Vackra gamla fönster med vacker utsikt var en av de saker som gjorde att vi föll för det här huset. Ja det är nästan det viktigaste i vårt hem! Att titta ut och se något fint genom rutan.
Att kunna se den närmsta timmens väder för att himlen är så stor.
Att känna vidderna och de omslutande bergen.
Att laga mat vid öppet fönster och hålla koll på ungarna som rasar runt där ute.
Sova med öppet fönster mot fågelsång och rävskrik i natten.
Att sitta med tekoppen en majnatt och se sjöns blänk vid bergen
Och se ut över odlingarna och den vackra gamla gården som ligger granne med oss.
På våren när vi tar ut innerfönsterna och ljudgränsen mellan inne och ute suddas ut. Så att humlesurr, fågelsång och grusgångsknaster når in i varje rum.
Det är en klyscha men sann såklart. Att fönstret är det största konstverket i hemmet. Tyvärr kan man ju inte så ofta styra över motivet utan får vara tacksam för det som finns. Mitt eget flickrum låg på baksidan av mitt barndomshem och jag brukade ligga på sängen och titta ut på trädtopparna i skogspartiet bakom gården. Hur de vajade i vinden och kronorna ruskades. Då kunde jag föreställa mig att huset låg i en skog och inte mitt i ett villaområde.
Att befinna sig i naturen är lugnande och återhämtande – det vet vi. Men bara att vara inomhus och titta ut på naturen kan också ge en liknande effekt. När jag inte är ute i naturen har jag hela tiden kontakt med den ändå och jag märker att det gör gott för mig.
Karolinska Institutet lyfter i en artikel de tre forskarna Cecilia Stenfors, Maria Albin och Mare Löhmus Sundström som undersöker nyttan av naturen för det mänskliga psyket. Här är några av de intressanta saker som de säger.
”Forskning visar att vi upplever att vi mår bättre och blir lyckligare av att bo nära vatten /…/ Vi vet även att rymd kan ge vila. Ett hav innehåller få tydliga mål utan tycks fortsätta i oändlighet och det verkar lugna oss”
”Att leka vid platser med mycket vegetation har visat sig ge barnen bättre koncentrationsförmåga, uppmärksamhet och självdisciplin”
”Forskning visar att grönområdena är viktiga för återhämtning och fysisk aktivitet. Människor som bor i stadsmiljöer med mycket växtlighet är friskare än de som bor i områden med mindre grönska.”
”Forskningen visar att vistelser i naturliga miljöer minskar negativa känslor och stress, och ökar positiva känslor, mental återhämtning och prestation. I våra studier ser vi att man presterar bättre på tester av uppmärksamhet och minne efter naturupplevelser än innan, jämfört med urbana kontrollmiljöer”
”Mest positiv inverkan har verkliga naturmiljöer, men även naturbilder och film kan fungera”
”En möjlig förklaring till naturens inverkan på oss är att den är milt fascinerande och fångar vår uppmärksamhet, men samtidigt låter krävande kognitiva processer vila och återhämtas”
Intressant va? Titta ut, titta ut en minut. Eller uppsök närmaste skog för lite mental återhämtning och vila.
Den 25 januari satte jag upp ett träningsmål med min PT. Planen var att fram till påsk hinna träna 36 pass. Alltså i snitt 3 pass per vecka. Jag visste redan då att jag skulle operera mig och knappast kunna träna alla veckor fram tills påsk. Och vad skulle hända om jag dessutom blev förkyld? Med detta i åtanke la jag alltså in en extra växel för att samla på mig bonuspass medan jag var frisk. Så att det skulle finnas några pass att att täcka upp med under sämre veckor. Och idag – sista dagen på påskhelgen – gick jag i mål och bockade av mitt 36e pass.
Så otroligt stolt över mig själv och att jag lyckats med detta. Att jag verkligen drev igenom det jag föresatt mig och att det dessutom kändes så kul under tiden! 2/3 av dessa pass har varit styrkepass på gym och 1/3 kondition (skidor och motionscykel). Dessutom har jag försökt snitta 70 000 steg i veckan men vissa veckor har det blivit 40 000 och vissa 90 000 steg. Och det har varit okej. På det hela taget har jag tränat mer och bättre dessa tre månader än jag gjort någonsin tidigare i mitt liv. Och jag ser resultat. Jag känner mig gladare, starkare, mer stresstålig och har mindre ångestkänningar. Antalet kilo muskler jag bär runt på har aldrig varit högre!
Och nu när det här målet är klart är det dags för ett nytt. Det är ganska precis nio veckor tills jag går på semester så nu förnyar jag utmaningen. Jag ska fram tills midsommar få till tre pass i veckan – eller totalt 27 pass. Blir det mer är det en bonus men mindre får det inte bli! Och som träningspass räknar jag allting som är över 20 minuter långt och rejält pulshöjande/ansträngande (promenader räknas ej). Nu när skidsäsongen är slut så satsar jag på att springa, cykla och lyfta skrot.
På ett sätt är det här en tacksam träningstid eftersom det är ljust och varmt och inbjudande att vara ute. Samtidigt är maj en intensiv jobbmånad för mig så det brukar ibland vara svårt att hitta tiden för träning. Därför känns det som en rimlig men ändå utmanande mängd.
Får jag till dessa pass kommer jag ha tränat mer under våren än jag tränade under hela förra året. Och det vore väl något, va?
Det är ganska precis fem veckor sedan jag opererade bort sköldkörteln. Första veckan tog jag det extremt lugnt, andra veckan orkade jag mig ut på promenader och tredje veckan var jag tillbaka och tränade igen – om än försiktigt.
Jag var ju chockad första dagarna över hur otroligt dåligt jag mådde. Tack och lov blev det fort bättre efter fem-sex dagar. Det som verkligen var jobbigt var min röst som försvann. Jag kunde inte prata högre än i viskningar och mina barn konstaterade att jag lät som en riktig mes. Kände mig som en riktig mes också. Svårt att göra mig hörd i familjen. Under två veckor pratade jag knappt med någon förutom min familj. Jag som är så van att ringa till mina vänner var och varannan dag och prata med min syster flera gånger om dagen och ha långa jobbsamtal med Erica – jag kände mig konstig. Avskuren. Liksom emotionellt stympad av att gå runt och tänka på massa saker men inte kunna förmedla dem och dela dem med någon. Jag formar mina åsikter, tankar och känslor av att prata med människor och när jag inte orkade prata kändes det som att jag varken hade åsikter, tankar eller känslor.
Som tur var blev det bättre efter tre veckor. Rösten låter ungefär som vanligt, kanske lite klanglös bara. Men jag märker att den känns trött. Som min kropp efter ett träningspass känns rösten när jag pratat mycket. Det stramar inte längre från såret även om känsel saknas runt ärret. Jag tejpar noggrant och är tillbaka och lyfter tungt igen på gymmet. Och igår vågade jag mig äntligen ut i skidspåret igen – jag har varit rädd för att ramla och ta sönder något. Efter fem veckors uppehåll gick det gnisslande segt att ta sig fram på längdskidorna. Men så får det vara. Allting går sin gilla gång.
Den stora förändringen är väl att jag nu äter Levaxin. En tablett varje morgon och jag var beredd på att insättningen kunde krångla. Nu har jag ännu inte kontrollerat mina värden men hittills känner jag mig precis som vanligt. Inga biverkningar eller konstiga symptom. Det är jag tacksam över och hoppas att nivån jag ligger på nu ska funka för mig framöver.
I många år har jag brottats med ohälsa. Med min stress, min värkande kropp, med utmattningen. När man mår dåligt handlar det bara om att försöka få bukt med det dåliga. Nu har jag dock mått bra ett längre tag så nu gör jag något som jag aldrig gjort förut – nu jobbar jag nämligen med min hälsa. Och det är så mycket mer lustfyllt och härligt!
Det sorgliga är bara att innan jag fick problem med ohälsa jobbade jag nästan inte med hälsan alls. Jag tog den för given. Innan tre graviditeter, besvärliga fogar, utmattning, depression, struma och sömnsvårigheter – ja då tänkte jag inte så mycket på vad jag gjorde. Jag körde på och hoppades på det bästa. Om du inte avsätter tid för att vara frisk måste du förr eller senare avsätta tid för att vara sjuk var ett sånt där citat som provocerade. För jag misstänkte att det kunde appliceras på mig. Vilket det gjorde också, big time, när jag 2015 blev utmattad.
2020 hade jag fått nog av allt dåligt mående. Jag utnämnde det året till mitt hälsoår. Då jag skulle ägna kraft och energi åt att hitta vad som var hälsa för mig. Hur jag vill leva, vilka rutiner som får mig att må bra och vad jag behöver fokusera mindre på. Det var två år sedan och jag håller fortfarande på – eftersom jag tror att detta är ett livslångt utforskande.
