Åh vilken vansinnigt efterlängtad fredag. Hela familjen behövde verkligen helg. Jakob lagade palak paneer till middag och jag roade mig med att möblera om lite grann. Så fort jag gjort det känns allting så mycket trevligare.

Barnen har somnat och Melker likaså. Jakob är på gymmet i byn och tränar (orka!) och jag ser på Gilmore Girls. Men när han kommer hem blir det Sopranos för hela slanten.

Tycker det är så mysigt att kura inne nu och tända ljus och elda i öppenspisen.

Imorgon ska vi ta rätt på potatisskörden och så ska jag börja måla punschverandan invändigt.

Hoppas ni har en fin fredagskväll allihopa och får en härlig helg!

Idag har jag varit ute och planterat blommor till ett reportage och samtidigt passat på att byta ut några överblommade sommarblommor mot fräscha höstalternativ.

Tjockkofte-väder denna fredag. Trots solen är det bitigt kallt.

På loppis i somras fyndade jag denna söta barnstol i likadan modell som de stora. Tycker så mycket om den!

Nu känns det höstfint i varje vrå och vi väntar bara på att få taket färdigt på punschverandan och sedan får vi plocka bort byggställningen som är så missprydande. Byggställningar har omgett vårt hus till och från ända sedan i maj. Känns skönt att ta renoveringspaus ett år nu.

Vad är det för musik ni spelar i podden? Det har kommit en del frågor om den. Jo, låten heter Himlen över Hedlunda och kom häromdagen ut på Spotify och iTunes.

Det är popmusikern Olov Antonsson som skrivit låten och den är hämtad från hans kommande debutalbum ”Nere och ute i AC län”.

Norrländsk pop – underbart! Frossar själv i minnen kopplade till platser som han sjunger om. Himlen över Hedlunda utspelar sig vid en park där Jakob bodde när vi var yngre så där han man själv strosat och varit kär. Stort tack Olov för att vi får låna din underbara musik i podden – och tack alla lyssnare för fin respons på En Underbar Pod!

Foto: Henrik Johansson.

Det bästa med hela bokmässan i Göteborg var den kväll jag och Annakarin mötte upp Pia och Dennis Kammeborn och åt middag. Älskar bloggvärlden och sociala medier för det har varit anledningen till några av mina roligaste möten. Och det är INGEN startsträcka för man känner ju redan varandra. Man har ju lagt ner timmar på att läsa varandras bloggar och instagram så det är liksom pang på rödbetan när man ses. Och hittills har jag aldrig blivit besviken på någon bloggkompis jag träffar IRL. De är alltid ännu härligare än jag föreställt mig.

Vi hade så roligt och skrattade så mycket att jag nästan tappade rösten. Det här var den enda (knappt publicerbara bilden) från kvällen för på de andra är vi så mosiga och flamsiga och sönderskrattade att jag helst besparar er den synen.

Ibland undrar jag vem jag hade varit och vad jag hade gjort ifall jag aldrig startat min blogg och träffat alla människor jag gjort genom den? Så mycket fattigare tänker jag mig! Men den tanken är så hemsk så den tränger jag fort bort.

Snart stundar kanelbullens dag och vad passar då bättre än att baka? Testa mina kanellingonbullar gjorda på mjölvänligare vete. Bullarna har blivit en riktigt hit här hemma och Bertil konstaterade att det var de godaste han någonsin ätit. Inget dåligt betyg, inte! Syran i bären ihop med sötman i bullen blir en perfekt kombination.

Viktigt när man ska baka är att välja ett bra mjöl som dessutom är svenskt. Det fina är att Sveriges ledande mjölproducent Kungsörnen ställt om hela sin vetemjölsproduktion och tagit fram ett Vänligare Vete med upp till 20%  mindre klimatpåverkan. Nu lämnar bönderna ytor på åkern osådda, så kallade lärkrutor, där fåglarna kan landa och hitta mat. Det nya odlingssättet innebär också att man använder grön el, ecodriving och klimatvänligare gödsel.

