Mina blogginlägg kommer allt senare för varje dag. Det är oftast först vid tiotiden på kvällen – när barnen kommit till ro och huset stillat sig – som jag får tid att sitta ner med datorn. Men med lite tur passar ändå bloggens sena uppdatering som en tidig läsning morgonen därpå istället för en försenad sådan kvällen innan.

Här är några bilder på allt vad onsdagen hade i sitt sköte (obehagligt uttryck – men lev med det).

Vi packade picknickväskan och redan innan klockan blivit tio hade vi åkt hemifrån på badutflykt. Hämtade upp en kompis till barnen och drog iväg. Det var olidligt hett trots att molnen hopade sig. Barnen slängde sig i vattnet.

Men jag och Ulf bäddade iordning och blåste upp sköldpaddor och armpuffar och sånt.

Jag har redan lyckats bränna ryggen. På midsommarafton glömde jag bort att jag hade en klänning med öppen rygg och kom därför hem med ett illrött v på ryggen. Jahaja. Nu börjar det i alla fall att blekna.

Isande kallt vatten. Bästa knepet har mamma lärt mig – nämligen att fylla flaskan till en tredjedel och lägga den i frysen över natten. Sedan fylla på med nytt vatten på morgonen. På så sätt har man iskallt vatten hela dagen.

Brorsorna byggde sandslott och samlade pinnar

Gos med Gulf

Så härligt när det är så skönt i vattnet att man kan ligga i länge och leka och öva på att stå på händerna och sånt.

Samt harpunera fisk. Bertil är bestämd – innan sommaren är slut ska han ha harpunerat en abborre med sitt vassa träspjut.

Efter nästan fem timmar med sol och bad styrde vi kosan hemåt igen.

Varje vy borde bli vykort

Soliga Hälsningar från Rosa

Nu har vi badat i sjö, badat i tjärn och badat i älv. Nu är det bara havsbad som fattas oss.

På kvällen svidade vi om och drog på matlag i Stina och Emils ladugård.

-Ställ ner ölen åtminstone – jag har ju precis gjort en sur podd om influencers som romantiserar alkohol i sociala medier hojtade jag till Jakob.

Emil skötte grillen

Och jag bad de vackra mammorna ställa upp sig sitt finaste.

Fniss fniss

Någons hår mår toppen i den höga luftfuktigheten

Även mitt mår prima.

Så mysigt att äta ute i den svala ladugården

Stina hade dekorerat så fint

Och gjort eget bord för storbarnen

Hamburgare stod på menyn till ingen persons missnöje

Dessa ladugårdsmiddagar i slutet av juni börjar bli en fin tradition!

Vi åt tills vi storknade

Sen åt vi lite till

Sedan avslutade vi med glass medan barnen stack och doppade sig i bäcken som rinner bakom huset.

Men vi vill ju också bada! Så jag cyklade hem och hämtade badkläder för ett sent dopp.

Badonkadonk-donk 

Skönt med ett svalkande bad

Sedan flydde vi myggen och rusade hem igen för popcorn, godis och mys i soffan.

Inte fult på Stina och Emils gård precis.

Vi smög upp på ladugårdsvinden där de placerat ut soffor och hängt upp ljusslingor för stämning – och så surrade vi ikapp allt som hänt sedan sist. Senja kände sig utanför.

Och när också småbarnen började knorra avrundade vi kvällen och rullade hem igen

Där stod varje fönster i huset öppet för att få något slags svalkande korsdrag.

Och jag gick en sväng och vattnade alla krukor, nöp av överblommade blommor och plockade in en ny bukett till nattygsbordet.

Badkaret är inte bara bra för morgondopp. Det är också skönt att lägga sig själv i blöt innan man går och sover för kvällen.

Godnatt godnatt sa jag optimistiskt vid halv elva.

Men sedan slutade det ändå med att jag var uppe till halv tre och nattsuddade.

Och det var den kvalmiga onsdagen det.

Nejmenhej här står jag helt naturligt och vädrar mitt vänsterben. Sådär som man gör när det är 29 grader varmt och man har oljat in långskånkarna med någonting som skimrar.

Rotade desperat igenom mina lådor i källaren efter en fin kjol att bära som omväxling till klänning och fann denna gamla goding från &Otherstories – köpt på någon rea för många år sedan. Fullkomligt livsfarlig när det blåser och därför säkrar jag med rejäla svarta mormorstrosor under. Fast vem försöker jag lura? Jag bär ju alltid rejäla mormorstrosor!

Tycker så mycket om att bära kritvitt på sommaren när jag är brun. Det tar fram det vita i ögonen och känns som en sval bris mot huden.

Örhängena är nya från Zara. Jag fick ett presentkort därifrån i julklapp och har både köpt linneskjortan och örhängena på ett bräde.

Klackarna hittade jag däremot begagnade via Sellpy. Kostade en dryg hundralapp om jag inte minns tokigt. Skönt att hitta en sandalett begagnad – det är ju ändå ett plagg med högst begränsad användningstid varje år. De här kommer jag dock använda under en ansenlig mängd somrar framöver. Perfekta modellen.

Ikväll har vi haft sommarfest med matlaget i Stina och Emils ladugård. Därav inoljade ben, nylockat hår och mascara. Så härligt att få känna sig riktigt fin och cykla iväg till vänner för att äta gott och prata bort några timmar tillsammans.

Immiga glas i motljus på instagram och influencers som i var och varannan post visar upp sitt rikliga alkoholintag. Det råder en allmän romantisering av drickandet under sommaren. Är vin medicin? Och hur dricker egentligen Malin? Och vad dricker jag själv när det ska göras affärer? I vårt tredje avsnitt av SUCCEPODDEN Wollin & Clara pratar vi skålande i alkohol...

