Kategori: Claras träning och hälsa

Till min stora förvåning (!) var ni flera som tyckte om att höra om mina specifika träningsprogram. Några av er tränade till och med samma sak efteråt. Och det är ju superkul. Omväxling förnöjer och jag försöker variera mig bara för att lura hjärnan lite.

Här kommer passet jag tränade igår fredag. På fredagarna kör jag dubbelpass med fokus på styrka och sedan lite lättare kondition (20 minuter). Och det är ett bra tips att koppla ett konditionspass på ett styrkepass – det blir ett sätt att få det gjort när man ändå är ombytt och på plats. Även om man såklart inte orkar lika mycket som under ett eget konditionspass. Men kondition känns helt enkelt inte så jobbigt efter ett styrkepass, utan snarare som en skön omväxling.

Uppvärmning Varvar airsquats och goodmornings med käpp. 10 av varje, 3 set utan vila.

Knäböj med skivstång 10 reps, 3 set, 90 sek vila. Jag älskar knäböj! Är stark i benen så det är en självförtroendeboost att inleda med.

Utfall bakåt skivstång 8 reps, 3 set, 90 sek vila.Här kan man också ta hantlar om det känns enklare än skivstång.

Bänkpress 8 reps, 3 set, 90 sek vila.

Latsdrag i maskin 10 reps, 3 set, 60 sek vila. Skönaste övningen när man suttit vid skrivbordet en hel vecka och börjar likna en ostkrok i hållningen.

Sittande rodd med V-handtag 10 reps, 3 set, 60 sek vila. Även denna aktiverar skulderblad, rygg och armar på ett härligt sätt.

Knees to elbow 6 reps, 3 set, 60 sek vila. Man hänger alltså med armarna i en stång och drar upp knäna mot armbågarna så långt man orkar. Jättejobbigt om man är tung. Avskyr denna övning.

Ryggresning bänk med viktplatta vid bröstkorgen 10 reps, 3 set, 60 sekunders vila. Alltid en sån härlig aktivering av coremusklerna!

Detta tog cirka 55 minuter i anspråk. Sedan gick jag direkt iväg för ett kort konditionspass på tjugo minuter. Körde först tio minuter rodd och sedan tio minuter stakmaskin. Orkade inte hålla någon jättehög fart, utan fokuserade bara på att försöka bli flåsig. När detta väl var klart var jag tämligen mör i kroppen. Skyndade mig att svepa min medhavda proteinshake för att inte dippa för mycket. Efter detta fredagspass kände jag mig väldigt redo för helg!

Skulle du kunna dela vad du gör för styrkeövningar på gymmet? skrev signaturen K. Och det är klart att jag kan göra det! Dock tränar jag ju många olika slags pass och övningar, och inser att mina exakta pass är av begränsat intresse för större delen av mina läsare. Men det här inlägget är till er som brukar fråga! Kom precis hem efter en timme på gymmet och då gjorde jag detta program. Som synes bra för bland annat bak och lår.

Måndagens styrkepass

Två-fyra uppvärmningsövningar. Vilka jag gör beror på vad jag har lust med. Idag blev det knäböj 10 x 3, sidogång med gummiband runt fötterna 20 steg x 3 och sedan några goodmornings med en träkäpp. Detta är oftast den värsta delen av träningen! Tråkigt, jobbig och redan här börjar psyket protestera. Men det får man inte lyssna så noga på.

För sedan startar den riktiga träningen. De tyngsta övningarna som involverar flest muskelgrupper kommer först. Jag avslutar alltid med ganska lätta och roliga övningar – för det är slutet av passet jag har kvar i kroppen när jag går därifrån. Och har jag en bra, lätt känsla så är inte motståndet lika stort inför nästa gång. Vanligtvis består en övning av flera repetitioner som delas upp i tre olika set. Och mellan varje set kommer vilan. Hur lång vila som behövs beror på hur ansträngande övningen är. Brukar ställa ett alarm som piper så att jag håller koll på pauserna.

1.Marklyft med skivstång. 6 reps x 3 set och 90 sek vila mellan varje set. Men vid just marklyft så börjar jag alltid med att göra några uppvärmande marklyft på lägre vikter. Säg att mina ”riktiga” marklyft ska vara på 80 kilo. Då gör jag först 50 kilo x 8 reps och sedan 65 kilo x 6 reps. Och först därefter är kroppen är ordentligt vaken och redo för de tyngsta vikterna. Och först då gör jag 6 reps x 3 set med 80 kilos vikter. Rygg, bål, ben, armar och rumpa tränas i denna övning.

2. Bulgarian split squats med skivstång. 10 repetitioner (5 med varje ben) x 3 set med 90 sekunders vila mellan varje set. Brukade hata denna övning, men nu gillar jag den! Riktigt bra för rumpa och lår.

3. Pull up/chins. 6 reps x 3 set med gummiband. 90 sekunders vila mellan varje set. Här klarar jag inte av att göra pull ups med min egen vikt (är för tung och för svag) så jag har ett gummiband fäst i stången. Sedan töjer jag ut det och ställer mig i det med ena foten (så här). Gummibandet hjälper mig att komma upp och göra en pull upp på ett korrekt sätt. Aktiverar framförallt mina latsmuskler och mina armar.

4.Push ups. Jag övar på att göra armhävningar på fötter istället för knä. Men det är lite för tungt att klara av att göra många med rätt teknik. Så jag fäster ett gummiband i ett tyngdlyftnings-rack (så här) och sedan placerar jag mig så att gummibandet hamnar precis under brösten, vid bröstbenet. Då hjälp bandet i bottenläget, så att jag tar mig upp därifrån. Mycket roligare än att tvingas göra armhävningar på knä. 8 x 3 och 60 sekunders vila. Bra för bröst, mage, triceps och axlar.

5.Militärpress med skivstång. 8 x 3 repetitioner med 60 sekunders vila. Bygger styrka i axlar, bröst och triceps.

6 & 7. Avslutar med att supersetta två magövningar. Att man supersettar innebär att man inte tar en paus efter varje set utan att man bara byter till en annan övning och först därefter vilar. De två övningarna som kombineras är liggande benlyft på bänk 12 reps och russian twists med viktplattta, 20 reps. Jag gör dessa i en följd och sedan vilar jag i 40 sekunder innan jag gör det två varv till. Bra för magen och höftböjarna!

Och sedan går jag hem. Stretchar aldrig efter träningen – styrketräning är ju ett enda stretchande och jag har blivit så mycket mer rörlig bara av att lyfta skrot! Det är förstås inget fel att stretcha om man vill det, men jag lägger hellre de minuterna på att hinna någon fler övning. Allt som allt tar detta pass med uppvärmning mellan 55-60 minuter att göra.

Det var riktigt skönt att komma hem igen efter tre veckor borta! Allting var så prunkande, grönt och vackert när jag svängde in på gården. Och jag känner mig så sugen på att vara hemma i mitt eget och bara sköta mig själv. Under den nästan fem timmar långa körningen hem tänkte jag mycket om vad jag vill ägna augusti åt. Och det som jag är allra mest sugen på är att låta månaden bli en chans till ett omtag med träningen och kosten. I sommarstugan där vi lever i storfamilj är det enkel mat som gäller – och smaker som alla barn gillar. Men nu längtar jag efter helt andra saker. Som koriander, fisksås, sesamolja och krispiga grönsaker. Så det ska jag proppa i mig! Augusti är ju för övrigt en underbar månad att äta bra. Lokalodlade primörer finns billigt och tillgängligt, på skogspromenaderna mumsar jag blåbär och till frukost blir det bär från trädgården och grönsaker från växthuset.

