Månad: augusti 2019

31 augusti, 2019

Det är så mysigt att smita iväg med barnen på tu man hand ibland. Idag lämnade jag småpojkarna hemma och tog med mig Bertil på marknad.

Vi delar samma intresse för gamla hus och grejer så jag tänkte att en eftermiddag på hembygdsgården skulle passa oss perfekt. Bertil förevigade mig. Väldigt praktiskt att han blivit så duktig på att hantera min kamera.

Vi stod och tjuvlyssnade utanför Västerbottenslogen, på fiolspelarna där inne. Blev så sugen att dansa folkdans när jag hörde det. Det var väldigt många år sedan sist.

Bertil klättrade upp och satte sig och njöt utsikten. Han är bra på att klättra. I stan brukar han klättra upp i lyktstolparna och det är ju lite mer utmanande.

Så gick vi runt och kollade i alla gamla hus. I den vackra gamla ladugården

Och storstugan med gul dörr. Nästa år SKA jag sätta humle kring garaget och låta den klättra längs väggen. Är så vackert gammaldags.

Jag får en sådan fridfull känsla i så här gamla hus. Obs obs för snyggaste bäddningen man kan tänka sig! Hade också en kökssoffa som säng när jag var liten. Den var i kortaste laget men det struntade jag i. Tyckte att det var så mysigt.

En sådan här sänghimmel hamnar på önskelistan. Och kolla in de vackra väggmålningarna!

Jag älskar vår färgstarka inredningshistoria. Grått, vitt och beige har inte direkt varit standard. Man får också tänka att färgerna blekts med tiden. Det vi ser nu var förmodligen ÄNNU knalligare för 150 år sedan.

Den här blandningen alltså <3

Se vilket vackert skåp från 1852. Vilken lycka att vi också har ett så vackert allmogeskåp hemma i huset. Det rymmer hela min karaffsamling.

Röda pelargoner i terracottakrukor är torpartjusigt. Det har jag varje sommar här hemma.

Det här blomterarrangemanget ska jag kopiera tror jag. Soppterrin med rönnbär och annat vackert nedstucket.

Vi gick runt bland stånden med hemslöjd. Såg rotsmycken av björk gjorda med fantastisk precision. Blev ännu mer nöjd över den stora rotslöjdsask med lock jag har här hemma.

Bertils fina kompis stod och sålde örter och svamp i ett av stånden.

Själv slog jag till på perenner. Ångrar nu att jag inte också köpte dockaklejan. Men det blev i alla fall knallrosa stjärnflocka. Precis vad jag inte behövde men väldigt gärna ville ha!

Ångrar också att jag inte köpte kantareller. Hittills har jag inte hittat en enda svamp på mina vanliga svampställen.

Vi avslutade med ett besök i bagarstugan för att köpa mjukaka.

Jag vill också lära mig baka mjukkaka i bagarstuga.

Vi smög omkring bland husen i några timmar och kände den där stillsamma friden man bara känner i riktigt gamla hus.

Sedan pep vi hem igen. Så tacksam för en lördag i sällskap med storpojken.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
31 augusti, 2019

Så mysigt med fredag! Vi drog av en veckostädning av huset på eftermiddagen. Och tack vare veckans idoga plockande vid läggdags, var själva städningen en smal sak att få färdig. Vi hann på under en timme!

I alla fall – Folkes kompis Dahlia kom hit för att fredagsmysa och sova över och vi dukade middag på verandan.

Måste passa på att sitta här ute varje chans som ges!

Det här är typisk mat hos oss nu i skördetider. Ugnsrostade rotsaker med färska kryddor.

Serverade med någon slags dressing (den här gjord på fetaost, creme fraiche, sweet chili och peppar). Förutom våra grönsaker från Marstorps Mat är det också bröd från Kulturbageriet. Att doppa i lite olivolja och flingsalt. Allt detta är så enkelt och SÅ gott!

Så hips vips försvann barnen ut i trädgården

Jakob följde efter för att beskåda traktorn som klippte gräset.

100 procent levande landsbygd

Och sedan medan Jakob spelade på sin nyinköpta gitarr – den fjärde i ordningen – så fixade jag fredagsmys.

Vi såg Bäst i test och åt chips och hade det härligt. Ända tills klockan slog nio och barnen skulle i säng.

Nu sover alla småttingar i huset och jag ska sova jag med. Så skönt med helg. Hoppas ni får en fin sådan allihopa <3

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
30 augusti, 2019

Det är så härligt att sommaren kommit åter. Jag försöker bada var och varannan dag. Och en eftermiddag tog jag och Elina och la oss vid en mysig tjärn och pratade och fikade och hade härligt. I flera timmar.

Det gäller att fånga guldstunderna. Jag har bestämt mig för att försöka bada åtminstone hela oktober ut. Doppen blir väl kortare och kortare – men jag får en sådan energirusch av det kalla vattnet. En dusch av endorfiner som jag inte vill vara utan.

Sommaren är kort. Ja men sommaren kan vara lång. Vi har haft många vackra, varma dagar sedan i april. Även om det kanske bara var en handfull där i början av våren. Tar man tillvara på dem alla. Ställer fram grillen, åker och tar ett dopp, ligger på en filt i gräset. Då är sommaren inte så himla kort. Då förlängs tiden man får njuta med flera månader. Som i april när det var 20 grader i luften och alla ungar badade isvak. Tänk vilken lång badsäsong om man orkar hänga i med doppandet fram till oktober!