Jag önskar jag kunde vara lite mindre självmedveten och lite mer frimodig vad gäller kläder. Jag är nämligen smärtsamt medveten om vad som är klädsamt eller ej på mig och det gör att jag till slut inte kan ha några kläder alls. Jag älskar korta kjolar men tycker att knäna blivit så rynkiga att jag ofta undviker kortkjol när jag är barbent. Har så många ärmlösa klänningar, men tycker att mina armar utan ärmar känns så oproportionerligt stora att jag hellre bär en kofta till. Jag skulle gärna visa lite mag-glip mellan blus och kjol men eftersom min mage är som en mjuk och len vetedeg tycker jag inte att det blir riktigt sådär snyggt som jag föreställt mig. Jag klarar heller inte av stora, voluminösa ärmar eftersom jag redan är så axelbred. Av samma anledning kan jag heller inte bära halterneck, för då ser jag ut som en body builder – jag blir bara ett enda stort axelparti. Och sjokiga tunikor utan midja gör att jag får profilen av en brevlåda samtidigt som tightare kjolar med minsta rynk eller veck i midjan bygger magen till tredubbel storlek. Och nyss upptäckte jag att jag fått hängiga armbågar som man ju får med stigande ålder. Och plötsligt kände jag hur jag inte ens vill visa armbågarna längre.

Usch. Livet kan ju inte gå ut på att först och främst undvika att vara “ful”? Att klä sig kan ju inte gå ut på att undvika allting som kan vara minsta missprydande? Vad blir det för glädje kvar i det? Inte för att jag går runt och hatar mig själv – för det gör jag inte. Jag tycker om mig själv för det mesta och det här med kläderna är mest ett trist konstaterande som blir en mental begränsning. “Jahapp nu kan jag inte längre ha kortkjol heller”. Så glädjelöst! För jag är ju inte alls så här kritisk mot hur andra klär sig eller funderar så här mycket på vad som är klädsamt eller ej på dem. På andra fastnar blicken mer på ett förtrollande vackert leende, en stolt hållning eller ett djärvt sätt att kombinera färger. Jag ser attraktiva personer överallt. Hur de slänger med håret, kastar huvudet bakåt när de skrattar eller gestikulerar när de blir engagerade.

Jag detaljgranskar aldrig andras kroppar så som jag detaljgranskar min egen. Jag funderar sällan på om andra klär sig smickrande eller ej. Om något blir jag bara glad och peppad av att se hur många unga kvinnor klär sig idag. Tjejer som visar magen även när den inte är platt. Unga tjejer som går utan bh så att bröstens mjuka kurvning, häng och guppighet framträder så fint. Unga kvinnor med rejäla lår och rumpor som har korta tighta kjolar och shorts som får mig att utbrista MUMS!!!!! Och att de har bikinitrosor som visar halva skinkorna istället för att gå i långa badshorts som tonårstjejer gjorde på min tid. Jag ser deras frimodighet kring kläder och stil och blir så inspirerad att våga lite mer. De är ju så snygga, heta och livsbejkakande! Så vill jag också vara. Jag vill vara med i det coola gänget som vågar!

Jag tar härmed beslutet att utmana mina egna klädnojor den här sommaren. Jag ska försöka sluta vara så självmedveten, hämmad och inriktad på att dölja problem. Istället fokusera mer på att ta fram det som jag gillar. För anledningarna till att noja kommer ju inte bli färre med åren och om jag redan nu begränsar mig på grund av vad som “inte längre är klädsamt” – vad ska jag då ha på mig när jag fyller femtio? Eller sjuttio? Svart sopsäck och påslakan? En kompostpåse trädd över huvudet? Nej, det här blir bara för dumt. Nu får jag skärpa mig. Imorgon är det jag som knyter min blus i midjan och visar glipan mellan den och kjolen.

Klockan är tio och vi har ställt upp alla husets fönster för att få korsdrag.

Doften av nyslaget hö och syrener i full blom drar genom varje rum. Från köksbänken ser man fåren som betar. Då och då bräker de högt så att det ekar till andra sidan byn.

Jag tar ett glas med iste och ett surt grönt äpple till kvällsfika.

Blir stående en lång stund. Tycker så mycket om de här två träden och hur stammarnas stramhet ger stadga åt det lummiga.

Utan framgång försöker jag nu vända tillbaka dygnet efter väldigt många sena kvällar. Inte bara för mig utan för hela familjen.

Men jag hör mummel och skratt från rummet ovanför så jag tvekar på att försöket är framgångsrikt.

Imorgon ska jag åka in till stan och träna, hälsa på morfar, handla blommor och uträtta ärenden. Det blir fint med en liten stadstur efter flera dagar liggandes raklång i en sjö. Ska kors i krösamoset både locka håret och applicera smink. Sånt man kan se fram emot på semestern!

Vaknar upp i ett tokvarmt sovrum och känner täcket klistra mot kroppen. Måste upp! Måste ut! Måste bada!

Karet fylls medan jag plockar några rosor att strössla vattenytan med. Klart man ska få bada i Therese Bugnet när tillfället bjuds.

Kryper ner i det isande kalla vattnet och känner hur jag genast blir mig själv igen. Fokuserar på att andningen ska bli lugn.

När jag blivit riktigt grundligt nedkyld kliver jag upp, sveper om mig med en handduk och dricker mitt morgonkaffe i solen på farstubron.

Strax efter lunch och jag känner irritationen puttra. Snäser åt barnet som frågat samma sak en gång för mycket. Stryker min svettiga lugg åt sidan och packar picknickkorgen med hetsiga händer. Sedan in med alla i bilen och så bränner vi iväg till vår bästa badsjö.

Barnen rasar ut ur bilen, sparkar av sig skorna och rusar rakt ner i vattnet.

Folke doppar sig först av alla.

Sammetslent badvatten utan en krusning. Sandbotten med stuns och inte ett ljud som hörs – annat än de ljud vi skapar själva. Vår samlade stingslighet rinner av oss i sjön.

– Det här är livet! ropar någon.

-Jag ääälskar sommarloooov! ropar en annan innan den försvinner i en kullerbytta under ytan.

Vi badar i en halvtimme innan vi går upp och värmer oss.

Äter kalla köttbullar, gårdagens potatissallad och små vinterträd (blomkålshuvuden). Badkex till alla, hallonsaft till barnen och en hel kaffetermos till mig.

Kvällen är het och huset kvavt – kvalmigheten nästan påträngande.

-Hur ska vi kunna sova när vi inte får något syre! Mamma snälla kan vi ta ett kvällsdopp?

Vi rullar ner till sjön för ett snabbt bad.

-Klockan är ju över tio så vi ska inte stanna länge, förmanar jag

Men vi vill aldrig gå upp. Barnen gör bomben från bryggan femton gånger om och jag simmar ut i det silkiga sjövattnet. Flyter på rygg och tittar på molnen.

