Month: oktober 2015

Jag hittade ett fotoalbum från 1912 i en antikaffär. På ett fotografi syns en allvarlig, svartklädd man bredvid en öppen kista med en ung kvinna i. Kanske var det hans fru. Bilden satt inklistrad mellan bröllopsporträtt och finklädda barn. Döden måste ha varit annorlunda 1912 –  i alla fall vardagligare. Man till och med fotograferade den. Jag undrar om det var likadant med sorgen också? Att den fick finnas på ett annat sätt?

När mamma var sjuk och sedan dog reagerade jag med att försöka fly det jag kände. Jag försökte rationalisera bort sorgen. Envisades med att leta efter det ljusa i det mörka – som skulle få sorgen att bli mindre. För sorgearbete verkade ju handla om det: Strategier för att människor skulle slippa känna sorg. Lösningar för att stuva undan sorgen och gå vidare med livet.

Men sorg vill ut till varje pris. Och kommer den inte ut som sorg, så kommer den ut som ilska, panik, rädsla eller skräck. Sorgen söker sig till ytan – för den vet sitt eget bästa. Att det bara är där den kan bli uthärdlig. Ingen sorg som förnekas försvinner och att hålla inne den är ett kraftprov. För mig framkallade det till slut panikångestattacker.

I arga stunder tänker jag på sorgearbetet som ett stort lass med skit som ligger i vägen för mitt liv. En massa dynga som jag måste skotta undan för att komma vidare. Men den där gödselstacken av sorg, ilska, tårar, ångest och oro är för stor för att kunna tas omhand på en enda gång. Man får ta den ett spadtag åt gången. Grejen med sorgearbete är just att det är ett arbete. Det måste utföras. Man kan inte sorgearbeta snabbt och effektivt bara för att ha det bortgjort. Bara för att samhället önskar det. Sorg tar tid. Kanske hela livet. Och det måste få göra det.

Den viktigaste insikten jag gjort i min egen sorg är att den faktiskt inte är farlig. Sorgen är kvittot på att man förlorat någon som var viktig för en. Ingen stor förlust i våra liv borde efterträdas av jämnmod. De döda förtjänar vår sorg och ibland kan jag längta till en tid när sorgen fick ta större plats.  Där klädseln var svart under sorgeåret, där man knöt ett sorgband om armen tiden innan begravningen. Där man satte in bilden från sitt livs svåraste förlust i ett fotoalbum, mitt bland bröllopsporträtt och finklädda barn. Kanske skulle det kännas lättare att sörja då? Om sorgen och döden inte var så tabubelagd.

Det fina med Allhelgona är att vi då faktiskt tar oss tid att tänka på våra förluster. Att gå till kyrkogården och tända ett ljus är en omtyckt tradition men oftast stannar vår sorg där. Svenska kyrkan vill ta med samtalet om sorg ut i samhället – och har som ett led i detta placerat ut ljusträd på 15 ställen i Sverige. Där kan vi genom nätet gå in och tända ett ljus i något av träden och hedra minnet av dem vi förlorat. Det kommer i alla fall jag göra som bor långt ifrån gravarna där jag vill tända ljus. Jag tänker tända mitt ljus i trädet som står på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå – som var  platsen där min mamma somnade in för sju år sedan.

Under träden kan man också höra inspelningar av artisten Albin Johnsén och jag själv prata om våra erfarenheter av sorg. Ett jättefint initiativ som jag verkligen vill stötta. Gå in och tänd ett ljus du också på: www.svenskakyrkan.se/mittljus/tandettljus – och dela gärna vidare under hashtagen #mittljus

Vaknade imorse med en energi som jag inte haft på många månader. Igår avslutades nämligen ett långt och segdraget ångestprojekt äntligen – och nu är jag så lättad att det inte är riktigt klokt. Känns som att en den tunga vagn jag dragit runt på för länge äntligen kopplats bort. När jag vaknade imorse, kom ner i köket med Folke på armen och satt med hela familjen i lugn och ro och åt frukost och lyssnade på vedspisens sprakande – då kände jag mig hel och grundad igen.