Så tänker jag. Carpe Diem osv.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• annonssamarbete Adlibris •
29 augusti, 2019

Hösten är en bra tid att ta tag i nya vanor. Några nya vanor vi (peppar peppar) förhoppningsvis lyckas hålla i höst är att barnen ska “plocka” innan läggdags. Alla leksaker ska ner i lådorna, alla kläder vikas ihop. Ordning och reda, veckopeng på fredag. Kanske är detta självklarheter i mer uppstyrda hem? Men inte hemma hos oss.

Min nya vana är att försöka äta en riktig lagad lunch. Jag märker att jag är orimligt trött just nu. Det blir lätt tre koppar extra kaffe och en snålt tilltagen lunch i farten. För att jag inte orkar annat. Vilket i sin tur får blodsockret att dippa kort därefter. Det funkar inte för mig. Sömnbrist ihop med hunger ger mig ångestkänningar.

Adlibris har just nu en Hälsokampanj som ger inspiration till välmående -genom att lyfta böcker inom matlagning, hälsa och hälsosam livsstil. Det ges ju ut mycket litteratur på det området – med många olika läror. Själv är jag inte trogen någon. Jag är en typisk sån där som tycker att lagom är bäst. Däremot läser jag gärna böcker med olika inriktingar för att hitta inspiration och nya infallsvinklar.

Vego i Värdsklass innehåller 120 närings- och klimatberäknade veganska och lakto-ovo vegetariska recept. På alltifrån snabba mellanmål till smarta storkok. Det fina är att boken riktar sig lite extra till personer som tränar och lever ett aktivt liv. Och som kanske vill ställa om till mer hållbara matvanor – men undrar om den maten verkligen ger tillräcklig energi och mättnad? I boken får man svaret!

Förutom massa recept får man smarta tips och råd på hur maten kan tillagas mer klimatsmart. Samt en hel del grundläggande näringslära och fakta om hur träning och näringsbehov hänger ihop.

En annan nyhet (supersnygg sådan!) är Food Pharmacy – Näringsjägaren. Med undertiteln En berättelse om hur du curlar planeten och din hälsa genom att ta näringsjägarexamen.

Titeln är egentligen självförklarande. Succéduon bakom Food Pharmacys nya bok handlar om hur vi kan äta för att få en bättre hälsa samtidigt som vi gör gott för planeten. Jag gillar verkligen den lite pladdriga, roliga tonen och alla bjussiga sådär i-farten-tips! Vrålsnygga bilder och recept som känns annorlunda och kul.

Båda böckerna är bra läsning för mig som behöver uppdatera min repertoar på vegetariska rätter. Vi äter ju vegetariskt mer än hälften av veckans alla dagar. Men min inspiration och fantasi är inte på topp.

En annan bok (som jag dock ännu inte hunnit fördjupa mig i) är Keto av bloggaren och biohackern Martina Johansson. Hon förespråkar en ketogen kost för en bättre hälsa. Men det jag framförallt är intresserad av i den här boken är hennes tankar om att äta mer inälvsmat och fler delar av djuret. Om man nu ändå ska äta kött så känns det rimligt. Och eftersom vi har egna köttdjur är det extra relevant.

Slutligen klickade jag hem Bli Hälsoklok av Lovisa Sandström – en bok helt utan bilder, träningsprogram och dieter.

Istället är den fylld med PT-Lofsans bästa tips och lärdomar om sömn, kost och motion. Hon slår hål på hälsomyter och försöker på ett lättfattligt vis hjälpa “vanligt folk” till en mer hållbar livsstil. STORT PLUS för att boken är fylld med hänvisningar till forskningsrön och vetenskapliga artiklar!

På Adlibris finns Hälsoböcker med alla inriktningar. Som fokuserar på alltifrån sömnens betydelse, till vikten av begränsad skärmtid och ensamhetens effekter på hälsan. Klicka in och låt dig inspireras.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
29 augusti, 2019

Att sitta på trappen sena augustikvällar. Se den första stjärnhimmeln.

Att köra bil

Att prata i telefon med mina barn. Deras röster rena som klockor. Personligheten så koncentrerad i telefon.

Doften av frisör i mitt hår

Att äta chèvre på diegestivekex och skölja ner med kall mjölk

Att springa på mina kompisars föräldrar. I kassakön, på biblioteket. Den där vänliga, varma igenkänningen. Att de vet att jag är en person som är viktig för deras barn. Och att jag därför i någon mån också är viktig för dem. Samförståndet i att vi älskar samma människa.

Att vara vaken sent och möblera om

Att skicka skärmdumpar på andras instagrambråk till Malin. Heja på, förfasa och snaska i.

Platta persikor

Att slå på ett nytt avsnitt av någon favoritpodd och samtidigt ha fem liv i Gummy drop. Liksom kombinera njutningen.

När Jakob ler så alla tänderna i munnen syns

Stora, vackra tänder

Att lyssna på min favoritlåt på repeat i timmar. Jag menar timmar av samma låt. Om och om.

Att lyssna på mina barn när de pratar om sånt som är viktigt för dem.

Doften av flox

När jag är någonstans med Ulf och folk säger – Och det här är ditt första barn? Och jag med ett milt, vist leende svarar -Mitt tredje.

Tanken på fler barn.

Att bada varmt när det är kallt och kallt när det är varmt

Trofasta människor.

Att bo i en by där alla vet vilka barn som hör hemma vart

Mitt eget sällskap

Att tänka tillbaka.

Den skarpa doften av Axeparfym på tonårskillar. Minnet av den första tonårskärleken. Och den andra, tredje och fjärde i ordningen. Alla doftade ju samma sak.

