Var det enda som hördes imorse när vi packade ihop. Själv svor jag över snön som vräkte ner och gjorde tanken på hemresan extra motbjudande. Iväg kom vi i alla fall – med nöd och näppe – men hann inte köra fullt tio minuter innan det tog tvärstopp. En tankbil hade vält över vägbanan, på grund av det dåliga föret.
Vi stod en halvtimme och väntade och jag såg batteriet på elbilen (som redan var lite snålt laddat) ticka ner. Vi skulle inte lyckas ta oss fram till vårt laddstopp om det fortsatte på det här sättet. Samtidigt rasade det ner så mycket snö att jag knappt såg tre meter framför mig. Skulle vi försöka köra en annan väg hem skulle det innebära en omväg på närmare 26 mil. I fruktansvärt före.
Så jag tog mitt förnuft till fånga, vände bilen och krypkörde tillbaka till stugan. Låste upp, slog på vatten och element. Gjorde upp eld, tände lampor och tog på mig tjocksockar. Sedan messade jag fröknarna om att barnen blir borta imorgon, messade Malin om att vi måste skjuta upp poddinspelningen och sedan messade jag min PR-ansvariga Jenny för att meddela att jag inte hinner hem för att medverka i SVT som planerat.
När allt sådant var ombesörjt kändes det plötsligt enormt lyxigt och skönt att få en bonusdag helt utan att det var meningen. Vi har legat i vardagsrummet med tända ljus och lyssnat på Harry Potter och fången från Azkaban. Jag slumrade en stund och sedan la vi pussel. Ikväll ska vi äta grillchios och se på Sveriges Historia som har premiär.
Imorgon hoppas vi på framkomliga vägar och uppehåll.
Höstlovets sista dag och vi packar ihop oss för att åka hem. Det har vräkt ner snö vid kusten men tack och lov kör vi inlandet hem. Ingen har den minsta lust att åka och i själva verket skulle vi vilja stanna här till tjugondag knut.
Men imorgon börjar skolan igen och jag försöker trösta barnen med att de sista två månaderna fram till jullovet ska bli roliga. Roligare. Nu är det plattan i mattan med myset! Om inte alls lång tid stundar glöggmingel, adventspyssel, luciatåg, och julkalender i soffan om mornarna. Och nu i november ska barnen ska gå på bio med Jakob, kanske vill gammor komma och hälsa på, vi ska försöka hinna med en dag på badhuset och så ska vi bjuda kompisfamiljer på mysiga middagar! Jag ska förhoppningsvis inte resa något mer utan jobba hemifrån med att skriva på min nya bok. Resten av terminen ska blir lugnare än den varit hittills. Mindre flängig. Min bästa tid på året börjar ju nu och då vill jag ju inte gå miste om alltihop för att det är för stressigt.
Snor halsduken omkring mig. Drar på mössan, dunjackan och de tjocka täckbyxorna. Sticker ner fötterna i mina vinterstövlar och går uy i den gråblå skymningen. Trots att det är skumt finns tillräckligt ledljus för mig att hitta vägen. Fötterna hasar fram i snön för skorna är i storlek 43. Jakob köpte dem när jag var höggravid och inte klarade av något som satt åt eller var svårt att få av sig.
Snön knarrar under sulorna men i övrigt är det tyst. Sådär knäpptyst att jag måste stanna upp och höra efter. Finns det verkligen inget annat ljud? Är jag ensam i världen? Hade någon bara släppt ned mig här ute hade jag blivit rädd av ödsligheten. Men jag blir upprymd. Känner våg efter våg av värme och glädje välla upp i bröstet. Tänk att jag får vara ute här och gå i skymningen för mig själv, på en plats jag älskar. Förundras över det ogenomträngligt grå och frånvaron av konturer, färg och mänsklig närvaro.
Sedan jag pulsat fram en bra bit längs grusvägen viker jag av över myren och går ut på sjön. Isen bär mig utan problem, men jag håller mig ändå där jag bottnar. Jag sätter ena foten framför den andra och för varje steg tränger nya minnen upp. Nya ögonblicksbilder från liknande tillfällen i mitt liv. Det gråvita, färglösa och ensliga är så välbekant och omslutande. Den färg jag förknippar hela barndomen med. Allhelgona i min fasters hus i Kalix. Tidig grå morgon i hennes kök och pappa och jag bredvid varandra på den stoppade kökssoffan. Eller i farmors gungstol med blicken ut genom ett bubbligt fönster. Jag ser ryggtavlan på granntanten. Hon är krokig när hon skjuter sparken framför sig. Eller sju år gammal, på hemväg från skolan med Eva-Marie. Istället för att gå blir vi liggande bredvid varandra i en snödriva. Suger på varsin istapp medan kölden tränger genom bävernylonen.
Jag samlar tacksägelseämnena som små vackra stenar. Tack att jag får leva. Tack att jag får vara här. Tack för allt jag har upplevt och alla som gjort mitt liv så rikt och trygg. Tack att jag får känna så här starkt. Tack att jag orkar gå. Tack att det är snö. Tack att jag lever. Tack att jag lever. Tack att jag lever.
I huvudet formulerar jag tiden fram till jul. Var ska all den här tacksamheten riktas? Pappa och moster ska komma på middag. Och jag tänker åka några dagar till min gamla faster och hälsa på. Jag ska gå i kyrkan. Jag ska träffa en vän som har det tufft. Och jag ska oftare promenera i den grå skymningen. Och känna alla de starka känslorna.
Jag är helt nipprig idag – för jag fick precis veta av mitt förlag att Underbara Vinter nu måste tryckas om igen. Sedan första upplagan trycktes har vi alltså gjort två tilltryck och boken har bara varit ute i butik i lite dryg tre veckor. Är så GLAD och tacksam till alla som har köpt den. Men också till Erica Dahlgren som är min redaktör och som varit central för att se till att det här projektet rots i hamn.
I början av februari hade vi vårt uppstartsmöte. Vårt första riktigt skarpa möte om boken – även om vi pratat om boken tusen gånger förut. Jag tog fram en massa julböcker jag samlat på mig genom åren och som jag gillar – eller ogillar – och försökte analysera varför. Många julböcker faller på att de känns riggade i en studio. Ingen riktig vinter i sikte och inga människor närvarande (var är julen utan människor?!). Och ytterligare andra faller på att fotot blir för deppigt, mörkt och dystert. En jättesvår balansgång eftersom man ju samtidigt VILL att bilderna ska fånga den mörka årstiden på ett trovärdigt sätt. Men det får inte bli dystert. Vi jobbade jättemycket med att hitta en tryckmetod och ett papper som skulle göra mina bilder rättvisa.
På det första mötet spikade jag och Erica själva kapitelstrukturen och vilka olika inslag varje kapitel ska innehålla. Recept, pyssel, vinterutflykter, betraktelser och fakta om olika saker som hör vintern, julen och allhelgona till. Under hösten -22 och -21 hade jag jobbat mer aktivt med att samla material, ideer, skriva på texter och fundera på innehållet och nu kunde vi tillsammans bena i det materialet.
Det kändes smått övermäktigt när jag verkligen fick svart på vitt vilket stort jobb jag hade framför mig. Samtidigt kändes det tryggt eftersom jag vet att jag och Erica jobbar så otroligt bra ihop. Hon är van att titta på mitt material, komma med feedback och ideér på hur det kan utvecklas. Och inte minst hantera mina nervösa sammanbrott när jag tror att allting kommer gå åt pipan eftersom jag är drabbas av självtvivel och tror att jag är totalt oduglig. Kul kollega jag är…
Här bläddrar jag i Husmoderns Hemkurer eftersom vi precis insett att det är så min bok ska se ut. Ingen blaffig coffetable-bok. Men inte heller det ekonomiskt fördelaktiga standardformat som varenda kokbok trycks i (kika i närmsta fysiska bokhandel så ser du vad jag menar). Nej boken skulle bli någonting helt annat som förhoppningsvis får den att sticka ut i mängden av böcker som släpps varje år.