Jag är så glad över att min lilla familj och att vi är friska och har varandra. Inget annat spelar roll egentligen. Medan jag drack morgonkaffe med grädde “tränade” barnen yoga med Jakob i vardagsrummet. Och sedan tog jag en promenad med hunden i skogen. Stod i frosten vid mitt älgtorn och beundrade utsikten och kände lugnet. Pratade en stund med min storasyster som satt på tunnelbanan på väg till ett jobbmöte. Livets kontraster.

Nudelsallad med smak av kräftor och koriander. Det blir ju mycket husmanskost hemma hos oss (griskött och rotsaker) eftersom det är sådant vi är självförsörjande på. Men ibland blir jag sugen på något helt annat – helt andra smaker. Något av det bästa jag vet är glasnudelsallad med avokado, kräftstjärtar, svamp, koriander och sugarsnaps. Jag har inga exakta mått på något utan höftar bara.

Nudelsallad

Print

Ingredienser

• Glasnudlar

• Avokado

• Champinjoner

• Sugarsnaps

• Kräftstjärtar

• Färsk koriander

• Skalet och saften från lime

• Fisksås

• Salt

Print

Gör så här

• Koka upp vatten och lägg ner glasnudlarna i kastrullen och låt ligga tre minuter. Skölj dem sedan i kallt vatten och låt rinna av.
• Skär en avokado i tärningar och tärna också en handfull champinjoner. Dela ett par sugarsnaps på längden och hacka ett knippe färsk koriander.
• Riv skalet av en lime och blanda i en kopp med salt och fisksås. Doppa ner en bit avokado och smaka av för att känna att såsen är lagom balanserad. Häll sedan vätskan över grönsakerna i en skål och veva runt så att de marineras. Lägg ner nudlarna och servera omedelbart!

Gör en fräsch sallad med glasnudlar och lime

En vanlig måndag. Vaknar vid sjutiden av Folke som ligger och småpratar i sin säng. Bertil stiger ofta upp ännu tidigare. när Jakob går upp och tränar yoga. Jag kommer ner i köket, petar in några fler pinnar i vedspisen och ger Folke frukost. Dricker själv bara en kopp kaffe med grädde och en sockerbit till frukost.  Frukost är inte riktigt min grej. Läser morgontidningen eller har på P1 Morgon i bakgrunden.

Sedan går jag med hunden en timme i skogen medan Jakob lämnar barnen på förskolan. Igår jobbade han hemma med jordbruket men andra dagar åker han till mottagningen där han jobbar som sjukgymnast.

Igår stod lite olika jobb på agendan för mig. Först besvara och fixa med en massa mailkorrespondens som kommit under helgen. Korrläsa en intervju, boka upp ett jobb i november, gå igenom ett bokmanus en sista sväng innan redaktören ska kika på det igen.  Sedan ta rätt på massa vitkål från åkern. Ner i jordkällaren med hela rasket.

Sedan karvade jag pumpor till ett reportage. Väldigt roligt (och kladdigt)

Och förberedde kransar och blomsterarrangemang i trädgården till ett reportage som ska komma i tidningen nästa höst – här är det framförhållning som gäller!

Sedan kafferast och lunch och därefter lite mer mailskickande. Sedan skrev jag en krönika på temat sorg. Eller egentligen skrev jag den förra veckan men jag gick igenom den en sista gång igår. Vill ju helst att mina texter ska “vila till sig” några dagar när jag skrivit dem så att jag kan se på dem med nya ögon.

Och sedan var arbetsdagen slut för då kom barnen hem vid 15.20 cirka  (Jakob hämtade dem) och jag gjorde våran vanligaste middag – tjockpannkaka på våra egna ägg med sylt och grädde.

Efter maten åkte jag in till stan för ett kort möte, sedan plantera blommor på mammas grav till Allhelgona och därefter hem till min vän Nina – tillsammans med några kompisar jag lärde känna på trädgårdskursen i våras.

Hon har det ju så vansinnigt fint hemma! I hennes kök hade jag så trevligt att jag blev jag kvar ända till kvart över tio – och var således inte hemma igen förrän klockan halv tolv på natten. Det är ju en bit att köra.

Ja, så kan en dag för mig se ut på ett ungefär.

