.
Vilka är ni i matlaget? Vi är tre familjer som har barn i samma åldrar och vi är kompisar eller arbetar med varandra i olika konstellationer. Vi bor längs samma lilla grusväg i samma lilla by. Totalt är vi 13 stycken. 6 vuxna och 7 barn.
Hur kom ni på det? Det var faktiskt Jakob som kom på det. Jag vet inte varför men kanske var han inspirerad av sin mammas matlag? Eller något sånt. Vi bjöd i alla fall in första gången till oss.
Kände ni varandra innan? Stina och Emil kände jag eftersom Stina är lillasyster till min bästa kompis Elina och Emil hängde i samma kyrka som mig i tonåren. Men vi kände inte varandra så djupt för innan matlaget umgicks vi inte regelbundet och Stina och Emil hade precis flyttat hit. Albin och Ulrika känner vi eftersom de flyttade till byn samtidigt som oss och Jakob och Albin driver jordbruket ihop. De som kände varandra minst var Albin och Ulrika och Stina och Emils familjer. Men nu känner vi varandra lika bra skulle jag säga!
Hur ofta ses ni? Vi ses varje tisdag sedan fyra år tillbaka. Oftast börjar vi 17.30 eller 18.00 beroende på när folk slutar jobbet och kan vara på plats. Vi har en stopptid (mest för att kunna hävda till barnen som aldrig vill avsluta och gå hem) och den är satt till 20.30 på kvällen. Men om vi har extra trevligt kan det bli sent. På lov är det ingen stopptid. Ibland håller vi på in på natten.
Vad är ett lagomt antal? Det beror på hur stort köksbord man har. Nej, men tre familjer tycker jag är rätt bra. Fler än så blir svårt att rymma och med bara två familjer tror jag att det kanske blir lite lite? Men jag vet inte. Det viktigaste är en bra dynamik. Man måste ju inte ses familjer heller – ett udda gäng kompisar är också kul!
Är det inte jobbigt att ha varje tisdag uppbokad? Nej, det är höjdpunkten på veckan!
Vad gör man om någon familj är sjuk, bortrest eller är för trött? Ibland kör det ihop sig eller så har någon familj det lite kämpigt. Oftast brukar någon annan då erbjuda sig att ha matlaget hemma hos sig. Eller så försöker vi byta dag. I sista hand ställer vi in.
Vad lagar ni för mat? Högt och lågt. Det beror på vad den som är värd känner för och hur mycket energi som finns. Skulle säga att de vanligaste rätterna är spagetti och köttfärsås eller tacos. Meze, gnocci, korv och makaroner, langos, lamm i ugn, fisk av olika slag och soppor med mjukbröd är också vanligt förekommande.
Är det efterrätt? Ja! Ibland GB Big Pack serverad direkt ur lådan, ibland kladdkaka, ibland rabarberpaj, ibland glasstrut. Men alltid efterrätt. Efter maten flyttar vi vuxna till vardagsrummet och snacksar på lite chips och choklad och dricker kaffe och någon kanske tar sig en liten whiskeypinne (obs aldrig jag och Stina).
Äter ni tillsammans med barnen? Ibland gör vi det men nu är det svårt att rymmas. Så ibland sitter barnen vid eget bord. Och ibland äter vi lite före barnen om de är ute och leker och har roligt just då.
Vad gör barnen på kvällen? Storbarnen leker, ser film, spelar tv-spel, ritar. Småbarnen hänger mest med oss vuxna och äter av vårt snacks och klättrar runt på oss och hundarna.
Hur gör man mat som alla gillar? När det är mat som barnen inte gillar brukar vi koka pasta till dem, eller lite pannkakor eller bulla upp med mer bröd och tillbehör. Så det ordnar sig alltid på något sätt. Vi vuxna äter allt och är inte storbjudna.
Hur gör ni med allergier eller om någon tex inte äter kött? I början var Stina vegetarian och då gjorde vi vegetarisk mat och annars ett vegalternativ till henne. Inga andra allergier finns men jag tror vi skulle lösa det ganska smidigt.
Är det inte jobbigt att städa och plocka innan? Nej för det brukar inte vara så noga med den saken. Ibland hinner man och ibland hinner man inte men vi är så avslappnade med varandra att det är okej.
Blir det någon slags skum konkurrens om vem som gör godast mat? Att man försöker överträffa varandra i köket? Nej om man känner konkurrens med personerna i sitt matlag bör man nog ha andra personer i sitt matlag. Ibland slår någon på stort såklart – men gången efter blir det något enkelt. Man får hjälpas åt att hålla det på en rimlig nivå som inte spårar ur.
Blir inte barnen trötta av att vara uppe så sent? Jo de små barnen blir trötta. När Ulf var yngre försökte vi lägga honom men nu går det inte längre. Det är ändå värt tröttheten!
Betalar ni varandra för maten eller hur funkar det? Nej den som är värd betalar för maten. Man får ju själv bedömma hur dyrt eller fint man vill bjuda på. Vi har dock en gemensam cost split-app där vi lägger in större kostnader, om vi gör utflykter eller inköp ihop.
Hjälper middagsgästerna till med disk och dukning? Nej den familj som är värd diskar och dukar och plockar fram och av. Men sedan får den ju vila när den själv är bortbjuden. Tycker det funkar bäst – det är ändå så svårt att hitta och navigera i någon annans kök.
Tar samtalsämnena aldrig slut? De gör ju inte det! Men det är klart att under pandemin när alla jobbade hemma och ingen träffade någon – då fanns det ju mindre att prata om. Men jag tycker vi har många roliga följetonger. Någon har en besvärlig situation på jobbet som vi återkommer till varje vecka eller en hemsk ingift släkting som är ett evigt skämt. När man träffas så ofta behöver man inte börja från noll varje gång vilket är skönt.
Är det alltid bra stämning? Ja på det sättet att alla är snälla med varandra. Men finessen med ett matlag till skillnad från en middagsbjudning är att man kan komma dit helt svettig och trött efter jobbet eller med gråten i halsen efter en dust med någon av barnen. Irriterad på sin partner som är sen som vanligt och med ett monsterargt barn på höften. Ja vad det nu kan vara frågan om. Man kommer som man är och när man far därifrån brukar man alltid vara i bättre skick än innan.
Hur funkar det med barnens kvällsaktiviteter? Just nu har våra barn inte så många aktiviteter och inget som krockar. Men skulle det bli så då får vi väl lösa det då. Ibland har matlaget sammanfallit med aktiviteter i byn och då får storbarnen åka iväg på det och kommer sedan tillbaka. Men jag tycker inte heller att barn behöver gå på så många aktiviteter – matlag är ju också en aktivitet!
Har matlaget fått några andra ”konsekvenser”? Japp, sedan det startade 2018 lever vi mycket mer kollektivt. Vi tjejer har startat en syjunta (som dock inte setts den här vintern) och Jakob och Albin och Emil brukar ha bastukväll en gång i veckan ungefär. De har en bokcirkel också. Vi samäger en roddbåt (för varför ha flera?) och lånar verktyg av varandra, hjälps åt med hämtningar och lämningar och hundpromenader. Vi brukar göra utflykter på helgerna, grilla, åka skidor och skridskor.
Vi har en lång messengertråd som det skrivs i nästan varje dag. Interna skämt, frågor om skolprov och gympapåsar och länkar till något vi diskuterade sist vi sågs – som om Putin har Parkinson eller ej. Efter Oscarsgalan hade vi en lång och ganska uppeldad diskussion om Will Smith. Obegripligt ämnesval. Högt och lågt som sagt.
