Nu är tiden att ta rätt på de färska örterna från trädgården. Om man inte redan gjort det, vill säga. Förutom att torka, frysa in som de är eller frysa in i olja kan jag verkligen rekommendera att göra örtsalt!
Jag baserar mitt på havssalt.
Sedan adderar jag de kryddor som finns hemma. Nu blev det persilja, basilika, oregano, stjälkselleri, salladslök och vitlök. Just lök och stjälkselleri är bra att ha med i blandningen för de ger ordentligt med smak.
Man kan kombinera kryddorna lite som man vill – men även renodla dem i olika stilar och smaker. Men jag gjorde en enda batch med alla kryddor i samma. Det blir otrooooligt gott!
Först hackar jag allting grovt. Sedan slänger jag ner det i matberedaren och så på med saltet. Det gäller att inte ta för mycket salt i förhållande till krydda. Det får gärna vara ungefär 1 del havssalt och 3 delar kryddor. Alla kryddor ryms inte på samma gång så man får mala några åt gången tills de sjunkit ihop.
Kör i maskinen tills det finfördelat sig. Det kan ta ett tag.
Sedan brer du ut örtsaltet på en plåt och låter lufttorka. Man kan skynda på processen genom att köra plåtarna i ugnen på ca 50 grader, med ugnsluckan på glänt för att släppa ut fukten. Men jag föredrar verkligen att de får torka i lufttemperatur. För jag tycker att kryddorna förlorar lite av sin smak när de värms upp – om än det bara är till femtio grader. Energi sparar man också!
För mig tog det ca fyra dagar innan dessa brickor var helt torra. Då rörde jag runt lite i saltet varje dag. Hela huset doftar så gott och man kan inte låta bli att stoppa några kryddsmulor i munnen varje gång man går förbi.
När det torkat helt blir det ganska stora och hårda klumpar. Så då är det dags att mixa det en gång till.
Den här gången blir det istället ett fint pulver. Om man vill kan man mixa ett tag och sedan sila av pulvret och fortsätta mixa de stora saltkristallerna. Tycker att det brukar bli jämnast och finast resultat då.
När man mixar dammar det av aromatiskt salt i hela köket. Så UNDERBART!
Sedan häller jag över det på burkar med tätslutande lock och förvarar i ett mörkt, svalt skafferi. En perfekt present när man är bortbjuden. Eller varför inte en ätlig julklapp till någon matlagningsintresserad typ?
Sveriges motståndskraft börjar med varje enskild människas engagemang i det lilla. Jag tror det är fler än jag som de senaste åren har fått sig en tankeställare på den fronten. Först pandemin, sedan Rysslands invasion av Ukraina. Det är som att allting är lite mer på allvar nu. Vi är många som känner att vi vill bidra till samhället på olika sätt!
Förra året gjorde jag ett samarbete med MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) i syfte att sprida kunskap kring vad vi ska göra om krisen eller kriget kommer. MSB står ju bakom broschyren med samma namn – den finns att läsa och ladda hem på många olika språk. Samt i lättläst version, som inläst version och som teckenspråksversion. Det blogginlägget blev glädjande nog ett av mina mest lästa det året.
Men vad kan man då göra i sin egen vardag? Jo, något som faktiskt är ens ansvar. Nämligen att försäkra sig om att man kan ta hand om sig själv i händelse av kris. Vi förväntas inte klara oss själva i flera månader – men däremot en vecka vid en större katastrof. Och om varje svensk håller ett litet förråd med förnödenheter så blir hela landets totala motståndskraft större.
Men det handlar inte bara om att kunna ta hand om sig själv – utan också om att hjälpa dem i sin närhet. Detta fick vi bland annat öva på under pandemin. Den som var krasslig fick kanske hjälp av grannen med att handla. Vi turades om att hålla kontakten och underlätta för de som var isolerade. Vi fick öva oss på att ta ansvar och visa hänsyn till de allra mest utsatta. Och det är en kunskap vi inte ska slarva bort nu när vi äntligen återerövrat den. Vi behöver hjälpas åt för att skapa ett tryggt samhälle!
Att det här är viktiga frågor blev tydligt i slutet av sommaren när vi hade ett lite längre strömavbrott i byn. Jag tackade min lyckliga stjärna för att vi har en egen brunn som funkar utan ström. Och att vi har en gasspis att laga mat på samt en vedspis att värma huset med. På det hela taget märkte vi knappt av avbrottet. Men grannarna som har kommunalt vatten fick komma hit och fylla sina vattendunkar och ta med en termos med varmvatten hem till sitt morgonkaffe. Det är bra att kunna hjälpas åt och nästa gång är det kanske vi som behöver deras hjälp.
En enkel soppa på krossad tomat, en tetra linser, lök och buljong
Det finns väldigt bra listor hos MBS på vad som är lämpligt att ha hemma i händelse av kris. Och viktigt att tänka på är att den mesta av utrusningen i ett modernt kök slutar att fungera vid ett strömavbrott. Därför är det klokt att ha ett sprit- eller campingkök att laga mat på. Och eftersom det både tar tid och går åt en del bränsle när man lagar mat på det här sättet, är det bra att ha helfabrikat och mat med kort tillagningstid hemma.
I vårt hus finns ett källarskafferi där vi förvarar ett lager av olika torrvaror och vi skulle nog klara oss i någon månad på den maten om det knep. Dessutom finns två frysboxar med kött och bär. Om vi blev utan el en längre period skulle vi få försöka tömma dem först av allt.