Jag är så himla glad för jag och Annakarin har precis fått ta emot Måltidsakademins pris för bästa måltidsbok för barn. ODLA tog hem priset med motiveringen “En rolig bok där vi lär oss odla tomater, sätta vitlök och laga världens godaste vitlöksost. Utan pekpinnar och med ett befriande direkt tilltal till barnen får denna bok saker att gro och växa”. Tror ni vi är stolta eller? Så att man nästan spricker! Nu går boken vidare i tävlingen Gourmand Awards  – där världens bästa måltidslitteratur är med och tävlar.

Och idag blev det klart att vår bokserie – förutom USA, Tyskland och England där den precis kommit ut – sålts till Ryssland, Polen och Estland. Ja, det känns så fantastiskt roligt! Dessa böcker är ju verkligen våra bebisar så att se dem åka ut i världen och hitta läsare i andra länder är nästan lite overkligt. Och såklart hade inget varit möjligt utan våran fantastiska förläggare Sofia Hahr, vår redaktör Maria Selin och illustratörerna Li Söderberg och Katy Kimbell. Och förstås våra duktiga agenter på Rabén som jobbar så hårt för att våra böcker ska hitta nya marknader!

Och nästa vecka skickas fjärde boken i serien till tryck och formgivningen av den femte kommer snart sätta igång. 2016 blir ett spännande år!

Folke är inne på sin tredje förskolevecka och jag känner hur jag sakta håller på att bli mig själv igen. Få tillbaka kraften. En sådan där konkret grej som hjälper mig med det är att inte jobba eller kolla mailen efter att jag hämtat barnen på förskolan. Inte heller kolla mailen mellan fredag eftermiddag och måndag morgon. En självklarhet kan tyckas – men inte när man är “mammaledig” och samtidigt försöker sköta ett jobb. För då får jag alltid kolla mailen och försöka hinna med mitt jobb  på kvällstid – för på dagarna hinner jag inte det jag ska. Aldrig riktig ledig – aldrig riktigt i arbete utan bara en känsla av att vara splittrad.

Men efter bara några veckor med dessa nya tydliga indelningar mellan arbete och fritid så känns allting lite lättare. Och kvällarna kan ägnas åt att läsa, se serier, träna eller vila – istället för att försöka komma ikapp på jobbet. Så skönt! Känner mig som en mycket bättre, mer välfungerande människa nu när jag fått tillbaka fritiden igen.

Jakob knäppte en bild av oss imorse, fixade för att åka in till stan en sväng och gå i kyrkan. Våra glada miner till trots känns det här som en fruktansvärt mörk vecka. Attentatet i Trollhättan, flyktingförlägningar som brinner upp, detaljerna från mordet på Lisa Holm som tillkännagivits, Umeås förra socialdemokratiska kommunalråd som säger hemska saker om romerna på sin blogg….och  den allmänna känslan av hopplöshet inför rasismen och främlingsfientligheten. Vad är det här för land egentligen? Vilka är dessa män som med våld och hot om våld vill tvinga resten av samhället att anpassa sig till deras agenda?

Jag tänker på dikten/talet “First they came”  av Pastor Martin Niemöller (som senare hamnade i koncentrationsläger) och hoppas att vi – den stora majoriteten som inte sympatiserar med rasister och fascister – aldrig ska låta oss skrämmas till tystnad av dessa onda krafter.

First they came for the Socialists, and I did not speak out—
Because I was not a Socialist.

Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out—
Because I was not a Trade Unionist.

Then they came for the Jews, and I did not speak out—
Because I was not a Jew.

Then they came for me—and there was no one left to speak for me.

En saftig äppelkaka gör helgen godare. Att ha något smarrigt att fika när man är ledig och har tid att sitta ner och prata tycker jag är livskvalité. En helgkaka helt enkelt.

Idag var Bertil på barnkalas, jag fortsatte med fönsterputsningen och när Folke sov middag passade jag på att baka en paj av äpplen. Det blev en supersmarrig äppelkaka – som jag ursprungligen hittat receptet på hos Söta Saker men modifierat en aning.

Den är barnsligt enkel att göra och du får precis det där knäckiga täcket man vill ha på en äppelkaka!