Jag tänker återta min smoothierutin också. Jag är så inspirerad av Krickelins alla knasiga frukost-smoothies hon blandar ihop på stories. Med allt ifrån selleri till surkål och annat knäppt som inte låter jättegott ihop – men som är det! Har börjat experimentera mer själv och insett att smoothie är så mycket mer än bär och yoghurt.

Jag har ju varit på resande fot i princip hela sommaren, så med träningen har det gått upp och ner. I stugan har jag med lätthet fått ihop femtontusen steg om dagen – däremot har jag inte tränat någonting. Men nu ska jag inte resa någonstans under hela augusti (i alla fall inte bli borta mer än en natt) så nu är jag sugen på att ta ett lite mer samlat grepp om träningen. Försöka få till 4-5 fem pass i veckan med både styrka och kondition. Känner mig helt pirrig och glad när jag tänker på det! Och det är väl det fina med att bryta upp sina rutiner under en period. Att man känner pepp på att börja om med dem, när man märker hur bra de gör ens vardag.

Jag handlade hem en massa bra saker idag (bland annat kvarg, bananer, jordnötssmör, nötter och fröer) att addera till mina måltider. Och nu ska jag strax byta till träningskläder och ta ett pass på gymmet. Trots att det är mensens första dag och jag känner mig svag och lite trött tror jag att det är helt rätt sak att ägna denna första augustilördag åt. Det får bli ett lätt och skonsamt pass, det viktigaste är bara att återta rutinen.

Senaste två gångerna som jag har varit på väg till gymmet så har ALLT krånglat! Båda gångerna har jag letat grejer i närmare fyrtio minuter innan jag har kommit iväg. Och senaste gången var gymblippen dessutom försvunnen. Jag letade först i hela huset, sedan på gårdsplanen och slutligen körde jag till badplatsen och letade där. Jag var så arg att jag ville grina, när den plötsligt visade sig ligga under mitt kameralock på vedspisen.

Jag åkte och tränade med raseriet pumpande i tinningarna, men kände mig samtidigt stolt över mig själv. Hade det här hänt för bara två år sedan så hade jag absolut inte åkt och tränat efteråt. Det fick inte existera något motstånd för att träningen skulle bli av! Det räckte med att jag inte hittade rätt sport-bh för att jag skulle ha en legitim ursäkt att stanna hemma. Att behöva packa gymväskan samma dag kunde bli ett för stort steg för mig. Men nu trotsar jag hinder så krångliga, onödiga och dumma att det känns som att universum konspirerar för att jag ska stanna hemma.

Andra saker som är annorlunda? Förut hade jag inte tyckt att jag behövde åka till gymmet efter att ha arbetat tungt i trädgården i fyra timmar. Och jag hade absolut inte tagit cykeln dit om jag ändå åkte. Men nu gjorde jag det! Träningen gör att jag kan trädgårdsarbeta längre och smidigare. Trädgårdsarbetet ersätter dock inte behovet av kontrollerad styrketräning. Och cyklingen dit är en skön uppvärmning för kroppen.

Det handlar ju om att hitta rutiner som gör att träning blir en självklarhet på samma nivå som att borsta tänderna. Jag vet att det är en klyschig jämförelse – men den är högst relevant. Det är svintrist att borsta tänderna. Men om jag inte hittar igen tandborsten på morgonen så ger jag ju inte bara upp på en gång. Jag är beredd att leta och springa runt hemma rätt länge för att hitta igen den och kunna utföra en rutin som jag egentligen tycker är trist och jobbig.

En annan viktig insikt är också vad jag egentligen försöker uppnå med träningen. Anledningen till att jag så gärna ville kunna åka och träna fast allting krånglade var ju INTE att jag var sugen på att lyfta skrot. Det enda jag var sugen på var känslan efteråt. Av lugn och stillhet inuti. Förnöjsamhet och glädje i att jag tar hand om mig själv. Precis som att borsta tänderna är inte ett stort nöje medan jag håller på. Det fräscha och friska resultatet efteråt är vad jag vill uppnå.

Tre gånger har jag tränat denna vecka och tre gånger har det känts motigt, tråkigt, tungt och hopplöst jobbigt. Det kommer inte gå, jag är för trött, det är första dagen på mensen, jag har sovit för dåligt, jag har gjort mig illa på magen och har ett stort blåmärke som gör ont... Tre gånger har jag inte velat men gjort det ändå. Och efteråt har det i alla fall inte känts sämre.

Då och då när jag ska tränar brottas jag med oerhört starka känslor av att det inte kommer att gå. Men när jag tänker på alla gånger jag tränat de fyra senaste åren och haft den känslan, men tränat ändå. Ja då är det bara en enda gång som jag ångrat mig efteråt. En enda gång som jag verkligen inte borde ha tränat. För jag kände mig berusad av trötthet och lyckades inte koppla på rätt muskler. I ett marklyft sträckte jag ryggen så att jag fick avbryta alltihop. Det var inte kul förstås, men det har bara hänt en gång. Och hur många gånger senaste åren har jag känt det här typen av motstånd? Kanske åttio gånger? Tänk att jag hade kunnat gå miste om dessa pass om jag lyssnat på min inre skeptiker allt för noga!

Man kan alltid provträna lite. Är man verkligen för dålig brukar det märkas en bit in i träningen och då är det bara att bryta. Annars kommer man istället igång. Får upp farten, glömmer av sitt motstånd och märker att det faktiskt går riktigt bra.

Det här en bra påminnelse för mig på många områden i livet. Känner nämligen ofta ett stort motstånd mot saker som jag vet skulle göra mig gott. Som att bjuda hem kompisar på middag, ringa en släkting jag inte pratat med på länge, ta ett sjöbad en mulen seg sommardag eller gå en kvällspromenad med hunden. Sånt som kräver en ansträngning just nu men som egentligen bara är bra!

Ett ledord jag haft med mig ett tag, det är värdighet. Längtan efter ett värdigare liv! Det är ju så underbart, vackert och absolut ovärdigt att ha småbarn. Torka upp kiss med strumpan och hitta ett äppelskrutt inpillat bakom elementet. Ligga i en säng med mjölkfläckiga lakan och fastna i intorkad ketchup. Livet med små barn är ofta ovärdigt och det är helt i sin ordning. Men med barnens stigande ålder kommer en ökad längtan efter värdighet. En värdighet jag inte heller hade innan jag fick barn. För då var jag ju själv som ett barn! Sov halva dagen, hade obefintliga städrutiner och ingen koll på mina räkningar.

Varför söker jag värdighet då? Jo, jag tror att strävan efter värdigheten är ett sätt att respektera mig själv och sätta gränser. En metod för att hålla mig frisk. Här är ett scenario:

Gamla Clara: –Jag har tio minuter till godo innan ett möte. Vad bra! Då kan jag passa på att göra ett ärende emellan. Men ärendet tar mer tid än jag trott och jag tvingas sedan rusa in till mötet i sista minuten. Med svett mellan brösten och håret i oreda, samtidigt som jag hasplar ur mig ursäkter om varför jag är sen. Jag kommer till mötet helt ovärdig.

Nya Clara: Jag har tio minuter till godo innan ett möte och då strosar jag dit i mitt eget tempo. Skrider in som en lucia och sätter mig i det svala väntrummet. Scrollar lite i telefonen eller andas och tänker igenom vad som ska ske på mötet. Och när det väl sätter igång är jag inte svettig utan samlad – och behöver inte börja med att ursäkta min sena ankomst. Så värdigt!

