Kategori: Claras vardag

Här kommer lite smått och gott från veckan som gått

I tisdags hade vi matlag hemma hos oss. Jakob kirrade krubbet och det var balkantema på musik och mat.

Kyckling paprikash. Och till den serverades kaymak och surkål.

Matglada barn

Och spelglad pianist som underhöll till kaffet.

En annan sak jag gjort är att sortera kortlekar. Så tillfredsställande. Det är kortspel flera gånger om dagen här just nu och barnen har rört ihop alla lekar. Och det visade sig när jag sorterade att vi inte har en enda komplett lek. Så nu ska jag köpa en ny. Och gud nåde den som blandar ihop den med resten!

Ulf ville vara hjälpsam och laga ett trasigt kort så att det skulle gå att använda igen.

Spader Dam hälsar och tackar för hjälpen.

Det har ätits allehanda grötluncher med topping denna vecka.

Och jag tog en outfit i farten. Med bästa sidan vänd till. Loppad blus, mina Levis rib cage och gamla örhängen från Zara.

Jag älskar att ha en gasspis, särskilt när det är strömavbrott i byn och inget annat funkar. Nackdelen är att en gång i halvåret när man står och lagar mat tar gasen plötsligt slut. Och den gången inföll den här veckan. Som tur är kan man ju lika gärna laga mat på vedspisen när det ändå eldas för fullt i den!

På fredagen tränade jag som vanligt. Men det gick inget vidare för kroppen var seg och trög och i ett marklyft på en lätt vikt sträckte jag mig när jag helt missat att koppla på magmusklerna. Så irriterande.

På lördagen påskpyntade jag med Folke som redan hunnit fråga om det i flera veckors tid.

Jakob och barnen åkte sedan in till Umeå och träffade farmor och gick på Curiosum. Umeå universitets science center för nyfikna, vetgiriga och kreativa människor i alla åldrar. Hit älskar barnen att gå och utforska. Här syns en blivande galen vetenskapsman.

Jag njöt av att vara ensam hemma men tog så småningom sparken ned till invigningen av byns nya gym. Så OTROLIGT fint! Imponerad av alla som bidragit och renoverat lokalen, hämtat maskiner över hela Västerbotten och gjort ett sådant hästjobb som vi andra nu får skörda frukterna av. Löste ett årskort omedelbums.

Strax därefter firades våffeldagen på bönehuset i byn. Det tas så många fina initiativ här! Men tyvärr blev det inga våfflor för mig den här gången. Åt inte en enda semla när det var fettisdag och inte en enda våffla när det var vårfrudag. INTE acceptabelt. Ska ta igen det framöver.

På söndagen skolade jag om tomaterna jag och Albin sådde i februari. Då blir man så här glad.

Nu har Albin halva gänget hemma hos sig och jag har den andra halvan som så småningom ska ut i vårt växthus.

Dessutom var det Jonna-loppet i byn! Skidlopp för alla barn och medaljutdelning till alla som deltog. Finns ju få saker som är gulligare än barn som hasar runt i skidspår med rödblommiga anleten. Den yngste deltagaren var blott tre år gammal.

Stolta och kisande pappor i publiken

Kaffe på kok

Och givetvis Jonna-burgare.

Som åts med god aptit.

Orangerött är en bra färg i mars när jag är rekordblek i nyllet.

Efter en halvmil kom han i mål

Och kraschade direkt efter målgången.

Och så småningom kom Folke och Dahlia som också kämpat sig runt på fem kilometer. Så glada och nöjda.

Underbara ungar!

Underbara medaljer.

Efter skidtävlingen gick jag en långpromenad med Essa längs skoterspåren. Sedan var det zoom-möte med vägföreningen i byn där vi har vår sommarstuga. Drabbades av svårartad längtan efter att åka dit. Har inte varit där på hela vintern och det är inte acceptabelt.

Middagen blev sen eftersom den ljusa söndagen gjorde att vi glömde av tiden. Essa placerade sig strategiskt under han som spiller mest mat.

Jakob hade gjort kalops

Och efter maten spelade jag och Bertil femhundra medan Ulf målade en teckning av vår familj.

Bilden av Essa med ögon på ryggen och ben som på en krabba gav mig en svindlande insyn i hjärnan på en fyraåring. Eller en blivande galen vetenskapsman. Dr Octopus får akta sig!

Den här veckan har jag jobbat stenhårt med att få färdigt och kunna leverera nästa kapitel till boken. Men jag tycker att det är så svårt att få min kreativitet att räcka till. Boken är viktig och högt prioriterad. Men varje dag ska jag också får ur mig något på bloggen, på instagram och stories. Jag har också podden som tickar på och allt kräver en kreativ insats av mig. Men eftersom jag bara sitter vid datorn och skriver finns det väldigt lite roligt och inspirerande att dela med mig av. Och när jag skapar i ett format får jag dåligt samvete över att de andra försummas. Känns som att jag hela tiden är på fel plats. Suck.

I eftermiddag ska jag i alla fall skicka iväg mitt kapitel och sedan ta helg. Påskpynta, läsa och delta på invigningen av byns nya gym som ordnats med helt ideella krafter. Givetvis blir det inköp av ett träningskort. Och på söndagen ska vi heja fram barnen i byn som ska åka Jonnaloppet på skidor. Klart vi har ett lopp för att hedra byns lysande idrottsstjärna. Som dessutom precis donerade en generös summa till Tvärålunds IF så att ny låneutrustning kan köpas in till barnen. Jag bor i en fantastisk by!

Igår bjöd Västerbotten på plusgrader och de snötäckta vägarna förvandlades till framforsande bruna floder. På torget i stan stod människor och blundade mot solen, med mössan uppdragen i pannan och jackan neddragen i halsen som för att låta solen nå in överallt. Själv lät jag kappan fladdra öppen och brydde mig inte om att ta på mig vantar. Ville känna den milda luftens smekning mot huden.

När jag kom hem på eftermiddagen stod dörren till verandan öppen och Bertil satt där ute och målade.

Så hoppfullt det känns just nu. Ljuset som betvingar mörkret.

Det blåste upp till en riktig snöstorm under fredagsnatten och jag sov oroligt. Blåsten letade sig in i sömnen och i drömmen flög hela vårt hus bort. Samtidigt som fårens hus försvann upp i skogen, komplett med djur och allt.

Vaknade lättad imorse och konstaterade att förutom en bortblåst presenning är allt annat på gården intakt.

Jag steg upp, skottade fram vägen till fåren och såg till dem lite extra. Åt sedan frukost med familjen och spelade några omgångar femhundra med Bertil. Sedan satt jag och pysslade och lyssnade på poddar ända tills klockan visade fem på eftermiddagen. Jakob var och storhandlade, pojkarna hade en kompis på besök och jag kunde försjunka helt i mitt eget. Väldigt härligt.

Med stormen blåste också lite varmare luft in över Västerbotten. Äntligen! Nu väntas sol och mildare temperaturer åtminstone tills på onsdag. Imorgon blir det skidåkning i solen, kanske lite städning av mitt kontor och så ska jag börja inreda toaletten här uppe. Nu är en toalettsits det enda som fattas för att kunna ta den i bruk.