Att slita bort prislappen på ett nyinköpt plagg med tänderna. För att jag är så ivrig att jag inte orkar leta en sax

När jag vaknar på natten och hör regn mot fönsterrutan

Att tänka på när jag och Elina är åttio år och sitter bredvid varandra på en parkbänk på Sturkö. Tittar på havet och pratar om barnbarn och barnbarnsbarn. Och vi vet allting om varandra för att vi varit bästisar sedan vi var sexton år.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
28 augusti, 2019

Igår var en riktig toppendag som jag spenderade inne i stan. Sommarvarmt väder och bara roliga saker på schemat. Glömde dock kameran hemma så här kommer dagen dokumenterad ur suddig mobiltelefon.

Dagen i stan inleddes på ett strålande sätt med lunch i solen. Ulf var nöjd som alltid.

Och jag med. För Krickelin var i Umeå för att föreläsa. Och då passade vi på att äta lunch ihop. Vi har alltid tusen saker att prata om och babblar nästan i mun på varandra.

Jag och Annakarin och Kristin tog en riktig långlunch tillsammans.

Ett av Umeås finaste? Måste ju Rex vara! Supergod lunch åt jag dessutom.

Efteråt gick vi på promenad längs älven. Min älskade hemstad. Fint att se den med en besökares ögon.

Ulf fortsatte vara nöjd…

Och både jag och Kristin sportade våra nya frisyrer.

Och plötsligt försvann Kristin upp i en backe för att plocka nävarna fulla med hallon.

Sedan hängde vi på vårt kontor några timmar. Kristin förberedde sin föreläsning, Annakarin sitt modererande och jag satt mest och ammade.

För på kvällen var det dags! Annakarin och hennes arbetsplats – företagsinkubatorn eXpressions anordnade alltihopa! Så proffsigt och trevligt arrangemang. Genidrag att bjuda in just Krickelin dessutom!

Jag njöt av den ljumma kvällen, att få kolla på folk och träffa bekanta.

Och använda mascara för första gången på en månad. Samt ren klänning. Som dock blev alldeles nedkräkt innan kvällen kommit igång. Bebisar alltså.

Kristin höll en fantastiskt inspirerande föreläsning om sin företagsresa. Om butiken och webbshopen For Good Luck – samt sin vision om ett mjukare Varberg. Blir så inspirerad av människor som använder sina plattformar och kanaler till att arbeta för en positiv samhällsförändring.

Efter att ha hejat och pratat och kramats med kollegor och kompisar och vänner tutade vi hem i sensommarkvällen. Alldeles påfyllda av inspiration och ny energi!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• annonssamarbete Albert •
27 augusti, 2019

Hela familjen har nu dragit en lättnadens suck över att vara igång igen efter sommaren. Det kändes gruvsamt mitt i ledigheten – det måste jag medge. Men nu när plåstret rivits av är det befriande. Inte minst att se barnen ta sig an förskola och skola med liv och lust.

Vi kämpar på med mattematiken. Den är ingen favorit för någon i familjen. Men bara för att jag och Jakob ogillade matte i skolan är ju inte våra barn dömda att känna samma sak? Vi försöker i alla fall att stävja den utvecklingen genom att peppa, inspirera och göra matten roligare på de sätt vi kan.

Vår unge som fortfarande upplever att själva skrivandet är rätt ansträngande – tycker att det är skönt att räkna på padda. Som med mattematikappen Albert. Där han får fokuserar på en sak i taget. Inte både öva motoriska skrivfärdigheter samtidigt som han räknar matte. Och det är ju solklart! Jag förstår precis. Skulle jag ställas inför ett matematiskt problem vill jag helst inte samtidigt försöka utföra någonting utmanande motoriskt. Hellre fokusera på en sak åt gången.

Och just där kan läsplattor och paddor verkligen vara en tillgång i barnens utveckling. Man kan isolera delar av lärandet som gör att barnen inte måste kämpa med alla delar på samma gång.

Jag är så glad för att matematikappen Albert samarbetar med mig hela det här året. Albert är en svensk matematikapp som följer läroplanerna för respektive årskurs och passar för barn mellan 3-17 års ålder. Eftersom Albert vill ge så många som möjligt chansen att upptäcka och utforska appen erbjuder de 30 dagar kostnadsfri testperiod. Kanske något att utnyttja så här i början av terminen, när orken och viljan är som störst?

Om du går in via den här länken kan du nyttja erbjudandet!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
26 augusti, 2019

Här satt ett fönsterglas för några dagar sedan. Och med tanke på mitt förra blogginlägg känns det nästan bisarrt att skriva det här. Men det hände en olycka.

Jag var ensam vuxen hemma på lördagsmorgonen. Ulf låg på en filt nedanför den här dörren (som då var öppen) och Folke stor bredvid och showade loss. Puttade till dörren som slog in i en gitarr som någon hängt på väggen. Gitarren krossade rutan och halvmeterlånga glasskärvor rasade ner över barnen. Och jag vet inte vem av oss som skrek värst. Men jag såg Bertils chockade min. Blodet som rann över Folkes ansikte och armar. Och Ulf som låg i splittret.

Jag trampade i glas när jag rusade fram och slet åt mig Ulf. Som genom ett under var han oskadd. Allt splitter hade missat honom. Men istället hade stackars Folke som stått framför honom, fått glaset över sig.

