Kategori: Claras mammaliv

Efter en lite tuff vecka hade vi så tur att Jakobs fantastiska mormor Elsa kom och hjälpte oss i helgen. Här går hon under namnet Gammor och jag tänker att alla borde ha en jourhavande gammor. Det skulle underlätta betydligt för alla slutkörda småbarnsföräldrar och säkert skulle också antalet skilsmässor minska av att småbarnsföräldrar hade en gammor som kom och avlastade när det blivit lite för mycket i livet. Jag är så tacksam för hjälpen!

Den här dagen började dock väldigt trögt på grund av en stökig natt med tandsprickning och andra niomånadersåkommor. Men nu har jag rullat igång och jag kan säga att när man har småbarn är det ibland mer som semester att få gå och jobba. Jag pluggar i öronpropparna och sätter de gula byggkåporna utanpå och försvinner in på min stökiga ateljé och försjunker i egna tankar några timmar. Hur skönt som helst!

Något jag är allergisk mot är när man slätar över barns känslor. Som när  man gastar det gick bra!  till ett barn som precis ramlat och slagit sig och är på väg att börja gråta. Jag vet hur det brukar låta för jag gör det själv ibland. Och sedan skäms jag som en hund för att jag förminskar barnets känslor. Vilket är extra viktigt att undvika då jag har två söner. För de kommer utsättas för det resten av livet. De kommer bli påpucklade och ramla och göra sig illa och eftersom de är pojkar kommer de få lära sig bita ihop. Pojkstreck. Killar är ju sådana. Men jag vill inte att de ska vara sådana pojkar. Och jag vill inte att de ska lära sig bita ihop. Det är en värdelös egenskap som förstört för många män.

Inte så att man måste frossa i olyckan och ömka så att man gör det värre. Men bekräfta, trösta.  Jag ser att du gjorde illa dig. Jag hör att du är jätteledsen. Att vara ledsen är ingen dålig känsla. Att gråta så att tårarna sprutar är ingen fara. Man måste inte skynda bort från det jobbiga.  Man kan faktiskt få vila i känslan. Jag brukar undvika att trösta med ord som det går över, snart blir det bättre, imorgon ska vi göra något roligare. Istället ta tillfället i akt att pussa, krama, hålla om och sjunga en stump. Låta barnen tanka närhet och trygghet. Inte tänka framåt utan stanna upp. Sedan kan man ju efter en stund helt omärkligt flytta fokus för att gråten ska kunna stilla sig. Nejmen, se hur jag har spillt på min tröja! Har du också fått fläckar? Vilken klantmamma jag är!

Tänk om vi behandlade vuxna som vi behandlade barn? När någon vält med cykeln på väg till jobbet och och kollegorna istället för att fråga hur det gick vrålar det gick braaaa, upp å hoppa till stackarn som ligger under cykeln. Eller när någon gråter över en tuff separation och istället för att bli lyssnad på och bekräftad får höra det går över, inte gråta, upp å hoppa.

Varför är vi så rädda för tårar? Varför är sorg bara något som fort, fort ska skjutas undan?  Ofta gråter ju barn inte bara för att de gjort sig illa sig – utan över en massa andra saker som hänt under deras dag men som de inte fått gråta över. Och då är väl sprutande tårar över ett skrubbat knä en alldeles utmärkt ventil att låta det pysa ut genom?

Om vi kan låta våra barn känna det som de faktiskt känner utan att vi vuxna förminskar eller slätar över så kanske nästa generations vuxna kan bli lite mindre dysfunktionella än vår.