Vi kom hem från sportlovet i fredags och i lördags satte jag igång med projekt: vårfixa hemma. Någon frågade vad Ulf gör när jag river runt med sånt här. Jag tog fram en stor kartong ur pappersinsamlingen som han använde som båt till sig och sina gosedjur och så fick han tuchpennor att färglägga den med. Kartong + små barn = barnvakt.

På lördagkvällen kom matlaget hit för Mellomys.

Klädkod glitter och till och med Klas hade hörsammat uppmaningen.

Folke fick låna mitt glittriga skärp att ha som boa och Ylva hade en glittrig mantel nedstoppad i hängselbyxorna.

Stina tog med sig en discolampa som gav festlig belysning.

Knytis på snackset så det enda jag gjorde var att skära morötter, blanda dippmix och hälla upp chips och godis.

Mmmm så mycket gott!

Alla försedde sig rikligt.

Sedan drog vi fram teven och provade det nya ljudet Jakob ordnat med.

Hög stämning. Alla hejade på Loreen förutom jag och Folke som givetvis hejade på Nordman.

Ulrika i skimrande sammet.

Och Albin hade en glittrig scarf. Men det grämer mig att jag inte fotade Emil i helfigur. Han hade nämligen en glittrig onepiece i trikå och full glam med eyeliner och highlighter som Elle lagt på farsgubben.

Själv hade jag en paljettopp som inte fastnade på bild.

Två minuter efter att mello avgjorts stängde vi av, blåste ut ljusen och suckade lättat över att eländet äntligen var slut för i år.

På söndagen städade jag ju verandan. Bertil kom hem från sin utflykt och Uffe ville att de skulle klä ut sig och leka. Världens tålmodigaste storerbror ser ni här.

Världens tålmodigaste hörselgångar har jag – som lyssnar till timmar av skrik och skrän varje dag.

I måndags var vi några extra kring middagsbordet. Alltid mysigt.

Och det brottades.

Ja, se pojkar…skulle jag kunna säga. Om det inte var så att jag brottades precis likadant med min syster. Fast vi kallade det för kittelfajt. Och jag vann alltid eftersom jag var tyngre och helt sonika la mig ovanpå henne.

Igår satt jag och skrev på min bok hela förmiddagen. Rosa gosedjurskappa och gula halsduken.

Sedlig frikyrkojumper. Osedlig kjollängd.

Min PT har bannat mig lite för att jag kommit med för låg energi till passen senaste gångerna. Pgav snålt tilltagen frukost. Så nu är det tillbaka till brie och marmeladsmörgås som uppladdning. Inte mig emot.

Igår kväll var det matlag. Bertil och Klas har en särskild relation. Man skulle kunna tycka att någon som redan har två småbrorsor skulle vara nöjd på den fronten – men nej, det finns kärlek så det räcker och blir över även till denna gosse.

Uffe var ett påhäng på Emil

Det blev renskav och potatismos till middag.

Väldigt väldigt gott

Och Ylva och Ulrika hade bakat kärleksmums till efterrätt som vi moffade i oss medan vi pratade om väldigt olämpliga saker och garvade rått.

Ulrika var särskilt on fire och det ser ni på min blick på henne.

Två gossar i knät

Varav en small av och somnade redan innan klockan slagit 20.30 och det var dags att gå hem.

Då såg vi vinterns mest makalösa norrsken bakom huset.

Till och med fåren var tvungna att komma ut och titta.

Och det var senaste dagarna genom min systemkamera och mobiltelefon, det.

Något jag fått uppleva genom åren men också sett hos många andra influencers. Det är vänligheten, kärleken och omtänksamheten som väller fram när man dåligt. Hur en följarskara kan vara en balanserande kraft som peppar den som vågar visa sig svag.

Jag tror att det finns en enorm styrka i att dela svåra upplevelser och att märka att man inte är ensam. Ofta fokuserar dock media på de negativa konsekvenserna av sociala medier – och därför glöms det här fenomenet bort. Men att modigt dela med sig av sin ohälsa är ju till exempel vad Therese Lindgren gjort genom åren, vilket starkt bidragit till att hon blivit så stor och älskad.

Jag har också mått dåligt i perioder och oftast varit transparent med det. Och av de kommentarer som rört det, har har knappt fem kommentarer på hundra varit elaka. De flesta är enormt stöttande och snälla när man inte mår bra.

Jag tänker på det som en fråga om balans. Där influencern och läsarskaran existerar i någon slags symbios och där följare balanserar upp det som influencern berättar om. När det är mörkt försöker man att göra det ljusare.

Men baksidan av denna balansakt är att inte bara det svåra balanseras – utan också det som är bra. Kanske görs det inte medvetet, men det sker likväl. Den som kommer för högt ska plockas ner igen. Den som lyser för starkt ska dämpa sig. Och det är ett utjämnande som kan kännas fruktansvärt för den som äntligen kravlat sig upp ur ett hål. Ska jag ner dit igen? Får jag inte vara glad?

Det här strävan efter balans skapar också en märklig dynamik mellan följare och influencer där ju större och mer älskad någon är – desto mer avskydd och provocerande blir den på samma gång. Bianca Ingrosso har sannolikt aldrig varit mer älskad och mer hatad än hon är precis just nu.

Egentligen är det inte konstigt att det blir så här. Vi människor verkar i regel ha lättare att stötta i motgång än att glädjas i medgång. Tänk efter själv: Hur många vänner har du som du kan ringa och tjoa med när du fått en oväntad löneförhöjning? Till vem i din bekantskapskrets för du vidare ett fint beröm du fått höra om dig själv? Till vem kan du berätta det du gjort som du är allra mest stolt över – och veta att den personen bara kommer att bli glad för din skull? Inte känna konkurrens. Inte genast jämföra dig med sig själv.

Vem är den personen i ditt liv? Ett syskon? En förälder? Eller en riktigt, riktigt nära vän? Finns den personen ens?

Jag vet bara att ju jobbigare jag har det desto finare blir kommentarsfältet och i takt med att jag mår bättre så hårdnar det igen. Och det är ju lite sorgligt förstås – men det är en evig tur att det i alla fall inte är tvärtom. För då skulle jag inte ha orkat hålla på så länge.

Rummet badade i ljus när jag vaknade imorse men jag vågade knappt sticka tassarna utanför täcket. Det är omkring sjutton grader i sovrummet och det är skönt hela tiden, förutom just precis när man ska stiga upp. Men efter en stund kom Uffe in i full spiderman-mundering och började hoppa i sängen, vilket fick uppstigning att verka mycket mer lockande än att ligga kvar. Väl uppstigen finns alltid värme att få någonstans.

Jag trängde ner mig med de andra framför vedspisen. Tinade tårna och drack en kopp kaffe. Termometern visade tjugo minusgrader.

Så småningom susade storbarnen iväg på sina sparkar och lillen åkte med mig. I kylan stod röken rakt upp från alla skorstenar i byn.

Jag tycker så mycket om mornarna. När jag närmar mig skolan och ser alla barn som myllrar ut från husen längs med storvägen. På spark och till fots. Med tunga ryggsäckar på overallklädda kroppar där inget utom nästippen och ögonen är synliga. När vi flyttade hit var det tal om att lägga ner skolan. Nu är det tal om att bygga ut.