När jag försäkrat mig om att alla blivit riktigt kalla åker vi hem. Jag gör varm choklad och brer smörgåsar och barnen äter som att de aldrig sett mat förr.

-Inget bus nu! Rör er långsamt så att ni tar med er kylan till sängen, väser jag efter barnen när de stormar upp för trappen som en hjord elefanter och nästan väcker Ulf.

Ibland händer det att någon läsare citerar något blogginlägg och tackar för att jag hjälpt dem. Då kan jag själv bli förvånad över klokheten. Jag minns nämligen inte det jag skrivit. Jag skriver ju inläggen lika mycket för mig själv som för er som läser. Jag skriver för att få insikter på pränt, för att lära mig känna igen tankevurpor och för att befästa nya tankemönster. Jag skriver utifrån mina egna problem och som vi alla vet är det svårt att komma till rätta med sina egna problem. De tenderar ju bara att återkomma i nya skepnader. Så även om jag tycker mig kommit till en insikt behöver jag kanske komma till samma insikt ett tiotal gånger för att det verkligen ska sätta sig.

Nu i semestertider känner jag ett stort behov av att gå igenom några av de där texterna jag skrivit med tankar om vila, återhämtning och trötthet. Jag tror att jag har ett och annat råd jag borde ta till mig av.

De senaste 2-3 veckorna har varit lite galna så jag får återigen påminna mig om hur dåligt det är när jag använder 100 procent av min förmåga. Och eftersom jag gjort det lite för mycket senaste veckorna känner jag mig trött. Det är inget konstigt med det. Jag betalar bara junis kreditskulder och de tar en stund att betala av. Särskilt som jag inte är så bra på att vila som jag vill tro. Jag måste jobba på mina insikter om återhämtning som just nu känns som bortblåsta. Och jag sitter dessutom och fnular på ett nytt litet utvecklingssamtal med mig själv. Det skulle behövas. För att inte glömma bort diverse insikter från det här arbetsåret.

Dessutom tänker jag ordna ett familjeråd inför sommaren och på samma gång damma av några smarta sommarhacks . För två veckor in i sommarlovet är huset ett fullkomligt kaos. Barnen lämnar grejer överallt och jag är konstant irriterad eftersom det känns som att vi bor i en svinstia. Jag känner att jag behöver en omstart med hela familjen för att komma överens om lite bättre semesterrutiner. Och när jag misströstar om mitt mående och om jag verkligen kommer bli pigg igen – då ska jag påminna mig om ledighetens faser och att det alltid känns så här i juni även när jag tror att det är första gången.

Vaknade halv tio imorse av att jag höll på att koka bort i det varma sovrummet. Idag är det ännu varmare än igår och jag har valt att spendera dagen blötlagd i en sjö. Är nämligen helt slut efter ett särdeles fint midsommarfirande. Efter flera års uppehåll firade vi nu med Elinas familj igen – och vilket kalas det blev!

Jag vet att ni förmodligen inte är många som ids läsa bloggar idag (midsommarafton och midsommardagen är de datum på året med minst antal besök på bloggen). Men till er stackare som ligger inomhus med neddragen rullgardin och ont i hårbotten kommer här en 47 bilder lång bildbomb från gårdagen.

Jag började morgonen med att göra mig midsommarfin. Och äntligen fick jag bruk av den här drömmen jag köpte på annandagsrean förra året och knappt burit sedan dess.

Sånt otroligt fall i kjolen. Från &Otherstories.

Svea och annan katt satt i pilträdet och filosoferade medan jag fotade mig. Sitta i pilträd är det enda man vill dessa varma dagar.

Sedan styrde vi kosan mot Sjungaregårdens midsommarfirande

Där mötte vi upp Elina, Joel, Johanna och Andreas med tillhörande barnaskaror. Vi bredde ut våra filtar i skuggan med ungar, hundar och picknickkorgar på. Folke kylde skallen med en kylklamp medan jag la mig raklång och fäste blicken i en svajande trädkrona.

Men även en hel del på de gamla, vackra fönsterna på Sjungaregården.

Jag hade fyllt korgen med svartvinbärssaft och köpeskex.

Och handväskan med tuggummi och puder för svettblanka pannor.

Jakob hade sin blåbär-med-mjölk färgade dress.

Så många älskvärda människor på så liten yta

Sjungaregården var vackert lövad

När jag ser alla finklädda kvinnor i klänning och hatt blir jag lycklig. Fram för fler hattar och färgglada klänningar här i världen!

Inne på Sjungaregården är det så fint.

Men idag var det inte många som ville fika inomhus

Så jag kunde fota allt fint i lugn och ro

Vi beställde våfflor med sylt

Och tunnkaka med västerbottensröra och vindelnrökt skinka.

Sedan var det dags att klä stången.

Barnen hjälpte till att samla blommor. Så många vackert klädda barn och vuxna i olika folkdräkter, koltar och andra traditionella högtidsplagg.

Ångrade lite att jag inte tog min Västerbottensdräkt – men det var ju så varmt att jag var rädd för att storkna

En rejäl majstång blev resultatet

Och Joels gitarr och Andreas dragspel var redo för att kunna kompa dansen runt stången. Det blev en svettig dans med alla barn – men det var så länge sedan jag var med på en riktigt ringdans att jag absolut inte ville avstå.

När vi inte stod ut en sekund till drog vi och badade.

Älven låg kav lugn.

Och barnen kastad sig i plurret

Vi kom hem igen vid tre och då dukade jag i trädgården för midsommarmiddag. Ser ni Bertil i trädet? Han ligger och har det bra i skuggan, han!

När jag tagit den här bilden blev jag ståenden en lång stund. Fascinerad över att det kan vara så fint. Hur kan vi få bo här? Tänk när vi flyttade hit – då fanns bara den vackra utsikten men ingenting annat. Inte verandan. inte grusplanen, inte pilträdet. Inte rabatterna, inte rosenhäcken, inte den gröna trämöbelgruppen. Inga småbarn och inga får och inga hundar. Det fanns ingenting och nu finns allt och jag njuter så mycket av vetskapen.

Njuter även av det jag ingenting har gjort för att kunna njuta. Som nyslaget gräs som doftar vanvettigt gott.

Kvällen innan hade jag plockat in en maffig midsommarbukett och ställt på verandan. Men när jag öppnade dörren hade buketten blivit kokt. Vattnet var nämligen brännhett! Varma dagar måste man göra korsdrag på verandan.