Någonstans här började jag också inse att mängden sidor vi diskuterat – 192 stycken – absolut inte skulle räcka utan behövde utökas med åtminstone hundra sidor till. Gulp! Det gjorde boken betydligt dyrare att trycka och producera samtidigt som jag inte skulle kunna ta ut ett högre pris i butik. Så för att boken skulle bära sig skulle jag behöva sälja många, många exemplar. Det var en risk. Men jag blundade och hoppade. Och därför är jag så himla glad när vi nu trycker till igen!
Dagarna i stugan får sina egna rutiner och sin egen vardagliga prägel. Det är roligt att upptäcka de små vanor man etablerat och som känns så viktiga. Ofta vanor som absolut inte existerar hemma. Här är några av dem.
Det sitter ett foto på mormor och morfar i köket och bredvid hänger en gammal mässingsljusstake på väggen. Där brinner alltid ett ljus när vi är i stugan!
Vi fikar alltid på eftermiddagen vid tretiden. Te, kaffe och någonting sött. Mormor ordnade sju sorters kakor men jag nöjer mig med en sort. I somras bakade jag en kaka om dagen och det räckte precis till en bit per person när vi var tolv stycken i stugan. Trefikat intas oftast i vardagsrummets soffgrupp så att man bara kan luta sig tillbaka och slumra, lösa korsord eller virka efteråt. Vintertid gör vi eld i öppenspisen och då står man nästan inte ut med myset.
Här gör vi alltid te i en sådan där tevekanna. Brygger på morgonen och sedan finns det färdigt att fylla på koppen under dagen. Skulle aldrig komma på den tanken hemma – men i stugan är det så mysigt. Teet är oftast av en sort som heter Tant Augusta och som mormor alltid brukade köpa. Mjölken till teet serveras ALLTID i en liten mjölkkanna här. Inget ociviliserat paket på bordet, inte.
Alla skriver i gästboken när de åker härifrån. Obligatoriskt. Gästboken är en gammal sak från sextiotalet med pärmar av furu och ett lackat foto av Kiruna på omslaget. Så mysigt att läsa gamla inlägg också och påminnas om vad man gjorde sist man var i stugan. Högläsning uppmuntras! Snart är gästboken utskriven men jag har hittat en ny, gräslig på loppis.
Tandborstning utomhus på kvällen är standard. Man bara måste gå ut och se på norrskenet, midnattssolen, fullmånen eller vad det nu är för väderfenomen som tillhör årstiden.
Pressar med hela min tyngd axeln och rumpan mot ytterdörren för att få upp den. Trög och tung i vinternatten. Tandborsten i ena handen och en otålig hund vid fötterna. Dörren flyger upp mot gården och den stora tystnaden väller mot mig. Blir stående under stjärnorna och borstar tänderna medan Essa försvinner iväg över heden. Jag huttrar i morgonrocken och tofflorna. Men när ögonen vant sig vid mörkret ser jag norrskenet över vedboden. Sjutton minusgrader och kallare ska det bli. Bäst att göra en ordentlig brasa innan jag går och lägger mig.
Att ta med sig sitt barn på en sådan resa som den jag gjort med Läkarmissionen till Etiopien – det är verkligen fantastiskt! Att tillsammans få se, uppleva och lära sig så mycket nytt. Jag var absolut nervös över vad Bertil skulle känna och tänka. Men det hade jag inte behövt vara. För på vissa sätt är det lättare för barn. De finner sig i stunden och tar allting som det kommer, medan mina egna tankar rusar iväg åt alla möjliga jobbiga håll.
En dag under vår vistelse i Addis åkte vi till Entoto som är bergen som huvudstaden ligger vid, på omkring 3000 meters höjd. Vi skulle slå följe med några flickor som arbetar med att samla eukalyptus. De startar tidigt på morgonen innan det blivit varmt och går sedan tre timmar upp på berget. Väl där får de bara plocka det som ligger på marken i skogarna och det brukar ta omkring tre timmar att få ihop till ett lass. När de plockat färdigt ska de packa bördan på ryggen och bära ner den till samhället igen. Det tar också omkring tre timmar till. Betalningen för nio timmars arbete ligger på ca 38 kronor och det räcker inte långt. Arbetet utförs vanligtvis sju dagar i veckan, då ingen ledighet för helgen finns. Det här är förfärande nog ett arbete som många barn ägnar sig åt – och särskilt flickor.
Som Alajsi. Hon är precis lika gammal som Bertil – men istället för att gå i skolan arbetar hon med att plocka eukalyptus. Trots att barnarbete är förbjudet i Etiopien praktiseras det i allra högsta grad.
Läkarmissionen jobbar för att flickor som Alajsi ska få gå i skolan istället för att arbeta. Men det kräver hårda förhandlingar med de som anställt barnen och som anser sig har rätt till deras arbete. Många familjer är också helt beroende av sina barns arbete för att kunna försörja sig. Så det som utifrån ser självklart ut är ingen okomplicerad fråga.
Läkarmissionen har lyckats se till så att Alasji får gå i skolan några timmar i veckan och strider för att utöka skolgången. Hon går nu så ofta hon hinner och hon tycker mycket om att vara där.
Vi hjälptes åt att samla ris
Kånkade och bar så vi blev svettiga.
Men trots att vi var flera som arbetade var vi så mycket mycket långsammare än flickorna.
När riset plockats klart binds det ihop till enorma buntar som de sedan bär på ryggen. Jag och Bertil fick pröva att bära de stora rislassen och flickorna hade väldigt roligt åt hur vi staplade fram och knappt kunde röra oss under bördan.
Överallt i Addis ser man kvinnor och flickor utföra detta hårda arbete. Sneda i ryggen, utnötta höfter och trasiga kroppar efter omänskligt slit.
Så här ska det bara inte behöva gå till! Barn har rätt att gå i skolan – de ska inte arbeta!
En av eukalyptusplockarna den här dagen heter Ababech – och henne fick vi följa med hem. Hon är en ung ensamstående kvinna med åttaåriga tvillingar och en fyraårig pojke. Hon bor i ett litet lerhus med sina barn och ytterligare en familj. Sju personer trängs på omkring tio kvadratmeters yta och Ababech vill inget hellre än att flytta därifrån. Men hon kan inte. Hon har själv aldrig fått gå i skolan och kan inget annat än att bära eukalyptus.
Det här är området där hon bor. I stor fattigdom. Men tack vare Läkarmissionen kan hennes fyraårige pojke i alla fall få barnomsorg medan hon arbetar. Just nu förskola, men snart i vanlig skola. Han får också hjälp med skoluniform, skolavgift och allt annat som behövs för att kunna delta i undervisningen.
Vi bestämde oss för att åka och hälsa på en av de skolor som Läkarmissionen är med och driver i Addis. Entoto Freedom school ligger i ett utsatt område där det bara finns två skolor på 45 000 invånare. Vi togs emot av barnen och rektorn Elisabet. En varm och stark kvinna som vuxit upp i liknande omständigheter och förstår vad barnen som kommer hit behöver. Kärlek, trygghet, omtanke och stabilitet.
Jag frågade vad som fått henne att bli lärare från första början och hon berättade om en snäll fröken hon själv hade haft som barn, som inspirerat henne. Nu arbetar hon sedan många år som rektor för skolan och den största utmaningen beskriver hon som den generella bristen på bildning. Barnen kommer från hem där det inte finns några leksaker, böcker eller vuxna som har tid för dem. Det är med andra ord många saker utöver själva skolämnena som barnen behöver lära sig.
Vi gick runt i alla klassrum för att träffa barnen och delta i undervisningen. De sjöng för oss och sedan fick vi sjunga på svenska för dem. Vi klämde i med Blinka lilla stjärna för kung och fosterland! De ville förstås särskilt veta vad Bertil hette – men eftersom det är nästan omöjligt att uttala på amhariska så blev hans smeknamnet ändå alltid Bebu.
