I söndags hade vi kalas för Ulf som fyllde fem. Vårt underbara lilla yrväder! Jag tänker ibland på när Ulf var som vildast och gjorde en massa hyss och jag delade med mig av dem på bloggen. Då hände det att folk muttrade om dålig uppfostran och att vi kommer få problem med den ungen när han blir större…
Jag är glad att jag då var en trygg trebarnsmamma, som inte oroades av idiotiska kommentarer. För det visade sig att hans företagsamhet i livet bara är en tillgång. Han åker skidor som om han aldrig har gjort annat, på badhuset simmar han två meter ner till botten och hämtar upp saker. Han bygget svåra legosatser utan hjälp och pysslar de mest fantastiska, detaljerade pärlplattor.
Den tidigt utvecklade motoriken som gjorde att han pillade in airpods i borrhål, klättrade upp på brandstegar och superlimmade Jakobs börs, är samma motorik som gjort att han kunnat klä på sig själv utan hjälp i flera års tid. Han är lugn och trygg och snäll! Det var aldrig hårdare tag som behövdes – det var bara ett ovanligt företagsamt och kreativt barn som behövde växa ikapp sig själv. Det säger jag inte som mammaskryt (okejdå, kanske lite) utan mest som tröst för den som just nu har ett yrväder hemma som folk skakar på huvudet åt.
Kalashögen!
Hela familjens lilla maskot
Ständigt med skidmedaljen på magen! Ville inleda kalaset med att öppna paketen, så då fick han förstås det!
Han är himla förtjust i pysselböcker av alla slag.
Och hade också önskat sig en radiostyrd robot. Så det fixade Jakob!
Jag matchade prickigt med prickigt.
Och eftersom jag haft så mycket jobb senaste tiden blev det köpesfika. Prinsesstårta och punschrullar. Men också resterna från vår påsklive dagen innan. Susannes blodapelsinkaka gjorde succé!
Vi fikade och hurrade och lekte.
Och nu har jag inga småbarn längre. För en femåring är väl inget småbarn? Snyft och puh på samma gång. Saknar redan småbarnstiden, men tänker också med stooor lättnad på att jag har den bakom mig.
Det enklaste man kan göra för att bli älskad som influencer det är att dela med sig av sitt elände. Folk älskar elände! Är det inte stökiga diskbänkar så är det kärlekssorg, utmattning, depression eller ätstörningar. Tvärtom vad folk tror – att sociala medier kräver att man är perfekt och tillrättalagd – så älskar faktiskt läsarna det andra mer.
Men det kan ge en obehaglig bismak också. Fantastiska konditorn och konstnären My Feldt delar generöst med sig av sin oro, ångest och sina motgångar på sin instagram. Och folk vill bara ha meeeer, meeer, meeer. Hålet hos människor efter att få höra om andras svårigheter är omöjligt att täppa igen. Vissa läsare är som gamar! Och alltid med utropet att “det är såå skönt att slippa allt förljuget och tillrättalagt som man ser hos alla andra profiler”
Men det är inte konstigt att vilja visa upp sin bästa sida för omvärlden. Det är inte falskt och fel. Det är normalt och sunt. Ett sätt att skydda sig själv! Det konstiga är bara att det är så svårt att visa det sårbara i det privata. Jag tror att många människor har ett underskott av nära, ärliga relationer i det privata. Och därför är de som besatta av att kända människor i realtid ska blotta sitt innersta.
Men jag behöver inte se Johanna Bladhs bristningar för att påminnas om hur en riktig kvinnokropp ser ut. Jag ser nakna, valkiga, glada kvinnor varje vecka i omklädningsrummet på gymmet. Jag behöver inte se någons kladdiga kaoshem på sociala medier för att förstå att mitt stökiga hem inte är onormalt. För jag har kompisar som jag blir hembjuden till – även om de inte har städat först. Och jag behöver inte höra allt om någons depression på tiktok – för har vänner som släpper mig så nära, som uppriktigt delar livet med mig utan fasad. Jag får verkligheten i verkligheten. Och det borde fler få! Istället för att kräva det av vilt främmande människor på nätet.
Det är så skevt när influencers ska hetsas att visa upp sitt mest sårbara – bara för att hjälpa andra att må bättre kring sitt mest sårbara. Detta delande av sitt innersta kan nämligen bli väldigt destruktivt. Jag har själv blivit kritiserad för att jag inte bloggar om jobbiga saker i realtid. Min utmattning skrev jag till exempel om först ett halvår efter att jag fått diagnosen. Men det handlar om självbevarelsedrift. Att inte dela med mig av det som gör som ondast när det är färskt. Utan först när jag själv har hanterat det värsta och kan skriva om det mer avgränsat. Och därigenom skydda mig själv.
Så hur får man då mer nära och uppriktiga relationer i verkligheten? Jo, det berättar jag förstås i poddavsnittet…
Om detta fenomen – och mycket mer handlar veckans avsnitt av Wollin & Clara. Ligger inte bakom betalvägg så det är bara att lyssna. Malin fortsätter också sin Schyffert-följetong i podden och så recenserar hon en gudstjänst. Högt och lågt. Precis som vanligt med andra ord.
Ps, förra våren skrev jag ett inlägg som handlar om just läsarnas balanserande effekt på influencern. Hur snälla folk är när man mår dåligt. Hur mycket stöd man får när man är deprimerad, har ångest eller kämpar med ohälsa på annat sätt. Men att balanserandet i kommentarsfältet fortsätter när man väl tagit sig upp ur hålet. Och att känslan då blir att man ska tryckas ner dit igen. Och det är en vidrig upplevelse. Tror att många som konsumerar innehåll från influencers skulle behöva läsa och bli medvetna om detta!
Jag är helt nipprig och pirrig för i april åker jag och Susanne till London! Vi har ett spännande möte inbokat – och så ska vi bara gå runt och fylla på inspiration. Känner verkligen ett sug efter nya intryck för jag har inte varit i en storstad sedan 2018 när vår familj tågluffade via Zurich och Rom. Längtar efter puls.
Jag ser ju folk flyga på Londonweekends åt höger och åt vänster, men jag kan inte med att göra det själv längre. Det skulle inte heller kännas så roligt att blogga om den resan. Dessutom har jag ju precis gjort en flygresa till Etiopien – men dit behöver man ju flyga. Till London går det faktiskt att ta tåg. Så nu har vi bokat det!