Jag gjorde en riktigt läskande och kall bål och ställde på bordet.

Och sedan dukade vi fram maten. Två trötta mammor hade enats om att hålla det väldigt enkelt i år. Det kändes skönt men lite trist när vi bestämde det. Men sedan när vi sammanförde vår mat insåg vi att det varken såg trist eller enkelt ut. Tvärtom.

Prinskorvar till barnen. Västerbottensost, tunnbröd och färskpotatis. Två sorters såser till maten vara en med hjortronsylt.

Färdigköpt varmrökt lax, en sallad och en gubbröra. That’s it! Men oj så festligt det kändes. Trots att vi varken orkat ordna med sill, laxtrårta, pajer, chariksar, köttbullar, lamm eller annat gott man kan ställa fram.

Förlåt för alldeles för många bilder på det här motivet. Men det är ju så vackert!

Åt vartenda håll.

Essa och Elina <3

Sedan anslöt alla barn och de åt som galningar av prinskorvarna och mjukbrödet. Varför gör man sig till när barnen ändå bara vill ha korv och mjukt bröd? Nä, man kan lika gärna skala ner och lägga krutet på de saker man själv allra helst vill ha.

Älskvärt gäng!

När vi ätit så att magen stod i fyra hörn drog vi och badade igen. Det var precis det som behövdes. Jag var så överhettad, mätt och trött. Först simmade jag omkring utan att doppa håret för att spara på den fina frisyren. Sedan tröttnade jag på mig själv och gjorde istället bomben.

Det skulle jag inte ha gjort. Elinas son Julian fotade oss och när jag ser bilden som togs på mig och Elina ser det ut som att någon har kissat på mitt huvud. HATAR SOMMARHÅRET EFTER BADET!

Efter badet drog vi hem igen och fortsatte på det enkla temat genom att till efterrätt servera daimstrutar.

Det hördes inga klagomål om man säger så.

Barnen stack ut och härjade medan vi satt på punschverandan tills klockan närmade sig halv ett och gästerna körde hem igen.

Då tog jag en lov runt trädgården, vattnade några blommor och nöp några vissna blad

Fascinerad av det rosa nattljuset.

01.11 i Västerbotten och där borta skymtar vattenspegeln mellan träden.

Så varmt, fridfullt och vackert. Känner sådan otrolig tacksamhet över sommaren, att vi får bo här och att vi återigen kan fira midsommar med våra vänner!

Avslutar med en selfie i nattsärken.

Och det var den middsommaraftonen det. Somnade som en klubbad säl klockan 02.15

Hurraaa nu är jag ledig till långt in i augusti! Men frukta inte – jag är “ledig” och kommer alltså fortsätta blogga lika mycket som vanligt men förmodligen mer eftersom jag slipper tänka på allt annat jobb jag borde göra. Det är den arbetstid på året som jag trivs som bäst. Blir så kreativ. Vill aldrig ha ledigt från skapandet.

Igår var jag inne i stan och uträttade några jobbärenden. Storpojkarna fick följa med. Efteråt tog vi paus på Klabböle Energicentrum. Jag i skrynklig sommarklänning och bh-band på svaj.

Här sände vi ju Susannes Skafferi för några dagar sedan. Alltså inte exakt i den här rännan (även om det hade varit extremt spännande) utan på Klabböle Energicentrum. Där har jag inte varit sedan mellanstadiet men kom plötsligt ihåg hur kul det var. Så nu när jag ändå behövde hämta några saker jag glömt vid nedriggningen tog jag med mig barnen och farmor.

Den här rännan har jag tydliga barndomsminnen av. Minns att vi sprang här hela klassen. Nu sprang vi igen så att hela konstruktionen svajade.

Älskar att jag känner att jag orkar leka, klättra, springa och hoppa med barnen. För två år sedan hade jag inte sprungit ikapp med Bertil i den här rännan kan jag säga.

Ej heller åkt linbana

Farmor åkte också och barnen sprang ikapp.

Det finns mycket att göra på energicentrum. Åka elbil i snigelfart var en stor favorit.

Liksom alla gungorna

Speglarna

Och det här spelet vi gjorde vårt bästa för att klara tillsammans. En hel del aktiviteter och experiment var däremot ur funktion och det var synd. Hoppas det åtgärdas snarast – det är ju så trevligt att kunna åka hit på sommarlovet och utforska. Fantastiskt att det är gratis dessutom!

Väldigt fint med det gamla kraftverket

Och dess interiör

Bertil utmanade farmor på ett parti schack medan jag la mig på gräsmattan och blundade en stund. Är så fruktansvärt sömnig. Somnar direkt jag sätter mig ner.

Sedan gick vi iväg till klipporna med fikakorg och badkläder

Är så nöjd med hur jag levlat som mamma på den här fronten. Lyckades både få med mig kaffe (med mjölk!), saft (på kylklampar!) melon (färdigskuren i små lådor!) rabarbermazariner samt koppar åt alla och en packe våtservetter.

Ett litet steg för morsor all over the world men ett stort steg för hon som oftast struntar i halva packningen och sedan glömmer den andra halvan hon faktiskt ville ha med.

Vi hoppade på stenarna

Och våghalsarna badade i den kalla älven.

Sedan gjorde jag några fler ärenden och därefter åkte vi hem till byn. Och där tog vi också ett snabbt stopp på byns badplats med hela barnaskaran och deras kompisar.

Sedan behövde jag jobba ytterligare två timmar innan jag äntligen kunde blaska mig under armarna, rolla på lite ny deo och svida om. Vi skulle nämligen på Albins 40-årskalas. Jag tog på mig min blå, glansiga blåsa jag köpte second hand i vintras.

Och jag är så nöjd att jag tvingat upp mina igenväxta hål i öronen så jag kan ha alla roliga smycken igen!

Min kompis Anna Ileby såg denna bild och konstaterade att det här verkligen är min färg. Och hon har rätt. Anna har förresten gjort en sådan där färganalys som jag är så sugen på att göra och hon killgissade att jag kan vara en vinter. Själv har jag alltid trott att jag är en vår eller sommar. Trott ända sedan jag var barn och läste mammas bok “Colour me beautiful” och försökte färganalysera mig själv. Känner mig omskakad i grunden. Är jag alltså en vinter?