Men nog om det – här är världens bästa recept på kanellingonbullar!

Kanellingonbullar

Print

Ingredienser

• Till degen

• 3 dl mjölk

• 50 gram jäst

• 1 ½ dl strösocker

• 1 ägg

• 100 gram rumstempererat smör

• 10-12 dl vetemjöl

• Till fyllningen

• 100 gram mjukt smör

• ½ dl strösocker

• 1 msk kanel

• 2 dl lingonsylt

• Till toppingen

• 2 msk ljus sirap

• 1 msk vatten

• Strösocker

Print

Gör så här

•  Värm mjölken fingervarm (37 grader) i en kastrull.
• Smula jästen i en bunke och slå över mjölken. Rör tills alla klumpar försvinner
• Blanda ner socker, ägg och smör skuret i bitar.
• Mät upp mjölet och blanda ner i degen. Spara lite till utbakningen.  Arbeta degen  i maskin i 5 minuter eller 10-15 minuter för hand tills degen känns smidig.
• Låt jäsa övertäckt med en bakduk i ca 40 minuter eller tills den blivit dubbelt så stor
• Knåda degen lätt på ett mjölat bakbord och dela i fyra bitar. Kavla ut till rektanglar.
• Rör ihop smör, socker och kanel.  Bred över rektangeln. Avsluta med att bre över ett lager lingonsylt. Vik degen dubbel och skär den i remsor. Tvinna remsorna och gör en knut på dem. Låt bullarna jäsa under bakduk ca 40 minuter.
• Grädda i mitten av ugnen på 225 grader i ca 7-10 minuter.
• Ta ut och låt svalna på ett galler.
• Precis innan servering: blanda sirap och vatten i en kopp, pensla bullarna och doppa dem sedan i strösocker.

Mina bästa bullar på film – kanelsnurror som smakar toppen!

Bitiga bullar med mycket smör och kryddig kardemumma

Dinkelbullar – den nyttigare varianten

Så bakar du kalljästa bullar

Baka min goda lingonkaka i långpanna – superlätt!

För någon vecka sedan släppte Seat ihop med Cosmopolitan en så kallad kvinnobil – Seat Mii. Och det blev ett jäkla hallå. Inte minst i bloggvärlden. Seats kvinnobil är lila på utsidan, har eylinerformade strålkastare och är lätt att parkera. Men man kör väl inte med snippan, undrade Blondinbella? Och varför behövs speciella kvinnobilar egentligen?  Vi är ju faktiskt säkrare bilförare än män och orsakar färre bilolyckor. Män kör fortare, släpper inte gärna fram andra trafikanter och håller kortare avstånd till bilen framför. Trots att män i allmänhet kör mer och därmed borde ha större rutin på sitt körande märks det inte i olycksstatistiken. (Källa NTF)

Fast jag blir inte upprörd över att det kommit en kvinnobil. Jag är arg över att den inte kommit tidigare!  Alla andra bilar är ju gjorda för män. Ta det enkla faktum att det fortfarande inte finns dockor för krocktest utformade som kvinnor, vilket innebär att vi har en ökad risk att drabbas av whiplashskador. Eller att många bilar forfarande inte har ISO-fix, vilket gör det till ett litet helvete att montera bilbarnstolen. Eller att de flesta bilar saknar tvättbar klädsel som verkligen är guld värt om man har småbarn. Eller att det ännu inte är standard med en baklucka som fäller upp sig själv med ett enkelt knapptryck på nyckeln. Så att man inte behöver ställa ner matkassarna på marken och öppna luckan när man har storhandlat. Kvinnor skjutsar ofta barn och handlar ofta mat så självklart borde tekniken anpassas efter det. (Även om det suger att arbetsfördelningen  i hemmet ska se ut så här). Men som vanligt är män normen och tekniken anpassad efter dem. Och därmed blir teknik anpassad efter kvinnors behov någonting larvigt och förnedrande. Eftersom det är larvigt och förnedrande att vara kvinna?