Ett tag samåkte alla våra barn till skolan. Då skjutsade vi och hämtade bara barnen var tredje dag. Det var himmelriket! Nu funkar inte det längre för ingen rymmer alla barn i en bil och dessutom går de olika långa dagar.
Hur länge kommer ni hålla på? Så länge som det är roligt. Det finns ju matlag som hållit på i fyrtio år och det är ju såklart en härlig målbild. Ibland pratar vi om hur det kommer vara när barnen är stora och vi sitter där sex vuxna och är överlyckliga om något av de vuxna barnen råkar vara hemma och hälsa på och kan vara med på matlaget. Blir så rörd när jag tänker på livet i det perspektivet.
Finns det något dåligt med att ha ett matlag? Nej, jag kommer inte på en enda sak. Men kanske om man är i en konstellation där det känns som att folk bidrar olika mycket? Någon alltid snyltar? Någon aldrig erbjuder sin hjälp? Jag vet inte. Jag tror att det kan vara svårt att hitta folk att ha ett matlag med för det är så mycket som ska stämma. Särskilt som så många lever så otroligt hektiska och detaljplanerade liv. Eller om man ofta jobbar kväll.
Varför ska man ha ett matlag? För att vara lite mindre ensam, för att dela sina bördor och glädjeämnen med fler, för att man blir mer kär i sin partner av att se den i ett sammanhang med andra vuxna, för att bli bjuden på mat, för att avdramatisera bjudandet och upptäcka att enkelt ofta är bättre, för att förgylla vardagen, för att skapa fler sammanhang för sina barn. Och för att man sparar in på energi när man lagar mat i en ugn, på en spis och diskar i en diskmaskin istället för tre olika. Okej det där sista vet jag inte säkert men det känns som att det borde stämma?!
Idag är det en gråmulen aprilhimmel över Västerbotten och kallt som tusan är det dessutom. Jag har spenderat morgonen i möte med kunder och säljbolag och nu ska jag äntligen få lite egen tid att skriva och arbeta. Känns som jag varit sist på repet ända sedan jag började arbeta efter påsklovet. Behöver komma ikapp.
Sist på repet förresten, säger man så? Jag har sagt det i flera år men när jag googlar hittar jag ingenting om att det skulle vara ett vedertaget uttryck.
När jag gjorde Susannes Skafferi under påsken passade jag på att fota lite bakom kulisserna. I tidigare avsnitt har vi ju varit i riktiga hus (bland annat i mitt eget) med allt vad det innebär. Den här gången behövde vi dock vara i studio av en rad olika praktiska skäl. Och istället för att Susanne och jag byggde miljön som vi brukar, byggde de duktiga rekvisitörerna Annika och Emelie en fin studio.
Klar retrokänsla. Så fint med hyllorna med det vaxade hyllpappret på. Allt härligt porslin och de små påskdetaljerna.
Inför varje program bakar och fixar Susanne vacker, ätbar rekvisita.
Jag fick min egen lilla pysselhörna
Påskpyntad och allt!
Älskar SVTs rekvisitaförråd. Att rota runt där inne bland roligt porslin, konstiga burkar och allehanda bra att ha-grejer
Flera av SVTs mest sedda program görs ju här i Umeå – som Go’kväll och Fråga Doktorn. Ja, det pratas kanske inte så mycket om det men deras tittarsiffror är helt galna! Här är rekvisita från Fråga Doktorn.
Kastrullhyllorna i förrådet
Utbudet av kökshanddukar och servetter är gediget
Självfallet finns också ett välfyllt skafferi!
Roligast är det kanske inne i barnkanalens eget rekvisitaförråd
En dröm för den pysselsugne!
Veckorna innan programet har ”vår” rekvisita ställts iordning på egna vagnar.
Och under programet har jag en rullvagn utanför bild att hämta mitt material ifrån
Och rekvisitören Emelie langar ren och smutsig disk under sändning. Vilken megalyx! I de andra programmen har vi skött allt sånt på egen hand.
Vi har stora monitorer som visar chatten och bilderna som skickas in från läsarna till programet. Det är enorma mängder material som strömmar in varenda gång. Och så kan man se sig själv på storskärmen som syns längst bak i studion. Aningens psykande. Men självmedveten släpper efter en stund i studion. Och efter fyra timmar då orkar man inte hålla någon fasad.
Inne i kontrollrummet. Producenten Moa kollar körschemat
Så här ser det ut. Slot-tider för allting som ska ske. Men det ändras och justeras ända in i sändning och sedan händer något oväntat live som omkullkastar alla planer.
Ja för hur mycket man än förbereder sig så kan man inte gardera sig för allt. Den här gången trilskades det med nedräkningen tills vi var live, några lampor blev överhettade och smällde under sändningen. En annan gång limmade jag fast en krans i ett bord och fick inte loss den. Och Susanne har bränt bröd när hon haft lite för många bollar i luften samtidigt. Ingenting klipps bort för det är ju slow-tv där det ska ske i realtid och vara på riktigt. Och i verkligheten händer det ju små kökskatastrofer mest hela tiden.
När sändningen är över kalasar teamet på Susannes goda mat. Ingenting går till spillo.
Och jag är så stolt och glad över att få fortsätta vara med i Susannes skafferi. Programmet nominerades ju till Prix Europa i höstas (en tävling som är som hela Europas Kristallen) för att det är så unikt och nyskapande. Väldigt mäktigt!
Och vi är såklart tillbaka till midsommar igen. Fast då sänder vi inte midsommarafton utan några dagar innan skulle jag tro. Hoppas vi syns då. Vi håller tummarna för att kunna vara ute på location igen.
Vackra gamla fönster med vacker utsikt var en av de saker som gjorde att vi föll för det här huset. Ja det är nästan det viktigaste i vårt hem! Att titta ut och se något fint genom rutan.
Att kunna se den närmsta timmens väder för att himlen är så stor.
Att känna vidderna och de omslutande bergen.
Att laga mat vid öppet fönster och hålla koll på ungarna som rasar runt där ute.
Sova med öppet fönster mot fågelsång och rävskrik i natten.
Att sitta med tekoppen en majnatt och se sjöns blänk vid bergen
Och se ut över odlingarna och den vackra gamla gården som ligger granne med oss.
På våren när vi tar ut innerfönsterna och ljudgränsen mellan inne och ute suddas ut. Så att humlesurr, fågelsång och grusgångsknaster når in i varje rum.
Det är en klyscha men sann såklart. Att fönstret är det största konstverket i hemmet. Tyvärr kan man ju inte så ofta styra över motivet utan får vara tacksam för det som finns. Mitt eget flickrum låg på baksidan av mitt barndomshem och jag brukade ligga på sängen och titta ut på trädtopparna i skogspartiet bakom gården. Hur de vajade i vinden och kronorna ruskades. Då kunde jag föreställa mig att huset låg i en skog och inte mitt i ett villaområde.
Att befinna sig i naturen är lugnande och återhämtande – det vet vi. Men bara att vara inomhus och titta ut på naturen kan också ge en liknande effekt. När jag inte är ute i naturen har jag hela tiden kontakt med den ändå och jag märker att det gör gott för mig.
Karolinska Institutet lyfter i en artikel de tre forskarna Cecilia Stenfors, Maria Albin och Mare Löhmus Sundström som undersöker nyttan av naturen för det mänskliga psyket. Här är några av de intressanta saker som de säger.