Vi kommet ta dagtåget till Stockholm, sedan byta till nattåget till Hamburg. Dit anländer vi på morgonen och hoppar då på ett annat tåg till Amsterdam. I Amsterdam kommer vi spendera en eftermiddag och en natt och bara njuta av staden. Har aldrig varit där förut men fantiserar om alla vackra tulpanplanteringar jag ska få se!
Morgonen efter åker vi vidare till London och där blir vi i sex dagar innan vi tar tåget tillbaka igen. Men den här gången blir det inget stopp på hemvägen utan raka spåret till nattåget i Hamburg. Totalt blir vi borta i tio dagar. Tågbiljetten kostar närmare 7000 kronor jämfört med flygstol som gick att få för 2500 t&r. Och det är så skevt och dumt att jag inte ens orkar kommentera det, men så är det i alla fall.
Jag ser verkligen fram emot att åka tåg! Sitta och se ut över ett vårigt Europa, skriva på min nya bok, läsa men också ha tid att prata med Susanne ostört. Vi kommer båda ha mycket jobb att göra, särskilt på hemvägen. Och då känns det faktiskt ganska skönt med många timmar på tåg.
Men nu undrar jag om ni har tips på något mysigt boende i Amsterdam eller London? Och vad vi borde passa på att se när vi är i Amsterdam?
Måndag och jag jobbar på för fullt inför påskledigheten! Känner mig krasslig och trött men har mycket som måste iväg. Har spelat in podd med Malin idag, skickat in nya versioner av sju bokkapitel och spikat omslaget till höstens boksläpp. Alltid lite ångestfyllt – kanske särskilt efter en sådan succé som Underbara Vinter. Jag blir aldrig tryggare av framgång, bara mer nervös för nästa gång det gäller. Måtte jag leva upp till allas förväntningar…
Men egentligen är jag mest glad. Glad över värmen på verandan, solen som smälter snön och tanken på att snart, snart vara i stugan!
Min systers familj skulle ha mött upp oss där men de har fått ändra sina planer på grund av sjukdom. Vi är så besvikna allihop! Men nu blir vi en annan konstellation människor. Det blir också bra, men på ett nytt sätt.
I senaste avsnittet av Wollin & Clara tappar Malin humöret. På grund av Cissi Wallin, Linnéa Claesson och säkerligen tio personer till. Ja, så vill jag minnas det i alla fall. Och när Malin blir sur så lockar hon fram mitt hesaste astmaskratt. Fick knappt luft! Men jag var inte ensam för en lyssnare skrev att hon hört podden i bilen och skrattat så att hon fräst kaffe över hela instrumentbrädan. Bättre betyg än så kan podden inte få.
Jag har läst Britney Spears självbiografi och har åsikter. Och i veckans lista spelar jag låtarna som Malin inte känner igen men som ger alla oss andra nostalgiskt glädjenipper.
Varannan vecka är Wollin & Clara gratis och då finns vi där poddar finns. Varannan vecka släpps ett avsnitt bakom väggen hos Under Produktion. 29 kr i månaden kostar det att prenumerera där. Då får du också exklusiv tillgång till hela arkivet med avsnitt vi släppte när vi låg hos Podme. Just detta smaskiga avsnitt ligger bakom betalväggen!
För länge sedan när jag brukade gå på vattengympa, kunde instruktören säga saker som:
-Nu är det dags för att träna armarna. Och om det blir för tungt så arbetar ni enbart med benen istället och låter armarna vila
Det provocerade mig redan då, för min uppfattning av oss i bassängen var inte att vi var övertränande galningar som skulle lugnas ner. Nej vi hade ju behövt höra:
–Nu blir det armövningar och det kommer suga ordentligt i musklerna och vara jobbigt. Men då vill jag att ni ska ta i hårdare! Ni klarar det! Ni får snart vila! Det är inte farligt när träningen känns – det är det som ÄR träning.
Det här är ingen diss just mot vattengympa – bara ett minne av en knäpp situation. För om jag går och tränar vill jag inte uppmuntras att ta det lugnt. Jag behöver ju pepp att anstränga mig! Vi människor är lata och bekväma av vår natur, och dessutom inställda på energibesparing. Smart om man är jägare och samlare. Dumt i dagen samhälle.
Jag tycker mig dock märka den här inställningen lite överallt, i takt med att jag tränat flitigt de senaste fyra åren. Den här otroliga brådskan att tycka att andra tränar för mycket och för hårt. Jag har diskuterat det med tränande vänner som upplever samma sak. När de pratar om att de ska ut så finns det alltid personer i närheten som säger:
–Neeej men inte ska du väl springa nu?
–Va, men ska du ut och åka så långt på skidor verkligen?
-Gör inte för mycket nu så du tröttar ut dig!
Skeptikerna menar säkert väl, men det blir helt fel. För vi behöver höra helt andra saker:
-Klart du orkar åka så långt!
-Var härligt att du tar tid för träningen och hälsan!
-Så klokt att träna – jag tror du kommer få energi av det!
Min inre röst försöker oftast slippa undan så det behöver jag inte hjälp med från någon annan. Jag behöver vänlig, bestämd uppmuntran. Och det skulle jag säga att de flesta människor behöver kring just träning – eftersom nästan ingen rör på sig tillräckligt. Sedan finns det absolut personer som övertränar, hetsar och stressar kring sin hälsa. Men jag är inte säker på att den typen av kommentarer kommer att nå fram till dem. Där behövs helt andra typer av samtal.
Jag vet inte varför vissa personer har den här omedelbara skepsisen till andras träning? Men kanske handlar det om något slags gruppdynamik? Så länge ingen tränar är ens eget stillasittande ingen fara. Men om någon börjar göra förändringar – då blir ens egen position plötsligt obekväm. Jag minns att jag surt brukade muttra till min syster om hur hurtiga alla är i byn, som är ute och joggar med sina jävla barnvagnar. Men idag blir jag bara peppad av att se det. Tänk att vilja jogga så gärna att man gör det med barnvagn, bara för att det ska bli av. Så inspirerande!