För drygt tio år sedan tog Volvo fram en konceptbil för kvinnor av kvinnor. Den blev mycket uppmärksammad men också ganska förlöjligad. En bil för kvinnor? Vilket trams! I konceptbilen (som aldrig togs i produktion) fanns funktioner som säten med en integrerad bilbarnstol. Ett hål i nackstödet för hästsvansen och ett fack i framsätet för handväskan. Utmärkta funktioner som jag verkligen saknar i min nuvarande bil.

Men där fanns också många funktioner som sedan faktiskt tagits i bruk. Som stolar som automatiskt skjuts bak när man stannat bilen, för att göra det smidigare att kliva ur. Nycklar som inte behöver sättas i låset utan kan behållas i handväskan. Bakluckan med automatisk öppning. Ergonomiska säten med möjlighet att spara sittpositionen i nyckeln.  Kylfack i handskfacket.  Samtliga dessa funktioner fanns i den hånade ”kvinnobilen” och samtliga finns tolv år senare i min helt vanliga bil. För att man insett att det faktiskt var smarta funktioner som alla kan har glädje av. Trots att en kvinna tänkt ut dem.

Seat Mii är jag inte särskilt intresserad av. Den är för liten för mina behov. Men jag vill gärna  ha en kvinnobil för mamman som ska köra säkert med tre barn och en hund i bilen. Lasta den full med matkassar och sedan sladda runt på isiga vintervägar till och från jobbet. Gärna med plats för handväska och hål i nackstödet för hästsvansen så frisyren inte sabbas. Självklart krocktestad på en docka utformad som en kvinna.  Och ja tack till inbyggd parkeringshjälp. För när jag kör bil är det ju inte som i bilreklamen: en ensam man som sitter och kör bil i folktomma städer och på tomma vägar. För mig är det fullt ös och hundra störningsmoment. Och det är skitjobbigt att koncentrera sig på att parkera när man har barn som gastar i baksätet samtidigt som man försöker memorera inköpslistan till ICA och tänka ut present till svärfars kalas. Fast det där med eylinerformade lyktor – det kan jag nog hoppa över.

Problemet är inte att det görs teknik för kvinnor. Utan att alla teknik görs för män, fast vi inbillar oss att den görs för alla.

Jo, det är sant.  Jag har druckit fast jag tänkte vara nykterist hela livet.
Det var nyligen och det var misslyckat – mer hör du i podavsnittet här under.  Där berättar Erica om sitt kluvna förhållande till alkohol färgat av barndomsminnen men också färskare erfarenheter. Dessutom gör vi punschciggarer helt utan alkohol eller tobak för att fira min nya veranda.
Tryck på playknappen här nedan och häng med oss!

Tack till Olov Antonsson som lånat ut sin musik Himlen över Hedlunda – finns i originalversion på Spotify.

Åh. Hemma igen efter bokmässan. Stannade några dagar hos min syster men nu är jag tillbaka. Tröttare än tröttast, med en envis förkylning i kroppen och en molande huvudvärk. Och så får jag se att muraren fixat fasaden kring verandan medan jag varit borta och får höra att takläggaren kommer under vecka och gör klart. Och plötsligt känns allting inspirerande och rolig igen. Här ska banne mig målas så att jag kan sätta igång med att inreda. Hurra!

Har läst kommentarerna till lördagens Expressenkrönika om att lantisar har mer koll på omvärlden. Och från min förra Expressenkrönika som handlar om att Sveriges koloni heter norrland. Och så har jag läst bortemot 300 mail som jag fått från läsare. Det har aldrig hänt mig någonsin förut. Att människor varit så engagerade och blivit så berörda av något jag skrivit att de överöst mig med sådan respons. Mailen jag fått har till 98 procent varit lyckliga utrop över att någon äntligen pratar om och lyfter snedfördelningen i resurser mellan landsbygd och stad.