Kom precis hem efter mitt första gympapass på arton månader. Det är härligt att vara igång igen. Mindre härligt är det att inse vidden av det min stackars kropp varit med om. Det är verkligen en enorm påfrestning att bära och föda ett barn. Och jag känner starkt att jag måste ge min kropp lite kärlek nu och ta hand om och rehabilitera mig  – för att tillverka minmänniskor och mirakel är liksom ingen klackspark. Tänker på alla kvinnor som föder barn och sedan aldrig får hjälp att hitta tillbaks till sin forna styrka. Som dras med rester av foglossning och delade magmuskler och allmänt dålig kondition. För att inte tala om alla förlossningsskador som många kvinnor aldrig kommer till rätta med. Det är en sorglig efterräkning av en himla viktig grej som ligger i hela samhällets intresse: att barn sätts till världen. Det är egentligen obegripligt att inte fler åtgärder sätts in för att komma till rätta med det här – trasiga kvinnokroppar måste kosta staten massor av pengar i förlängningen…

Efter det här träningspasset känner jag inför min kropp lite som jag känner inför min son när han gjort illa sig: Stackars liten – nu ska jag ta hand om dig. 

När man har småbarn är de där ostörda stunderna ganska få. Stunder som jag förut tagit för givet. Att få lyssna på Studio Ett i lugn och ro medan jag lagar middag, att prata med Jakob sammanhängande när vi äter utan att samtidigt torka någons snor eller utspillda mjölk. Att få sitta på toaletten utan att någon sliter i handtaget eller ta en dusch utan att någon absolut måste in och kissa precis samtidigt. Eller ta en kopp te. Dricka en hel kopp kokhett te som inte hinner svalna eller spillas ut eller glömmas bort på vägen. Det händer inte så ofta. Men desto trevligare när det väl händer.

Det pratas mycket om hur undermåliga dagens föräldrar är. Vi har ingen pli på våra ungarna, tror för mycket på självbestämmande och frihet. Vi är lata, inkonsekventa, ointresserade av regler och hyfs och våra barn är bortskämda, bortcurlade småpåvar

Variationerna på detta tema är oändliga och vevas också regelbundet i media. Senast i raden på temat ”Dagens odugliga föräldrar”  är denna krönika från Expressen. Och folk lajkar och delar den hejvilt. Jag brukar ju rusa till min generations försvar i alla lägen och hävda att vi är mycket bättre än vårt rykte.  Men om jag istället väljer att lyssna på kritiken som framförs. Om jag istället tänker att det som sägs är sant. Då händer det spännande saker. För då måste vi ju gå till botten med oss själva. Hur blev vi så här usla föräldrar? Hur kan det ha gått så snett med oss? Vad är det som har gjort att vi hamnat här?  Jo, vi måtte själva ha haft riktigt usla föräldrar, som misslyckats kapitalt med att uppfostra oss.

För alla som har för vana att beklaga dagens dåliga föräldrar men varit med och uppfostrat vår generation borde det vara obligatoriskt att ägna sig åt i alla fall fem minuters självrannsakan innan man uttalar sig.  Fråga er vad ni har skapat för samhälle? Vad ni gjort fel i er egen barnuppfostran?  Och hur ni tänkt ta ansvar för ert bristande föräldraskap som så totalt verkar ha förstört oss? En hel generation unga föräldrar ni älskar att förfasar er över.

Det tycker jag är en högintressant frågeställning. Och jag skulle verkligen uppskatta om alla dessa debattörer som hudflänger dagens föräldrar kunde ägna några tusen tecken i Aftonbladet och Expressen åt att hudflänga sig själva. Jag vill också gärna se några specielsändningar i SVT Debatt och Studio Ett på temat: ”Hur kunde det gå så snett?” ”Vad gjorde vi för fel?” ”Varför var vi så dåliga föräldrar?”

Jag önskar räfs och rättarting med alla som klagar på dagens föräldrar men själva varit med och uppfostrat vår generation. För vi är en produkt av er. Vårt misslyckade är ju själva monumentet över ert misslyckande.

Och faktum är att om bara hälften av allt ni beskyller oss för är sant – då saknar era synpunkter på barnuppfostran faktiskt helt trovärdighet.

