Month: september 2019

Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Ni är ju bäst. Och snällast <3

Den här helgen kom väldigt lägligt efter allt jobbigt som varit. På fredagen strejkade vi för klimatet. Åttaåringen bar bästa skylten.

Och på eftermiddagen var det dags att åka till Holmön med matlaget. En resa vi planerade direkt efter sommarens roliga vistelse där. Vädret var ljuvligt. Kav lugnt och stilla.

Ammade i solen

Och ungarna lekte medan vi väntade på att färjan skulle gå

Bebisarna börjar ha mer och mer utbyte av varandra. Lilla Smulf i vagnen och Ylvis i Ulrikas knä.

Mot ön!

Vi åkte i solnedgången

Och kom fram i skymningen.

Kall dimma och nästan helt mörkt ute.

Vi skyndade vi mot huset där vi gjorde upp eld i kakelugnen, fixade middag till alla ungar och sedan satt uppe och pratade sent. Tillslut somnade jag i alla fall och sov som en liten gris. Varför sover man alltid så bra borta? Är det för att man inte har ansvar för något?

Morgonen därpå försökte jag göra någon slags planering för helgen

Samtidigt som barnen ritade

I det gulliga gamla köket.

Efter frukost gick vi ut. Packade lådcykeln full med fika och drog iväg söderut på ön.

Peppat gäng

Stina satt i lådan och vaktade bebisarna och höll utkik efter kantareller

Det var septemberväder av bästa sort.

Och barnen hojade tills de blev som gelé i benen.

När vi funnit en fin plats så slog vi läger.

På en liten udde. Barnen började genast försjunka i lek

Medan vi samlade kvistar och gjorde en brasa.

Ut på tur aldrig sur

Finns det en bättre utflyktsmånad än september? Tror inte det!

Jakob den galningen tog ett bad. Det var “varmt” tydligen. Jag tog inget bad på grund av fortfarande väldigt förkyld.

Gullisar i motljus

Med håret fladdrande i vinden.

Ulf satt och sög på Jakobs krage.

Fina Ulrika ammade Ylva-Karin. Och efter några timmar när vi grillat korv, ätit kex och tagit igen oss lite så cyklade vi hem igen. 1,5 mil var tappert cyklat för ungarna.

Vi hade stoppat in en lammbog i ugnen innan vi åkte på morgonen. Den var klar lagom tills vi kom hem.

Vi gjorde middag på eget kött, grönsaker och surdegsbröd. Väldans gott!

Och medan eftermiddagen övergick i kväll och barnen ett efter ett knoppade av satt vi uppe och fikade och eldade i kakelugnen.

Imorse var vi förstås ganska segstartade allihop. Regnet hängde i luften men vi packade fikakorgen och begav oss. Mot fyren!

Berguddens fyr är så vacker!

Skulle gärna prova gå upp i den.

Vi gjorde upp eld och värmde oss medan barnen försvann iväg och lekte bland klipporna

Sedan korvgrillning och kaffedrickande

Ena bebisen sov i vagnen och den andra i selen.

Så satt vi i några timmar tills det var dags att gå hem och laga middag och städa ur Albins föräldrars hus som vi lånat. Och sedan ta färjan hem till fastlandet igen.

Det blev en underbar helg när vi verkligen firade ut september ordentligt. Så glad att vi har ett sådant bra kompisgäng att hitta på roliga saker tillsammans med!

Jag är så ledsen just nu. För jag har förlorat min älskade mormor. Som jag är så lik och som jag alltid stått så nära. Som jag fått komma till och vara med på alla lov och ledigheter. Min roliga, slagkraftiga, tuffa, vackra, snälla mormor. Som så ofta varit min ledstjärna. När jag behövt tuffa till mig. Rycka upp mig. Komma igen. Hur hade mormor gjort? har jag tänkt. Och blivit lite modigare.

Nu finns hon inte mer. Och aldrig mer kommer hon lura mig och Anna att skratta tills vi nästan kissar på oss. Aldrig mer kommer jag höra hennes bondska kraftuttryck och talesätt. Aldrig mer får jag stå jämte henne i köket och grädda rån.

När jag blundar och tänker på min mormor så hör jag hennes bestämda, raska steg. Ser hennes krokiga, knöliga fingrar märkta av hårt arbete. Hennes prydliga vita hår och hjortronsmycke i guld. Mormor var alltid i rörelse. Alltid redo att hjälpa till. Så full av kraft och liv och jävlaranama. Och det bästa var att hon älskade mig så mycket. Jag har alltid känt mormor och morfars kärlek som en skyddande kupa runt mig. Som gjort mig trygg när jag som mest behövt det.

Nu är båda borta. Och jag kan inte säga att det var orättvist. 94 år är mer än man kan begära. Men jag saknar dem så fruktansvärt.

Sista åren försvann mormor allt mer in i sin demens. Men en person hon aldrig glömde, det var morfar. Ständigt morfar. Var är han? När kommer han? Jag saknar honom verkligen. Inte att undra på efter sextiofem år som gifta.

Nu hoppas jag att mormor och morfar är tillsammans. Och att de är lika fria och lyckliga som på cykelsemestern de gjorde som nygifta. Ja. jag hoppas att de är på cykelsemester i evigheten. Ända tills vi råkas igen. Möts från varsitt håll på en landsväg. -Är det verkligen ni? Ska jag säga. Och mormor ska fräsa -Jamen fattas bara annat!