Jag ser mina egna barn kasta sig om halsen på kompisar de inte sett på hela lovet. Och jag lämnar och vinkar hejdå till spindelmannen i fönstret. Sen vänder jag hemåt igen. Matar fåren med lite extra kraftfoder, fyller på nytt hö och kokar mig en kopp te. Sätter mig i fåtöljen med datorn i knät och skriver precis det här inlägget.

Det känns fint att vara tillbaka i vardagen igen. Mycket ljusare, lite piggare och betydligt lättare till sinnes.

Lovet lider mot sitt slut för oss och OJ vilket sportigt lov det har varit! Förra sportlovet försökte jag återhämta mig efter min operation och saknade röst. Gick försiktiga promenader och väckte långsamt kroppen till liv igen. Sportlovet innan var vi hemma och jobbade – men gjorde några mindre skidutflykter med matlaget. Året dessförinnan var vi hos Jakobs mormor. Det var början på mitt hälsoår och jag stod på längdskidorna, på extremt skakiga ben. Peppade mig själv att försöka åka varje dag på lovet och var så lycklig över att jag fixade det.

Det här sportlovet har vi varit hos gammor igen. Men nu har skidåkningen skett utan att jag behövt peppa mig. Bland annat för att jag har så stora barn som gärna vill ut och åka med mig. Och jag har bestämt mig för att alltid säga ja!

Jag har skidat med barnen. Över sjön och upp på diverse holmar och uddar.

Vi har skidat i skogen i fallande snö. Bertil med sina nya breda turskidor har fått spåra för oss andra.

Jag har gått långa promenader och lyssnat på fågelkvitter eller ljudbok.

Och gått mulna promenader med flistersnö som letat sig in under halsduken.

Jag har skidat ensam över sjön och inte kunnat sluta le mot solen. Vindstilla, knäpptyst och inte en själ i sikte. Efter den långa, mörka vintern har det känts ljuvligt att ladda kroppen med solljus och frisk luft.

Har ägnat mycket tid åt att bara stirra upp mot den blå himmeln som äntligen återfått den knalliga färg den aldrig har i december och januari.

Vi har hyrt gympasalen i byn och lekt loss några timmar. Tagen, hoppa bock, hinderbana och kasta gris.

Jag har gått kvällspromenad med min vän Elina i telefonen. Jag hade ingen pannlampa så jag var glad över att månen lyste vägen.

Jag har åkt varv på varv i byns lilla elljusspår. Med barn och utan barn. Långsamt och snabbt.

Och när jag lagt mig till rätta i soffan för kvällen har barnen kommit och frågat om vi inte ska ut och åka i mörkret? Den dagen åkte ungarna en mil.

Och igår när vi kom hem från resan och jag packat upp väskorna och tvättat några maskiner undrade barnen om jag inte ville fara ut igen? Så då gjorde vi det. Fem kilometer i byns eljusspår.

Idag ska Folke och Jakob åka slalom. Och Bertil ska ut på ett sista sportlovsäventyr med sin farmor och farbror. De ska skida till en stuga i skogen och övernatta där. Men jag och Ulf ska bara vara hemma. Tänker inte ens gå ut. Planerar istället att byta gardiner och draperier på nedervåningen och göra det lite ljusare och vårigare.

Och ikväll kommer matlaget på mellofinal!

Så härligt med sportlov! Vi drog till Jakobs mormor och här har det varit soligt och fint nästan hela tiden. Jag har gått långpromenader varje förmiddag, åkt längdskidor varje eftermiddag och lagt mig tidigt för att läsa en underbar bok och vaknat tidigt för att skriva på min (förhoppningsvis) underbara bok. Lite ledigt och miljöombyte var precis vad vi alla behövde. Och det fina är att när vi kommer tillbaka är det knappt fyra veckor tills det är påsklov. Och sedan går livet så lätt, så lätt!

När jag skidat ut på mina turer över sjön har jag stannat och tittat mot solen och lett mot den blå himlen och de vidsträckta knäpptysta vidderna. Lett så att jag fått ont i kinderna. Knappt en käft i sikte – bara jag och vårsolen som värmer och svetten som gör hårbotten fuktig. Jag funderar på hur den cirkadiska rytmen fungerat under den mörkaste midvintern. Och hur den reagerar när jag nu får komma ut och bada i dagsljus, solstrålar, frisk luft och massa motion.

Sånt kan man fundera på när man egentligen borde skriva på sin bok. Men nu ska jag inte prokrastinera längre utan stänga webbläsaren och fokusera. Glad tisdag till dig!

Februari gick i läsningens tecken och jag påbörjade väldigt många böcker – men avslutade färre. Jag inledde med Sigrid Undsets Kransen men somnade så många kvällar att jag beslöt att lägga bort den. Jag började därefter på Lars Myttlings Simma med de drunknade och konstaterade att det nog är en utmärkt bok men inte alls vad jag har lust att läsa just nu. Jag påbörjade Bröst och ägg av Mieko Kawakami som jag fått hem som recensionsexemplar men tog mig bara några kapitel innan jag tappade intresset. Sedan läste jag några kapitel av Boktjuven av Markus Zusak och förstod att detta säkerligen var en storslagen roman men att andra världskriget och tragisk död illa passade min sinnesstämning. Slutligen försökte jag mig på något lättare nämligen En kvinnas övertygelse av Meg Wolitzer. Men den var så larvig att jag fick lägga bort den. Så som det ofta blir när amerikaner ska skriva om feminism och man tvingas genomlida analyser på nivå 1a.

Jag har lovat mig själv att läsningen just nu ska vara njutbar och rolig – för endast då förmår böckerna locka mig i säng om kvällarna. Jag lägger därför snabbt bort all läsning som jag inte finner intressant. Till min glädje slutförde jag dock ändå två böcker i februari!

Vad jag läste i februari

Samtal med vänner – Sally Rooney

I januari läste jag Normala Människor av Rooney och skrev så här på bloggen. Jag tycker så mycket om Sally Rooneys språk. Flytet, dialogen och hennes intressanta personskildringar. För att inte tala om sexskildringarna. Makalösa! Hon lyckas skriva utan att man blir generad, störd eller irriterad. Och det omdömet kvarstår även efter läsningen av hennes debutroman. Jag slukade den och får erkänna att jag istället för att skriva på min egen bok låg i sängen och glufsade i mig Normala människor med stor aptit.

Så här står det på baksidan:

Frances är en skarp och distanserad student och praktikant hos en litterär agent i Dublin. Hennes bästa vän och före detta flickvän är den vackra och självupptagna Bobbi. Under en poesikväll träffar de fotografen Melissa och hennes skådespelande man Nick. Frances imponeras mot sin vilja av det äldre paret och det som börjar som en ironisk och oskyldig flirt med Nick leder snart till en djupare relation. Ett skådespel av skiftande lojaliteter och kärleksförbindelser byggs upp mellan de fyra och när relationerna med Nick, Frances olycklige far och Bobbi börjar skaka får Frances allt svårare att behålla sin kyliga distans. Samtal med vänner är en roman om avundsjuka, klass, sex, politik, vänskap och kärlek i samtiden berättad med stor tonsäkerhet och värme.