Jag undrade vad barnen vill bli när de blir stora (många vill bli lärare, andra fotbollsspelare eller ingenjörer) och vilka favoritämnena de har i skolan och vad som är extra svårt. Lustigt nog hade nästan alla barn samma favoritämnen: matte och bild!
Här visar jag ett foto hemifrån oss på vintern. Snö är någonting ogreppbart när man aldrig upplevt det förut. Inte ens sett det på bild eller film.
Elisabet berättade att de märkt att barnen som kom till skolan hade svårt att fokusera och var trötta och håglösa. Skolan insåg att många barn inte fick någon frukost – så därför började de införa fria måltider på skolan. Frukost, lunch och mellanmål. För många av barnen som går här är detta allt de får i sig på en vanlig dag. Så skolan fyller en oerhört viktig funktion!
I slöjdsalen hade de pysslat och gjort skapelser av skräp. Kartonger, petflaskor, glassplitter och plåtskrot. Roligt och kreativt!
Det fanns dessutom en klass för barn med särskilda behov och där fokuserade läraren mycket på att uppsöka föräldrarna och hjälpa till att lindra det stigma som det ofta innebär att ha ett barn med funktionsnedsättningar.
Ett litet bibliotek fanns också på skolan, men sektionen för sagor var inte särskilt stor. Däremot fick barnen gärna låna hem böckerna om de ville. För de flesta barn är dessa böcker de enda som de har tillgång till i sin vardag.
Jag och Bertil pustade ut och drack kaffe i skolans lärarrum.
Jag slogs verkligen av den värme som fanns hos alla pedagoger och hur de kämpar för barnens bästa. Men också hur svårt det är att räcka till med så knappa resurser. Och Bertil som själv är otroligt skoltrött fick sig en riktig tankeställare av att träffa alla barn. Barn som inget hellre vill än att få gå i skolan och lära sig, istället för att arbeta dagarna i ända.
Han var fascinerad av vad de lekte på rasterna för ringlekar är inte så vanligt hemma på skolgården. Däremot lekte barnen olika varianter av tagen och kurragömma som funkar precis som han är van. Och givetvis spelade alla fotboll!
Enklare lekställningar fanns också – som en rutschkana, några gungor och en gungbräda. Och alla verkade ha kul! Bertil konstaterade att hans egna fröknar hade svimmat av ljudnivån…
Trots de stora behoven åkte vi från skolan med så mycket hopp för de barn som faktisk går där. Men också med insikt i hur många fler som skulle blir hjälpta om det bara fanns fler platser i skolan, fler lärare och större lokaler. Det är sådant som våra pengar kan gå till när vi blir månadsgivare. Jag vet att jag har många bloggläsare som redan ÄR månadsgivare och jag hoppas att ni förstår hur viktigt ert bidrag är.
Freedom school Addis Abeba
Jag har mycket mer att berätta om resan och det kommer fler inlägg – jag lovar. Men det roliga är att Bertil också blivit en slags ambassadör i sitt sammanhang. Han fick hålla föredrag för hela skolan när han kom hem och visa allt han varit med om och lärt sig. Många stora insikter för en liten tolvåring att härbärgera!
Och för dig som vill ta steget att BLI månadsgivare till Läkarmissionen, så får du min nya bok Underbara Vinter som en liten tack för ditt beslut. Hoppas att ni är många som vill!
Tidigt i tisdags morse tog jag tåget ner till Stockholm för att avverka en himla massa jobb. Den här hösten handlar mycket om att göra press för min bok – och det gör jag med glädje! Den har legat på Bokus och Adlibris topplista i stort sett varje dag sedan förhandsbokningarna släpptes i början av september. Känner mig så glad över alla som köpt!
När jag anlände vid ettiden tog jag en taxi direkt till mitt förlag.
Där väntade Lotta och min förläggare Alexandra – för vi skulle nämligen ha en jobbeftermiddag tillsammans. Men först en bild på vår gemensamma baby! Tre stolta föräldrar.
Det blev en mycket produktiv eftermiddag där vi spikade en hel del viktiga saker kring mina två nya böcker som kommer hösten 24 och våren 25. Så roligt när man tänker så lika och liksom bara fyller i varandras referenser och meningar!
Sedan åkte jag till mitt hotell på gärdet där jag skulle bo över till onsdagen.
Uppe med tuppen på TV4, för att göra Nyhetsmorgon.
Fyllde bordet med pyssel från boken
Och sedan hade vi en väldigt fnittrig, rolig och trevlig pysselstund i studion. Man kan se den i efterhand här (tidskod 02.48)
Därefter rafsade jag ihop mina saker och begav mig till….
Akademibokhandelns huvudkontor för en live om min bok! Så lyxigt att få bre ut sig i en hel halvtimme och prata loss. Man kan se den i efterhand här.
Och därefter vidare till Mix Megapol för att banda en intervju som sänds lite senare. Men sedan hade jag en liten lucka och bestämde mig för att fylla på mig med lite själslig energi och kulturell näring.
Så jag traskade till Nordiska museet och spanade in deras utställningar.
Fastnade särskilt för julutställningen. Min målbild för december! Skulle ju nästan kunna vara hemma hos oss och den där flickan kunde absolut vara Juni.
Julkrubba med många exotiska djur. Kul med sanden!
Underbara gamla julkarameller.
Och snart sammanstrålade jag med mitt förlag igen, för en middag för att fira boksuccén! Glömde ta kort på oss men tog kort på maten på Miss Voon. Den var utmärkt.
Efter att ha ätit, surrat bort några timmar och skålat i champagne satte jag mig på nattåget hem igen. Sov som skräp och kände hur förkylningen tagit ett omtag när jag vaknade i gryningen.
Snöigt i Umeå och laddningen av elbilen krånglade. Det som borde tagit 20 minuter tog över en timme att ladda. Vågade inte ha på värmen när jag körde hem för batteriet var så lite laddat. Så jag körde hem i en utkyld bil på isblank vägbana. Frös som en hund när jag äntligen kom fram och gick direkt och la mig i ett hett bad. Sedan följde med bokintervjuer och leveranser av olika utkast. Var helt slut när kvällen äntligen kom.
Ställde in träningen på fredagen för jag kände mig så krasslig. Sov istället ut och åkte in till Susanne för att planera vår live. Vi kommer köra en julsändning från mitt kök på min instagram och på Susannes youtube den 26/11 och då kirrar vi årets bästa julgodis och julkakor. Och så ska jag pyssla lite fint!
Man blir så bortskämd hemma hos Susanne. Hemmagjord päronmarmelad, ghakku, brieost, rökt renkorv och gott kaffe. Sedan pärontoscakaka och en ny slags chokladboll hon experimenterat fram. Åt tills jag skämdes.
Och när vi planerat klart var det dags för lunch. Susanne svängde ihop en helt enormt god pastarätt medan jag ringde ett samtal. Hamnade i svår matkoma och sedan var jag tvungen att åka vidare.
Hade nämligen stämt träff med Erica för att jobba undan lite. Och när det var avklarat var jag tvungen att åka hem. Hämtade jag upp farmor på vägen, för hon skulle sova över hos oss, och kraschade sedan i soffan.
Det var nästan omöjligt att ta sig upp ur sängen imorse. Kroppen protesterade högljutt efter en vecka med alldeles för lite sömn, väldigt mycket jobb och en hotande förkylning ständigt närvarande. Ute är det grått och mörkt och snart ställer vi om klockan så att dagarna blir ännu mörkare. Min målbild senaste veckorna har varit tanken på imorgon lördag. Då packar jag in hund och alla barn, målargrejer, korsord, handarbeten och böcker i bilen och bränner upp till stugan för en helt ledig vecka. Där är snöigt och kallt och jag ska ingenting särskilt göra, utom att laga mat till barnen och diska efteråt. Resten av tiden är min egen!