Några saker att fylla ditt eget lilla ”källarskafferi” med är förslagsvis bröd med lång hållbarhet. Som kex, skorpor eller knäckebröd. Till det funkar pålägg på tub toppenbra! Ris, gryn, potatismospulver och snabbpasta är också bra att ha hemma – liksom tetror eller konserver av kokta linser, böner, grönsaker och krossade tomater. Du kan också införskaffa några burkar med soppa, gryta eller köttfärsås som snabbt kan värmas. Och gärna fruktkräm, energibars och nötsmör – för snabb energi som inte kräver någon tillagning över huvudtaget.
Potatis och andra rotfrukter håller för att lagras länge – precis som ägg. Och med dessa ingredienser hemma behöver man inte gå hungrig i första taget.
Hela listan på vad som behövs finns hos MSB. De har också flera recept på sånt som man kan laga och äta utan tillgång till elektricitet eller rinnande vatten. Se det som inspiration för vad du kan ha hemma och hur du kan tänka i händelse av kris. De har också en lista över Hemberedskap – de saker du behöver för att klara dig själv i en vecka utan hjälp. På den finns alltifrån ficklampa, kontanter och vevradio – till extra batterier och husapotek. Kika gärna på den och fundera på hur du kan förbättra din egen beredskap.
Jag vet att det kan kännas otäckt att tänka på sånt här – men min erfarenhet är att handling lindrar oro. Och om vi gör vad vi kan för att hjälpa oss själva, kan myndigheter fokusera på att hjälpa de som har det svårast vid en kris. På det sättet kan vi alla bidra!
Den här hösten har jag känt mig svag i kroppen. Trots att jag kommit igång med min styrketräning två gånger i veckan så orkar jag inte få till någon löpning som jag fick i våras. Jag är öm, lite vek och frusen. Hela tiden frusen. Sover med nattlinne under det extra varma duntäcket men fryser ändå. Aktivitetsarmbandet ligger urladdat i nattygsbordet och jag gitter inte ladda det. Inte orkar jag knata ihop till några 10 000 steg per dag inte?
Min vanliga frukost – en isig proteinshake – känns omöjlig. Jag har ätit det varje morgon sedan i februari och njutit av enkelheten. Men nu går det inte för jag ryser av tanken på kylan. Vill börja dagen med tebaljor och ostsmörgåsar med paprikaslantar och örtsalt på.
Jag märker att jag spjärnar emot kylan och mörkret. Känner mig rädd. Hur ska man orka? Inte nu – men i januari och februari? Hur ska man orka då?
Försöker påminna mig om att praktisera självmedkänsla. Och att det här är en tid av omställning. Precis som vårens skarpa ljus kan kännas obarmhärtigt påträngande – kan höstens plötsliga mörker upplevas hotfullt. Man måste förbereda sig. Ställa om livet bit för bit. Och veta att när jag väl kommer till februari så kommer jag glädjas åt varje minut av ökat dagsljus. Då har hoppet redan återvänt.
Jag behöver ett par nya ulltofflor. Fler bastubad. Större tebaljor. Ett par värmande ullkalsonger som jag kan ha som mysbyxor. Varma luncher och varma frukostar. Mer bröd. Skållheta soppor. Näringstät mat. Fukt, fett, hetta, mustighet och mättnad. Med allt detta i ryggen kanske styrkan återvänder.
Här är sex stilgrepp jag tänker utveckla vidare i höst. Små förskjutningar i min befintliga stil för att variera och pigga upp. Sånt jag kan fixa med det som redan finns i garderoben – eller förändra enkelt med små medel!
Mixa mönster med mönster. Ränder med rutor med prickar med blommor. Blir glad av mönstermix och någonting stramt (pennkjol och kavaj) blir plötsligt härligt lekfullt! Här vill jag bli mer djärv och behöver nog spendera någon kväll i garderoben och testa igenom vad som kan bli kul ihop.
Knalliga sminkdetaljer. Rosa ögonfransar, en koboltblå eyeliner eller ett riktigt färgstarkt läppstift. Den här stilen som är nu där allt ska vara så naturligt som möjligt och man helst ska se osminkad ut – det är inte riktigt min grej. Gillar mascarakladdiga fransar och pigga färger. Har en gammal blå eyeliner liggande i min sminklåda. Ska vässa den sylvass och gå loss.
Att matcha skorna till strumpbyxorna ifall skorna är färgglada. Chict och förlänger benen!
Färgglada strumpbyxor överlag. Eller mönstrade. Det är en sån oväntad, härlig detalj som verkligen kan lyfta en outfit från bleeh till wow! Hittade både gröna och blå strumpbyxor i en realåda på Lindex när jag handlade svarta strumpbyxor sist.
Stora blaffiga örhängen! Självförklarande.
Och tunna diskreta smycken. Ja, jag älskar alltså enorma, kitschiga örhängen. Men utöver det vill jag använda fler enkla smycken igen. Gärna i kombination med de stora. En sten som glimrar i örat, en tunn länk kring handleden, en liten kedja i urringningen med en pärla. Smycken som gör för ansiktet vad en solkatt gör för ett rum. Blänker till, fångar ögat och gör allting lite piggare. Dags att inventera smyckesskrinet med vad som finns och kanske komplettera med någon loppad berlock. Små diskreta smycken att plocka isär och hänga på en kedja brukar inte vara en bristvara på secondhand-affärer.
