Kategori: Claras träning och hälsa

”Jag blir lite trött av alla projekt och utmaningar… Utmaningar för att äta mer grönsaker, träna tillräckligt många pass, städa mer, läsa mer, konsumera mer kultur. Nu är det väl så att du Clara inte gör allt detta på en gång. Men när jag läser känner jag att jag orkar inte, låt mig bara vara! Vilket jag såklart får och att olika människor blir inspirerade av var och en av dessa utmaningar är ju jättebra”

Skrev läsaren Erika när jag skrev om min ”grönsaksutmaning”.

Ja, vi är så olika varandra vi människor. Det som inspirerar den ene – stressar den andre. Och dessutom växlar det över tid i ens liv. Det fanns en period efter min utmattning när jag inte behövde en enda utmaning till. Under småbarnsåren likaså. Blotta existensen var utmaning nog. Ville bara slippa lära mig nytt och ta in ny information. Men nu ser jag det som ett friskhetstecken hos mig själv – att jag har planer, drömmar och tankar om vad jag vill utveckla. För i själva verket drivs jag otroligt starkt av utmaningar av olika slag. Ända sedan jag var riktigt ung! Minns när jag i sjuan föresatte mig att stiga upp en timme tidigare varje morgon och träna yoga. Eller i åttan när jag ville höja mina betyg och började plugga två timmar varje eftermiddag. Jag GILLAR känslan av utmaningar. Att känna att jag kan förändra saker – att makten ligger i min hand. Om det sedan inte blir precis som jag visualiserat spelar det inte lika stor roll. För då har jag i regel fullt upp med nästa lilla projekt och utmaning.

Jag njuter idag av att våga pressa mig själv lite mer – efter att inte har klarat någon press alls. Märka att jag håller för mer än jag tror. Ett vanligt men efter utmattning är annars en fobi för stress och press som till slut begränsar hela ens liv. Men tricket för mig, för att det inte ska bli för mycket, är att bara göra någon sak åt gången. Det finns ju en anledning till att mitt hälsoår och mitt nyårslöfte om att börja läsa böcker inte inföll samtidigt. Lagom utmaningar har förutsättningar för att lyckas och ger känslan av att vara i utveckling. Det tar himla lång tid att ändra ett invant beteende eller tankemönster. Men när den nya vanan väl är satt så är det ju inte längre en utmaning. Och då frigörs energi så att man kan rikta uppmärksamheten mot andra saker.

Jag föddes lat. Många barn och tonåringar får nog höra att de är lata – men jag var liksom lat i överkant. Lärde mig cykla alldeles för sent, bara tanken på att behöva öva knäckte mig. Ska jag? Traggla och kämpa? Så när andra ungar rejsade fram på sina cyklar med hjul tjocka som korvringar sprang jag bakom dom istället. Minsta motståndets lag var den jag följde.

Jag städade sällan flickrummet och när jag gjorde det föste jag in allt skräp under sängen. Och så på med överkastet. Klart! När fjärrkontrollen till teven var försvunnen lät jag bli att leta. Med en lång rundstav från pappas garage bytte jag kanal. Så skönt att slippa resa sig!  

På somrarna låg jag i hammocken hemma i trädgården och plöjde åtta-tio böcker i veckan. Det här var på 90-talet när läsning ansågs vara förströelse och inte något barn fick höra att de skulle göra för att bygga upp ett ordförråd. Mamma kastade oroliga blickar: Clara ska du inte gå och bada med en kompis?
Nähä! Till sjön måste man ju cykla!

Jag har alltid gillat att ha det lugnt och skönt och fått höra att jag är lat. Lathet retar folk. I samhällskontraktet ingår förstås att vi alla ska bidra. Och kanske förtjänar vi lata inte att få lika mycket av kakan som den som ansträngt sig mer. Lathet är fult och verkar svårt att kombinera med bättre grejer:

-Men åh, vad du är lat och kreativ! Så oföretagsam och inspirerande!

Har jag aldrig hört någon säga.