Det känns som att det bara var två – tre veckor sedan barnen vinkade hejdå till sina sommarstugekompisar efter en evighet av sommarlek. Men nu ska de alltså ses igen. Den här hösten har gått så snabbt att jag inte hunnit med mentalt! Och när jag lämnade Ulf på förskolan imorse kom en skräck över mg. Att resten av livet också ska gå så här snabbt. Att de ska växa upp och flytta hemifrån innan jag ens hinner märka det. Att hela den här underbara delen av mitt liv ska vara över – och sedan återstår bara tråkigt vuxenliv utan barn. HJÄLP!
Men nej, jag vet att det bara är jag som är lite uppskruvad. Det jag behöver allra mest just nu är lugn och ro, vila och att vara med min familj. Då kommer livet återfå sin normala hastighet igen och allt kommer kännas som vanligt igen.
Satt och bläddrade i mormors gamla fotoalbum där många bilder är från olika fjällvandringar. Här närmar de sig Aktse, porten till Sarek. Mormor, morfar, mamma och hennes bästis Anita är med på färden.
Min mamma Marianne äter mjukkaka med falukorv. Iklädd gummistövlar, jeans och hemstickad ulltröja.
Morfar har tagit av sig skjortan och har enbart jeansen på sig. Mormor bär rutig flanell till sina jeans utan stretch och Anita ser ut att vara klädd i helt vanliga kläder med gummistövlar på fötterna.
Bilderna gör mig glad och upprymd. De levde mycket mer friluftsaktiga liv än jag själv någonsin kommer att göra. Men de sov i bomullstält, vandrade i gummistövlar och bar jeans och skjorta på färden. Det är någonting så oerhört befriande med det idag, när varje ny aktivitet är så tätt förknippad med konsumtion. Både träning och friluftsliv fokuserar fullkomligt på utrustningen och att ha rätt grejer. Att ”gå ut” har blivit både komplicerat och dyrt trots att det borde vara det billigaste man kan göra.
Som min kompis som blev medbjuden på sitt livs första fjällvandring – men blotta tanken på att ha fel utrustning och heller inte råd att köpa den rätta – förtog mycket av glädjen. Febrilt försökte hon låna ihop grejer från bekantskapskretsen och även om det gick bra till slut blev ju startsträckan så onödigt lång.
Föreställningen om all utrustning som behövs för att gå ut, kan blir ett stort hinder för att alls ta sig ut. När det känns för svårt och dyrt så kommer man inte till skott. Men folk har i alla tider varit ute i naturen och vandrat, tältat, jagat, fiskat och åkt skidor utan utrustning för tiotusentals kronor. Det går också! Även om jag såklart förstår och håller med om att det ärmycket trevligare och skönare att vandra i bra funktionskläder.
Men för mig som är helt ointresserad av utrustning och att göra research blir detta ofta ett hinder. Jag upplever en rädsla för att det ska blir fel. Jag orkar inte försöka förstå vad olika slags impregneringar på jackor betyder eller vad som skiljer en dyr vandringskänga från en annan ännu dyrare. Jag vill bara att det ska funka okej och oftast lånar jag Jakobs grejer. Det enda jag egentligen vill är ju att GÅ UT! Inte ägna en vecka åt research för att sedan ruinera mig.
Jag tänker att ett bra första steg för att vara ute mer är att helt enkelt börja gå ut. Med tiden visar det sig vad man behöver. Samma sak med träningen. Första tiden med min PT tränade jag i ett par sladdriga tights och en stor t-shirt med linoljefärgsfläckar på. Det gick! Först sedan jag tränat ett tag brydde jag mig om att hitta tights och sport-bh som jag verkligen gillade. Men lyfter skrot gör jag fortfarande oftast i helt vanliga Converse. Det funkar finfint.
Nu ska jag berätta om hur omslaget till min bok kom till. Allt började ju egentligen för flera år sedan med några ord från Erica, som vetat om min bokidé länge och peppat mig hela vägen. Hon såg en bild framför sig när jag drog en kälke genom en snöig skogsglänta. Tyvärr hade jag ingen kälke vid den tiden och hade heller inte börjat arbeta skarpt med boken.
Men så för två somrar sedan ringde Erica från en loppis vid sin sommarstuga och sa att hon hittat en stor och skruttig kälke till mig och frågade om jag ville ha den.
-Det kan du hoppa upp och sätta dig på!
En snöig vinterdag packade jag den full med julklappar fint inslagna på gammaldags vis med makulatur, papperssnören och röda lacksigill. Precis som klappar alltid ser ut på gamla julkort av Jenny Nyström. Jag lassade också i ett fårskinn, packade en korg med lussekatter och juläpplen, en julkärve och en liten gran. Och så drog jag ut den i skogen. Tung som ett as!
På händerna hade jag ett par vackra vantar som en bloggläsares mamma stickat till mig. På ryggen en gammal skinnryggsäck med vävda band, som min farmor Beda sytt och som mina söner ärvt. På fötterna ett par näbbskinsstövlar och sedan en lite mer modern kappa från Zara med en gosig pälskrage.
Det tog en stund innan jag hittat den perfekta gläntan och den perfekta vinkeln. Mitt kamerabatteri höll på att ladda ur, uppkopplingen mot min telefon strulade så avtryckaren funkade bara var tredje gång ungefär. Däremellan fick jag rusa fram och tillbaka och trycka av. Det var fruktansvärt kallt och jag kämpade för att hinna fånga det sista ljuset samtidigt som jag svor över att jag aldrig lärt upp någon fotoassistent som kan hjälpa mig. Tappade känseln i fingrar och tår men var så fokuserad på uppgiften att jag knappt märkte det. När jag kom in igen kunde jag inte sluta skaka av köld däremot. Har aldrig varit med om något liknande – men jag liksom vibrerade utan att jag kunde göra något åt det. Allt för konsten osv.
Slutresultatet har ni ju redan sett och inspirationen kommer alltså från gamla, hederligajulkort. Gör man någonting riktigt omodernt så blir det ju samtidigt tidlöst – vilket jag hoppas att denna bok ska vara.
Det har också varit viktigt för mig att Underbara Vinter verkligen innehåller mycket natur och vinterbilder. Sommaren har en speciell plats i hjärtat på oss svenskar och det finns tusen böcker med sommarängar i motljus, spegelblanka sjöar och saftkalas i en bersåer. Men vintern är ju den verkligt unika årstiden för vårt land och jag tycker att den förtjänar samma vackra gestaltning och skildring i bild och text. Det var också viktigt att redan på omslaget slå fast att det här inte är någon pyssel eller receptbok med arrangerade julbilder från en fotostudio. Utan att den är The Ultimate Vinterbibel! Eller i alla fall mitt bästa försök till en sådan.
Samtidigt är det en väldigt personlig bok. Därför satte jag mig själv på omslaget – tittandes rakt in i kameran. Det första bokomslaget någonsin där jag gör det, för i min debutbok är det ju bara mina fötter på omslaget och på uppföljaren tittar jag åt sidan. Och i alla andra böcker har jag helt undvikit att figurera på omslaget. Men sedan dess har jag vuxit på mig och vill möta blick. Hela boken är liksom en enda inbjudan: Välkommen till min vintervärld!
Väckarklockan slet mig ur drömmen 04.20 imorse. Då vandrade jag i bergen med Bertil, men det konstiga är att fast vi var i Etiopien såg det precis ut som i skogen bakom vår sommarstuga.
Rullade ur sängen, rullade upp håret på papiljotter och hällde i mig en kopp svart kaffe och sedan på med den gröna klänningen i kashmir. Behöver något varm och gosigt på tågresan söderut. Ja, jag är på väg igen. Bara till Stockholm, men ändå. Idag ska jag äta lunch med mitt förlag The Book Affair, träffa Lotta Kühlhorn och påbörja arbetet med min nya bok. Eller egentligen två nya böcker som jag ska jobba parallelt med. Den ena kommer nästa höst och den andra kommer våren 25. Och sedan kommer det ytterligare en bok hösten 2025 när jag tänker efter – men den har jag trängt bort tankarna på tills vidare.