Läs vad jag skrivit på samma tema tidigare

Problemet är inte barn som curlas – utan barn som aldrig curlas

En sträng förälder är en bra förälder

Jag sitter i fåtöljen där jag alltid sitter när jag ska amma. Regnet skvalar utanför och himlen lyses upp av blixtar. En middagssoppa står på spisen och i rummet bredvid hörs Bertils späda röst som förhör farfar på allt om vattenbufflar. Vad äter dom? Var bor dom? Varför då farfar? Melker har somnat på soffans ryggstöd och Jakob sitter i köket och läser något, jag vet inte vad.

Men i min famn ligger du och ammar, suckar och småpratar mellan tuggorna. Äntligen är du här och tre är fyra. Det är så rofyllt alltsammans. En stund av helhet och allt jag någonsin kunnat önska mig har jag här.

Planschen med klippdockan Marit! Så fin. Den får hänga på väggen tills Folke är stor nog att leka med själva klippdockan.

Mammas gamla bruna väska, världskartankofferten och de söta Kavatskorna en vänlig bloggläsare skickade mig.

De utskurna bilderna från barnböcker som jag ramat in i loppisfyndade ramar

Och de söta pussel jag fann på loppis härom veckan. Alltsammans barnrumsfavoriter!

Fredag – och fy vad härligt det känns! Solen skiner, huset är nystädat och den här lilla killen på ett strålande humör. I helgen stundar två födelsedagskalas och jag planerar en liten loppistur för att leta rekvisita till mitt nästa bokprojekt. Jakob kommer jobba med jordbruket och jag hoppas kunna sitta en hel del på renskinnet vid husknuten och lapa sol. Sedan lurar jag på att påskpynta lite. Kan liksom inte hålla mig

Hoppas ni får en fin helg allihop.

Jag är så trött på alla som efterfrågar hårdare tag med barn och uppmanar föräldrar att vara strängare. Jag tycker mig allt oftare höra hur föräldrar liksom skryter med hur stränga de är. Att de vågar ställa krav. (I motsats till alla dessa lata, curlande mesföräldrar får man anta?).  Som om stränghet var en bedrift för föräldrar. Det är det INTE.  Tvärtom är det svårt att inte vara för sträng. Att inte sätta sig över barnet i onödan på grund av att man själv är trött, stressad eller ätit för lite till lunch. Vi är auktoritära mot barn på ett sätt vi aldrig skulle vara mot vuxna individer. Men att vara auktoritär är latmansgöra. Även om det kan se väldigt präktigt ut att ha lydiga lättdresserade barn ligger den  riktiga utmaningen i att försöka ge sina barn frihet under ansvar.

Jag tycker inte alls att det är fel med regler. Frågan är väl bara hur man ser till att de efterlevs och till vilket pris? Målet med uppfostran kan inte vara lydiga barn – utan empatiska inkännande vuxna. Och hur lär man barn empati egentligen? Jo – bland annat genom att ge mer kärlek än de har gjort sig förtjänta av. Det leder i förlängningen till att de själva kan ge samma sak. Att de i vuxen ålder också kan vara osjälviska. Och hjälpa andra utan motkrav, utan att villkora allt.

Att vara sträng, hålla någon kort och begränsa deras frihet kräver visserligen en massa jobb med att ständigt korrigera och skälla. Men du behöver inte tänka. Att sträva efter att ge någon frihet kräver mycket mer jobb eftersom du hela tiden måste tänka, bedöma situationer och försöka hitta lösningar. Det är riktigt jobbigt och inte ett dugg enkelt.

Min erfarenhet med barn säger att det är bättre att lirka är att konfrontera, Jag menar – hur lirkar vi inte med oss själva? Det är skittråkigt att städa så för att orka slår man på bra musik. Jobbet är kämpigt så på trefikat mutar man sig själv med godis. Vi trugar och mutar och lirkar och förhandlar med oss själva dagarna i ända – så varför är det något fult att göra det med barn?  Barn är ju precis som oss vuxna fast med mindre att säga till om.