Så rätt tidigt förstod jag att latmasken som bor i mig måste svältas ut, annars kommer den växa och ta över! Den självbilden fastnade och med den på näthinnan har jag sen mätt och viktat det mesta jag har gjort. Också som vuxen:. Är det här en normal arbetsbelastning? Är min prestation okej? Tja… kan jag ens bedöma det? Min standard är ju latmasklåg så det jag gör är säkert inget vidare.

Så för sju år sen blev jag utmattad. Utmattad. Jag? Hur kan en latmask bli utmattad? Mot just utmattning borde väl min inre latmask ha skyddat mig!  Jag borde ha varit osmittbar, av naturen helresistent! Ändå fann jag mig, sittandes på vårdcentralen vintern 2015, med en läkare och en psykolog som var överens. Precis som så många andra hade jag rusat in i väggen. Jag som trodde att jag var en naturbegåvning på återhämtning.

Men efter att ha fått barn och ett mer och mer tidskrävande arbete försvann mina gynnsamma förutsättningar. Som andra föräldrar fick jag såklart stå ut med min egen trötthet för att försöka få bebisen att sova. Stå ut med min egen hunger för att först ge lillen mat. Vänta och skjuta upp egna behov. Jag kunde inte längre tupplura mitt på dagen. Inte ligga i sängen och läsa en hel helg efter en jobbig arbetsvecka. Och på dom en gång så vilsamma promenaderna hade jag börjat boka in jobbsamtal.

Utan att jag riktigt märkte det försvann mina naturliga stunder för återhämtning och ersattes istället av mer ansträngning. Jag slutade vila i vardagen och lyssnade inte längre på mina egna larmsystem. När kroppen skrek efter vila drog jag ner volymen tills det blev tyst. I början funkade det toppen! För när jag inte sov ikapp en dålig nattsömn fick jag många fler timmar att arbeta på. När jag inte tupplurade mitt på dagen hann jag svara på fler jobbmejl och när jag slutade promenera för vilans skull hann jag med fler telefonmöten.

Först efter några år föll jag in i utmattning och insåg jag att jag inte hade en enda strategi för återhämtning. Va? Måste jag planera in vila? Som latmask hade sånt alltid löst sig på ren talang!

Jag hade bara instinktivt fortsatt att följa minsta motståndets lag. Men som vuxen hade den fått en helt annan innebörd. Minsta motståndets lag för en vuxen var nu att tacka ja till förfrågningar, ställa upp när det behövs och åsidosätta sina egna behov.

Det är besvärligt och otäckt att göra annorlunda. Att freda sin lediga tid är att ta en risk. En risk att hamna utanför, utan jobb och pengar. Som vuxen blev det paradoxalt nog lättare att säga ja än nej. Så min barnsliga instinkt att följa minsta motståndets lag ledde märkligt nog till stenhårt jobb. Jag sa ofta ja och jobbade sedan till halv tre på natten. Vid sextiden brukade min son vakna för att bli ammad.

Familjen, barnen, vännerna, arbetet, politiken, nyheterna, sociala medier, konsumtionssamhället och tillväxten. Alla kämpar för att få min och din uppmärksamhet. Ditt och mitt fokus. Och mitt eget arbete går också ut på det, att skriva för att andra ska läsa. Det finns så mycket att läsa, se, göra, köpa och uppleva. Att välja bort allt det och vila bara för att du är trött? Ja, då krävs målmedvetenhet.

Innan jag var utmattad hade jag aldrig tänkt på att vila som vuxen krävde något av mig. Det kräver mod. Mod att våga hålla emot, att våga ta risken att hamna lite utanför då och då.

Jag har varit intresserad av matlagning hela mitt vuxna liv men senaste åren har intresset för mat utvidgat sig från att mest handla om vad som är gott och roligt – till att också tänka på maten som ett sätt att vara snäll med kroppen och hjälpa den på alla sätt jag kan.

Jag äter rätt bra i min vardag men känner att det är dags att ta steget från att äta ”mycket frukt och grönt” till att fundera på vilka frukter och grönsaker jag äter. Här är omväxling nyckeln. Många av nyttigheterna från frukt och grönt sitter ju i färgämnena. Så jag ska tänka mer på att äta efter regnbågens alla färger. Röd lök, lila aubergine, mörkröda tomater, klorofyllgrön ruccola och djupgrön spenat. Orange morot, blodapelsin, jordgubbar, röd kål och blåa bär. Vita grönsaker är också bra – som vitlök och blomkål.