Men när jag läser  vissa kommentarer tänker jag att en del stadsbor blir litegrann som vita kränkta män när man pratar feminism. Inte alla stadsbor heter det. Dra inte alla stadsbor över en kam! Tänk på alla problem som vi stadsbor har då med bostadsbrist etc. Eller så tycker man att jag tjatar om detta ämne. Att bli beskylld för tjat är någonting jag är väldigt van vid från alla feministiska debatter jag tagit under åren.

Och precis som jag säger till vita kränkta män som gastar inte alla män så fort vi pratar mäns förtryck av kvinnor säger jag till de som nu gastar och är kränkta: man måste kunna prata om strukturer. Och generalisera. För att belysa problem. Men den som tillhör normen inte är van att bli generaliserad kring, så den blir extra förbannad när så sker. Och precis som jag blir irriterad på män som  använder vartenda samtal om våld mot kvinnor för att tala om att män blir minsann också misshandlade säger jag. Fine. Det är sant. Men starta en debatt om det då. Kapa inte den här debatten genom att försöka dribbla bort bollen och byta ämne.

Ifall du använder en krönika om utmaningarna kring att bo på landet för att istället skifta fokus och belysa utmaningarna med att bo i en stad. Då kör du bara över lantisarna. Lyssna på den oerhörda ilska många lantisar känner över att betala samma skatt som alla andra medborgare men bara få en bråkdel av all samhällsservice. Lyssna på ilskan från de som bor i kommuner som idag är Sveriges fattigaste men som skulle vara Sveriges rikaste kommuner ifall vi utformat vårt skattesystem lite mer som i Norge eller Kanada. Där skatter  på vattenkraft, vindkraft, mineralutvinning och skog i större utsträckning går till berörda bygder istället för som idag – till staten. Lyssna på ilskan från de människor som ofta beskrivs som bekväma och lata i samhällsdebatten såväl som populärkulturen – när de i själva verket sliter som djur för att de aktivt motarbetas från en allt mer centraliserad stat.

True story: Det hände under lördagen på Bokmässan i Göteborg att andra lantisar kom fram och kramade om mig (och några till och med grät!) för att någon för en gångs skull belyste denna fråga. För att de som lantisar blev framlyfta som någonting bra istället för ett stort besvär. Jag är själv förvånad över att texterna fått ett sådant gensvar men det bevisar väl bara att det behövs hundra sådana här krönikor till och en smärre folkrörelse. Så kanske det blir någon ändring någon gång.

I lördags åkte jag från Bokmässan i Göteborg. Yr av alla intryck. Som vanligt är det fantastiskt att få träffa läsare och få feedback kring böckerna. Jag fick också höra så peppiga saker om min nya sajt och inte minst min och Ericas pod. Och att träffa de barn som läser våra böcker och säga hej till några av alla coola kvinnor som följer bloggen är verkligt overkligt roligt. Och som grädde på moset sålde LAGA under lördag eftermiddag slut på bokmässan.

Men mitt allt det roliga blev jag nästan knäpp i huvudet också. På lördag eftermiddag var jag så trött att jag kände krypande panikångest och svimningskänslor. Varningstecken deluxe så nu gäller det att jag vilar ordentligt några dagar. Stress är inte farligt – men bristen på återhämtning är farligt. Så nu ska jag återhämta mig.

Jag gästade också Expressens scen och blev intervjuad av Gunilla Brodrej i ett fint samtal om feminism, bullar, landsbygden och Zlatan. Titta på samtalet i sin helhet kan ni göra här. 

Stort tack till alla som kom och sa hej i helgen!

Någon undrade hur det går med våra odlingar och Marstorps Mat i år. Vi har ju valt bort gårdsbutiken till förmån för grönsakskassar på prenumeration och det har varit väldigt lyckat. Vi säljer också lite grönt på byns affär och till några restauranger.

Pumpor i parti och minut.

Fortfarande har vi kvar några gurkor

Och många tomater

Och tomater som ännu inte hunnit mogna helt.

Och en hel del bondbönor. Mycket skida för lite böna kan jag känna som personligen fick nog av bondböneriet en höst när jag och Albin förvällde miljarders bönor på en och samma eftermiddag.