Jag har samtidigt förstått att det här med hälsa är så mycket mer komplext än vad jag tidigare trott. Träning och bra mat i all ära – men livet har fler viktiga beståndsdelar. Sömn, återhämtning, avslappning. Att fylla på energi. Att ta sig tid för sina relationer. Att träffa en vän för en fika kan också vara en viktig del i en bra hälsa.
Jag behöver ständigt påminna mig om de klassiska hälsoråden kring sömn/mat/vila samtidigt som jag också gillar att testa nya saker för att se vart det leder mig. Jag har insett att det inte finns en ultimat lösning, utan jag kan göra flera val som är bra för hälsan och att de sakerna kompletterar varandra. Och framförallt har jag känt att det finns en enorm kraft i att hitta de verktyg som funkar i ens eget liv. Att uppleva att man förändrar det som går.
Jag är därför så glad att under hela det här året samarbeta med Life, nordens ledande hälsokedja. 300 butiker runt om i Sverige, Norge och Finland säljer allt från eteriska oljor till vetekuddar, miljövänliga städprodukter, växtbaserade kosttillskott, ergonomiska skor och hälsosamma livsmedel! I Lifes butiker finns hälsorådgivare att bolla med kring just dina utmaningar – och mycket inspiration till att hitta hälsan i sitt eget liv.
Tillsammans med dem tänker jag under året som kommer lyfta olika handfasta saker jag gör för att må bättre. Den här gången vill jag berätta om några saker som hjälper mig hitta energi efter den långa vintern.
Proteinpulver
Va? Är inte proteinpulver enbart för kroppsbyggare?! Måste man verkligen äta proteinpulver? Nej och nej. Proteinpulver kan man ha användning för i sin vardag även om man inte tränar hårt. Och självklart behöver man inte äta proteinpulver. Men jag gör det för att det är ett så smidigt sätt att försäkra mig om att jag är mätt och nöjd!
Jag har till exempel dålig aptit på förmiddagarna. Att då dricka något fräscht men mättande är ett bra sätt för mig att få energi. Proteinpulver ger ökad mättnad till mina smoothie, en skopa pulver boostar gröten – ja det går till och med att blanda ner pulvret i pannkakssmeten. I en smoothie kan man kombinera den med bär och frukter och bara tillsätta isbitar och lite vatten. Då står du dig länge. Eller så blandar du pulvret med havremjölk eller vanlig mjölk och kakao och gör en milkshake. Användningsområdena är många och jag gillar sorten Sport Nutrition Whey med vaniljsmak mest. Den fick jag tips om genom en av Lifes hälsorådgivare.
Till mina smoothies tar jag 1 dl proteinpulver, 2 dl kvarg, 1 dl vatten och 2 dl frusna blåbär (lite av bären jag plockade i somras) och så häller jag ner allting i blendern, mixar och dricker. Resultatet är en fluffig, mättande och läskande smoothie. Brukar bjuda barnen också – de älskar den.
Energibars
Jag beklagade mig inför dietisten jag träffar ibland, om att jag ofta är så slutkörd efter träningen att jag har svårt att komma igen och orka med resten av dagen. När jag berättade hur jag äter blev det uppenbart varför. Jag mår nästan alltid illa efter ett träningspass och ibland kan det dröja flera timmar innan aptiten återvänder och jag vill äta. Detta långa uppehåll gör att jag senare på dagen blir jättetrött, hungrig och känner mig slutkörd. Risken är också stor att jag då trycker i mig vad som helst som råkar finnas tillgängligt.
Men de senaste månaderna har jag verkligen sett till att äta DIREKT efter träning. Jag fokuserar på snabba kolhydrater och proteiner det har gjort stor skillnad för min energi under resten av dagen. En bar tar udden av mitt illamående och gör att jag snabbare kan äta en vanlig måltid. Därmed blir jag inte så slut efter träningen – utan känner istället ökad energi. Jag gillar att ha Moonvalleys ekologiska bars i träningsväskan – men Life säljer en uppsjö olika varumärken och sorter som du kan botanisera mellan.
D-Vitamin
I vintras började jag också äta d-vitamintillskott. D-vitamin kan vi inte skapa själva utan det bildas när vi vistas i solen eller får i oss mat som innehåller det. D-vitamin behövs för är att reglera kalkbalansen i skelett och tänder och med dess hjälp kan vi bevara starka ben.
Något som många inte känner till är att solljuset i Sverige är så svagt att vår hud endast bildar D-vitamin från solen under några månader på sommaren. I Sverige har vi oftast som lägst nivåer av D-vitamin i blodet i början av våren – alltså ungefär exakt nu!
Under de mörka månaderna tar jag därför D-vitamintillskott. Jag är ju inte någon storkonsument av fisk eller mejeriprodukter berikade med D-vitamin, så jag tror att det här tillskottet är bra för mig. Jag tänker äta det fram till maj ungefär när solen återigen lyser stark. Barn upp till 2 år och vuxna över 75 ska också äta tillskott av D-vitamin enligt Livsmedelsverket. Samt personer som täcker hela sin kropp – även sommartid – och som inte äter mejeriprodukter berikade med D-vitamin eller fisk i någon hög utsträckning. Har man mörkare hud har man dessutom svårare att bilda D-vitamin av vårt försiktiga solsken. Även det värt att beakta. Äter du D-vitamin?
Järn
Aldrig är jag så trött och håglös som när järnet är lågt. Jag vill verkligen påminna alla kvinnor där ute om att ge akt på järnet! Jag har själv lätt att få brist och brukar försöka kolla mina järnvärden då och då. I perioder behöver jag nämligen äta tillskott. Om du också känner dig så där trött och håglös kan det vara värt att gå till hälsocentralen och kolla upp ditt järn. Det är också bra att tänka på om du har en tonårsdotter som plötsligt ser genomskinlig och trött ut. Järnbrist kan man få av riklig mens och andra blödningar. Graviditet, bloddonation eller tex vid vegansk kost.
Magnesium
Den här sista punkten är lite av ett wild card. Men när jag var gravid med Ulf hade jag restless legs. Det kröp och kliade i benen och gick inte att komma till ro på kvällarna. Jag fick ofta gå ut och skrubba vaderna med snö för att det skulle lugna sig, men jag åt också magnesium på inrådan av barnmorskan. Jag kan ännu idag känna av problem med kryp i benen – och dessutom var ni många som sa att magnesium hjälper er att sova bättre, när jag skrev om mina sömnproblem. Så nu tänkte jag testa att äta det igen för att se om det kan hjälpa mig på traven. Återkommer när jag provat ett tag. Någon annan som käkar magnesium?
Om du har önskemål på teman eller andra funderingar om hälsa som du vill att jag ska skriva mer om – lämna gärna en kommentar!
Vilken mat ropar högst på dig? Finns det livsmedel som liksom vrålar från kyl och frys och som du omöjligt kan ignorera om du har hemma? För vissa är det glass, för andra chips, för någon annan är det småkakor. Konstigt nog verkar bulgur, röda linser och morötter aldrig ropa särskilt högt på någon.
Jag försöker att inte ha något hemma som ropar på mig för jag tycker att det är så jobbigt att försöka ignorera ropen. Smågodis hojtar i en megafon, chips skriker så det dånar och choklad skapar rundgång i högtalarsystemet. Däremot hör jag inte ett knyst från glassen, de salta nötterna, eller påsarna med micropopcorn. De är stumma. Skönt att i alla fall några av sakerna som ropar högt på människor inte ropar på mig.
För vissa dämpas skriken så fort de stänger igen lådan och gömmer undan gaphalsen längst bak i skafferiet. Min syster kan till exempel ha choklad och godis hemma – och bara ta en smakbit! Sedan stoppar hon undan det i någon låda och glömmer bort att det existerar. Ett halvår senare öppnar hon lådan och hittar en halväten dammig daim. Jag tror aldrig det har hänt mig.
När jag var gravid med Ulf hade jag nedsatt aptit. I början var jag illamående – men sedan hade jag liksom hade en 30% minskad matlust. Jag satt på Mellokväll med matlaget och en buffé av chips och godis framför mig – sånt som vanligtvis får mig att gå loss. Men istället betedde jag mig ungefär som min syster gör vid ett sånt tillfälle. Jag tog bara någon näve och sedan kände jag mig nöjd. Alltså PÅ RIKTIGT nöjd. Inte som att jag egentligen hade velat äta mer men lyckades behärska mig. Jag behövde inte behärska mig.