Jag är så glad för strax släpps Annakarins och min nya bok ODLA – steg för steg. Det är den tredje delen i vår succéserien för barn mellan 6-9 år. Tidigare titlar är BAKA och FIXA. Och jag säger succé eftersom BAKA blev förra årets mest sålda kokbok och rättigheterna till serien redan sålts till England och Tyskland.  Bokens projekt passar så väl trädgård som balkong – eller för den som bara har ett fönsterbleck att odla på.

Man kan säga att den här barnserien är mitt och Annakarins hjärteprojekt! Vi har så roligt när vi jobbar ihop och dessutom kan involvera våra barn och massa andra härliga ungar. Hela idén till böckerna föddes ur tanken Varför finns det inte fler faktaböcker som barn kan använda utan vuxnas inblandning? Och varför är alla pyssel och kunskapsböcker så otroligt könade?

Vi ville skapa en serie kunskapsböcker för barn som vänder sig till både pojkar och flickor, som har ett tydlig miljötänk och är så pedagogiskt upplagda att barn kan använda dem utan föräldrars iblandning! Böckerna är illustrerade med tydliga Steg-för-steg illustrationer som duktiga formgivarna Katy Kimbell och Li Söderberg skapat.

Användarvänlighet har hela tiden varit vårt fokus och vi har låtit barn provpyssla alla projekt.  I ODLA får man bland annat lära sig att odla sin egen mat, tillverka smarta krukor och hitta ätliga saker i naturen. Och så får man upptäcka vad som händer om man stoppar harpluttar i en blomkruka…

ODLA släpps den 12 mars och fram tills dessa kan man förhandsboka den till specialpriset 69 kronor (20 kronors rabatt) på Bokus kampanjsida. Där finns även BAKA och FIXA till samma specialpris. En så himla bra kalaspresent om jag får säga det själv. 

Alltså den här killen – som sitter själv nu och har upptäckt det fina med att plocka klossar i och ur en låda och igår lärde sig klappa händerna. Jag känner mig helt perplex när jag tänker på det. För när Bertil var sju månader tyckte jag att det hade gått så långsamt! Varenda fas hade nogsamt registrerats och alla steg såsom vändning, första smakportionen, första leendet och allt däremellan var liksom inbränt i minnet. Nu med Folke? Nu minns jag ingenting. Han har vuxit upp framför näsan på mig medan jag vikt strumpor, bytt blöjor, läst böcker med storbarnet och lagat oändliga mängder mat. Det låter nästan lite sorgligt när jag säger det fast det känns inte sorgligt. Det känns bara att jag är en tvåbarnsmamma den här gången. Och egentligen är det ju Folke som har dragit vinstlotten för han fick en mamma som övat på att vara förälder i fyra år medan Bertil fick totalt oerfarna föräldrar – 23 och 24 år gamla.

”Kan du inte skriva om hur det är att bli fyra i familjen? Vi funderar en del på det. Googlar tvåbarnschock. Några möter den, andra inte. Du skrev i ett inlägg om att vara trött. Kan det inte vara en naturlig av att ha två små barn, med olika behov?”

Ja hur är det att ha två barn istället för ett? Jag kan ju inte svara på den frågan på något objektivt sätt. Jag kan bara säga hur det varit för oss. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bävade för den omtalade tvåbarnschocken.  Grubblade och gruvade. Men sedan när tvåan kom då fanns där ingen chock. Jag har inte blivit ett dugg chockad. Bara chockad av hur lätt det gick. I alla fall jämfört med ettan.

Men med första barnet skulle jag ju bli mamma. Det var en smärtsam omställning på sätt och vis.  Jag har i efterhand insett att jag nog blev lite ettbarnschockad. Även om jag inte tyckte det då. Men att bli mamma var en sådan otrolig omställning för mig. Så mycket kring min egen personlighet som jag fick lära mig hantera. Så mycket jobbigt som kom upp kring mammas död och hur jag har mått ända sedan dess.