Jag skrev ett inlägg den här veckan, om att jag tagit mig ut och tränat trots stort inre motstånd. Att jag lyckats överkomma min självdestruktivitet som säger att en dålig dag inte får räddas upp utan ska göras ännu sämre. Det blev en intressant tråd med tankar kring vila kontra träning och prestation. Läsaren Anna formulerade så bra det jag själv försökte få fram men nog inte lyckades med:
“Jag tycker personligen att det fungerar skitdåligt att vara snäll mot mig själv genom att strunta i saker som är lite jobbiga. Bara för att något känns svårt och jobbigt så betyder det ju inte att det är fel! Visst, det ger en TILLFÄLLIG lättnad (nästan en kick rentav) att skippa träningen, kolla på tv istället för att läsa igenom anteckningarna inför morgondagens föreläsning, beställa hämtmat etc – men i längden blir det självdestruktivt att fastna i en loop där bara snabba belöningar känns kul. Kanske inte i stunden, men över tid sker en försämring av både kroppen och psyket.
Att inte svika löften man ger sig själv tror jag är bra för det inre drivet, den där känslan av att vara kapabel och stadig. Det ger mig en kick att känna att jag visst klarar av svåra saker. Om jag hela tiden “tillåter” mig själv att inte prestera blir det ju ingen meningsfull strävan mot någonting längre fram, en belöning jag ska få för det jobb jag har gjort. Belöningen kan vara allt från en kropp som står emot infektioner till ett examensbevis. Om jag bara skulle lyssna på de människor omkring mig som säger “äsch, var lite snäll mot dig själv och lägg dig i soffan med en påse godis!” bidrar det bara till självsabotage.“
Det maffiga påskarrangemanget pryder sin plats i matrummet. Perfekt med en fin dekoration eftersom att det imorgon vankas femårskalas för Uffe.
Nu har vi både blommor och fika kirrat. Ska bara slå in paket och blåsa ballonger imorgon. Men nu avrundar jag denna långa lördag med ett hett bad och en skål vinägerchips.
Klockan 14 idag lördag sänder vi en påsklive från mitt kök på min instagram @underbaraclaras – och Susannes youtube. Recepten till dagens sändning ligger ute på Susannes blogg!
Och här kommer recepten på några av mina påskfavoriter! Ifall du behöver lite inspiration till buffén!Fler förslag och ideer finns under kategorin Recept här ovanför!
Den här veckan har det varit tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Jag har haft så många utmaningar. Med mitt eget psyke, på jobbplanet, med att jonglera alla saker som ansamlats just denna vecka. Och inte minst molande oro för en sjuk närstående. Men nu när jag går in i fredagen känner jag mig så glad och stolt över mig själv. Hur jag lyckades vända skutan!
Tog bland annat ett jättejobbigt samtal jag gruvat mig över. Men förberedde mig och planerade vad jag skulle säga och var lågaffektiv i bemötandet. Och det gick så bra!
Jag har också tränat fem pass. Två tunga styrkepass, ett intervallpass i roddmaskin. Och två skidturer. Men det var nära att det sista inte blev av. För igår när jag läst för barnen på kvällen visade stegräknaren på ynka 2000 steg. Jag hade haft en dag full av motgångar på jobbet och kände mig sur, stressad och ganska ledsen. Så jag tänkte: jag skiter i träningen och mina steg idag och går och lägger mig och ser på film istället. Den här dagen är ändå helt bortkastad!
Men så tänkte jag lite till. På att träningen inte främst handlar om hur roligt det är att träna utan om hur bra det känns efteråt. Och att inte låta det självdestruktiva vinna utan istället stanna upp för att ge mig tid att fatta ett klokare beslut. Så att jag får må bättre på sikt.
Jag bytte om till träningskläder, snörade på mig pjäxorna och en kvart senare var jag i skidspåret.
-Du behöver bara köra ett varv! hojtade jag uppmuntrande till mig själv.
Men så fort jag börjat åka rann ilska och irritation av mig. Glädjen återvände till kroppen och det slutade med fyrtiofem minuters skidåkning. Var som hen helt annan människa när jag kom in igen och klockan bara var nio på kvällen. Så jag gjorde en smoothie, spolade upp ett bad och gjorde en hårinpackning. Strök mig själv på kinden och sa högt till mig sälv
-Nu har du varit snäll. Nu bryter du dåliga, självdestruktiva vanor.
Men nu är det ju strax påsk! Och därmed drar vi in Underbara Vinter som alltså inte kommer finnas att köpa förrän lagom till nästa jul igen. Med anledning av detta har vi gjort ett megabra pangblixterbjudande där man kan få boken för 199 kronor! Så billig har den ALDRIG varit förut och kommer nog aldrig bli igen. Och det gäller bara just precis nu. Så passa på om du tänkt skaffa som present till någon eller inte hann knipa ett eget exemplar. Många av julbordsrecepten passar ju dessutom märkvärdigt bra också till påskbuffen…
Nu gör vi om arbetsfördelningen här hemma igen. Jag ska laga lite mer vardagsmiddag, medan Jakob övertar några av mina sysslor. För att få inspiration gick jag tillbaka till det här inlägget från 2021 – när vi på bloggen hjälptes åt med vardagsmaten. Vet inte varför riktigt, men jag blev rörd när jag läste. Alla generösa tips och kommentarer. Små inblickar i andra familjer och hem som kämpar på med samma som vi.
Jag fick några uppslag och tips därifrån som jag tänker testa. Bland annat på en god sötpotatissoppa och Mexikanskt ris. Lät barnkompatibelt! Och en dag i veckan ska jag i alla fall göra spagetti och en köttfärsås av sojafärs. Då gör jag dubbel sats av såsen så att den några dagar senare bli basen till en tacogratäng/köttfärsgratäng med potatis eller en tacosoppa av något slag. Två barnvänliga rätter i en smäll! Kan för övrigt tipsa om att sojafärs mår bra av en påse Fajita-kryddmix från tacohyllan. Ger såsen ett djup och en mustighet som den inte får annars. Säkert alla E-nummers förtjänst.
Det kommer förstås göras soppor av olika slag och en matig sallad någon dag. Men sedan fastnade jag på fiskrätterna. Jag måste erkänna att vi kämpar för att få till det här med fisken i familjen. Ingen är stormförtjust i fisk och utmaningen är att hitta recept som både barn och vuxna kan gilla. Med fisk som blir god! Så nu tänkte jag be er som läser om hjälp med de bästa recepten. Särskilt på vit fisk, vilket jag tycker är extra utmanande. Hur lagar ni fisk? Vilka recept är goda? Vad gillar barnen?
Bjuder i gengäld på ett fiskrecept som mina barn gillar – nämligen norska fiskekakor. Inte det mest snabblagade – men milt och gott!
