Kategori: Claras vardag

-Jaha, är det så här det ska vara nu? muttrade jag medan jag gick på min kvällspromenad med Elina i telefonen. Regn, blåst och kompakt mörker. Längs grusvägen där jag bor har gatlamporna inte ens tänts denna höst. Kanske försöker kommunen spara pengar eller så har de glömt bort att vi existerar? Jag svor lite över att jag glömt pannlampan hemma och höll tummarna att jag inte mosade några paddor under fötterna där jag gick fram. I dagsljus framträder alltid en eller annan platt padda på vägen.

Att gå hur sent som helst och ändå alltid ha ljuset är en av fördelarna med sommaren här uppe. Men man glömmer bort hur kort den perioden är – för nu fram till april är det istället mörkt, mörkt, mörkt. Och även om hösten är vacker föds väldigt snabbt en längtan efter snön. Som gör allting uthärdligt igen. Som bäddar in, gör världen snäll och på något konstigt sätt också varmare.

Jag påminner mig om att de första mörka kvällspromenaderna är värst. Efter ett par-tre stycken har jag vant mig igen.

Här kommer en bunt bilder med händelser ur mitt liv. Eller i alla fall händelser från den senaste veckan i livet.

I slutet av veckan hade jag redaktionsdag med Erica och klädde mig i knalliga färger. Tog en outfitbild på det också. Kläder att bli glad av!

Sedan vaknade jag på lördagen med en stark irritation. Stökigt och kaosigt hemma. Tusen saker som skulle behöva städas och fixas men allting kändes oöverstigligt att ta tag i. När det känns sådär brukar jag försöka hitta ett rum/vrå/plats att göra lite trevlig mitt i kaoset. Och lotten föll på köket.

Men innan jag hann börja med det hämtade jag farmor på bussen. Hon hade med sig lördagsgodis till barnen och ett glatt humör. Barnen har återupptäckt fotbollsspelet de fått av morfar och det blev många matcher. Barnen utklassade mig fullständigt. Jag får ont i hjärnan av att försöka synka händerna och synen.

Började sedan försiktigt med köket och intalade mig att jag bara behövde dammsuga ur brödlådan och torka rent diskbänken. Men när jag gjort det så orkade jag plötsligt även diska ur och sortera upp besticklådorna. Därefter tömde jag hela arbetsbänken och storstädade spisen. Och torkade alla köksapparater som brukar stå framme.

Därefter rengjorde jag alla flottiga flaskor och pepparkvarnar som står bredvid spisen. Ställde bara ner dem i diskhon och sprutade på lite utspädd linoljesåpa. Den BÄSTA fettlösaren. Sedan sköljde jag och torkade torrt.

När jag ändå höll på att städa och torka köksluckor och lister så insåg jag plötsligt att jag inte rengjort köksfläkten sedan vi installerade den. Kära nån! Så då fick jag ta tag i det också. Även där funkar linoljesåpa suveränt.

Efter fullbordat arbete fortsatte jag med sopsorteringskärlen under bänken och rengjorde dem med ättika för att få bort trist lukt.

Så småningom tog jag också itu med vedspisen. Dammtorkade, tömde aska och plockade ut allt skräp som låg under den. I vedfacket gömde sig diverse bras-startare i form av kartonger och tidningar. Sopade och dammsög och fyllde upp med ny ved.

Kände mig så otroligt nöjd över att jag tagit min sugiga lördagskänsla och förvandlat till handlingskraft. När allt känns oöverstigligt får man ta det en bit i taget. Blotta vetskapen om att man tar sig framåt brukar vara humörhöjande.

Och det är viktigt att komma ihåg att man inte behöver göra klart allt för att få känna sig nöjd. Det är så lätt att fastna i allt eller inget-tänket. För trots att jag städade så noga den här lördagen hann jag inte rengöra ugnen, kylskåpet eller städskåpet. Men det tar inte bort värdet av den städning jag faktiskt hann med.

Essa blev i alla fall helt utmattad av att se mig städa.

På eftermiddagen solade det plötsligt upp efter en veckas ihållande regn. Skyndade mig ut för att göra en bukett att dekorera det nystädade köket med.

Soliga septemberdagar är en underbar uppfinning!

Varje årstid tänker jag att det knappast kan finnas en finare. Sedan börjar skiftet och då ändrar jag mig igen. September kanske vinner tävlingen ändå?

Trädgården har börjat skimra så vackert i lila, rött och gult. Det är det fina med att ha många olika sorters växtlighet – allt vissnar på olika sätt, vid olika tidpunkter och i olika färger. Så även när blommorna har försvunnit så finns det färgsprakande lövverk att titta på.

När jag plockat nya buketter gick jag in igen för att börja med middagen. Hög tid att sätta i innerfönstren så att det inte immar så mycket.

Jag gjorde ugnsrostade grönsaker med fetaost och en yoghurtdressing till. Tacksam mat som alla i familjen uppskattar.

Vacker är den också förstås.

Sedan blev det söndag. Men hur jag än försöker kan jag inte komma på en enda sak jag gjorde eller upplevde den dagen.

Måndagen var ett evigt trist regnande då jag bara gjorde tråkiga jobb och administration och drömde mig bort till ett karriärbyte som inte innefattar något tråkigt jobb eller någon administration öht. Förslag på ett sånt?

Men på tisdagen sken solen när vi steg upp.

PRISA GUD! LIVET ÄR UNDERBART!

Vem bryr sig om administration och tråkiga arbetsuppgifter?

Lämnade Ulf på förskolan och for hem igen och var tvungen att stanna upp och dokumentera.

Gick en sväng i trädgården och njöt av allt fint.

Sedan rätt in i ett möte med mitt förlag. Är det fler än jag som kollar sminket i photo booth innan ni går in i Zoom? Ja, jag VET att man kan kolla sig själv även där även innan man kopplar upp sig. Men jag blir alltid så nojig. Tänk om hela mötet på något märkligt sätt sitter och ser vad jag gör när jag fluffar upp håret, kollar tänderna efter matrester och suddar bort mascaraspill under ögonen? Nej det är för hemskt. Kollar mig alltid först i photo booth på datorn och sedan går jag in på möteslänken.

Får för övrigt alltid komplimanger för det otroliga ljuset när jag zoomar. Det hjälper att ha två enorma fönster framför ansiktet! Och så pallar jag upp datorn i ansiktshöjd medelst Knausgårds Min Kamp 6, Kerstin Thorvalls Berättelsen om Signe samt Bonniers Stora kokbok. Tre böcker som tillsammans utgör den perfekta höjden att säga hej ifrån.

Efter jobb och möten skyndade jag mig in till stan med Bertil för att träffa optikern och köpa ullunderställ.

Och sedan åkte vi direkt till matlaget.

Jag hade köpt med sushi från stan så att ingen skulle behöva laga mat.

-MAT FRÅN STAAAAAAAAN!!! lät det lyckligt när alla fick se vad som vankades. Ja, inte är man bortskämd med take away inte.

Vi var inte riktigt fulltaliga men vi hade trevligt ändå.

Och efter maten försvann barnen ut för att leka

Medan vi vuxna försvann in i vardagsrummet och drack kaffe och pratade tills vi dragit över matlaget lååångt efter stopptiden (20.30).

Och nu är det slut på inlägget! Hejsvejs.

I dag har jag låtit SR Play stå på. Hört riksbankschefen Stefan Ingves förklara varför styrräntan måste upp för att bromsa inflationen. Den största höjningen på 30 år!

Jag hör privatekonomen tipsa alla oss med rörligt bolån att dra åt svångremmen. Det blir tuffast för dem som är nya på bostadsmarknaden.

Samtidigt hör jag en röst från Finansinspektionen – de flesta kommer klara det här. De som ser att de inte klarar det, bör höra av sig till banken för att få hjälp med amorteringskraven.

Jag hör också ekonomiprofessorn som säger att vi kan räkna med fler räntehöjningar men sen kommer det att bli lugnare nästa år.

En radioreporter har åkt hem till Annki Högberg i Ånge. Hon är pensionär. Hon säger att hon är orolig för vintern. Ändå låter hon lugn och förklarar att hon redan funderat på olika lösningar. Kanske blir det att kallställa övervåningen på huset i vinter.
”Vi kanske får ändra levnadsvanor”, säger hon.
”Man får tänka på ett nytt sätt”.

Jag tror att Annki har rätt. Vi är många som behöver tänka på ett nytt sätt. Jag tror också att de flesta jag känner kommer att klara det här. De som får det svårast behöver vi andra hjälpa. När vintern känns som värst, och elpriserna som högst, får vi påminna varandra om att det som nu är inte ska vara för evigt.

Förra veckan hade vi redaktionsdag. På redaktionsdagar pratar jag och Erica om bloggen främst men egentligen alla mina sociala medierkanaler och planerar, funderar och utvärderar dem. Vi kikar på statistik, på läsarkommentarer, på enskilda inlägg jag gjort och funderar på vad som funkat och ej.

När jag fortfarande hade kontoret i stan brukade vi stänga in oss i rummet med whiteboardtavlan och sedan gick Erica loss. Hon älskar att rita och förklara. Årshjul är en favorit och sedan gör hon alltid en massa figurer och krumelurer som betyder olika saker. Jag för anteckningar såklart men brukar också avsluta med att fota av årshjulet för att minnas hur vi egentligen tänkte.