*andas i en påse*

Stor baluns blev det i alla fall – med dekorationer och allt. Viktigt klargörande till allmänheten är dock att denna vimpel satts upp för barnet som fyllt år några dagar tidigare. Inte för fyrtioåringen. Sånt har han vuxit ifrån.

Dock inte ballonger, tydligen.

Peppade kalsbarn

Sång för jubilaren

Fika och jämförande av cykelfester i olika byar på den Västerbottniska landsbygden. Hur skiljer sig förhållandena mellan våra cykelfester, deras sparkfester och hur är det egentligen med mängden skvaller på en plats som Holmön jämfört med exempelvis Granö? Ni förstår att det finns mycket att avhandla.

Jag som tänkt att jag inte vågar ha ett eget fyrtioårskalas (för att det är så genant att bjuda in folk för att fira en själv) blev riktigt sugen på att hitta på något liknande när det är dags för mig!

Tur att det är fyra år kvar så att jag hinner bygga upp ångesten inför det riktgt ordentligt.

Födelsedagskram mellan två kindred spirits

Och en glad Klas som körsbäret på glassen.

När klockan närmade sig tio och treåringen började klippa med ögonen var det dags att packa ihop och rulla hemåt igen. Kattungen Stubbe vinkade av oss.

Idag går jag på semester. Det behövs verkligen eftersom förra veckan och de två veckorna dessförinnan varit fullmatade. Och inte bara med jobb utan med så många andra saker som händer den här tiden varje år. Födelsedagar, kalas och avslutningar. Sena kvällar, helgpass och långa dagar när jag behövt arbeta på 100 procent av min arbetsförmåga. Så glad att jag klarat av det och att jag nu ska få vila. Eller förresten, “klarat av” är ju en definitionsfråga. Jag har absolut klarat av jobbet, men jag har inte klarat av livet så bra.

Under de senaste veckorna har jag inte tränat som jag velat, gått väldigt få promenader, sovit ganska dåligt och ätit ännu sämre. Jag trodde ju inte att det skulle behöva bli så i år. Men det blev visst lite så ändå. Men jag försöker undvika att tänka på det som att jag misslyckats. Jag valde att jobba mer nu för att kunna få vara ordentligt ledig i sommar. Det har alltid ett pris och det kände jag till sedan innan. Och det var ändå ett betydligt lindrigare pris än det jag brukar behöva betala den här tiden på året.

Det jag övar på är alltså inte att aldrig köra i diket (för det gör jag garanterat ändå) utan att bli snabbare på att ta mig upp på vägen igen. Så att konsekvenserna av dikeskörningen inte ska behöva bli så omfattande.

Jag är glad över att jag har många strategier för återhämtning som jag lärt mig genom åren efter utmattningen. De här fyra dagarna som passerat sedan jag gjorde det sista stora jobbet (tevesändningen) har jag aktivt försökt baxa upp cykeln ur diket genom att…

• Fylla kylen med goda fräscha grejer jag vill äta. Salladsingredienser, frön, frukt, grönsaker. Allt jag behöver för att fylla på energin igen efter att under några veckor ha ätit en kost huvudsakligen bestående av korv, makaroner och potatisbullar.

• Jag har också köpt mer korv, makaroner och potatisbullar för att barnen ska ha något att äta. Min ork för att tänka ut nyttiga goda rätter som hela familjen gillar är obefintlig. Nu får de äta sin mat och jag äta min utan att försöka få världarna att mötas. Just nu ska jag inte slösa energi på det.

• Jag har tagit några långa kvällsbad. Med hårinpackning och bokläsning sedan barnen somnat.

• Jag har försökt pallra mig ut på några promenader. Inga långa svängar utan kanske 20 minuter bara för att få igång kroppen.

• Hemmet i stort har varit en katastrof och då är det så svårt att finna ro att vila. Därför bestämde jag mig för att göra fräscht i sovrummet som varit stökigast av alla rum. I väldigt långsamt tempo, samtidigt pratandes i telefon med min bästis Elina, började jag vika ihop alla kläder, slänga lakanen i tvätten, dammtorka överallt och rensa nattygsbordet. Sedan bäddade jag rent och passade på att byta sängsida igen. Det är mitt bästa sätt för att förändra energierna i rummet. Nu när sovrummet är trevligt igen har jag bättre förutsättningar för återhämtning.

• Jag hade så ont i ryggen efter tevesändningen i regn och kyla. Men ändå tog jag mig iväg på ett pass med min PT Ida. Och trots att jag helst hade velat strunta i det så var det jätteskönt att göra tvärt emot hur jag brukar. Det blev ett mycket bättre pass än jag trott och ryggontet blev mindre. På hemvägen stannade jag och badade i en tjärn.

• Jag försöker ta varje tillfälle i akt att snusa barnen i håret, krypa tätt ihop i sängen eller gosa i soffan. Fysisk närhet gör mig lugn.

• Jag pratar jättesnällt och lugnande med mig själv och klappar om mig och säger åt mig att jag varit sååå duktig och att jag nu ska få vila. Praktiserar självmedkänsla.

Varför vill man ha barn? För att addera glädje? Kanske. Är barnen rekvisita? Kanske. Hur känner sig mindre attraktiva barn till världsberömda vackra föräldrar? Och ska summan av komplimanger verkligen vara konstant? I det här avsnittet gräver Malin och jag djupare i anledningarna till varför vi, och andra, egentligen skaffar barn. Och i vanlig ordning har vi ofta helt olika uppfattningar..

Nu finns andra avsnittet av Wollin & Clara ute för lyssning! Överallt där poddar finns.

Att komma på nya saker att göra av rabarber är något av en sport med tanke på vilka mängder det blir! Rabarbermazariner är en riktig hit – helt enkelt mazariner fyllda med rabarberkompott. Har du aldrig gjort mazariner förut så är det inte alls svårt men du behöver rätt slags form!

Antingen en sådan där form för mandelmusslor (som finns på loppisar i drivor) eller så en engångsform av vaxad papp eller aluminium. Finns på bakhyllan i affären.