Det fick mig att förstå hur svårt det är för oss som hör ropen extra högt och hur lätt det är att vara måttlig när driften inte är så stark. Jag tänker att det är viktigt att förstå att för många människor är det inte ”duktighet” eller självbehärskning som gör att de avstår sånt som vi andra frossar i. Det goda ropar bara inte lika högt på dem. Jag som ogillar både tanken på och smaken av alkohol är stendöv fast det står en öppen vinflaska på köksbänken. Det är inte ett dugg duktigt av mig att avstå den.
Det vore skönt att inte ha det där extra suget i en värld där det finns oändligt med frestelser. Men samtidigt har ju just den här driften varit en viktig del i vår överlevnad. När vi var jägare och samlare och maten inte var lika lättillgänglig var det ju av största vikt att folk tryckte i sig all honung, alla söta bär och frukter som de bara kunde komma över.
Jag tänker att det är bra att vara medveten om vilken mat som ropar på en. Det tar bort känslan av att ha dålig karaktär och misslyckas med sina föresatser. Skuld och skam har aldrig hjälpt någon. Med en vänlig, ärlig och förstående blick på sig själv är det lättare att fatta kloka beslut.
Nu ska jag tips om en sak jag börjat med – nämligen Livsstilsverktyget. Det var som vanligt Jakob som gjorde mig uppmärksam på att det fanns och som vanligt när det är Jakob som rekommenderar något till mig tar det evigheter innan jag tar det till mig. Det var faktiskt först när en bloggläsare uppmuntrade mig att testa som jag fick tummen ur! Livsstilsverktyget är en del av en studie från Göteborgs Universitet med syfte att förbättra människors hälsa.
Forskare vid Göteborgs universitet har nämligen upptäckt att något så enkelt som en kvart med ett Livsstilsverktyget varannan vecka kan förbättra hälsan och kan ge ett nytt sätt att:
må bättre
hantera livets upp- och nergångar
förebygga eller hantera livsstilssjukdomar
Så här står det på hemsidan ”Vi expanderar nu studien om verktyget och välkomnar dig att delta i en av Sveriges största satsningar för folkhälsan. Du får tillgång till verktyget under tre år och vi analyserar hur verktyget förbättrar din hälsa, ditt välmående och förebygger sjukdom. Studien är kostnadsfri. Du får också del av exklusiva webbinarier, senast om forskningen om träning och hälsa, samt inspirerande samtal med kända profiler inom hälsa”
Ja det låter ju spännande! Och eftersom jag är på den här hälsoresan sedan två år tillbaka anmälde jag mig och laddade hem appen som alltså är det som verktyget består av.
Appen är uppbyggd med övningar man kan välja fritt mellan och efter varje övning får man en fråga utifrån det man läst och som man själv kan fundera vidare kring. I takt med att du gör olika teman låses nya teman upp.
”Verktyget handlar om stress och ensamhet. Om relationer och åldrande. Om mat och motion. Och om att se din hälsa i ett större sammanhang. En flerårig studie vid svenska universitet har hittills visat bättre blodtryck, vikt och blodsocker, högre muskelmassa samt ökat välmående hos de som använt verktyget”
Så här kan en inledning till en övning om vardagsmotion se ut. Sedan följer en massa förslag man kan kryssa för att man är villig att prova. Sedan får man resonera vidare kring sina tankar i dagboksdelen av appen.
Varannan – var tredje dag lite beroende på var jag känner för så öppnar jag appen och väljer ett ämne som talar till mig. Jag tycker att det är en sån fin stund. En liten tid jag tar för mig själv att liksom checka av. Häromdagen efter ett bråk läste jag på om hälsosamma konflikter och hur man kan hantera konflikter bättre. Innan jag opererade struman så läste jag på om hälsa genom accepterande. Jag har också läst på om mikrovanor och funderat på vilka stunder i vardagen det är bra för mig att stanna upp och reflektera lite mer. Det fick mig att fatta flera nya beslut. Tonen i alla övningar är vänlig men inte pjoskande. Man blir tagen på allvar och slipper flåshurtiga utrop och uppmaningar.
Nu har jag inte hållit på så länge så egentligen är det väl för tidigt att uttala sig om hur det går. Men jag kommer definitivt fortsätta eftersom det gör mig lugn i att jag har en regelbunden avstämning med mig själv och inte bara rusar iväg i tanken. Och att kombinera just det existensiella med hälsofrågorna tycker jag gör att man får en helt annan förståelse och motivation.
Ladda hem Livsstilsverktyget om du är nyfiken att prova. Finns där appar finns. Och det här är alltså ett helt osponsrat tips bara för att jag tror att många skulle kunna ha glädje av det!
Alla som börjar träna drömmer om att kunna fortsätta och alla som börjar banta drömmer om att kunna avsluta. Kanske är den inställningen nyckeln till varför det är så jobbigt att ändra sina kostvanor? Att man ser det som en plåga? Att vägen till bättre matvanor är kantad med försakelser man inser att man inte kommer orka hålla på med i det långa loppet. Att man bara längtar efter ett stoppdatum. Att bli färdig och sedan aldrig mer behöva tänka på det.
Det är en jobbig insikt att förstå att man inte kan sluta tänka på vad man äter i en värld där kalorierna är så lätta, goda och förföriskt enkla att få i sig. I alla fall inte om man har minsta anlag för att lägga på sig och vill undvika den saken. Precis lika tröstlöst kan det kännas att hela tiden tänka på att minska sitt klimatavtryck i ett samhälle som varje dag lockar en att göra större skada.
Jag blir förvånad över folk som är foodies och smala men som aldrig någonsin pratar om att de begränsar sig. Som bara lägger ut bilder på allt de äter och massa goda recept – men aldrig resonerar om annat de avstår för att kunna äta detta. Det är få som har sån tur med sin biologi att de inte behöver tänka på vad det äter utan bara går på vad som är gott. För mig är det ungefär som när pinnsmala supermodeller hävdar att de ääälskar snabbmat och har urdåliga matvanor. Eller när folk i offentligheten går ner i vikt men inte med ett ord berör vad de har gjort för att komma dit utan får det att verka som att det är en slump. Som att de själva står över sånt som andra brottas med. Då tycker jag att det är ärligare att berätta. Harpers Bazaar har ett ganska vidrigt men upplysande youtube-format där kändisar får berätta vad de äter på en vanlig dag. När jag hör Kelly Ripa eller Gwynet Paltrow förklara sina matvanor blir det väldigt tydligt varför de ser ut som de gör. Deras matvanor bestående av vit fisk, gröna shakes och några valnötter skulle jag inte stå ut med en enda dag.
Jag får alltid ifrågasättanden när jag skriver om mat ur andra perspektiv än rena recepttips. Som att det vore ätstört att begränsa sitt kaloriintag eller fundera på hur man skapar ökad mättnadskänsla i en måltid? Trots att det är ett beteende de flesta vuxna ägnar sig åt för att få livet att funka. Det är till exempel därför jag väljer havregrynsgröt framför kladdkaka – vilket jag egentligen skulle föredra till frukost. Mat ur alla andra perspektiv än njutning är känsligt och laddat. Men jag har alltid försökt vara transparent i vad jag går igenom. Det ultimata hyckleriet vore att låtsas som att jag stod över sånt som andra kämpar med.
Jag älskar mat. Att laga mat, att äta mat, att planera mat, att bjuda på mat och att bli bättre på mat. Jag försöker förhålla mig till mina förändrade matvanor med det intresse jag har. Nyfiket, glatt, öppet. När jag gick med i Viktväktarna fick jag till exempel lära mig många nya goda matlagningstekniker eftersom jag minskade på självklara smakbärare som grädde, creme fraische och majonäs. Det kändes kreativt och roligt att lära sig nytt. Hur mycket smak man till exempel kan få genom att fräsa lite tomatpuré, rökt paprikapulver, curry, gurkmeja, cayennepeppar i en klick smör och använda det som bas för en gryta. Sedan bara reda av den med lite mjöl och vatten. Man behöver inte alls någon gräddig mejeriprodukt för att göra det smakrikt, krämigt och mustigt. Och det är spännande att uppleva vad som händer med smakerna om man steker riktigt mycket lök och låter den gå länge, länge i grytan utan att ta minsta färg. I takt med mina förändrade matvanor har jag fått ett större intresse för andra kulturers kök och matlagninstekniker. Jag tycker att matvärlden öppnat sig!
Den som verkligen kommit igång med att träna upptäcker att det har sin tjusning och hoppas kunna fortsätta. Tänk om man kunde försöka hitta det förhållningssättet även till maten?
Jag kommer fortsätta skriva om mat ur olika perspektiv. Och en tumregel jag har i min hälsoresa är att ingen ny vana jag inför ska vara så svår och udda att jag inte kan tänka mig att fortsätta med den för resten av livet. Då är den orimlig och överdriven. Och dessutom påminner jag mig om att en skål med lösgodis i vissa lägen faktiskt kan vara det sundaste man kan äta. Allting handlar om att hitta en balans för kropp och knopp som på det stora hela skapar ett härligare liv!