Får du många pressbud? Jag får inga bud. Någon bok ibland, men that’s it typ. Det gör inget eftersom jag måste skatta på allt jag får och jag kanske inte ens vill ha det jag får. Vilket förstås skulle ge en massa merjobb med att skicka tillbaka och hålla på. Men det är sjukt vilket dåligt jobb dessa PR-personer gör. Jag driver ju ändå Sveriges största privata blogg – men eftersom jag bor utanför Stockholm så existerar den inte. Det är ju dock inte specifikt för just bloggare utan bara en spegling av hur hela mediesverige är. Bristande intresse och bevakning av allting utanför huvudstaden. Där tänker jag faktiskt att alla influencers runtom i landet som bor på platser som aldrig annars figurerar i media faktiskt gör en insats. Så roligt att se hur Linnea i Låktatjåkka eller Jonna i Grundtjärn har det.
Får du roliga inbjudningar då?
Ja ibland. Senast Expressens kulturfest och Mamagalan. Trevligt att bli inbjuden! Men jag går aldrig på någonting.
Känner folk igen dig?
Jag kan oftast gissa vilka som kommer känna igen mig i denna tid av filterbubblor. Äldre damer och kvinnor i min egen ålder. Särskilt om de har en viss stil på kläderna. Gubbar har typ aldrig någon aning. Det är nästan aldrig någon som kommer fram i Umeå eller Stockholm – men i Borås händer det hela tiden. Tycker att det är jättemysigt att få ett ansikte på bloggläsare!
Får du mycket skit för att du är influencer?
Ibland får jag skit på grund av det skrå jag tillhör – men tar sällan åt mig. Varför skulle jag? Jag vet att jag inte har mycket gemensamt med nidbilden av en influencer. Även om andra kanske inte vet det.
Får du mycket hat i kommentarerna?
Jag får väldigt lite hat. Kritik får jag väl en hel del däremot, men det är ju helt i sin ordning när man har en stor plattform. Här har jag bloggat mer om kommentarerna och hur jag tänker kring dem. Mest får jag ju faktiskt otroligt mycket uppmuntran och pepp och det är en förmån som jag inte tar lätt på.
Vad är bäst med att dokumentera sitt liv?
Att man alltså får livet dokumenterat! Har snart 20 år samlat! Och det är så häftigt och vackert och roligt att kunna gå tillbaka och kolla. Tror också att man kan lära sig mycket genom att skriva om sitt liv. Hade nog aldrig lärt mig så mycket av utmattningen om jag inte vänt och vridit på stress, vila och återhämtning i hundratals inlägg. Då kanske jag glömt bort många av insikterna? Samma sak om mammalivet. Önskar på ett sätt att jag bloggat mer om känslorna efter att mamma dog. Men det var för svårt. Tror dock att det hade gjort mig klokare och hjälpt mig förstå processen bättre.
Vad är sämst med att dokumentera sitt liv?
Att människor tex kan bli nervösa över något de läst i min blogg och sedan ursäkta sig eller försöka anpassa sig efter det i verkligheten. Exempel: för många år sedan skrev jag om att Lätt & lagom var skit. Sedan var jag hembjuden till en ny bekant och hon pratade så mycket om sitt bordsmargarin och bad om ursäkt. Fattade ingenting tills jag insåg att hon måste ha läst mitt inlägg på bloggen. Kände mig hemsk! För övrigt har jag ingenting emot Lätt & Lagom längre. Jag uttrycker mig väldigt tydligt om vissa saker i blogg och podd – men det är ju för att det är mitt jobb. IRL är jag förstås chill, tolerant och ställer noll krångliga eller konstiga krav. Och blir ALLTID glad när jag blir bjuden på fika och mat och sånt!
Vad är svårt med att skriva för en stor publik?
Att koppla bort vad alla runtomkring mig kommer att tycka. Jag kan höra röster av vänner och bekanta i huvudet när jag skriver något. Hur de inte håller med och tycker att jag har fel i någon åsikt och gud förbjude – blir besvikna på mig. Men det där måste jag stänga av! Jag kan ju inte skriva för att göra andra nöjda utan måste skriva det jag själv kan stå för. Annars går det inte att vara en skrivande person.
Får du några förmåner för att du har en blogg?
Jag vet inte? Kanske! Jag tycker ju att folk är himla trevliga mot mig jämt! Men jag har alltid tänkt att det beror på att jag är så trevlig själv?! (haha, så självgod!) Men alla i min pappas släkt är sådana där trevliga, sociala personer som tjabbar och småpratar med alla de möter i vardagen. Butiksägare, servicepersonal, lokalvårdare, vaktmästare, grannar och sånt. Och gör man det – då får man ju bekanta lite överallt!
Vad är det vanligaste missuppfattningen?
Att det är enkelt att lyckas med det här jobbet. “Ja, man kanske skulle bli influencer och tjäna stora pengar på att fota sin lunch” är en idiotkommentar jag hört mer än en gång. “Ja, absolut! Det är bara att skaffa sisådär hundrafemtiotusen personer som är intresserade av ditt liv och det du gör. Sätt igång! Vad väntar du på?” vill jag svara.
Själva sysslorna kanske inte är så svåra i det här yrket. Allt sker ju inte direkt på en konstnärligt hög nivå. Men ändå lyckas ju inte alla som försöker. Och framförallt är det många som inte klarar av att hålla sig kvar genom åren. Så något klurigt och rätt måste ju stora influencers ändå göra.
Kommer du fortsätta?
Med bloggen – ja! Kan inte tänka mig något annat. Drömmer om att fortfarande blogga när jag är pensionär. Då ska jag skriva peppiga inlägg om hur man tar sig ut och aktiverar sig i vardagen. Mina bästa tips på broddskor, korsordstidningar och hur jag tränar för att lindra min artros. Kommer skriva om hur jag sminkar rynkiga ögonlock och dela med mig av en massa livsvisdomar jag planerar att samla ihop. Hoppas ni är tanter och hänger med mig fortfarande då! Vad kul det ska bli! Med instagram så vet jag faktiskt inte. Jag sköter mitt konto lite sådär med vänsterhanden och lägger upp material där som liksom blivit över härifrån. Det funkar väl ok, men inspirationen flödar inte direkt. Beroende på hur IG utvecklar sig får jag se om jag orkar hålla på med det i längden. Just nu är det dock ett för viktigt inkomstben för att kunna avstå.