Print

Ingredienser

• 100 g smör

• 100 g florsocker

• 3 1/3 dl vetemjöl

• 1 ägg

• Fyllning

• 200 gram mandelmassa

• 2 stjälkar rabarber

• 1 msk strösocker

• 75 g smör

• 2 ägg

• 1 1/2 msk vetemjöl

• 1 kryddmått bakpulver

• Några droppar bittermandelarom

• Glasyr

• 1 dl Florsocker

• 2 tsk Jordgubbssaft

Print

Gör så här

• Mixa smör, florsocker och vetemjöl i en matberedare med kniv. Tillsätt sedan ägget och kör degen tills den just precis går ihop. Rulla till en längd och lägg i kylen en halvtimme.
• Dela upp degen i 14 delar och tumma ut i mazarinformarna. Ställ in i kylen medan du gör fyllningen.
• Skär rabarbern i mindre bitar. Låt sjuda lätt med sockret i en kastrull men inte längre än att de fortfarande håller formen
• Riv mandelmassan och tillsätt smöret i klickar. Rör kraftigt och vispa därefter ner de två äggen. Blanda vetemjöl och bakpulver i en skål och rör om. Häll ner i mandelmassan och avsluta med några droppar bittermandelarom
• Fyll mazarinformarna med rabarberkompotten och toppa sedan med mandelmassasmeten. Grädda i ca 20 minuter på 175 grader. Låt svalna
• Rör ihop florsockret och saften till en trögflytande glasyr. Häll över mazarinerna (gärna medan de fortfarande är lite ljumma – då flyter det ut lättare) och låt sedan stelna helt innan du serverar dem.

Ät och njut!

Juninatt och det är nästan omöjligt att komma till ro om kvällarna.

Jag får njutpanik.

Jag vill hinna uppfatta och njuta av allting innan den här korta, korta tiden är förbi.

Här är klockan efter ett på natten och jag stryker omkring som en osalig ande i huset.

Nyper vissnande blomblad, rättar till kuddar och står i fönstret och kikar ut över dimman som dansar över åkern

Ryser av fasa när jag tänker på vintern och att det många dagar aldrig ens blir så pass ljust som det är på det mörkaste klockslaget i juni. Hur ska man orka det? Hur orkar man ytterligare en vinter av evighetsmörker och kyla?

Och ändå på något vis så uppskattar jag alla årstider när jag väl är där. Men jag står inte ut att tänka på mörkret och kylan nu – för då drabbas jag av ännu mer njutpanik. Hur ska jag kunna fånga juninatten? Hur ska jag lyckas hålla kvar den?

Jag älskar att bo på landet. Tycker det blir finare för varje dag. Ser mig aldrig mätt på åkrarna och utsikten.

Även om minen antyder att jag sitter här och uträttar mina behov kan jag försäkra att det endast är fårens behov jag försöker uträtta.

Skämma bort dem med lite extragott foder i hink och så. Dock föredrar de faktiskt rönnbärsblad alla dagar i veckan.

Essa kämpar på och gör framsteg med Jeff, Hans och Lille Pärson. Det är mest elstängslet hon inte kan bli sams med.

Så vansinnigt mysigt att ha får på gården igen – det tycker vi allesammans. Och så ovanligt rara, fina får sedan!

Jag har läst så mycket om #swedengate som blev viralt för några veckor sedan. Om någon mot förmodan missat uppståndelsen så handlar det om ett svenskt fenomen som nu fått internationellt spridning och som diskuteras (ganska upprört) av människor världen över: Det handlar om att många svenska barn får/har fått vänta på rummet hos sina vänner medan familjen i fråga äter middag. Jag har läst och jag har tänkt och jag har gått och grubblat väldigt mycket. Så förlåt om jag nu är allra sist på bollen. Men jag kan bara inte låta bli att skriva några rader.

Jag växte upp i ett villakvarter där mina lekkompisar bodde ett eller två hus ifrån mig. Det var mer regel än undantag att man gick hem när kompisarna åt middag. För att man skulle äta hemma hos sig själv. Ibland fick jag sitta på rummet och vänta på min kompis men då var det oftast för att jag redan hade ätit hemma hos mig och kom mitt i deras middag. Ibland fick jag vänta på rummet för att jag helt enkelt inte fick frågan av föräldrarna om jag ville äta. Minns inte att det var någon stor grej överhuvud taget. Tog aldrig illa vid mig eftersom det var kulturen i vårt kvarter. Jag minns dock en kompis familj som dessutom hade regeln att man inte ens fick vänta på rummet utan var tvungen att vara utomhus för att inte störa barnens matro. Ja i efterhand tycker jag att den detaljen är knäpp. Men det var inte något jag led av som barn.

Ibland blev jag bjuden på middag av kompisens föräldrar och då tvingades jag alltid att ringa hem först och fråga om det gick bra att jag åt där. Mamma och pappa kunde ju ha planerat något annat och det vore oartigt att mata mig om mina föräldrar satt hemma med middagen och väntade. Ganska ofta när jag blev bjuden på middag så minns jag det som obekvämt. Någon hade en sträng pappa som mest muttrade, eller en elak tonårssyster som satt och blängde på en. Och hemma hos någon annan serverade de alltid så konstigt kryddad mat. Om någon kompis brukade få sitta och vänta på mitt rum medan jag åt minns jag inte. Jag tror det? Det var ju så “man gjorde”.

Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon.

Jag uppfattade det aldrig som att det var av snålhet jag inte fick mat hos andra. Tvärt om handlade det om att visa respekt. Inte snylta. Inte ligga någon till last. Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon. Man ska klara sig själv. Och jag minns det som att det fanns en ängslighet kring måltiderna “inte ska ni mata mina barn inte – det ordnar vi minsann själv”. Och det var inte bara i min familj utan bland alla. Fck jag följa med en kompis familj på utflykt hade jag med mig egen matsäck och egen glasspeng. Det var självklarheter.

Allt det här som folk är så upprörda över är alltså en naturlig del min barndom. Det betyder dock inte att jag själv fortsatt göra på samma sätt. För mig är det självklart att göra mat till alla barn som leker här. Jag skulle aldrig komma på tanken att låta någon vänta på rummet eller gå hem för att äta. Det skulle heller inte gå – för här är det betydligt längre mellan husen och skulle en kompis behöva gå hem för att äta middag skulle den inte orka komma tillbaka sen. Och tar vi med oss barn på utflykt är det självklart att de äter vår medhavda matsäck och självklart betalar vi eventuella glassar. Och det omvända gäller när mina barn hälsar på hos sina kompisar. Men så lever vi också i en helt annan tid.