”Forskning visar att vi upplever att vi mår bättre och blir lyckligare av att bo nära vatten /…/ Vi vet även att rymd kan ge vila. Ett hav innehåller få tydliga mål utan tycks fortsätta i oändlighet och det verkar lugna oss”
”Att leka vid platser med mycket vegetation har visat sig ge barnen bättre koncentrationsförmåga, uppmärksamhet och självdisciplin”
”Forskning visar att grönområdena är viktiga för återhämtning och fysisk aktivitet. Människor som bor i stadsmiljöer med mycket växtlighet är friskare än de som bor i områden med mindre grönska.”
”Forskningen visar att vistelser i naturliga miljöer minskar negativa känslor och stress, och ökar positiva känslor, mental återhämtning och prestation. I våra studier ser vi att man presterar bättre på tester av uppmärksamhet och minne efter naturupplevelser än innan, jämfört med urbana kontrollmiljöer”
”Mest positiv inverkan har verkliga naturmiljöer, men även naturbilder och film kan fungera”
”En möjlig förklaring till naturens inverkan på oss är att den är milt fascinerande och fångar vår uppmärksamhet, men samtidigt låter krävande kognitiva processer vila och återhämtas”
Intressant va? Titta ut, titta ut en minut. Eller uppsök närmaste skog för lite mental återhämtning och vila.
Jag beundrar Krickelins mod. Hur Kristin fortsätter lyfta viktiga men svåra frågor som mäns våld mot kvinnor – utifrån sina egna upplevelser av det. Snacka om att använda sin egen resa och sin starka plattform till något gott. Sista slaget – då lämnade jagläste jag utan att ens våga hämta andan.
En ny, mysig trädgårdspodd har sett dagens ljus. Jag som slutat prenumerera på Odla i P1 eftersom det blivit odrägligt (skriver mer om det här) blev glad när jag fick höra talas om John Taylor och Pernilla Månsson Colts nya P4 podd Trädgården. Ännu gladare blev jag av alla sköna miljöljud. Tycker att det ljudmässigt påminner om vad vi gjorde i En Underbar Pod. Puttrigt, mysigt och gnabbigt på ett härligt sätt.
Vem mördade skolan? Den frågan ställer sig den grävande skjutjärnskomikern Jesper Rönndahl i en satirisk true crime-serie i sex delar om det påstådda mordet på den svenska skolan. Han tar hjälp av experter, rekonstruktioner och djupdykningar i gamla filmer och klipp för att ta reda på vad och vem som är skyldiga till brottet.
Så står det på SVTs hemsida och jag ser den här underhållande, upprörande och informativa serien med stigande raseri. Hur är det möjligt att Sverige som enda land i världen tillåter vinst i friskolorna? Att våra skattepengar går till riskkapitalister som startar skolor för att fylla sina egna fickor med pengar? Vidrigt är vad det är! För att inte tala om kommunaliseringen av skolan och det ”fria” skolvalet…Hoppas verkligen detta blir en fråga i valet. För läget nu är ORIMLIGT!
Ett underbart påsklov har tagit slut och idag är det dags att jobba igen. Men påsklovet tog en ände med förskräckelse efter en liten olycka och idag känner jag mig allt annat än jobbsugen.
Här kommer i alla fall sista dagarna på lovet i bilder.
Folke som verkligen knäckt läskoden har ägnat påsken åt läsbingo. Läsa sent på kvällen, högt uppe, i någon annans säng, läsa medan man äter, läsa för en släkting. Nu har han fyllt hela bingobrickan och får inkassera ett fint sudd från fröken när han kommer tillbaka skolan.
Här läser han den underbara nyutkomna boken Myrornas Rekordbok. Den kan jag varmt rekommendera. Rolig, informativ och med annorlunda och riktigt intressant fakta! Perfekt för barn i Folkes ålder!
Vi har haft min bästis Elinas familj på besök också. Tack vare pandemin har vi inte setts hela familjerna sedan augusti 2020. Helt sjukt när man tänker på det. Det fina med pandemin är att den fick mig och Elina att inse att vi inte kan räkna med att kunna ses utan istället måste börja ringa varandra. Något vi inte gjort överhuvud taget sedan under de tjugo år vi varit vänner. Men nu går vi en telefonpromenad i princip varje vecka – vissa veckor flera stycken. Och oftast blir det en mils promenad för mig eftersom vi har så mycket att prata om.
Duka fint och laga massa god mat – det är livet, det!
Plus matig sallad. Förlåt för fula matbilder men det var något knas med mitt objektiv när jag skulle fota.
Ulf hittade en ny kompis i Milly. ”Hon är min bästa väääään. Men nu är hon bortaaaaa” hulkade han sig till sömns på kvällen när de åkt hem.
Jag gjorde en stor marängsviss att bjuda på, för varför krångla till det? Uttal med ett norrländskt sch-ljud. Maräng-swisch som man säger här uppe. Som liten trodde jag det hette så för att det gick snabbt som ett swisch att göra den.
Fint att se barnen återknyta vänskapsband efter flera år ifrån varandra.
Gästerna åkte hem vid elva och våra barn somnade halv tolv vilket var något slags påsklovsrekord.
Supertrötta barn fick börja sista dagen på lovet med att dega i soffan och smaka av min proteinshake.
Banan, proteinpulver, vatten och is. Det är min vanligaste frukost just nu. Sedan en slurk kaffe och jag står mig fram till lunch.
Ute sken solen och trots att det ”bara” var tio grader varmt var det riktigt skönt eftersom det var fullkomligt vindstilla. Jag klädde på mig och gick ut i trädgården med barnen medan Jakob åkte in till stan.
Grannens katt Svea smög runt huset och vi tog chansen att gosa. Önskar jag inte var allergisk utan kunde ha en egen katt eller två.
Två kompisar till barnen kom förbi och lekte och jag donade på. Drog fram utemöbler ur magasinet och kånkade krukor. Vintern har varit så lång men när jag gick där och bar stolar kändes det plötsligt som att det var nyss jag ställde bort allting. Vintern swischade bara förbi. Marängswischade.
-Oj har ni vinter fortfarande? säger folk när de ser mina bilder. Men det här är typisk vår i norra Sverige. Här kan det liksom vara arton grader i skuggan och snö samtidigt. Jag tror inte folk förstår att det kan gå så fort heller. Men nu är ju snötäcket så tunt att det kan försvinna helt på bara någon dag. Som ni ser går Bertil runt i sandaler, uppkavlade byxor och vårskjorta.
Och den här lilla gröna ärtan är nästan för gullig.
Jag drog fram några stora krukor för att plantera lite frosttåligt blomster i dem. Att bottna stora krukor med jord blir ganska dyrt. Jag brukar lägga kompost, klipp från perennrabatter och annat skröfs jag kan hitta i botten på dem. Sedan trampar jag till och toppar upp med bra jord.
Jag plockade ner julbelysningen ur träden, monterade taket på hammocken, krattade löv ur gruset och beskar mina rosor. Gick runt och hörde barnen leka och skratta och kunde själv inte sluta le mot solen. Tänk att just jag får bo så här fint, ha mina fina barn, mina hemtrevliga utemöbler, mina gamla krukor som för en gångs skull varit tömda, rengjorda och stått undanställda i vårt magasin under vintern. Tänk att det börjar bli lite ordning på torpet och att vi börjar hitta lite rutiner? Vad fint livet kan va’!
När jag får arbeta i min trädgård är jag lycklig.
Bertil och Ulf var trötta efter den sena kvällen så de drog ut filtar och soffkuddar och bäddade på farstubron. Ulf tyckte att solen bländade så han slet hatten från Bertils huvud…
..satte den på sitt eget…
..och la sig nöjt till rätta. Odrägliga är de små liven. Tur storasyskonen har tålamod.
De fyra storbarnen klättrade upp i pilträdet och vi konstaterade att de som fått kämpa förra året nu med lätthet kunde ta sig upp själva. Klätterträd borde förresten skrivas in i barnkonventionen. De hör till barndomens nödtorft!