Imorgon ska jag göra Nyhetsmorgon, vara med i en livesändning för Akademibokhandeln (delar länken på IG sedan om någon vill titta) och sedan gästa Mix Megapol. Därefter väntar en middag med mitt förlag för att fira succén med Underbara Vinter! Hinner jag tänker jag också gå förbi Erikssons Damekipering. Har längtat efter att gå dit men aldrig lyckats pricka in en Stockholmsvistelse med deras öppettider.
Jag har flängt så mycket den här hösten. Malmö och Stockholm med tåg t&r. En vecka i stugan. Elbilen ned till Falun för att signera böcker. Till Etiopien. Nu till Stockholm igen. Sedan hemma några dagar och därefter upp till stugan i en vecka. Därefter blir jag tack och lov hemma ett tag – men sannolikt sedan Stockholm igen för mer bokjobb innan jul.
Det är ovant för jag har varit hemma så mycket de senaste åren. Vant mig av med att resa och trivts bra med det. Men nu när jag flänger igen så känner jag hur kul det också är. Och hur mycket piggare jag känner mig än när jag reste mycket sist – kring 2018 sisådär. Att ha lite större barn, att inte precis ha genomgått en utmattning samt att vara i fysiskt god form – det hjälper mig!
Sticker bara in snabbt för att berätta att det nu finns en gratiskod till Podme för att fira att de fyller sex år! Använd koden GRATTISPODME i kassan när du skapar en prenumeration för 30 dagars kostnadsfri lyssning. Du får alltså tillgång till alla Podmes Premiumpoddar och jag vet att flera av er efterfrågat det för att kunna testa Podme i lugn och ro. Hoppa på vettja och lyssna ikapp på Wollin & Clara. Vi har några riktigt smarriga avsnitt från den senaste tiden.
Om influencers som fejkar fattigdom för att verka sympatiska, om avsnittet med en svettig ångestattack, skvallret från Sommar i P1s stora fest och mycket, mycket mer! Som vanligt håller vi inte med varandra om någonting. Vi retas, tjafsar, flamsar, tröstar och talar allvar.
Det enda vi egentligen censurerar är stjärtskårorna. Bokstavligt bildligt talat, alltså.
Här kommer lite bilder från dagarna som gått sedan vi kom hem från resan.
Första morgonen hemma. Elva minus ute och jag sjavade ut i tofflorna för att ta in ved.
Gjorde en rejäl brasa. Viktigt med vedspis kalla vintermornar. Här framför trängs ungarna och äter frukost. Och Jakob efter han har isbadat.
Det kalla, kala känns så vilsamt för ögonen att se ut på.
På torsdagen jobbade jag som en liten gnu och avslutade dagen med körrep i kyrkan inför söndagens gudstjänst i byn.
Fredagen startade jag med ett dubbelpass på gymet. Här eftersvettas jag efter 60 minuter styrka och 30 minuters intervaller. Ganska slut i kroppen efter resan, all vandring och flera dagar med obefintlig aptit. Träningen gick trögt. Skyndade mig sedan hem och jobbade.
På kvällen kom våra nya grannar över på middag och jag tände vartenda ljus jag kunde hitta. Det var väldigt trevligt – men när gästerna cyklat hem somnade jag omedelbart.
Förstod varför nästa morgon när jag vaknade med halsont och smärta i hela kroppen. Och jag som lovat att sjunga på gudstjänsten dagen därpå! Jag bestämde mig för att ligga i sängen precis hela lördagen. Förutom när jag inte låg i badkaret alltså.
Lite chips var det enda som kunde inspirera mig till att äta så jag åt det, kollade på Normala människor för sjuttonde gången (finns just nu på SVT Play – tips!) och Adam & Eva och började därefter kolla på Industry på HBO.
Detta seriemaraton i sängen gjorde susen, för imorse när jag vaknade kände jag mig frisk igen. Ulf väckte mig tyvärr redan vid halv sju – men istället för att försöka somna om spolade jag upp ett hett bad och sjönk ner i. Sedan åt jag frukost, fixade frissan och drog till kyrkan.
Charlotte var mötesledare för den trevliga ekumeniska gudstjänsten.
Rutiga brorsor.
Så fint att få samlas och lyssna på predikan. Vi bad för världens folk, för Sverige, för vår lilla by och för varje enskild människa i den. Vi sjöng också en av mina favoritpsalmer nämligen 591. Så fin och passande just nu ”Det kan vi göra för rätt och för fred: stå emot allt ont som trampar ner och sprider skräck och hot”.
Jag sjöng solo på Vår Herre och så delade jag med mig av några väl valda ord. Närmare bestämt en insikt jag en gång bloggade om och som jag senare har fått höra att många använt sig av på olika gudstjänster. Uffe hängde mig i kjolarna och fick mig att tappa tråden flera gånger. Oh, well. Låt barnen komma till mig…osv.
Efteråt var det hembakt kyrkfika av bästa sort.
Och vi hade mycket att avhandla och diskutera
Så glad att få stjäla åt mig en stund med så väl ungdomar och småbarn som äldre. Det är sällan man umgås så åldersöverskridande som just i kyrkan.
Uffe ville umgås åldersöverskridande med Julian.
När gudstjänsten var slut åkte vi hem och jag hoppade i skönare kläder. Sedan lekte Ulf och jag matlag med alla gosedjuren. Salta pinnar doppade i vatten stod på menyn.
Storbarnen hade precis fått ett nytt datorspel så de försvann till övervåningen.
Och jag fick äntligen ro att sätta mig och måla. Håller på att färdigställa illustrationer till en grej som händer i november!
Duttade på nya
Och hittade igen gamla.
Medan jag målade och lyssnade på ljudbok målade Ulf sig själv. Sedan klistrade han fast flera kartor julklappsettiketter på kökssoffan.
Vilken tur va! Det hade jag aldrig hunnit utan hans hjälp.
Men sedan hips vips var han spårlöst försvunnen. Hittade till slut igen honom i källaren där han lokaliserat en perfekt plats för att kolla ut genom fönstret. Att klättra på plastbackar funkar fint när stegar saknas!
När ungarna somnat tog jag en kvällspromenad med Elina medan vi avhandlade allt vi missat sedan vi hördes sist.
Och det var de dagarna i bilder, det. Men nu ska jag gå och lägga mig. Godnatt!
De tre första dagarna i Etiopien spenderade vi med Läkarmissionen, men istället för att bara åka hem efteråt stannade jag och Bertil kvar. Man åker ju inte gärna över halva jordklotet utan att göra det mesta möjliga av resan! Min vän Nicola som jag och Anna drev Yawama of Sweden med i flera år, bor numera i Addis med sin familj och jobbar på UD. Hennes son hade skollov just den här veckan så vi hade planerat in en resa tillsammans!
Nicola hämtade mig och Bertil på hotellet på fredagkvällen och sedan åkte vi hem till hennes hus. Där väntade en supergod grillmiddag på oss. Och efter att ha suttit uppe en lång stund och surrat om allt vi upplevt de senaste dagarna (behövde debriefa en hel del om man säger så) så kraschade vi i säng.
Nästa morgon åt vi frukost, packade ihop vår vandringsutrustning och gick ut i trädgården.
Där vår chaufför väntade på oss i en bil. Vi klämde in oss alla sex i bilen – Bertil åkte i skuffen – och sedan bar det iväg.
Bara att ta sig ut ur Addis morgontrafik tog 1 1/2 timme men sedan var vi på landsbygden. Där körde vi ytterligare några timmar innan vi stannade och plockade upp vår engelsktalande guide Sami. Han kommer från regionen Gurage söder om Addis och kan språket på den plats vi skulle till. I Etiopien talas över åttio olika språk, så det gäller att hitta någon som kan översätta!