Att äta fler olika sorters vegetabilier är dessutom bra för tarmfloran och ökar möjligheten att få i sig allt kroppen behöver!

Några saker jag ska utmana mig med

• Jag äter 2-3 frukter om dagen men i ärlighetens namn blir det oftast samma tre frukter. Banan, apelsin och äpple. Jag ska försöka variera mig och köpa fler olika sorters frukter. Men också välja olika färger på tex äpplena. Röda och gröna äpplen innehåller lite olika ämnen nämligen.

• Jag ska äta mer fryst frukt. Frysta grönsaker, bär och frukt är mer miljövänliga än att färska. Och jag tänkte bli lite mer ambitiös med mina smoothies genom att addera olika sorters fryst frukt och grönt. Övermogna bananer är redan en stående favorit i mina smoothies. Men ICA Basic har billiga påsar med mango, ananas och avokado. Fryst spenat på påse borde också funka bra. Alla trädgårdsbär från frysen ska såklart också användas. Med kvarg, proteinpulver eller lite nötsmör blir det hela mer mättande.

• Jag ska äta mer frysta grönsaker. Ofta innehåller frysta grönsaker mer näring än färska eftersom de skördas när de är som bäst och omedelbart fryses in. Om man tillagar dem försiktigt genom att ånga eller micra dem så bevarar man maximalt med vitaminer. Dessutom älskar mina barn sådana där påsar med frysta ärtor, paprika och majs. Man kan lägga de frysta grönsakerna i en metallsil över pastavattnet eller potatisen några minuter så att de blir ångade – och sedan servera med en liten klick smör och salt. Ett bättre sätt att få i barnen grönsaker på än att försöka envisas med olika råa sallader som de ändå knappt orkar tugga i sig.

• Jag ska skriva upp alla olika grönsaker och frukter jag äter under en vecka och se om jag kommande vecka kan utöka det till fler olika sorter. Grönsaksbingo!

• Jag ska öva på att tillaga frukt och grönt på fler sätt. Rosta kikärterna, mixa bönorna till en god dipp, lägga grönsaker i smoothien och frukt i matsalladen. Köra ångade grönsaker till en pure med hjälp av en mixerstav och sedan krydda upp med smör och örter. Helt enkelt ge grönsakerna lite mer kärlek och uppmärksamhet i min vardagsmat. Känns roligt och spännande!

6 months from now you’ll wish you’d started today hade jag länge som bakgrund på min mobil. Som en påminnelse om att det jag förmår göra idag kommer jag tacka mig själv för längre fram.

Nu när jag tänker på de där orden – och det gör jag ofta även utan mobilbakgrund – blir jag glad. För att det är sex månader senare. Eller närmare bestämt tre år senare. Tre år sedan jag startade mitt hälsoår som därefter bara fortsatt. Det känns som ett sånt lur att jag hållit på så länge nu. Och att det visserligen gått upp och ner och ibland rakt i diket – men ändå framåt hela tiden.

Jag bloggade ju om mina träningsmål i början av januari. De sträckte sig då bara fram till sportlovet och ambitionen var att på nio veckor hinna med totalt 36 träningpass. Fyra i veckan – två styrka och två kondition. Utöver detta hade jag ett mål om att gå ca 70 000 steg i veckan.

Med bara tre dagar kvar till vårt sportlov är det hög tid att utvärdera. Hur har det gått? Jodå! Jag är uppe i 34 pass och kommer innan helgen ha hunnit två till och är därmed i mål. Och när jag räknar ihop stegen från denna period så har jag gått i snitt 67 700 steg i veckan. Så det får väl räknas som godkänt det med. Under den här perioden har jag varit sjuk i 1 1/2 vecka totalt – men ändå lyckats nå mitt mål.

Och vad har då den regelbundna träningen under nio veckor gjort med mig? Ja, igår tränade jag på gymet och jag kände mig starkare än någonsin. I hantelpress där jag brukar göra 8×3 repetitioner gjorde jag plötsligt 12×3 med samma vikt och blev knappt trött. Det var en makalös känsla!