Äppelpaj

Print

Ingredienser

• 4 äpplen

• 25 gram smör

• 2 tsk mortlad kardemumma

• 1 1/2 dl strösocker

• 2 dl vetemjöl

• 1/2 tsk bakpulver

Print

Gör så här

• Skär äpplena i klyftor och lägg på botten av en smörad pajform. Smält smöret i en kastrull. Mortla kardemumman och häll ner i smöret. Blanda socker, vetemjöl och bakpulver i en skål och häll över smöret. Rör ihop till en deg.
• Platta ut den över äpplena och grädda pajen i mitten av ugnen ca 30 minuter på 200 grader. Servera med lättvispad grädde

Någon önskade fler bilder från vårt sovrum – och eftersom er önskan är min lag så kommer här en liten glimt. Sängen är bäddad med Nyblom Kolléns fina linnelakan. Skrynkliga linnelakan har ju varit inne ett tag och man förstår verkligen varför – all textil som är skrynklig och fortfarande vacker är ju bara så tacksam att inreda med! Dessutom är linnetyg väldigt skönt mot kroppen – det svalkar när det är varmt och värmer när det är kallt.

Jag tycker att det är fint att blanda flera olika färger på påslakan och kuddar. Linnelakan blir bara finare och mjukare ju fler gånger man tvättar dem. Odling av lin är dessutom mindre miljöbelastande än bomull. Lakanen är enzymtvättade för en vintagelook – det är en skonsammare och bättre metod för att tvätta linne än den vanligtvis använda stentvätten

Den gosiga, mjuka pläden funkar faktiskt lika fint som poncho. Tillverkad av ull i Italien.

De första åren innan vi fick barn brukade Jakob komma med frukost på sängen nästan varje helgmorgon. Nu får jag en kopp te på sängen på sin höjd – innan den invaderas av ungarna som har kuddkrig. Ganska mysigt det med förstås. Att ha hela familjen samlad i sängen.

All textil på bilderna kommer från Nyblom Kollen. Ett familjeföretag som drivs av designern Anna Nyblom Kollén och hennes man Fredrik.  De håller till på Stora Holms Säteri i Tuve utanför Göteborg. I höstas gjorde jag ju ett besök hos dem som går att läsa mer om här.  Påslakanen heter Acke grå och Acke rosa, den mörkgrå kudden heter Max Dimma och den turkosa Max Andägg. Den antracitgrå ullpläden heter Anna och brickan heter Form Dimma. Alla produkter finns att köpa på Butik Stora Holm och hos återförsäljare runtom i Sverige.

Inlägget är ett annonssamarbete med Nyblom Kollén

Hösten har kommit så långt här uppe att nästan varenda löv har ramlat av. Ironiskt nog är det först nu jag tagit fram utemöbelgruppen – för nu är grusplanen klar och trädgården så gott som färdig. Möbelgruppen köpte jag i somras, omålad från Brafab/EM-möbler och sedan gick jag över den med kromoxidgrön linoljefärg från Ottossons. När jag beställde den kom den fram med några små skador men EM-möbler i Umeå drog av en rejäl rabatt på en gång. Sånt tycker jag är så himla värdefullt –  vänlig och snabb service.

Även om det inte blir mycket utesittande den här årstiden är det ju väldigt vackert att ha möblerna framme så att man kan titta ut på dem inifrån. De är ju en prydnad i trädgården. Lite pumpor och squash står som dekoration på bordet. Ljungen i den rostiga gamla kakburken är fin i sin enkelhet

För att inte tala om den loppisfyndade gamla vattenkannan.

Vid entrén till tomten har jag satt de stora urnorna och så lite ljung i en trälåda och en vacker pumpa.

Älskar det här höstiga Allhelgona-fixet! Med marschaller, pumpor och vackra vintergröna växter. Nu frossar jag i det sista av hösten innan det är dags att börja tänka på julen istället!

Baka min goda pumpapaj

Jag är ju engagerad i Yawama of Sweden  ett företag där svensk design som möter afrikanskt hantverk. Produktionen sker i framförallt Zambia, tillverkade under schysta förhållanden som tar hänsyn till både producenter och miljö.  Företaget har grundats av Nicola Fackel som arbetat med utvecklingsarbete i flera Afrikanska länder, för att bekämpa fattigdom och skapa arbetstillfällen för lokalbefolkningen. På nära håll har hon sett vilken skillnad det gör när människor ges möjlighet till försörjning och att på egen hand ta sig ur fattigdomen.