Nu när jag inte har något eget kontor längre bokar vi istället ett grupprum på biblioteket. Det har också whiteboardtavlor tack och lov. Vi laddar upp med massa kaffe och anteckningsblock och överstrykningspennor och inte förrän vi jobbat åtminstone två effektiva timmar får vi ta en paus för att fika.

Redaktionsdagar är jätteroliga och jättejobbiga. Erica kommer alltid med en trave tidningsurklipp och artiklar som hon tycker att jag ska läsa in mig på. Sedan är det tusen ideer vi ska diskutera och planera upp. Att ha ett bollplank som Erica är ovärderligt. Det märks att hon varit producent och hjälpt många programledare göra research, hitta vinkeln och utveckla sitt sätt att uttrycka sig på.

Efter redaktionsdagarna håller hjärnan på att sprängas av kreativitet samtidigt som jag vill gå in i en mörk garderob och bara sova. Det kan också vara jobbigt att prata om vad som faktiskt inte alls blev bra och hur jag ska utveckla det framöver.

Men något som är roligt är i alla fall att konstatera att det kommenteras så flitigt här och att ni som läser är så duktiga på att svara och interagera med varandra. Ett levande kommentarsfält är ju halva grejen med en blogg och tyvärr ingen självklarhet i ett medieklimat där det finns så många andra kommunikationsvägar och plattformar att skriva på.

Det här var i alla fall en otroligt upplyftande redaktionsdag. Vi djupdök i statistiken och konstaterade att bloggen fortsätter bara växa. Och vad som är ännu härligare är att tiden som ni läsare stannar kvar, klickar runt, kollar i arkiv och utforskar widgetar också ökar.

Det betyder att bloggen inte bara är ett svart hål jag måste mata, där mina tidigare nedlagda ansträngningar försvinner bort. Nej tvärt om lever materialet länge, länge och gör bloggen som helhet starkare.

”Kan inte du som älskar hösten peppa mig som bara har ångest över att sommaren är slut? Plz göra en överlevnadsguide eller nått…” skrev läsaren Lizzy. Såklart jag kan.

När det känns lite motigt får man leda sig själv med milda, fasta händer. Hösten och vintern är lite som att bege sig ut på en lång, lång resa. Och man måste se till att ordna små trevliga stopp längs vägen för att orka. Det går liksom inte att härda sig igenom resan utan kisspaus och fika. Det är alldeles för lång tid att bara stå ut.

När kylan kryper nedåt byter jag till mörkare gardiner, tyngre draperier, kuddfodral i murriga nyanser. Textilier som dämpar ljud, gör hemmet mer ombonat och förstärker den varma, trygga känslan inne.

Jag blir glad av att ta vara på det ätbara som finns i naturen – vad det än må vara. Fallfrukt, lingon, svamp. Äta som det är eller förädla. Musta, safta, sylta – njuta!

För kalla händer, frusna kroppar och trötta sinnen funkar varm dryck. Det lindrar, lättar, ger en stunds paus och njutning.

Jag dekorerar med höstblommor och vackra fynd från naturen. Ljung, granris, rönnbärsfång och pumpor. Man kan binda en krans till ytterdörren eller ställa en kruka tallris på bordet på balkongen.

Vik omsorgsfullt ihop de somrigaste kläderna och lägg undan. Ta istället fram de gosiga varma koftorna – och unna dig kanske en ny och skön? På secondhand finns det så mycket handstickat och fint som bara väntar på dig.

Värme i alla former gör gott. Bastu är fantastiskt – gärna varvat med iskalla bad för att väcka kroppen till liv. Men det är ju kanske inte så lätt att åstadkomma och då är ju vanliga heta badkarsbad är underbara. Med lavendelolja eller badskum. Eller varför inte fotbad? Ta något skönt fotsalt och stick ner fossingarna i kokhett vatten efter en lång arbetsdag.

Frostrosor och tårar

Ge lite kärlek till de förhatliga höstskorna. Torka bort smuts, impregnera och blanka upp dem. Och gör samma sak med sommarskorna som ska ställas bort under vintern.

Det finns ju någon slags tröst i att ta hand om och göra fint för de plagg som tillhör just den årstiden.

Varma soppor och stora grytor med mustiga smaker och ingredienser i säsong. Sånt motar kylan som stryker kring kroppen. Gör storkok som är lätta att värma och som bara blir godare ju fler dagar de får stå.

Gå på café med en kär vän. Sitt tätt ihop och skvallra. Eller sitt ensam i ett mörkt hörn med varm choklad och någon mysig bok.

Plocka in allt fint du kan hitta. Grenar, vissna blommor, vackra frökapslar, rodnande blad….

Dekorera för mörket. Lyktor, ljusslingor, stearinljus och marschaller. Sånt som håller det kompakt svarta borta.

Ta på regnstället, trotsa dimman, gör upp en eld och laga mat utomhus.

Öva på acceptansen inför att vi är trötta varelser. Särskilt när det mörknar allt tidigare om kvällarna. Försök fånga vilan när det går.

Eller gå en promenad i det ljus som trots allt behagar visa sig. Samla septemberluft i lungorna och solsken på näthinnan.

Gråkalla dagar behövs värme, skönhet och trygghet. Gör något vackert för dig själv att vila ögonen på. Eller gör iordning en särskilt mysig vrå i vardagsrummet där du kan krypa upp och bara vara.

Fyll på med vitaminer och näring i kroppen. Vittja bärhäggmispeln i din närmsta park – eller aroniahäcken vid lekplatsen. Gör sylt, frys in hela, ät precis som de är.

Gå ut och lägg dig i närmsta skog. Krama ett träd, vila mot en sten, gräv ner fingrarna i mossan. Ta emot naturen.

Och ibland när det känns som allra mest deppigt och håglöst. Då är det bäst att rikta blicken utåt. Göra någonting för någon annan. Ring någon som är ensam, skicka ett vykort till din gamla faster, bjud hem några du aldrig brukar umgås med. Bli blodgivare, skänka pengar till någon som behöver det mer, gör en lasagne och ta med hem till en vän som är utmattad.

Vi får använda varandra som kryckor på den här långa vandringen genom hösten och vintern.

Om ung kärlek, gammal kärlek och när kärleken blir allvar. Här är tre tips att njuta av!

Om ung kärlek

Ingen har väl missat den norska ungdomsserien SKAM som gick för några år sedan i SVT? Men kanske har någon missat att den nu finns att se igen på SVT-play. Jag började se om den i somras och blev lika berörd som första gången. För trots (eller kanske just på grund av) att det är den unga kärleken som skildras så blir man precis så drabbad som om det gällde en själv. Se och ge dig hän åt kärlekskval, systerskap och tonårsproblem.

Om när kärleken blir allvar

Maken av Gun-Britt Sundström är en modern klassiker. Den utspelar sig i Stockholm på 1960- och 70-talet, en tid av förändring då många tror att kärnfamiljen är på väg att avskaffas. Ändå upptäcker Martina hur svårt det är att vara utan ”make” när alla man känner bildar par och familj.

Maken har kallats för en oromantisk roman – men det tycker jag är felaktigt. För det var länge sedan jag läste någonting som var så romantiskt som detta. Just för att det handlar om hur svår kärleken kan vara. De olika förväntningarna som finns i en relation, när en älskar mer än den andra, när lusten är ojämnt fördelad, när den ena längtar frihet och den andra längtar närhet.

Jag ska köpa mig ett eget exemplar och stryka under alla fantastiska formuleringar och citat. Vansinnigt rolig och underhållande. Kan inte förstå hur en bok kan beröra ett och samma dilemma på 500 sidor utan att det blir tråkig, upprepande eller går på tomgång en enda gång?

Om gammal kärlek

Du har väl inte missat Scenes from a Marriage – HBOs nytolkning av Ingmar Bergmans klassiska teveserie Scener ur ett äktenskap? Ursprungligen gjordes den med Liv Ullman och Erland Josephson i huvudrollerna – men den här gången är det Oscar Isaac och Jessica Chastain som spelar kärlekspar i upplösning.

Jag såg alla avsnitt under en natt i somras. Kunde inte stänga av för att jag blev så himla drabbad. Av kemin, dialogen och insikten om hur svårt, kämpigt och frustrerande det kan vara med kärlek. Men också att en gammal kärlek kan vara värd att slåss och kämpa för.

Ett skepp kommer lastat med en vecka i bilder. Och vilken vecka sedan!

Vi återvänder till förra tisdagen när vi hade matlag hemma hos Stina och Emil. Så mysigt i deras kök med alla höstiga färger.

Klas tog igen sig efter att ha styrt plogen, huggit ved och flottat timmer hela förmiddagen.

Samling vid spisen

För palak paneer

Två lockiga gullisar

Två gulliga tjockisar

Säg hej till Boss och Doris. Minigris var ju drömmen när man var barn!

Barnen var ute och härjade och här fick jag en ledtråd till att Bertils glasögon går sönder hela tiden. De lekte ”kasta glasögon”.

Det blir svårt för att inte säga omöjligt med kontaktlinser.