Men nu tänker jag inte sätta upp något nytt träningsmål för våren. Eller i alla fall inte i form av antal pass. Jag har nämligen insett att jag nått en ny mognad i träningen. Förut har jag vid sjukdom eller inställda pass inte bara missat just det passet – utan ofta också flera pass efteråt. Jag har haft så svårt att hitta tillbaka när jag väl kört i diket och maskandet har gjort att uppehållen blivit onödigt långa. Och det är mycket därför jag haft mina målsättningar med x pass som ska hinnas med under x antal veckor – för att motivera mig till att komma igång snabbare efter uppehållen. Och ta igen alla förlorade pass.

Men det har skett en förändring i mig. För nu när jag är sjuk så kommer jag igång direkt jag är frisk, utan onödiga dröjsmål. Och när träningspass uteblivit pgav jobb eller vabb – har jag hittat ett sätt att träna senare på dagen eller veckan. Och DET är faktiskt hela skillnaden. Men att det skulle ta tre år av nya vanor innan jag kom dithän att det faller sig naturligt. Gulp. Önskar att jag hade vetat det så hade jag inte behövt misströsta alla gånger det blivit dikeskörningar med kost och motion.

Men detta betyder alltså att jag inte längre känner behovet av att sätta upp mål med ett visst antal pass på ett visst antal veckor. Blir jag sjuk så blir jag sjuk och behöver inte ”ta igen” något efteråt. Det enda jag behöver göra är att så snabbt jag förmår hitta tillbaka till rutinerna igen. Och de rutinerna ska fortsatt vara 4 pass i veckan – 2 styrka och 2 kondition och omkring 70 000 steg.

Och nu när jag tänker på det så känner jag vilken fin present det är till mig själv om sex månader. När jag i augusti inte behöver tänka tillbaka och önska att jag startat idag. Utan istället tacka mig själv för att jag fortsatte.

Ni var många som delade med er av era träningsmål i inlägget jag skrev. Och jag är nyfiken på att höra hur det gått för er därhemma? Har ni orkat hålla i? Varit krassliga? Skadat er? Eller kanske till och med tränat mer än vad ni tänkt? Och har ni tänkt justera vårens mål på något sätt framöver?

Precis när vi skildes åt vid skolgården imorse vände sig Folke om och ropade till mig

-Mamma, det luktar vår idag!

Och det gör det. Kring nollan ute, klarblå himmel och den där doften av smältande snö. Efter att jag lämnat Ulf snörade jag på mig pjäxorna och tog en tur i skidspåret. Behöver bottna dagen med rörelse när jag ska sitta still så mycket som jag gör när jag skriver bok. Det ger mig skrivro.

Jag drömde om mormor och morfar inatt. Och om min mamma och farbror Lars. Och jag kände mig egendomligt ömhudad när jag vaknade – med tårarna precis innanför ögonlocken. När jag skidade iväg i skogen och skrämde upp några rådjur längs spåret rann tårarna. Tänk att jag får finnas till och vakna en februaridag när det är soligt och doftar smältsnö. Tänk att jag får vara frisk och åka skidor. Tänk att jag får se fram emot en vår och våga tro att den blir bra. Tänk att jag får leva.

Jag har funderat mycket på hur man ska få till det här med träningen. Vad man kan ge för råd till den som vill komma igång och träna men som tycker att det känns hopplöst svårt och motigt. Jag har så mycket medkänsla och förståelse för den känslan – eftersom jag har känt precis samma sak.

Det är tråkigt

Det tar tid

Det är ytterligare en sak man ska göra på sin redan fullproppade dag. Jag har dessutom flera barn som kräver min uppmärksamhet och fokus. Orkar inte ytterligare en sak att förhålla mig till.

Så låt oss då bryta ner dessa hinder.