Förra hösten gjorde jag ett liknande inlägg med sex nycklar för höstens stil. Läste om det inlägget nu och insåg att jag följt det till punkt och pricka det senaste året!
Varför är kändisar så ofta vänner med andra kändisar? Och är det för att jag och Malin tycker svenska kändisar är så tråkiga som vi själva saknar kändiskompisar? Vi pratar om att vara vännina med Läckberg, Snoop Doggs udda preferenser, den sorgliga skillnaden mellan oss och Jenny Strömstedt – samt min självupplevda erfarenhet av Brolles effekt på kvinnor. Och så pratar vi om kärlek vid första kändishatet!
Vilken kändis skulle du vara vän med om du fick önska?
Vi fick för övrigt en sån jädra femplus-recension av en poddlyssnare.
Bästa podden! Svårt att sammanfatta varför, men försöker: Äntligen en podd med två kvinnor som pratar med varandra som man gör med väninnor man tycker om. Inget stelt puss och gulli gull. Rått och skrattfest.
I torsdags hämtade jag barnen tidigt på skolan och så tog jag med mig min moster Mia och åkte upp till stugan över helgen.
Varje ny årstid får jag en sådan fruktansvärd längtan efter att uppleva just den årstiden just där.
Vi kom fram vid middagstid och eldade, packade in och tände ljus. Jag gjorde varma mackor. Enkelt och bra.
Barnen drog genast fram sin leksakslåda och började leka med bilar.
Fredagen var regnig och dimmig. Men vi gick ut ändå såklart. Någon hade ett omättligt klätterbehov.
Och försvann upp på vedbodtaket.
Vi inspekterade hur kadavret utvecklat sig sedan sist. Barnen ville prompt ta med det till kojan och sätta upp på en pinne . Men jag föreslog att vi väntar tills våren när det förhoppningsvis bara är ett skelett kvar.
Vi stannade till vid gravarna också. Där släktens alla husdjur ligger. Jurtjyrkogården!
Så drömskt med dimman kring gården.
Vyn från fönstret. Vår lilla bastu som ett rött utropstecken. Så ledsen att det inte blev någon fiskevecka i år heller. Saknar att få vara här med syrrans familj och farsan och bara fiska, röja sly, röka sik och plocka lingon. Men en helg är ju i alla fall bättre än inget!
Vi gick ut i skogen och andades den fuktiga luften.
Hösten är så långt gången här uppe. Nästan inga löv kvar på träden. Snön är inte långt borta.
Men trots att det var grått på himlen var naturen färgsprakande. Kolla in dessa röda löv. Lika knalliga som mina gula stövlar!
Vi kollade till barnens koja vid sandtaget där de brukar leka med kusinerna. Den stod kvar som den skulle. Man ser ju direkt att det enda som saknas är ett kranium. Kronan på verket.
Bertil och Folke hoppade ner från sandtaget och gjorde parkour med tallrötterna – hängde och slängde och gjorde tricks.
Fast för Ulf var det lagom utmanande att bara försöka ta sig upp och ner för slänten.
Så vackert och så vemodigt.
När vi kom in grillade vi korv och fläsk till lunch.
Moster Mia pusslade och lekte med Ulf
Och gjorde läxorna med storbarnen. Sån förmån att få vara tillsammans i flera dagar och bara ha det mysigt!
Under resten av fredagen och lördagen pysslade jag mest på i lugn och ro. Kokade palt, städade hela köket och sorterade i skåp och lådor. Däremellan låg jag mycket i soffan och läste böcker och hade det skönt. När barnen somnat på kvällarna satt jag och Mia uppe sent och pratade och läste högt ur mormors dagbokskalendrar där hon skrivit upp vad hon gjort varje dag under nästan tjugo år av sitt liv. Vi gapskrattade och blev rörda och fulla av beundran inför denna märkvärdiga kvinna. Fast hon varit borta i tre år är hon med oss i anden!
Mycket sol hade vi inte – men en dag orkade den bryta igenom dimman.
”Det finns ett återkommande drag i flera av dina blogginlägg, nämligen respekt för människors kompetens. Lärare får respekt av dig, det läkaren säger typ “jag tror du är deprimerad” möter du inte med ett ilsket ifrågasättande utan går med på att testa antidepressiva, din PTs plan för att du ska må bättre tar du emot och mår sedan bättre. Och du litar på din frisörs god omdöme och på din hudterapeuts kunskap. Tycker att din tillit till andra är så fin att få ta del av. Hoppas många gånger att jag skulle vara bättre på det själv.”
Jag fick den här kommentaren av min trogna läsare med signaturen BE. Och jag tyckte att den var spännande! Ibland kan ju någon som bara ser en utifrån verkligen lyckas sätta fingret på sånt man själv inte har en aning om. Och en trogen bloggläsare upptäcker säkert saker som jag inte märkt själv.
Den här kommentaren öppnade mina ögon för ett personlighetsdrag som nog är ganska utpräglat hos mig. För ja – jag har hög tilltro till andra människors kunnande. Och jag älskar att få hjälp av människor som vet mer än mig. Jag vill gärna lägga viktiga beslut i deras händer eftersom det frigör tid för mig att göra det jag är bra på.Det ligger liksom inte i min natur att ifrågasätta om folk verkligen vet vad de pratar om eller ej. Jag har höga tankar om min egen kompetens på mina specialområden – och därför tror jag att andra också har hög kompetens på sina specialområden.