Alla var så bedårade av grisarna. Gulligast var deras smaskande när de fick banan.

Känner sånt släktskap med Boss och Doris. Exakt den här fullproppade spända buk och kind-känslan har jag efter ett julbord. Det är då jag knäpper upp kjolen i smyg under bordet.

Bister min och glatt flin

Vacker skymning

Kladdkaka till efterrätt

Och sedan flyttade vi in i vardagsrummet och satt och gaggade tills klockan var alldeles för mycket.

Hejdårå!

Morgonen efter tog jag tåget till Stockholm och mötte upp…

Min vackra syster. Vi tog en utelunch samtidigt som jag försökte hantera min galopperande torgskräck. Har glömt hur hemskt det är att vara i en stad med massa människor.

Det är inte det att jag avskyr Stockholm.

Jag avskyr bara människorna som bor där.

Andas.

Jag avskyr inte Stockholmare i synnerhet utan det gäller faktiskt människor i allmänhet. Jag är skapt för ensligheten i skog och myrmark (mer om det i senaste poddavsnittet). Tyckte ändå att jag höll stilen i mitt fobiska tillstånd.

Efter en sväng på stan för att göra lite ärenden vilade jag på hotellrummet fram till middagen.

Vi tog med oss farsan och vår farbror Lennart och gick ut och åt

Extremt god kinesisk mat.

Alla smaker man älskar och flera smaker man inte visste om att man älskar.

Sedan hem igen i kvällen. Folktomt och därmed underbart.

Stockholm har den fördelen att det inte är en riktig storstad. Eftersom den faktiskt blir folktom på kvällarna.

Anna knäppte hiss-outfits på oss två.

Mer lika än vanligt med blont burr och våg i lugg.

Släktskap finnes.

Chockade mig själv med att stiga upp en timme tidigare och gå till hotellets gym med syrran. Vi tränade ett styrkepass med den här utsikten.

Och tog en muppig selfie på två svettiga men glada hurtbullar. Folk tror jag överdriver när jag säger att jag är svullen i ansiktet när jag är nyvaken. Men detta är den bistra sanningen.

På fredagen åkte jag hem igen och anlände sent till ett tomt hus eftersom Jakob tagit barnen och åkt till Gammor.

Jag passade på att bjuda hem min bästis Elina. Vi gick och handlade allting som är gott i affären.

och åt och åt och åt och åt. Så fint att vara tillsammans så många långa timmar och hinna äta, förlåt prata.

På kvällen gjorde vi hårinpackningar och ansiktsmasker och så bastade vi och badade iskallt.

Och så här morgontrötta var vi dagen efter. Trötta men inte alls färdigpratade.

Veckan började fint

Lämnade barn med lådcykel på morgonen och trampade igång dagen med världens fart.

Och igår tisdag hade vi matlag hemma hos oss. När jag inte vet vad jag ska bjuda på blir det spagetti och köttfärsås.

Extremt god mat om jag får säga det själv.

Extremt stilig man om jag får säga lite mer. Och vem ska hindra mig?

Matlaget avrundades med tända ljus, glass och rykande hett kaffe.

Och nu har vi gått hela varvet runt och är tillbaka på tisdagen igen.

Här sitter jag i vår röda lilla pärla som fått slita hårt i sommar. Till sommarstugan två gånger (totalt 140 mil) och ner till Borås (total 200 mil) och däremellan en massa halvlånga turer i Västerbotten. Jag var ärligt talat lite nervös för långresorna, med tanke på laddningen.

Nervös för laddningen? Jo, men bara för att jag innan sommarens resor aldrig laddat någon annanstans än hemma. När man läser om elbilar i media handlar mycket om tillgången till snabbladdare ute på vägarna. Ändå dröjde det alltså nästan fyra månader av elbilsägande innan jag tvingades ladda någon annanstans än hemma.

Volvo XC40 Recharge  har ju en beräknad räckvidd på ungefär 40 mil* och det räcker gott och väl i vardagen. Vi har en laddbox i garaget och laddar bilen över natten i vanliga fall. Både billigt och smidigt.

Vi startade vår resa mot Borås på morgonen. När vi åkte hemifrån skrev vi in vår slutdestination på skärmen och sedan räknade bilen ut var vi skulle behöva stanna och ladda längs vägen. Här på bilden är sex stopp angivna (det sista stoppet var vår slutdestination) men sedan föll ytterligare ett stopp bort när vi på första stället laddade mer än vad vi behövde enligt appen. Bilen berättar nämligen inte bara var vi ska stanna utan också hur mycket vi måste ladda vid varje stopp för att det ska räcka fram tills nästa.

Så från vår lilla hemby hela vägen till Borås (96,9 mil enkelväg) blev det ändå inte mer än fyra stopp. Och det har uppriktigt sagt aldrig känts så enkelt och smidigt att köra ner till syrran som det gjorde nu. Varför? Jo för att elbilen tvingar en att fatta klokare bilbeslut. Vi kunde köra drygt 2,5 timmar mellan laddpauserna och efter varje paus bytte vi chaufför. Annars när vi åker långt försöker vi köra mycket längre mellan varje stopp. Men då är man ofta vimmelkantig när man tar paus och det brukar inte hinna gå över helt innan det är dags att åka vidare igen.

Nu kom pauserna lite tätare och varade lite längre än jag är van vid. Men när det sedan var dags att köra igen hade gungandet i kroppen avtagit och jag kände mig fräsch i skallen. Jag och Jakob konstaterade flera gånger under resan hur otroligt enkelt allting gick? Så här borde man alltid köra bil – eldriven eller ej – för det gör resan mycket trevligare!

Vi hade med oss egen matsäck under resan eftersom hemmagjord matsäck är den största lyxen när man reser långt. Då slipper man äta varmkorvar och annat trist som finns på macken och som bara får blodsockret att rusa och sedan störtdyka.

Jag brukar göra en stor laddning barnvänlig pastasallad att äta till lunch- och middagsstopp. Sedan finns en matsäck som äts under färd och där packar jag med riskakor, ölkorv, morotsstavar, gurkstavar och färdigskivade och sköljda fruktbitar. Samt små ostar, smörgåsar och annat gott. Varsin vattenflaska till alla i familjen behövs förstås – och givetvis tuggummi.

En matsäck i bilen handlar inte så mycket om hunger som om att ha någonting att sysselsätta sig med när man reser. Den aspekten får man inte underskatta.

Att komma iväg tidigt är nyckeln tycker jag – för trafiken tätnar under dagen. Barnen brukar gå direkt från sängen till bilen och äta medhavd frukost sedan vi åkt ett tag. Det är så skönt när klockan är åtta och man stannar och köper en god kaffe på macken och inser att man redan hunnit tjugofem mil hemifrån.

Eftersom vi tidigare hade en sjusitsig stor Volvo XC90 som rymde en hel kennel (typ) var jag orolig över att det skulle bli trångt i den här bilen. Vi köpte därför både en takbox och en lastbox för att rymma all packning vi behöver. Särskilt vintertid är det kritiskt. Men Volvobilar är ju extremt rymliga. Och en bra grej på Volvo XC40 Recharge är att de har placerat det stora utrymmeskrävande batteriet under sätena inne i bilen. Det lämnar lastutrymme ledigt bak och fram.

Så här såg det ut när Jakob packat vår bil för en semester i stugan. Jag var tvungen att dokumentera för att jag blev så chockad. Hade han glömt halva packningen? Nej. Detta är alltså vår familjs packning för tio dagar. Under gummimattan finns nämligen ytterligare ett lastutrymme som sväljer mycket

Och under huven där framme finns lite till. När vi åker till stugan packar vi alltid i rejäla plastkassar och då kan man stuva ner väldigt mycket mer än om man tar resväskor. Det gäller att tänka smart!

I det tomma utrymmet i skuffen placerade vi sedan Essas hundbur. Och eftersom det sitter ett stabilt galler vid skuffen, som viks ner och upp med ett lätt knyck, kan man lasta högt utan att vara rädd för att sakerna ska komma flygande vid en hastig inbromsning.

Tips för en trevligare bilsemester med barn

• Lyssna på ljudböcker tillsammans – det är fruktansvärt mysigt! Vi lyssnade oss igenom fem barndomsklassiker under sommarens resor och det fick tiden att flyga.
• Alla i familjen bör ha egna hörlurar så att den som vill lyssna på något eget inte behöver störa alla andra med sitt
• Se till att ladda hem underhållning i paddorna. På tex Netflix finns mycket att ladda hem och kika på i offline-läge.
• Låt alla ha med sin egen huvudkudde i bilen. Ökar chansen att någon unge ska lyckas somna!
• Ta sköna, mjuka kläder för hela familjen.
• Någonting att pyssla med i baksätet (om man inte blir illamående) är bra. Fingervirka, läsa bok eller kämpa med en Rubricks kub är ett bra tidsfördriv.
• Lek gärna lekar som 20 frågor – när en i familjen ska tänka på ett djur eller en person och alla andra ska gissa vad hen tänker på genom att ställa blott 20 ja & nej-frågor.
• Ta med egen matsäck. Billigare men också fräschare!
• Kaffetermos brukar jag däremot hoppa över. Stannar man och laddar är det sååå gott att få en skummig cappuccino på någon mack.
• Ta pauser innan du börjar bli trött. Och se till att aktivera både dig själv och barnen i pauserna. Klättra, hoppa, kläng och skutta!
• Ta med avfallspåsar om någon blir illamående och det händer en olycka. Samt toapapper om akuta behov uppstår. Och självklart även våtservetter!