Jag minns en tydlig milstolpe i mitt tillfrisknande från utmattningen. Det var en sommar kanske tre år efter att jag blivit sjuk när jag var ute och gick på ängen nedanför huset och plötsligt kände ett sug – ja ett starkt behov av att få veta vad blommorna hette. De där vanliga ängsblommorna jag aldrig brytt mig om att lära mig namnet på. Varför kunde jag dem inte?
Jag var så rädd om den där spirande, ovana lusten efter kunskap att jag först inte vågade agera på den. Gick i flera dagar och avvaktade för att se om den skulle försvinna eller dröja sig kvar. Tillslut letade jag i alla fall fram en flora och började bläddra i den och försökte lägga åtta vanliga sorter på minnet.
Under de sämsta åren av utmattningen ville jag bara slippa få information, slippa lära mig nytt och slippa veta detaljerna. Jag drömde om samma distans till omvärlden som när jag tog av mig glasögonen. Skarpare konturer än så hade jag ingen användning för. En ganska drastisk förändring för någon som i friskt tillstånd varit intresserad av allt och bara velat veta mer. Som gärna bläddrat i VVS-arnas branschtidning eller lusläst en artikel om svårigheterna med att jaga vildsvin, operera navelbråck eller att driva förskola som föräldrakooperativ. Vart försvann den personen?
Sedan utmattningen har jag övat upp en respekt för den där pirrande känslan av vetgirighet. Att stanna upp, lyssna och invänta att det verkligen pockat på. Livrädd för att agera på allt som väcker intresse och därmed riskera att återigen släcka lusten helt. Jag behandlar pirret som en skygg fågel som kanske vågar komma närmre om jag sitter stilla och väntar med öppna handflator.
Om det hjälpt?
Nattviol, teveronika, häckvicker, baldersbrå, hampdån, getpors, strandranunkel och våtarv.
Jag är gäst i den här veckans avsnitt av Maratonpodden med Petra Månström! Så otroligt roligt att få vara inbjuden och prata om några av de saker jag sällan annars får prata om i intervjuer – nämligen träning och min syn på hälsa. Jag har så många tankar på detta område och det var så fint att få bli intervjuad av Petra som gjort sin research och ställde relevanta frågor. Hon gav mig till och med en idé på en bok jag kanske borde skriva men aldrig tänkt tanken på.
Lyssnar gör ni där poddar finns. Eller här nedan
Älskar att gästa poddar förresten! Bjud in mig till fler, vettja!
Jag sitter uppallad med en massa kuddar i soffan hos min syster och läser alla fina hälsningar ni skrivit. Jag blir rörd men aktar mig noga för att börja gråta eftersom allt som snörper ihop halsen gör ont.
Jag hade verkligen bestämt mig för att inte vara sjåpig och att inte oroa mig för den här operationen. Folk utstår så mycket värre saker och med världsläget är det ju närmast en ynnest att få ligga på ett bra sjukhus och få kompetent vård. Men nu efter operationen är min kropp i någon slags chock.
Jag mår skräp. Hela sköldkörteln (och den hade vuxit med åtta centimeter bara det senaste året) är nu borta med ett brett ärr över halsen. Det blev en klurig operation eftersom den hunnit bli så pass stor. Och nu när den skurits bort är det som att ha halsfluss, ryggskott, nackspärr och en molande huvudvärk på en och samma gång. Jag kan inte prata, knappt svälja och kan omöjligt sova på nätterna då känns som att någon håller på att strypa mig med ett rep. Är så trött.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen? Men inte det här. Jag blir så less på mig själv – ibland kan min positiva inställning verkligen ställa till det för mig. Det var samma sak inför min första förlossning. Jag ville bara lyssna på alla positiva förlossningsberättelser och tänkte självklart att jag var en sån som kommer föda lätt och utan smärtlindring. Istället blev den förlossningen världens trauma för mig. Och självklart har jag inför denna operation bara lyssnat på de som sagt att det kommer gå jättebra och vara SÅ lätt och att de själva typ skuttat upp ur sängen dagen därpå. Jag sa till och med till läkaren att han knappast behöver sjukskriva mig eftersom jag ju bara har ett kontorsjobb och kan börja jobba direkt efteråt. Hahahahaha (behöver jag nämna att han inte lyssnade utan sjukskrev mig i två veckor ändå?).
Nu när jag mår skräp känns det bra att läsa berättelser om hur jobbig operationen kan vara och att det jag upplever är precis vad man kan förvänta sig. Trösterikt för denna obotliga dum-glada optimist. Och oavsett allt är jag ändå SÅ glad för att operationen äntligen blivit av. Har aldrig varit med om trevligare, rarare sköterskor eller mer omtänksamma mjuka händer. Har känt mig trygg varje steg, även på britsen inför operation när jag märkte att jag plötsligt fick mens. Jaha såklart ska jag nu också börja störtblöda i mina sladdriga landstingstrosor. Då är man inte kaxig om bemötandet inte är varm och snällt.
Jag har bokat om hemresan och stannar kvar lite längre för att vila. Hemma väntar tre otåliga pojkar varav den minsta och klängigaste är förkyld med en hosta som jag inte har ett dugg lust att bli smittad av.
Idag ska jag operera mig. Äntligen ska sköldkörteln bort! Tre år efter att den plötsligt började växa och orsaka alltifrån hosta till kvävningskänslor av alla kläder med hög hals. Ser fram emot att slippa tänka på den och även om jag får ett fult ärr slipper jag i alla fall folks frågor. Känner mig nervös och ja ärligt talat lite rädd eftersom jag aldrig gjort något liknande förut. Men det ska nog gå bra. Blir kanske tyst här några dagar så ni vet.
Att förändra sitt liv – vare sig det handlar om att komma igång med träning eller att äta bättre – har aldrig någonsin funkat för mig genom att jag sparkat på mig själv. Visst har jag perioder när jag tänker negativa tankar om mig själv men det är världen sämsta drivkraft för mig. Har aldrig lyckats förändra något med självförakt som metod. Hur ska jag kunna lägga den enorma energi som krävs att förändra livet för en person jag inte ens tycker om? Varför ska jag bry mig om hur sömnen funkar, vad jag stoppar i munnen och hur jag rör på min kropp om jag inte ens gillar mig själv?
Jag tror att det är väldigt vanligt att människor söker motivation till träning och kostförändringar i negativa känslor. Att känna sig ful, sunkig, ohälsosam, lat och karaktärslös. Jag tror att det är en farlig men i längden också oduglig drivkraft för de flesta. Få personer lyckas göra hållbara förändringar i sitt liv med den ingången. Man kanske testar men orkar inte hålla i och därefter konstaterar man att ”folk som försöker gå ner i vikt eller träna bara gör det på grund av självhat. Och dessutom misslyckas de alltid”. Och med den erfarenheten i bagaget så förstår jag att man tänker så.
Men det som funkar för mig har varit självmedkänsla – något jag övat på aktivt i flera år. Jag brukar kalla det för att mamma mig själv. Jag pratar och ser på mig själv som jag pratar med mina barn. Men överseende, kärlek, empati och medkänsla. Istället för att bli arg för att jag är trött kan jag resonera med mig själv: Jag märker att du är trött – det är inte konstigt med tanke på hur du fått slita senaste tiden. Och när jag tränar så peppar jag mig själv som jag peppar mina barn när de sportar heja vad bra du är! Det här klarar du. Jag kan till och med stryka mig själv över kinden eller armen som en mjuk och varm uppmuntran till mig själv när det känns tufft. Lilla mamman, oj vad du kämpar.
I tanken på mig själv som någon förtjänt av att få må bra och tas omhand, så har jag alltid hittat den bästa drivkraften. Det är nämligen svårt att må bra när någon är dum mot en hela tiden. Självmedkänslan kommer med åren allt mer naturligt för mig – men notera att det är INTE är samma sak som att stå i spegeln och säga att man älskar sig själv. Man behöver inte älska sig själv för att visa sig själv medkänsla. Lika lite som man måste älska andra människor som man visar medkänsla. Men det fina är att man faktiskt kan börja tycka om sig själv mer genom att vara snäll med sig själv.
I Kropp & Själ i P1s avsnitt Kompis med kroppen intervjuas forskaren Fiona Barlow som varit med och gjort en stor studie på Nya Zeeland där människor i olika åldrar under en femårsperiod fått ranka sin kroppsuppfattning. En slutsats hon drar är att den som har stora problem med sin kroppsuppfattning som ung kommer fortsätta ha det även som vuxen om den inte söker hjälp. Och på frågan om ett missnöje med den egna kroppen kan funka som en bra drivkraft för att lägga om sina vanor och starta ett hälsosammare liv svarar Fiona ett tydligt nej. För de flesta människor har en negativ känsla inför sig själv och sin kropp bara effekten att man fattar fler ohälsosamma beslut för sig själv.