Jag anklagar mig själv så mycket. För hur dåligt jag hanterade allt. Jag var inte samlad och lösningsfokuserad. Kunde inte lugna barnen. Jag hade panik. Grät. Glömde bort hur telefoner funkar – och förstod för övrigt inte vart jag skulle ringa någonstans. Som tur var råkade Albin smsa just då och jag lyckades få iväg något förvirrat om att Folke var skadad och att jag behövde låna bilen. Men Albin kom över direkt och tog över situationen.

Det slutade med att ambulansen kom. Och efter omplåstrande, lugnande ord och grundlig undersökning konstaterade de att Folke visserligen var utom fara, men behövde åka in till stan och sys. Så vi åkte.

Och av allt det där dramatiska som fick mig att tappa förståndet. Gråten, blodet, förvirringen. Av allt det syns knappt spåren nu. Bara några oansenliga plåster. Och hålet i dörren där glasrutan suttit.

Det kunde ha gått så mycket värre. Nu kom vi nästan orimligt lindrigt undan. Men när jag blundar ser jag glasregnet igen och hör skriken. Mitt eget panikslagna allra högst. Och minns att jag var handlingsförlamad och oduglig när det verkligen gällde. Och det såret kommer inte läka i första taget.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
23 augusti, 2019

Nu när barnen börjat skolan tar Jakob hand om dem på mornarna. Jag ligger kvar med Ulf och trynar och försöker hämta ikapp sömnskulden från natten som gått. Oftast går det ganska bra. Han ligger och fäktar med armarna, pratar och är nöjd.

Man är så hudlös när man precis fått barn. Sömnbrist och hormoner gör en extra mottaglig för allting som är vackert. Men också för ångest, oro och katastroftankar. Jag kan inte läsa om Amazonas som brinner, barn som blir sjuka i cancer eller ramlar i en trappa och bryter nacken. Jag är fullkomligt filterlös. Tror att allt ont kommer drabba just mina barn. Inte bara kommer – utan att katastrofen redan är här. Jag måste bara upptäcka den.

Precis som vissa sjukdomar gör patienten mer infektionskänslig och mottaglig för smitta. Gör små bebisar mammor mer känsliga och mottagliga för oro. Jag försöker påminna mig om det. Mata in det i min skalle när min hjärna börjar gå på högvarv. Fäst ingen vikt vid det här. Lägg dig och sov. Tänk på något annat. Varva inte igång. Andas.

Mitt oroshjärta hade varit bra att ha, om jag levt på savannen för hundratusentals år sedan och varit i ständig livsfara. Men just nu är det en påfrestande följeslagare.

Den bästa hjälpen är att få sova. Så jag sover. Mornarna igenom.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
22 augusti, 2019

Jag planterade en bärhäggmispelhäck förra sommaren. Som lä-skapare och insynsskydd. Häckplantorna har fått enorma mängder bär i år.

Häcken viker sig nästan dubbel mot marken – av tyngden från bärklasararna

Eftersom vi fått sådana mängder bär har jag varit smått besatt av att plocka in och hitta användningsområden för dem.

Jag har vetat att bären är ätliga – men inte vad man egentligen gör av dem. När jag letat efter recept har jag inte funnit några riktigt bra. I Sverige är bären inte så vanliga att äta nämligen – men däremot i USA och Kanada. Där kallas de för Saskatoon.

Bären från Bärhäggmispel smakar gott. Men på grund av deras likhet med blåbär och svartvinbär kan man bli lite förvånad över smaken – nästan tycka att de smakar “fel”. Plockade direkt från busken har bären visserligen en likhet, men värmer man dem får de en mandelaktig smak med en ton av äpple. Och så försvinner nästan all syra i bären.

Bären växer i klasar – nästan som svart vinbär.

Bären har låg C-vitaminhalt men är rika på B-vitamin och mineraler. Som magnesium, mangan och järn. Dessutom innehåller de antioxiderande antocyaniner som anses ge flera hälsofördelar. De vildväxande bären har varit en viktig föda för Creeindiannerna och sedemera nybyggarna som kom till Amerika. Torkade har bären framförallt använts som medicinalväxter.

Bärhäggmispeln är en lättsam och snabbväxande buske för trädgården. Som passar utmärkt som häck och insynsskydd. Den blir hög med tiden – vår häck ska vi släppa upp ungefär tre meter. Men den kan bli uppemot fyra meter hög! Har du inga egna buskar kan du hitta bärhäggmispel i många offentliga planteringar och parker. Ibland också förvildade i naturen. Alla arter av häggmispel har ätbara bär – men det är Bärhäggmispeln som smakar bäst.

Jag har nu roat mig med att försöka försvenska Saskatoon-recepten och hitta flera användningsområden för bären. Hittills har jag fastnat för sylt på bärhäggmispel – då med ganska mycket citron tillsatt för att få lite mer syra. Jag har helt enkelt kokat enligt samma proportioner som blåbärssylt – men tillsatt citron. Supergott!

Allra godast blev dock smulpaj med Bärhäggmispel. Jag rensade en liter bär och la i botten på en form.

Sedan gjorde jag en vanlig smuldeg.

Som jag varvade i formen innan gräddning.

Och sedan serverade jag pajen ljummen med lättvispad grädde. Riktigt gott och lite annorlunda mot alla andra smulpajer jag ätit. Här kommer mitt recept!

Smulpaj med bärhäggmispel

Smuldeg

250 gram kallt smör

1 1/2 dl socker

2 1/2 dl vetemjöl

3 dl havregryn

Fyllning

1 l rensade mogna bärhäggmispelbär

2 citroner (det yttersta gula skalet)

1/2 dl strösocker

2 msk majsstärkelse

Gör så här

Skär smöret i kuber och lägg i en skål med resten av smuldegsingredienserna. Nyp ihop till en smulig deg.