Nu på lördag sänder vi live från mitt kök mellan 14-15.30 på min instagram och på Susannes youtube. Vi påskdekorerar, bakar och så ska Susanne lära oss lite smarta proffstips. Häng med vettja!
Jag tänkte visa lite enkelt pyssel
Och kanske blir det något med blommor
Passa på och ställ frågor under sändningen (eller redan nu om du har några) – lyxigt att ha en kock att fråga om råd kring matlagning, recept och tekniker. Vi försöker svara på allt vi bara hinner
När jag gick i sexan var jag i min mest outhärdliga fjortisperiod. Skränig, brådmogen, killfixerad och konstant i bråk med olika tjejkompisar. En av mina högsta önskningar under den här tiden var att få en prenumeration på Frida eller Veckorevyn. Något som min vanligtvis väldigt tillåtande och liberala mamma sa tvärnej till, med motiveringen att de bara innehöll skräp och att jag dessutom var för ung. Jag minns att jag blev rasande över att min mamma inte tillät det som kompisarnas mammor tillät. Och den här motviljan hindrade förstås inte att jag köpte tidningarna ändå och läste hemma hos en kompis.
När jag som vuxen tänker tillbaka på det här blir jag bara glad. Frida och VR var ju episk skit och absolut inget som jag skulle önskat att min egen tweeniedotter läste. Heja morsan! känner jag bara. Jag tycker att många vuxna idag är så flata inför sina tweenies och tonåringar. Så ovilliga att vara just vuxna och istället försöka vara vänner till varje pris. Men man ska inte vara vän med sina barn – de ska ha sina egna vänner! Man ska vara förälder, för det finns det ingen annan som kan vara. Snäll, kärleksfull och vänskaplig. Men fortfarande en förälder.
Jag hade ganska få regler som tonåring, men det som mamma och pappa väl sa nej till minns jag verkligen. Det blev stora och viktiga saker i mitt liv. För tonåringar lyssnar på sina föräldrar även om det kanske inte verkar så.
Om man är kritisk till att ens ungar spelar våldsamma spel, titta på depraverade youtubers, eller har en hudvårdsrutin när de är elva år gamla. Så finns alltid risken att de istället gör det i smyg. Men meningen är inte att man helt ska omöjliggöra dessa saker. Utan att själva signalen är viktig. Det här är våra värderingar.Så här beter vi oss i vår familj. Sedan kommer tweenies och tonåringar alltid att testa gränserna, och det är helt i sin ordning. Men då måste det ju först finnas gränser att förhålla sig till!
När det gäller alkohol och unga vet vi ju hur otroligt viktig hemmiljön är:
“Forskning visar att de som blir bjudna på alkohol hemma oftare dricker mer. Om det är tillåtet att dricka hemma kan det uppfattas som att ens föräldrar tycker att det är okej att göra det utanför hemmet också. Vuxnas inställning till alkohol påverkar också hur mycket deras tonåringar dricker. Unga som inte får prova alkohol hemma dricker mindre mängder alkohol och mer sällan än de som blir bjudna på alkohol hemma “
Källa Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning
Vad vi gör hemma påverkar vad våra barn gör borta. Och det är viktigt att det åtminstone finnsnågra regler och värderingar som man är tydlig kring. Men med det menar jag inte att man ska förbjuda för förbjudandets skull. Jag tycker generellt att man ska ha få förbud och säga ja till mycket. För annars kommer familjelivet bara handla om att korrigera och skälla när det blir fel. Eller så orkar man inte se till att reglerna man själv satt upp efterlevs och då har man underminerat sitt eget ledarskap.
När jag inte fick Frida och VeckoRevyn av mamma skaffade pappa en annan prenumeration till mig. På vad undrar du? Jo på tidningen Ordfront! HAHAHA! En samhälls- och kulturdebatterande tidskskrift med vänsterprofil. Så bisarrt, knäppt och underbart att ge Ordfront till en tonårig tjej. Jag läste missnöjt och förstod inte mycket – men jag läste i alla fall. Och sommaren mellan sexan och sjuan fick min syster boken Fittstim i födelsedagspresent. Den snodde jag och slukade. Och så gick jag från fjollig fjortis fixerad vid killarnas bekräftelse. Till att bli nyväckt feminist, med en alternativ klädstil som lånade hem böcker om suffragetterna och 68-rörelsen.
Se, så bra det kan bli med en matsked moralism i rättan tid!
Åh vilken underbart härlig vårvinterhelg. Solen sken från blå himmel och hela familjen har donat på med en massa olika bestyr. Bertil har varit på scouthajk och sovit ute i skogen, Jakob har hälsat på sin bästa vän med småkillarna i släptåg och jag har sett både SVJ och Sing med barnen. Och däremellan gjort påskfint! Nästa lördag sänder ju Susanne och jag live från mitt kök mellan 14-15.30 och dagen därpå är det Ulfs födelsedagskalas. Och helgen efter är ju själva påsken och då är vi inte hemma. Så ska vi hinna njuta något gäller det att pynta NU!
Satte ris i den höga jugendvasen.
Och Folke hjälpte mig att fylla riset med fjädrar.
Ulf gömde kycklingar i hela huset och Folke gjorde något slags påskbord i matrummet.
Och det spelades fyrhändigt.
Så glad att jag gjorde iordning verandan förra helgen för nu är det underbart här! Tjugotvå grader varmt. Drack lemonad och läste andra delen av Maria Gripes serie som börjar med Tre trappor upp med hiss. Har ju precis satt igång projektet att läsa om mina favoriter av Maria Gripe. Den här boken håller även i vuxen ålder – man ser helt andra saker, bara.
Som jag längtat efter att verandan skulle bli varm och tillgänglig igen.
I köket har diverse påskpynt fått komma fram. Papperbonader, kycklingar och påskkärringar.
Blir så glad av alla karamellfärger!
Och kolla vilken vacker gammal vintagemobil av flirtkulor och piprens-kycklingar . Fann den på loppis och tänker att idén med hur man kan forma kycklingar är lätt att kopiera och göra i fler varianter!
De påskiga kantbanden har satts upp och så tillverkade jag några söta påskliljor av gamla ljusmanchetter av plast som jag istället trädde piprensare igenom. Fann dem billigt på loppis i höstas.
Så gulliga, glada färger överallt! Tänker på Lotta på Bråkmakargatans fina påsk-kök.