För mig handlar värdighet helt enkelt om att ha tid att göra viktiga saker lite mer ordentligt. Att sträva efter värdighet kanske kan låta som att addera ytterligare en stress till livet. Men det är bara om man gör det för andras skull, som ett krav utifrån. Den värdighet jag letar efter är driven av en längtan inifrån. Efter att ge mig själv lite bättre förutsättningar. Det kan handla om väldigt små saker som att ta en timme och sy igen hålen i alla strumpbyxor, så att jag inte varje morgon börjar med att behöva pröva fyra par för att hitta ett helt. Att steama alla klänningar innan jag hänger in dem i garderoben, så att de är okej direkt jag tar fram dem. Att hålla efter tvätten så att jag inte behöver gå i bikinitrosor för att de vanliga är slut. Att ha en pärm till mina körnoter så att de inte alltid är helt skrövliga och smutsiga efter att ha hamnat på golvet i baksätet där en unge satt sitt fotavtryck på dem.

Jag får allt svårare att följa och läsa om yrväder vars liv är på ända och som skrattar sig igenom kaoset. För mig är det nämligen lite too close to home. Jag har haft det på det viset så mycket i mitt liv, men sanningen är att jag tycker att jag förtjänar bättre. Jag tycker inte längre att det är så roligt att stå i behå när middagsgästerna kommer, eller att alltid behöva åka tillbaka med barnens extrakläder för att jag inte kom ihåg dem på morgonen.

Men det handlar samtidigt inte om ett perfekt liv i någon annans ögon. För pedanter och ordningsamma typer kommer jag säkert alltid att framstå som en slarvmaja i jämförelse. Men det här handlar ju om mitt förhållande till mig själv och vilka förutsättningar jag ger mig. Värdighet. Det är något väldigt vacker med det ordet!

Var så glad efter att jag tränat imorse! Kände mig först lite rädd för rörelse efter incidenten – men jag fick ju faktiskt rådet att fortsätta leva precis som vanligt. Troligtvis berodde smärtan på kramp i bröstmuskeln, utlöst av att jag tränat tungt dagen innan. Och det är ju inte farligt alls utan bara väldigt obehagligt, eftersom symptomen påminner om en hjärtattack.

Jag kämpar på med mitt fredagsprogram. 60 minuter styrka efterföljt av 20 minuter roddmaskin i intervaller. Sjöblöt av svett efteråt. Minns hur jag hatade hip thrusts i början när jag tränade. De var så vansinnigt tunga och då gjorde jag dem ändå helt UTAN vikter men klarade knappt av dem ändå. Det var som att kroppens signaler inte kopplade – jag fick inte till en samordnad rörelse. Men nu gör jag hip thrusts med 80 kilos vikter. 80 kilo x 8 reps x 3 set = 1920 kilo som jag hip thrustat bara idag. Det borde Clara hösten 2020 fått reda på! Så stolt över progressionen. Det har inte gått snabbt och det har inte varit spikrakt. Men hela tiden har det fortsatt framåt. Jag har inte gett upp på mig själv!

Igår var en hemsk dag, fast den skulle bli så bra. Stod och sminkade mig och pratade i telefon med Anna, glad för att jag strax skulle ha ett zoom-möte med mitt förlag om den nya boken. Plötsligt hugger det till i bröstet och trycker över hjärtat så att jag inte får någon luft. Sedan domnar vänsterarmen av och smärtan strålar upp mot halsen, ner mot ryggen och skulderbladet och hela tiden kring hjärtat. Jag lägger mig på sängen och börjar gråta för att jag inte får luft. Anna säger åt mig att ringa 112 men det är som att jag inte kan tänka klart utan drabbas av panik. Samtidigt ringer Erica till mig så då trycker jag bort Anna och svarar Erica. Och det märks att hon numera är utbildad larmoperatör för Erica bara

-CLARA LIDSTRÖM, LÄGG PÅ TELEFONEN OCH RING TILL 112. LÄGG PÅ OCH RING TILL 112. ALLTING KOMMER ATT GÅ BRA. MEN RING 112.

med sin strängaste röst. Så då gör jag det. Och det går inte att beskriva hur långt inne det sitter att ringa till 112. Även när man tror att man har en hjärtinfarkt och knappt får luft. Och sedan gråt och svårt att prata medan den vänliga, lugna larmoperatören skickade hit en ambulans och Anna ringde hem Jakob från jobbet.

I huvudet åker det runt, allting jag läst om kvinnor som får hjärtinfarkt. De har andra symptom än män, missas ofta av vården och söker hjälp för sent. Och hela tiden misstron mot mig själv – jag är ju så ung, vältränad och ostressad! Det kan väl inte vara en hjärtinfarkt? Varför håller jag på och gör en stor grej av det här? Skärp dig, tönt!

Så kommer ambulanspersonalen med sina mjuka händer och lugna röster och utför sina kontroller. Ingenting märks på testerna, men eftersom man är noga med att kolla upp bröstsmärtor första gången de uppstår, så vill de ta med mig till akuten för vidare observation. Så jag rullas in i ambulansen och spenderar resten av dagen på akuten. Så omhändertagen. Så mycket vänlighet och omsorg. De sticker, klämmer och frågar och jag gråter tills tårarna tar slut och då blir jag istället skamsen över att ha tagit upp så mycket tid. Tänk om det bara var falskt alarm?

Då säger en av sjuksköterskorna till mig

-Men du förstår väl att vi bara blir överlyckliga om det visar sig att du är fullt frisk? Du gjorde helt rätt som ringde och det är mycket värre för oss när någon går med långvariga bröstsmärtor innan de ringer – för då kan det vara för sent och då är det svårt att göra något!

Och då gråter jag igen och sedan blir jag utskriven, med perfekta värden. Ingen kan förklara vad som hänt men om det uppstår igen ska jag göra precis samma sak. Och pappa skjutsar hem mig till byn och jag äter middag med familjen och somnar som en sten till kvällen. Så väldigt tacksam över vården, som jag med glädje betalar mina skattepengar till. Tacksamheten över alla jag fick träffa som tog mig på allvar, när jag inte ens gjorde det själv. Och så en påminnelse till alla andra om att inte vara så rädd för att söka hjälp att man istället blir dumdristig. Samt att läsa på vad som gäller för hjärtinfarkt hos kvinnor. Så att man inte missar symptomen.

-Tur jag var nyduschad och tog min snygga bh imorse, skickade jag till mina kompisar från akutrummet, uppkopplad mot EKGn

–Ja, förstååår du vilket skick du hade kunnat åka in i?! svarade Elina, som vet hur jag brukar se ut.

–Din kreativa hjärna kommunicerade till kroppen att ej drabbas av sjukdom när du har menstrosor, svarade Malin medan Erica ringde upp för att försäkra sig om att jag verkligen hade matchande spetstrosor också och inte gjort bort mig totalt?

Tur man har vänner som får en att skratta och som förstår sig på det väsentliga i livet!

Jag har ju haft ett pågående projekt i flera år som jag kallat för Projekt bli fullvuxen. Det började för att jag tröttnade på mig själv och att jag ständigt upprepade samma dysfunktionella beteende men förväntade mig ett nytt resultat. Jag upplevde också att jag hade en självbild som inte stämde med verkligheten. Jag höll alltså på och bullshitade mig själv! Så Projekt bli fullvuxen har handlat om att vräka upp mattan och kolla på allt jag sopat in därunder. Om att försöka se på mig själv med ärlig blick. Ärlighet och självinsikt är nämligen första stegen i ett förändrat beteende.