Det är här det blir så svårt att mötas och förstå varandra. När människor som med självförakt eller till och med självhat försökt förändra sitt liv ska försöka kommunicera med personer som använder självmedkänsla och omtanke som drivkraft för samma förändringar. Den som förnekar sig mat när den är hungrig gör något helt annat än den den som vispar ner ett ägg i havregrynsgröten eller förstärker frukosten med chiafrön eller psylliumfröskal för att hålla sig mätt längre efter måltiden. Dessa människor har helt olika ingångar i frågan och får helt olika utfall.
Jag tänker att studien från Nya Zeeland bevisar att man i alla situationer ska försöka vara snäll med sig själv. Särskilt om man har saker i sitt liv man vill förändra. Eftersommänniskor som har en negativ känsla inför sig själv och sin kropp bara fattar fler ohälsosamma beslut. Och om man försöker vara snäll med sig själv så tror jag med tiden att man kommer börja märka vad man behöver i sitt liv. Vare sig det är mer ensamtid, ett lugnare arbetsliv, vegetariskt mat, mer träning eller mer tid med sina vänner.
Här kan du lyssna på Kropp & Själs avsnitt Kompis med kroppen.
Och här kan du läsa om Benjamin Franklin-effekten som innebär att man börjar tycka om sin fiende om man är snäll mot den. Jag föreställer mig nämligen att detta också funkar när fienden är en själv.
Det finns också ett avsnitt av Dumma människor om Franklin-effekten om du vill veta mer om den.
Jag har under de senaste två åren puffat mig själv i en mer hälsosam riktning genom små, små förändringar. Flera av förändringarna har jag helt slutat tänka på – de kommer naturligt för mig och känns inte som någon uppoffring. Som att köpa den magrare creme fraichen och yoghurten när jag gör en sås. Jag känner knappt ingen skillnad men slipper de extra kalorierna.
Här är några saker jag börjat göra den senaste tiden och som puffar mig i rätt riktning.
Jag har ett aktivitetsarmband som räknar steg och som jag har ställt in på att vibrera en gång i timmen ifall jag inte gått 250 steg eller mer. Detta hjälper mig att ta paus i stillasittandet. När larmet går brukar jag traska upp och ner för trappen några varv, göra plankan, knäböj och hänga mig i barnens ribbstol så att ryggen rätar ut sig. Det tar bara några minuter men aktiverar hela kroppen. Jag är bara inne på andra veckan med detta experiment men märker redan skillnad – är mycket mindre stel i slutet av arbetsdagen.
Jag har som mål att träna tre gånger i veckan. Två pass är styrka på gym med min PT och det tredje är ett konditionspass på egen hand. Nu har jag börjat försöka klämma in det egna passet i början av veckan. Har jag gjort bort mina tre pass tidigt i veckan är chansen stor att jag av bara farten också klämmer in ett fjärde eller femte pass på helgen. De veckor jag väntar med mitt sista ”obligatoriska” pass blir det sällan någon mer träning än så.
På kvällen innan jag blir för trött är det skönt att byta om till nattlinne, borsta tänderna och sminka av mig. Dels sätter det ett stopp för okynnesätandet kvällstid men sedan är det SÅ mycket lättare att komma i säng när man börjar bli trött. Annars är jag typen som blir sittande i soffan och gruvar mig.
Dagar när det går försöker jag få in motion på dagtid – som en promenad på lunchen. För om jag gör något på dagen brukar jag får mer energi och hips vips kanske jag har ork kvar på kvällen att göra något mer. Ta en sväng med Essa eller köra en stund på motionscykeln. Om jag bara motionerar/tränar på kvällen så hinner den där extra energin jag får några timmar senare försvinna under natten.
Jag gör iordning ett glas med chiafrön och vatten och låter stå i ca 20 minuter så att det bildar en gelé. Sedan dricker jag det som utfyllnad till frukost eller lunch. Det ger massa extra mättnad och nyttiga näringsämnen. Så här skriver VV om chiafrön ”Gelén bildar en naturlig barriär mellan matsmältande enzymer i tarmen och kolhydraterna i kosten. Detta gör att blodsockret inte påverkas lika snabbt och har en aptitdämpande verkan. Chiafrön kan absorbera väldigt mycket vatten, upp till 12 gånger sin egen vikt, vilket gör att du känner dig mättare längre och inte behöver äta lika mycket eller ofta och är dessutom bra för vätskebalansen”. Riktigt bra ju!
Jag har länge haft på känn att jag är en riktigt snabbätare och det stämmer läskigt bra eftersom jag nu provat klocka mina måltider. Ibland äter jag upp min middag på minde än fyra minuter. Så dumt! Nu försöker jag dra ut ätstunden till femton minuter för det ger mig chansen att hinna upptäcka min egen mättnadskänsla.
Jag träffade ju en dietist i höstas för att få hjälp och tips kring kosten. Något av det bästa hon sa till mig var att bli nyfiken på min kropp och hur den reagerar med olika mat och kostvanor. Det är en sån fin inställning för den handlar inte om att döma mig själv för att jag äter fel, eller avfärda mig själv som karaktärssvag. Om jag börjar vara nyfiken på hur olika mat känns både när jag äter den och efteråt – då kan jag upptäcka många spännande saker. Som att en anledning till att jag tycker att det kan vara jobbigt att äta sallad är för att jag som snabbätare blir frustrerad av att behöva tugga så länge. Ännu en anledning till att äta långsammare!
På rekommendation från dietisten har jag börjat dricka mycket mer vatten. Minst 1,5 liter per dag. Knepet jag lärde mig var att mäta upp vatten i en karaff i kylen på morgonen och sedan dricka från den under dagen. Då blir det så tydligare hur mycket (eller snarare lite) vatten jag vanligtvis dricker.
Jag har alltid haft en väldigt bra sömn. Jag somnar snabbt och lätt, sover sedan tungt, kan somna var som helst och sover för djupt för att störas av snarkningar eller annat oljud. Och jag kan absolut ta en liten dagslur utan att det påverkar nattsömnen nämnvärt. Men nu när jag ska reclaima min nattsömn efter åren med Ulf (ja det är ju nästan fyra år av störd nattsömn) blir jag nervös. Märker att jag inte riktigt vågar somna på kvällen för att jag är så rädd att bli väckt – en så pass otrevlig upplevelse att jag hellre håller mig vaken en stund till utifall att jag måste gå upp och trösta Ulf. Men det gäller ju bara varannan natt, de andra nätterna tar Jakob Ulf och då vet jag ju att jag ska få sova. Ändå går det inte så bra.
Jag känner att jag inte riktigt vågar släppa taget om vakenvärlden. Någonting djupt ursprungligt i mig tycker att det är riskabelt att somna när hela flocken sover. Borde inte någon vakta vid lägerelden? Hålla utkik efter lejon, elefanter och fiender som smyger runt på savannen? Och trots att jag vet sedan tidigare att 8 1/2 timme är så länge som jag mår bra av att sova har jag svårt att sova längre än sju timmar nu. Kan verkligen ens sömnbehov ha ändrats så mycket på dessa år? Jag har ju hört att många mammor får för evigt störd nattsömn efter småbarnsåren. Men så illa kan det väl inte vara? Är jag bara ovan att somna av annat än pur utmattning och behöver ställa in mig på att istället somna lite lagom snabbt? Inte bli stressad när det tar tid?
Att läsa bok istället för att scrolla i telefonen hjälper mig att somna snabbare. Att ha det svalt i sovrummet och försöka att inte träna allt för sent är också bra. Jag har dessutom en rosendoftande facemist som jag sprayar på ansiktet när jag börjar bli som allra tröttast. Jag tänker att den kanske blir som en betingad reflex som med tiden börjar göra mig trött? Men mer då? Vad ska jag göra mer?
Mitt sätt när jag behöver inspiration och pepp är att läsa en bok på temat. Så nu letar jag efter en bok som kan göra för min sömn vad Depphjärna och Hjärnstark gjort för min träningsmotivation. Hojta gärna om du har någon bra bok på lut om sömnen och dess betydelse. Eller något annat knep och knåp för hur en urlakad småbarnsmamma kan hitta tillbaka till rutinerna igen. Jag känner att jag behöver lite hjälp på traven.
Jag frågade mina instagramföljare om deras bästa träningstips. Jag tyckte att det blev ett gäng riktigt peppiga tips så jag skickar vidare dem till er här. Högt och lågt!