Det är så fint att blicka ut på åkern från frukostbordet varje morgon och se växthuset och åkern bågnande fulla av grönsaker.

Jag fick hembesök av en journalist från Stockholm för några år sedan, som ville göra ett reportage om mig. Jag lämnade en utförlig vägbeskrivning till den by där jag bor och vi hade en lång pratstund i mitt kök. Vi snackade som folk gör mest hade det riktigt trevligt. Men några veckor senare läste jag texten i tryck och mina kinder blossade av skam. Jag framstod mer exotisk än en inföding från någon nyss upptäckt folkstam.  Och ingressen beskrev hur man passerar fjäll på väg hem till mig och att det rinner en brusande älv nedanför mitt hus. Först tänkte jag att det var ett försök av journalisten att skruva till det lite och försköna platsen där jag bor. Men sedan slog det mig att journalisten kanske inte visste bättre? Kanske var jag ett sådant unikum? Och kanske hade journalisten aldrig sett något fjäll i sitt liv och trodde att bergsknabben utanför Umeå var just ett sådant? Att det faktiskt finns fjäll vid kusten och att den lilla ån nedanför mitt hus i själva verket var en älv?  Vad vet man. Jag förutsätter ingenting. För medan varenda norrlänning besökt Stockholm är det många sörlänningar som aldrig varit norr om Gävle. Man får har rimliga förväntningar på folks kunskaper om flora och fauna.

Det finns en nidbild av lantisen som korkad, dum och inskränkt. Okunnig i det mesta som inte rör motorfordon, jakt och brännvin. Svensk film tenderar att reproducerar myten om den enkla och dumma landsbygsdbon. Ja till och med den förra ledaren för Sveriges näst största parti slog en gång fast att stockholmare är smartare än lantisar.

I hemlighet vet lantisen att det är precis tvärtom. Idag behöver man ju närmast vara en A-människa för att kunna bo på landsbygden. Klara sig utan vettiga kommunikationer och grundläggande samhällsservice. Strida för att få behålla skola, sjukvård, ambulans och mataffär.  När ICA konstaterade att mataffären i Glommersträsk inte passade deras nya koncept och att de inte såg något värde i att fortsätta driva den trots att den gick med vinst. Ja, då skramlade byborna ihop pengar, köpte affären och tog själva över driften. Vilket enormt engagemang kräver inte det?  Jag undrar vilka storstadsbor som utöver sitt vanliga heltidsarbete på fritiden skulle vara villiga att lägga sina sparpengar på att driva mataffär med sina grannar? Eller omvandla barnens förskola till ett föräldraägt kooperativ för att kommunen tänker att lägga ner den.

Lantisen har i själva verket mer koll på sin omvärld än storstadsbon. Så är det alltid. Den som är norm behöver inte hålla koll på undantagen. Men den som är satt på undantag får hela tiden förhålla sig till normen. Lantisen följer både lokala sändningar och riksnyheter som i regel har fokus på storstadsregionerna. Men säg den storstadsbo som utöver Dagens Nyheter läser Dala-Demokraten och Västerbottens Folkblad varje morgon eller kollar in Nordnytt på SVT-play för att hålla sig uppdaterad? Lantisen vet allt om huvudstaden, vare sig den vill eller ej. Slussenombyggnaden och Nobel Centers kritiserade placering på Blaiseholmen.  Vad vet storstadsbon om vävenbråket i Umeå? Om ett eventuellt byggande av Storälgen på berget Vithatten? Om Pinocciostatyn i Borås som en gång delade staden?

Det må låta som en utopi i dagens segregerade samhälle – men på byns förskolan leker barnen till svetsarna från fabriken tillsammans med barnen till fabrikens VD. Man bor i husen bredvid varandra. Bjuder på en öl på cykelfesten varje sommar. Hur vanligt det är i storstäderna lämnar jag osagt. Men människor blandas på landet – man är helt enkelt tvungen. Och på landsbygden finns inga kändisar för där är alla redan kändisar inför varandra. Det är El-Oskar och Skrot-Ander och Ulla med kenneln och Lena som kör skolbussen.  Och ibland kan det faktiskt vara lättare att få en plats i ett litet sammanhang än ett stort. Alla ungar behövs för att få ihop till ett fotbollslag. Familjer som bidrar till befolkningsökningen är efterlängtade och uppskattade invånare.