Förra hösten lanserade vi vår första kollektion och den här hösten har vi en rad nyheter som kommer. Men att jobba med små lokala producenter är inte alltid så enkelt. Ledtiderna är väldigt långa och våra leverantörer inte alltid så erfarna. Ingenting är enkelt eller självklart – men det går! Kvinnorna som stickar våra gosedjur är ofta änkor eller ensamstående som har svårt att hitta annan försörjning, men genom att arbeta hemifrån med att sticka kan tjäna pengar och samtidigt ta ansvar för sina familjer. Varje vecka samlas kvinnorna för att hämta nytt garn till sina gosedjur och kvalitetskontrollera de djur de redan stickat. Med tiden har detta blivit en viktig social träffpunkt för kvinnorna

Min syster Anna Lidström står bakom designen  och nu har våra mycket omtyckta ekologiska gosedjur kommit i en nya färgskalor. Dessutom har ett fjärde djur tillkommit – en söt bläckfisk. (Den finns dock inte uppe i websoppen riktigt ännu). Dessutom har vi tagit fram superfina ekologiska skallror i tre olika modeller.  Gosedjuren tillverkas av ekologiskt garn och stoppas med OEKO-certifierad akryl.  De är  CE-märkta och därför säkra även för de allra minsta barnen. En present som gör gott helt enkelt!

När jag beklagade mig över att jag var trött var det någon klok person som sa till mig  Du har ju gjort en massa saker. Det är klart att du är trött. Då kan du ju inte tro att du ska vara utvilad. Det är ju en ren självklarhet förstås – men ändå är det så svårt att komma ihåg det. Att trötthet inte tecknet på hur förbaskat lata vi är utan på att vi gjort något.  Jag tycker ofta att tröttheten känns som en besvikelse. För jag har någon konstig tanke om att jag inte ska bli trött förrän efteråt. Först när jobbet är klart för dagen och middagen lagad och bortdiskad och ungarna sover. Då får jag bli trött. Då är det okej. Att vara trött innan dess är ett misslyckande.

Och det är ju så himla lätt att slå ner på sig själv. Att vara arg över allt man inte hinner med. Det har ju varit minst sagt kaosigt här hemma under perioder.  Och jag har varit så frustrerad på mig själv. Varför är det sådant kaos? Varför får jag inte till ordningen? Varför orkar jag inte mer? Till jag plötsligt en dag bara stannade upp och vände på tankarna och kom på att jag ju  är väldigt duktig som roddar allt det här. Och jag skulle exempelvis aldrig be någon som precis fått barn att uträtta det jag uträttade mitt första år med Folke. Men jag kräver det av mig själv. Och blir dessutom arg när jag känner mig för trött. Det är ju helt orimligt!

Trötthet är inte ett tecken på att man är dålig och lat utan att man kämpat hårt. Och lösningen kan förstås inte kan vara att kämpa hårdare och slita ännu mer – utan istället försöka hitta den där vilan man uppenbarligen behöver. Att vara utmattad är inte ett tecken på att man är svag utan på att man varit stark för länge.

Igår satte jag mitt hopp till tisdagen och önskade att den skulle bli en bättre dag. Det blev den också – och det med råge. Inatt var det nio minus här hemma så hela världen var frostig och vit när jag vaknade. Väldigt vintrigt och passande då jag på förmiddagen gjorde en julig omslagsplåtning till en tidning.

Det är helt bisarrt hur mycket plats julen tar i mitt liv. Det sista pyntet plockade jag bort i juni – då hade jag haft en låda med pynt nere i vardagsrummet ända sedan december. Med allt sånt som behövs för att skapa julstämning i diverse tidningsreportage. Och nu plockade jag alltså fram första julpyntet för säsongen och gjorde vinterfint hemma istället. Med det här yrket är det tur att jag älskar julen. Annars hade jag väl blivit tokig…

Nu sitter jag i alla fall och jobbar ikapp framför datorn och värmer mig med lite te och njuter av att vara fint sminkad och fixad.

Vissa morgnar vet man det nästan innan man vaknar. Att det inte blir någon toppendag – utan snarare en kamp till kvällen. Imorse vaknade jag trött och med sådan huvudvärk att jag knappt kunde tänka och dessutom var Folke hängig och snorig så han fick bli hemma. Alla planer omkullkastades och jobbet jag planerat in får skjutas på framtiden. Jag försöker vila i det och inte hetsa upp mig. Det blir som det blir med livet. Allt är övergående.