Hur tog sig då detta bullshittande i uttryck? Ja, jag kan ge ett ganska konkret exempel. Jag har alltid varit en tidsoptimist. Kom jämt sent men tyckte samtidigt att jag hade goda ursäkter för mitt beteende. Jag var ju på väg hemifrån i tid – men när jag kom ut upptäckte jag att bilen var översnöad och det försenade mig med tio minuter…jag kom iväg i tid men då hamnade jag bakom en plogbil och fick krypköra i tio minuter…jag kom fram i tid men då fanns det ingen parkering där jag planerat att stå…

Allt det här är ju förklaringar till varför jag blev sen. Men det är inte ursäkter. För det är ju inte så att den som är i tid aldrig råkar ut för missöden. Även personer som är i tid kommer ut till en översnöad bil, får krypköra bakom en plogbil och leta parkeringsplatser. Skillnaden är att den som är i tid inte är tidsoptimist. Den har istället kostat på sig lite marginaler, så att det finns strul-mån.

Men istället för att göra som jag brukade när jag var sen och tänka: jag ska verkligen bättra mig, åka hemifrån tidigare och sluta komma sent började jag tänka: jag är hopplös. Jag kommer alltid att komma sent. Jag kommer aldrig förändra mig och därför måste jag göra på ett nytt sätt.

Det nya sättet blev att fortsätta försöka göra en realistisk tidsplan för jobb, resor och arbetstider. Men sedan direkt lägga ett 20-procentigt tidspåslag på alla moment. Inte tro att jag skulle lyckas göra en realistisk tidsplan – för det gjorde jag ju aldrig! Utan istället förutsätta att jag skulle räkna fel och därför behövde hjälpa mig själv med marginalerna.

Det låter kanske inte som en enorm skillnad – men det ÄR det. För medan jag i det första exemplet skulle försöka ändra min personlighet i grunden, kunde jag i det andra exemplet acceptera min personlighet och försöka förändra förutsättningarna runtomkring.

Ett annat exempel på självbedrägeri? När vi flyttade till landet försökte vi räkna på hur mycket bil vi körde. Och eftersom det kördes mycket mer bil än vi önskat och tänkt sa vi till varandra: Ja, men den här månaden är ju ett undantag. Den här månaden är det ju för att x hände och det kommer inte hända varje månad. Men sedan kom en ny månad som såg likadan ut. Och plötsligt tittade jag och Jakob på varandra och bara: Varför funderar vi på hur mycket bil vi ska köra i en parallell verklighet? Det här ÄR ju vår verklighet? Vi sitter ju med facit!

Och så här är människor. Man har ofta en alternativ verklighet där man tränar bra, äter nyttigt, gör sitt jobb i tid och är snäll med sig själv. Och så bortförklarar man den RIKTIGA verkligheten med att det bara är tillfälligt, att det bara är på grund av omständigheterna och att man egentligen inte är sådan. Men du är ju det du gör just nu. Inte det du gör i en parallell fantasivärld. Och om du ska bli hjälpt just nu, så måste du ju acceptera och hjälpa den du är just nu!

Det här är en bitter medicin att svälja. Men Projekt bli fullvuxen handlar för mig om att svälja den dagligen. Sluta bullshitta mig själv.

Min grundinställning till mig själv och till andra har också ändrats. Nu går jag in med vetskapen om att människor aldrig ändrar sig. För det är nästan alltid sant! Hur vet jag det? Jo därför att jag själv jobbat hårt med att få till nya träningsvanor, nya sovvanor, nya sömnrutiner. Jag har gått i terapi för att hantera ångest, jag har läst så mycket och pratat med kloka personer. Och det lilla jag lyckats ändra på i mitt liv har krävt enormt med arbete. Och ändå har jag inte förändrats i grunden. Det jag istället lyckats ändra är hur min personlighet samspelar med omgivningen och de följder det får för mig. Och det räcker! Faktum är att det nog är det bästa sättet.

Och när det nu är så svårt att ändra på sig själv – hur ska det då gå att förändra andra? Partners, släktingar, kollegor och vänner? Nä det är lönlöst! Ska någon förändring ske måste personen både vilja och våga betrakta sig själv ärligt – och sedan arbeta aktivt. Och det man kan göra under tiden är att hantera den faktiska personligheten – inte den person man önskar att den var.

Bästa sättet att förutse framtiden är titta på historien. Om inget görs annorlunda så kommer det inte heller bli särskilt annorlunda.

Visst har du drabbats av utmattningssyndrom? Hur orkar du göra så mycket på en dag? Jag har ingen diagnos men jag orkar max en sak per dag (typ, det har blivit lite bättre nu men det är bara för att min snart 4-månaders sover så bra). Jag gör mycket mer nu när jag har fått barn än jag gjort innan. Men ändå är det i regel typ städa jag orkar på en dag. Eller åka in till stan. Eller åka pä middag. Inte alla tre. Så undrar bara hur du gör det? Hade gärna orkat mer

Skrev bloggläsaren Malin till mig. Den här frågan får jag ganska ofta. Så jag tänkte försöka besvara den i ett eget inlägg.

Men låt mig först påminna om att det är en enorm skillnad på barn och barn. Dels är barn olika arbetsamma att ta hand om. Dessutom är föräldraskap olika betungande beroende på vilket stöd man har omkring sig, hur man själv mår och vilken arbetsbelastning man har i övrigt. Dessutom är olika åldrar olika arbetsamma. Jag har barn mellan 5-13 och tycker att det är en dröm! Hinner och orkar så otroligt mycket mer nu än för bara två år sedan.

Och visst har jag varit utmattad. Kraschen kom 2015 och det tog sju år att bli helt frisk. Så nu har jag alltså känt mig fullt frisk sedan 2022. Obs, fullt frisk – men inte som förut. Det är en viktig skillnad och jag återkommer till det.

Vi människor är så snabba med att jämföra vår egen energinivå med andras. Även vårt livstempo. Men det är något högst individuellt och ganska medfött tror jag. Jag kommer till exempel från en familj av snabbisar. Både mamma och pappa var otroligt raska med allting. Min syster likaså. Och det snabba är genomgående i mitt liv. Jag går snabbt, tänker snabbt, pratar snabbt. (jag får också mycket kritik för att jag pratar för snabbt). Jag skriver snabbt och formar åsikter snabbt. Och det är därför jag kan ha en åsikt om nästan allting! Och om jag provar kläder vet jag oftast inom loppet av 30 sekunder om jag ska ha det eller ej. Ja, jag är snabb på nästan allt förutom huvudräkning!

Det finns en massa fördelar med att vara snabb (det går snabbt!). Men det finns också nackdelar. Jag har gjort många misstag när det gått för snabbt. Ibland blir det ogenomtänkt och ibland blir det tokigt. Men mest av allt är jag glad över mitt inre tempo. Kan nämligen inte göra så mycket åt saken. Tror på acceptans istället för självförakt oavsett vad man har för utgångspunkt.

Jag känner mig sällan särskilt snabb däremot. För jag jämför ju med innan jag blev utmattad. Och då kunde jag pressa mig mycket längre och få mer gjort på ingen tid alls. Men sedan dippade jag och var låg i flera dagar. Så frågan är om jag på totalen fick mer gjort då än nu? Tror faktiskt inte det. Med det sagt så tror jag vi är många som vill hinna och orka mer, bara för att få ut mer av livet! Så jag har funderat på vilka saker som gör att jag orkar. Här kommer en lista

Dagvila – jag älskar att lägga mig och läsa en stund mitt på dagen, eller slumra tio minuter på kökssoffan. Jag har lätt för att slappa av och komma ner i varv och det gör att jag också orkar mer efteråt. Vilan blir en omstart.