Och så ett tips för dig som ska på din första semester med en elbil. Det finns nämligen många olika slags laddstolpar som ägs av flera olika företag. Och för varje ny leverantör måste du ladda hem en app och fylla i kortuppgifter och hålla på. Det är rätt tidskrävande första gången. Detta kan du ta höjd för genom att kolla vilka leverantörerna är på stoppen längs rutten och sedan ladda hem de rätta apparna i förväg. Perfekt tidsfördriv för den som inte kör utan sitter bredvid.

Men ännu bättre är faktiskt att använda sig av Plugsurfing. Ett laddningsnätverk med över 200 000 laddpunkter i 38 europeiska länder. Då behöver du inte hålla koll på flera olika konton eller appar. Allt du behöver är Plugsurfing-appen och en nyckel för att ladda, sen kan du ladda din Volvo på merparten av nätverkets stationer.

Du behöver heller inget abonnemang eller prenumeration för att använda Plugsurfing. Du betalar bara för det du laddar, och faktureras en gång i månaden.

Jag känner mig väldigt glad efter den här sommarens alla biläventyr! Och jag inser att jag sannolikt aldrig kommer köra annat än elbil igen. När man en gång bytt så är det otänkbart att gå tillbaka. Men nu går vi mot hösten och kallare väder och så småningom blir det ju riktig vinter. Det blir spännande att se hur elbilslivet funkar då!

Och vill du läsa mer om hur just den här elbilen funkar och hur vi resonerade när vi skaffade den – ja då vill jag tipsa om det här inlägget från i våras.

*(*WLTP (prel). Förbrukning: 18,7 kWh/100 km. Räckvidd blandad körning: 421 km. Inga C02-utsläpp under körning. Faktisk räckvidd kan variera beroende på körbeteende och yttre faktorer.)

När jag tänkte tillbaka på förra årets guldstunder fanns det en sak som stod överst på listan. Och det var att få återse de äldsta medlemmarna ur Lidströmklanen för första gången sedan pandemin. Vi sågs i farmors hus. Jag, Anna, farsan, faster Inger och hennes man Ulf och min kära farbror Lars. Vi skulle egentligen inte stannat där så länge men när vi väl kom dit kunde jag och Anna inte slita oss. Vem visste när vi skulle ses nästa gång?

Vi gjorde fint på farmor och farfars grav, krattade och plockade iordning i trädgården. Packade fikakorgen och tog en sightseeing genom alla grannbyar, pekade ut hjortronställen och bra badplatser. Fick höra minnen och rövarhistorier och skratta tills vi tappade andan. Vi satt uppe sent och pratade och blev som vanligt osams om politik men ense om allting annat. Att det är åt helvete med alltihop och att vi är de enda förnuftiga.

Så många gånger och med så mycket värme har jag tänkt på det där dagarna. På vad vi gjorde ihop, vad vi pratade om, hur jag fick vara liten och stor på samma gång och återigen luta mig in i den gemenskap och självklara värme som finns när man tillhör en släkt, en familj.

Hela tiden tänkte jag: det här är det bästa. Tänk att vi fick uppleva det igen tillsammans. Tänk att vi hann ses en vår till!

Men nu ses vi inte mer. Nu fattas en vid bordet. Jag sitter på tåget hem från Stockholm och ser septembersverige skifta mer i gult och rött för varje timme. Vi har varit här nere några dagar för att begrava min farbror Lars.

Begravningar är förstås fruktansvärt sorgliga tillställningar. Men när de är som bäst är det också ett tillfälle att skratta, dela berättelser och minnas. Sorg, vemod och mitt i alltihop – glädje! Över att få återse min Lidströmsläkt. Över att påminnas om kreativiteten, galenskapen, humorn och lekfullheten som är kännetecknet över allt annat. Att vi hör ihop. Jag har gråtit mig till huvudvärk och skrattat mig hes. Och framförallt känner jag en sån tacksamhet. Tänk att jag får vara en ett löv på detta träd. Tillhöra en gren på denna krona.

Jag blev bestört när jag fick höra att bara 4 av 10 elever har tillgång till ett skolbibliotek. Och allra sämst tillgång på bibliotek är det på friskolorna. Jag tycker att det borde vara lag på att skolor har bibliotek för barnen som går där!

Jag minns mitt eget skolbibliotek med så mycket kärlek och värme. Vi hade en fantastisk bibliotekarie som hette Ingrid och som verkligen såg mig. Hon rekommenderade titlar hon trodde att jag skulle gilla och som passade för den fas jag var i just då. Ingrid introducerade mig för Maria Gripe, för Ingrid Kullenbergs underbara böcker om Magdalena på Stjärneholm. Hon plockade fram Kram och Puss-böckerna när jag kom i tonåren och sedan Peter Pohls underbara litteratur. På rasterna i mellanstadiet brukade jag och några andra tjejer vara där och hjälpa till. Sortera böcker eller bara sitta och bläddra.

När jag tänker på alla karaktärer, livsöden, platser och relationer jag lärt känna i böckernas värld. Då blir jag rädd för hur nära det är att jag hade behövt leva utan dem. Bara svept förbi just den titeln i bokhyllan och därför aldrig stött på Scarlett O’Hara, aldrig hört tals om Garp och hans värld och inte lärt känna Jane Eyres öde. Så fattigt mitt liv hade varit då!

Skolbiblioteken har en sån otroligt viktigt roll i barns utveckling. Barn förtjänar bibliotek och engagerade bibliotekarier som kan vara med och väcka läslusten.

Idag den 8e september är det FNs Läskunnighetsdag. Då ordnar Föreningen Läsrörelsen Read Hour Sverige. Mellan 19-20 läser vi böcker och inspirerar andra att göra samma sak. Var gärna med och uppmärksamma detta! Och kom ihåg att det bästa sättet att få barn att läsa är att läsa för dem, tillsammans med dem – eller bara sitta bredvid varandra och läsa i varsin bok. Läsning smittar. Om du läser för ditt barn (det räcker med tio minuter om dagen) kommer hen vid 17 års ålder kunna 50 000 ord. Om du inte läser kommer hen istället kunna omkring 15 000.

Vill du vara med och uppmärksamma Read Hour idag så posta något på sociala medier – ett boktips, en favoritförfattare, en saga du aldrig glömmer. Och tagga #ReadHourSverige och #ReadHour.

Jag älskar nagellack som går i rött, korall och orange. Men jag älskar det inte så mycket att jag behöver sju nästan identiska flaskor med färg. Men så här är det ofta när man är slarvig.

Efter att jag städat hallen, groventrén, badrumsförvaringen och tömt alla mina handväskor hade jag skramlat ihop till sju lack som alla är med eller mindre torkade. Och knappt till hälften använda. Att inte ha ordning på sina grejer är både dyrt och dåligt för miljön. Det är något jag ofta konstaterar och bannar mig själv för. Vare sig det handlar om nagellack eller att hitta igen fingervantarna, pennvässaren eller gummisnoddarna just när man behöver dem.

Men jag försöker för att bli bättre och jag tycker att jag gör framsteg på organisationsfronten. Skam är en bra drivkraft.

(Efter att jag fotat bilden hittade jag ytterligare ett rött lack i botten av höstolen i hallen. Just det lackets försvinnande är jag dock inte skyldig till. Hoppas jag)

Vi har lyssnat på så många ljudböcker denna sommar – det är ju mitt bästa tips för långa bilsemestrar. Jag gillar att lyssna med barnen och att få ta del av en berättelse ihop. Man kan pausa, stanna upp och förklara och när man tar rastpaus pratar man vidare om boken.

Som vuxen kan man passa på att fylla igen sina bildningsluckor i barn och ungdomslitteraturen – eller bara njuta av att få visa barnen de böcker man själv har älskat. Vi har kört nästan 400 mil bil i sommar och då förstår ni att man hinner höra en hel del.

BookBeat har över 500 000 titlar i sitt sortiment. På svenska, engelska och flertalet andra språk. Titlarna är både nyutkomna böcker och gamla klassiker. Många titlar finns dessutom både som ljudbok och E-bok. Och vet du inte vad du gillar kan du botanisera runt i kategorierna, få tips på vad som trendar eller scrolla i sammanställningar på olika teman – som tex Prisbelönta titlar, Historiska romaner eller Hitta balansen i livet.

Om du använder koden UNDERBARACLARA när du registrerar dig får du som är ny användare lyssna gratis på BookBeat i 45 dagar. BookBeat erbjuder flera nivåer av medlemskap så att du alltid kan välja det som passar just dina behov. En prenumeration kostar från 99 kr och du kan lägga till upp till 4 extra användare på kontot utöver dig själv. Perfekt om du har barn som vill lyssna.

Bertil och Folke sover tillsammans och på kvällarna lyssnar de alltid på ljudbok. Blev helt chockad när jag skrollade i Bertils lista och insåg hur många böcker de plöjt sig igenom de senaste månaderna. Hade ingen aning!