Det gör att jag som arbetsledare är extremt tillitsfull. Jag vill att de jag jobbar med ska vara självständiga och handlingskraftiga och jag vill inte bli tillfrågad om varje liten detalj. Jag njuter när jag kan delegera bort uppgift efter uppgift och se andra göra det bättre än vad jag hade gjort själv. Det gör att jag får bra avlastning men även input i mitt yrkesliv. Och privat har jag oftast litat på läkare och psykologer och det med bra resultat. Jag tänker att en viktig del av tillfrisknande kommer från att tro på att det man gör faktiskt hjälper. Och då har den inställningen varit en tillgång för mig.
När jag var liten hade vi en katt som hette Busan. Hon var verkligen världens snällaste och mest tillitsfulla och mamma sa alltid att det var för att hon aldrig hade träffat någon människa som var dum mot henne. Hon visste inte att det finns folk som sparkar efter katter, sjasar bort dem från broräcken eller skrämmer iväg dem när de kommit in på deras tomt. Hon hade bara träffat snälla människor. Ibland tänker jag att jag varit som Busan under största delen av mitt liv. Och att det är en förmån att ha fått en sådan uppväxt. Att sällan ha anledning att bli misstänksam och skeptisk.
Men det här draget är inte bara en tillgång. Jag vet också att det också har lett till att jag blivit lurad – både privat och professionellt. Ibland har det svidit ordentligt och jag har chockat fått inse att den jag satt min tilltro till inte var värd att lita på. Det har förutom tillit också kostat mig stora pengar när jag samarbetat med fel människor. Jag har en ganska bra inre kompass och magkänsla – men i perioder när jag varit överbelastad, stressad eller haft sorg har kompassen blivit skev. Det har ofta varit vid dessa tillfällen jag hamnat ännu mer snett. En rad sådana incidenter var till exempel en del i att jag blev utmattad.
Så de senaste åren är jag mer på min vakt. Jag har blivit mer krass och kanske också mer cynisk. Det känns tråkigt förstås, men en viss dos kritiskt tänkande krävs väl för att verkligen kunna räknas som vuxen? Det är inte dumt att vara snäll. Men att vara dumsnäll är jättedumt. Nu försöker jag hitta någon slags balans i det hela.
En sådan här regnmulen fuktig höstdag är det perfekt att rengöra ullkläder. Häng ut kappor, tröjor, koftor, ullkalsonger och ullstrumpor på vädring. Gärna över natten. Den fuktiga luften rengör ullen och den kommer dofta rent och friskt igen. Ta förresten gärna för vana att hänga ullkläder på vädring direkt efter att de använts – då rengör de sig själva.
Och har du fått fläckar på kläderna kan du försöka punktmarkera dem. Ull är ju smutsavvisande så fläckar lägger sig utanpå fibrerna och är lätta att få bort. Ibland kan man nästan skrapa bort dem. Dessutom har ull bakteriehämmande och självrengörande egenskaper. Det perfekta materialet om du frågar mig!
Ibland måste man dock tvätta ullen (ingen vädring i värden kan rengöra mina ullunderställ från aromerna efter ett rejält svettigt skidpass…) och då använder jag Sonetts ulltvättmedel och tvättar ett ullprogram i maskinen – men aldrig en full maskin eftersom ull som tvättas mot ull riskerar att krympa och tova sig.
Ullens smutsavstötande egenskaper är anledningen till att jag älskar våra ullmattor här hemma. Det har hänt många otrevliga olyckor på dem som involverar så väl barn som Essa. Och gissa vad? Alla fläckar har gått att få bort!
”Du har så många fina möbler och inredningsdetaljer i ditt hem. Det vore så roligt att få veta mer om dem. Var du hittat dem, var du vet om dem. Om du ärv eller köpt och vad det i sådana fall kostat.”
SPJÄLSÄNGEN! Närmare bestämt den här röda lilla pärlan. Vad kan då finnas att säga om en sketen spjälsäng? Jo det ska ni få höra. Den här röda spjälsängen har nämligen många, många år på nacken. Ursprungligen sov mina kusiner i den och de är ju i femtioårsålder nu – så då förstår ni att den är gammal. Sedan fick jag och min syster sova i den när vi var små.
Efter att även vi vuxit ur den har den stått på vänt i förrådet hos mormor och morfar. Men så blev jag gravid. Och då hämtades den hem och placerades i barnkammaren som farfar renoverat. Gula loppade tapeter, ett matchande gult valv och en väldans massa vitt. Känns väldigt länge sedan. Vi hade liksom inga ägodelar?!
Det finns inga märken eller stämplar på spjälsängen – men det är helt klart en riktig kvalitetsprodukt. Så som det ofta är med barngrejer från förr. Mina barns finaste barnkläder är ärvda från samma kusiner som sov i denna säng först. Femtio år senare har de fortfarande inte en noppa eller en nötskada på sig. Och färgen har kvar sin lyster. Önskar att det fanns barngrejer av den kvalituttan idag.
En bebis behöver sannerligen inget eget rum. Men att få pynta, inreda och göra fint är ett bra sätt att förbereda sig på det som ska komma. Kanske särskilt med det första barnet. Och jag var så lycklig över detta barnrum som stod färdigt i god tid tills Bertil anlände. Lapptäcket hade Jakob haft som barn, bonaden i tyg på väggen hade mammas vänner sytt när hon väntade min syster Anna. Och den lilla mobilen med grodor fick jag låna av min vän Elina. Och så spjälsängen då, med höj- och sänkbar botten. Här var den som allra högst så Bertil måste ha varit nyfödd.