Svea smyger runt på tomten och frestar Essa som är så upphetsad att hon skakar i hela kroppen. Hon vill verkligen, verkligen bli vän med katten men kommer hon för nära åker hon på däng.
Lunchpaus på verandan och Essas nos redo rakt under Ulfs plats. Den glada lilla gerberan i rosa fick jag i present av gammor när jag fyllde år.
Jag åt gårdagens middag till lunch – gnocci och sallad. Och sedan fortsatte jag dona på medan storbarnen drog ner på byn för att cykla runt på skolgården med massa andra kompisar.
Albin och Ylva-Karin kom förbi för att låna släpvagnen och Ylva-Karin stannade sedan kvar och lekte med Ulf. De är så fruktansvärt söta ihop. Här ”leker” de att de tar på och av strumporna. Tänk att det kan vara en lek? När det blir svårt för den ena hjälper den andra till att trä på och berömma.
Strax efter att jag tagit den här bilden kom Stina förbi och berättade att hennes dotter Elle ringt och sagt att Folke hade ramlat nere på byn och slagit sig illa och behövde hämtas. Eftersom jag var hemma själv fick Stina stanna kvar med småbarnen medan jag åkte för att hitta Folke. Jag hittade honom snabbt med hjälp av de åtta upphetsade kompisarna som kom skrikande och viftande och hojtade ”Han är skadad ochblöööder jättejättemycket”. Mitt hjärta hoppade över några slag.
Som tur var hade han inte slagit sig så allvarligt. Inte huvudet eller så – men däremot skrapat upp sitt knä med ett riktigt djupt sår som blödde kraftigt. Jag lyfte in honom i bilen och körde hem igen.
Stina satte honom i badkaret, tröstade och pratade lugnande och sköljde rent såret och tillverkade en kompress medan jag konfererade med Jakob och sjukvårdsupplysningen och höll på. Och eftersom såret var så stort bestämdes det att vi skulle låta en sjuksköterska titta på det. Albin fick ta Ulf och Ylva-Karin och jag och Folke åkte iväg i Stinas bil för att möta upp Jakob som var i stan.
Som så många gånger förut tänkte jag på hur viktigt det är med storfamiljen. Det är nämligen inte första gången det händer något akut när jag är hemma själv med alla tre barn. Första gången var när vår hund Melker blev akut sjuk och behövde till veterinären och sedan oväntat fick avlivas, andra gången var när Folke och Ulf fick en splittrad glasruta över sig och Folke skar upp pannan. Tredje gången var när Ulf föll ur sin vagn och slog upp ett sår i huvudet. Och alla dessa gånger har vännerna funnits och hjälpt till, skjutsat, passat barnen, tröstat och hjälpt mig att tänka när föräldrahjärnan är lite för uppskärrad för att fungera optimalt. Vad svårt och ensamt det skulle vara annars.
Det blev några timmars väntan innan vi fick träffa sjuksköterska och läkare som tog hand om såret. Jakob stannade kvar med Folke medan jag körde hem och ordnade kväll för barnen. Det kommer bli några riktigt fula ärr på knät men i övrigt inga större men. Tack och lov.
Hem kom vi lite stukade och trötta. Men Folke var lättad och glad. För trots att han inte fått någon present av doktorn som man brukar hade Jakob låtit honom ”tradera” på hemvägen. Det får han göra ibland och det innebär alltså att han får köpa en begagnad legofigur på Tradera. ”Nu är det bara fem dagar tills jag får hem min tradition” sa han nöjt när han haltade in i köket med gosedjuret under armen. Och sedan med ett knipslugt leende. ”Och nu har jag i alla fall något spännande att berätta för klassen imorgon”.
Älskade lilla olycksfågel.
När barnen somnat tog jag en sväng i trädgården med Essa och plockade ihop kuddar, filtar, barnkalsonger och annat som strösslats kring gården och blivit kvar i villervallan.
Och så var påsklovet till ända och jag känner mig vimmelkantig av alltihopa. Vore behövligt med lite påsklov snart igen kan jag känna.
Fick en helt underbar klänning i födelsedagspresent av min syster. Hon är bäst på sånt! Loppad såklart. Med en snygg skjortblusliknande överdel och massa bra snurr i kjolen.
Drog på mig den direkt och jag känner mig så fin i den. Men jag ska nog sätta ett skärp i midjan. Måste bara lokalisera min skärplåda som försvunnit i omorganiseringen av övervåningen.
Hela den här dagen har jag ägnat åt att städa och rensa i barnens lekrum. Blev färdig precis innan barnen kom hem från farmor där de övernattat. Så glada och upprymda barn som fick se sitt nya rum – och så trötta föräldrar. Men jag är rätt glad jag med. För det är första gången på månader som jag kan se golvet i barnrummet och första gången på flera år som varje liten plusplus är åtskild från legobitarna och pärlorna. Nu ska vi bara upp med romerska ringar och klätterrep i taket och sedan är det färdigt för lek!
Men nu närmast ska jag hoppa i duschen och fräscha till mig lite för om en timme kommer min vän Elina med familj hit och vi har inte setts allihop sedan innan pandemin. Det kan väl vara värt att tvätta armhålorna för, eller hur?
Nu är vi hemma igen efter att ha firat påsklov hos Jakobs mormor. Men vi är lediga hela veckan ut så vi har några härliga dagar här hemma först.
Påsklovet var precis vad jag behövde. Trött och sliten efter två hetsiga jobbveckor och all anspänning efter tevesändningen kraschade jag in i ledigheten. Det har varit så varmt och soligt och förutom långa promenader och att rita med barnen har jag mest suttit på verandan i solen och läst böcker och på köpet blivit lite brun. Dessutom har jag somnat en stund i soffan varje dag med boken i ansiktet. Guld värt med ett sådant påsklov! Men nu är vi alltså hemma igen.
Vi kom hem på torsdag förmiddag och eftersom termometern visade 18 grader ställde vi upp dörrarna och barnen åt lunch ute. Jag fick någon slags superkraft av all vila jag ägnat mig åt så jag for runt som en dåre och skottade ut snöhögarna på grusplanen så att de ska smälta. Hackade, slängde och trampade runt. Packade upp väskor, städade ur kylen, plockade bort påskdekorationerna och tusen saker till…
Barnen var så nöjda. Ulf satt och ritade på verandan medan storbarnen fick besök av kompisar.
Bertil och Ada ville hjälpa till så de fick varsin sax och sedan rensade de heeela min sex meter långa mormorsrabatt. Klippte ner perenner och räfsade bort löv. Så duktiga ungar.
Ulf hjälpte till genom att beskära rosor som inte behövde beskäras och göra saxen slö genom att tugga den mot ett blomstöd i metall.
Ordnade fika till barnen när de var färdiga. Kanelgifflar jag bakat (vill ni ha receptet?) och hemmagjord rabarbersaft. Nu har jag snart inga flaskor kvar. Sparar de sista till skolavslutningen. Tur det snart är säsong för rabarber och bär igen!
Det åts gifflar så det sprutade om det.
Essa ligger alltid strategiskt placerad med nosen under Ulf. Hon har lärt sig vem som spiller och tappar mest mat i flocken.
Grannens katt Svea kom förbi.
Fint att ha en råttjägare på gården.
Jag och Ulf åkte och veckohandlade nere på byn och fyllde vårt tomma kylskåp och jag bestämde mig sedan för att det var hög tid för en grillpremiär.
Så härligt att det äntligen är grillsäsong igen. Ser fram emot att variera mina vanligast använda råvaror genom att grilla dem istället.