Träning – det kan verkligen vara som doping! Träning tar tid men ger också mycket tid tillbaka. Märker enorm skillnad på min ork när jag tränar regelbundet. Det ger mig dessutom energi till helt orelaterade saker som att använda tandtråd och städa bakom spisen.

Nattsömn – nu när alla barn sover bra på nätterna och jag bara ibland blir störd, så märker jag hur enormt det påverkar mitt mående. Tror man kan glömma bort det när man är småbarnsförälder och blir hemmablind inför sin situation.

Bra musik eller något roligt att lyssna på – då driver jag upp tempot på tråkiga sysslor. Som att städa och vika tvätt.

Good enough – jag försöker hålla en lagom hög nivå på saker och ting. Lagom städat, lagom bra mat, lagom med ogräs i trädgården. Om jag skulle vara för noga med allting så skulle jag inte få något gjort. Noggranna personer kanske får ett fint slutresultat – men hinner mindre. Och det ena är inte bättre än det andra. Det är bara olika!

Ett stillasittande jobb – det här är faktiskt en väldigt viktig aspekt. Jag har ett ensamt jobb där jag mest sitter stilla. Så på min fritid har jag ingenting emot att träffa folk, vara aktiv och röra på mig. Har man tvärtom en social arbetsplats där man arbetar fysiskt så förstår jag verkligen om man på fritiden vill ta det lugnt.

Och sedan ett sista viktigt kom ihåg. Det är så lätt att se vad alla hinner med och orkar – och missa att tänka på vad de valt bort. Och det ger en totalt missvisande bild av verkligheten. INGEN har obegränsad ork och energi och det är heller inte något att sträva efter. Tror i grund och botten att människan är en ganska trött varelse.

Tack för all pepp i förra inlägget – det känns lite bättre idag. Oftast tycker jag att det hjälper mycket bara att sätta ord på känslorna för att sedan kunna ta ett omtag. När man erkänner högt är det lättare att förstå sig själv och vad som behövs göras.

Satt och skrev i stan igår hela dagen och när det blev dags för träningen var jag så sömnig. Kom lite tidigt, lutade mig tillbaka i den parkerade bilen och slumrade i tio minuter. Sådär som man drömmer om att få göra när klockan närmar sig fyra på eftermiddagen och huvudet är tungt. Sedan gick jag in, deklarerade för min PT att jag var jättejättejättetrött idag och inte hade någon aning om hur någonting skulle gå för mig och att allting kändes jobbigt.

-Det är helt okej. Det viktigaste är att dyka upp. Det kan i alla fall inte bli sämre av träningen. Peppade hon mig. Och jag satte igång. Och konstigt nog svarade kroppen fast jag inte tränat detta pass på flera veckor. Höjde till och med vikterna vid vissa övningar. Nu tar jag 24 kilo i enarms hanterodd och stoltheten vet inga gränser. Minns väldigt väl när jag lyckades ta 16 kilo första gången och hur märkvärdig jag kände mig då. Men progression pågår. Och det viktiga är att fortsätta. Fortsätta ro genom trista, tunga perioder. Precis som med skrivandet är det med träningen. Framgången på området handlar inte om att vara bäst från början utan om att fortsätta dyka upp och göra jobbet.

Idag ska jag skriva på nästa bokkapitel och varva det med att fota lite olika recept till ett annat jobb. Det blir nog en fin dag! Trots att det snöar här i Västerbotten och är grått som i en dammråtta.

2021 kom WHO med nya rekommendationer för rörelse och stillasittande, baserat på den senaste samlade forskningen och evidensen. Riktlinjer som också Folkhälsomyndigheten förespråkar. 2021 var jag ett år in i min hälsoresa och tyckte mig vara på god väg. Då läste Jakob råden högt för mig och jag minns att jag typ blev både kränkt och förbannad (på honom stackarn!). För det han berättade var ju helt orimligt. VEM hade ens möjlighet att leva upp till dessa råd?!

Känner du till dem?

WHOs rekommendationer för vuxna

18–64 år

Regelbunden fysisk aktivitet

Alla vuxna bör vara fysiskt aktiva under veckan, både vardagar och helger.

Minska stillasittande

Vuxna bör begränsa den tid som de tillbringar med att sitta stilla. Långa perioder av stillasittande bör brytas av och ersättas med någon form av fysisk aktivitet.

Pulshöjande fysisk aktivitet i minst 150 – 300 minuter per vecka

Vuxna bör varje vecka vara fysiskt aktiva på måttlig intensitet i minst 150–300 minuter eller minst 75–150 minuter av fysisk aktivitet på hög intensitet, eller en likvärdig kombination av måttlig och hög intensitet. Fysisk aktivitet på måttlig intensitet ger en ökad puls och andning, medan hög intensitet ger en markant ökning av puls och andning.

Mer fysisk aktivitet

Ytterligare hälsoeffekter kan uppnås med ökad mängd fysisk aktivitet. Per vecka gäller det alltså än 300 minuter på måttlig intensitet, eller mer än 150 minuter av fysisk aktivitet på hög intensitet, eller en likvärdig kombination av måttlig- och högintensiv aktivitet i veckan.

Ökad mängd fysisk aktivitet på måttlig och hög intensitet minskar även de negativa hälsoeffekterna av långvarigt stillasittande.

Muskelstärkande fysisk aktivitet minst två dagar i veckan

Vuxna bör också ägna sig åt muskelstärkande aktiviteter på måttlig eller hög intensitet under minst två dagar i veckan. Aktiviteterna bör involvera kroppens alla större muskelgrupper.

2021 kändes detta alltså som ett hån mot mig personligen. Jag kämpade så hårt men var ändå inte i närheten av att leva upp till rekommendationerna. Men tre år senare så är det här ungefär hur jag tränar i min vardag. Två styrkepass i veckan av kroppens alla större muskelgrupper. Pulshöjande aktiviteter på måttlig eller hög intensitet i mellan 150 – 300 minuter i veckan. Ibland mer fokus på raska promenader, ibland på cykling, löpning eller längdskidor. Inga konstigheter och faktiskt inte jättesvårt att klara av när jag väl är inne i rutinen. På min pulsklocka ser jag att jag når upp till målet nästan varje vecka.

Jag får ibland höra här på bloggen att jag överdriver med träningen, att det är osunt och att jag hetsar och håller på. Då tänker jag på att jag ändå bara är en glad motionär. Jag tränar inte på någon särskilt hög nivå. Jag är liksom ingen superfit träningsinfluencer eller elitidrottare som optimerar sin hälsa i varje beståndsdel. Och ÄNDÅ betraktas det jag gör av vissa som både provocerande och osunt. Det tycker jag visar på hur långt avståndet är mellan hur vi lever idag – och hur vi borde leva för hälsans skull. Och när jag påtalar det här med WHOs rekommendationer så märker jag att det är ny och främmande information för många. Man känner helt enkelt inte till det och blir lika förnärmad som jag blev en gång i tiden.

Min önskan med att skriva om träningen är alltså inte att malla mig utan att ingjuta lite hopp i alla som står inför samma utmaning som jag själv gjorde för fyra år sedan. När jag började styrketräna och inte kunde göra utfallssteg utan att använda en käpp som stöd – och blev helt slut av att göra knäböj med enbart kroppen som vikt. Det går att förändra och det är aldrig för sent att börja!

På Folkhälsomyndigheten kan du också läsa råden om rörelse och motion för barn och unga, gravida och äldre över 65.