Så småningom fick Bertil byta till en större säng. Och sedan kom Folke.
Folkes barnkammare. Hemma hos oss sover barnen som synes i små skrubbar och garderober – precis lagom stora för deras behov. Och som ni märker var jag väldigt inspirerad av Cath Kidstons estetik när Folke var liten. Rutor, ränder, blommor och så lite brittiskt fyrtiotal ovanpå det.
Drömtapet ihop med spjälsängen, den röda ljusstaken och den fina lilla byrån.
Snart blev också Folke större och växte ur spjälsängen. Den stuvades undan på vinden bland annat bråte. Och där den stod bortglömd och samlade damm ända tills det blev dags för barn nummer tre!
Ulfs första vrå.
När jag var gravid med Ulf orkade jag inte boa någonting alls, jag hade så ont och var så mentalt låg. Hade precis bestämt mig för att det var helt okej – men så gick jag två veckor över tiden och då fick jag ett ryck och gjorde fint i alla fall!
Vi visste ju att det skulle bli en gosse och att han skulle heta Ulf. Gulligt så jag smäller av med namnbroderade lakan.
Sänghimmel funkar för övrigt toppen när man har riktigt små barn som ännu inte börjat slita och dra i allting. Jag har tillverkat mina sänghimlar genom att fästa en konsol på väggen och helt sonika hänga tyget över den och sedan fästa tyget med möbelnubb.
När Ulf blivit några månader äldre fick spjälsängen flytta lite längre ifrån dubbelsängen. Så att vi inte skulle väcka varandra.
Jag har samsovit en del med alla barn och helt klart mest med Ulf. Men jag mår egentligen bättre när barnen har en egen säng. Behöver mitt personliga space när jag sover och vill helst inte nudda i någon.
Men usch vad jag får bebislängtan av att se detta! Tänk att ha en sådan här len och gosig liten korv att snusa på.
När Ulf blev två tog orken tog slut. Jag tröttnade på att sova i samma rum och inte kunna läsa, se på serier och lyssna på podd som jag vill göra i sängen om kvällarna. Och eftersom barnrummen i huset var slut fick Ulf flytta in i det som varit min gamla garderob. Harry Potter-style. Själva sängen rymdes inte riktigt så Jakob byggde en ny botten och sedan monterade vi fast ena gaveln från spjälsängen ovanpå. Funkade finemang.
Trots sin litenhet har han älskat detta rum och varit sååå stolt över det. Tagit med gäster dit upp och förevisat ”alltihop”. Och jag förstår honom verkligen. Att sova i ett litet tryggt krypin är att föredra framför ett stort, luftigt rum som känns ödsligt om nätterna.
Här har han sovit fram tills alldeles nyligen. Då behövde jag få tillbaka min garderob så då gjorde vi ytterligare en rockad här hemma. Nu sover Ulf i Folkes gamla barnrum i en alldeles normalstor säng. Och den röda pärlan till spjälsäng har avtackats, packats undan och ställts ut i förrådet i väntan på barnbarn eller andra bebisar.
Dricker morgonens tredje kopp kaffe, med morgonrocken åtdragen kring kroppen och ulltofflor på fötterna. Ute är det regnigt och dimmigt. Knappt ljust. Barnen har fått sitt lördagsgodis direkt efter frukosten och sitter försjunkna i böcker och pussel. Vedspisen knastrar hemtrevligt och jag verkar inte kunna sluta gäspa. Finns ingenstans jag blir så trött som här i vårt fritidshus. Hela kroppen slappnar av, tappar sitt försvar och ja – närmast sin styrsel. Funderar på hur jag ska orka någonting mer än att koka palten som barnen beställt. Som tur är måste jag ingenting. Blir nog kvar här på pinnstolen.
Kokosflarn med fyllning är en kaka som känns vansinnigt lyxig i all sin enkelhet. Själva flarnen är lätta att göra och smörkrämen mellan dem likaså – men så fort man monterar dem ihop dem uppstår lyxig konditorikänsla.
Man kan smaksätta smörkrämen med vanilj, rivet citronskal, kaffe eller choklad. Men jag smaksatte just dessa med lite arrak. Antingen tar du essens du har hemma – eller så tar du en skvätt punsch i smörsmeten.
Sätt ugnen på 200 grader. Smält smöret i en kastrull och låt svalna.
Blanda ner övriga ingredienser till kakan och rör till en jämn smet
Klicka ut med en tesked på en ugnsplåt med papper. Kakorna flyter ut rätt mycket så håll avstånden på plåten
Grädda svagt bruna och låt svalna helt. Använd en liten stekspade för att lossa kakorna.
Vispa smör, florsocker och arrak mjukt. Tillsätt äggulan och rör till en jämn smet. Bred smeten på ett kokosflarn (tex med en smörkniv) och lägg ihop med ett annat. Förvara kakorna i frysen tills de ska serveras
-Jaha, är det så här det ska vara nu? muttrade jag medan jag gick på min kvällspromenad med Elina i telefonen. Regn, blåst och kompakt mörker. Längs grusvägen där jag bor har gatlamporna inte ens tänts denna höst. Kanske försöker kommunen spara pengar eller så har de glömt bort att vi existerar? Jag svor lite över att jag glömt pannlampan hemma och höll tummarna att jag inte mosade några paddor under fötterna där jag gick fram. I dagsljus framträder alltid en eller annan platt padda på vägen.