Har ni sett maken till vackra ägg förresten? Nästan för fina för att ätas.
Grillade grönsaker och lite kyckling, gjorde en stor sallad och ställde fram massor av hela saltgurkor. Jag kan trycka i mig en burk själv, det är så gott!
Jakob städade bilarna invändigt och utvändigt och bytte till sommardäck och höjde cykelsadlarna. Äntligen fick barnen ta fram sina cyklar för våren. Den frihetskänslan minns man ju!
Äta middag på verandan är inte fel.
Sedan donade Essa och jag på i trädgården.
Kolla vilken söt kofta jag fått av min syrra förresten. Åttiotals-tantig på bästa sätt!
Kvällssol i matrummet
Och över vedspisen med sitt bedagade påskris och vissnade påskliljor. Ska gräva ner dem i rabatten inom kort.
På kvällen eldade Jakob i bastun.
Lite annorlunda att basta när det är så här ljust ute och det inte finns så mycket snö kvar att rulla sig i. Dags för utebadkaret att tas i bruk istället!
Och det var den torsdagen det!
Idag har jag och Jakob fortsatt gå an. Jag har städat groventren och tvättat och lagt bort vinterkläderna. Städat hallen, köpt lite vårblommor till farstubron och påbörjat sorteringen i barnens lekrum där vi precis gjort om. Men nu ska jag hoppa in i duschen och fräscha till mig för sedan ska jag och Jakob gå ut och äta middag medan farmor är barnvakt.
Vi är nog många som brottas med hopplöshetskänslor. Över klimatkatastrofer, krig, pandemier och svältepedemier. Ibland tappar man helt tron på mänskligheten. Hur ska man orka? Spelar det någon roll vad jag som enskild människa gör?
Min erfarenhet är att konkret handling alltid är den bästa hjälpen vid hopplöshet. Att göra någonting – vad det än må vara. Att samla ihop varma ytterkläder till nyanlända flyktingar, att handla mat till någon som sitter isolerad under pandemin, att köpa armband av grannbarnen som tillverkar och säljer för att skänka pengarna till krigets offer.
Att envisas med att känna hopp är den motståndshandling som behövs mot all världens elände. Att orka fortsätta ge av det man har – vare sig det handlar om tid eller pengar – gör att mörkret motas från vår dörr.
Dagcentret CCC, Lviv, Ukraina.
Läkarmissionen glömmer inga konflikter eller krig: de arbetar i 7 av världens 10 mest utsatta länder. Tack vare de många givarna har de nu utökat sitt stöd till att också gälla barn från Ukraina. Läkarmissionen har ett 90-konto och ett omfattande kontrollsystem som ser till att pengarna kommer fram till de barn som behöver hjälp.
En viktig del av Läkarmissionens arbete i kriget i Ukraina är att se till att barn som tar sig över gränsen registreras och skyddas. Många barn skiljs från sina anhöriga längs vägen. Det gör att de är extra sårbara för att kidnappas, utnyttjas eller falla offer för trafficking. Läkarmissionens partner har ett nära samarbete med lokala myndigheter för att se till att barnen får den trygghet som finns att ge. De hjälper också med mat, värme och tak över huvudet.
Jag vet genom mina tidigare kampanjer med Läkarmissionen att jag har många läsare som likt mig är månadsgivare. Tack för att du är med och räddar liv!
Och till dig som vill vara med och bidra: bli månadsgivare till Läkarmissionen så hjälper du barn som drabbats av krig och katastrofer. Barn som tvingas fly sina hem runt om i världen – i länder som Ukraina, Demokratiska Republiken Kongo och Uganda. Barn som behöver din och min hjälp idag.
Och om du väljer att bli månadsgivare till Läkarmissionen och skänka 100 kronor eller mer får du min bok Nu Bakar Vi som ett litet tack för ditt beslut i en sådan viktig sak. Jag hoppas ni är många vill ta det steget!
I vårt matrum står ett pampigt gammalt skåp med fantastiska blommor målade utanpå. Det är en riktigt prydnad och trots att det är så stort känns det ganska nätt eftersom det är så pass grunt. En gång i tiden har det varit ett mjölkskåp. Då hängde man upp tråg i skåpet och fyllde dem med mjölk. Sedan flöt grädden upp och kunde skummas av och göras till smör. Mjölkskåp stod ofta kallt till – i någon sval farstu eller så.
Nu fungerar dock skåpet inte som mjölkförvaring utan som förvaring till alla karaffer.
Skåpet kommer från Jakobs mormors man Fred. Innan han flyttade ihop med mormor Elsa bodde han i en liten timrad stuga – som senare stått tom i säkert 35 år. För ungefär tio år sedan gick Jakob förbi stugan på en av sina promenader och kikade in genom fönstret. Han tog en bild och sa långt senare sådär i förbigående ”det stod ett ganska fint skåp i stugan”. Jag höll på att svimma när jag såg bilden han tagit, för skåpet är verkligen fantastiskt. Vi baxade hem det i ett enormt släp vi hyrt och det var ingen enkel sak för det väger som en mindre elefant. Men det var det absolut värt.
Fred har berättat att det ska finnas en underdel till skåpet också. En skänk som det ska stå ovanpå. Men hur vi än har letat i alla lador och gårdshus så hittar vi det inte. Och skulle det finnas så skulle vi säkert ändå inte rymma det – takhöjden hos oss skulle nog behöva vara en meter högre allra minst.
Dessutom tror Fred att själva ytskiktet på skänken kan ha blivit förstört sedan någon använt den som underrede för att reparera en bilmotor på. Åh, det är ju så att man vill gråta åt det! Samtidigt förstår jag att skåpet på femtiotalet kanske kändes som ett omodernt, tungt gammalt as och inte var någonting man såg någon vits med att spara. Min egen städ och rens-galna mormor eldade möbler som dessa för att de tog onödig plats.
Nu är jag i alla fall hemskt glad över det vackra skåpet med blomsterdekoration som jag tycker ser ut som två Yorkshireterriers som står på bakbenen. Tyvärr är målningen längst ner på luckorna utsuddad efter att någon (gissningsvis i ett städ-il) för länge sedan försökt torka av dörrarna.
Men det gör ingenting. Jag älskar detta vackra skåp med alla sina skavanker.
Idag fyller jag 36 och det suger till lite i magen av tanken. Det är så tydligt att jag är närmare 40 än 30 och ändå inbillar jag mig att jag när som helst kan gå tillbaka och prova att vara lite yngre igen. Men när jag vänder mig bak och tittar är det bara ett stup. Där finns ingenting. Enda vägen är givetvis framåt.
Hittills trivs jag med att bli äldre eftersom det känns som att jag växer ikapp min egen mentala ålder. Jag fick barn så tidigt, skaffade hus och har haft samma konstiga jobb sedan jag var 21. Mellan 20 och 30 levde jag inte som de flesta andra 20-30 åringar men mellan 30-36 har jag varit mer ”normal” och i fas med omgivningen.
Att fylla år när man känner sig på rätt väg är fint. Och på rätt väg känner jag mig verkligen. Det senaste året har jag brutit mig loss ur sammanhang som inte känts bra och landat i en ny typ av kompromisslöshet. Jag förstår att det låter klyschigt och säkert också luddigt och det har egentligen ingenting med födelsedagen att göra.
Jag känner bara allt oftare att jag varken orkar eller vill fundera så mycket på vad människor tycker om mig. Eller tycker att jag ska göra. Energin att hålla på finns inte där. Och det märks nog både i mitt privatliv och i vad jag skriver om här.