Och då vet jag säkert.

Idag hade jag långväga besök av en gammal vän. Gammal för att vi känt varandra länge. Men ändå ny för att det bara är andra gången vi ses i verkligheten. Vi lärde nämligen känna varandra via våra bloggar – Sofia Kammeborn och jag.

Jag bakade cheescake med färska fikon och bjöd på småkakor.

Sofia bor på Gotland i vanliga fall men var nu på en liten norrlandsturné och stannade till hos mig. Precis som sist fanns det ingen hejd på samtalen.

Jag hade plockat in höstblommor och tänt ljus och eldat i vedspisen

Det är ju så härligt med kalla, soliga höstdagar när det BÅDE är sol och samtidigt kura inne-väder.

Min monstera börjar för övrigt bli ett monster.

Sofia är en riktig stickguru med fans i hela himla världen. Hon försörjer sig huvudsakligen på att sälja egendesignade stickmönster. Förutom sin fina blogg och instagram såklart.

Jag tycker alltid det är så givande att prata med folk som jobbar med samma sak som jag. Det är ju inte så ofta man får chansen menar jag. Så förutom att prata om livet viktigheter pratade vi branschskvaller, annonsörer och följare som gått bananas. Men mest om allting som är så himla roligt med det här jobbet!

Ulf fattade tycke för Sofia

Och Sofia fattade tycke för min cheescake.

Obligatorisk kompisbild <3 innan Sofia tuffade vidare på sin norrlandstripp. Förhoppningsvis kommer hon snart tillbaka igen.

Dystopier har aldrig varit en bokgenre jag sökt mig till. Tvärtom har jag skytt den som pesten, bara av baksidestexterna. Det som krävdes för att jag tillslut skulle lockas var att Jakob (när vi var nyförälskade) nämnde Oryx and Crake som en av sina favoritböcker. Vad skulle jag göra? Det var ju bara att bita i det sura dystopi-äpplet och läsa! Man kan ju inte förhålla sig så kallsinnig till det som ens älskade älskar. Och det har jag aldrig ångrat. Oryx and Crake blev nämligen min väg in till Margaret Atwood.

Ändå hade jag inte läst hennes Handmaid’s Tale när den blev serie hos HBO. Men så fort jag sett första säsongen slukade jag också boken. Den gav mersmak och jag har funderat mycket på vad som egentligen hände med Offred efter att hon åkt iväg i den där skåpbilen – anklagad av Anföraren och hans hustru. Hur slutade alltihop? Nu ska vi äntligen ska vi få veta! För trettiofyra år efter att Handmaid’s tale släpptes kommer nu Atwoods uppföljare Gileads Döttrar. Och jag har precis fått hem den. Vet vad jag kommer syssla med närmsta kvällarna i alla fall. Någon fler än jag som är peppad?

Har i ärlighetens namn inte läst mer än sju sidor hittills – men det verkar VÄLDIGT lovande. Böckerna känns ju mer aktuella än någonsin – influerade av den kristna amerikanska högern som är på sådan frammarsch just nu.

Om du gillade första boken – klicka hem Gileads döttrar på Adlibris. Och har du inte läst Handmaid’s tale så klicka hem den också. Den svenska titeln är Tjänarinnans Berättelse. Tänk vilken dröm att läsa båda två i ett svep? Avundsjuk på dig som får göra det för första gången…mmmm.

Men nu till det bästa! Jag har ett SIGNERAT ex av ”Gileads döttrar” på engelska (The testaments) att tävla ut till någon av mina följare. Hur roligt vore inte det att vinna? Lämna en motivering i kommentarsfältet till varför just du ska vinna boken!

(Tävlingen pågår fram till den 1 oktober kl 12:00. Vinnaren blir kontaktad via mail. Adlibris utser vinnaren)

Min svärmor är en del av en trogen skara människor som utanför stadshuset i Umeå strejkat för klimatet varje fredag under ett helt år. När de stått där och pratat med politikerna som passerat har de fått höra “kom tillbaka när ni är några hundra som står här ute varje fredag. Då kommer vi att lyssna.”

Umeå kommun reviderar just nu sina klimatmål. Kommunen har en befolkning på 127 000 människor så här finns stora klimatbesparingar att göra – om de styrande bara vill och vågar. Nu på fredag hålls vad som förmodas bli världens största manifestation för klimatet. Barn och vuxna över hela världen planerar att strejka för att påverka ledare och beslutsfattare och få dem att inse allvaret. Det handlar om globalt miljöarbete. Men också lokalt.

På fredag tar jag barnen ur förskola och skola och åker in till Umeå och demonstrerar. Både för att visa Umeå kommuns politiker att vi är många som bryr oss om dessa frågor – men också för att vara en liten del i den enorma manifestation som planeras. För att det är viktigt på riktigt. Och när mina barn blir stora och frågar vad vi gjorde under den historiska demonstrationen kommer jag vara glad att kunna säga att vi inte satt hemma på byn och hade en helt vanlig fredag – utan faktiskt deltog. Och vi kan kolla på bilderna från det tillfället – precis som jag nu kan se på på bilderna från när pappa på sextiotalet demonstrerade för USA ut ur Vietnam.