Att gå hur sent som helst och ändå alltid ha ljuset är en av fördelarna med sommaren här uppe. Men man glömmer bort hur kort den perioden är – för nu fram till april är det istället mörkt, mörkt, mörkt. Och även om hösten är vacker föds väldigt snabbt en längtan efter snön. Som gör allting uthärdligt igen. Som bäddar in, gör världen snäll och på något konstigt sätt också varmare.
Jag påminner mig om att de första mörka kvällspromenaderna är värst. Efter ett par-tre stycken har jag vant mig igen.
Sist vi hade redaktionsdag pekade Erica ut en intressant förändring i mitt sätt att vara framför kameran. Nämligen att jag börjat le på bild, söka ögonkontakt och möta åskådarens blick igen.
Det var några år där kring 2017 då jag nästan aldrig gjorde det. Jag minns att vi pratade om det på en redaktionsdag och Erica frågade mig varför?
-Jag orkar inte möta blick.
Och så var det verkligen. I backspegeln kan jag se att det nog hade mycket med utmattningen att göra. Jag mådde fortfarande dåligt och höll på att återhämta mig från både den och depressionen. Men jag kände också en sån frustration kring bloggandet generellt. Jag kände mig kvävd. Fick kritik och nålstick hela tiden och som ett resultat började jag göra mig mindre. Dra mig tillbaka, undvika att prata om sånt som kunde göra någon upprörd. Och samtidigt bli arg – för jag fick ju fan inte ens skriva om vilka underbyxor jag använde utan att det blev moralpanik!
Men problemet var just detta. Att jag drog mig tillbaka, gjorde mig mindre och blev arg.
Hela anledning till att starta blogg en gång i tiden var ju min lust och mitt driv till att få uttrycka mig. Inte att bli omtyckt till varje pris. Så när jag började begränsa hur jag uttryckte mig för att bli omtyckt så tappade ju alltihop sin mening.
Senaste åren har jag övat på att göra tvärt om. Omfamna de sidor som kanske retar upp andra, våga skriva om, uttrycka mig kring och skämta om sånt jag själv vill och inte det jag borde. Kunna skratta åt kritik och nålstick och ta det för vad det är. En persons åsikt – inte hela världens.
Och nu är klimatet så otroligt mycket friare och jag mår så mycket bättre. Och när jag tittar på bilderna från det år som gått kan jag se att jag gått tillbaka till mitt lekfulla bildspråk som fanns när bloggen startade. När det var hejdlöst, kreativt, kul och befriat från pekpinnar. Då jag kunde vara mig själv. Den utvecklingen glädjer mig!
Måtte denna tidiga version av mig själv ha kommit tillbaka för att stanna
Här kommer en bunt bilder med händelser ur mitt liv. Eller i alla fall händelser från den senaste veckan i livet.
I slutet av veckan hade jag redaktionsdag med Erica och klädde mig i knalliga färger. Tog en outfitbild på det också. Kläder att bli glad av!
Sedan vaknade jag på lördagen med en stark irritation. Stökigt och kaosigt hemma. Tusen saker som skulle behöva städas och fixas men allting kändes oöverstigligt att ta tag i. När det känns sådär brukar jag försöka hitta ett rum/vrå/plats att göra lite trevlig mitt i kaoset. Och lotten föll på köket.
Men innan jag hann börja med det hämtade jag farmor på bussen. Hon hade med sig lördagsgodis till barnen och ett glatt humör. Barnen har återupptäckt fotbollsspelet de fått av morfar och det blev många matcher. Barnen utklassade mig fullständigt. Jag får ont i hjärnan av att försöka synka händerna och synen.
Började sedan försiktigt med köket och intalade mig att jag bara behövde dammsuga ur brödlådan och torka rent diskbänken. Men när jag gjort det så orkade jag plötsligt även diska ur och sortera upp besticklådorna. Därefter tömde jag hela arbetsbänken och storstädade spisen. Och torkade alla köksapparater som brukar stå framme.
Därefter rengjorde jag alla flottiga flaskor och pepparkvarnar som står bredvid spisen. Ställde bara ner dem i diskhon och sprutade på lite utspädd linoljesåpa. Den BÄSTA fettlösaren. Sedan sköljde jag och torkade torrt.
När jag ändå höll på att städa och torka köksluckor och lister så insåg jag plötsligt att jag inte rengjort köksfläkten sedan vi installerade den. Kära nån! Så då fick jag ta tag i det också. Även där funkar linoljesåpa suveränt.
Efter fullbordat arbete fortsatte jag med sopsorteringskärlen under bänken och rengjorde dem med ättika för att få bort trist lukt.
Så småningom tog jag också itu med vedspisen. Dammtorkade, tömde aska och plockade ut allt skräp som låg under den. I vedfacket gömde sig diverse bras-startare i form av kartonger och tidningar. Sopade och dammsög och fyllde upp med ny ved.
Kände mig så otroligt nöjd över att jag tagit min sugiga lördagskänsla och förvandlat till handlingskraft. När allt känns oöverstigligt får man ta det en bit i taget. Blotta vetskapen om att man tar sig framåt brukar vara humörhöjande.
Och det är viktigt att komma ihåg att man inte behöver göra klart allt för att få känna sig nöjd. Det är så lätt att fastna i allt eller inget-tänket. För trots att jag städade så noga den här lördagen hann jag inte rengöra ugnen, kylskåpet eller städskåpet. Men det tar inte bort värdet av den städning jag faktiskt hann med.
Essa blev i alla fall helt utmattad av att se mig städa.