När jag hade läst färdigt den utmärkta boken och var glad för upplevelsen gjorde jag misstaget att börja se filmatiseringen på HBO. Eftersom Normala Människor var en sån fantastisk filmatisering hade jag stora förhoppningar även på denna. Men nej. Jag fann huvudkaraktärerna vämjeliga och Nick värst av alla. Sällan har mindre kemi skådats mellan ett kärlekspar. Och alla karaktärer blev i rörlig bild så osympatiska och tråkiga att jag riktigt rasade. Ångrar att jag började se den eftersom den faktiskt förstörde mina känslor inför boken. Så mitt starka råd till andra är: läs boken men se INTE filmatiseringen.

Natt och Dag – Virginia Woolf

Woolfs författarskap är något jag känt att jag borde utforska ändas sedan jag läste litterär gestaltning och alla utbredde sig om hennes storhet. Trots (eller kanske på grund av) denna känsla dröjde det tills jag uppnått trettiosex års ålder innan jag gjorde slag i saken. Jag valde då en av hennes tidigaste verk, Natt och Dag, som utspelar sig i Londons intellektuella kretsar ett par år före första världskrigets utbrott

Så här står det på baksidan.

Umgängeslivet bland släkt och vänner i Londonsocieteten roar inte längre Katharine Hilbery. Hon vill göra uppror, men alla vägar verkar förbjudna. Inte ens den förestående förlovningen med litteratören William Rodney tycks kunna rubba de invanda mönstren.
En dag kommer den unge juristen Ralph Denham på besök i familjen. Katharine och Ralph känner en ömsesidig attraktion, men mellan dem gapar en social avgrund.

Natt och Dag ger en intressant inblick i Londons intellektuella kretsar och de kvinnor som kämpade för rösträtt under den här tiden. Jag blev väldigt fängslad av Woolfs språk och beskrivningar och av att försöka dechiffrera vad som egentligen försiggår på insidan av Katherine Hilbery. Hennes känslor för och relation till Rodney påminner mig mycket om Martinas känslor inför Gustav i Maken av Gun-Britt Sundström. En kärlekslös kärleksrelation där kvinnan strider med sig själv för att övertyga sig om att älska den som det är mest praktisk att älska. Ganska lite händer egentligen – men desto mer sker på insidan av romankaraktärerna.

Är Woolf en författare som tillåter sig lyckliga slut? Jag försökte öka läshastigheten för att ta reda på svaret. Men Woolf är svår att jäkta då språket kommer i vägen. Karaktärernas olika sinnestillstånd skildras så detaljerat och omsorgsfullt att man missar viktiga detaljer om man läser för fort. Vilket i sin tur gör läsningen ointressant och delvis obegriplig. Woolf kräver mitt makliga tempo.

»Ingen roman torde bättre lämpa sig som introduktion till de kommande, mer modernistiska. Här finns fröet till det som komma skall, och här finns som grundval den skarpa intelligens, den stora nervkänslighet och protesten mot social arrogans, som från första stund utmärker författaren.« 

Så står det i förordet av Ruth Halldén. Betyder detta att Woolfs senare verk innehåller ännu mindre faktisk handling och ännu fler skildringar av själsliga skiftningar? Det avskräcker mig lite, eftersom jag vet med mig att jag är ganska ointresserad av modernistiska romaner och experimentell romanform. Kommer jag mäkta med? Det får vi se. Men jag ska absolut ge det ett försök. Och nu undrar jag om någon av er har tips på vilken titel av Woolf som jag borde ta mig an härnäst?

Vad jag läste i januari

I tisdags var jag inne i stan och arbetade på min bok.

Kläder för stadsbesök – se ovan.

Klädd för hemmajobb – lämnar i pyjamas och fläckig dunjacka på förskolan. Noll smink, ingen BH, stor mössa, powerboots och håret på ända.

Mötte upp Erica och vi gick igenom formen på första kapitlet. Så glad att ha världens bästa redaktör till hjälp.

Vi rev loss papper och skrev upp olika teman och kapitel och kastade runt. Många varv innan vi hittat formen.

Varsin räksallad till lunch

Och jag kände mig så fin i rött och rosa.

På eftermiddagen var det matlag hos Stina och Emil. Stina har så extra snygg stil nu – 70-talsinspirerat med utsvängda manchesterbrallor och virkad tröja. Här förevigad av Folke som lånade min kamera

Och fotade fruktfat

Och småsyskon.

Stina hade gjort en stor laddning pesto till middagen. Man blir ju alltid golvad när man får smaka hemmagjord pesto efter all burkpesto man äter till vardags.

Utfodring av barnaskaran

Så gott ihop med tomatsallad och mozzarella.

Efter maten kånkade jag på Klas och försökte söva honom. Gick bra så länge jag vankade och gungade oavbrutet. Så fort han lades ner på soffan var han pigg igen.

Andra var tröttare

Så satt vi och surrade lagom sent och vid 20.30 åkte vi hem och vid 21.00 hade jag gått och lagt mig för kvällen. Jag är fortfarande i chock över mina nya sov-vanor. Hoppas de håller i sig!

En trogen samarbetspartner till mig är Cylinda och jag är så glad att arbeta med dem under hela 2023 – så att jag kan fortsätta göra mina guider med hemkunskap för vuxna. Här finns ett inlägg jag skrivit om hur du kan tvätta miljövänligare. Och här finns ett inlägg som handlar om hur du sköter och organiserar frysen på ett plånboksvänligt och klimatsmart sätt. Sådan där vuxenkunskap som det ofta känns som att alla andra har koll på utom en själv. Men så är det ju inte alltid. Jag skäms för att säga det men det dröjde flera år efter att jag flyttat hemifrån, innan jag fattade att man också måste rengöra själva tvättmaskinen….

Cylinda är ett svenskt varumärke som återfinns lite överallt hos oss. Torkskåp, tvättmaskin, diskmaskin och frys. Cylindas motto är en enklare vardag och deras maskiner är både användarvänliga, prisvärda och framförallt energismarta.

Men det är ändå ofrånkomligt – att sköta tvätten är ju ett digert arbete när man har en stor familj. Och efter att man tvättat, tumlat, hängt och strukit kläder så återstår ju faktiskt fortfarande några viktiga saker. Nämligen att rengöra och ta hand om maskinerna.

Tar man hand om dem så håller de längre, arbetar effektivare och tvätten doftar friskt och rent. Har du full koll på hur man gör? Exakta rengöringsråd hittar du såklart i bruksanvisningen till just din maskin. Och har du tappat bort den brukar den kunna återfinnas på tillverkarens hemsida i PDF-form.

Men här kommer lite generella tips att ha med sig i tvättstugan.

Rengör tvättmaskinen

Att regelbundet rengöra sin tvättmaskin är a och o för ett bra resultat. Tänk på att en maskin som luktar illa snart gör att kläderna luktar likadant. Exakt hur ofta du behöver rengöra maskinen beror såklart på hur mycket du använder den. Vi tvättar mycket och rengör således maskinerna ofta.

Svårt smutsad tvätt kan vara klokt att först skölja av i handfatet, för att skona maskinen.

Torka ur tvättmaskinen invändigt med en mikrofibertrasa efter tvätt, för att få bort klädfibrer och damm som kan missfärga nästa tvätt. Torka även insidan av luckan och tätningslisten.

Lämna luckan på glänt efter tvätten så att maskinen kan torka ur ordentligt. Även tvättmedelsfacket kan dras ut en bit för luftning. Detta minskar risken för unken lukt.