Här är vad vi har lyssnat på och älskat i sommar. Och har du fler tips på bra böcker att lyssna på (hela familjen eller i ensamhet) så lämna gärna en kommentar.

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne är en riktig barnboksklassiker. Ja, faktiskt en av världens bästa äventyrsböcker. Fenomenalt inläst av Peter Haberg.

Rikemannen Phileas Fogg slår vad med sina vänner om att han ska lyckas resa jorden runt på bara 80 dagar. Det blir upptakten till en vild jakt som tar honom och hans betjänt Passepartout från England via Egypten, Indien, Kina, Japan och USA, och hem igen. De jagas av en hemlig agent, uppträder på cirkus, hamnar i fängelse och gör allt för att komma tillbaka i tid. Men ska de lyckas?

En hisnande bok med en fantastisk vändning i slutet som fick mina barn att skrika rakt ut!

Min morbror Trollkarlen av C.S. Lewis. Jag läste tyvärr aldrig Narnia i den ålder då det hade varit allra mest magiskt och det har verkligen grämt mig som vuxen. Därför gav jag mig den på att introducera den magiska världen för mina barn i rätt ålder. Vi började lyssna på Min morbror trollkarlen när vi körde till stugan i juli. Och under resten av sommaren hann vi med Häxan och lejonet, Hästen och hans pojke, Caspian prins av Narnia och Kung Caspian och skeppet i gryningen .

Fenomenala sagoäventyr som får en att glömma tid och rum. Under alla hundra mil T&R till Borås hade vi på Narnia i högtalarna och det gjorde resan så himla mycket mysigare.

Och så vill jag tipsa om en titel som bara lämpar sig för vuxna, nämligen Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Boken handlar om Desirée som är gravt rörelsehindrad och hennes tre fostersystrar. Desirée blev bortlämnad till en institution som liten på grund av sin funktionsnedsättning och därför känner systrarna inte till henne. Men hon kan följa deras liv eftersom hon är en aprilhäxa och har förmågan att se genom andra varelsers ögon.

Från sjuksängen jäser hatet när hon upplever att systrarna stulit det liv som var avsett för henne. En krypande obehaglig och gripande bok – otroligt väl inläst av Gunilla Röör. Kunde inte sluta lyssna och boken lämnade mig väldigt berörd och aningen störd. Så som bra böcker ofta gör.

Slutligen tänkte jag visa två titlar jag tänkt hugga in på snarast. Har du läst eller lyssnat på någon av dem?

Räkna hjärtslag av Katarina Widholm har jag sett att många läst och tipsat vidare om. Jag som älskar historiska romaner med kvinnor i fokus har höga förhoppningar. Så här står det om bokens handling.

Året är 1937 och den 17-åriga Betty lämnar Hudiksvall för att bli hembiträde hos doktorsfamiljen Molander på Östermalm i Stockholm. Hon kämpar med långa arbetsdagar och doktorinnans nedlåtande attityd. Betty är oskuldsfull och bildningstörstande och inser snart att i storstaden finns det andra möjligheter och en betydligt större frihet än vad som fanns på hemorten. Räkna hjärtslag är en berättelse om en ung kvinnas väg ut i livet, i en historisk tid som liknar vår egen.

Och så fick jag ett spännande boktips av bloggläsaren Heli som rekommenderade Amerikansk jord av Jeanine Cummings. Så här står det om boken

Amerikansk jord är en bok du aldrig glömmer. En skrämmande aktuell och fullständigt uppslukande roman om en mor och en son på flykt – från Acapulco i Mexiko mot tryggheten i USA. En recensent i Alingsås tidning skrev att ”det är den där typen av bok när man som läsare kommer på sig med att inte ha andats på 462 sidor”. Låter lovande!

Följ länken för att testa BookBeat i 45 dagar gratis (bara för nya kunder.) Ingen bindningstid)

Okej här kommer lite blandade bilder från veckan som har gått. Har njutit så mycket av att vara tillbaka i rutinerna igen.

Och matlag är en av veckans viktigare rutiner som ni vet vid det här laget.

Avundas denna guldlock henne guldiga lockar för övrigt. Lilla dockan!

Undrar om hon blir lika rödhårig som sin mor.

Det var ett evigt kramande och kånkande av bebisar och sånt.

Och vi åt gott och hade mysigt och sedan glömde jag fota mer.

Jag har ju skördat grönt hos Albin som jag redan bloggat om.

Många soliga fina dagar har det varit.

Jag har också haft redaktionsdag i stan med Erica. I en outfit ni redan sett. Och i min bästa Annika Norlin-pose (näsan i vädret – fotad rakt upp i trynet!) Man får sån bra pondus då.

Jag har lagat goda gröna middagar på det som skördats!

Här ser ni min nya son som jag adopterat. Ja för man kan nästan inte förstå att det är samma pojk som tidigare.

Jag har aldrig lagt mig i hur mina barn vill ha sitt hår eller sin stil – det har de såklart fått välja själva. Men när Bertil lagom till skolstarten ville klippa av sig sitt hår måste jag säga att det kändes lite i mammahjärtat. Bara för att jag anade hur stor han skulle bli från en dag till en annan.

Vattenkammad. Håret bort och linser istället för glasögon som bara gick sönder hela tiden. När han kom till skolan kände ingen igen honom.

Jag visade en bild på nyklippt Bertil för Erica som ropade

-DANDERYDS GYMNASIUM!

Det tyckte jag var kul.

På fredagen kom gammor och hälsade på. Vi bestämde oss för att ta fredagsmyset i bastun. Jag tände eld

Skurade upp badkaret tillsammans Ulf och fyllde med iskallt vatten att svalka sig i. Det var det andra bastubadet den här veckan. Att basta på en vardagskväll är nästan det härligaste av allt. Stark tvåa är att basta in helgen.

Det är så höstruggigt i Västerbotten just nu. Häromdagen hade vi till och med nattfrost. Då behöver man verkligen en värmande bastu. Måste också ta fram innerfönsterna och sätta i dem. Snyft vad sorgligt att sommaren är slut och snyft vad mycket jobb att putsa och sätta i fönster.

Lille Pärson och Jeff var också nyfikna på bastuaktiviteterna.

Jag tände en marschall så att vi skulle kunna se något i mörkret

Och så kröp vi in i bastun allihopa. Med chips, handdukar och iskallt vatten. Så otrooooooligt mysigt att sitta där och prata och sedan gå ut och doppa sig i det iskalla karet. Eller hälla hinkar med kallvatten över sig.

Hurraaa för bastusäsongen

Och för bar bak i bautastor balja. Ja, jag gillar allitterationer om ni inte redan märkt det.

100 procent livskvalité!

Sedan gick jag in och la Ulf för natten medan storpojkarna förmådde gammor att sova ute i tältet med dem. De har sovit ute hela veckan och det ser så otroligt mysigt ut!

Och det var den veckan det.

Jag är tydligen en person som behöver mina rutiner för att få styr på någonting alls här i livet. När jag är ledig har jag svårt att få till min träning, få till en vettig kost och inte minst få till mitt nyårslöfte om att läsa minst 20 minuter varje kväll. För medan andra använder semestern till att plöja böcker har jag knappt fått ihop två titlar. Har varit så trött på kvällarna att jag somnat innan jag ens hunnit öppna någon bok. Och på dagarna har jag inte haft mycket läsro. Endast två böcker på tre månader har jag hunnit med att läsa. Men nu när jag är tillbaka i rutinerna har läsningen kommit igång igen.

Vad jag läste i juni, juli och augusti

Jag for ner till bror och Jag for upp med mor är de två första delarna i Karin Smirnoffs triologi om Jana Kippo. Jag och syrran gav farsan alla tre böckerna när han fyllde år och nu fick jag låna dem av honom.

Jag har hört så mycket om dessa böcker och därför känt mig väldigt nyfiken. När någonting utspelar sig i ens geografiska närhet finns det alltid både en kittling och en oro i läsningen. En kittling att man ska känna igen sig – men en oro för att man ska upptäcka hålen i väven. När det kommer för nära blir det ju så lätt att genomskåda.

Min första tanke när jag började läsa var att det är så skönt med ett språk och en dialekt man känner igen. Sättet att vränga orden, säga meningar till hälften och sedan låta dem hänga oavslutade i luften. Sättet att uttala någons namn utan att ta uppehåll för att andas eller för att markera tyngden i namnet. Smirnoff skriver på det sätt jag hört talas hela min barndom men nästan aldrig sett i skrift. I alla fall inte i nyutgiven litteratur – någonting liknande återfinns finns ju annars i viss mån både hos Sara Lidman och Torgny Lindgren.

Böckerna är nattsvarta och fängslande och jag läser med en klump i magen. Vad ska hända? När kommer det onda ske? Men det onda har redan skett – det förstår man ju längre man läser. Och det hänger tungt över sidorna. Jag slukade Jag for ner till bror på bara någon dag men fick sedan ta ett flera veckor lång uppehåll innan jag orkade läsa Jag for upp med mor. Jag började nämligen läsa den en sen kväll och sedan fick jag en natt med mardrömmar och ångest då jag bara låg och vred mig.