På eftermiddagen solade det plötsligt upp efter en veckas ihållande regn. Skyndade mig ut för att göra en bukett att dekorera det nystädade köket med.
Soliga septemberdagar är en underbar uppfinning!
Varje årstid tänker jag att det knappast kan finnas en finare. Sedan börjar skiftet och då ändrar jag mig igen. September kanske vinner tävlingen ändå?
Trädgården har börjat skimra så vackert i lila, rött och gult. Det är det fina med att ha många olika sorters växtlighet – allt vissnar på olika sätt, vid olika tidpunkter och i olika färger. Så även när blommorna har försvunnit så finns det färgsprakande lövverk att titta på.
När jag plockat nya buketter gick jag in igen för att börja med middagen. Hög tid att sätta i innerfönstren så att det inte immar så mycket.
Jag gjorde ugnsrostade grönsaker med fetaost och en yoghurtdressing till. Tacksam mat som alla i familjen uppskattar.
Vacker är den också förstås.
Sedan blev det söndag. Men hur jag än försöker kan jag inte komma på en enda sak jag gjorde eller upplevde den dagen.
Måndagen var ett evigt trist regnande då jag bara gjorde tråkiga jobb och administration och drömde mig bort till ett karriärbyte som inte innefattar något tråkigt jobb eller någon administration öht. Förslag på ett sånt?
Men på tisdagen sken solen när vi steg upp.
PRISA GUD! LIVET ÄR UNDERBART!
Vem bryr sig om administration och tråkiga arbetsuppgifter?
Lämnade Ulf på förskolan och for hem igen och var tvungen att stanna upp och dokumentera.
Gick en sväng i trädgården och njöt av allt fint.
Sedan rätt in i ett möte med mitt förlag. Är det fler än jag som kollar sminket i photo booth innan ni går in i Zoom? Ja, jag VET att man kan kolla sig själv även där även innan man kopplar upp sig. Men jag blir alltid så nojig. Tänk om hela mötet på något märkligt sätt sitter och ser vad jag gör när jag fluffar upp håret, kollar tänderna efter matrester och suddar bort mascaraspill under ögonen? Nej det är för hemskt. Kollar mig alltid först i photo booth på datorn och sedan går jag in på möteslänken.
Får för övrigt alltid komplimanger för det otroliga ljuset när jag zoomar. Det hjälper att ha två enorma fönster framför ansiktet! Och så pallar jag upp datorn i ansiktshöjd medelst Knausgårds Min Kamp 6, Kerstin Thorvalls Berättelsen om Signe samt Bonniers Stora kokbok. Tre böcker som tillsammans utgör den perfekta höjden att säga hej ifrån.
Efter jobb och möten skyndade jag mig in till stan med Bertil för att träffa optikern och köpa ullunderställ.
Och sedan åkte vi direkt till matlaget.
Jag hade köpt med sushi från stan så att ingen skulle behöva laga mat.
-MAT FRÅN STAAAAAAAAN!!! lät det lyckligt när alla fick se vad som vankades. Ja, inte är man bortskämd med take away inte.
Vi var inte riktigt fulltaliga men vi hade trevligt ändå.
Och efter maten försvann barnen ut för att leka
Medan vi vuxna försvann in i vardagsrummet och drack kaffe och pratade tills vi dragit över matlaget lååångt efter stopptiden (20.30).
Förlåt på förhand för extremt upprört rant i dagens poddavsnitt. Men jag lackar helt enkelt ur på folk som är självupptagna när andra lider. Och eftersom jag själv tillhör det mest självupptagna skrå av alla (influencers) så vet ni att detta VERKLIGEN är befogat. När till och med en influencer själv reagerar.
Om ont i magen efter valet och lavendelbad som krishantering vid krig. Om detta och mycket annat handlar dagens podd!
I dag har jag låtit SR Play stå på. Hört riksbankschefen Stefan Ingves förklara varför styrräntan måste upp för att bromsa inflationen. Den största höjningen på 30 år!
Jag hör privatekonomen tipsa alla oss med rörligt bolån att dra åt svångremmen. Det blir tuffast för dem som är nya på bostadsmarknaden.
Samtidigt hör jag en röst från Finansinspektionen – de flesta kommer klara det här. De som ser att de inte klarar det, bör höra av sig till banken för att få hjälp med amorteringskraven.
Jag hör också ekonomiprofessorn som säger att vi kan räkna med fler räntehöjningar men sen kommer det att bli lugnare nästa år.
En radioreporter har åkt hem till Annki Högberg i Ånge. Hon är pensionär. Hon säger att hon är orolig för vintern. Ändå låter hon lugn och förklarar att hon redan funderat på olika lösningar. Kanske blir det att kallställa övervåningen på huset i vinter. ”Vi kanske får ändra levnadsvanor”, säger hon. ”Man får tänka på ett nytt sätt”.
Jag tror att Annki har rätt. Vi är många som behöver tänka på ett nytt sätt. Jag tror också att de flesta jag känner kommer att klara det här. De som får det svårast behöver vi andra hjälpa. När vintern känns som värst, och elpriserna som högst, får vi påminna varandra om att det som nu är inte ska vara för evigt.
När jag verkligen inte har någon som helst matinspiration brukar jag göra mack-middag. Och ännu har jag aldrig hört någon klaga på det upplägget. Nästan så man börjar fundera på att skrota varma middagar helt och hållet? Hade man bott så till att det fanns ett riktigt bageri med ett trevligt utbud hade det förstås varit ännu bättre. Men det här brödet räcker ganska långt.