En härlig ljudbok (deckare) gör att jag längtar ut på mina promenader. Och en plan för dagens mat gör det så mycket enklare att välja hälsosamt!
Asbra musik i lurar som får igång adrenalin hjälper till
Jag brukar lyssna på poddar med människor som inspirerar mig. Då kommer träningslusten igång på köpet
Efter utmattning för elva år sedan har jag inte kunnat träna långa pass. Så nu kör jag Sofiagympa på SVT 20 min/ dag och det är kalasbra
Jag fuldansar mellan övningarna
Min bästa motivation är att skriva träningsdagbok. Jag gillar att se mina framsteg och att gå tillbaka och träna gamla pass som framkallar fina minnen.
Jag tar på mig träningskläder direkt när jag kommer hem eller går upp på morgonen. Sedan fångar jag tillfället när det kommer. Inte tänka bara göra.
Testa olika typer av träning. Inte förrän jag hittade hem i mountainbiken blev jag en sån som klarade att säga ”idag ska jag träna no matter what”. Tänker att det finns iaf EN sån grej som alla älskar och hittar man den går det lätt sedan. Och att leta efter den genom att testa olika grejer borde ge rätt mycket träning och många garv längs vägen.
Jag har testat att utföra ICA-klassikern under ett år. Kul att visuellt kunna se i appen hur cirkeln med ihopsamlad skidåkning, cykling, simning och löpning sakta fylldes på under varje moment.
Efter nyår har jag börjat springa 15-20 min på lunchen, med bra musik i lurarna. Lägger fram kläder och skor dagen innan så det är förberett. Sträckan/tiden är lagom lång för att jag bara ska göra det. När jag innan försökt springa längre, tog det emot och jag sköt upp det istället. Jag växlar med promenad ibland. Hellre göra lite än inte alls är mitt måtto. Många bäckar små!
Jag gör alltid någon fysisk aktivitet/träning innan dusch med hårtvätt
Jag tänker att den träning som blir av är den bästa träningen även om det bara blir ett 30 min Friskis och Svettis pass i vardagsrummet hemma på lunchen. Älskar deras hemsida med en massa gratis träningspass.
Ibland behöver vi aktiv vila snarare än att träna. Ta en promenad i det tempo som kroppen vill ha och stäng samtidigt av det digitala helt, för att riktigt landa i kroppen och känna in.
Jag brukar leka när jag tränar – typ att det är krig och jag måste orka bära/springa osv. Och så brukar jag också peppa mig själv under passet, ”Bra jobbat, du har klarat så här långt”. Jag tar aldrig tid, jämför aldrig.
Att ha en träningsklocka hjälper mig att se hur mycket jag faktiskt rör mig och är aktiv i min vardag. Det är inte bara när träningskläderna är på som är det viktiga.
Att para ihop en rolig grej med en jobbig aktivitet brukar hjälpa mig. Om man älskar en särskild podd kan man spara de avsnitten och bara lyssna på dem när man joggar/tar det där träningspasset/går på en långpromenad.
Jag bestämmer mig för ett tv-program med många avsnitt och sedan varvar jag cykel och roddmaskin medan jag tittar. Obs streama inte – då blir det för lätt att skjuta upp. Det är ”gammel-tv” som gäller.
Jag brukar säga till mig själv ”Jo men en liten runda kan du springa. Bara 15 minuter eller så.” För när steget över tröskeln ut väl är taget så är alla steg efter det mycket lättare. Och då blir det nästan alltid mer än 15 minuter
Under några år har jag skrivit i en bok mina framsteg och framtidsplaner för min hälsa. Små små steg framåt. Det har så småningom blivit till vanor. Och när det känns tufft brukar jag tänka ”Vad kan jag göra”? Om jag tex inte kommer iväg på träning så kanske jag kan ta en promenad? Efteråt klappar jag mig på axeln och säger ”Vad bra att du promenerade”. Försök se de bra saker du gör för dig själv varje dag. Det hjälper istället för att fokusera på det som inte blev av.
Höstens träningsmål gick åt pipsvängen med evighetsvabb och sjukdom. Men jag hoppas på bättre tider och jag har nu satt upp lite nya mål med min PT.
De första 18 månaderna med PT tränade vi lite drygt 50 pass ihop – alltså betydligt mindre än ett pass i veckan när man slår ut det. Parallellt tränade jag ju en hel del hemma – men inte på något sätt några galna mängder. Och ÄNDÅ uppnådde vi otroliga resultat och förbättringar. Det ger mig hopp inför året som kommer. Om jag bara skulle träna samma mängd i år igen skulle jag fortfarande nå nya fina resultat eftersom jag nu börjar från en annan nivå. Men tänk om jag ökar lite? Om jag istället för att snitta mindre än ett PT-pass i veckan kunde få in åtminstone 1-2 säkra pass i veckan med PT och utöver det mina egna pass som jag nu blivit bättre på att få till och utföra på ett bra sätt. Ja jädrar i min lilla låda då skulle det hända grejer!
Första målet är alltså att hinna med 36 bra träningspass fram till påsklovet. Det är tre pass i veckan. Två ska vara styrkepass och ett ska vara konditionspass på skidor. Och sedan är allting utöver det toppenbra och en ren bonus. Jag gillar att det både är ett veckomål och ett mål för en längre period sammanslagen. För innan påsk kommer jag genomgå en operation som gör att jag inte kan träna på några veckor. Och då kan jag ta höjd för det redan nu, träna lite extra och bidra till att målet i slutändan ändå uppnås!
Det andra träningsmålet är att bli mer lösningsorienterad när träning faller bort. För i höstas tappade jag tillslut geisten. Jag orkade inte tänka ut alternativa lösningar när det hela tiden var vabb, jag var sjuk eller min PT någon gång var tvungen att ställa in. Detta ska jag bli bättre på. Bland annat genom att tänka igenom veckans träning redan på förhand och se till att hitta luckorna när den kan bli av. Den här veckan sattes jag på prov direkt eftersom PT-passen uteblev – men jag har lyckats lösa tre träningspass ändå så jag är riktigt stolt och nöjd!
Eftersom mitt huvudsakliga syfte med att träna är att bygga muskler har jag helt slutat väga mig. Det blir ju så snett då det mest ser ut som att man går upp i vikt. Däremot väger jag mig på gymmet ibland på en Talitavåg där man mäter fettprocent, muskelmassa och vätska i kroppen. Den är BETYDLIGT mer uppmuntrande och relevant än siffrorna på en vanlig våg. Ett mål är att väga mig där gång i månaden för att sedan kunna notera utveckling över tid.
Alla är olika men jag är en person som älskar att mäta, väga och klocka mig själv. Att dokumentera är min grej (hallå jag är ju bloggare!) så ett mål är att varje gång jag tränar sätta ett kryss i min papperskalender och notera vad jag gjort. Detta gör jag egentligen redan och tänker fortsätta med hela året. Ser fram emot att räkna samman antalet pass i december. Som träning räknar jag inte promenader (även om de också skrivs upp) utan bara aktiviteter som innebär minst 20 minuter rejält pulshöjning (skidor, cykel, löpning) eller styrketräning.
Ett långsiktigt träningsmål är också att kunna springträna i vår och sommar. Jag gillar den träningsformen just eftersom jag kan utföra den överallt utan annan utrustning än springskor. Drömmer om att återigen kunna springa en mil ledigt – så där som jag gjorde när jag sprang som mest. Tyvärr känns den drömmen långt borta nu. Men när det börjar närma sig barmark ska jag och min PT Ida gå igenom lite springteknik. Jag sprang ju förra sommaren men då fick jag ont av min dåliga teknik. Hoppas det ska gå bättre nu!
Sista träningsmålet är att korta ner träningsuppehållen. Försöka komma tillbaka snabbare efter sjukdom och semester. Ja, verkligen försöka få till träningen under lov och ledigheter så jag slipper känslan av att hela tiden behöva börja om. Exakt hur jag ska lyckas med det vet jag inte så det får jag klura på.
Sådan är mina träningsmål för året. Har du några?
Ps Bilden föreställer byns lilla gym där jag brukar träna. Där drar det kallt och luktar gammal svett och råkar man gå utan skor får man elaka stickor i fötterna. Men skivstång finns och nu också nya hantlar. Där känner man sig som en riktig stenhård byggare när man tränar. ÄLSKAR det!