Jag ser fram emot att upptäcka vad den här nya ovana känslan kommer göra med mig. Jag misstänker nämligen att den kommer växa sig starkare för varje år. Och om jag känner så här nu – hur ska det då inte kännas när jag väl är fyrtio? Så spännande att tänka på!
Den 25 januari satte jag upp ett träningsmål med min PT. Planen var att fram till påsk hinna träna 36 pass. Alltså i snitt 3 pass per vecka. Jag visste redan då att jag skulle operera mig och knappast kunna träna alla veckor fram tills påsk. Och vad skulle hända om jag dessutom blev förkyld? Med detta i åtanke la jag alltså in en extra växel för att samla på mig bonuspass medan jag var frisk. Så att det skulle finnas några pass att att täcka upp med under sämre veckor. Och idag – sista dagen på påskhelgen – gick jag i mål och bockade av mitt 36e pass.
Så otroligt stolt över mig själv och att jag lyckats med detta. Att jag verkligen drev igenom det jag föresatt mig och att det dessutom kändes så kul under tiden! 2/3 av dessa pass har varit styrkepass på gym och 1/3 kondition (skidor och motionscykel). Dessutom har jag försökt snitta 70 000 steg i veckan men vissa veckor har det blivit 40 000 och vissa 90 000 steg. Och det har varit okej. På det hela taget har jag tränat mer och bättre dessa tre månader än jag gjort någonsin tidigare i mitt liv. Och jag ser resultat. Jag känner mig gladare, starkare, mer stresstålig och har mindre ångestkänningar. Antalet kilo muskler jag bär runt på har aldrig varit högre!
Och nu när det här målet är klart är det dags för ett nytt. Det är ganska precis nio veckor tills jag går på semester så nu förnyar jag utmaningen. Jag ska fram tills midsommar få till tre pass i veckan – eller totalt 27 pass. Blir det mer är det en bonus men mindre får det inte bli! Och som träningspass räknar jag allting som är över 20 minuter långt och rejält pulshöjande/ansträngande (promenader räknas ej). Nu när skidsäsongen är slut så satsar jag på att springa, cykla och lyfta skrot.
På ett sätt är det här en tacksam träningstid eftersom det är ljust och varmt och inbjudande att vara ute. Samtidigt är maj en intensiv jobbmånad för mig så det brukar ibland vara svårt att hitta tiden för träning. Därför känns det som en rimlig men ändå utmanande mängd.
Får jag till dessa pass kommer jag ha tränat mer under våren än jag tränade under hela förra året. Och det vore väl något, va?
Perfekt för att rädda en dålig hårdag eller för att piffa upp en färglös outfit med något färgglatt.
Behöver dock lite fler sjalar att välja på så jag ska genast gå på jakt efter några nya varianter. Som tur är finns ett överflöd på loppis – ofta för en guldpeng styck.
Sjalar är nämligen ingen eftertraktad accessoar – inte jämfört med hur flitigt de använts tidigare.
Men det ska vi ändra på – hävdar den galet stirrande påskkärringen!
Vad mer kan man då göra med sjalar än att ha dem i håret och runt halsen? Jo de kan extraknäcka som bälte, knytas runt handväskan som dekoration eller användas för att vifta med i vinden när ens fästman tar värvning i armen och fartyget lämnar hamn.
Och så måste jag tipsa om ett tidigare blogginlägg jag skrivit med fyra tips på plagg man kan tillverka av en större scarf – utan att behöva sy ett enda stygn. 1 sjal – 4 plagg.
Här kommer ett fång bilder från veckan som har gått. Det har varit en ganska hetsig sådan med massa lämningar för att kunna gå på påsklov, massa jobb inför Susannes Skafferi och så lite annat smått och gott som hänt utanför bloggen som jag inte skrivit om. Men mina dagliga pauser för att hedra Stilla veckan har varit nödvändiga. Nu är Stilla veckan slut och istället är det firande med buller och bång eftersom Jesus återuppstått. Om någon missat det, alltså!
Jag inledde veckan starkt med att komma på ett nytt sätt att styla mitt hår. Med en knut på huvudet så här. Extra fint med en rosett där bak. Jag får många frågor om hur jag stylar mitt hår så jag ska försöka göra en video om det vid tillfälle.
Köpte den här kjolen när jag var i Göteborg med min syster. Då fattades det en del för att få ihop den i midjan. Brukar inte köpa för små kläder men ville så gärna ha den här stadiga bomullskjolen med insydd underkjol. Så jag chansade och nu går den att stänga. Återstår dock att se hur den klarar testet efter påskhelgens matfest.
Ibland tar jag bilder där jag är så otroligt lik min mamma att jag bara hajar till. Det här är en sådan bild. Samma leende, samma näsa, samma ögon. Fast min mamma hade mörkbrunt korkskruvslockigt hår.
Vi har haft matlag också. Ulf fick en present från Ylva-Karin – hon hade insisterat på att ge den till Ulf.
Adas gamla flanellskjorta. Så vansinnigt fin och mjuktvättad.
Matlag, bebisgos och kattungar.
Älskar våra tisdagar
Albin hade slagit på stort och gjort libanesisk mat. Så här följer nu massor med matbilder utan att jag kan benämna någonting som syns i bild.
Men sån lyx
att bli bjuden på allt det här
en vanlig sketen tisdag!
Snacka om att förgylla
hela veckan.
Åt tills jag nästan storknade.
Barnen har fått ett lite högre eget matbord nu. Högre men lika gulligt.
De inspekterade tomatsådden i fönstret
Petade lite väl våldsamt på de späda skotten
Klas var glad hos Jakob
Och Emil var ännu gladare
Ibland när vi ses är stämningen hög och ibland är den låg. Någon gråter, någon berättar något svårt, någon är irriterad på sin partner, någon är arg för något som har hänt på jobbet. Så fint att få finnas där i vått och torrt och dela vardagens glädjeämnen och utmaningar.
En dag var jag inne i stan och fotade pressbilder till Susannes Skafferi. Sånt slöseri på en bra sminkning så jag tog fram kameran och tog en bild när jag kom hem. Även om sminkningen inte gör sig lika bra i naturligt ljus som i studiolampor. Här se ni ärret utan plåster och lite lätt översminkat. Ska vara noga med att skydda det från solen hela sommaren – nästa sommar är det säkert helt osynligt!
Sedan kom Ulf och ville leka
Okejdå. Då leker vi det här då. Att jag låtsas tappa Ulf i golvet med huvudet före. En lek som aldrig blir tråkig annat än för min rygg.
Skärtorsdagen var sista dagen innan påsklovet. Ulf blev påskkärring i sin nya skjorta han fått i present, en klänning han ärvt och en blommig kökshandduk i håret. Samt kaffepanna. Gick till förskolan med den här uppsynen och var övertygad om att ingen kände igen honom.
För min del får han gärna se ut så här jämt. Är så rart med bullkinderna som förstärks av hucklet.
Folke ville vara påskkgubbe istället och fick hatt, fluga, kavaj och sedan en mustasch i tusch innan han gick till skolan.
Att Folke och Ulf hittat varann i leken nu är vårens glada nyhet. Kommer bli en så rolig sommar när Ulf får vara med och leka mer med brorsorna.
På långfredagen skjutsade jag hela familjen till gammor för att fira påsk med släkten. Och sedan körde jag tillbaka till stan för att förbereda och rigga inför Susannes Skafferi.