Jag hoppas ni är många som vill vara med och strejka på fredag. Skriva historia. Ingen politiker som vill bli omvald vågar fatta obekväma beslut. Men om vi är tillräckligt många kanske vi kan ge dem råg i ryggen att ta ansvar för klimatet. Och förstå att allting annat är att göra sig djupt obekväm.

Nu händer det.

( Information om din lokala klimatdemonstration kan du hitta genom att söka på facebook eller genom att googla fridaysforfuture + din ort. Mer om eventet i Umeå kan du läsa här)

Welcome to New York Ryan Adams

Ryan Adams cover på Taylor Swifts låt får mig att känna att mitt liv är ett stort äventyr. Och att alla möjligheter fortfarande finns kvar. Att jag kan göra vad jag vill, resa var jag vill, uppleva precis vad som helst. Jag har lyssnat på låten i flera års tid men samtidigt liksom sparat den till ett särskilt tillfälle: När jag satt på planet efter att ha lämnat UNICEFs team i Malawi för att möta upp min vän Nicola i Zambia. Jag var helt själv. Tittade ner över landmassorna med enstaka plåttkvadrater som blänkte i solen och skvallrade om att det faktiskt bodde någon i det karga, torra. Jag såg mig omkring på planet. Kvinnor i färgglada kitenges och stiliga svarta män i kostym. Jag befann mig i världens utkant och samtidigt i dess mittpunkt. Jag var en världsmedborgare. Någon som kunde ta vägen vart som helst. Starta ett liv där jag fick lust. Jag var modig och självständig och hög av att få uppleva mer än jag någonsin trott var möjligt.

Resten av ditt liv – Timbuktu

Det här har varit den första låten på min löplista i alla år. Känner samma livspepp och energi varje gång jag hör beatet sätta igång. Den får mig att orka den där första, sega kilometern runt byn. Och för varje gång jag sätter foten i marken i takt med beatet – så känner jag hur jag samtidigt sätter foten i plytet på alla idioter. Folk som skadat mig eller som jag vill ta revansch på. Att rabbla med i texten som jag kan utantill, samtidigt som jag joggar mig svettig. Det är katharsis.

I’m on fire – Heather Nova

Heathers röst får mig alltid att känna vemod och sugande längtan i bröstet. Efter sånt som har varit och sånt som ska bli. Hennes cover på Springsteens låt är lika bra som originalet. Och helt annorlunda. Jag tänker på tonårens längtan. På vårkvällar i gymnasiet. Grilla och dricka öl på Bölesholmarna. Sitta nära. Känna värmen genom jeansen när låret snuddade hans. Låna en jacka av någon och en halsduk av någon annan. Känna majkvällen både kall och pirrig och eldvarm på en och samma gång. I’m on fire är löftet om ett liv med längtan.

Vi bygger en ny skön värld – Bo Kaspers Orkester

Låten som blev vårens soundtrack. Ja, ända sedan Ulf föddes har jag lyssnat på den dagligen. Tycker om de vispande trummorna som låter som vårsol i ansiktet känns. Texten som är en affirmation över mitt och Jakobs liv. Vi bygger en ny skön värld. Tanken om att tillsammans skapa en bättre värld. Där vi sätter reglerna, stänger ute det destruktiva och väljer bort det som gör ont. Lyckan i att vi på vår lilla plätt på jorden har möjligheten att göra det ihop.

En av de roligaste sakerna med att samarbeta med annonsörer på bloggen – det är att lära känna och få en bättre bild av människorna bakom företagen. Oftast är det ju helt vanligt folk, som likt en själv har en dröm om att skapa någonting vettigt för andra att kunna ta del av. Som Arta och Salman – som startade mattematikappen Albert. Jag tog en liten pratstund med dem för att ni också ska få veta vilka killarna bakom Albert är!

Arta och Salman är två kompisar som växte upp tillsammans i en förort till Göteborg. Båda med iranska föräldrar, som verkligen betonade vikten av utbildning.
-Vi har följts åt genom uppväxten och utbildningssystemet, säger Salman. Från mellanstadiet till universitetsstudierna på Chalmers, där vi båda tog examen som civilingenjörer. Snart gjorde vi karriär inom skilda branscher. Men även om vi hade stimulerande jobb så fyllde de inte något högre syfte. Vi kände båda att något saknades.
Tanken väcktes på att byta inriktning och skapa någonting som kunde bidra med samhällsnytta. Socialt entreprenörskap var inte främmande för någon av dem. Arta hade tidigare startat en verksamhet som hjälpte kvinnor i Tanzania att driva företag. Salman å sin sida hade länge arbetat med mentorskap och studiehjälp i Sverige.
-Vi började bolla olika idéer mellan oss – och snart blev det tydligt att vi ville göra någonting som fokuserar på utbildning. Framförallt matte som är ett ämne som tusentals elever underkänns i. En stor utmaning på samhällsnivå. Samtidigt är ju du Salman något av ett mattegeni och var med och hjälpte hundratals elever ideellt med matematik under åren på Chalmers, säger Arta.
Salman fick där med egna ögon se hur mycket elever som får individuell hjälp och handledning kan utvecklas. Men den typer av tjänster är dyra och svårtillgängliga för de flesta familjer. Så duon bestämde sig för att försöka skapa en digital variant som fler skulle ha råd med. Så föddes Albert!