Smöra en pajform och lägg bären på botten av den. Strö över socker och det rivna skalet från citronerna. Dofta över majsstärkelsen (tex genom att använda en tekula) och rör om.

Strö smuldegen över bären och grädda i ugnen på 200 grader i ca 20 minuter. Servera ljummen med glass eller grädde.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
21 augusti, 2019

Har bokat klipptid, olaplexbehandling och frans- och ögonbrynsfärgning nästa vecka. Har inte klippt mig på ett och ett halvt år och vaknar varje morgon med dreadlocks i nacken. Känner mig så redo för en ny look! Har sett bedrövlig ut i håret EXAKT hela sommaren. Men det har varit meningen. För att jag ammar och vet att den där sedvanliga, oundvikliga efter-graviditeten-krisen ändå kommer först efter några månader. När jag ser mig själv i spegeln en dag och bara VEM ÄR DET DÄR?! VEM ÄR DEN DÄR MÄNNISKAN?! Och då vill jag ju inte redan ha klippt av mig allt hår och skaffat en ny stil. För då måste jag ju bara göra om det igen. Krisen sitter nämligen inte i hur jag ser ut – utan i själen. Därför är det lika bra att invänta den själsliga krisen för att sedan ta itu med det yttre.

Jag pinnar i alla fall massor av bilder på min tänkta frisyr och tycker samtidigt att det är lite pinsamt. Som om jag tror att jag ska bli sådär snygg som tjejerna på bilderna. Bara för att jag klippt mig. Och i slutändan tänker jag ändå låta min frisör Helen bestämma vad som ska ske. Hon vet ju bäst. Jag har också bett min syster att sätta ihop en mood board på en ny klädstil. Med en annan typ av klack. En ny silhuett på kjolarna. En kofta i en oväntad färg, tillsammans med ett helt nytt hår. Jag ber inte om hjälpen för att jag inte kan tänka själv, utan för att jag älskar när duktiga människor som jag litar på hjälper mig att tänka nytt. Så jag inte fastnar i mitt eget huvud och dess inkrökta banor.

Kanske kommer förändringen inte synas lika tydligt för andra – som den kommer att kännas för mig själv. Men det handlar heller inte om andra. Utan om mig. Om att ha en sedvanlig efter-graviditeten-identitetskris under uppseglande. Och känna behovet av att staka ut en ny riktning.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
21 augusti, 2019

Lika pirrig och härlig som skolavslutningen var. Lika pirrig och förväntansfull kändes skolstarten idag. Vi vaknade vid halv sju efter en sommar där barnen vanligtvis stigit upp vid nio. Vi var väldigt trötta allihopa. Men inte ett dugg svårväckta. På grund av pirret alltså. Nu börjar det!

Tog syskonbild innan vi åkte iväg till skolan.

Nu börjar storpojken tvåan och mellanpojken sista året på förskolan. De har nog växt fem centimeter på längden i sommar. Och varsin skostorlek minst.

Så härligt att lämna av Folke och se honom rusa rakt in till alla kompisar. Slita av sig sin keps och visa hur snygg han är i håret. Samt hur mjuk den rosa tröjan är på insidan. Sedan hejdåkram till mig och Bertil. Alldeles uppspelt och lycklig!

Sedan hängde jag med Bertil till skolan i huset bredvid. Vår fina lilla byaskola. Fjorton barn i klassen. En mysig barngrupp där ungarna satt som tända ljus. Ada, Bertil och Elle hamnade invid varandra. Blev alldeles varm av att höra ungarna redogöra för sitt sommarlov. Vem som kört traktor och kornkross. Vem som fått nya kaninungar. Vem som badat i storsjön och vem som fiskat med sin pappa.

Kände mig alldeles varm i kroppen av glädje, när barnen försvann ut till skogen på rasten. Kojbygget som direkt tog vid där det lämnades i våras. Och jag. Jag sitter nu här på verandan och dricker morgonkaffe. ENSAM! Ulf sover och jag njuter så vansinnigt av att få vara lite för mig själv. Och av att sommarlov må vara härligt – men att vardagen med min lilla familj klår det mesta.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
20 augusti, 2019

Så glad jag blev efter förra blogginlägget. Ni skriver så fint och förstående och genast känner jag mig lite lättare om hjärtat. Det där jag går och oroat mig för i flera veckor blir lite mindre. Och bara av att få skriva några rader kom bloggpeppen tillbaka igen. Kan i och för sig ha något att göra med att barnen börjar förskola och skola imorgon och jag plötsligt får tillbaka tid och lite frihet igen. Aldrig har väl en hösttermin varit mer efterlängtad. Både för mig och Jakob och barnen – trots att vi verkligen haft en underbar sommar på många sätt.

Här är några små guldkorn från idag och igår.

Regnet har vräkt ner och jag har varit inne och bakat, städat skåp och tvättat ohemula mängder tvätt. Den här sommaren har gått i rensandets tecken. Nästan varje dag har jag rensat ett nytt område i huset. Städskåpet, klädkammaren, postskåpet, min garderob…så befriande. Regn kräver också fika. Så fikat har jag gjort! Med tända ljus.

Igår kom vår frisör förbi. Barnen blir sedan ett år tillbaka klippta hemma av ambulerande ekofrisören Sofia. Så skönt när hon kommer hit. Barnen är så lugna och trygga med henne och jag slipper baxa iväg dem för att få dem klippta.

Den här bebisen har jag redan hunnit klippa två gånger om sedan han föddes. Dock kostar jag inte på någon frisörklippning riktigt ännu….heh.