Det tar tid. Ja det gör det. Träning tar tid. Särskilt om man tänkt åka iväg till ett gym och ska planera för transporter och bussbyten och sån skit. Och har man noll flex är det förstås ännu svårare att få till. Men för oss som har möjlighet att flexa så är det värt att klämma in träning på förmiddagen eller mitt på dagen. Tar jag en 60 min lunch och åker skidor är det åtminstone 50 minuter längre lunch än i vanliga fall. Ändå upplever jag att jag i slutet av dagen hunnit lika mycket. För om jag sitter limmad vid min skrivbordsstol så dalar orken och tempot på eftermiddagen och mitt försprång äts upp. Jag kan alltså träna med alla hälsofördelar som det har – utan att på något betydande sätt minska min arbetsprestation.

Träning kan för den som upplever tidsbrist brytas ner till mycket mindre enheter. Träna en kvart på lunchen, ta trapporna istället för hissen, träna framför teven. Men grejen är att den sortens tips funkar bäst för den som redan tränar mycket och kanske behöver lösa träningen under en extra hektisk period. För den som inte tränar alls är det nästan kontraproduktivt. Vilket för mig till nästa punkt…

Det är tråkigt. Ja, det kan det verkligen vara. Och att hitta rätt träningsform är A och O för att man ska stå ut. Men helt ärligt – även om man hittar något som är roligare så kommer det ändå kännas tråkigt mellan varven. Tråkigt är inte farligt. Vi gör en himla massa saker om dagarna som är tråkiga men som görs ändå. Jag vet till exempel inget roligt sätt att borsta tänderna eller plocka ur diskmaskinen på. Men jag gör det ändå. Och många saker som jag mentalt sätter upp på ”nöjeskontot” tycker jag i själva verket inte heller ens är särskilt roligt. Som att scrolla runt på instagram.

Så om det roliga inte ens är så roligt kanske det tråkiga inte ens är så tråkigt?

Men framförallt har jag märkt att ju mer tid jag lägger ner på att träna desto roligare blir det. Träning är självbelönande och det är tränande personers hemlighet. Träning föder träning precis som kreativitet föder kreativitet. Man kan inte vänta på motivationen som startsignalen – motivationen kommer när man sätter igång. Och för att det inte ska vara fullt så tråkigt så kan träningen paradoxalt nog behöva få ta mer tid i anspråk.

Träning är är ytterligare en sak man ska hinna göra på sin redan fullproppade dag. Det är det verkligen. Men det är mest ett problem i början. Innan man kommit igång och tränat regelbundet ett tag. För när man väl kommit in i träningen så blir det en sak man planerar och tar höjd för. Och räknar med redan innan dagen har börjat. Den blir inte ytterligare en sak man ska hinna med utan kanske andningshålet som gör att man hinner och orkar allting annat. Jag önskar så att alla som stod i begrepp att börja träna skulle kunna förstå detta på djupet: träning är som att karva ut en ficka i tiden åt sig själv.

Jag har dessutom barn som kräver all uppmärksamhet och fokus. Orkar inte ytterligare en sak att förhålla mig till. Fattar precis – men även här sker så småningom en förflyttning. Så att träningen går ifrån ”ännu en en sak att förhålla mig till” – till att bli en fristad. Jag känner ofta otrolig tillfredsställelse när jag stänger ytterdörren om min familj och drar till gymmet eller skidspåret. Jag njuter inte så mycket av tanken på träningen (faktiskt nästan aldrig) som av tanken på att få vara med mig själv en timme utan att ta hänsyn till någon annan. Krånglet innan – med barnvakt och tider som ska passas – brukar efteråt kännas som bortblåst.

Och när man fått upp en träningsrutin kan man redan innan passet börja känna pirret. Pirret av känslan som kommer komma efteråt. Den djupa tillfredsställelse när man är färdig. Med tiden minns kroppen det vilket markant kommer lindra motståndet.

Det är lurigt med träning. För ibland känns det lite som att man för att kunna börja träna – redan borde träna. För då har man alla argument man behöver för att fortsätta. Tyvärr funkar det ju inte så. Men se gärna mig som ett exempel på att man kan gå från att snitta 20 000 steg i veckan och ingen träning alls – till 70 000 steg i veckan och 4-5 träningspass. Och samtidigt uppleva att man fått mer tid, ork och frihet. Det är möjligt.