Arta och Salman började arbetet med att köpa in alla skolmatteböcker på marknaden och kartlägga deras innehåll. Vad skulle det finnas för typ av uppgifter i appen? Hur skulle den utformas? Så småningom tog de lärare, matematiker och tekniker till hjälp för att skapa Albert. En app som var intelligent, följde skolplanen och som med AI faktiskt kunde besvara barnens mattefrågor.
Idag används appen av tusentals svenska barn. Samtidigt som både Salman och Arta blivit föräldrar och själva får uppleva utmaningarna med att hjälpa sina barn att utvecklas.
-Jag hade som liten svårt att förstå varför man måste göra på ett visst sätt. Som tur var hade jag ett bra minne och kunde memorera det mesta – utan att riktigt förstå varför jag behövde göra det. Jag är nog det där barnet som hade behövt matteappen Albert som förklarade….
-Och jag är Albert, säger Salman med ett skratt. Albert är en digital version av min hjärna! Jag var alltid en riktig mattenörd som älskade att räkna. Och visionen med Albert är att han ska bli världens bästa mattelärare. Anpassad för varje enskild användare. På det sättet tror vi att man på riktigt kan demokratisera kunskap och utbildning.

-Vi är helt övertygade om att alla barn i hela världen kan bli duktiga på matematik – om bara pedagogiken kan anpassa sig optimalt efter varje elevs inlärningsförmåga, säger Arta och lyser upp

Visst är det inspirerande att höra människor berätta om sin företagsresa? Jag blir glad – och lite modigare! Och så avslutar jag med ett hälsning från Albert. Vill du och ditt barn testa matteappen som passar barn mellan 3-17 års ålder? Just nu har jag ett erbjudande som ger dig 30 dagars kostnadsfri provperiod. Allt du behöver göra är att skapa ett konto via den särskilda sidan för mina följare – det gör du !

Lördagsmorgon och vaken vid sex. Bebisen klättrar på mig, luggar och skallar mig. Men jag lyckas hålla oss kvar i sängen till klockan sju i alla fall. Sedan ger jag efter och stiger upp.

Så sjuk. Snart inne på tredje veckan. Sjuk och ont och öm i hela kroppen. Men det är ändå en petitess i sammanhanget. Jag har så många större hälsoproblem efter graviditeten som jag inte orkar blogga om. Men någon gång gör jag väl det i alla fall. Jag har gått till fler läkare sista månaderna än jag tidigare gjort i hela mitt liv. Och alla krämpor ger mig ångest av oro. När man en gång haft cancer i sitt liv är det alltid dit tankarna går. Min kropp är ett gammalt härke, som bara borde destrueras. Det känns så.

Jag har haft så oförskämt härlig spädbarnstid med alla tre barnen. Vet inte om det är därför jag lider så när den lugna tiden är över? Nu kryper han supersnabbt. Ställer sig och håller i saker och har sylvassa tänder. Stoppar allting smått i munnen, som storbarnen lämnat framme. Är livrädd för att det ska hamna i halsen. Varför skulle det sista barnet bli det som är tidigast i utvecklingen? Jag vill ju stanna tiden. Inte skynda på den!

Jag hade min lediga fredag igår. Eftersom jag varit uppe och fixat i vår studio sent och kom hem vid ettiden på natten. Men den där lediga fredagen blev det ingenting med. Både jag och Ulf var kanondåliga när vi vaknade. Sov bort hela dagen. Och så mer ångest. Över hostan som går så onaturligt djupt i lungorna på oss båda två

Jag hatar att låta som att jag gnäller. Men who am I kidding – jag gnäller ju? Just nu. Det enda jag vill är att ligga i ett mörkt, tyst rum. Ensam med en bra podd och fem liv i gummy drop. Och läka ut den här förkylningen. Och sedan få reda på vad fan det är för fel på min kropp. Eller. Det jag ännu hellre vill – och varför jag är så ledsen. Är för att jag vill ha min mamma. Jag vill att mamma ska rädda mig. Komma och ta alla barnen med sig. Efter att hon först städat mitt stökiga hem och hjälpt mig klä om den där stolen som nu bara står. Sedan skulle hon ta barnen med sig några dagar. Så att jag kan bli mig själv igen. Räknar efter på fingrarna. Jo. Det hade gått. Hon hade hunnit bli pensionär om hon levt idag. Så det hade blivit precis så.

Räddad av sin mamma vid trettiotre års ålder.

Den 19 september för tre år sedan tog jag dessa bilder. Efter att jag varit i skogen med barnen och plockat lingon. Det var soligt och kallt och hemmet var kaos av alla ouppackade resväskor efter fiskeveckan. Jag var fortfarande väldigt sliten och ledsen efter utmattningen – och därmed ganska nöjd över att orka med bärplockningen.