Folke ville få jättekort hår men Bertil som ska spara ut sitt fick bara klippt litegrann.

Barnen är sådana bra hjälpredor med Ulf. De hittar på roliga lekar på golvet så han kan ligga bredvid och titta på. Här gjorde Bertil ett mål av ett durkslag. Och med ett vedträ och en sked tillverkade han en katapult och sköt iväg gosedjur i målet.

Vi har lekt i trädgården också. Här vid vår trädgårdsportal som aldrig fick några humleplantor i sommar och istället varit kal och ful och sned. Men det går också bra. Nästa sommar får jag en ny chans igen.

Bertil har gått klädd i sina nya kläder från Blaou. De här byxorna är världens bästa – så mjuka och lekvänliga. Vi har dem i flera färger. Och så älskar han tröjorna som är färgglada och fulla med mönster utan att kännas för barnsliga.

När blir man för gammal för sandlådelek? Aldrig! Vi gjorde sandkakor och byggde ett monster. Lego och sandlåda är två av de bättre barnlekarna tycker jag. Att bygga saker är roligare än att tvingas leka troll eller upptäcksresande eller så…

Har plockat in många stora buketter. Glömmer alltid bort hur mycket fint som blommar i augusti! Nu är Floxen som finast. Och Malvan.

Doften från Flox för mig tillbaka till barndomen.

Jag bakade bröd idag och vi åt till mellanmål, med smältande ost och smör på.

Sedan blev det tisdagseftermiddag. Och matlag i vanlig ordning. Den här gången hos oss. Ada hade pysslat en gullig matlagsbok (med allas porträtt på). Där vi fick fylla i olika listor. Som våra favoriträtter och bästa filmer och sånt. Som en kompisbok fast bara för oss. Genibarn!

Alla är lite blondare, brunare, piggare och klokare efter nio veckors sommarlov.

Älskade ungar.

Vi vuxna åt på verandan och hade så mycket att prata om

Otroligt att man kan ses en gång i veckan (minst – ibland spontanäter vi middag ihop tre gånger i veckan) och alltid ha något att prata om.

Någon frågade mig om jag inte känner prestige inför matlaget? Att vi liksom ska klå varandra i trevliga rätter och överdåd. HERREGUD NEJ! Det är tvärtom. Här är det opretentiöst som gäller. Ibland makaroner och falukorv till middag med big pack-glass till efterrätt. Ibland trerätters libanesiskt. Högt och lågt. Jag bjöd på spagetti och köttfärsås idag. Och kladdkakor i långpanna med vispgrädde och snabbkaffe till efterrätt. Enkelt och bra. Det viktiga är inte hur fint vi gör det – utan sällskapet och gemenskapen. Och att slippa laga middag en kväll i veckan.

Pirriga barn somnade vid tiotiden ikväll. Imorgon blir det upp med tuppen. Och iväg till skolstart. Tack livet för det här mustiga, roliga, jobbiga och kärleksfulla sommaren! Vi kommer minnas den med värme – alla regniga mörka höstkvällar som våntar.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
19 augusti, 2019

Jag tycker att det är svårt att blogga just nu. Så där som det kan bli när hjärtat är fullt med sånt man inte kan blogga om. Det är så mycket jag inte kan blogga om. Dels sånt jag faktiskt inte vill blogga om. Men också sånt som jag gärna skulle vilja blogga om – men inte kan för att det skulle utelämna mig själv eller folk i min närhet för mycket. Det finns ju också sånt jag inte vill blogga om. Som jag måste blogga om ändå.

Som när jag var gravid med Ulf. Tror jag berättade här på bloggen i veckan nio eller tio. Hade inte alls lust att berätta men eftersom jag skulle resa till Formex och föreläsa och magen var så i ögonfallande fick jag berätta. Trots att det inte alls kändes rätt i tid. Och trots att jag fick en otäck blödning en kväll på hotellet. Efter att jag redan berättat och fått tusen grattiskommentarer. Av den anledningen har det alltid varit så skönt att få hålla några saker för mig själv under graviditeterna. Som när jag är beräknad. Och namn och kön på barnet. Jag vill ha något som är mitt eget och som jag har kontroll över. Det gör det lättare att dela med sig av annat.

Jag skulle vilja skriva mer om relationer. Både parrelationer och den till mina barn. Om vänskapsrelationer som går i stå. Föräldrarelationer som kan skava. Om svårigheter, hur man kämpar med vissa saker. Hur man misslyckas med somligt och får annat att funka. Jag tror att jag lärt mig ett och annat, som jag gärna skulle vilja formulera mig om. Men jag kan inte. Någon gång i framtiden kanske. Men inte just nu. Och det är fine. Men det gör det lite svårt att veta hur jag ska skriva om allt annat.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
19 augusti, 2019

I lördags packade vi in familjen i bilen och åkte till våra vänner på Lyckobacken. Det är en årlig sommartradition! Jag och Malin lärde känna varandra för många år sedan via våra bloggar och eftersom att våra familjer dessutom klickar så bra så brukar vi ses allihopa några gånger per år.

De bor i världens finaste gamla skola, några mil inåt landet vid höga kusten.

Så vackert och hemtrevligt överallt.

Ulf var nöjd i vanlig ordning.

Exemplariskt humör på pysen

Malin är superbra på att laga mat och lagar allting veganskt!

Fyra fina kompisar

Och världens vackraste Whippet

Vi åt och pratade i flera timmar medan barnen härjade i trädgården och hade pysselmaraton

Och när eftermiddagen övergick till kväll tände vi i bastun och badade!