Gör rent filtret i tvättmaskinen där det samlas smuts, textilfibrer och hår.

Ta för vana att då och då lyfta ut facket för tvättmedel och sköljmedel och diska det, så att du blir av med gamla tvättmedelsrester. Om det inte går att lyfta ut kan du torka rent med en trasa.

Använd inte för mycket tvättmedel. Det bildar bara beläggningar i tvättmaskinen som kan börja lukta och ansamla bakterier.

För att få bort dålig lukt kan du köra en maskin med citronsyra och askorbinsyra. Ca 20 respektive 15 gram, i lite ljummet vatten. Häll blandningen direkt i tvättrumman och kör det längsta och varmaste tvättprogrammet utan tvätt. Kör sedan ett kortare program för att avlägsna resterna av medlet. Du kan också köra en tvätt med en maskindisktablett direkt i trumman. Välj ett varmt, långt program.

Rengöra torktumlare

Även torktumlare behöver regelbunden rengöring för att fungera optimalt.

Torka efter användningen ur tumlaren invändigt med en fuktig trasa, för att få bort klädfibrer och damm som annars fastnar på nästa laddning kläder. Torka även insidan av luckan och tätningslisten.

Lämna luckan på glänt efter tvätten så att maskinen kan torka ur ordentligt. Även kondensvattenfacket kan dras ut en bit för luftning. Detta minskar risken för unken lukt.

Om tumlaren börjat lukta illa – häll lite ättika eller rengöringsmedel för torktumlare i trumman och köra den på tomgång.

Både filter och filterhus ska rengöras. Du kan lägga själva filtret i blöt – och dammsug gärna filterhuset. Rengör kondensorn varannan månad. Använd duschen och spola vatten genom den tills alla rester av kläder och tyger är borta.

Gör rent filtret i tvättmaskinen/torktumlaren där det samlas smuts, damm och hår. I torktumlaren ska detta göras efter varje tvätt då ett rent filter påverkar hur effektiv maskinen torkar kläderna.

Strykjärn

Ett smutsigt strykjärn kan i värsta fall förstöra dina kläder med fula fläckar. Se till att vårda järnet för längre hållbarhet!

Ångstrykjärn får med tiden mineralavlagringar som kan ge bruna fläckar på ljusa tyger.  Droppa ättika i strykjärnets vattenfyllda tank och sätt ångan på max. Stryk på brädan tills vattnet tagit slut. Använd också sprayfunktionen. Fyll på med lite nytt vanligt vatten och låt även det förångas. Doppa en bomullspinne i ättika för att rengöra hålen under sulan. Och kom ihåg att även själva överdraget till strykbrädan mår bra av att tvättas ibland!

Stryktips

Införskaffa en bred och stabil strykbräda som förenklar arbetet, och gärna ett snyggt överdrag som gör det lite roligare!

Stryk gärna dukar medan de fortfarande är lite fuktiga efter tvätten, då går strykningen betydligt enklare.

Spraya vatten på det som ska strykas och låt ligga några minuter. Det gör att skrynkligheter slätar ut sig lättare.

Känsliga tyger – eller tyger som är väldigt skrynkliga – kan med fördel strykas med en presstrasa. Blöt ett tunt bomullstyg och lägg mellan det som ska strykas och strykjärnet. Vattnet i trasan hjälper till att släta ut tyget, samtidigt som det fungerar som ett skydd för textilen. Gamla uttjänta påslakan är perfekta presstrasor.

Överväg att införskaffa en steamer som komplement till strykjärnet. Jag har en handsteamer hängande i min garderob och med den ångar jag sskrynkliga kläder släta direkt på galgen.

Känns strykningen långtråkig? Sätt på en ljudbok, ett bra radioprogram eller placera strykbrädan framför teven så går arbetet snabbare

Mina bästa helger är de när någon kommer på besök. Jag gillar ju att vara hemma – men blir det bara familjen känns det oftast inte så festligt och helg-aktigt. Kanske framförallt för mig som ju ändå jobbar hemifrån på vardagarna.

Får vi däremot besök känns helgen så mycket mer ledig och festlig. Helgen som gick var ju som ett helt litet sportlov för oss, när gammor och Felicia kom på besök.

Jag dukade rejäl frukost med surdegsbröd från Kulturbageriet. Vi äter sällan gemensam helgfrukost i vår familj eftersom Jakob och Ulf vaknar vid sex medan jag och storbarnen vaknar mellan åtta och nio någon gång. Men när det väl blir av är det väldigt mysigt.

Efter frukosten drog barnen ut och lekte och grävde snögrottor i den stora snöhög som bildats på gården. De försökte övertyga mig om att krypa i gångarna också och jag gjorde ett tappert försök men fick sådan galloperande klaustrofobi att Bertil fick dra upp mig. Hua. Trånga gångar är det värsta jag vet.

Felicia var dock betydligt modigare.

Medan barnen härjade…

matade jag fåren, fyllde nytt vatten och ströade nytt i bäddarna.

På eftermiddagen blev fåren skrämda av en skoter och rymde ur hagen. Sociala som de är följde de då efter några grannar som var ute på sin söndagspromenad. Så jag fick springa ut och ropa hem dem. Då är de så fruktansvärt söta.

-Koooom tjejerna! Vill ni ha mat?!

Ropar jag med min ljusaste röst. Och då kommer de rusande lika lydigt som vilken hund som helst. Ja, de närmast studsar efter mig – och tacklar mig i baken om jag inte håller koll. Ser så roligt ut. Älskar våra får.

När jag lagat elstängslet och sett om fåren gick jag en promenad i solen. Kände hur den värmde mina kinder och det gav mig sån energi!

När jag kom in vek jag undan veckans tvätt och laddade två maskiner. Sedan tränade jag ett kortare styrkepass på 25 minuter.

Folke bara spelar och spelar. Han är helt besatt. Just nu övar han på något motiv från Zelda som Jakob lärt honom – men gladast blir jag över att han tagit ut Barnen i Bullerbyns ledmotiv och spelar det för mig. Ibland på piano och ibland på melodica. En av de vackraste låtar jag vet.

På eftermiddagen låg jag i sängen och läste bok och kände mig frusen. Tur att Folke eldade flitigt.

Kvällen avslutades med att spela kort. Först Vändtia, sedan Hej Knekt. Hade på känn att jag inte bord introducera detta vilda spel till barnen – och jag fick mycket riktigt ångra mig. För det blev hetsigt värre och självklart förlorade jag stort.

Nåja. Det blev ändå ett utmärkt slut på en helg som kändes fyra dagar lång. Och nu är det ju snart sportlov för oss här i Västerbotten. Som jag längtar!

Precis när vi skildes åt vid skolgården imorse vände sig Folke om och ropade till mig

-Mamma, det luktar vår idag!

Och det gör det. Kring nollan ute, klarblå himmel och den där doften av smältande snö. Efter att jag lämnat Ulf snörade jag på mig pjäxorna och tog en tur i skidspåret. Behöver bottna dagen med rörelse när jag ska sitta still så mycket som jag gör när jag skriver bok. Det ger mig skrivro.