Jag tycker till exempel att det är mysigt att äta med mina barns kompisar. Att få sitta och prata och lära känna dem bättre. Jag upplever också att jag har en mycket närmare relation till mina barns kompisar än vad jag minns att någon kompis förälder hade till mig. Undrar vad som är hönan och vad som är ägget?

Det är spännande att så många reagerar starkt på att barn får vänta på rummet när kompisens familj äter. Det visar verkligen att just just gästfrihet vid middagsbordet är en stolthet i många kulturer. Det tycker jag är fantastiskt! Men i Sverige finns ju andra saker som också är fantastiska. Till exempel har vi en stark föreningsidrott där föräldrar tränar andras barn ideellt i fotboll, innebandy och allt möjligt annat. Så att många fler barn har möjlighet att vara med. Och så har föräldrarna skjutsgrupper till olika fritidsaktiviteter och turas om att baka och stå på matcher och sälja fika för barnens räkning. Jag tycker mig se medmänsklighet och omtanke om andras barn överallt.

Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn.

Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn. Däremot kan jag beklaga den här starka “klara sig själv-kultur” som jag ändå tror att beteendet kan vara ett tecken på. En kultur som är utbredd i Sverige. Att aldrig ligga någon till last. Att inte hamna i tacksamhetsskuld. Att aldrig göra sig beroende av någon. Men den kulturen beror ju på att vi under lång tid haft ett sånt starkt socialt skyddsnät. Och det är ju i grunden någonting väldigt bra. Även den åttioåring som inte har någon släkt som tar hand om den kan överleva. Även den kvinna inte har sin mamma som hjälper till och passar hennes barn kan yrkesarbeta eftersom vi har fungerande förskolor.

Men det som går förlorat när vi inte är beroende av varandra är kanske en närhet? Det är svårt att komma nära någon som aldrig visar något behov av en. Som aldrig ber en om någon tjänst, vill ha hjälp med barnpassning eller någonting annat praktiskt. Och där har jag själv tänkt väldigt aktivt på hur jag vill leva mitt liv. Att jag vill göra upp med den där självständigheten. Jag vill vara mer beroende av andra. Jag vill stå närmare andra vuxna. Jag vill samäga fler ägodelar. Jag vill att mitt skafferi ska stå öppet för grannen att förse sig ur när de glömt köpa hem mjöl. Jag vill vill vill ha en ökad närhet och en ökad gemenskap. För jag tror att det finns värden som går förlorade annars. Och även om jag verkligen vill fortsätta ha ett starkt skyddsnät från samhällets sida vill jag samtidigt också vara en människa som är en del av fastlandet och inte en isolerad ö. Jag vill vara en mamma som alltid ställer fram extra tallrikar vid middagsbordet. Men framförallt en mamma som sitter ner, tar sig tid och lär känna barnen.

Äntligen söndag. Den dag jag sett fram emot i två veckors tid. När två veckor av galet intensivt arbete och dessutom massa (förvisso roliga) skolavslutningar, kalas och tevesändningar på obekväm arbetstid är över. Under vilken tidsperiod Ulf dessutom blev sjuk när Jakob precis rest bort på jobb i tio dagar. Ojoj.

Och nu är söndagen här men som alltid efter en sådan period vaknar jag inte så glad och nöjd som jag drömt om. Istället är jag tung i huvudet, har ont i ryggen efter att ha stått så länge i kyla igår, magknip av alla konstiga ät-tider och bara enorm håglöshet. Vet dock att det enda sättet att bota det är att ge sig själv mild omtanke och alla förutsättningar för att bli sig själv igen. Ska starta dagen med att bada bubbelbad med treåringen tror jag.

Men först kommer bilder på guldstunder som passerat denna vecka.

På tisdagen var det matlag hos oss för att fira skolavslutningen. Ulf satt i Emils knä och räknade mandlar för att hålla humöret uppe.

Klas har inga problem med att hålla humöret uppe. Soligare, mildare unge har jag inte sett sedan…Ylva-Karin. Vilka små änglar!

Vi vuxna dukade på verandan

Och eftersom fantasi och tid var en bristvara gjorde jag den här gamla godingen. Gnocci med rosmarin, päron och citron. Fast jag köpte gnoccin färdig. Det här receptet ska du bjuda på om du vill golva någon. Det är chockerande gott. Den här gången stekte jag lite salsiccia al limone jag hade över och slantade i. Succé!

Efter maten drog vi och badade. Stina fotade mig så tankfull och värdig

Sedan kom Emil och förstörde allting.

Dopp i tjärnen

Och mammor i retrobikinis

Och nakna, knubbiga småungar som bara doppade sig till fotknölarna och sedan stod och gastade om att det var kallt.

När vi kom hem kokade jag varm choklad till barnen

och tog fram jordgubbstårtan. Klassikern man inte tröttnar på. Kvällen fortsatte sedan sent. Så ljuvligt med sommarlov så att matlag inte längre måste avrundas vid rimliga klockslag.

Dagen därpå var jag inne i stan och jobbade undan massor och passade också på att gå på mitt livs första studentmottagning sedan jag själv var student. Så lycklig över det! Blir rörd av tanken på alla fina unga människor som ska ut i livet och ta för sig. Om några veckor ska jag få gå på konfirmation också. Är så peppad redan nu på hur mycket jag ska lipa.

Det var Ericas äldsta dotter Isa som tog studenten. Henne känner ni igen från En Underbar Pod. Så rolig, slagfärdig, intelligent och vass. Och nu ska hon flytta till Uppsala och läsa juridik. Eller bli historieprofessor. Vi vet inte riktigt vilket det blir ännu. Jag hoppas i alla fall att hon ska anamma Edward Bloms inställning till universitetsliv och satsa på mycket punsch, brokadvästar, enorma middagar och monokel i kedja.

Vi åt tårta och torkade tårar ur ögonvrån och jag förhörde mig om hur studentfirandet på Midgård ser ut nu för tiden – i år är det ju prick 20 år sedan jag själv började Midgårdsgymnasiet. Det får mig att känna mig fruktansvärt gammal. Max sex år sedan jag själv tog studenten känns som det enda rimliga.

Jag var såg glad över en anledning att ta på mig klackskor, måla nagellack, sätta på mig de stora örhängena och fira!

Och idag ska jag fortsätta firandet. Men firandet av att en intensiv jobbperiod är slut och att jag nu bara ska avrunda och avsluta jobb fram till midsommar då jag äntligen blir helt ledig.