Malin badar i alla temperaturer…

Ulf satt nöjd i sin stol och åt Bertils glasögon

Efter timmar av bad och bastu och bad igen – så rullade vi hemåt längs slingriga vägar i sommarnatten. Glad för en fin dagsutflykt med härliga personer. Sommarens sista äventyr innan vi börjar skolan på onsdagen.

Ett avslut av bästa sort, helt klart!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 augusti, 2019

Det känns alltid lite läskigt i augusti, när nätterna blir mörka efter månader av ljus. Jag blir för en kort stund mörkrädd. Men det är läskigt och mysigt på samma gång. Jag rafsar runt i garderoberna och letar fönsterlamporna som ställdes undan i maj. Placerar ut och letar upp glödlampor och håller på. Sedan myser jag av synen. Att vilja kura inomhus för första gången på länge.

Och jag myser också över lillen som snusar i sin spjälsäng. Med snutten och mjuka filten som jag hade som liten.

En sådan bild av frid.

Sovande spädbarn är mitt eget bästa sömnpiller. Och när vi ständigt sitter ihop känns det skönt att han plötsligt kan ligga i sin egen säng en stund. Och jag i min, en bit därifrån. Det är nästan som att jag fått barnvakt några timmar.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
14 augusti, 2019

I morse lämnade jag Folke med gammor och tog tåget med Bertil och Ulf in till stan. Tillsammans med mina kompisar Stina och Ulrika och deras barn Elle och Ada. Målet var att kitta barnen innan skolan startar. Bertil börjar ju tvåan nästa vecka och behöver lite nya kläder och nytt bänkpapper.

Jag kom på det idag när vi gick runt. Att det nog är första gången i hans liv som han fått gå i affärer och shoppa kläder. Det var så rörande på något sätt. Att se bästisarna gå runt storögda inne i klädbutiken och bläddra mellan plaggen. Det var också idag som Bertil förstod att det finns en tjejavdelning och killavdelning. Det var en sorglig insikt. Kanske mest för mig, som varit så glad att han inte behövt veta om det. Att det finns kläder som vuxna anser inte är menade för honom.

Bertil var i alla fall väldigt förundrad när vi gick runt på H&M – över att vuxna tror att barn vill klä sig så tråkigt. Han gillar ju färg, form, smycken och roliga snitt (hans moster är stilförebilden). Men ju äldre barnen blir desto tråkigare blir plaggen. Han fick tag i ett par byxor och några tröjor i alla fall. Fast sedan blir det nog att beställa hem lite från Blaou. Därifrån kommer barnens alla färgglada favoritplagg.

Det var en så himla mysig dag på stan med storbarnen. Vi åt lunch på Max och tog en mjukglass i solen och sedan hann vi förbi biblioteket en sväng. Tror att den här sommarlovsdagen kommer stanna kvar i minnet länge. Inte minst för att Bertil äntligen fick ta hål i öronen. Det var egentligen en present på sjuårsdagen – som av olika anledningar inte kunnat infrias förrän nu. Men vilken grej! Nu sitter äntligen små regnbågsglittrande stenar i örsnibbarna och när de är läkta ska vi gå på stan igen och skaffa lika häftiga smycken som moster Anna har i öronen. Det har jag lovat. Och så fort sommaren och badsäsongen är över ska jag själv gå och ta nya hål. Mina har ju vuxit ihop – och jag är vansinnigt sugen på att börja bära smycken igen.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
13 augusti, 2019

I snart nio veckor har jag haft sommarlov själv med tre barn. Jakob som är bonde har arbetat 60-70 timmarsveckor – så jag har varit rätt ensam om dagarna. Och det har gått förvånansvärt bra. Jag har åkt tåg över halva landet, kört åttio mil i bil själv med ungarna och packat badväskor och matsäckar och barnens kompisar och skjutsat i ett kör. Samtidigt donat på med delar av företaget som inte riktigt kan ta semester.

Visst är jag trött, men bara lite. Mest är jag lugn på insidan. Mjuk men stark av att jag kunde. Det fascinerar mig. För sex månader sedan var jag ju ett gravidvrak. För tre år sedan var jag utmattad. Åt antidepressiva och kämpade med mycket ångest och oro. Hade svårt att orka med barnen på egen hand.

Nu orkar jag så himla mycket igen. Tänk att man kan läka så bra? Det betyder dock inte att jag orkar allt. Såklart inte allt. Jag beter mig framförallt helt annorlunda mot för innan jag blev sjuk. Till exempel kör jag inte på med så långa dagar längre. Förut när barnen somnat för kvällen – då tog jag ett omtag här hemma. Plockade, städade, sorterade. Allt som inte hunnits med under dagen försökt jag komma ikapp. Jag gasade mig igenom tröttheten och arbetade tills jag kom in i andra andningen.

Sånt orkar jag inte längre. När barnen somnat har jag lagt mig att se på serier och lyssna på poddar. Jag har låtit badkläderna surna i hallen och disken stå kvar på bordet. För att jag är trött. Och när man är trött, då vilar man. Den känslan är ingenting jag kan köra över.

Amningen har hjälpt till också, genom att tvinga mig att ta många korta pauser. Då jag ligger i sängen och slappnar av och stryker bebisen i håret. Med både Bertil och Folke har amningen ofta stressat mig. För att den har känts som ett jobbigt avbrott i mitt flow. Men nu vet jag att avbrott kan vara bra när man har mina maniska drag. Jag som annars kan arbeta en hel dag och både glömma bort att äta och gå på toa. Om bara arbetet är nog roligt.