Jag drömde om mormor och morfar inatt. Och om min mamma och farbror Lars. Och jag kände mig egendomligt ömhudad när jag vaknade – med tårarna precis innanför ögonlocken. När jag skidade iväg i skogen och skrämde upp några rådjur längs spåret rann tårarna. Tänk att jag får finnas till och vakna en februaridag när det är soligt och doftar smältsnö. Tänk att jag får vara frisk och åka skidor. Tänk att jag får se fram emot en vår och våga tro att den blir bra. Tänk att jag får leva.

Julia Eriksson

Sara Rönne tipsade om bloggen och jag börja läsa och var så glad över nyupptäckten – tills jag fattade att det ju inte alls var en ny upptäckt. Jag läste ju Julias blogg waaaaay back! Men då hette den Julia – alltid mitt i prick. Hon har bloggat typ lika länge som jag själv har gjort och jag blev SÅ glad över att hitta tillbaka. Vart är alla andra underbara bloggtjejer jag spenderade mina första tio år som bloggare med att följa? Saknar dem!

Julia skriver så bra om livet. Om längtan efter tvåsamhet, om vardagens bestyr, om kläder och om inredning. Hon bloggar lite old school på ett sätt som jag verkligen kan sakna från den gamla goda tiden.

Sardellen

Inte en enda bild men oj så många bra texter och vardagsbetraktelser från denna unga läkare som skriver om relationer, kärlek, uppbrott. Att byta stad, att dejta och att fundera på var man egentligen hör hemma. Yrkesmässigt och i livet. Läsnjut.

Stark by Stina P

Stina har lämnat så många intressanta kommentarer på min blogg senaste året vilket ledde till att jag gick in på hennes blogg och började läsa. Som PT skriver hon mycket om träning och hälsa, men på precis det där resonerande, vardagliga sättet jag gillar. Lätt att ta till sig av och väldigt inspirerande.

Flora

Har förstås känt till Flora i evigheter, men av någon anledning aldrig riktigt börjat läsa. Men så hände det sig en dag att jag i vredesmod kastade mobilen med instagrams flöde åt helvete och funderade över var jag skulle kunna hitta lite fler härliga bloggar att läsa? Så kom jag på att jag ju borde börja följa Flora! Och hon bloggar så frekvent, omväxlande och roligt att hon hamnat i min läslista. Om kläder, kropp, litteratur och livet. Kikar in dagligen och tackar ödmjukast för det flitiga uppdaterandet.

Elin Kero

Elin är en skicklig fotograf som på sin blogg generöst delar både fototips och mer allmänna tips för kreativitet och skapande. Visar sina egna små hemmaprojekt och och inspirerar med erfarenheterna av en lång karriär som frilans. Pepp!

Här finns tips på ytterligare 9 bloggpärlor du kanske inte kände till.

Ett skepp kommer lastat med bilder från veckan som gått. Riktig långläsning till söndagsfrukosten.

Veckan började med vabb i vanlig ordning. Tack och lov ingen särskilt krasslig gosse och ingen annan som blev smittad heller. Här äts det persiko-kvarg med glupande aptit.

De flesta dagarna denna vecka har varit soliga, kalla och underbart vårvintriga och jag har passat på att gå ut och promenera och dra Ulf på en bob.

På måndagarna har barnen skidträning nere på byn med en massa andra ungar. Väldigt mysigt när snön ligger tjock på träden och halva skolan är där och röjer runt. Jag passade på att gå en promenad med min kompis Frida runt byn, medan barnen tränade.

Jag har mestadels jobbat på från den här fåtöljen. Skrivjobb till tusen med den nya boken. Ställer ner datorn bland barnens grejer. Spelkort som dräller över hela nedervåningen eftersom Bertil och Folke spelar varje morgon efter frukost innan de plötsligt får jättebråttom att sparka iväg till skolan.

Folke har förresten börjat läsa Harry Potter nu vilket gör mig alldeles pirrig av glädje. Så mycket han har att se fram emot! Är inte de svenska framsidorna så mycket finare än den brittiska för övrigt?

Mitt PT-pass på tisdagen fick ställas in pgav vabb och istället tränade jag i vårt lilla gym i källaren. Inklämt mellan frysboxar och lillkonsum. Svänghjulsträning, kettlebell och hantlar. Körde 50 minuter styrka och sedan 20 minuter kondition.

Det har tagit väldigt lång tid att komma hit. Där jag är trygg och bekväm med att ordna min egen träning.

Det går framåt med mitt nyårslöfte om att konsumera mer kultur. På onsdagen tog jag med mig Elina på Flashback Forever Showen på ett fullproppat Idun. Skrattade tills jag kved. Extremt roligt och extremt grovt.

Sedan gick vi och drack drinkar och pratade alldeles för sent för att vara en onsdagkväll. Somnade vid halv ett typ.

Men på torsdagen och fredagen var alla friska och i barnomsorg och jag fick tid att skriva.

Det här är utsikten från min fåtölj. Känns av någon anledning mycket mer avslappnat att skriva från fåtöljen än vid ett bord. Så fort jag sätter mig och skriver vid ett bord tänker jag

-Det här kommer aldrig gå. Det är för mycket jobb. Jag kommer inte orka sitta så här resten av våren.

Så sätter jag mig i fåtöljen med datorn i knät och vips skriver jag igen.

Lunchpaus med skidåkning som avbrott på en stillasittande dag.

Så kom då äntligen fredagen. Jag kunde träna som vanligt. Efter 50 minuter styrka och 20 minuter i en roddmaskin så har man ett ganska bra glow. Jag stannade kvar och satt i en solstol och skrev efteråt.

Och på eftermiddagen kom barnens kompis Dahlia och hälsade på och sov över. Så nöjd när barnen har besök och ser på film själva ibland så att jag kan få läsa som fredagsmys.

Lördagmorgonen var solig och Essa var deppig för att husse sovit i stan. En sån trånande brud.

Jag och Bertil spelade tre omgångar Finns i sjön och jag förlorade varenda en.

Sedan stack ungarna ut och grävde snögrottor

Medan jag kånkade upp mina pelargoner ur källaren. Varje år tror jag att de är stendöda.

Men så klipper jag bort allt gammalt visset

Och kvar finns själva stommen. Som snart börjar skjuta nya skott och bli stora och fina igen. Jag ger lite ny jord ovanpå den gamla och och svag, svag näring nu i början. Exakt så här sköter jag dem. Minus det närsynta ansiktuttrycket jag har på denna bild.

De här Mårbackapelargonerna har många, många år på nacken och det är alltid ett härligt vårtecken när jag får ta upp dem från källaren igen.

Snart kom Jakob hem från stan medförande gammor Elsa och kusin Felicia och hennes chica bagage.

Kärt återseende.

Lek och stoj

Sedan rakt in i kortspelandet igen.

Medan jag packade matsäck och förberedde för en utflykt.

Familjen tog skotern och pulkan – men jag rymdes inte. Lika bra det för då fick jag en promenad istället.

Svettigt värre och riktigt bra motion.

Vådligt vackert i skogen.

Och Essa hjälpte till att dra mig i de moddiga backarna för hon var helt vild efter att få komma ikapp familjen.

Lycklig återförening.

Och när jag äntligen promenerat fram till gläntan i skogen där de slagit läger…

hade barnen gjort upp eld och börjat tälja grillpinnar.

Det var ett evigt klättrande förstås.

Och efter otåligt grillande över öppen eld (glöden är ju alltid som bäst precis när man är på väg hem igen) åt vi Jokkmokkskorv på mjukkaka.