Tog i alla fall min sedvanliga morgonpromenad med hunden och insöp naturen.

Frost och dimma och egendomligt blå himmel  – det är något visst med oktober.

Och lärken som är som vackrast nu – eldigt orange mot hustaket.

Min strategi under “dåliga” dagar är att inte kämpa emot så mycket. Dagar får vara sämre och bättre. Alla måste inte vara bra och att försöka vända en dag som känns pyton kan kräva mer energi än att bara vila i känslan. Hänga med. Acceptera den. Snart kommer det ju en ny dag och en ny chans att göra något bra. Jag sätter mitt hopp till tisdagen!

Jag bakade pumpapaj idag och kors i krösamoset vad gott det blev. Jag använde vår egen vintersquash som är både söt och krämig – och vräkte sedan på med pepparkakskryddorna. Kakan smakar som en korsning av mjuk pepparkaka, krämig morotskaka och paj. Jag använde ett recept från Arla som jag modifierade för att få lite mer sting i kakan. Testa vettja!

Pumpapaj

Print

Ingredienser

• Till skalet

• 125 gram smör

• 3 dl vetemjöl

• 2 msk strösocker

• 1 äggula

• Till fyllningen

• 4 1/2 dl grovhackad pumpa (ex vis butternut)

• 1 1/2 dl strösocker

• 2 ägg

• 1 msk kanel

• 1 tsk ingefära

• 1 tsk nejlika

• lite riven muskot

• 2 dl creme fraishe

Print

Gör så här

• Hacka smöret och nyp ihop med mjöl och socker. Avsluta med att blanda i äggulan. Knåda och tryck ut degen i en pajform med diametern 22 cm. Använd gärna en med löstagbara kanter. Ställ sedan formen i kylen en timme.
• Skala och grovhacka pumpan. Koka i vatten ca åtta minuter tills den är mjuk. Häll bort vattnet och mosa pumpan med hjälp av en gaffel eller en potatisstamp. Blanda i socker, ägg och alla kryddor. Avsluta med att röra ner crème fraîche. Häll smeten i pajformen och grädda i nedre delen av ugnen på 200 grader i ca 50 minuter. Låt svalna innan servering och bjud med lättvispad grädde.

Vill du äta pumpa till middag? Kolla in mitt middagstips!

Ta hjälp av borrmaskinen för att skapa mysiga lyktor av höstens pumpa

Den här helgen har gått i fixandes tecken. Igår tog vi en loppisrunda med barnen för att se om vi kunde jaga rätt på en fin gammal dörr att sätta in i den nya källarentrén.  Sedan hälsade vi på min pappa i stan och åt lunch. När vi kom hem låg jag knockad av trötthet i soffan hela kvällen och klämde avsnitt efter avsnitt av Narcos.

Idag har Jakobs mamma varit här och hela familjen har arbetat ute i trädgården. När solen är framme är det riktigt skönt ute. Trädgårdsanläggandet sjunger ju på sista versen och nu börjar vi äntligen kunna städa upp och röja iording efter dessa kaosmånader. Väldigt befriande, men arbetsamt. Medan Jakob och Albin burit skrot och sorterat i förnummet till växthuset har jag putsat fönster och fixat iordning lite i rabatterna.

Som söndagsfika bakade jag en pumpapaj som blev himmelens god – återkommer med receptet!

Åh, snart är den här! Nästa vecka släpps min och Annakarins julbok God Jul – Kakor knäck och karameller. Som jag längtar. Jag har inte fått hem mitt eget ex ännu men tror att den kommer på måndag så nu går jag otåligt runt här hemma och räknar ner dagarna. Att se sin bok för första gången är alltid väldigt speciellt! Boken är alltså en bakbok med tips på gamla godingar och nya favoriter. Den riktar sig till barn mellan 9-12 år – fast egentligen är det en familjebok. En bok för alla helt enkelt. Och om Steg-för-steg serien har handlat om att släppa loss barnen själv i köket, så handlar julboken om att mötas över generationsgränserna, känna gemenskap och vara kreativa tillsammans. Så som julen är när den är som allra bäst!