Men nu är jag ju redan mamma. Den biten kan jag. Jag är van att sätta barnet först och ständigt tänka utifrån barnets behov. Den här gången skulle jag inte bli mamma utan bara få ett till barn. Och det har varit mycket lättare! Bertil  har ju lärt upp mig till en kompetent förälder så den här gången behöver jag inte lära mig det utan  kunde fokusera på bebisglädjen. Dessutom var det väldigt bra att jag och Jakob var hemma med båda barnen på heltid första fyra veckorna för att sedan dela på föräldraledigheten. Tror att det har minskat risken för syskonrivalitet och annat som förstås kan vara jobbigt.

Den här gången vet jag en massa saker jag inte riktigt kunde förstå då. Att bebistiden är så himla kort. Att man inte dör av trötthet. Att kärleken får en att orka. Att det inte är så jäkla noga. Att jag är en bra mamma. Att det som är svårt nu blir lättare med tiden och det som är lätt nu kanske blir svårare – men det får man lösa när den dagen kommer.

Saker som varit lättare än förra gången

– Att kroppen tog mindre skada av den här förlossningen

– Att amningen pg av rutin gick lättare och såren och blåsorna försvann på en vecka istället för sex.

– Att jag inte var traumatiserad av min förlossning

– Att jag kan det mesta som rör det vanliga bebislivet den här gången

– Att jag och Jakob gjort en ännu tydligare plan för ett fungerande bebisliv

– Att jag är allmänt härdad av att ha haft barn i fyra år

Saker som varit svårare än förra gången

– Sömnen. Även om båda våra barn sover bra är det ju ändå två barn istället för ett som potentiellt kan strula

– Att den här graviditeten var så mycket värre än den förra graviditeten.

Hur var det mer er? Blev ni enbarnschockade eller tvåbarnschockade? Och ni som har ännu fler barn – vad händer efter tvåan? Hur känns det då? Är så nyfiken på att läsa era berättelser!

Den här lillkillen är min bästa bakkompis! Tycker att det är så kul att pyssla ihop och jag ser på honom att han tycker att det är så kul att faktiskt ”göra nytta”. Göra något på riktigt liksom.

Och sedan säger han ”Mamma jag är jättebra på att baka” och det är ju sant och framförallt är inställningen så himla skön! Det man tycker att man är bra på blir ju omedelbart roligare.

Det bidde semlor idag. Och jag kunde inte hålla mig så jag åt två stycken. Dock ingen med hetvägg för den sparar jag till på fettisdag

Jag gör alltid mandelmassan själv. Hittade inte igen min mandelkvarn så jag körde den i matberedaren istället. Gillar stora bitar som liksom blir lite ”bitiga” i konsistensen! Jag orkar inte hålla på och skålla och skala mandeln utan kör i den hel i mixern med lite socker tills det blir till en smet! Man kan få köra några minuter för att det ska binda ihop ordentligt.

Semlor – recept på en bra lördag!

Kolla in mina minisemlor med blåbärsfyllning

Bästa receptet på semlor!

En underbar pod – Är semlor ljuvligt goda eller bara roliga?

Varför lukar den klassiska hudsalvan som semlor?

Pannkakor och plättar är en lysande bas till en tårta. Idag är ju Bertils födelsedag. Men eftersom vi fortfarande är hemma sjuka försöker vi hitta på lite roliga stillsamma saker att sysselsätta oss med. Som att göra just pannkakstårta!

Bertil gjorde smeten (med lite assistans) och jag stekte och sedan la vi ihop travar med grädde, sylt och bär. Fler än ett ljus gick inte ner i tårtan även om födelsedagsbarnet är fyra

Sedan spårade önskemålen ur litegrann så då blev det tomtebloss och Sjörövarfabbe på högsta volym och Folke gjorde sin pannkakspremiär och Melker snodde i ett obevakat ögonblick åt sig en halv trave. Nu ska jag bara ta itu med disken för sånt befattar sig inte fyraåringen med tyvärr.