I storstaden må det röra sig människor från världen alla hörn och folk från alla samhällsklasser. Det är lätt att känna sig nöjd med det – och känna att man som storstadsbo därigenom är frisinnad och öppen. Men bara för att man passerar varandra på gatan betyder det inte att man någonsin behöver mötas. Inte på riktigt.

I helgen är jag på Bokmässan i Göteborg men redan igår kom jag till min syster i Borås.

Jag hade Annakarin med mig också och vi blev bjudna på bästa frukosten och sällskapet.

Efter frukost och häng hade jag och Annakarin ett spännande möte. Vi ska ge oss in i en helt ny bransch tillsammans, efter jul får ni vet mer!

Idag fick jag tid att snusa på mina systerdöttrar och så skrev jag min Expressenkrönika som kommer ut på lördag. Och utöver det försökte jag bara kurera mig från den förkylning jag drabbats av. Men nu har jag åkt till Göteborg och ligger på hotellet och dricker te och äter alvedon. Imorgon ska jag banne mig vara helt frisk!

Häng med mig och min syster Anna på utflykt!

Det här är min mormor Rut och morfar Karl-Göran när de var unga. På cykelsemester genom norrbotten. Innan de fick barn, kanske ganska precis efter att de gift sig. De var så tjusiga på den tiden. Hatten på om de så fällde träd, skottade koskit eller lade järnväg. När morfar dog 90 år gammal hade de varit gifta i 65 år. Tänka sig det. Att hålla ihop ett äktenskap under sådan lång tid. Vilken bedrift! Och att få bli så gammal som mormor. Att få vara snart 92 år och hålla sitt barnbarnsbarn i famnen.

Tänk om jag får leva och sitta med Bertils barnbarn i knät en dag. Tanken svindlar. Eftersom min mamma dog när hon var 52 känns det ibland svårt att tänka att jag ska få bli gammal. Men jag hoppas på det. Håller alla tummar och tår.

Den här texten är från 2016. Mormor Rut har hösten 2019 gått ur tiden.

Hos mormor och morfar

Nu ska ni få se lite före och efterbilder på mitt badrum. För att det inte finns något roligare än före och efterbilder.

Det här är en mäklarbild från när vi köpte huset. Badrummet är pyttelitet och egentligen inte avsett för att vara badrum utan endast toalett. Som så ofta i gamla hus. Men vad ska man göra? Man får utgå från de förutsättningar som finns. Första åren använde vi inte detta som badrum utan duschade i en gammal duschkabin i vår kalla, oisolerade källare. På den tiden drog jag mig för att gå och duscha…

Här har vi påbörjat rivningen av badrummet. Sjukt jobbig renovering trots att det är pyttelitet utrymme. Så många svettiga beslut och det svettigaste av allt var ifall vi skulle rymma badkaret vi fått av en granne. Vi hade typ två centimeter att spela med.

Men det gick! Gjutjärnsbadkaret passade perfekt. Här badar vi massor och fördriver många långa eftermiddagar med barnen.

Utsidan av badkaret strök vi med linolja för att det skulle få en skyddande hinna och inte fortsätta rosta. Insidan var det inget fel på så den behöll vi som den var.

Vi övervägde en högspolande toalett vid renoveringen men vår rörmokare avrådde oss då han installerat några sådana och de varit av väldigt bristande kvalitet och konstruktion. Denna toalett i gammal stil fick bli en kompromiss.