Vi körde högre och högre upp, tills vi kom fram till en liten bergsby. Där gjorde bilen plötsligt halt och vi steg ur. Hälsade på packåsnan som skulle göra oss sällskap
Och tog en lunch. Ljummen läsk. Alltid ljummen läsk.
Och injera på ett stort fat att dela allihop.
Efter att vi ätit en sen lunch provianterade vi med lite snacks och en himla massa bläckpennor. Pennor är alltid bra att ta med som present till barn. Funkade lika bra i New Delhi som här!
Vi introducerades sedan för ytterligare en guide som var den som skulle visa oss vägen genom bergen. Vi hade bokat en så kallad community walk – där man går mellan byar och bor med byborna och får se deras traditionella livsstil. Ekoturism i dess finaste form. Men just den här rutten var vi de första turisterna som gick. Pirrigt för samtliga! Sami var den som kunde prata både gurage och engelska och tolka åt oss vad vägvisaren berättade.
Snart började promenaden. Uppför, hela tiden uppför.
För vissa var det mer uppför än för andra.
Vi passerade genom en rar liten by och överallt där vi gick kom byborna ut och vinkade och hälsade. Jag slogs av att det var så likt Sverige på något sätt. Tänker på Gallejaur eller Hängengården i Glommers. Fast timringen är på andra ledden där. Men samma prydliga gårdar, trärena fasad och likadana illröda pelargoner utanför.
Ju längre vi gick desto mer tung-andat blev det. Uppe på 3000 meters höjd.
Men det var så slående vackert överallt med de traditionella husen i den små, otillgängliga byarna. Det enda moderna i den här bilden är en liten solpanel på taket som ger ström till en lampa nattetid.
Vi fick se flera sorters apor längs vägen – och stora rovfåglar som cirklade över skogarna. Overkligt vackert och skönt. Här i trakten finns också leoparder och hyenor, men de slapp vi dock stöta på!
Vi gick ner genom regnskogsliknande terräng och svalkade oss i en flod. Och sedan gick vi upp igen genom så tät vegetation att kläderna hakade i och fastnade.
Men till slut kom vi fram till den första by där vi skulle bo.
Byborna får alltså betalt för att man kommer och hälsar på. Ett välkommet ekonomiskt tillskott för här uppe i bergen är pengar sällsynt. Alla är självförsörjande småbönder och det enda de egentligen har att sälja är kat (som alla tuggar oavbrutet) och enset – ett traditionellt bröd gjort på falsk bananplanta. På det blir man inte särskilt rik.
Vi blev inbjudna till byns finaste hem och fick uppleva en traditionell etiopisk kaffeceremoni. När bönorna rostas i stekpanna, alla får insupa aromerna och kaffet sedan bjuds runt. Att dricka tretår krävs för att vara maximalt artig.
När mörkret föll över byn kände jag tröttheten komma krypande. Men först fick vi en balja vatten och gick iväg bakom ett skynke i skogen och tvättade av oss dagens svett och lort. Jag får alltid ont i magen när jag är ute och reser och inte kan sköta toalettbestyren i lugn och ro. ”Tur att man inte har mens i alla fall” sa jag till Nicola när vi stod där och försökte blaska oss rena efter att ha uträttat behov i ett hål i marken.
Och sedan var det dags att äta middag! En riktig festmåltid. Den traditionella mattan rullades ut på golvet och maten placerades ovanpå. Injera och enset.
Och en kålröra med fermenterat smör som serverades i bananblad.
Tillsammans med den traditionella osten som smakar som en syrligare keso. Vi åt allt vad vi orkade och först när vi gäster ätit färdigt börja husfolket att äta – en ganska obekväm vana för en svensk.
Snart samlades männen i byn bredvid oss och åt och drack araki, tuggade kat och lyssnade på etiopisk musik.
Det var tydligt att vi blivit inbjudna till byns allra finaste hus. Porslinet prydligt uppställt längs de turkosa väggarna och lergolvet täckt av färgglada mattor. Somnade gjorde vi sedan i sovsäckar på madrasser på golvet. Fast jag låg vaken en lång stund och lyssnade på allas andetag och på vinden som slet i taket och tänkte att jag verkligen befann mig mitt ute i ingenstans. Och att ingen skulle kunna komma och hjälpa mig om det hände något. Och det är både läskigt och mysigt på samma gång.
Jag vaknade sedan vid 03.30 av böneutroparen i byn. Vi bodde hemma hos den ortodoxe prästen och han hade tydligen morgonjour. Inom den ortodoxa etiopiska kyrkan sker regelbundna böneutrop och till skillnad från muslimernas ganska koncisa utrop pågår dessa i timmar. Jag gav upp vid sju och steg ut i den soliga morgonen.
Helt overkligt att vakna till den här utsikten och apor fulla träden.
Jag, Bertil och vår guide Sami tog en morgonpromenad upp till kyrkan.
Sjuhundra år gammal är den och där pågick morgonens gudstjänst. En stilla morgon med en sådan otrolig frid. Kommer aldrig att glömma!
Till frukost serverades mer injera men nu också lite vanligt vitt bröd, äggröra och ännu mer enset.
Jag som knappt kan äta svensk frukost hade svårt att få i mig något överhuvud taget. Men det söta teet var ljuvligt och jag drack i stora klunkar.
Efter maten skulle det kraftmätas
och sedan tackade vi för oss och vandrade vidare.
Vår vägvisare ser ni i den stiliga tredelade kostymen, med käpp. Snacka om att bergsvandra med stil!
Vi kom iväg tidigt på morgonen när luften fortfarande var sval och skön. Vårt första stopp var en flod med heligt vatten. Där badade jag fötterna och blötte min sjal att vira kring huvudet.
Blått, klart vatten som slutade i ett vattenfall på 100 meter.
Vi vandrade vidare på små stigar och hälsade på kor, åsnor, getter och deras herdar. Bertil hade en faslig fart och sprang långt före oss andra. Han är som gjord för denna terräng och detta klimat.
Vart vi gick orsakade vi stor uppmärksamhet – särskilt bland barnen som ropade forenji, forejni och skrattade åt oss. Vi överlämnade bläckpennor och bjöd på kakor.
Efter timmar av vandring som bara gick upp, upp, upp kom vi slutligen fram till nästa by. Även här hade de ställt iordning byns finaste hus åt oss. Vi var trötta och svettiga och jag klädde av mig mina klistriga kläder och la mig tillrätta på en madrass i det svala lerhuset. Där låg vi och vilade middag till fridfullt flugsurr och rökelse.
Den här bilden tog jag när jag vaknat upp efter tuppluren, fortfarande loj och trött. Jag tog den för jag tänkte att jag ska skulle minnas den här stunden för alltid. Känslan jag hade just då av att vara på äventyr. Hundra procent levande, lycklig och fri!
När vi piggnat till lite mer tog vi en promenad ner till floden för att bada. Alla hoppade i och lät strömmen suga med dem nedströms i vattnet. Några yngre pojkar från byn följde med oss, kastade sig i från nedhängande kvistar. Men riktigt så modiga var inte vi.
När vi kom tillbakaa till huset igen la jag mig på en filt i eftermiddagssolen och läste Arne Naess och lyssnade på pratet från byborna som samlats på gården.
De hade slaktat en get dagen till ära och jag följde med intresse kvinnornas arbete när de styckade djuret och tog rätt på varje liten del. Alla arbetade sittande på huk på golvet, givetvis utan rinnande vatten eller elektricitet. Kött hackades till färs genom idogt arbete och sedan hackades magsäcken också ner fint i färsen och fick koka med. Allting lagades i kastruller över öppen eld.
Kvällarna är kyliga på höga höjder och vi trängde ihop oss runt brasan medan vi väntade på middagen. Än en gång rullades festmattan fram på golven och maten serverades. Injera, enset, gomen och getfärs med getmage dränkt i rikliga mängder fermenterat smör.