Jag tycker mycket om böckerna men nu efter andra delen känner jag mig också mätt. Mätt på vältrandet i övergrepp, misär och olycka. Mätt på att allting är så fruktansvärt mörkt. Jag längtar efter lättare, mjuka penseldrag och mindre frossande i det otäcka. Jakob sa att jag med den känslan nog inte borde läsa Karin Smirnoffs Sockerormen – som han menar är ännu värre. Men jag ska i alla fall läsa Sen for jag hem igen som är sista delen i den här triologin om Jana. Tror dock jag ska smyga in något lite lättsammare och gladare däremellan. För att skydda min nattsömn.

Så spännande förresten att Smirnoff ska skriva de nya böckerna i Milleniumserien. Jag tror att hon kommer passa perfekt för det uppdraget!

Jag har blivit förkyld och känner mig trött och hängig. Ulf var vaken och klättrade runt på mig inatt så jag sov dåligt dessutom. Har därutöver mensvärk från hell så det enda jag vill är att ligga under täcket i nattlinne och titta på serier och äta godis. Inte umgås med någon.

En sådan otroooooolig tur då att Jakob åkt själv med alla barnen till Paradisbadet. Övernattar på hotell och har det roligt. Det betyder nämligen att jag får ett dygn i ensamhet och det är EXAKT det jag brukar önska när jag är i det här skicket. Men hur ofta sammanfaller det?

Ska försöka masa mig till affären och fylla på lagret av comfort food och sedan återgå till sängvilan.

Jag blev så glad när jag läste alla 125 kommentarer till inlägget jag skrev i tisdags – när jag frågade läsare som inte röstar om deras bevekelsegrunder.

Ibland låter det ju som att alla som röstar är lata, ointresserade soffliggare. Men när jag läste kommentarerna blev det tydligt att det också kan vara precis tvärtom. Man känner så mycket, funderar och analyserar och i slutändan känns ingenting riktigt rätt. Beslutsångesten och villrådigheten tar över. Eller ännu värre – hopplösheten. Men just därför blev jag också glad av alla som kom in och bemötte, peppade, försökte lotsa vidare och inspirera i kommentarsfältet. Jag tror att den inställningen är en väldigt viktig del av demokratin.

Sverige är trots allt ett land med ovanligt högt valdeltagande och det är någonting att vara stolta över. Jag tänker att en central del i att det ska förbli så är att fortsätta uppmärksamma de goda exempel. Anta att andra ska rösta, våga prata politiska frågor och fundera högt om aktuella samhällsproblem och potentiella lösningar tillsammans med andra. Vara med och hålla de politiska samtalen igång.

Som konsensus-svensk kan det vara otroligt obehagligt att prata politik med någon om det visar sig att man tycker olika. Men det kan också vara nyttigt och utvecklande. Jag tycker inte att vi ska vara så rädda för vad folk tycker så länge vi fortsätter prata. Att känna starkt för något är nästan alltid bättre än att inte bry sig om någonting alls.

När jag skriver om politiska frågor här på bloggen är det inte sällan någon som konstaterar att de ändå inte kommer att rösta. För mig är det en tanke som nästan känns förbjuden.

–Men man måste väl rösta! Får man ens låta bli?

Jag kan absolut känna en trötthet inför politiskt spel och det händer att jag misstror politikers uppsåt. Ibland känner jag mig väldigt villrådig och då röstar jag helt enkelt på det jag ogillar minst.

Men jag undrar om någon läsare som inte röstar vill berätta mer?

Är det ett aktivt beslut eller mer av en tillfällighet? En känsla av hopplöshet eller en protest? Känner du dig oinsatt i politik eller tvärtom alldeles för luttrad? Eller är det något annat som får dig att avstå?

Och kanske ännu intressantare: om något skulle få dig att gå och rösta – vad skulle det vara då? En specifik fråga? En extra bra partiledare? En mer angelägen valrörelse?

Om du vill får du gärna berätta.

Så här såg vår groventré ut i slutet av sommarlovet. Vi har kommit och gått, packat upp badkläder, haft nattgäster, lämnat väskor ouppackade, haft renoveringsprojekt igång…och ja då blir det så här.

Skillnaden nu mot för förut är att det i alla fall går att städa. Eftersom lådorna, korgarna och förvaringssystemet finns där. Så Jakob tog barnen till stan och jag fick underbart ljuvlig egentid för att ta tag i skiten. Ja alternativet är ju att ta tag i skiten med tre barn hemma och då är detta helt klart att föredra.

Två timmar senare såg det ut så här. Fick sån energi av att det gick så snabbt så sedan fortsatte jag in i källarförrådet där det också rört ihop sig senaste månaderna. Barnen har varit i lådorna och rivit ut och letat saker. Grejer har lastats in utan att någon sorterat rätt på dem. Så jag gjorde ett ryck även där och det gick ganska fort även om det såg hemskt ut. Finns det bara ett system i grunden så går ju allt att få ordning på.

Och sedan när jag fått upp farten kunde jag inte låta bli att ta tag i förvaringssektionen utanför badrummet på ovanvåningen. Den sektionen städades senast på jullovet vill jag minnas och lådorna med plåster var fulla med tamponger och i tandkrämslådan låg det hundgodis blandat med torrschampo, nycklar till sommarstugan och recensionsex av böcker.

Ja ni förstår. Så jag fortsatte städa, rensa och sortera där.

Men när jag städat och rensat och sorterat i nästan sju timmar hade jag ändå inte kommit till mitt slutmål. Nämligen mitt kontor. Där det stått grejer kvar sedan i maj. Saker jag inte hann städa undan då eftersom det var så mycket jobb. Och som jag inte orkat städa under sommaren eftersom jag velat vara ledig. Och nu en vecka efter detta städ-il har jag fortfarande inte orkat ta itu med det. Vi får se när orken räcker så långt.

Det här är -som ni märker – inget inlägg om hur förträffligt vi har det utan om hur svårt det är när en stor och ganska stökig familj ska försöka hinna leva, arbeta, ha ett socialt liv och även vila mellan varven. Och med tanke på det är jag så sjukt nöjd över att jag lagom tills skolstarten lyckades:

Prova ut höstjackor till barnen och hänga bort det som blivit för smått.

Hitta ny passande storlek på höstjackorna i källarförrådet.

Prova ut gamla höstskor och hittat ny, korrekt storlek till alla barn.

Gräva fram alla regnställ och stövlar och packa med extrakläder till Ulfs låda på förskolan

Hitta fingervantar och tunna mössor och ulltröjor.

Tömma och rengöra alla ryggsäckar och dessutom hitta igen en försvunnen lånebok från skolan.

Ni som är pedanter har ingen aning om vilken bedrift det här är. Men ni andra normala människor kan ge mig stående ovationer, tack. Känner mig så glad över att vara en mer samlad förälder med koll på läget än jag någonsin varit förut. Övning (och maaassor av förvaring) ger tydligen färdighet.

Snart ska jag ta itu med kontoret. Lovar

Så kom då de sista dagarna på sommarlovet och våra första dagar på höstterminen. Alldeles på sluttampen av lovet sov barnens kompis Dahlia över. Ungarna ville hitta på en rolig utflykt på kvällen så de packade ryggsäckar, fika, tjocktröjor och ficklampa (trodde jag) och begav sig i sällskap av Essa upp till utkiksberget. Till kojan de byggt av gamla trädstubbar.

Klockan var sju när de stack iväg och klockan tio när det nästan blivit helt mörkt och de ännu inte hade hörts av bestämde jag mig för att gå ut och möta dem. Men just då öppnades dörren av tre vettskrämda, flåsiga, uppgasade men glada barn som sprungit hela vägen hem. Ficklampan hade de visst glömt att ta med sig och det hade blivit så mörkt innan de kom ner för berget att de knappt sett någonting alls.

Håhå jaja – för sådana barn finnes endast en bot och det är varm choklad och smörgåsar. Gjorde en rejäl laddning.

Tände ljus och ordnade ombonat och mysigt.

Och lyssnade sedan på allt om deras strapatser. De här barnen har ju hängt ihop hela sommaren och gjort så mycket kul ihop. Nu fick de ett sista sommarlovsäventyr som hette duga!

Så blev det skolstart. Jag vaknade halv sju och gjorde frukost.

Gick en sväng i trädgården

Plockade in svarta vinbär till frukostshaken

Och nöp luktärter och annat till en bukett.

-Hur lyckas du ta bilder på dig själv i vardagen? frågar folk. Jo för att det alltid står ett kvarglömt kamerastativ i trädgården på det här viset. Och ett likadant inomhus. Så det är bara att haka fast kameran och ta en bild.

Proteinpulver, bär, banan, is och vatten.

Och en skopa svarta vinbär när moder natur nu välsignat en på det viset.

Mixade och drack upp!

Sedan cyklade jag med barnen till den första skoldagen.

Vinkade hej till den gulliga galt som vi passerar varje morgon

Utsikten var lika gullig den.

Det är jag som lämnar på mornarna vilket är jobbigt eftersom jag är morgontrött. Men bra av samma anledning. Jag behöver ju hjälp att kvickna till!

Vi cyklade förbi badplatsen som låg öde.

Och sladdade in på förskolan.