Någon njöt.

Och solen tittade fram igen och värmde våra kinder. Noterade till och med fräknar på Folkes näsa. Nu är det definitivt vårvinter här i Västerbotten!

Efter att vi fikat skulle vi brottas och alla mina tre barn försökte med förenade krafter att brotta ner mig. Men jag bara kastade dem så att de flög som vantar i luften. Får ju passa på medan detta fortfarande går. Om några år tror jag inte jag vill försöka samma sak. Bertil kommer säkert bli närmare 1, 90 lång som sin morfar och då ligger jag pyrt till.

Hem traskade jag och Bertil tillsammans. Han i snöskor och jag utan.

Aaaaah! Äntligen den blå färg på himlen som jag älskar och saknat så mycket under den bleka vintern.

In kom jag sist av alla efter att jag matat fåren och fyllt på fågelmaten. Tog en bild av vårt torkskåp. Kanske den viktigaste uppfinningen i vårt hem. Ser alltid ut så här vintertid. Barnen och barnens kompisars kläder i en enda röra.

Jag vek tvätt och städade lite i källaren. Och när det började skymma på eftermiddagen kröp jag ner i sängen och läste medan Jakob kirrade middagen.

Tacos till hela högen

Och sedan Mellokväll i soffan innan vi stupade i säng. Återställ våtmarker FTW!

Mitt på dagen kommer Jakob hem från jobbet och byter av mig i vabben. Jag har skrivit på bok hela förmiddagen, bollat texter med Erica och kunnat arbeta koncentrerat eftersom Ulf mest vilat framför en film. Nu river det i kroppen av otålighet. Jag kastar på mig ullunderstället, slänger in skidorna i baksätet och drar iväg till spåret i byn. Där har några skolbarn sin idrottslektion och några mammor med fria arbetstider har precis avslutat ett pass skate. Men jag kör klassiskt.

Har med mig hörlurar för att kunna lyssna på något. Fast när jag väl kommer in i skogen är det så tyst och fridfullt att jag absolut inte vill störa känslan. Ensam med mina tankar och ett försiktigt fågelkvitter.

Det känns som en sportlovsdag. Som att jag hackat systemet när jag kan få sportlovsdagar mitt i veckan på det här viset. Än dröjer det tills vårt eget sportlov infaller – men jag har ork kvar. Ny energi har genererats ända sedan jullovet, i takt med att solen och ljuset återvänder.

Efter den långa stigningen till tjärnen på berget blir jag stående i solen och kisar mot den. Känner att den faktiskt värmer lite. Att det äntligen känns skillnad på skugga och solsken.

Så gör jag den långa glidningen utför i sammetslena spår. Och jag behöver inte påminna mig själv om att vara tacksam. Jag känner den så starkt ändå. Tacksamheten.

I fredags kväll hyrde vi byns bygdegård med matlaget. Den fungerar ju också som skolbarnens gympasal och är därmed utrustad med allt möjligt kul.

Vi byggde hinderbanor, lekte tagen, hoppade bock och övade volt med svikt.

Småttingarna klättrade i ribbstolarna.

Och så lekte vi Tjuv & polis, Jägarboll och Tagen. Och så fick barnen lära oss Generalen och spionen.

Det var tävling på liv och död med skrattanfall och gallskrik! Barnen var så peppade på att vi vuxna skulle vara med och leka på riktigt. Och själv tyckte jag att det var superkul. Ett annorlunda slags fredagsmys. Har inte lekt tagen med mina egna kompisar sedan jag gick i högstadiet tror jag. På tok gör länge sedan.

Svettigt och bra med motion blev det också.

Sedan lyxade vi oss och beställde hämtpizza till byn, från närmsta samhälle.

Dukade upp på golvet och drack läsk och pustade ut.

Innan den vilda leken började om igen.

Så roligt att göra något helt annat ihop. Det här gör vi fler gånger!

En hederlig gammal blogglista ackompanjerad av en hederligt posig bloggbild. Håll till godo!

Vad köpte du senast?
En sallad efter fredagsträningen. Hela träningen längtar jag bara efter min goda sallad med parmesandresing och den fantastiska baguetten med massa smör som jag ska äta när jag är klar.

Hur lång är du?
178 cm

Vad gillar du mest med dig själv?
Väljer ytligt här och då säger jag mina långa ben

Vad gillar du minst med dig själv?
Den begynnande puckeln på ryggen efter decennier av skrivbordsarbete. Det är den jag försöker motverka på gymmet.

En person du saknar
Saknar mormor och morfar jättemycket. Sportlovstider var vi alltid hos dem och jag drömmer om att återigen sitta i deras soliga vårvinterkök i långkalsonger, äta laxmackor med ägg och planera dagens skidturer. Men det är en fin saknad. En saknad jag gärna umgås med för att den mestadels gör mig glad.

Är du romantisk?
I teorin ja – i praktiken nej.

Har du söndagsångest?
Nej sällan inför mitt jobb – men tycker generellt att själva helgen kan vara förknippad med en del ångest om man inte tänkt ut något roligt eller mysigt att göra och tiden bara rinner iväg. Då har man light-ångest både inför helgen och arbetsveckan.

Vilka städer har du bott i?
Umeå

Lyssnar du på poddar? Vilka?
Ja dagligen. Betalar dessutom för flera av mina favoritpoddar. Nästan hela listan finns här

Låt på huvudet just nu?
Dogwood blossom med Fionn Regan. Topp tre vackraste låtar jag någonsin hört. Gjorde en reel till den låten för att jag kände att jag liksom behövde uttrycka de starka känslorna på något sätt.

Är du en ringare eller smsare?
SMSare. Finns bara några få personer jag ringer till regelbundet. Elina, min syster och Erica. Annars föredrar jag sms.

När går du och lägger dig?
Som jag bloggade om i veckan har jag chockerat mig själv med att från en dag till en annan gå från nattsuddare till förståndig och kvällstrött. Igår låg jag i sängen 20.24 för att jag skulle få läsa. Mamma skulle varit stolt!

Vad är det modigaste du gjort?
Fött barn två gånger till efter att den första gången var ett sånt trauma. Fortsatt söka hjälp för olika saker som är ärrigt och sårigt. Samt att ringa väldigt svåra samtal och berätta sanna saker för människor. Våga sätta gränser, våga berätta hur jag vill ha det, våga stå upp för mig själv. Det är så jävla läskigt eftersom jag är rädd för konflikter och hellre backar och blir sårad.

Har du någon gång åkt ambulans?
Nej

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?
När jag gick i lågstadiet och jag och min bästis Eva-Marie tog en timme på oss att gå hem från skolan eftersom vi bara satt i diverse snödrivor och blev kalla och blöta i baken.

Vilken är den lökigaste quoten du vet?
Haha. Något jag själv hittat på och säger säkert en gång i veckan till mig själv och diverse vänner ”Det är skillnad på vad man är bra på – och vad som är bra för en” det betyder att allt som man skulle kunna göra bra är kanske inte bra för en själv. Och att man måste akta sig för att blanda ihop det och börja göra allt man potentiellt kan göra bra.