Butiksbakad baguette, lite olika pålägg – salami, mozzarella, vanlig ost, paprika, tomat, gurka, salladsblad, rostad lök eller färsk. Ja vad man nu har lust med. Så skär man upp och lägger fram det lite trevligt och så får alla i familjen plocka vad de själva vill.
Min mest kräsnas unge tar enbart bröd och doppar i olivolja och salt och det funkar det med. Ännu har han inte fått skörbjugg eller svultit ihjäl.
Förra veckan hade vi redaktionsdag. På redaktionsdagar pratar jag och Erica om bloggen främst men egentligen alla mina sociala medierkanaler och planerar, funderar och utvärderar dem. Vi kikar på statistik, på läsarkommentarer, på enskilda inlägg jag gjort och funderar på vad som funkat och ej.
När jag fortfarande hade kontoret i stan brukade vi stänga in oss i rummet med whiteboardtavlan och sedan gick Erica loss. Hon älskar att rita och förklara. Årshjul är en favorit och sedan gör hon alltid en massa figurer och krumelurer som betyder olika saker. Jag för anteckningar såklart men brukar också avsluta med att fota av årshjulet för att minnas hur vi egentligen tänkte.
Nu när jag inte har något eget kontor längre bokar vi istället ett grupprum på biblioteket. Det har också whiteboardtavlor tack och lov. Vi laddar upp med massa kaffe och anteckningsblock och överstrykningspennor och inte förrän vi jobbat åtminstone två effektiva timmar får vi ta en paus för att fika.
Redaktionsdagar är jätteroliga och jättejobbiga. Erica kommer alltid med en trave tidningsurklipp och artiklar som hon tycker att jag ska läsa in mig på. Sedan är det tusen ideer vi ska diskutera och planera upp. Att ha ett bollplank som Erica är ovärderligt. Det märks att hon varit producent och hjälpt många programledare göra research, hitta vinkeln och utveckla sitt sätt att uttrycka sig på.
Efter redaktionsdagarna håller hjärnan på att sprängas av kreativitet samtidigt som jag vill gå in i en mörk garderob och bara sova. Det kan också vara jobbigt att prata om vad som faktiskt inte alls blev bra och hur jag ska utveckla det framöver.
Men något som är roligt är i alla fall att konstatera att det kommenteras så flitigt här och att ni som läser är så duktiga på att svara och interagera med varandra. Ett levande kommentarsfält är ju halva grejen med en blogg och tyvärr ingen självklarhet i ett medieklimat där det finns så många andra kommunikationsvägar och plattformar att skriva på.
Det här var i alla fall en otroligt upplyftande redaktionsdag. Vi djupdök i statistiken och konstaterade att bloggen fortsätter bara växa. Och vad som är ännu härligare är att tiden som ni läsare stannar kvar, klickar runt, kollar i arkiv och utforskar widgetar också ökar.
Det betyder att bloggen inte bara är ett svart hål jag måste mata, där mina tidigare nedlagda ansträngningar försvinner bort. Nej tvärt om lever materialet länge, länge och gör bloggen som helhet starkare.
Sist jag var hos pappa hittade jag mammas gamla pullover av ull (pullullver?) i en garderob. Den hade jag mycket i högstadiet och nu känns den helt rätt igen! Tror det finns fler varianter på vinden hos farsan – eventuellt några i plysch också för riktig 70-talskänsla.
Pullover är ju egentligen ett genialiskt plagg. Man blir varm om magen och ryggen men ryms fortfarande i de vanliga ytterplaggen och kavajerna – utan att det ska bli så trångt i ärmhålen att armarna förlorar blodtillförsel, man får kallbrand och händerna trillar av. Typiskt trist när det händer.
Motsatsen till kallbrand är rimligtvis varmbrand. Med röda strumpbyxor och matchande röda skor ser det ut som man fått varmbrand på hela nederdelen av kroppen. Så snyggt!
Kombinerar pullullver och varmbrand med den loppade rutiga kjolen jag köpte förra vintern och en skjorta från Zara. Skorna med fyrkantig tå kommer från &Other Stories. Inte trodde man att man någonsin skulle vilja ha andfot igen – men vänta nog länge och allt kommer åter!
De första frostnätterna har hälsa på och jag tar rätt på de sista bären. Krusbär i överflöd och vita, röda och svarta vinbär.
Jag blev alltid så besviken när jag var liten och pappa hade gjort krusbärskräm till efterrätt. Men nu fattar jag inte hur jag kunde bli besviken? Tänk att ha föräldrar som ordnar efterrätter till vardagsmiddagar – bärkräm, fruktsallad och sånt. Vilken grej!
Nu är det istället jag som kokar kräm och tack och lov är mina barn inte lika kräsna som jag var.
Att lyckas med kräm är inte svårt – det var en av de första rätterna vi fick göra på hemkunskapen i högstadiet. Antingen gör du den med enbart krusbär eller så blandar du lite olika bär. Färska eller frysta spelar ingen roll. Och om du vill ha lite variation i smaksättningen är kardemumma, kanel, ingefära och vanilj goda kryddor att experimentera med.
Rensa och skölj bären. Lägg i en kastrull och slå över vatten, socker och vaniljsocker. Låt koka tills bären går sönder. Använd en visp för att ta sönder dem helt – eller en potatisstamp
Blanda potatismjöl och vatten i en kopp. Häll ner i kastrullen i en fin stråle under kraftigt vispande. Ge ett kort uppkok.
Print