BARNOMSORG! Jag ÄLSKAR dig!

Jag jobbade på med världens fart den dagen. Min assistent Charlotte hade sammanställt ett dokument med allt jag behövde kika på och bocka av och jag skrev så tangenterna glödde.

På eftermiddagen satt Essa på farstubron och väntade på att barnen skulle komma hem igen. Tomt hemma utan dem!

Det var matlag hos oss – första matlaget den här terminen. Gjorde sex pizzor och det blev inte en smula över.

Ulf och Ylva-Karin lekte nudda golv och mattor vilket känns som en rimlig och lättsam version av leken.

Klas var lika solig som alltid

Och de stora småbarnen terroriserade Albin.

Middag på verandan

Och efterrätt inomhus.

Det blev egentligen en alldeles för sen afton för att vara en skolkväll. Men vi hade mycket att prata om. Vi diskuterade bland annat partiprogram och tjafsade om vem som skulle rösta på vad. Och jag lyckades kanske omvända en avfälling.

På ett tidigare matlag i våras gjorde vi faktiskt en valkompass ihop. Tipsar dig om att göra det tillsammans med en vän eller bekant eller kanske din partner. Man får många intressanta samtalsämnen!

Tidig torsdagsmorgon: så trött, så trött.

Och vädret har inte gjort det bättre. Extremt jobbig känsla av att missa sommarens sista skälvande dagar när man istället är inne och jobbar.

Gjorde så mycket att jag omöjligt hann ta fler bilder den dagen.

Skönt att det blev helg till slut.

Till fredagsmiddagen hade jag ingen inspiration eller ork så då gjorde jag som jag brukar och köpte baguetter och pålägg

Så fick alla göra sina egna middagsmackor.

Absolut ingen klagade.

Essa smög omkring i trädgården och försökte få närkontakt med grannkatten Svea. Hon och Essa har ett komplicerat av och på-förhållande. Där Svea spelar hard to get men samtidigt inte kan låta bli att söka upp Essa så att hon får upp förhoppningarna om en romans. Men sedan – precis när det verkar som att Svea ska släppa till – då får Essa istället en föraktfull smäll på nosen. Eller bara isande ointresse från katten som stirrar stint åt andra hållet. Så sorgligt med obesvarad kärlek. Svea är en sån player!

Men häromdagen när Essa var borta hittade jag Svea i köket där hon nöjt åt ur Essas matskål. Så någon slags kärlek finns ju. Även om den för Sveas del mest verkar riktas mot torrfoder.

Jakob slängde i sig mat lite snabbt för han och en kompis skulle ut och vandra och sova i skogen. Ulf somnade nästan direkt efter maten och då kunde jag och storpojkarna ha eget fredagsmys med Sing och chips. Succé.

Och när klockan blivit nio tog de sina sovsäckar och traskade iväg till tältet på gården. De vill ju också sova ute.

Jag pussade godnatt och gick in till mig.

Har jag förresten visat växthuset som Jakob byggt? Inte? Nejmen visst är det fint! Här ska odlas mycket nästa sommar. Det kanske blir året när jag börjar odla mina egna sommarblommor istället för att spendera hela familjens sparkapital på tagetes, margerit och lobelia.

Jag kröp i säng med en bok men innan klockan hade slagit tio snarkade jag som ett barn och vaknade inte förrän Ulf kröp ner bredvid mig på morgonsidan.

Vid åtta gick jag upp och gjorde frukost. Pojkarna kom insläntrande strax därefter, hungriga efter att ha sovit ute.

Hela lördagen tog vi det väldigt, väldigt lugnt och försökte bara hitta igen energin efter de första ansträngande skoldagarna. Men vi cyklade i alla fall och köpte lördagsgodis tillsammans. Så långt räckte orken.

Sedan ringde Erica och då pratade vi bort två timmar medan jag plockade in vinbär

Ulf hjälpte till och vi fick ihop några liter. Bestämde mig för att göra vinbärsrutor. Det är ju så gott!

Och medan kakan gräddades gjorde jag iordning middagen. Falafel i pitabröd med allehanda tillbehör.

Älskar tomat med smulad feta, balsamicovinäger, rödlök, svartpeppar, olivolja och chili. Och lite salt förstås. Ser ut som en grisröra men man får blunda och äta.

Hallå har du fotat klart så vi får börja någon gång?

Så kom Jakob hem från vandringen med en trött hundstackare som fått sova ute. Hon kröp upp i korgstolen och rörde inte en tass den kvällen.

Till kvällsfika blev det vinbärsrutor och te. Och det var den lördagen, det.

Och på söndagen tog Jakob alla barn och drog till stan så jag fick massa underbar egentid. Men vad jag hittade på då, det får ni kika på mina instagram stories för att veta.

Tack för alla frågor i frågestunden. När de trillade in kom jag ihåg varför jag får ångest av frågestunder. Så många intressanta och kluriga frågor och känslan av att jag måste svara på allt och vara så genomtänkt och formulerad på en massa plan där jag kanske inte alltid är det.

Nå, med det sagt ska jag göra mitt bästa för att svara. Men jag tänker att jag tar några frågor åt gången och betar av dem. Här kommer en första batch!

Jag är jättenyfiken på det här: När du fotar släkt/vänner, finns det de som inte vill vara med på bild? Alltså: har du haft ett ”snack” med alla du umgås med om bloggen? Och när du fotar den (lite hemlige) Jakob, får han se bilderna innan? Fått intrycket av att han vill vara med så lite som möjligt.

Jag vet ganska bra vilka som absolut inte vill vara med och vilka som inte bryr sig. De som absolut inte vill vara med är personer du alltså aldrig sett i mitt flöde. Eller knappt hört omnämnas. Och om du kikar noggrant är det i princip bara bilder på mig själv som är riktiga närbilder där jag tittar in i kameran. Några enstaka kompisar, min syster etc förekommer på liknande bilder. Annars är det oftast taget på avstånd, lite snett bakifrån etc. Det är helt medvetet. Om jag är osäker på om personen verkligen gillar bilden jag tagit brukar jag fråga innan jag lägger ut.

Åå jag är också nyfiken på det! Hur ser du på att publicera bilder på dina och andras barn till exempel? 

När andras barn förekommer på bild kan man vara säker på att jag frågat barnen och föräldrarna. Mina nära vänner har jag pratat med och där vet jag att det är lugnt att barnen är med på bild. Men ibland när det kommer en kompis som inte brukar vara här så ofta, eller om jag tex fotar på en avslutning där det finns fler barn drar jag iväg ett sms till föräldern och frågar. Eller så fotar jag helt enkelt så att barnet är otydligt, suddigt och inte riktigt syns.

När man pratar om att fota barn så låter det alltid som att det är en och samma sak man diskuterar. Men när man fotar vuxna finns det ju tusen sätt att fota på. Det är samma sak med barn. Det finns tusen sätt jag inte skulle fota mina barn på till sociala medier. Men det betyder inte att alla sätt är fel. Och en sak jag aldrig skulle göra är att ta med dem på en premiär/event när någon annan kan fota dem hur som helst. Jag tror också att jag kanske hade resonerat annorlunda om vi bott i stan. Här lever vi ett så skyddat och privat liv – i stan hade jag nog varit mer restriktiv.

Här finns faktiskt ett helt blogginlägg jag skrivit om saken, för den som vill veta mer.

Jag har alltid undrat hur planlösningen ser ut på er övervåning! 

Haha, det är förvånansvärt många som velat ha planritningar och skisser över mitt hus genom åren. Men det är faktiskt en sådan där sak som aldrig kommer att visa. Jag har vissa grejer jag bestämt mig för att inte blogga om, visa eller adressera. Detta för att spara på saker som bara är mina – trots att jag delar med mig så generöst av mycket annat. Det är både stora saker och små saker. Men det är viktiga saker för mig!

Skulle vara spännande att höra dina tankar om vänskap. Vet att du har vänner du tycker att du är väldigt olik (typ Malin Wollin). Hur ser du på att ha vänner med tex helt andra politiska åsikter eller annan livsstil än vad du själv har? Vad tycker du man kan ha för olikheter i en vänskap och vilka delar måste man vara lika eller passa ihop på (om det nu finns några sådana).

Jag är väldigt glad över att jag har en sådan brokig skara vänner. Jag har kompisar som älskar att festa och jag har kompisar som är nykterister. Jag har vänner som är kristdemokrater och med i Ja till livet, och vänner och släktingar som kallar sig kommunister och anarkister. Personer som lever i kärnfamilj, i självvald ensamhet eller stjärnfamilj. Åsiktsmässigt har jag kompisar i de flesta varianter. Jag kan dock inte komma på att jag har några uttalade rasister i min vänskapskrets (dock en hel del bekanta på facebook). Det skulle vara svårsmält.

Jag kan vara vän med många olika typer och tycker att olikheter är berikande. För mig gör det världen mindre skrämmande att förstå att vi kan ha diametralt olika åsikter men ändå tycka bra om varandra. Men för en riktigt nära vänskap tycker jag ändå att det krävs att man har liknande grundvärderingar. Om livet men kanske framförallt om barn? Synen på barn säger så mycket om en människa!