Idag, den 19 september. Är det soligt och kallt. Och hemmet är kaos av alla ouppackade resväskor efter fiskeveckan. Och jag ska inte ut i lingonskogen utan till kontoret. Uträtta hundra ärenden och sedan möblera om och göra lite höstfint i studion. Reklamera båda sonens glasögonpar samt ta ett viktigt möte med en person jag och Annakarin samarbetar med för en ny affärisidé. Det blir nog en sen kväll i lokalen. Och allt gör jag med lillen i sele. Fint att han får vara med. Och att jag orkar.

Skillnaden nu mot för då. Är att jag kan anstränga mig. Om jag ser till att få återhämtning före och efter. Det verkar faktiskt som att jag börjar lära mig det nu. Att lägga in den där vilan både innan och efter utmaningen. För för mig är den här dagen en utmaning. Det kanske också är en skillnad? Att jag har förmågan att se saker mer för vad de är.

Imorgon blir alltså en lugn dag hemma. Med pill i naveln, kaffe och middagslur med bebisen.

Jag älskar att vara vuxen och få bestämma. Skapa mina egna traditioner, som bildar ett liv. Som att ha ett matlag. En rabatt med aprikosa och knallröda vallmoblommor. Som jag klippa in buketter av. Att alltid duka med fint porslin. Och att första matlaget efter varje fiskevecka alltid bjuda på abborrklämma hemma hos mig.

Sånt gillar jag att få bestämma.

Så idag gjorde jag precis det.

Hade dock först en riktigt härjig arbetsdag. Startade med ett långt telefonmöte med alla mina annonssäljare. De börjar bli ett helt gäng nu och de är så bra allihopa! Mutade Ulf med majskrokar under tiden. Och sedan betade jag av en lång radda mail och arbetsuppgifter som min assistent Charlotte hade spaltat upp åt mig. Allt medan Folke roade Ulf. (Folke var hemma krasslig idag). Sedan åkte jag och vaccinerade bebisen på BVC och uträttade massa ärenden. Och när jag kom hem städade jag nedervåningen innan jag började med middagen till matlaget.

Phju…var väldigt trött när det äntligen var dags att äta. Men efter en stunds surrande och lite mat i magen var tröttheten som bortblåst.

Ganska mysigt att börja tända stearinljus igen. Och kura ihop sig tillsammans i skymningen.

Köket alldeles immigt efter potatiskok mot kalla rutor.

Nyrökt abborre med färskpotatis och skirat smör.

Svårslaget gott i sin enkelhet

Det bästa med att laga all mat till matlaget är att Jakob tar all disk, efterrätt och service under kvällen. Så då kan jag luta mig tillbaka i en fåtölj och dega.

Bästa gänget! Vilken glädje att ha ett matlag. Kanske är vi uppe i 80 regelrätta matlagsträffar nu? Men däremellan ses vi ju lite nu och då mitt i veckan och delar en hämtpizza eller lite varmkorv. Konstigt att man kan ha så mycket att prata om trots att man ses jämt.

Som sagt. Älskar att vara vuxen och skapa mina egna traditioner.

Tänk att ett klipp så totalt kan ändra ens känsla inför sig själv. Älskar min page som Helen på WOW klippte. Har gått till henne sedan gymnasiet (med enstaka i regel ganska misslyckade undantag) och är alltid så nöjd. Hon är en sann hårkonstnär! Helen klippte en ostyrig kort frisyr som både kan lockas, plattas eller lämnas att lufttorkas och då bli ungefär så här. Jag har en lugg som går att ha framåt men också dragen bakåt när jag är på det humöret. Omväxling är bäst. Tycker jag.

En svart skjorta. Har jag ens ägt en svart skjorta i mitt liv? Någon gång kanske. Kan inte minnas. Men slog till på en sådan nu i alla fall. Samt en kjol med den PERFEKTA kjollängden. Kjolen från Zara och blusen från &Other Stories.

Nu känner jag mig så redo för peppiga höstmöten och att få använda hjärnan

Bäst att passa på med barbent så länge det bara går. Här i gamla skor som är ytterst o-kompatibla med grusgång. Men desto bättre på asfalt! Och det här är ju en typisk asfalt och kontorsoutfit!

Hundtandsmönstrat

Det känns så bra att låta barnen vara med. I allt ifrån fårskötsel och ogräsrensning till fiske. Kan inte påstå att de tycker att ALLT är lika roligt. Eller att de är särskilt uthålliga. Men jag tänker att bara av att få vara med och prova, så får de en trygghet och en självklarhet inför sysslorna. Som kommer finnas kvar när de är vuxna.

Här sitter i alla fall jag i blåställ och crocs och tar loss abborrar.

Anna hängde näten och trasslade ut dem

Morfar rensade fisk och fick assistens av barnbarnen.

Bertil fick lära sig att rensa själv. Väldigt stolt när han rensat tre stycken i raskt tempo.

Präktig abborre!

Efter rensning följer rökning

I tunna med enris. Här finns en liten guide till hur man gör!

Observera känslan som högt älskad lillebror

Anna skötte eldningen. Viktigt att det inte blir FÖR varmt i tunnan så att det börjar brinna.

På kvällarna har vi ätit fisk i tunnbrödsklämma. Hur gott som helst! Sedan har barnen fått gå till sängs medan vi suttit uppe och eldat och ätit karameller som vi gömt för barnen.