Hittade dessa bilder när jag letade något helt annat. Sommaren 2016. Ser vackert ut men jag mår så dåligt. Mitt i en utmattning, på väg in i en depression. Otillräcklig på precis varje plan i livet. Tyckte inte att jag fick någon som helst ordning på jobbet, med inboxen, i hemmet, med kosten eller träningen. Helt enkelt överväldigad av livets alla krav. I backspegeln kan jag se att det förutom utmattningen också var småbarnsåren. De tuffaste!

Låg i badkaret igår och läste medan Jakob la barnen. Gjorde en uppgift från Livstilsverktyget, som jag använder mig av flera gånger i veckan. Skulle utvärdera vilka vardagsrutiner som fyller på mitt innersta och är djupt meningsfulla för mig. Listan blev lång. Mina promenader med Elina som både ger något till hälsan och till själen. Mina träningspass, att läsa böcker, mina utdragna kvällsbad och att laga god mat.

Skillnaden på dessa åtta år är helt enorm. Hur mycket tid jag lägger på att fylla på mig själv. Och hur jag designat min fysiska omgivning för att hjälpa mig med det som jag själv har svårt för. Jag funderar på om jag hade kunnat klara småbarnsåren med hälsan i behåll om jag hade haft dessa rutiner på plats då? Sannolikt – men många av dem hade förmodligen varit svåra att få till.

När jag hade småbarn och alla pratade om att det skulle bli bättre med tiden så förstod jag inte riktigt hur det skulle gå till eller hur jag skulle orka ända dit. Men nu plötsligt befinner jag mig på andra sidan och kan säga samma sak till den som själv är där: det kommer bättre och lättare dagar!

För länge sedan när jag brukade gå på vattengympa, kunde instruktören säga saker som:

-Nu är det dags för att träna armarna. Och om det blir för tungt så arbetar ni enbart med benen istället och låter armarna vila

Det provocerade mig redan då, för min uppfattning av oss i bassängen var inte att vi var övertränande galningar som skulle lugnas ner. Nej vi hade ju behövt höra:

–Nu blir det armövningar och det kommer suga ordentligt i musklerna och vara jobbigt. Men då vill jag att ni ska ta i hårdare! Ni klarar det! Ni får snart vila! Det är inte farligt när träningen känns – det är det som ÄR träning.

Det här är ingen diss just mot vattengympa – bara ett minne av en knäpp situation. För om jag går och tränar vill jag inte uppmuntras att ta det lugnt. Jag behöver ju pepp att anstränga mig! Vi människor är lata och bekväma av vår natur, och dessutom inställda på energibesparing. Smart om man är jägare och samlare. Dumt i dagen samhälle.

Jag tycker mig dock märka den här inställningen lite överallt, i takt med att jag tränat flitigt de senaste fyra åren. Den här otroliga brådskan att tycka att andra tränar för mycket och för hårt. Jag har diskuterat det med tränande vänner som upplever samma sak. När de pratar om att de ska ut så finns det alltid personer i närheten som säger:

–Neeej men inte ska du väl springa nu?

–Va, men ska du ut och åka så långt på skidor verkligen?

-Gör inte för mycket nu så du tröttar ut dig!

Skeptikerna menar säkert väl, men det blir helt fel. För vi behöver höra helt andra saker:

-Klart du orkar åka så långt!

-Var härligt att du tar tid för träningen och hälsan!

-Så klokt att träna – jag tror du kommer få energi av det!

Min inre röst försöker oftast slippa undan så det behöver jag inte hjälp med från någon annan. Jag behöver vänlig, bestämd uppmuntran. Och det skulle jag säga att de flesta människor behöver kring just träning – eftersom nästan ingen rör på sig tillräckligt. Sedan finns det absolut personer som övertränar, hetsar och stressar kring sin hälsa. Men jag är inte säker på att den typen av kommentarer kommer att nå fram till dem. Där behövs helt andra typer av samtal.

Jag vet inte varför vissa personer har den här omedelbara skepsisen till andras träning? Men kanske handlar det om något slags gruppdynamik? Så länge ingen tränar är ens eget stillasittande ingen fara. Men om någon börjar göra förändringar – då blir ens egen position plötsligt obekväm. Jag minns att jag surt brukade muttra till min syster om hur hurtiga alla är i byn, som är ute och joggar med sina jävla barnvagnar. Men idag blir jag bara peppad av att se det. Tänk att vilja jogga så gärna att man gör det med barnvagn, bara för att det ska bli av. Så inspirerande!

Jag skrev ett inlägg den här veckan, om att jag tagit mig ut och tränat trots stort inre motstånd. Att jag lyckats överkomma min självdestruktivitet som säger att en dålig dag inte får räddas upp utan ska göras ännu sämre. Det blev en intressant tråd med tankar kring vila kontra träning och prestation. Läsaren Anna formulerade så bra det jag själv försökte få fram men nog inte lyckades med:

”Jag tycker personligen att det fungerar skitdåligt att vara snäll mot mig själv genom att strunta i saker som är lite jobbiga. Bara för att något känns svårt och jobbigt så betyder det ju inte att det är fel! Visst, det ger en TILLFÄLLIG lättnad (nästan en kick rentav) att skippa träningen, kolla på tv istället för att läsa igenom anteckningarna inför morgondagens föreläsning, beställa hämtmat etc – men i längden blir det självdestruktivt att fastna i en loop där bara snabba belöningar känns kul. Kanske inte i stunden, men över tid sker en försämring av både kroppen och psyket.

Att inte svika löften man ger sig själv tror jag är bra för det inre drivet, den där känslan av att vara kapabel och stadig. Det ger mig en kick att känna att jag visst klarar av svåra saker. Om jag hela tiden “tillåter” mig själv att inte prestera blir det ju ingen meningsfull strävan mot någonting längre fram, en belöning jag ska få för det jobb jag har gjort. Belöningen kan vara allt från en kropp som står emot infektioner till ett examensbevis. Om jag bara skulle lyssna på de människor omkring mig som säger “äsch, var lite snäll mot dig själv och lägg dig i soffan med en påse godis!” bidrar det bara till självsabotage.”

Den här veckan har det varit tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Jag har haft så många utmaningar. Med mitt eget psyke, på jobbplanet, med att jonglera alla saker som ansamlats just denna vecka. Och inte minst molande oro för en sjuk närstående. Men nu när jag går in i fredagen känner jag mig så glad och stolt över mig själv. Hur jag lyckades vända skutan!

Tog bland annat ett jättejobbigt samtal jag gruvat mig över. Men förberedde mig och planerade vad jag skulle säga och var lågaffektiv i bemötandet. Och det gick så bra!

Jag har också tränat fem pass. Två tunga styrkepass, ett intervallpass i roddmaskin. Och två skidturer. Men det var nära att det sista inte blev av. För igår när jag läst för barnen på kvällen visade stegräknaren på ynka 2000 steg. Jag hade haft en dag full av motgångar på jobbet och kände mig sur, stressad och ganska ledsen. Så jag tänkte: jag skiter i träningen och mina steg idag och går och lägger mig och ser på film istället. Den här dagen är ändå helt bortkastad!

Men så tänkte jag lite till. På att träningen inte främst handlar om hur roligt det är att träna utan om hur bra det känns efteråt. Och att inte låta det självdestruktiva vinna utan istället stanna upp för att ge mig tid att fatta ett klokare beslut. Så att jag får må bättre på sikt.

Jag bytte om till träningskläder, snörade på mig pjäxorna och en kvart senare var jag i skidspåret.

-Du behöver bara köra ett varv! hojtade jag uppmuntrande till mig själv.