Hade jag och Elina eller jag och min syster haft olika tankar om hur barn ska uppfostras – då hade vi nog inte orkat umgås så mycket som vi gör. Då blir det för mycket friktion. Även om man inte ens har barnen med sig. Samma sak i matlaget. Vi är olika som föräldrar och har olika regler för vissa saker – men grundsynen på barnen är ändå lika vilket gör att vi funkar ihop.

Hur folk är med barn kan rentav vara en ledtråd till om man borde försöka bli vänner. Som när jag lärde känna Frida. Jag insåg att vi skulle kunna vara riktigt bra vänner när hon var Bertils förskolefröken. Eftersom hon hade sån himla rimlig, vettig och fin syn på barn. Samma syn som jag själv alltså, haha.

Det känns som att jag plockat ihop en stor godispåse av udda, roliga vänner nu i vuxen ålder. De flesta av dem känner inte varandra och hänger inte ihop på något sätt. De är fritt flytande. Malin Wollin som du nämner i frågan lärde jag känna när vi var i Kenya med Unicef. Vi är både otroligt olika och samtidigt väldigt lika varandra. Malin pratar jag med när jag vill ha ett ärligt råd från någon som inte skräder orden – men också när jag är orolig för något med barnen och behöver en erfaren, klok fembarnsmammas input.

Sen undrar jag om du tror att du och Erika någonsin kommer podda ihop igen

En Underbar Pod kommer vi nog aldrig att göra igen. Vi kände oss så färdiga med den efter långt över 100 avsnitt. Jag är dock extremt glad över allt vi gjort tillsammans. Erica min närmsta kollega och vi jobbar ju ihop hela tiden ändå. Och jag är övertygad om att vi kommer göra podd eller radio i någon form tillsammans i framtiden. Det kommer inte gå att undvika!

Hur spelar ni in podden Wollin & Clara? I Umeå eller i Kalmar eller mittemellan – eller ses ni inte “på riktigt”?

Vi spelar in den på distans. Malin i Kalmar och jag här hemma. Sedan skickar vi ljudfilerna till vår klippare på Aftonbladet som sätter ihop det till en helhet.

Säger detta med noll vass röst, undrar genuint. Vad tänker du om att bo och växa upp i ett samhälle (vad jag kan se alltså; din vängrupp samt familj) där majoriteten är vita och heterosexuella?
Som person tänker jag ofta att jag vill bo ute på landet med min familj. Som lesbisk vill jag det inte, har hört för många tråkiga historier. Som person vill jag samtidigt heller inte bo på landet för att mina barn med stor sannolikhet skulle växa upp med en så vit syn på livet. Är själv uppvuxen på “landet”, ca 1h utanför Stockholm, där fanns inga homos (closeted antagligen, men inga förebilder) och en enda ickevit familj som hade det riktigt trist på den skola jag gick på och som flyttade innan jag började tvåan.
Spretig fråga, men är nyfiken då jag själv tänker dagligen på stan vs landet och vad det innebär.

Det är skillnad på landsbygd och landsbygd. Alla byar är inte likadana. Alla som bor där är inte likadana. Och nej det finns inte en stor, mångkulturell befolkning där jag bor. Men det finns absolut olika kulturer. Till exempel får mina barn lära sig om samisk kultur på ett sätt jag aldrig fick när jag var barn. De går också i en skola med extremt blandade inkomstnivåer och utbildningsnivåer bland föräldrarna. Det är också en viktig aspekt av mångfald och bor man i en stad är det mindre vanligt. Sedan redogör jag inte för sexualiteten bland alla mina bekanta. Men ja – i den by där jag bor finns både öppet homosexuella par, polyamorösa par och personer med flytande könsidentitet. Så har jag det sagt.

Jag har bloggat om den ”inskränkta” landsbygden lite mer utförligt här.

Jag reflekterar ofta när jag läser din blogg över hur oerhört olika våra barn växer upp. Trots att de är rätt så lika i åldrar. Men bara för att vi bor i en förort till Stockholm och ni på landsbygden i Norrland. Det är liksom i stort och smått. Dina barn leker oerhört mycket mer, mina barn går mycket mer på organiserade aktiviteter och är mycket mer digitala. Vi reser mycket mer, bor på hotell, restauranger och sånt är något vi gör regelbundet medan jag tror ni gör det väldigt sällan.
osv. Mina barn går i skolor med hundratals barn med många de inte kan namnet på medan dina barn väl går i en ganska liten grupp där alla känner alla. Vi bor i ett modernt hus och ni i ett gammaldags hus.

Reflekterar ni och framför allt dina barn över olikheterna? Förstås inte mellan er och en okänd människa i Stockholm men är de medvetna om att de lever ett relativt ovanligt liv för att vara barn i Sverige 2022?

För det första är jag inte säker på att det liv mina barn lever är så ovanligt. Det finns många, många människor som bor utanför de stora städerna. I byar, på landsbygden, i mindre samhällen. Jämfört med de barn som mina barn umgås med så lever de helt normalt.

Men absolut – ibland blir jag full i skratt när jag märker hur landet-präglade barnen är. Som när min storpojke väldigt gärna ville få gå in på apoteket sist han var hos tandläkaren – eftersom han tydligen aldrig varit på ett sådant. Eller när han som nioåring gick på stan med mig och tog av sig skorna när han kom in på Åhlens, eftersom det ju var inomhus. Mina barn är också väldigt präglade av att bo i en liten by där man känner alla. De hälsar på alla när man är i stan och tycker det är trist att folk inte hälsar tillbaka. Är man på någon lekplats eller på ett bad är de otroligt kontaktsökande och förutsätter typ att de redan är bekanta med alla. Alla barn är potentiella lekkompisar för så är det ju hemma på byn.

Jag tänker att det finns fördelar och nackdelar med att växa upp i stan och på landet. Men om jag inte tyckte att fördelarna övervägde något enormt så hade jag inte bott så här! Om mina barn reflekterar över hur de växer upp? Ja det gör i alla fall min äldsta son. Och han tycker att vårt liv är alldeles för modernt! Han vill att vi ska leva som på stenålder och vara jägare och samlare, haha.

Jag har skrivit ett helt inlägg när jag resonerar mer om dessa frågor: Är man barn längre på landet?

Har du längtan efter någon ny bekantskap? Någon som lever eller har levt ett annorlunda liv än du själv?

Ja det har jag. Jag tycker dock att det är svårt att hinna med alla de relationer jag redan har. Så jag tänker att nya vänskaper kanske kommer när mina barn blivit äldre?

Skulle du vilja byta hem/boende under en period? Var skulle du vilja bo i så fall?

Jag skulle kunna tänka mig att vara utomlands en period. Drömmen vore typ ett år i Italien. Kan dock inte ett ord italienska utöver vaffanculo!

Drömmer du om att leva ett annorlunda liv i en annan kultur någon gång?

Ja och väldigt ingående. Tror jag får skriva ett riktigt inlägg om det snart.

Vilket intresse skulle du vilja lägga mer tid på? Om tiden fanns?

Musiken. Fick sådan akut längtan efter att sjunga mer när jag var på en konsert med Lisa Nilsson förra lördagen.

Längtar du någon gång efter storstadspuls?

Ja det gör jag. Men aldrig efter Stockholm. Jag måste ju dit snart men då är det nästan tre år sedan sist. Men jag kan längta så att jag dör efter att få uppleva Rom, New York eller San Fransisco. Vill inget hellre än att åka till NY nu men vet inte hur jag ska lösa det eftersom jag helst inte vill flyga.

Jag upplever att du sällan dömer andra eller bryr dig vad andra tycker vilket är mycket befriande! Min erfarenhet är att en del folk som går i kyrkan både ska välkomna & ta hand om alla men ändå har en viss dömande ton mot de som gör ”fel”… T ex att du svär ibland, tycker det är fine att mannen dricker alkohol… Svårt att förklara hur jag menar men om du upplevt detta tror jag du förstår. Hur resonerar du kring detta? Har du upplevt detta eller varit en själv och numera ändrat ditt tankesätt?

Tack, det var en fin komplimang. En anledning till att jag förhoppningsvis (!) inte är så dömande i kristna frågor är att jag inte kommer från en kristen bakgrund. Jag varken vill känna eller känner indignation över många saker som andra kristna kanske blir upprörda av. Jag vet ju (med mig själv som lysande exempel) att det går utmärkt att ha en varm gudstro och samtidigt inte riktigt passa in i vanlig frikyrkokultur.

Att jag inte bryr mig så mycket av vad folk tycker om mig beror på att jag hela tiden övar på den här plattformen. Jag får så många indignerade kommentarer av folk som är besvikna på mig av en eller annan anledning. Alltid med krav på avbön eller att jag ska skämmas och backa. Inte sällan med hot som ”nu slutar jag läsa eller lyssna”. Men då har man missförstått alltihop. Jag kommer inte begränsa vad eller hur jag uttrycker mig, bara för att bli omtyckt. Det var nämligen aldrig lusten att bli omtyckt som fick mig att starta den här bloggen. Utan lusten och behovet att uttrycka mig.

Fler personer borde öva på det här för övrigt. Det är väldigt värdefullt att vara lite mer hårdhudad, särskilt som kvinna. Livet blir rikare när man vågar och tål saker!