Jag har också försökt bestämma mig för vad jag ska skita i. Som trädgården. Har inte rensat ogräs mer än en gång på tre månader. Och inte ens orkat köpa perenner för att ersätta allt som dog förra sommaren. Trots att trädgårdsarbete är så roligt har jag bedömt att orken inte finns där. Att den måste sparas till annat. Det kommer ju fler somrar.

Slutligen har jag försökt hålla mig lugn kring barnen. Varit nära dem men erbjudit stilla aktiviteter tillsammans. Som att spela spel, läsa böcker. Bada badkar tillsammans.

Jag vet inte vad jag vill säga med den här osammanhängande texten egentligen. Mer än att ge lite hopp till dig som också varit utmattad. Som är där nu, eller är på väg ur det. Och tror att du är så här skör och ömtålig för alltid. Så behöver det inte bli. Ge det lite tid. Var snäll mot dig själv. Du kan lära något av utmattningen också. Den kan ge dig erfarenheter som på sikt ger dig bättre livskvalité. Ha lite tålamod bara <3

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
11 augusti, 2019

Här kommer några guldstunder från veckan som har gått.

Vi introducerade hoppgunga till Ulf här hemma. Succé! Bertil passade på att hittepåläsa dagstidningen för honom – med alla svåra uttryck han har hört. “Ull-index imploderingsfrekvens har påskyndat kapaciteten….”

Har ätit frukostar bestående av jordgubbar, smultron och svarta vinbär.

Ulf och Jakob har vilat på soffan ihop.

Och så har barnen varit hos farmor i stan några dagar. Då åt vi ost till middag.

Favoritmiddag

Jag har suttit på bro och läst morgontidningen och druckit mitt kaffe

Bebisen har suttit i babysittern och kollat på och känt sommarvinden i håret.

En dag åkte vi på loppis i grannbyn, jag och Stina.

Vi fikade våfflor på kyrkan

Och så sprang vi in i Frida som också var ute i fyndartagen.

Jag hittade lite smått och gott på loppisen. Visar senare tänker jag.

Och så har jag bakat kaka. Blandade två olika recept (istället för att välja ett och följa det till punkt och pricka). Sedan gräddade jag dessutom kakan för varmt. Suck. Varför ska jag alltid experimentera just när jag har gäster som ska äta?

Det är något visst med röda vallmoblommor i alla fall.

Så kom Frida hit och fikade.

Och jag bjöd på kakan som jag dränkt i chokadglasyr. Gott ändå!

Ja. Lite så. Har sista veckans guldstunder sett ut. Hoppas ni haft en fin helg allesammans <3

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
10 augusti, 2019

Tog den här bilden av Jakob i början av sommaren. Han var ute och förberedde vår åker för att så. Jag blir så glad av synen! Att han så självklart rattar den här traktorn. Det har ju inte alltid varit så.

När vi flyttade hit för tio år sedan visste vi ingenting. Vi var två barn som med skräck tittade på varandra så fort någonting strulade. Hur lagar man? Hur bygger man? Hur mekar man med en krånglande bil? En trasig pump? Hur håller man efter en gård?

Jag tänker med ömhet på hur jag kämpade på med små pallkragar. Sådde lök från frö (!) eftersom jag inte kände till det där sättlökar. Jag var så stolt över mangolden och morötterna jag lyckades framställa och kände mig “självförsörjande” på. Stolt över att få äta något från eget bord. Ändå var allting så litet. Mer som en lek.

Snart lärde vi känna Albin och Ulrika. Så småningom började vi odla ihop. Strax därefter startade Jakob och Albin Marstorps Mat. Första säsongen odlade vi åt oss själva. Året därpå hade vi en liten gårdsbutik. Med betoning på liten. Vi hade öppet på lördagarna och sålde vad vi skördat. Det var mysigt. Stor gemenskap. Men fortfarande på lek. Dessutom pendlade både Jakob och Albin till stan för utbildning och jobb. Känslan av att leva livet där istället för här var fortfarande stor.

Det var frustrerande. Jag drömde inte om ett liv på landet som handlade om att jobba och pendla till stan. Att åka mellan och känna sig kluven. Min drömbild om landet handlade om att kunna leva här ute. Helt och fullt. Ha hela vårt sammanhang här. Både Jakob och jag. Och gärna i gemenskap med vänner.

Idag är det precis så. Jakob jobbpendlar inte längre. Albin och Ulrika har slutat på arkitektkontoren i stan. Vi har matlaget. Och vi är familjer som arbetar hemifrån. Från våra gårdar. Vi är verksamma där vi bor och det lilla sammanhanget är den stora rikedomen.

Att kika ut på gården och se Jakob gå omkring i blåställ och dra runt på tunga saker – det gör mig helt varm och trygg. Jag känner glädjepirr när han och Albin står dubbelvikta över ett fordon och tar reda på vad som gått fel. Inspekterar kålodlingar, rakar får, och kör traktor. Odlar tonvis med grönsaker och bygger egna uppfinningar. Idag tittar vi inte längre på varandra i skräck när någonting krånglar. För Jakob och Albin lagar det som går sönder. Bygger och reparerar och är kluriga. Och viktigast av allt – Jakob är inte i stan. Är inte fast på något kontor. Han är hemma här med mig.

Idag lever vi verkligen våra liv här ute. Allt som vi i någon slags hipsteranda brukade leka – gör vi nu på riktigt. Det är vår vardag. Inte undantaget. Inte hobbyn. Inte sommarlovsnöjet. Utan vår vardag.

Bättre kan man inte ha det.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se