Och nu när påskaftonens sändning är över har jag anslutit till familjen. Helt förbi av trötthet och ont i kroppen efter anspänningen. Slut men glad av att ha klarat av ännu en magisk sändning. Lättnaden var helt otrolig när jag kom fram, bytte om till mjukiskläder och försåg mig av efterrätten. Sedan somnade jag tidigt i en stuga nere på gården och sov som en liten gris. Och idag mår jag bättre igen och känner samma lättnad som när man precis gått på sommarlov. Så glad, fri, lycklig och stolt över vad vi skapat!
Nu ska jag njuta en hel veckas ledighet med barnen och Jakob. Planen är att somna i solen, läsa böcker, äta godis, träna och pussa på familjen. Kanske bada i en isvak om andan faller på.
Igår sände vi Susannes Skafferi i SVT och SVT Play! Så otroligt roligt att få göra det här tillsammans och med så mycket bidrag och interaktion från alla tittare. Vill du kika i efterhand gör du det i SVT PLAY
Glad påsk! Hoppas nu hela resten av påskhelgen blir vilsam och härlig. Själv känner jag mig som överkörd av ett tåg ungefär – så jag ska ta det extremt lugnt. Läsa böcker i solstolen och njuta av att påsklovet utlovarsol varje dag och många härliga plusgrader!
Ikväll går ögonen i kors av trötthet. Har varit inne i stan på SVT-huset och roddat för morgondagens sändning av Susannes Skafferi. Det blir så fint men som vanligt är det sååå mycket nerver. Känner mig alltid irriterad och arg dagarna innan sändning tills jag kommer på att det är nervositet.
Min påskaftonsklänning (hemma – ej i tv) blir den här gula drömmen jag köpte i New York 2017 men som av oklar anledning hamnade hos min syster och sedan legat i hennes källare sedan dess. Vi hittade igen den när jag hjälpte henne rensa i vintras.
Så vansinnigt raffig med volangerna och det glansiga, mönstrade tyget.
Den här tiden imorgon ligger jag förhoppningsvis i soffan och käkar godis och pustar ut efter kraftprovet att sända live i fyra timmar. Finklänningen har åkt av vid det laget och istället sportar jag säkert pyjamas och tjocksockar. Tanken på hur nöjd och utpustad jag kommer vara får bli min målbild.
Men nu – dags skönhetssömnen. Längtar efter att få sända!
När jag skulle berätta för barnen om påskharen förra året lät jag svävande. Mumlade någonting om vårharar som lägger ägg eftersom det är slut på den kristna fastan och någonstans där kom jag också in på trollharen som fanns för jättelänge sen… Eh? Insåg att jag nästan inte kunde någonting. I år läser jag på om påsken, häxor och harar vilket leder till en och annan aha-upplevelse!
Historikern Dick Harrison skriver om häxor i sin bok Atlantis och andra myter. Här kan man läsa att svenska kyrkomålningar från sen medeltid visar häxor ihop med så kallade bjäror. Bjäror var demondjur som hjälpte häxorna att stjäla mjölk. Aha, här har vi ju trollharen!, tänker jag glatt och gör ett hundöra.
Det Harrisons skriver om bjäror stämmer väl ihop med sånt jag redan fått höra om folktro. Kommer plötsligt att tänka på ett poddavsnitt som jag och Erica gjorde för några år sen, det handlade om oknytt och då skrev lyssnaren Ida Persson så här till oss:
”Bjäran var ett slags garnnystan av trådar och kvistar och annat och rullade fram i hög fart, och häxan hade gjort ett avtal med djävulen för att få bjärans hjälp. Bjäran hämtade rikedomar åt häxan. Bjäran kunde också se ut som en liten hare och man misstänkte att den sprang runt på gårdarna och sög mjölk ur korna, därav namnet mjölkhare, och sen sprang den hem och spydde upp mjölken åt häxan.”
Mycket riktigt! Ordet mjölkhare dyker snart upp i andra böcker jag hittar om våra traditioner kring påsk. Trollhare/mjölkhare – check på det!
Men när jag läser vidare börjar det klia i huvdet. Vad fasiken har den här haren, en simpel mjölktjyv med påsken att göra? En hare som stjäl mjölk men ger ägg, det låter motsägelsefullt – det här kommer mina barn aldrig köpa. Är det en association som gått snett? Har trollharen som till vardags hänger med häxor kanske bara åkt med på kvasten rakt in i påsken av bara farten? Men på kvasten sitter ju en svart katt, så det blir fel!
Sätter trollharen på paus ett ögonblick och läser vidare att haren är en symbol för fertilitet. Okej, det låter vettigt. Både ägg och harar symboliserar att livet fortsätter. Reproduktion och pånyttfödelse. Inte så konstigt då att just haren får leverera de efterlängtade äggen när den kristna fastan är slut och övergår i påsk. Men när jag tänker på den trolliga sidan av haren känns det lika konstigt igen.
Påskharen måste ha levt ett imponerade dubbelliv i alla år! Den är alltså både häxornas tjuv OCH den som levererar symbolen för pånyttfödelse under den största kristna högtiden? Det här demondjuret kan rebranding!
”Man bör vara försiktig med att tolka barntraditioner som rester av uråldriga riter och myter”. Folkloristen Bengt af Klintbergär författare till boken Påskharen och han får mig att förstå att den ena haren inte behöver hänga ihop med den andra. Trollharar och mjölkharar hör till folktron och har just inget med den glada påskharen som bär fram ägg att göra. Det är två typer av harar, två fantasifigurer vi människor tankat med olika symbolik. En stjäl mjölk. En annan ger ägg. En är kompis med djävulen. Den andra kommer med ägg som är en viktig kristen symbol. Men med tiden verkar vi människor blandat ihop hararna och vad de står för.
När jag läser boken inser jag att jag aldrig tänkt på väsens olika dignitet. Häxor, troll, tomtar. I dag tänker nog de flesta av oss att allt är ungefär samma humbug. På 1600-talet däremot var ju häxor som bekant ett väsen att förhålla sig till, häxtro fanns och var blodigt allvar. Men påskharen är det ingen vuxen som trott på. Det har alltså alltid funnits ett samförstånd kring att påskharen rakt av är ett hittepå, ett ofarligt skämt föräldrar kommit på för att skoja med barn.
Tyskland1682 . Här nämns påskharen i en avhandling från universitetet Heidelberg. I den kan man läsa att det går att inbilla enfaldiga och barn att en hare värper ägg som den gömmer i trädgårdarnas gräs och buskar: ”för att de med iver måtte uppletas av barnen, till de äldres skratt och förnöjelse”.
På det gamla påskkortet längst till vänster är det en mus som håller i äggen!
Den tyska påskharen har sen 1600-talet skuttat vidare ut i världen. I USA och England har haren blivit en kanin, the Easter bunny. Här i Sverige slog påskharen igenom då vi började skicka påskkort till varandra runt förra sekelskiftet. Bengt af Klintbergskriver att korten till en början var var inspirerade av tyska påskmotiv, men då få kände till påskharen här i Sverige byttes motiven snart mot kycklingar, påskkärringar och påskblommor.
Trana, gök, räv. Det lekfulla sättet att gömma ägg var inte bara harar förunnat! I boken Påskharen får man veta att i tyskspråkiga områden kunde olika fåglar komma med påskägg. Inte sällan var det en tupp som hade väpt, men i Westfalen var det tranan och i Schweiz göken. Till och med rävar kunde värpa ägg i Tyskland på den här tiden!
Till sist måste jag bara nämna ABC-tuppen! Som flitig loppisbesökare är det nästan omöjligt att inte stöta på det fina barnboksomslaget då och då. Men inte visste jag att ABC-tuppen kunde värpa godsaker till barn som varit flitiga. Kanske är det en kunskap som försvunnit under senare generationer. Visste du att ABC-tuppen kunde värpa?