Fyra timmars livesändning till ända, krånglande teknik, vädrets makter som motarbetade oss och efteråt var jag mer nerkyld än jag någonsin varit. Men så roligt vi hade ihop! Tack för alla fina kommentarer från er som tittat, skickat in hälsningar och delat bilder. Vi uppskattade verkligen att få fira in sommaren med er!

Här kan du se hela sommarsändningen!

Ikväll har jag varit och riggat för morgondagens sändning av Susannes Skafferi. Alltid så otroooligt mycket som ska förberedas.

Hjördis spelar en central roll

Liksom de fem grillar som kommer vara main characters under programet

Snygga bussar är inte en bristvara just här. Hitta hunden om du kan!

Vi hade genomgång av körschema och det är alltid rätt mastigt när det handlar om fyra timmar. Och imorgon lördag blir det något slags rekord för vi har FEMTON recept vi ska hinna med!

Tur den här stjärnan är så rutinerad.

Rekvisitan är så fin och somrig.

Det är duktiga Annika på SVT som står bakom den. Så skönt att luta sig mot en duktig rekvisitör – i de första sändningarna gjorde vi ju nästan allting själva och det var fruktansvärt jobbigt. Var på plats till midnatt varje dag innan sändning för att förbereda allt. Nu slipper vi det. Idag kunde jag köra hem vid åttatiden på kvällen och känna lugnet.

Imorgon lördag kan du se oss i SVT2 eller SVT Play klockan 11.35 och fyra timmar framåt. Kika in, chatta med oss, skicka bilder och hjälp till att sprida sommarstämningen. Hoppas vi ses!

I onsdags gick jag på studentmottagning och hoppade i den här gamla godingen som jag själv designat för Jumperfabriken 2014. Har använt den massor men tröttnat i perioder så nu har den faktiskt legat oanvänd i flera år. Men desto gladare blev jag när jag återupptäckte den. Snurren i kjolen är magisk!

Tog också i med milt våld och tryckte upp mina halvt igenvuxna hål för örhängen. Örhängen ska bli min grej framöver! Eller det har ju redan varit min grej under många, många år. Men även örhängen har jag behövt ta en paus ifrån för att först nu återvända till. Tycker att det är så extra snyggt med stora örhängen när man har kort hår. Rolig grej att leta second hand också!

En tredje grej jag är sugen på igen är bälten som markerar midjan. Det har jag varit rätt trött på och dessutom mest känt mig som klämd i en dörr. Men så roligt att rafsa fram min gamla samling och leta nya skatter på second hand för att sätta piff på de gamla vanliga klänningarna med.

Sedan kom jag på att det ju är rätt trevligt med sandaletter med klack. Har ett enda par i min ägo och det är detta. Och i dem känner jag mig så feminin och fin. Ska definitivt hålla utkik efter sandaletter i fler färger! Men det brukar vara svårt att hitta begagnade när man har min skostorlek så igår testade jag Sellpy för första gången och köpte ett bar begagnade svarta sandaletter med chunky klack!

En av barnens sysslor här hemma är att gå ut med soppåsarna och källsorteringen. I garaget har vi vår egen lilla återvinningsstation där vi förvarar våra använda förpackningar medan vi väntar på att köra till återvinningen med dem. Det är bra av flera anledningar – för när barnen blir pysselsugna går de ut hit och hämtar material att bygga med. Kartonger att förvandla till slott och glasburkar att göra ljuslyktor av.

Men det är inte alltid så lätt att veta vilket material en förpackning är gjord utav. Ska den metalliskt glänsande chipspåsen sorteras i metallkärlet eller i plast? Ja, sånt behöver man lära sig.

Om du är en av alla svenskar som källsorterar känner du kanske igen FTI? Det är loggan på som syns på alla återvinningsstationer. Förpackningsinsamlingens (FTI) ansvar är nämligen att samla in hushållens förpackningar för återvinning runtom i landet. Och de vill att vi ska bli ännu bättre på att källsortera våra förpackningar så att de inte hamnar i soppåsen – gärna redan från tidig ålder. Och den önskan håller jag verkligen med dem om. Det är klokt att redan från barnsben sluta betrakta förpackningar som avfall – utan istället förstå värdet av återvinning.

Därför har FTI tagit fram Materialvärlden – ett pedagogiskt material för barn i förskoleåldern som på ett enkelt och roligt sätt får lära sig om källsortering och återvinning.

I Materialvärlden bor materialisarna Ploppa, Prasslis, Flirp, Bånk, Klirr och Kras som visuellt liknar symbolerna på återvinningskärlen och samtidigt lär barnen vad de gillar att äta för material och hur olika material ska sorteras. 

På hemsidan kan man lära sig Materialisarnas låt “Ett hungrigt gäng” och dansen som hör till.

Man kan också lyssna på och bläddra i boken om Materialisarna och spela sorteringsspelet där man får mata Materialisarna med olika förpackningar och upptäcka vad de gillar och inte. Ulf var väldigt fascinerad och skrattade högt när Prasslis matades med en chipspåse och kräktes. Han gillar ju bara tidningar!

Jag lät alla barnen spela och det var faktiskt förvånansvärt klurigt för dem. För vad är egentligen en kaviartub gjord av? Den är färgglad som något av plast och böjbar som ett grovt papper. Den kan väl inte vara av metall? Är inte metall hårt?!

Dessutom finns det i Materialvärlden en hel del pyssel, knep och knåp att ta del av. Man kan göra sina egna pins, spela fyra i rad eller skriva ut och färglägga de olika figurerna

Mina barn gick genast loss med målandet. Men tro inte att de gick med på att måla figurerna i “rätt” färger – nej de ville göra allting efter eget huvud.

Väldigt uppskattat hos barnen!

Och eftersom att jag vet att jag har många förskolelärare bland mina läsare kan jag också tipsa om att Materialvärlden också har gratis material riktat just mot förskolans verksamhet. Underlaget är framtaget för att tidigt väcka ett intresse för återvinning och på så vis skapa ett engagemang för miljöfrågor.

Visste du förresten att om alla återvann sina kapsyler så skulle det räcka till 3 400 nya bilkarosser. Varje år. Det visste i alla fall inte jag innan jag utforskat Materialvärlden med mina egna barn. Gör det du med i sommar – en perfekt sommarlovsaktivitet!