Några rara påskkort som dekoration
Och fler fina kantband.
Skyltade om på hyllan ovanför diskbänken där det tidigare varit blåvitt porslin. Nu kom allt cremegult fram.
Och lite fler påskliljor. Den här gången äkta.
Hela nedervåningen känns så solgul och varm och kommer så förbli till oktober ungefär.
Det maffiga och stökiga påskriset som når mig över huvudet fick hedersplatsen på skänken i matrummet.
Och bort med allt vinrött porslin som stått i tallrikshyllan – fram med gult istället!
Grönt, gult, rött och enstaka blåa toner – det är min färgskala det!
Hittar Ulfs små gömda kycklingar lite varstans här hemma just nu.
När jag pyntat, vilat och gått en långpromenad med Elina i telefonen kom jag hem och lagade middag och njöt av att ha hela familjen samlad igen. Känns så tomt när Bertil inte är hemma. Hur ska det gå i höst när han börjar skolan i stan och kanske sover hos farmor och morfar vissa nätter? Nej. det är för hemskt för att tänka på!
Men efter en sådan här panghelg känns det helt okej med måndag och jobb imorgon. Ska faktiskt pyssla på arbetstid och roligare dag är ju svår att tänka sig.
Vi veckostädar alltid på lördagsmornar. Man skulle kunna tro att fredagar eller torsdagar vore bättre veckodagar, för att sedan få gå in i helgen med ett rent blad. Men det är ett sånt typiskt tankefel jag förut ägnat mig åt. Jag kan inte vila förrän allt är gjort, det blir ingen helg om inte allt är iordning, det går inte att känna sig ledig om inte allt är städat. Men vi är ju för trötta för att städa på vardagskvällar! Och då är det bättre att vi får känna ledighet och lugn på fredag och istället städa på lördag förmiddag, när vi fått vila.
Vi brukar dra igång vid 9.30 ungefär, så att alla hunnit vakna och äta frukost utan hets eller stress. Det är viktigt.
Sedan börjar vi med att plocka. Alla går runt i huset och samlar ihop sina egna prylar och kläder som är utstpridda. Sorterar in och viker undan. För mig som är rörig är detta oftast den punkt som tar längst tid.
Varannan vecka byter vi i sängarna. Varannan vecka hänger jag enbart ut och vädrar våra sängkläderna. På verandan eller direkt i fönstret när det inte är för kallt. Tar också ut lakanet och skakar det ordentligt innan jag bäddar i det igen. Påslakanen får ligga där och vädras medan städningen pågår och resultatet är nästan lika friskt och fräscht som om man bytt lakan.
Kom förresten på en smart sak med madrasskyddet! Fick ju lära mig av JYSK att man ska tvätta det en gång i månaden. Det känns dock lite väl ofta. Men nu vänder jag på det så att fotändan kommer uppåt och huvudändan vid fötterna. Madrasskyddet är ju till för att skydda madrassen mot svett – men så mycket svettas jag ju inte om smalbenen. Vänder jag det på det här viset räcker det att tvätta det varannan månad ungefär.
Sedan samlar vi ihop alla mattor (utom de tunga äkta mattorna som får ligga kvar och enbart dammsugs) och alla filtar, kuddar, fårskinn. Lägger ut på punchverandan för att damma. Där får de ligga medan vi städar huset. Då blir de både ordentligt vädrade och dammade.
Sedan är det dags för dammtorkning. Jag torkar alla fönsterbräden, alla småbord och skänkar på nedervåningen. Lampskärmar som ser dammiga ut, teven, pianot och större prydnadsföremål. Jag dammtorkar däremot inte alla prydnadsgrejer. De blir bara dammtorkade när jag skyltar om och piffar här hemma. Det gör jag ju regelbundet så vid dessa tillfällen blir det torkat ordentligt ovanpå skåp, tavelramar, hyllor och pynt.
När vi dammsuger tar vi förstås golvet, under soffan, i soffan, under spisen – ja överallt där damm kan gömma sig. Golvlister tar jag inte varje gång – de dammsugs lite på känn. Ibland torkas de istället med trasa. När vi dammsuger gör jag som mormor Rut lärt mig: det mest rationella är ju nämligen att ställa upp stolar och möbler så att man kommer åt överallt och slipper fastna med dammsugaren och bli rasande.
I badrummet tar vi förstås toaletten invändigt och utvändigt. Sitsens alla delar rengörs. Det smidigaste är ju om man har en plast-sits som man bara kan slita loss och lägga i badkaret och spraya ner med diskmedel. Tyvärr har vi gedigna av trä så där måste man göra det med toalettsitsen monterad. Jag torkar också lysknappar, dörrhandtag och byter sedan handduk i badrummet. På toaletten har vi kommit på ett genialiskt system! Förut hade alla en handduk, men torkade sig ändå på den som var närmast handfatet. Nu har vi istället bara 1 handduk till badrummet. Men den byts istället ungefär varannan dag. Då hålls den fräsch. Handfatet sprayas med diskmedel och rengöres grundligt med grov svamp, liksom badkaret. Golvet dammsugs och skuras sedan med grov skurborste. Badrumsspegeln torkas om den är dammig eller fläckig. Toaborsten sköljs av och papperskorgen töms och diskas ur. Det gör man enklast i badkaret med duschslangen. Fogarna och väggarna i duschen rengörs mycket mer sällan – först när det byggts på med kalk och avlagringar.
Ibland skurar vi. Sommarhalvåret skurar vi var och varannan vecka. Nu på vintern när det är snö och inte dras in lort på samma sätt blir ju golven främst blir fläckiga av spillda matrester och liknande. Så då väntar vi längre med att skura. Att linoljeskura golven är ett ganska arbetsamt jobb. Oftast roterar vi mellan kök, matrum och hall baserat på vilket rum som är mest akut. Idag var det matrummet som fick sig en uppfräschning. Förra veckan var det köket.
På övervåningen dammtorkar jag i sovrummet med våt trasa och dammar dukar på nattygdborden. Sedan dammsuger jag ordentligt och avslutar med att bädda tillbaka i sängen. Och när de såpade golven torkat så läggs mattor, filtar och plädar tillbaka i hela huset. Kalla och fräscha. Då doftar det linolja och ren tvätt!