Tuppen värper åt dig priset om du flitig är och snäll
Men om lat och elak – riset ger dig smäll!
Ris till både dekor och prygel, värpande tuppar och harar som diar och kräks upp mjölken till häxorna. Påsken är en spännande tid och jag vet inte om jag blivit klokare för att jag lärt mig mer? Men det får mig i alla fall att tänka på den här stand up-rutinen om påsken av Johan Glans.
Att tillverka en ny mobiltelefon har en enorm miljöpåverkan. Ett bra alternativ till att köpa en ny telefon är att köpa en från Swappie. Deras affärsidé är att rekonditionera begagnade mobiler så att de blir som nya. Bra för miljön och bra för plånboken.
Den här företagsidén gillar jag verkligen! Min man är bra på att köpa och sälja begagnad teknik men för mig som inte kan så mycket och dessutom är helt ointresserad finns alltid en känsla av osäkerhet och en mental spärr. Hur gör jag för att hitta en begagnad telefon och avgöra om den är bra? Och hur gör jag för att sälja min gamla?
Hos Swappie får du hjälp med båda delarna. Och telefonen du köper har gåtts igenom av ett proffs, blivit fabriksåterställd som en ny telefon och genomgår en 52-stegs kontrollprocess för att säkerställa att allt fungerar som det ska!
Mellan 11-18 april har Swappie en påskkampanj på flera populära modeller – bland annat iPhone X, iPhone Pro och iPhone 12. Jag har också en rabattkod för dig som står inför att köpa en ny telefon – med koden underbaraclara får du 100 kr rabatt på din mobil fram till 31a maj. 700 000 nöjda kunder kan väl inte ha fel!?
Idag är det skärtorsdag och då flyger alla häxor till Blåkulla. Kanske läser du i själva verket det här blogginlägget från din kvast, med kitteln hängande på skaftet och katten på axeln! Eller så har du redan anlänt ridande bak och fram på ett bockfotat djur?
Och känner du dig osäker på vilken typ av häxa just du är – ja då kan du ta reda på det genom det här testet.
Vilka är dina styrkor?
A. Jag är lojal mot mina vänner. Andra tycker visst att jag är rätt smart också. B. Jag vågar ta beslut på egen hand och håller sen fast vid det. C. Jag är ingen löjlig fjant. D. Hehehe… mina styrkor tänker jag inte avslöja så lätt… E. Jag kommer med många idéer och vågar sticka ut hakan.
Vilka är dina svagheter?
A. Söta killar i rött hår. B. Inga. En annan av mina styrkor är att jag är dominant. C. Vilken jävla fråga! D. Lite ytligt kanske, men jag kan uppleva min näsa som ett problem, den är en aln lång. E. Jag är i grunden lat. Nä, förresten jag svarar som häxa A. Fast alla hårfärger.
Hur vill du helst leva?
A. Med Marie Kondo. B. Med stort inflytande så att jag kan forma min omgivning. C. Ensam. Alla andra är ju idioter! D. I ett hus i skogens slut. E. Det vill jag också! Hus i skogen med barn, massor av djur och möjlighet att vara självförsörjande. Visst får man ändå 10 veckors semester?
Vad gillar du för mat?
A. Buffé. Tänk grillade majskolvar, smörig potatis, en god puddig. AAAH! Det kom upp ett huvud upp ur fatet med rostad kyckling! B. Turkisk konfekt. Att bjuda på. C. Äh, jag tar nåt som går att dra av i bolaget. D. Mmm, varma primörer. E. Vällagad husmanskost + efterrätt.
Vad dricker du helst?
A. För mig är det inte så mycket Vad utan Hur drycken är gjord. Jag hittar gärna inspiration i gamla böcker. B. Ge mig tillräckligt med is så är jag nöjd. C. Husets syrligaste drink. D. Inte törstig men tar gärna en snus. Ett skålpund tack! E. Alkoholfritt.
Kan du beskriva ditt hem?
A. Det är en magisk plats! Som en slott med sjöutsikt. B. Ljust, sofistikerat med naturliga material. C. Skit i det du! D. En vanlig enplansvilla… byggd av korv, skinkor och sirapsknäck. E. Igen? Jag gör ju inte annat.
Vad stör du dig på i ett hem?
A. Trappor som sitter löst. B. Har svårt för garderober. C. Besökare. D. Väggar (näsan kräver öppen planlösning). E. Vitt, grått, greige och ständiga nyköp under förevändningen att de är investeringar för resten av livet.
Hur skulle du beskriva ditt skratt?
A. Är mer typen som ler och glittrar med ögonen. B. Är mer typen som gör en grimas och kisar med ögonen. C. Skadeglatt. D. Skrockande nasalt E. Ett klassiskt häxgarv med ton av grymtande gris som slutknorr.
Nu får du räkna dina svar…
Fick du flest…
A. Du är mest lik Hermione Granger – en huvudkaraktär i succéserien Harry Potter! Som Hermione är du kvicktänkt, modig och en riktig smarting! Men eftersom du också är osäker och sårbar skulle du aldrig säga det själv. Du är en bra vän som ställer upp för andra, men stör dig samtidigt på nära och kära som inte håller samma goda ordning som du. En sann Hermione behärskar det mesta en häxa ska kunna och har i dag nått status som feministikon, det är bara kvaståkning du behöver öva på. Här hittar du fler tricks!
B. Du är mest lik Vita häxan i berättelsen om Narnia, det är minsann ingen dussinhäxa! Här är damen som har kraft att bestämma det mesta på egen hand, du styr klimatet i din egen miljö. Vita häxan förvandlade Narnia till ett evigt vinterlandskap utan jul och det blev vansinnigt vackert. Trist bara att andra klagade på otrivsel, men en Vit Häxa kan ju inte hålla på och bryr sig om vad folk tycker! Du går gärna din egen väg. Det kan bli knepigt socialt men det kan också hålla hela vägen bara du undviker hannar med långt hår och Jesuskomplex. Mer inspiration finns på Narnias fanpage.
C. Du är en Häxan Surtant. Grattis! Du har svängrum som få! Tänk att få visa sitt suraste sannaste jag och just därför prisas. 2009 vann Häxan Surtant tv-priset Kristallen för sitt humör och sen dess väntar vi alla på att näringslivspriserna ska börja rulla in. En Häxan Surtant är en sann entreprenör som gör business av sin egen styrka. Hon bygger sitt eget varumärke, driver bolag med hjälp av sin inre kompass och ödslar ingen onödig tid på hinder i vardagen. Lös det bara (läs trolla bort). Påskäggets syrligaste karameller tillhör dig! Mer inspiration på svt.play
D. Du är en Pomperipossa! Kanske ingen klassisk skönhet men vad gör det när du både är slug och har sinne för pengar. Du är dessutom mångsidig – passar lika bra hemma i stugorna som i den politiska hetluften. Det är ingen slump att Astrid Lindgren inspirerades av dig och din karaktärsfulla profil. Ett hus med tak av knäck – inget verkar fattas dig! Så länge du inte lägger näsan i blöt. Lästips!
E. Du är en Underbara Clara, en mästare på olika förklädnader. Knallröd page, kortklippt brunett eller blond i långa lockar – attributen skiftar men du avslöjas av din utskjutande haka. För så fort någon viskar stad, land, klass eller kön hörs ditt häxtjut – och som det låter. Hesa Fredrik, släng dig i väggen! En sann Underbara Clara håller sig gärna i skogen med bockfotade djur runt knuten, ständigt knaprandes på magiska småkakor. Sommartid kan man se henne hälla nakna små pojkar i plåtkärl eller lömskt leende servera paj.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