Jag får en del frågor om hur jag lägger upp min träning. Mitt mål nu är fyra pass i veckan – två styrka och två kondition. Och sedan 70 000 steg/vecka. Styrkepassen tränar jag med min PT och konditionspassen ombesörjer jag själv. Skidor, träningscykeln i källaren eller crosstrainern på gymmet brukar vara de vanligaste alternativen. Jag har en pulsklocka från Fitbit som jag har på mig om dagarna och som hjälper mig hålla koll på att jag får ihop till det. Det här var en ganska bra träningsvecka då jag fick in alla centrala pass – men utöver det också många härliga promenader och svettiga stunder!

Måndag

Tränade ingenting eftersom jag åkt längdskidor på söndagen och kände att jag behövde vila. Hade en intensiv arbetsdag med Erica men på kvällen gick jag en promenad medan barnen var på skidträning och fick då ihop till 11 000 steg den dagen.

Tisdag

Min stående träningsdag sedan 2 1/2 år tillbaka. Jag är alltid i stan och på lunchen tränar jag hårt i 50 min med min PT Ida på gymmet. Vi lyfter skrot och håller till i ett separat litet gym på IKSU bara för PT-kunder. Där man kan vara helt ifred. Marklyft, knäböj, bulgarian split squat, armhävningar, enarmsrodd med kettlebell, bicepscurls och hantelpress. Här tränar jag väldigt fokuserat och är oftast helt slut efteråt. Fick ihop 11 000 steg totalt den dagen.

Onsdag

Hade planerat in skrivjobb hela dagen och för att vara snäll mot min kropp och knopp började jag med träning – 40 minuter i skidspåret. Sedan arbetade jag fokuserat vid datorn och åt även lunchen där. Det visade sig på stegen, för jag fick bara ihop lite drygt 8000 den dagen. Det var en bra väckarklocka – för utan skidturen hade väl jag inte fått ihop ens hälften. Och förut satt jag ofta vid datorn en hel dag utan att stötta upp med någon form av motion.

Torsdag

Vilodag från träning. Men på kvällen kröp det i hela kroppen och snurrade i huvudet efter att ha suttit vid datorn och arbetat så då gick jag på en 50 min promenad runt byn med min kompis Elina i telefon. Sedan plockade jag, dammsög och helgstädade huset lite lagom slarvigt. Det slutade med drygt 13 000 steg.

Fredag

Min andra fasta träningsdag i veckan. Morgonen börjar med att jag tränar med min PT Ida i 50 minuter. Fria vikter och maskiner. Sedan har jag börjat med en smart grej – nämligen att haka på fler träningspass efter varandra. För att jag då redan är klädd och redo. Så efter våra styrkepass brukar jag köra ett intensivt konditionspass på 20 min på crosstrainern. Sedan kickar jag igång min arbetsdag.

På fredagskvällen hade matlaget hyrt bygdegården, som ju också är barnens gympasal. Och så var vi där i tre timmar och lekte, härjade och hade kul. Efter vissa av lekarna var jag blöt i svett, så det blev som ett litet träningspass det också. Fick ihop ca 13 000 steg den dagen.

Lördag

Vilodag från träning. Gick däremot en svettig 40 min promenad på halvt plogade vägar och sedan arbetade jag inne hos fåren. Bar vatten, skottade ut ny halm till bäddarna, rengjorde fodertråg och gjorde fint. Svettigt i snöyran. Fick ihop ca 12 000 steg och min pulsklocka signalerade att jag hade tränat fast det inte ens var meningen.

Söndag

Tänkte åka skidor med barnen men spåren verkade inte ha blivit uppkörda efter snöovädret. Gick istället en promenad på 40 minuter samtidigt som jag ringde till min syster och sedan låg jag mest i soffan och åt fruktsallad och glodde på andra som ansträngde sig i skidskytte. Fick ihop 10 000 steg den dagen. Och på hela veckan blev det alltså en total på 79 931 steg!

Destruktivt leverne kan förstås ge starka dopaminkickar. Men jädrar vad jag också kickar på att ta hand om mig själv och göra bra saker för min hälsa!