Pojkarna är ansvariga för att städa sitt lekrum och sina sovrum. Plocka, sortera och dammsuga. Dammtorka ibland. Och däremellan – när det grötat ihop sig ordentligt – rycker jag in och hjälper dem på traven. Det känns viktigt att barnen lär sig städa själva och ta ansvar. Det blir inte lika noggrant som om vi varit med – men det kan inte hjälpas. De behöver öva sig.
Städningen avslutas alltid med att jag stryker och lägger på en fin duk på köksbordet. Och då är det helg på riktigt!
Veckostädningen där hela familjen är involverad tar vanligtvis lite drygt 2 timmar. Har vi däremot missat städningen veckan innan tar det betydligt längre tid, för då är det skitigare. Eftersom städningen bara tar 2 timmar hinner man ofta med något extraprojekt därefter. Som idag då jag lägger en knapp timme på att städa tvättstugan, medan Jakob lägger motsvarande tid på att köra bort sopsortering och städa under diskbänken.
Spis, kyl och liknande projekt tar vi löpande. Jakob är duktig på att hålla efter i köket och själv skjuter jag in mina städkvartar här och var för att ta itu med en isolerad delar av huset. Lådor, skåp, klädförvaring med mera. Och så kan jag konstatera att det är tur att jag gillar att möblera och skylta om överallt för det är då jag får rengjort på de mer obskyra ställena.
Efter att ha brottats med att få till veckostädningen i en himla massa år kan jag verkligen konstatera att det är regelbundenheten som gör det. Håller vi efter så blir det inte oöverstigligt stökigt. Kruxet är bara att lyckas göra det trots förkylningar, bortahelger och tusen andra planer som slåss om uppmärksamheten i ens liv.
Puh! Nu har jag både veckostädat och bloggat denna lördag så nu ska jag unna mig en kopp kaffe med benen i högläge.
Sara Rönne skrev ett intressant inlägg på sin blogg härom veckan om att hon tröttnat på sociala medier. “Det går för fort så att det inte finns plats för åsikterna och tankarna som kräver ett större resonemang. Därför blir det mesta av innehållet det som ryms i en kort förpackning. Typ fetaost- och tomatpasta på TikTok. Otroligt enkelspårigt. Väldigt tråkigt.”
När jag började blogga var vackra bilder en bristvara på internet. Idag finns det ett överskott. Pinterest och instagram bågnar av naturbilder, hem och inspirerande outfits.
När jag började blogga var möjligheten att följa någons liv också mindre. Att hänga med i en vanlig persons vardag gick i princip inte. Men idag flödar instagram, youtube, bloggar och tiktok över av den typen av innehåll. Vardagsbilder, uppdateringar om vad man gör och har ätit till middag.
Men när det går inflation i vackra bilder och vardagsuppdateringar så tappar det också sitt värde. Det finns för mycket av samma material! Jag märker själv att mitt sug efter att se bilder från folks liv minskar. Däremot ökar mitt sug efter att läsa människors tankar. Jag vill höra intressanta resonemang, finurliga funderingar och åsikter om högt och lågt. Yta, existensiella frågor och politik. Det är därför en anonym blogg som Sardellen är en favorit hos mig. Helt utan bilder, bara med en massa pissbra texter! Och Sara Rönne är själv ett bra exempel på en sådan bloggare.
Sara är en outdoorprofil som bor i Åre och postar fantastiska bilder på skoteråkning och fjäll. Men det är inte därför jag följer henne. Jag följer henne för att hon är duktig på att analysera influencer marketing-branchen. Sara har intressanta spaningar om media och AI och gör omvärldsanalyser som känns relevanta för mig som jobbar inom detta fält. Tack vare dessa texter går jag in och läser. Och det gör i sin tur att Saras skoterbilder och fjäll (som jag egentligen inte är så intresserad av) blir roliga och relevanta.
Sara skriver att sociala medier är ointressant, men att bloggar som format håller bättre. Eftersom en blogg bygger på en slags relation mellan läsare och bloggare – medan det man får upp på tiktok och ig är baserat på intresse (inredning, matlagning, gulliga katter, lifehacks). Och där har hon en poäng. Problemet idag är att det är så svårt att nå ut med en nystartad blogg. Men vi som aldrig slutade blogga och som har byggt upp våra publik under decennier inser vilken skatt vi sitter på. Att ha en egen läsarskara utan att ägas av en plattform, som när som helst kan skruva på algoritmerna och göra så att man inte längre får kontakt med de man brukade skriva för.
“Överlag saknar jag PERSONER att följa som tycker och tänker och resonerar om saker.” skriver Sara. Och det gör jag också. Önskar mig fler personer med vassa pennor. För när de skriver intressant så kommer jag också engagera mig i deras outfits och matval. Och även när de beskriver sin vardag och vad de tar sig för är texterna viktiga. Att de är underfundiga och välformulerade. Och jag tror inte att jag och Sara är ensam om den känslan. Läsaren vill att influencern ska beröra mer än yta. När folk har svårt att klara hyran eller går och oroar sig över klimat och krig blir smaken fadd av en influencer som verkar leva i ett parallellsamhälle. Utan ekonomiska bekymmer eller oro för något annat än sitt eget välbefinnande.
Står på skoterspåret nedanför vårt hus, med dimman som en ridå. Fötterna är blyklumpar och ryggen öm efter en dag framför datorn. Jag hade inte tänkt mig ut ikväll, men när jag sa det vid middagen fick jag en uppsträckning.
-Jo, men du måste gå mamma! Det kommer kännas skönt efteråt.
Kanske blir det skönt efteråt – men under tiden inte. Är både för varmt och för kallt klädd på samma gång och hälarna sjunker ner i snömodden. Snart får jag gå in igen. Då ska jag bada badkar och läsa bok och klappa mig själv på kinden för att jag tog min stupid mental healt walk, trots allt inre motstånd.
Ett skifte i mitt tänkande som kommit senaste åren – det är att min kropp hela tiden kommunicerar med mig och väntar på att bli hörd! Den försöker berätta för mig vad den behöver och mitt jobb är att lyssna och tolka. För när jag inte lyssnar på de initiala små varningarna så blir de högre och högre. Som ett barn som försöker få sin förälders uppmärksamhet.
Jag förstod det här med kroppen efter min utmattning, när Erica och jag skrev Hjälp, jag är utmattad. För då intervjuade jag experter och pratade med andra drabbade vars kroppar tydligt larmat kring deras stressnivåer. Huvudvärk, tryck över bröstet, smärta i leder. Sömnlöshet eller djup sömn som ändå inte gav återhämtning. Rastlöshet, utslag och krypningar. Kroppen hade larmat och signalerat men istället för att lyssna tog man en alvedon och jobbade vidare. Till slut stängde kroppen ner helt, som ett sista desperat försök. Plötsligt gick det inte att komma ur sängen.