Men så fort jag börjat åka rann ilska och irritation av mig. Glädjen återvände till kroppen och det slutade med fyrtiofem minuters skidåkning. Var som hen helt annan människa när jag kom in igen och klockan bara var nio på kvällen. Så jag gjorde en smoothie, spolade upp ett bad och gjorde en hårinpackning. Strök mig själv på kinden och sa högt till mig sälv

-Nu har du varit snäll. Nu bryter du dåliga, självdestruktiva vanor.

Ett skifte i mitt tänkande som kommit senaste åren – det är att min kropp hela tiden kommunicerar med mig och väntar på att bli hörd! Den försöker berätta för mig vad den behöver och mitt jobb är att lyssna och tolka. För när jag inte lyssnar på de initiala små varningarna så blir de högre och högre. Som ett barn som försöker få sin förälders uppmärksamhet.

Jag förstod det här med kroppen efter min utmattning, när Erica och jag skrev Hjälp, jag är utmattad. För då intervjuade jag experter och pratade med andra drabbade vars kroppar tydligt larmat kring deras stressnivåer. Huvudvärk, tryck över bröstet, smärta i leder. Sömnlöshet eller djup sömn som ändå inte gav återhämtning. Rastlöshet, utslag och krypningar. Kroppen hade larmat och signalerat men istället för att lyssna tog man en alvedon och jobbade vidare. Till slut stängde kroppen ner helt, som ett sista desperat försök. Plötsligt gick det inte att komma ur sängen.

Jag började förstå det här med kroppens kommunikation efter utmattningen. Men det var först efter att jag börjat träna regelbundet som det blev helt verkligt för mig. För nu lever jag i hela min kropp på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag tar den i bruk och bekantar mig med den när jag utmanar mig själv fysiskt. Jag känner hur motion ger lugn både till kropp och själ. Jag är medveten om hur mina fötter känns efter att ha gått långt och hur det stramar i bröstryggen av träningsvärk. Men också hur det värker när jag inte tränat på länge. Hur det känns som cement mellan skulderbladen och hur fogarna genast smärtar. Jag upptäcker snabbare en annalkande förkylning och mensens diffusa molande har blivit något mer verkligt, som dock lindras av träning. Jag märker också hur sömnbrist påverkar mina träningsresultat och hur sötsuget ökar när jag suttit stilla för mycket.

Jag märker en tydligare skillnad på årstider också. Min kropp fullkomligt SKRIKER efter kolhydrater och fett i november och december. Mörkret får den att gå in i något slags nödläge när den vill lagra in kalorier. Men mitt jobb är inte att ge efter helt och äta vad som helst. Däremot varierar jag maten så att kroppen ska känna sig trygg med att den får vad den behöver. Jag äter varm mat som är generöst kryddad. Jag väljer välbekanta smaker från barndomen och lägger till fler mellanmål och fler heta drycker. Men även om det är precis lika kallt och mörkt i januari så känns det genast annorlunda. För då har min kropp hunnit ställa om sig. Sötsuget är lägre och med ljuset som sakta återvänder vill min kropp vill ha kalla smoothies, grönsaker och lättare rätter igen. Och det ger jag den med glädje.

Det är väldigt spännande att börja se kroppen som en vän att lära känna och vara nyfiken på. Inte en fiende eller ett jobbigt bihang. Jag vill ju leva i samklang med mig själv – inte i opposition.

På gymmet där det varit proppfullt sedan i januari börjar det glesas ut alltmer. Det är nyårslöftena som gett upp, en efter en. Samma fenomen varje år rapporterar de som driver gymkedjor: en tillfällig topp vid det nya året, sedan tillbaka till ungefär samma nivåer som innan.

Själv lunkar jag på med träningen. Försöker få till mina två styrkepass i veckan och två konditionspass på skidor. Det har gått helt okej efter jul, förutom när jag varit sjuk. Men den här tiden på året är jag också mer träningsmotiverad än någonsin. Det blir ljusare, varmare och lättare att ta sig ut. Och jag vet att längdskidesäsongen bara pågår någon månad till här i Västerbotten så jag försöker fånga varje chans. Därutöver försöker jag få ihop ordentligt med steg – 70 000 i veckan. Det innebär i min stillasittande vardag att ta en promenad på 60-90 minuter per dag för att det ska uppnås. Innan hälsoåret 2020 – när jag var som mest inaktiv – satsade jag på att gå en sådan promenad i veckan. Så jämfört med det så är jag otroligt duktig!

Det svåraste med hälsan är dock kosten och att hitta en bra balans i vad jag äter. Att inte frossa överdrivet på helgerna men heller inte äta för lite under veckorna. Mitt problem är nästan alltid att jag äter för lite under dagarna vilket gör mig jättehungrig på kvällarna vilket i sin tur gör det svårt att hålla sig från allt som är gott och onyttigt. Samtidigt är jag otroligt stillasittande under mina arbetsdagar vilket gör att jag inte förbränner särskilt mycket. Det är mer huvudet än kroppen som skriker efter något att tugga på. Och då försöker jag ge mig själv bra mellanmål. En banan doppad i jordnötssmör, ett grönt äpple och en näve sötmandlar. Eller bara en torkad osvavlad aprikos till kaffet när jag känner mig riktigt sockersugen.

Min inställning till träning och mat är lugn, tråkig och förståndig. Inga snabba lösningar. Inga nya, tillfälliga rutiner som kommer att bli omöjliga att hålla. Det som gör skillnad på lång sikt är att orka nöta på. Fortsätta göra små, bra val i sin vardag. År efter år. Inte fantisera om när jag är ”framme” och inte behöver tänka på det längre. Utan tvärtom acceptera om att jag kommer behöva tänka på detta livet ut, eftersom träning är så viktigt för hälsan och utbudet av mat alltid kommer locka mig att äta för mycket.

Hälsoresan 2024 är inte så kul och energisk. Mer klok, förståndig och tråkig. Helt i sin ordning med andra ord.

Jag har blivit en hopplöst fyrkantig person de senaste åren. Jag som alltid varit flytande, spontan och impulsiv har blivit mycket mer square. Det kom som en strategi för att skydda mig mot en ny utmattning.

Jag svarar till exempel inte i telefonen när jag inte kan prata. Det låter ju som en självklarhet – men det är det inte. Folk svarar jämt i telefon fast de inte kan prata. Och så får man hänga med på tusen sysslor som de ska göra klart medan man pratar. Och så hör man att det tar dubbelt så lång tid för dem att utföra de sakerna, för att de har en i telefon. Då brukar jag föreslå att de gör färdigt sina saker och ringer upp sedan. Oftast försenar det bara mötet med ett par tre minuter – men det gör dagen så mycket lugnare.

När det ringer och jag är upptagen, förmår jag dock inte ens svara för att säga att jag ringer upp senare när jag har möjlighet. För det är en sådan ansträngning att behöva byta mindset och prata med en ny person när jag är uppfylld av något helt annat. Så jag svarar inte alls, vilket förstås är ganska otrevligt. Borde i alla fall svara med ett sms där jag ber att få ringa upp senare. Ska öva mig på att göra det oftare!

Min syster pratar jag med varje dag – ibland flera gånger på en dag – och det funkar för att det är så kravlöst. Jag lägger bara på i hennes öra så fort jag blir minsta distraherad. Hon vet om det och är okej med att jag plötsligt hojtar ”NU MÅSTE JAG SLUTA” och bara försvinner. Hon gör också likadant mot mig. Vi vet var vi har varandra och ingen blir putt över konstiga avslut.