Ljuvliga amerikanska pannkakor med blåbär

Idag känns sjukan lite bättre för oss alla. Liksom humöret då vi inte gör annat än att vila oss (och vika sanslösa mängder tvätt). Jag muntrar upp mig med småkakor och enorma mängder kaffe. Drack aldrig kaffe innan jag fick Folke typ. Men som tvåbarnsmorsa känns kaffe som den perfekta drogen. Massa grädde ska det vara i också!

Den här sexmånadersspädisen – vilket solsken han är! Så glad och trygg och lättroad.

Och hans storebror är duktig på att aktivera honom. Här gör han sitt bästa för att lära honom yoga. Som han i sin tur har lärt sig av pappa yogaläraren. Om jag gör någon yoga? Nä, kan faktiskt inte tänka mig något tråkigare. Även om jag som är smidig som ett kylskåp förmodligen är den som behöver det mest av alla.

Jag hade deadline på ett jobb idag så jag hade planerat att plåta med Folke närvarande då Jakob jobbar. Lite besvärligt men det går om jag förbereder mig noga.  Jag kände mig dock väldigt sjuk när jag vaknade och sedan visade det sig att även Bertil var hängig så plötsligt var det en lite mer komplicerad ekvation att få ihop. Sjuk, med sjuka barn och samma fotojobb att fixa ändå.  Eftersom vabb inte är ett begrepp som existerar som egenföretagare. Ej heller sjukskrivning.

Eller som förra veckan när jag hade en särskilt stressig dag och flera viktiga samtal att ringa gick Melker bara gick runt och spydde överallt eftersom han ätit något olämpligt. Det enda jag gjorde vara att torka hundkräk samtidigt som jag hade telefonkonferens och försökte verka fokuserad. Eller som innan jul då jag hade ett skypemöte inför ett tevejobb jag kanske ska göra och Folke började skrika och gråta. Då fick jag langa fram bröstet under mötet. Och det gick väl fint ända tills Folke kräktes rakt ner i min urringning. Jahapp. Så mycket för den seriositeten.

Visst är det härligt med friheten företagandet ger. Och visst är det skönt att kunna jobba hemifrån. Men det här är också en del av verkligheten. Det kan vara bra att komma ihåg ibland.

Förresten! Har en ny P4 Spaning redo att lyssna på. Och lyssnar gör man här. Det handlar om 80-talet!

Å vad vi har kalasat idag! Kalasat tills vi blivit alldeles snurriga (och ärligt lite illamående av alla sötsaker!)

Eftersom Bertil och Jakob fyller dagarna efter varandra firar vi dem samtidigt. Perfekt för Jakob att hamna lite i skymundan, han som hatar ståhej kring sin egen person.

Igår dekorerade jag och Bertil hela köket med girlander, serpentiner och ballonger. Mycket skare va!

Alla fina paktet

En färgsprakande kalasbukett

Fikabuffén till efterrätt med bland annat gräddtårta, chokladbollar, kanelknutar och hallonkakor.

Bertil öppnade presenter

Och fick sånt han hade önskat sig

Tycker att det är fint att servera kakor i skåla istället för på fat. I skålar känns de lite mer som smågodis! Hela dukningen gick i pasteller av olika sort! Duken är en gardinkappa jag funnit på loppis. Skulle verkligen velat ha den som klänningstyg!

Folk var finklädd i en sjuttio år gammal skjorta och jag i förra säsongens Maria Westerlind

Sprutande eld vill man ju ha på kalas!

Gräddtårta med hallonsylt, marsansås, mosad banan och grädde som fyllning. Som mamma brukade göra den.