Sista morgonen var det sex minusgrader och alldeles underbart vackert ute

Dimman dansade över sjön

Och jag hade inte den minsta lust att åka hem. Men det var vi tvungna till ändå.

Och när vi kommit hem avslutade vi med middag hos oss, som Jakob som stannat hemma hade förberett. Med nöjda kusiner uppradade på kökssoffan.

Och efter middagen tuffade syster och pappa vidare.

Och det var den fiskeveckan det! Helt underbar.

Jag har den där tyngden i kroppen som kommer när man gjort något roligt som man sett fram emot länge. Men som nu är över. Kvar är bara ett enormt tvättberg. Ouppackade resväskor och ytterkläder som luktar rökt fisk.

Ja. Fiskeveckan är slut och jag kom hem i lördags. Vi hade Annas familj och pappa på middag på lördagskvällen. Sådär i förbifarten. Innan de skulle resa vidare. Fick mig att känna hur det vore att ha min syster på nära håll. Vilken lyx om vi ofta kunnat äta helgmiddag ihop. Låtit kusinerna leka medan vi surrat i köket.

Nu saknar jag mormors hus, att vara med mina systerdöttrarna, att elda vedspis på morgonen och dricka kaffe med farsan innan resten av familjen vaknat. Och jag är ännu sjukare än när jag åkte dit – så gårdagen sov jag i princip bort. Tur då att vi har matlaget! För det vankades pizza igår kväll och alla fick komma. Också alla sjuka. Ingen var rädd för att bli smittad eftersom alla redan var smittade. Så vi hostade, snörvlade och delade köpespizza tillsammans. Och saknaden efter min familj blev lite lättare.

Den här måndagen är förkylningen liiite bättre. Så jag ska försöka rycka upp mig. Tvätta några maskiner. Sortera tillbaka allt från resväskan. Försöka göra lite höstfint här hemma. Tömma askan i vedspisen så vi kan börja elda igen. Hemma är inte det värsta man har. Vardagen är inte fy skam inte. Måste bara ge allting runtomkring mig lite kärlek.

Söker du en kontorsplats i centrala Umeå? Kanske är Lidström & Nyberg något för dig! Vågar nästan lova att vi har det mysigaste kontoret i stan – med det bästa gänget! Just nu sitter där en illustratör, radiojournalist, k-popmakare, fotograf, SEO-optimerare, skådespelerska, arkitekt, kock, personlig tränare, sömnexpert, föreläsare och författare där. Och såklart en bloggare 😉 om än en lite mammaledig sådan.

Kontoret saknar räta vinklar och högblanka ytor men är däremot fyllt med färg, udda och unikt i en fin blandning. Vi erbjuder möjlighet att hyra halv- eller heltid och villkoren är förmånliga. Det finns, utöver skrivbordsplats wifi, skrivare mm, bland annat också möjlighet att använda lokalerna om du vill orda kurs/workshop utöver vanliga kontorstider.

Låter det som någonting för dig? I så fall är du välkommen att höra av dig till mig på underbaraclara@gmail.com!

Åh käre värld. Internet är så dåligt här. Att ladda upp bilderna till det här blogginlägget tog TOLV timmar. Phu. Därför godkänns också kommentarerna mer sällan när jag är här. Ha överseende!

Här kommer i alla fall en drös med mys från veckan som gått.

Jag och pojkarna har varit och lekt i skogen vid vår koja. Jag fick ansvara för skafferiet. Fixade svamp och bär och sallad på lingonris.

Ulf placerades i en tuva. Han var vår spejare som höll utkik efter fienden

Hopp och lek och spring i ben

Pussedej

Vi har varit vid kallkällan också. Och övat oss på att inte falla i.

Kvällarna är finast. Mjukt, dimmigt ljus och alldeles spegelblankt på sjön.

Huset lyser inbjudande i skymningen <3

Många mornar är frostigt kalla.

Och desto vackrare

Vi eldar i vedspisen så det sjunger i elementen. Och fikar stadig frukost för att orka hålla igång hela dagen.

Sedan direkt ut i bärskogen för att fylla hinkarna med lingon och blåbär. Och ett och annat kråkbär eftersom en viss person har dem som favoritbär. “De är så vattniga och smaskiga”.

Tallhedar med en gran här och där. Finaste skogstypen.

Lingon är roligast att plocka. Klasarna räntar på så bra och så blir man aldrig kladdig och blöt heller.

Fastän man ligger dubbelvikt i riset.

Ulf är givetvis med hela tiden.

Plötsligt blir han hungrig och då är det paus för att amma på en stubbe.

Barnen har upptäckt klädkistan som vi också hade så mycket roligt med när vi var yngre.

Klä ut sig själv och styla andra

Lilleman har sovit i skuggan

Och vi har kirrat riktig norrlandslunch. Grillad falukorv, fläsk, klådda och så väl kyld Norrlands Guld. För de som är lagda åt det hållet.

Exakt det här har vi gjort varje sommar i hela mitt liv. I exakt samma stolar

Efter lunch följer bad. Här badade vi så mycket i somras. 27 grader i vattnet. Nu är det snarare 15.

Friskt men skönt.

Doppade mig flera gånger när jag väl vågat mig i.