Sedan hände det som absolut INTE får hända när man är ute i ingenstans, flera mil från närmsta affär. Jag fick helt oförberett min mens. Då ville jag bara lägga mig ner och grina. Jag hade redan ont i magen och fick panik av tanken på att blöda som en gris i flera dagar, när jag inte ens hade mensskydd med med mig och skulle vandra långt i hettan utan möjlighet att tvätta mig ordentligt. Som tur var hade Nicola packat bättre och kunde avhjälpa problemet.
Tänkte dock mycket på hur det är för kvinnorna som bor här jämt och hur kämpigt det måste vara kring mensen – men även efter barnafödandet. Avslaget, smärtan, svårigheterna att hålla sig ren och hitta bra mensskydd.
Även denna natt somnade jag gott, sov tungt och vaknade av morgonbönen som ekade över dalen.
Kroppen kändes varm och klistrig efter natten och jag gick lättad ut i den svala morgonen. Svepte en filt om kroppen och en sjal om huvudet och satt och spanade ut över berget där solen långsamt steg. Det var en sån oerhört vacker morgon.
Efter frukosten packade vi ihop och vandrade vidare. Först fick vi gå över floden via en hängbro tillverkad av gamla elkablar. Högt upp i luften gick den och jag som har svindel hade hjärtat i halsgropen. Min apa till son däremot sprang fram och tillbaka och parerade hålen i hängbron som ingenting.
Efter en lång vandring uppåt med vår nya vägvisare stannade vi till på en gård med den mest hänförande utsikten. Bergen längst borta är vulkaner.
Bertil klättrade upp i skuggan i ett avokadoträd
Och vi blev bjudna på kaffe av den äldre kvinna som bodde i huset. Men inte förrän hon först skällt ut sin unge släkting som tagit med sig gäster utan att förvarna. Hon hade ju inget att bjuda på och hade inte hunnit klä på sig! Skrattade för mig själv eftersom det är exakt hur min mormor hade reagerat om jag kommit förbi hennes gård med oanmälda gäster. Gästfrihet är det viktigaste och skam den som inte har något att bjuda på.
Kaffe finns dock alltid och de tog också fram finglasen och bjöd på tej – etiopiskt honungsvin.
Cool mormor i en sweatshirt med MTV-tryck på.
Kanske var detta en av de ljuvligaste stunderna på hela resan. Jag låg i akaciaträdets skugga och blickade över den milsvida utsikten. Hörde det trevliga småpratet, knaprade på en ingefärskaka och såg en stor rovfågel cirkla högt ovanför oss. Vi bjöd tillbaka – på hallonbåtar och sötsyrliga persikorgodisar från Sverige – och det var väldigt oklart om de gillade smaken.
När vi tackat för oss vandrade vi vidare.
Så många fina lerhus. Rolig lösning med att utelämna lera och göra ett kors i fasaden.
Vi passerade diverse byar och luktade på rosenbuskar som växte vid staket.
Stannade till en stund hos en smed som satt och tillverkade diverse knivar.
Tillslut kom vi fram till den sista byn vi skulle besöka. Där väntade de nyfiket på oss!
De hade gjort så fint och prydligt vid eldstaden i huset där vi skulle sova. Det som ser ut som krukor eller kastruller är i själva verket bara hållare för grytan som man sätter ovanpå elden. Tänk att skapa så vackra saker som bara fyller den funktionen? Otroligt fint!
Kaffeceremoni som välkomnande. Med honungsvin till den hågade.
Bakom en halvhög vägg i huset bodde djuren.
Kor, getter, höns och kycklingar. Nattetid är djuren inomhus för att skyddas från rovdjur.
Nicola lutade sig tillbaka och njöt doften av nyrostat kaffe.
Den underbara unga kvinna som bodde i huset med sin familj förberedde drycken åt oss.
Hon hade en flicka som var vild som ett yrväder och påminde mig starkt om Ulf. Välte koppar, klättrade runt och hittade på hyss. Mitt i maten smet dessutom en höna med kycklingar in och rusade runt bland injeran, vilket verkligen bröt isen. Jag kunde inte sluta fnittra.
Av alla familjer vi hälsade på var nog det här den den allra trevligaste. Jag hade så gärna velat stanna längre och fått prata mer med de unga föräldrarna till flickan. Vår guide översatte så gott han kunde våra vänskapliga försök och de ville verkligen prata och berätta!
Men vi behövde så småningom vandra vidare. Vi vinkade hejdå!
Och alla barn flockades och ville bli fotograferade. Här bär mammorna sina småbarn i sjal – precis som jag gjort med mina. Men jag har nog aldrig sett en femåring bära en bebis på det här viset. Såg väldigt gulligt ut!
Nu var den sista, branta vandringen kvar. Vi passerade en get som hade precis samma frisyr som jag har. Tja, snygging!
Och jag fångade en pampig fågel på bild.
Det blev brantare för varje steg och andningen blev allt tyngre.
Snart var vi uppe på 3600 meters höjd och blickade ut över landskapet.
Stolta, nöjda och lortiga personer som vandrat i flera dagar och nu var framme vid slutmålet! Så lycklig över alla möten, all vacker natur och alla roliga samtal. Både med byborna och guiden och med Nicola och hennes familj. Nicola kan så mycket om kulturen och hennes man Mattias kan allt om naturen och det var som att vi hade två extra guider med oss på resan. Vilket minne för livet!
Innan vi reste hem skrev vi i gästböckerna som ska placeras i de olika hus där vi hälsat på. Vi var de första som skrev i dem – men definitivt inte de sista! Hoppas många, många fler tar sig hit och vandrar. Landskapet är fantastiskt och lokalbefolkningen behöver verkligen intäkterna som ekoturismen ger. Vi bokade resan genom Tesfa Tours och där kan man läsa mer om hur upplägget ser ut. Såklart inte ett dugg sponsrat utan bara ett genuint tips till den som planerar en resa till Etiopien någon gång i livet.
Jag njuter av att vara hemma i mitt eget igen. Inte för att det är särskilt lugnt – för det är det inte – men för att det är mitt. Igår rivstartade jag hemkomsten med att leverera utkast på samarbeten och skickade sedan in två synopsis till mina nya böcker som jag ska börja skriva på. Fredagen inledde jag med ett träningspass styrka och sedan ett med kondition. Därefter har jag suttit i olika intervjuer relaterade till min bok. Och så fick jag precis höra den fantastiska nyheten om att Underbara Vinter är den mest sålda fackboken i Sverige just nu. Wow!
Ikväll har vi middagsgäster, imorgon ska jag vila och ta det lugnt och på söndag är det gudstjänst i byns bönehus. Då ska jag sjunga solo men också dela några ord jag bär på. Det ser jag mycket fram emot! Folke ska även han vara med och sjunga i kören och det blir kul. Känns viktigt att få göra något fint och positivt som by, när världen är så mörk och otrygg.
På måndagen är det fler intervjuer, sedan poddinspelning med Malin och på tisdag åker jag till Stockholm med morgontåget. Jag ska ha uppstartsmöte med Lotta Kühlhorn och förlaget om mina nya bokprojekt. Sedan ska jag gästa Nyhetsmorgon, Mix Megapol och göra en livesändning med Akademibokhandeln. Det är fullt ös hela nästa vecka – men sedan när helgen kommer så packar jag in pojkar och hund i bilen och rullar norrut till vår sommarstuga. Där ska vi vara hela lovet och bara njuta. Jakob har ingen semester så jag får åka ensam med ungarna. Men jädrar vad jag längtar. Ska måla, baka, gå långa promenader och elda i vedspisen. Och storbarnen ska leka med stugkompisarna som också är där. Säkert spela in skräckfilmer och spela rollspel. Förhoppningsvis har det hunnit komma en hel del snö så att det blir vitt och vackert. Och jag planerar också att julpynta lite i förväg – så att det är iordning när vi återvänder till nyår. Kul att ha en fullkomligt legitim anledning att julpynta i oktober!