Nu ligger jag helt sockerbakis i sängen och försöker hålla mig vaken någon timme till. Lillgrabben somnade med sina presenter bredvid sig i sängen. Precis som det ska vara när man fyller fyra!

Sedan den här dagen har Bertil blivit äldre och hunnit fira 6-årskalas som du kan kika in i länken.

Den första födelsedagen är förstås speciell som när Folke firade sitt 1-års kalas och vi hade sommarblommor på bordet.

Vet att många fyller år just på våren och därför vill jag tipsa om bra kalastårtor och behöver du mer inspiration så kolla in boken Kalas som jag och Annakarin Nyberg gjort.

Näste vecka fyller Bertil år. Fyra år ska min storkille bli och den här helgen ska vi ha kalas. Jag har funderat lite över upplägget – om vi ska ha ett barnkalas kanske – men i år blir det faktiskt bara familjen och Bertils bästis Ada tänkte jag. Vi har ju så himla stor familj här i Umeåtrakten som gärna vill vara med och fira så vi blir jättemånga ändå! Men nästa år sätter vi bestämt igång med barnkalas.

Jag tycker verkligen att Bertils födelsedag har gjort hela februari roligare och soligare. Och så är jag barnsligt glad över att Folke är född i juli så att jag får ordna både sommar och vinterkalas. Idag är Bertil ledig från förskolan och hemma med mig och Folke så idag ska vi baka och fixa för kalaset tänkte jag!

(Bilderna är hämtade från Bertils tvåårsfirande. Tomteblosstårta – vad kan vara bättre än det lixom)

Jag har visat bilder från Folkes rum förut men någon undrade hur vi egentligen få plats med allt på detta utrymme och exakt hur trångt det verkligen är. Ja så här trångt ungefär. När jag står i ena ändan av rummet ser jag det här framför mig.

När jag ställer mig framför spjälsängen och fotar åt andra hållet ser jag det här.  Litet värre med andra ord men så mycket mer plats behöver man inte när man är liten. Faktiskt.

Och hans lilla rum ligger precis innanför vårt sovrum. Det känns tryggt tycker jag. Nära nog för att höra men inte för att störa. Nu sover Folke sina lurar där och sedan en månad tillbaka sover i sin egen säng. Efter några rejält struliga veckor strax innan jul har vi fått ordning på sömnen så nu sover han mellan 19-07 ungefär. Samma tider som storebror. Vissa nätter sover han rakt igenom och andra vaknar han till en gång så att vi får trösta och stoppa om honom. Nappen som jag tyckte var toppenbra första månaderna har vi plockat bort nu eftersom att den störde nattsömnen när den flög ut.

Det som är kvar att göra i det här rummet (och alla andra på övervåningen) är att slipa golven och ta bort den gamla fernissan och istället få fram skurgolv. Kanske blir det marsprojektet här hemma. Vi får se vad vi orkar med.

Här har jag suttit och jobbat idag, med Folke som sällskap. Han blir röjigare för varje dag som går så snart är dessa arbetsstunder ett minne blott och istället tar jaga-bebis-fasen vid. Den har väl sin tjusning också men phu vad lättsam en sexmånaders är i jämförelse.

Jag tycker verkligen att det är jobbet som är semestern och att passa barn som är jobbet. Ett väldigt roligt jobb förstås – men verkligen ett jobb. Mammaledig – vilket skämt! Men exakt vilket stort jobb det är fattar bara den som själv varit barnledig vidden av. Därför är det så himla bra att båda föräldrarna provar att vara det. Att ha huvudansvaret för en minimänniska dagarna i ända. För att förstå varför den barnlediga föräldern inte hunnit ta disken, städat kylskåpet eller helt enkelt ”hållit det lite snyggt hemma” medan den arbetande föräldern varit på jobbet och haft åtta timmars semester…

Förresten! Helt apropå ingenting: Jag har en rykande färsk spaning för P4 här också. Den handlar om hundtrender. Lyssnar gör ni här