Bertil skulle kunna vara Annas barn. Samma smakpreferenser. Samma kroppskonstitution. Samma klädstil. Samt frisyr <3

På kvällen lägger man ut nät. Jag och Anna turas om att ro sedan motorn gått sönder.

Inte en käft på sjön förutom en och annan svan.

En kväll glömde vi flötena i båthuset så då fick vi vända när vi äntligen kommit fram för att lägga ut näten.

Det blev en sen fisketur. Rodde hem i den rosa skymningen.

Och det hann bli riktigt mörkt innan vi la till med båten. Tillslut hade vi bara månen som följeslagare. I en annars kolmörk septemberkväll.

Bättre sätt kan man inte spendera sina septemberdagar på. Tycker jag,

Som ni vet äter vi i stort sett bara ekologisk mat här hemma. Det vi odlar och det vi handlar i affär. För mig är det självklart eftersom vi ekobönder ser hur mycket bättre djuren har det och hur mycket hållbarare produktionen är. Att ge ekologisk mat till mina barn är därför en självklarhet.

Vi har ju precis börjat med smakportioner, nu när Ulf är sex månader. Hittills har jag helammat och vi har varit väldigt nöjda med det. Men nu märker jag Ulfs behov av att få i sig lite stadigare mat också.

Att göra sin egen barnmat är kul – det gjorde jag ofta med Bertil. Och kände mig till på köpet väldigt “duktig”. Men sedan med Folke upptäckte jag smidigheten i att kunna ta med en burk i farten – när vi är på väg någonstans. Och nu med tre barn har jag inga planer på att göra annorlunda. Orken måste finnas med i ekvationen. Jag ska ju hinna och orka med alla tre! Därför curlar jag mig själv på alla sätt jag kan komma på.

Och kanske ska vi slå fast en gång för alla – att barnmat på burk verkligen inte är att vara en mindre “duktig” förälder? Även om jag ibland hör mammor urskulda sig som att det nästan vore så.

Jag väljer såklart ekologisk barnmat. Alltid från märket HiPP. Varför HiPP? Jo, såklart för att deras mat är så bra! Ekologiska råvaror och vettig produktion.

HiPP är ett familjeföretag i fjärde generationen. All deras barnmat är märkt med EUs ekomärkning. Men HiPP har faktiskt valt att skapa hårdare krav än så. Djuren äter bara ekologiskt foder. Tillväxthormoner i fodret är förbjudna – liksom antibiotika i förebyggande syfte. (Blir djuren sjuka får de såklart antibiotika – men tas då ur produktion). HiPP kräver dessutom att djuren skall beta så långt som möjligt från industrier, trafikerade vägar och konventionella jordbruk. Allt för att undvika bekämpningsmedel i djurens naturliga föda. kan du läsa mer om ekologisk odling.

Men det är inte bara själva maten som är ekologisk – utan hela produktionen fokuserar på hållbarhet och cirkuläritet. HiPPs mål är att producera barnmat klimatneutralt. Ett exempel på det är att man tillvaratar allt matavfall och återvinner det som biogas till den egna produktionsanläggningen. på HiPPs hemsida och läs mer om deras arbete med hållbarhet.

Förutom ekologiskt och hållbart producerat – så är ju HiPP så himla tillgängligt. Till och med min lilla handelsbod i byn har HiPP i sitt sortiment. Så bra!

Detta är bara några av anledningarna till varför jag är så stolt över att samarbeta med HiPP hela det kommande året. Vikten av vettig mat är ju ett ämne som engagerar mig. Och jag kommer skriva om olika aspekter av barn och ätande. Ge mina bästa tips på hur vi gjort och kanske dela en och annan matnyttigt kunskap. Så länge kan ni ju förresten kolla in det här gamla blogginlägget jag skrev om hur man får barn att äta! Ni bloggläsare var dessutom himla bjussiga och lämnade i kommentarerna era egna små knep. Lästips!

Vaknar tidigt av kusinerna som leker på nedervåningen. Drar på mig morgonrocken och tjocksockarna och bär Ulf på höften. Skjuter upp den tröga tunga spegeldörren som alltid sväller om sommaren. Och känner värmen från nedervåningen välla mot mig. Doften av vedspis och kaffe. Bullar som värms i ugn. Vi dricker påtår i lugn och ro medan barnen redogör för nattens drömmar. Jag betraktar termometern. Det var tre minusgrader inatt.

När storbarnen blir otåliga skickar vi ut dem att härja. -Gå upp i skogen vettja! Kolla hur många lingon ni kan hitta! Sedan klär Anna och pappa på sig blåställ och flytvästar och ror ut i den kalla morgonen för att vittja näten. Vi hoppas på fiskelycka. Har vi nog många abborrar blir det till att röka fisk ikväll.

Jag pillar in några fler vedträn i pannan. Och i tystnaden som uppstått lägger jag mig på soffan och ammar. Slumrar om ännu en stund.

Jag åkte till mormors hus några dagar innan pappa och min systers familj anslöt. Tog bara med mig barnen. Tvekade lite först. Var förkyld förra veckan. Skrällhosta, feber och värkande leder. Skulle jag orka köra 35 mil, storhandla och komma fram till ett utkylt hus och sätta igång och elda, slå på vatten och bära in ved. Själv med tre barn. Skulle jag?