Jag började förstå det här med kroppens kommunikation efter utmattningen. Men det var först efter att jag börjat träna regelbundet som det blev helt verkligt för mig. För nu lever jag i hela min kropp på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag tar den i bruk och bekantar mig med den när jag utmanar mig själv fysiskt. Jag känner hur motion ger lugn både till kropp och själ. Jag är medveten om hur mina fötter känns efter att ha gått långt och hur det stramar i bröstryggen av träningsvärk. Men också hur det värker när jag inte tränat på länge. Hur det känns som cement mellan skulderbladen och hur fogarna genast smärtar. Jag upptäcker snabbare en annalkande förkylning och mensens diffusa molande har blivit något mer verkligt, som dock lindras av träning. Jag märker också hur sömnbrist påverkar mina träningsresultat och hur sötsuget ökar när jag suttit stilla för mycket.
Jag märker en tydligare skillnad på årstider också. Min kropp fullkomligt SKRIKER efter kolhydrater och fett i november och december. Mörkret får den att gå in i något slags nödläge när den vill lagra in kalorier. Men mitt jobb är inte att ge efter helt och äta vad som helst. Däremot varierar jag maten så att kroppen ska känna sig trygg med att den får vad den behöver. Jag äter varm mat som är generöst kryddad. Jag väljer välbekanta smaker från barndomen och lägger till fler mellanmål och fler heta drycker. Men även om det är precis lika kallt och mörkt i januari så känns det genast annorlunda. För då har min kropp hunnit ställa om sig. Sötsuget är lägre och med ljuset som sakta återvänder vill min kropp vill ha kalla smoothies, grönsaker och lättare rätter igen. Och det ger jag den med glädje.
Det är väldigt spännande att börja se kroppen som en vän att lära känna och vara nyfiken på. Inte en fiende eller ett jobbigt bihang. Jag vill ju leva i samklang med mig själv – inte i opposition.
För fem år sedan gjorde jag ett inlägg som hette Alla mina tapeter. Där samlade jag information om alla tapeter jag har hemma. Men nu har det gått fem år och väggarna i de flesta rum har förändrats. Så här kommer ett nytt inlägg på temat.
Det svåra med att välja tapeter är att hitta mönster som är fina men inte uttjatade. Så fort jag sett ett mönster för många gånger så tappar jag nämligen sugen. Det råder också brist på fina gula och bruna tapeter – det vet jag efter idogt letande. Samt gammaldags tapeter som inte inspirerats av typ 1700-tal eller pampig 1800-talssalong. Utan snarare Tant Bergs murriga 40-talshem. Det är ju den estetiken jag älskar. Och med tanke på hur många hus från den tiden som det finns är det konstigt att utbudet för passande tapeter är så litet. Här finns en lucka på marknaden.
I vårt kök sitter en underbar tapet. Letade länge för att hitta just den rätta tapeten som inte kändes uttjatad. Valet föll således på Kaneli från finska Tapettitalo. Mörka tapeter funkar bra här eftersom vi har så mycket ljusinsläpp och köket ligger i söder. Den underbara 30/40-tals-tapeten gör köket ombonat och hemtrevligt. Men det är en gammaldags tapet som behöver kantskäras innan den sätts upp – så det tog sin tid för målaren att tapetsera.
Kaneli har en matt yta som gör den känslig för fläckar. Egentligen ingen idealisk kökstapet alltså – men å andra sidan syns fläckarna knappt i det mörka mönstret.
Matrumstapeten heter Färnebo och kommer från Gysinge. Den är så underbar! Gammaldags men varken för salongsfin eller för bonnig. Passar till alla färger utom blå , men jag är ganska less på blått efter många år med den färgen. Så det gör mig ingenting.
I vardagsrummet sitter tapeten Edgar från Sandbergs. Den har utgått för länge sedan man jag tycker att den är helt underbar. Dock är jag lite less efter tolv år. Har kombinerat och matchat den på tusen olika sätt och nu har det liksom tagit stopp. Jag är sugen på något annat. Kanske målar jag över den i sommar eller ersätter med en annan tapet? Den som lever får se!
När vi renoverade lilltoan uppe återanvände vi överbliven panel från köksrenoveringen och överbliven sandgul linoljefärg. Det gjorde utbudet av tapeter något begränsat. Men valet föll till slut på denna gula tapet Kerstin från Duros gammelsvenska kollektion. Roligt eftersom originaltapeten vi hittade underst såg nästan exakt likdan ut.
Den är lite för blek och mesig för att jag skulle sätta den på väggarna i ett stort rum – men till gul bröstpanel så är den perfekt!
I barnens lekrum sitter India Paper från Cole & Son. Även den har utgått ur sortimentet men jag tycker att den är så fin! Ursprungligen var ju det här vårt sovrum och då passade den ännu bättre. Men samtidigt som den är vacker har den aldrig riktigt känts som min stil. Har insett att jag gillar tapeter med mörkare bottenfärg. Om mönstret är för mörkt mot en ljus botten så blir det mer rörigt än ombonat. Den här kommer säkerligen målas över med tiden för väggarna i lekrummet är så slitna, håliga och avskavda.
När jag gjorde iordning barnens sovkammare fick de välja tapeter själva. Folke ville ha en gul tapet med guldblad från Midbec. Den heter Apelviken. Hade aldrig valt den om det bara var upp till mig – men slutresultatet blev oväntat soligt och trevligt!
Och Bertil valde Pomona från Midbec. Absolut förtjusande! Dock kanske lite mörk i hans lilla norr-rum. Men vi har inga planer på att byta ut den.
I klädkammaren har jag tapetserat med några riktigt gamla rullar jag fick av min faster. Har ingen aning om namnet men tycker att de är himla hemtrevliga!
Slutligen har vi sovrumstapeten Katarina från Sandbergs. En riktig klassiker. Gillar den dova bottenfärgen, det lilla guldblänket och den ombonade känslan den ger. Så fin med mörkt trä till och sängavel av mässing.
Tror att både Färnebo, Kaneli, Katarina, Edgar och Kerstin är reproduktioner på gamla originaltapeter. Kanske därför de är så extra fina?
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