Ja det var mitt lilla badrum det! Här trivs jag bra även om det förstås hade varit trevligt med dubbelt så många kvadrat. Men det fyller sin funktion och det är ju huvudsaken!  Inköpsställen hittar ni i detta blogginlägg

Tusen tack för alla fina reaktioner som jag och Erica har fått på vår nya podcast! Kul att se vad ni skriver i kommentarer och blogginlägg! Och varmt tack till Läsresan som recenserade så fint om oss här

Roligt att se att den radio vi gör går fram och att det märks att podden inte är till för att förhärliga Underbaraclara utan snarare att visa nya sidor av mig på ett skoj sätt.

Rösta på En Underbar Pod – nominerad till Svenska Podcastpriset!

Den här veckan är vi inblandade i en smärre giftskandal. Bloggläsaren Niklas får upprättelse och när showen är slut har du fått veta vem jag är. Egentligen.

Musiken i vår pod kommer från Olov Antonsson – mer av honom hör du på Spotify! Och glöm inte att prenumerera på En Underbar Pod!

Jag hittade dessa tidigare opublicerade bilderna från förra hösten på en gammal hårddisk och kan konstatera att

1. Trots att jag inte är någon ”svart” person så är det ju vansinnigt fint med helsvart ibland. Och polokrage är heller inget dumt plagg!
2. Det här är den bästa pagelängden, amen. När allt mitt tappade hår vuxit tillbaka tror jag att det blir page igen. Tappade ju mycket när jag slutade amma Folke och ännu mer när jag blev utmattad. När jag satte om mina hairtalk extensions så kunde vi konstatera att mitt eget hår nu växer tillbaka som ogräs och har en fin kvalité.

Igår kom jag hem efter en vecka hos min mormor. Jag har jobbat en del därifrån men varit ledig också. Hela nästa helg går nämligen bort till galet intensivt bokmässan-jobb. Sedan jag började jobba i augusti har det varit jämtjockt schema. Bloggflytt, fotograferande av ny bok samt start av podden och allt möjligt annat. De flesta kvällar har jag slutat jobba vid tiotiden. Inte förrän då har jag hunnit med allt som ska göras.

Det är förstås helt orimligt när man har en utmattning i bagaget. Även utan utmattning är det orimligt. Den här veckan var precis vad jag behövde och från och med nu får det vara slut på kvällsjobbet. Behöver mina lediga kvällar och helger för annars kommer utmattningen som ett brev på posten. Och nu när nya bloggen är sjösatt, bokmanus inskickat och podden igång så lugnar det ner sig.

Igår var en seg söndag med uppackning av resväskor, städ och plock och en hel del vila. Jag sov till och med middag. På eftermiddagen var jag ute och rensade i rabatterna med barnen. Sedan gick hela familjen ut i lingonskogen och plockade tio liter lingon. Det tog knappt 45 minuter och då tog vi det ändå lugnt. Har aldrig varit med om ett sådant lingonår.

Bertil och Folke mumsade blåbär och lingon och lyckades kladda ner sig helt och hållet. Som det ska vara med andra ord.

Nu är punschverandan färdig! Så när som på det gröna plåttaket som ska ligga ovanpå.    Men invändigt är allt snickeriarbete gjort. Nu ska rummet bara målas med linoljefärg. Funderar på att göra väggarna svagt gula. Golvet överväger jag att måla med Gysinges golvolja. Någon som har provat den? För tillfället har vi skivor på golvet som skydd för träet.

Fönster och dörrar är målade i engelskt rött precis som husets fönster. Trappen ska jag måla med roslagsmahogny. Vi har valt bort tryckimpregnerat virke så det behövs någon bra behandling som skyddar träet.

Ska visa bilder på verandan utifrån så fort byggnadsställningen plockats bort.

Ovanför dörrarna finns vädringsluckor som vi ska ansluta till liknande anordning som finns i växthus så att de öppnar sig om det blir för varmt. Bra om man är bortrest varma sommardagar och inte vill att pelargonerna ska förångas.

Nu återstår som sagt ”bara” att måla invändigt. Lär ju ta någon vecka allra minst. Utvändigt får måleriet anstå tills nästa år. Sedan väntar det roligaste av allt –  att inreda hela alltet! Det ser jag fram emot.

Så blev verandan när jag målat klart!

Mina tankar om färg