Känslan av att inte kunna vara självständig har varit en stor sorg under utmattningen. En sorg och en skräck. Att alltid vara beroende av andra och invänta deras hjälp för att få göra det jag vill. Vara tvingad att avstå mitt hjärtas längtan om ingen annan gör den möjlig åt mig.  Det har varit hemskt. För jag är en människa som ordnar det mesta ungefär som jag vill ha det. Driver igenom det på ett sätt eller annat. Men inte under utmattningen.

Fuck you utmattningen! För nu åkte jag själv till mormor igen. Med en större packning än någonsin. Och var lite trött och vissen och med en förfärlig skrällhosta. Men förvissad om att allt det där jobbiga kunde lindras om jag fick vara här några dagar extra med barnen.

Och precis så blev det. Fredagen var ganska jobbig såklart. Men inte för jobbig. Rimligt ansträngande. Och på lördagen när jag vaknade av sol i ansiktet och tre pojkar bredvid mig i dubbelsängen. Då var jag alldeles hög. Av att ha fått längta, våga och kunna genomföra. Åka hit precis som jag önskat. Inte behövt hålla igen.

Länsförsäkringar Västerbotten har varit mitt försäkringsbolag ända sedan jag flyttade hemifrån för tolv år sedan. Så småningom blev det min bank och sedan några år tillbaka är det också min företagsbank. Jag gillar Länsförsäkringar helt enkelt! Varför? Bland annat för att de är kundägda – vi kunder äger tillsammans bolaget. Inga externa aktieägare med krav på avkastning och stora vinster. Utan ett gemensamt ansvarstagande.

Deras mål är inte att tjäna så mycket pengar som möjligt, utan att erbjuda prisvärda produkter och hög servicegrad. Blir det pengar över, går de till oss som kunder och delägare. Antingen i form av återbäring eller sänkta premier.

Nå väl. Vi har gjort många ombyggnationer på huset senaste åren – bland annat en punschveranda och ett garage. Så det var hög tid för mig att gå igenom min försäkring och säkerställa att jag har rätt skydd!

I somras fick jag således hembesök av trevliga Urban på Länsförsäkringar Västerbotten. Tillsammans gick vi igenom fastigheten och dess försäkringsbehov. Vi kollade hur garaget var beskaffat. Varmbonat? Kvadratmeter? Dessutom kontrollerade vi så att lösöret i vårt hus hade rätt försäkringsvärde. Sånt är också viktigt att justera. Vi tecknade ju försäkringen när vi var nyinflyttade och knappt ägde några saker. Idag är huset betydligt mer välinrett och ska såklart försäkras i enlighet med det.

I samband med besöket fick jag också många bra tips och råd om hur jag bättre kan skydda min fastighet mot skador. Vi kollade lite särskilt på sådant som är riskområden för ett hus. Om hängrännorna fungerar, om pannrummet är korrekt beskaffat, om det står rätt till med avrinning och golvbrunnar i kök och våtutrymmen.

Jag fick stjärna i kanten från Länsförsäkringar – tack vare vårt nylagda tak och hängrännor med exakt rätt lutning.

Med det här inlägget vill jag helt enkelt påminna dig om att det är viktigt att uppdatera din försäkring då och då. Särskilt vid större renoveringar och tillbyggnationer. Eller om du införskaffat lösöre som i sig kan vara väldigt värdefullt. Har du till exempel jättedyr skidutrustning, dyra sportcyklar eller instrument – ja då kan det vara läge att höja upp din hemförsäkring. För att ha ett bättre skydd vid brand eller inbrott. Ta det säkra före det osäkra, liksom.

Uppdaterar din hemförsäkring hos gör du enkelt genom ett telefonsamtal. Och har du frågor och funderingar på vad din försäkring egentligen täcker kan du ringa dit och få klara besked.

Jag är så otroligt glad – för nu stundar min bästa vecka på HELA året. Ja, den kan nog faktiskt till och med tävla med julen i fråga om mysighetsgrad och njut.

Jag har bilen fullpackad med mat och utekläder. Har valt en ljudbok till barnen och brett smörgåsar som matsäck. Direkt när skolan slutar efter lunch sladdar jag in och hämtar dem. Sätter oss och kör längs slingriga, ensliga vägar i septembersolen. Fyra och en halv timme tar resan. Hem. För det är så den känns. Platsen där jag har mina djupaste rötter.

Det är nämligen dags för fiskevecka. Vår årliga septembertradition då min familj, Annas familj och pappa åker till mormor hus i Norrbotten. Fiskar, plockar bär, röker aborre, går skogspromenader. Grillar korv i krispig septembersol. Bastar, badar kallt, sitter uppe sent och eldar. Spelar spel tillsammans och tar en middagslur i soffan. Bakar äppelkaka till eftermiddagsfikat och kärrar in ved som legat på tork under sommaren.

Det är den friskaste, fridfullaste och mest njutbara veckan på hela året!

Vi instiftade den här traditionen efter att morfar dött och mormor flyttat till lägenhet. När vi alla längtade efter att vara mer i mormors hus – men inte riktigt visste hur och när. Så då kom vi på det – fiskeveckan! September är ju den bästa årstiden för att vara ute och njuta.

Och nu är det dags igen!