Jag bastar på torsdagskvällarna. Jakob gör upp eld och först är det min tur och sedan kommer Albin och Emil och bastar med Jakob. Det är en sån fin torsdagstradition, som en ceremoni för att välkomna helgen. Jag låg på den översta laven och hörde vindarna slita i bastun och kände värmen mot min hud och så började jag fundera. Fundera på allting jag gjort annorlunda för min hälsa de senaste åren. Ja, sedan tiden innan jag blev utmattad. Det finns ju självklara saker som att träna mer eller försöka reglera min arbetstid. Men också sånt jag inte riktigt tänkt på är annorlunda. Jag började för mitt inre spalta upp en lista men sedan kom jag på att det kanske kunde vara ett blogginlägg. Kanske kan något ge inspiration till någon annan.
Gemenskap och socialt liv
Jag lever ett mer socialt liv nu än 2014. Ellervi som familj gör det. Den kanske största förändringen är matlaget. Att vi ses en gång i veckan och äter ihop. Men inte bara middagarna utan de små sakerna har förändrats. Som att någon kommer förbi och lånar ens torktumlare, eller att jag tittar förbi på lunchen och småpratar en stund och hämtar en sak jag glömt. Att vi träffas på hundpromenaden eller utanför affären och surrar lite. Jag är mycket mer social än för åtta år sedan.
Jag är heller inte så ensam i mitt bloggande. Jag har två kollegor jag pratar med nästan varje dag. Erica och Charlotte. Med dem kan jag bolla sånt som känns både roligt och jobbigt och fira framsteg ihop.
Jag känner också en större gemenskap i byn. Vi har kommit in mer. Barnen har blivit större och vi har lärt känna många fler föräldrar, fröknar och grannar. Det finns alltid någon att slänga käft med en stund när man handlar, eller småprata med när man möts på idrottsplan och ska åka skidor. Jag känner tillhörighet på ett helt annat sätt. Jag har blivit mer öppen – att ha tre barn har tvingat mig och det har gjort mig gott.
Jag har blivit en person som initierar socialt umgänge. Vi hade inget stort umgänge när jag växte upp – vi umgicks mest med släkten. Och under de första åren efter att jag flyttade hemifrån saknade jag självförtroende. Att ordna en fest, att bjuda många på middag, att vara värdinna och tro att folk ska uppskatta att bli hembjudna till oss. Det har jag övat mycket på och idag ser jag till att förse mig när jag känner att jag behöver umgänge.
Jag har tätare kontakt med mina vänner. Jag och min bästis Elina kan nästan aldrig ses IRL och under pandemin blev det ännu värre. Men då började vi gå telefonpromenader ihop för första gången under vår tjugoåriga vänskap. Plötsligt får jag både motion och kompisumgånge i ett! Väldigt bra för mitt mående.
Arbete
Jag jobbar som sagt inte ensam så mycket längre utan tar in hjälp. Det innebär förstås också en avlastning i arbetet. Jag har ett bättre nätverk nu. Folk att be om råd av vare sig det gäller skattetekniska frågor, tekniskt haveri, strategisk planering eller annat viktigt. Det har minskat pressen på mig.
Jag har reglerat min arbetstid. Fortfarande mycket mindre än folk som har ”vanliga” jobb inbillar jag mig. Men fullt tillräckligt för att jag ska må bra. Jag har också hittat fler strukturer och fysiska system som hjälper min röriga tankspridda personlighet att hålla lite ordning på alltifrån mail till postfack och dokumenthantering.
Jag kollar inte mailen på helger och kvällar och har hemligt telefonummer så att det inte ringer folk om jobbgrejer när och hur som helst.
Jag har minskat ner på mängden olika saker jag gör. Ett tag var det ett självändamål att ha så många färger på paletten som möjligt. Nu tycker jag att det finns ett självändamål i att ha färre olika projekt och istället göra dem riktigt bra. Det är absolut en medveten strategi – men också en nödvändighet. Min hjärna klarar inte längre av att ha så många olika projekt igång samtidigt.
Hälsa
Precis innan utmattningen tränade jag väldigt mycket men allt var så hetsigt och kortsiktigt tänkt. Och efter utmattningen har jag haft svårt att alls kunna träna. Det var först 2020 som jag började få någon styrsel på hälsan. Tränar styrka regelbundet, försöka hitta rutiner som främjar vardagsmotion. Det gör mycket för kroppen men kanske ännu mer för min benägenhet för ångest och deppighet.
Jag funderar mycket på och utbildar mig kring hälsa . Läser böcker på temat, lyssnar på poddar. Försöker lära mig mer om både psykisk hälsa, träning och kost.
Jag har haft svårt för meditation och mindfullness tidigare. Egentligen mest för att jag tänkt att det varit flum som inte funkar för mig. Idag gör jag många saker som är ren mindfulness. Små rutiner som att spraya rosendoftande facemist på ansiktet och kudden innan jag somnar. Ta fler långa bad eller ta min torsdagsbastu i ensamhet. Jag har insett att man inte behöver göra sådana här rutiner i något slags saligt tillstånd. Det funkar alldeles utmärkt att genomföra även om man är sur, irriterad och rastlös. Ja det är ju då de gör som mest nytta.
Jag har blivit äldre. Ja, det är ju ingen ”bedrift” från min sida utan något som bara händer. Men jag tycker jag blivit en mer kompetent person med stigande ålder. Kompetent som i att förstå hur jag fungerar liksom. Hur jag ska vara mamma till tre barn. Hur jag ska få styrsel på middagar, skolväskor och sommarlov. Jag ser med mer klar blick på mina tillkortakommanden som människa och kan därför hjälpa mig själv att hamna rätt Det är väl det som är att mogna? Jag är väldigt tacksam över kompetensen och den ökade självinsikten som följer med att bli äldre.
För precis en vecka sedan satte jag igång med mina vettiga rutiner igen. Låter så outhärdligt flåshurtigt men det är alltså inget märkvärdigt egentligen – bara att jag tagit mina första träningspass på flera veckor och slutat äta snask flera gånger om dagen. Försöker nu koncentrera det eventuella snaskandet till helgen istället. Och inta lättare, bättre måltider med mer grönsaker och protein på veckorna. Inga konstigheter. Jag gör inte längre något med en manisk energi och peppiga utrop som NU KÖÖÖR VI. Nej snarare praktiserar jag stillsam beslutsamhet.
En vecka har i alla fall gått och det känns så skönt att vara på banan igen. Bara att veta att jag rör mig i den riktning jag vill höjer mitt humör. Under den här veckan har jag åkt längdskidor en gång, tränat ett styrkepass på gymmet och gått på två långpromenader. Jag har försökt komma iväg på ytterligare två skidpass men de har stoppats av stormvindar. Men jag har i alla fall försökt. Och bara det fascinerar mig. För några veckor sedan kändes det helt oöverstigligt tråkigt och jobbigt att ens gå en långpromenad. Jag är som en tung sten man måste sätta i rullning genom att försiktigt putta på den gång efter gång. Fast nu behövs färre och färre putt. För några år sedan tog det månader av puttande och vaggande innan jag äntligen kom i rullning.
Dit mina tankar går dit går jag. Så jag behöver marinera mig i inspiration. Det dumma är att jag inte börjar marinera mig förrän jag redan kommit igång litegrann. Samma sak varje gång. Direkt eter träningen slog jag på Kropp och Själs avsnitt Kickstarta Året. Sedan började jag lyssna på Anders Hansens Depphjärna som ljudbok. Så mycket bra hälsopepp! Direkt börjar jag också prata mer om träning och kost med Jakob (han är det bästa bollplanket för mig). Men jag vet att så fort jag är i en period med lite sämre kostvanor och mindre träning – då slutar jag prata hälsa med honom. Då slutar jag lyssna på ljudböcker om hälsa och träning. Då slutar jag med allt sånt som motiverar mig. Det är så dumt.
Dit he bär, dit bär’e säger man i Västerbotten. Vilket på rikssvenska helt enkelt betyder att det bara går åt ett håll när det väl börjat. Och nu går det åt andra hållet igen för mig. Önskar bara att jag inte var en sån klyscha. Lite mindre allt eller inget. Men nu är jag som jag är och då får jag väl jobba med det jag har.
Att träna i rätt grejer är verkligen A och O. Man känner sig snabbare, starkare och proffsigare om man har bra kläder, bra musik och rätt utrustning.
När jag började träna hos min PT Ida kom jag dit i en stor t-shirt med målarfärgsfläckar och ett par tights med uttöjda knän och sliten bak. Plus nedtrampade gamla gympisar. Ingen vattenflaska och ombytet i en ICA påse. Det GÅR förstås. Ja det gick till och med utmärkt. Men det är roligare när man känner sig lite fin än när man känner sig som något hämtat från botten av en soptunna.
Mina BÄSTA tights kommer i alla fall från Svenska Ninepine och heter Asana Legging. Min syster tipsade mig om dem. Höga i midjan, matta och med en stadig kvalitet som håller allt på plats. Blir INTE genomskinliga vid squats vilket är ett stort plus. Kostar lite mer men jag brukar passa på när det finns rabattkod eller så. Vid black friday hade det tex 50 % rabatt. Ninepine planterar dessutom ett träd för varje order vilket känns som en bra grej om man nu ändå ska köpa något nytillverkat.