Jag tror till exempel (obs varning för hybris) att jag skulle vara en ganska bra chef på ett mellanstort företag. Men det skulle vara väldigt dåligt för mig. Stressigt, svårt, jobbiga avväganden, svårt att släppa tanken på mina anställda när jag kommer hem på kvällarna. Men nu hör jag ju att jag kanske inte ens skulle vara en särskilt bra chef med tanke på dessa egenskaper? Jaja….

Hur många kuddar sover du med?
Fem i sängen för läsning och stöd för armar och ben och sånt – men endast en tunn dunkudde under huvudet. Hatar att ligga högt.

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
D-vitamin vintern igenom. Magnesium i perioder när det kryper i benen. Järn vid behov.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?
Läste franska i högstadiet och gick på en spanskalektion i gymnasiet. Sedan bytte jag till psykologi. Kan bara svenska och engelska och tycker det räcker bra för mig.

Hav eller pool?
Insjö

Tycker du det är värt att lägga mycket pengar på fina smycken?
Jag gillar mest skramliga bijouterier. Fast jag skulle bli jätteglad för något enda dyrt och fint smycke som jag skulle vara väldigt rädd om och vårda ömt.

Kan du busvissla?
Nä, ber alltid Jakob att göra det när det behövs.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Den heter ”vågskvalp” på min Iphone. Men det är inte vågor utan en vanlig plingig signal

Har du körkort?
Sedan arton års ålder. ÄLSKAR att köra bil och vara fri att dra iväg precis vart jag vill!

Är du religös?
Japp

Har du någon tatuering? Vill du göra någon tatuering?
Nej och nej.

Go to-mat som alltid är gott?
Barnvänlig pastasallad. Skulle kunna äta två gånger i veckan i alla fall. Spagetti och köttfärsås. Korvstroganoff. Märks det att jag är en barnslig typ?

Hur ofta tvättar du håret?
Kanske tre gånger i veckan beroende på hur mycket jag tränar.

Har du bra självförtroende? 
Ja, det skulle jag säga att jag har – när det är befogat. Är inte en galning som tror att jag klarar allt jag bestämmer mig för. Lämnar med varm hand över sånt som är svårt och krångligt till andra. Men jag har gott självförtroende inom det som är mitt jobb. Och att jag är en tilltäckligt bra kompis, dotter, vän, fru och mamma.

Har du något klädesplagg/pryl som du använt i flera år och aldrig blir trött på?
Jag tröttnar på det mesta ganska fort – men efter ett litet uppehåll brukar jag få tillbaka lusten igen. Så mitt knep är att ha saker i rotation. Lägger bort i källaren och ett halvår senare fyndar jag med glädje i mina egna gömmor!

Vad köper man för blommor till dig?
Ranunkel och anemoner. Men allra gladast blir jag över en bukett med hälften ogräs som någon av sönerna plockat i en dikesrenen.

Hur uppvaktar man dig?
Skrattar åt mina skämt, är jättesnäll och noll procent klängig. Uppskattar generellt självständiga människor – både i kärlek och vänskap. Min killtyp är män med breda ansikten, starka käkben, speciella näsor, vackra ögon, stora buskiga ögonbryn och mörkt hår. Samt Per Fritzell som är undantaget som bekräftar regeln.

Vad blir du glad av få höra att du är?
Min vän Malin och min man har oberoende av varandra konstaterat att jag har mycket ”driv”. Min syster konstaterade nyligen att hon inte känner någon som är mer målmedveten. Det gjorde mig jätteglad att höra, för jag känner ofta att jag har för lite driv, för luddiga mål, njuter för mycket av ledighet och att ta det lugnt. Känns hela tiden som att jag måste bromsa latheten i mig själv. Men den självbilden kanske är en del av problemet? Jag kanske har dålig självinsikt?

Vad händer i helgen?

Vi får besök. Jakobs mormor och Jakobs lillkusin Felicia (som är arton och alltså inte så liten längre) och det ska bli SÅ kul! Tänker skoterutflykt, mellokväll och sällskapspel.

Vad bävar du inför?

Fastan som börjar imorgon. Fast mest ser jag fram emot den.

Vad var det senaste du skrev i Word?

Manuset till morgondagens poddavsnitt av Wollin & Clara. Det kommer handla om sminktips – och varningar.

Sommar, höst, vinter eller vår – vilken tid på året föredrar du?

December. Samt nu fram till och med juni. När det blir ljusare, varmare och härligare för varje dag. När allting känns löftesrikt. När man har nästan hela kakan kvar och bara tuggat lite försiktigt på den. I juli och augusti är halva kakan plötsligt uppäten och det plågar mig mer än jag kan säga.

Är du blyg?
Nej men tycker att jag blivit mer tillbakadragen och reserverad med åldern.

Vad skulle du som tolvåring tycka om ditt yrke?

Riktigt najs.

Destruktivt leverne kan förstås ge starka dopaminkickar. Men jädrar vad jag också kickar på att ta hand om mig själv och göra bra saker för min hälsa!

Som den senaste veckan, när jag har somnat vid tio på kvällarna och sovit till sex-sju på morgonen. I snitt nio timmar per natt. Det är nästan tre timmar längre än jag vanligtvis snittar. Och sömnbristen är nog min största hälsofiende. Den försämrar mitt immunförsvar, minskar orken att träna och prestationen under själva träningen. Sömnbristen minskar dessutom effektiviteten under min arbetsdag och gör mig mer sugen på snabba kolhydrater. Men det allra värsta är att den gör mig mer mottaglig för ångesttankar och oro.

Men den senaste veckan har jag alltså sovit många, långa nätter på rad. Fattar inte riktigt vad som hänt? Men plötsligt bara tröttnade jag på mitt nattsuddande och bestämde mig för att försöka vara lite snäll med mig själv. Hjälpa mig till mindre hemska mornar då jag annars alltid är så dödens trött.

Kanske är det en kombination av en massa olika faktorer som samverkat till en vecka av god sömn? Som att jag dricker mycket mindre kaffe efter förkylningen. Att jag jobbar väldigt hårt med min hjärna på dagarna – men också prioriterar att träna i dagsljus. Att jag har blott sjutton grader i sovrummet och försöker hålla efter, städa och se till att det ser trevligt ut när jag ska gå och lägga mig. Jag försöker också att inte träna eller promenera allt för sent på kvällen – och när jag väl lägger mig så sprayar jag min kudde med en lavendelmist från Body Shop. Den gör mig sömnig. Men kanske är det mest en betingad reflex och inte så mycket lavendelns effekt? Dessutom längtar jag efter min Virginia Woolf-bok varje kväll och skyndar mig i säng för att hinna läsa. Men den är ganska tung, så efter ungefär två sidor börjar raderna dansa framför ögonen och jag måste akut släcka och somna.

Varje natt vid fyratiden när jag fått mina sex timmar sömn, har jag vaknat till och trott att det är morgon. Förvirrad har jag fått inse att det är flera timmar kvar och att jag ska somna om. När jag inte kunnat somna om direkt och tankarna har börjat mala har jag förbjudit mig att ta fram telefonen. Istället läser jag en stund. Och oftast sover jag igen inom en kvart. Och när klockan väl ringer vid sju vaknar jag snabbt och är på benen, utan att behöver snooza.

Fattar faktiskt ingenting för det här är så otypiskt mig? Men fasen så bra det känns att sova! Och fasen vad jag kickar på att försöka göra snälla saker mot mig själv och märka att det har effekt.