Men jag blir så stressad av att märka att andra är stressade och distraherade när vi pratar. Därför kan jag snabbt avsluta samtal med ”Nu hör jag att dina barn vill prata med dig. Gör det i lugn och ro så hörs vi senare, hejdå”. Helt utan irritation, bara som ett sätt att slippa hålla på med splittrat fokus. Hatar splittrat fokus. Det är ju nämligen en myt att vi kan hålla på med multitasking. I själva verket är vi människor väldigt dåliga på att multitaska. Det är mer effektivt att göra en sak åt gången och göra den ordentligt än att ständigt hoppa mellan saker. För varje gång koncentrationen bryts så krävs det tid att hitta tillbaka till den. Så att göra färre saker gör att man i själva verket får mer gjort. Jag vill inte passa på att ta ett samtal medan jag handlar mat, eller medan jag packar jobbväskan för att åka in till stan. Det tar tre gånger så lång tid och sedan glömmer jag ändå hälften av mina saker – och har dessutom lyssnat dåligt. Då passar jag hellre av!

Jag har inte bloggat sedan i onsdags och det är ovanligt att jag tar flera dagars uppehåll. Men det är på grund av just det här fyrkantiga förhållningssättet. Hade så mycket jobb på torsdagen och fredagen, så jag hann inte med att blogga under dagen. Och eftersom jag inte längre är beredd att jobba kväll (om det inte är total panik) så har jag helt enkelt hoppat över att blogga. För några år sedan började jag ofta ett nytt arbetspass vid halv nio på kvällen när barnen somnat, för att ta ikapp allt jag inte hunnit under dagen. Och sedan var jag så speedad att jag inte kunde sova förrän långt efter midnatt. Och då vaknade jag trött nästa morgon och presterade sämre under dagen. Då halkade jag efter så att jag behövde jobba kväll igen. Och så snurrade den väldigt dåliga spiralen allt snabbare.

Så många dumheter man hållit på med. Gillar mitt nya fyrkantiga jag mycket bättre! Även om det betyder att ni ibland får vänta på ett nytt blogginlägg.

Att bli förälder handlar jättemycket om att lära sig skjuta upp egna behov för att göra sin plikt och ta hand om någon annans. Man måste ignorera sin egen hunger för att först mata barnet som är ännu hungrigare. Man måste uthärda trötthet för att ta hand om en nattvaken unge med växtvärk. Och ofta får man inte ens gå på toaletten när man som mest behöver det. Allt det här är förvisso karaktärsdanande, men man blir också sämre på att höra kroppens signaler och varningstecken.

För den som är utmattad handlar rehabiliteringen väldigt mycket om att återuppta kontakten med kroppens signaler. Börja lära sig lyssna på vad som sägs och förstå signalerna. Inse att huvudvärk visserligen kan lindras med en ipren men kanske hellre kan förebyggas genom en stunds vila. Och att om man känner sig rastlös kan det vara ett tecken på att man behöver vila – inte aktivera sig.

Men sedan kommer nästa steg i tillfrisknandet och det är ännu svårare. För det handlar om att inte överlyssna på kroppens signaler. Tänk efter för mycket och låta minsta motvilja styra ens liv. För då hamnar man i det andra diket. Vi människor är ju lata och bekväma till vår natur och låter man de känslorna bestämma allting så blir livet till slut väldigt inkrökt och litet. Jag har skrivit mer om det här.

Man måste öva sig på att förstå skillnaden i känslor. Känner jag ovilja för att jag verkligen är för trött och behöver vila? Eller känner jag bara den ovilja som är en del av att vara människa – och som kommer lindras så fort jag sätter igång?

De bästa helgerna är inte de som helt saknar planer och krav. Där jag kan ligga i sängen hela dagen och sluka en teveserie. Jag kan ofta tro att det är det – särskilt när jag är extremt trött. Men i själva verket räcker det om jag får någon sådan timme här och var på helgen. För annars blir det blir snabbt för mycket av det goda och då börjar jag istället må sämre. Jag är ju en person som mår bäst när jag är aktiv, även om jag nästan alltid känner ett initialt motstånd till att vara det.

När jag analyserar vilka helger som verkligen fyller på kropp och själ är detta viktiga beståndsdelar

• Att ha någon slags social interaktion utöver familjen – men gärna med familjen. Kompisar på middag, släkting på några timmars besök eller spontanfika hos grannarna.
• Att ta tag i något i hemmet jag inte hinner med i vardagen. Sortera badrumsskåpet, spika upp en tavla, få upp en rullgardin som ramlat ner. Då känner jag att jag kommer framåt.
• Vara utomhus och röra på mig. Åka skridskor, räfsa löv, olja en altan eller ta en sparktur.
• Ligga och läsa dagtid. 1-2 timmar varje helg är en lyx som räcker långt.
• Gå till kyrkan. Både skönt att ta mig tid för det andliga – men också göra något meningsfullt socialt på en nivå som inte dränerar mig.
• Laga eller baka något extra gott
• Åtminstone en av kvällarna krypa ihop tätt i soffan med de jag älskar. Plus en skål med godis.

Att ligga helt stilla i en säng hela helgen – det är en rest från när jag var akut utmattad. Men det gjorde mig inte piggare, det var bara för att jag inte klarade något annat. Och när jag tänker tillbaka på åren innan jag fick barn och ofta spenderade lediga dagar i sängen. Då ser jag att det faktiskt var ganska dåligt för mig. Att dega överdrivna mängder gav bara fritt spelrum för min ångest. Jag mår bäst av att överkomma det initiala motståndet och faktiskt göra någonting.

En stor del av Projekt Bli Fullvuxen, det är att försöka avslöja sina egna lögner. Peka ut sitt självbedrägeri och istället hantera sanningen. Ta det här med energinivån som exempel. Jag har verkligen kommit till insikt kring min egen inbillade energi.

Om jag på måndagen jobbar hårt, får massor gjort och fullkomligt flyger fram. Ja då känns det fantastiskt. Jag tänker att fler sådana dagar är möjliga, med rätt planering och förutsättningar. Men om jag bara zoomar ut litegrann, så att jag får med den efterföljande dagen i bilden. Då får jag också med att tisdagen var trött och ganska improduktiv. Så på totalen balanserar de två dagarna ut varandra. Måndagen överpresterade jag, så på tisdagen kommer jag vara mindre produktiv än vanligt. Det är en mycket mindre tilltalande insikt. Men mer sann.

Jag har också årstider med mer energi. I maj har jag knappt något sömnbehov alls och är nästan som en besatt när jag far runt från morgon till sen kväll. Det är roligt och härligt, men det slutar alltid kring midsommar. Då drabbas jag av en enorm slöhet och trötthet. Då balanserar jag ut den hetsiga maj. Kroppen och själen söker sin jämnvikt. Och det är jag nog egentligen tacksam över.

För de personer som saknar den här självregleringen – som klarar av att vara energiska under mycket längre perioder – de kraschar bara hårdare efteråt. Som så många med ADHD upplever. Eller jag själv, innan jag blev utmattad. Jag hade närmast maniska skov då jag kunde köra på som en dåre och inbilla mig att jag hade en superkraft. Och det hade jag verkligen, om man bara tittade på den dagen. Men zoomade man ut så att efterspelet kom med, ja då hade man sett att jag inte hann mer än i vanliga fall. Energin var bara väldigt ojämnt fördelad över tid. Och den tunga energidippen efteråt förde med sig många andra problem. Vardagens enklaste sysslor blev lidande när orken var i botten.

Den här insikten är en stor hjälp för mig. Och jag använder den här insikten både som ett sätt att dämpa min hybris och mitt självförakt. Du är varken så bra som du tror, eller så dålig som du fruktar. Du är helt vanlig bara. Och om det är kul att jobba hårt en dag och få massor gjort – ja gör det då! Du kommer betala skulden en dag när orken är låg.