Vattenflaskor blir lite olika varje gång och en urdiskad Pepsiflaska går såklart utmärkt. Men min favorit är denna variant. En rostfri flaska med ögla att bära den i. Vattnet smakar så gott i den!
Mina välanvända träningsskor. De fick jag i present av Jakob när jag fyllde år. Nike Zoom Pegasus 37 – ett par utmärkta löparskor men jag tränar också på gymmet i dem. Fast jag vet att jag för ergonomin borde satsa på ett par separata skor för det ändamålet.
Varför sitter alla träningströjor åt kring magen? Tycker det är skönt när det finns lite vidd i dem. Stadiums eget märke SOC har prisvärda träningkläder i fina färger – de flesta träningstopparna jag har kommer därifrån. Tycker om modellen W CORE TEE som jag har i några olika utföranden. Samt den här modellen som har långa tighta ärmar men med mycket vidd i nederdelen. Skulle direktlänkat om jag bara hittat igen den exakta modellen i deras webbshop.
Fick hem ett pressbud med dessa ekologiska bars från svenska Moonvalley och sedan dess ÄLSKAR jag dem. Konsistensen är perfekt (typ som lite hårdare pepparkaksdeg) och till skillnad från många bars som smakar syntetisk vanilj och konstig kolasås smakar dessa friskt och fräscht. Bars är såklart inget måste bara för att man tränar men jag gillar att ha liggande i träningsväskan för snabb påfyllning – eller så tar jag dem som mellanmål när fantasin tryter. Deras Endurance Fuel som man kan blanda i sitt vatten och ha med på utflykt är också bra!
Min träningsväska är en svart bag från Adidas. Köpte typ första bästa vilket jag ångrar nu. För den här har inget separat skofack och det vore ju mycket fräschare. Man kan ju såklart sätta skorna i en påse i väskan så det är inget stort problem. Men onödigt att jag inte tänkte på det.
I min sportbag har jag utöver träningskläder alltid deo, hänglås, tuggummi, våtservetter, vattenflaska, tamponger, alvedon, extra underkläder och torrschampo med mig.
Sport-bh tycker jag är svårt. De flesta ger sån ful silhuett. Känns som man har en limpa bröd innan för kläderna. Föredrar sporttoppar med formpressad kupa för lite bättre definition och stöd. Den här köpte jag på rea och den kommer från Röhnisch. Superskön!
Bra trosor att träna i är hopplöst att hitta. Förstår inte att folk kan träna i string. Känns det inte som att ha tandtråd i rumpan? Jag har ETT enda par bra träningstrosor och de är typ tio år gamla från Craft. Med meshtyg i svanken. Håller formen ännu men jag tror att de slutat tillverkas. Annars tränar jag i seamless trosor från Lindex men det är inte så skönt det heller. Har ni några tips?
Avslutar med min träningslista just nu. Sök på CLARAS LÖPLISTA på Spotify. Den här har jag i skidspåret och får så mycket pepp. Egentligen är den enda träningslåt man verkligen behöver Work Bitch med Britney Spears. Men det kan ju bli lite enahanda i längden.
För bara hundra år sedan var lidandet en naturlig del av tillvaron. Livet var jobbigare och smärtsammare rent fysiskt. Bristande smärtlindring, iskalla dragiga bostäder, tungt kroppsarbete och långa dagar. Det innehöll också mer sorg. Barnadödligheten var hög, en förkylning kunde vara förödande och många arbeten var förenade med livsfara. Under sådana omständigheter är man beredd på lidande. Men också idag är lidandet verkligt. Hur mycket vi än försöker låtsas om någonting annat.
Inför min tredje förlossning studerade jag dykmetoden som redskap för smärtlindring. Det hjälpte mig mycket under min förlossning och metoden har jag fortsatt att använda i mitt vardagsliv. I korta drag går den ut på att inte kämpa emot det oundvikliga utan ge efter för smärtan och försöka fokusera på att spara på krafterna. Så att man när smärtan stillnar har orken kvar. Helt enkelt jobba med istället för mot sig själv.
För mig som i grunden är en glad, energisk och optimistisk person var det en stor kris när jag vid min utmattning och depression blev så himla ledsen, pessimistisk och orkeslös. Jag led mycket. Men ännu mer led jag över att jag led. Det blev ett dubbelt lidande. Jag fick inte ihop bilden av mig själv i huvudet. Jag har lagt så mycket tid och kraft på att motarbeta mina känslor. Trötthet ska motarbetas med hög aktivitet, ledsenhet ska muntras upp, ilska ska slätas över. Förmodligen har det en stor del i att jag tillslut blev utmattad. Nu försöker jag bara låta känslorna vara där. Varken förstärka eller förminska dem.
Jag känner mig ledsen. Men det behöver jag inte vara ledsen över.
Det är ett tankesätt som idag hjälper mig att separera de två nivåerna av lidande. Dels att jag faktiskt lider. Men sedan den intellektuella smärtan ovanpå det som handlar om att jag mår dåligt över att jag mår dåligt. För den delen av smärtan kan jag ju faktiskt göra något åt. Det betyder inte att jag kör över grundkänslan. Tvärtom får den finnas där ifred.
Att flyta med istället för emot har jag har bloggat om tidigare i inlägget Att vakna i källaren. Jag försöker regelbundet påminna mig själv om just detta. Läsaren Malin skrev två så bra tips kring det här med acceptans som jag citerat nedan. Och jag har fyllt på med några fler exempel på acceptans du kan öva på att känna inför dig själv.
Sluta försöka muntra upp dig själv. Är du nere så är du nere. Jag hade noll lust att dra mig ut på promenad när jag mådde som sämst. Men efter att jag slutade att försöka intala mig själv att jag skulle må bättre av att gå – gick det ironiskt nog genast mycket bättre att ta mig ut. Är det en riktigt dålig dag – ta dig ut men unna dig att vara hur grinig, ledsen och omotiverad som du nu är. Du behöver inte gilla din promenad. Det går alldeles utmärkt att ägna promenaden åt att hata den. Den kan ändå göra nytta för dig.
Våga släpp skitdagar i tid. Istället för att sparka på dig själv när du inser att nej, den här dagen inte alls går som planerat – våga släpp den. Gör vad du kan/vill/behöver just nu för att ladda det som går att laddas i energiväg. Kanske få in åtminstone någon ny impuls från en bok, tv-program, hemmapyssel som kan fylla på dig. Imorgon kan det bli en bättre dag och då behöver du krafterna.
Innan varje mens har jag 1-2 dagar när jag mår piss. Är orkeslös, trött och jätteledsen. Genast börjar jag oroa mig för mitt mående. Vad är det för fel på mig? Ska jag må så här jämt? Tills jag kommer på att det är den tiden i månaden. Och då släpper jag helt lidandet över lidandet och låter mig må som jag mår. Och så arbetar jag med istället för mot och ger mig själv lite extra lugn och omvårdnad i den mån det går.
Stora delar av tonåren var jag så stressad och uppskruvad i skolan att jag knappt kissade eller åt. Och när man får barn förstärks förmågan ytterligare att stänga av kroppens signaler – helt enkelt för att man behöver lyssna på barnets istället. Nu övar jag mig på att börja lyssna igen. Jag kan till exempel aldrig äta middag om jag känner mig minsta kissnödig. Jag VÄGRAR sitta och hålla mig. Är jag törstig går jag och dricker direkt, jag bäddar inte klart sängen först och sorterar tvätten. Jag försöker även i små saker öva mig på att lyssna in kroppens signaler.
En gång pratade jag med min svärmor Annika om trötthet. Hon konstaterade torrt att ”människan är en trött varelse – särskilt på vintern”. Det enkla konstaterandet hjälpte mig jättemycket. För det skiftade mitt sätt att tänka. Alla djur har ju olika rytmer. Kor kan sova stående i en hage, katten sover bort hela dagen, björnen sover bort hela vintern och koalan är mest groggy jämt. Människan har förmågan att arbeta hårt – men är en i grunden trött varelse. Särskilt vintertid. Det behöver man inte lägga någon värdering i. Det är bäst att bara acceptera.
Prova att öva på den här frasen med olika känslor du känner:Jag känner mig ledsen. Men det behöver jag inte vara ledsen över.Jag känner mig orolig, men det behöver jag inte oroa mig över. Jag känner mig arg men det behöver jag inte vara upprörd över. Det är inte lätt – men det kan faktiskt hjälpa en att separera nivåerna av lidande och därmed göra smärtan enklare att hantera.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