Höstlovet är precis den belöning vi behöver efter den här arbetsintensiva hösten. Känner mig så glad när jag tänker på att lovet snart är här!
Nu är vi hemma igen. Inga löv kvar på träden och på grusvägen ett tunt lager snö. Fyra minus och helt klart antågande vinter i luften. Sov så gott i min egen säng inatt och drack morgonkaffet framför vedspisen. Med mycket mjölk, så som jag vill ha det.
Tänker tillbaka på allt jag upplevt senaste veckan (som känns som en månad) och kände en enorm tacksamhet över det liv jag lever. Runtom i världen finns ett sådant lidande. I Gaza, Ukraina, på gatorna i Addis och många, många tusen andra städer och samhällen. Människor som inte får sin grundläggande behov av trygghet, näring, vila och kärlek mötta. Och här lever vi i groteskt överflöd och kan välja mellan lyxiga badoljor och vilka kjolmodeller som är de bästa. Äcklas av mig själv och mina prioriteringar – och vet samtidigt hur lätt det är att halka tillbaka i det gamla vanliga.
Mina resor till Indien, Kenya, Malawi, Zambia och Etiopien bär jag för evigt med mig. De har präglat mig, förstärkt min känsla av tacksamhet. Gett insikt om livets orättvisor och fått mig att försöka – på de sätt jag kan – bidra till en positiv förändring. Är så glad att jag nu fått dela detta med Bertil och låta också honom förstå något om världen och vilken underbar plats han och jag råkade födas till. Utan att vara det minsta förtjänta av det.
Tänker på alla människor vi lämnat bakom oss. Flickor som vaknar upp till ännu en dag av att samla eukalyptusvistar i timmar istället för att få gå i skolan. Människor som fortsätter sitt outtröttliga arbete med att hjälpa utsatta pojkar. Pojkar som stretar emot omsorgen och kanske reagerar med ilska. Jag tänker på den lilla flicka som lekte i en evighet med Bertil men som varit sluten under lång tid, traumatiserad efter att hon sett sina föräldrar mördas. Och jag tänker på de unga kvinnor som levt i trafficking och nu får chansen till ett nytt liv tack vare att någon annan försöker skapa bättre förutsättningar för dem.
Varje dag är en möjlighet att hjälpa någon annan en bit fram på vägen. Det är en stor nåd att kunna vara till nytta.
Sticker in med ett litet hej från mig, eftersom jag tillfälligt råkar ha internet. Har inte kunnat uppdatera bloggen från resan för arbetsdagarna har varit långa och internet dåligt. Men i fredags kväll sa vi hejdå till Läkarmissionen efter några omtumlande dagar och så reste jag och Bertil vidare. Först hem till våra vänner som bor i Addis och nästa morgon iväg för att tillsammans företa en resa söderut. Upp i bergen för att vandra mellan byar på 3600 meters höjd.
Vi har sovit hos lokalbefolkningen, levt på injera, gomen, enset och ayib. Deltagit i otaliga kaffeceremonier och spanat på apor och leoparder (det senare utan framgång). Vi har gått genom regnskogsliknande natur och badat i klara floder. Uträttat våra behov i hål i marken och vilat i skuggan av akaciaträd. Ätit allting med händerna och otroligt nog klarat oss helt från magont. Och livet är så äventyrligt och vackert och rikt att jag inte vet hur jag ska få ner det på pränt. Är bara så tacksam över vad jag får uppleva!
Den här bilden tog jag en tidig morgon när jag påbyltad till max såg soluppgången utanför det lerhus där vi övernattat. Och om inte allt för länge vaknar jag hemma i min egen säng igen. Hörs då.
En majkväll 1948 tar nioåriga Birgitta Sivander ett steg in mellan trädstammarna och försvinner. Strax före gryningen hittas hon död i ett dike i skogen. Sjuttio år senare läser Linda Segtnan av en slump en tidningsnotis om det olösta mordet i skånska Perstorp. Någonting manar henne att söka djupare i Birgittas öde. Hon vänder sig till arkiven, men närmar sig samtidigt historien med en öppenhet för det okända. Parallellt med att hennes besatthet växer, börjar också ett liv växa i hennes mage. En flicka. Hur står man ut med att sätta ett barn till världen när den kan vara så bottenlöst grym? Hur står man ut med de faror som hotar en dotter?
Fick hem denna lättlästa och spännande roman som ett pressutskick och slukade den en kväll i badkaret. Linda skriver rappt och intressant om ett ouppklarat brottsfall och ger oss samtidigt insikter i hur en anklagad pojke på fyrtiotalet kunde få livet förstört utan minsta bevis för sin skuld. Författaren blir besatt av brottsfallet när hon börjar rota i det – och jag blir som besatt när jag läser. Tyvärr lämnar slutet mig oförlöst. Irriterad slänger jag boken åt sidan när jag läst färdigt och som ett otåligt barn vrålar jag att vill veta upplösningen! Men det verkar inte vara Segtnans ärende med denna roman. Men om jag fick önska så önskar jag att hon rotat igenom detta några varv till innan hon skrev. Vill så gärna har klarhet i Birgittas öde!
Lyckans Tempel – del 1 och 2 av Alice Lyttkens
Så här lyder baksidan
Alice Lyttkens mästerliga hand för oss rakt in i 1700-talets gnistrande Stockholm. Det är 1772 och i de vindlande kullerstensgränderna ligger tjärdoften tung. Den oemotståndliga Lotta Tollman är inte rädd för att säga vad hon tycker – hon charmar Stockholms eleganta salonger med sin rättrådighet och handlingskraft. Men hennes äktenskap håller på att förlisa. Då möter hon Johan Benning. I hans mörka ögon anar hon något som kan leda till kärlek – eller katastrof.
Alice Lyttkens, född 1897 var under en period en av Sveriges mest produktiva och lästa författare. Ändå är hon nästan bortglömd idag. I sin samtid blev hon hårt kritiserad och förminskad för sitt författarskap – som så ofta när kvinnor skriver för andra kvinnor och blir flitigt lästa. Alice skrev alltid ur kvinnans perspektiv – om ojämlikhet och om frigörelse. Hennes hjältinnor är måhända en smula endimensionella, men böckerna är likafullt fängslande. Och för den som vill lära sig mer om den svenska historien så finns det mycket att hämta. Mest känd är hon för sina historiska romaner om familjen Tollman, som började med just Lyckans Tempel.
I gymnasiet upptäckte jag Alice Lyttkens författarskap. Det började med Längtans blå blomma och när jag väl blev fast började jag plöja igenom hela hennes katalog. Jag har läst Tollmansviten flera varv och har genom idogt loppisletande lyckats komma över dem i fina gamla tygband. Och när jag i tonåren läst ut alla hennes böcker började jag med hennes enormt omfattande självbiografi i sju delar – Leva om sitt liv. Långsam, precis lagom intressant och himla mysig läsning om en kvinnlig författares nästan hundraåriga liv. Strunta i att läsa Ulf Lundells dagböcker – gör istället en kvinnohistorisk gärning och läs Lyttkens!
God afton från Addis Abeba, dit jag anlände med Bertil tidigt imorse. Aningen trötta och mörbultade efter en långt resa. Vi har åkt hit tillsammans med Läkarmissionen, för att dokumentera deras viktiga arbete. Jag har ju samarbetat med Läkarmissionen i många år och är väldig stolt över att få vara med och bidra och sprida kunskap om allt gott som de gör runtom i världen.
Jag har inte varit utomlands sedan 2018 så värmen, dofterna och myllret av människor känns väldigt ovant och uppfriskande. Uppdateringarna kommer nog lite glest här närmsta veckan eftersom internet lämnar en del övrigt att önska. Men sedan kommer full rapport med alla äventyr vi varit med om. Och under tiden har jag förberett lite andra inlägg som dyker upp här.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