Jag har fixat en rabattkod så att ni just nu får boken för 88 kronor på Bokus. Ordinarie pris är ca 108 kronor. Uppge koden godjulclara när ni kommer till kassan. Det här är ett förhandserbjudande som gäller tills boken släpps den 21/10.

Den här fredagen hoppade jag ur gummistövlarna och drog in till stan för möte. Först på SVT för att planera framtida jobb och sedan lunch med min vän Erica och diverse ärenden för att göra inköp till företaget. Efter en vecka hemma i slubbokläder (slubbo är alltså synonymt med sluskigt – är det dialektalt månne?) var det mer än skönt att byta om.

Ett knep när man vill känna sig lite extra pigg och glad är att använda ett knalligt läppstift! Funkar varje gång. Jag tycker att både Make up Store och Face Stockholms läppennor är utmärkta för ändamålet. Enkelt att måla snyggt med och kladdar inte på läpparna. Jag använder alltså pennan på hela läppen istället för ett vanligt stift!

Ända sedan jag var liten har jag velat vara pensionär. För friheten att en torsdag när andra stressar till jobbet ligga kvar i sängen och läsa tidningen. Hos mormor och morfar kom inspirationen. De byggde ett så bra liv för sig själva på ålderns höst. Det typ av liv jag redan som åttaåring drömde om, lillgammal som jag var. Mormor som åkte skidor på isarna varje solig vinterdag, och gick skogspromenader varenda vacker vårmorgon. Som var ute i den höga klara oktoberluften och plockade bär – eller vittjade nät med morfar. De hade massor av tid och fyllde den med rejäla, vettiga saker. Allt det där ville jag ha när jag var liten. Även om jag inte kunder formulera det så tydligt.

Jag vill inte ha söndagsångest och vill inte behöva leva livet enligt samma tidtabell som resten av samhället. Inte behöva vara hemifrån hela dagarna. Redan som liten tyckte jag nämligen mest om att vara hemma. När jag tänker efter har nästan hela mitt arbetsliv gått ut på att försöka få till det här – att lyckas med en pensionärskarriär! För varför ska jag vänta tills pensionen med detta sätt att leva?

Jag har ett, om inte helt, så i alla fall väldigt flexibelt jobbschema. Jag kan ta min kafferast på kökssoffan med P1 som sällskap. Eller sitta ute på bron i solen och äta lunch. Jag har sällan exakta klockslag att passa och inga bussar att springa efter. Och lämnar mitt hem gör jag knappt en gång i veckan! Och vill jag kan jag stuva om i mitt schema och vara hemma en dag med Bertil utan att det angår någon.

När jag pratar med andra kvinnliga företagare har de ofta liknande målsättningar. Att kunna sitta på bron när barnen kommer hem från skolan. Att ha möjligheten att ha en bulldeg på jäsning medan man jobbar på sitt arbetsrum. Att få vara mer hemma och ha mer makt över sina arbetstider. Visst vill vi tjäna pengar – men själva drivkrafterna finns någon annanstans.

Men en företagares huvudsyfte ska ju vara att tjäna deg. Riktiga entreprenörer vill bli rika – inte få mer kvalitetstid med barnen. Alltså är dessa drömmar skitdrömmar och dessa entreprenörer betraktas som andra klassens. Så himla dumt! För det vet vi ju alla att det finns många olika sorters rikedom. Och den slags rikedom jag är på jakt efter gör mig inte till en sämre och mindre hungrig entreprenör. Tvärtom!

Det går inte att med ord beskriva hur skönt det är när barnen åkt till förskolan, hunden gått sin promenad, hönsen är utsläppta och matade och jag kokat en stor kopp te och smyger upp för trappen till mitt kontor. Och får jobba. Ostört. På med tjocksockorna och elementet under skrivbordet på max. Jag älskar ju mitt jobb!

Och bara jag får tid för det så att jag slipper känna mig stressad och splittrad så är det inte ens särskilt jobbigt egentligen.  Men efter en lång tid av att jonglera barnpassning och arbete på ett ganska omöjligt sätt har jag glömt hur roligt, lustfyllt och tja – lättsamt jobbet kan vara. Känns fint att ha återupptäckt det!