Som den senaste veckan, när jag har somnat vid tio på kvällarna och sovit till sex-sju på morgonen. I snitt nio timmar per natt. Det är nästan tre timmar längre än jag vanligtvis snittar. Och sömnbristen är nog min största hälsofiende. Den försämrar mitt immunförsvar, minskar orken att träna och prestationen under själva träningen. Sömnbristen minskar dessutom effektiviteten under min arbetsdag och gör mig mer sugen på snabba kolhydrater. Men det allra värsta är att den gör mig mer mottaglig för ångesttankar och oro.

Men den senaste veckan har jag alltså sovit många, långa nätter på rad. Fattar inte riktigt vad som hänt? Men plötsligt bara tröttnade jag på mitt nattsuddande och bestämde mig för att försöka vara lite snäll med mig själv. Hjälpa mig till mindre hemska mornar då jag annars alltid är så dödens trött.

Kanske är det en kombination av en massa olika faktorer som samverkat till en vecka av god sömn? Som att jag dricker mycket mindre kaffe efter förkylningen. Att jag jobbar väldigt hårt med min hjärna på dagarna – men också prioriterar att träna i dagsljus. Att jag har blott sjutton grader i sovrummet och försöker hålla efter, städa och se till att det ser trevligt ut när jag ska gå och lägga mig. Jag försöker också att inte träna eller promenera allt för sent på kvällen – och när jag väl lägger mig så sprayar jag min kudde med en lavendelmist från Body Shop. Den gör mig sömnig. Men kanske är det mest en betingad reflex och inte så mycket lavendelns effekt? Dessutom längtar jag efter min Virginia Woolf-bok varje kväll och skyndar mig i säng för att hinna läsa. Men den är ganska tung, så efter ungefär två sidor börjar raderna dansa framför ögonen och jag måste akut släcka och somna.

Varje natt vid fyratiden när jag fått mina sex timmar sömn, har jag vaknat till och trott att det är morgon. Förvirrad har jag fått inse att det är flera timmar kvar och att jag ska somna om. När jag inte kunnat somna om direkt och tankarna har börjat mala har jag förbjudit mig att ta fram telefonen. Istället läser jag en stund. Och oftast sover jag igen inom en kvart. Och när klockan väl ringer vid sju vaknar jag snabbt och är på benen, utan att behöver snooza.

Fattar faktiskt ingenting för det här är så otypiskt mig? Men fasen så bra det känns att sova! Och fasen vad jag kickar på att försöka göra snälla saker mot mig själv och märka att det har effekt.

Nu har det gått ett år sedan jag opererade bort min sköldkörtel. Jag får ofta frågor om hypertyreos, sköldkörtelproblem, insättning av levaxin och hur jag mår sedan operationen. Så jag tänker att jag gör ett inlägg nu som jag kan hänvisa tillbaka till när någon frågar.

Min sköldkörtel började växa (som jag kan minnas) i slutet av min graviditet med Ulf. Minns att jag reagerade för det först när jag såg mig själv på bild. Tänkte -Har jag alltid haft den här knölen på halsen utan att lägga märket till den? Men det var först när en läkaren påpekade knölen som jag insåg att den kanske inte var helt normal. Sedan var den utredningen igång…

Här var jag säkert femton kilo tyngre än jag är nu och det förstärker kanske intrycket en aning – men jag kan inte förstå att jag stod ut med knölen? Jag kunde inte ha tighta tröjor utan att det kändes som att jag skulle kvävas. Ändå hade jag perfekta sköldkörtelvärden – så tillväxten påverkade uppenbarligen inte den biten av måendet.

Sedan knölen upptäcktes har jag gått på otaliga ultrajud och gjort flera biopsier för att säkerställa att det inte är något farligt i knölen. Och eftersom jag tyckt att operation har känts otäck (särskilt när knölen är ofarlig) har jag hela tiden skjutit på det. Men på en läkarkontroll märkte vi att knölen växt med typ åtta centimeter på ett år, att jag började få problem att andas när jag låg på rygg och hade rethosta som aldrig gick över. Och då förstod jag att det var dags att ta bort den.

Jag behövde operera bort hela min sköldkörtel – och det är jag glad över, med tanke på vad som hände senare den våren. Operationen minns jag såklart ingenting av men dagarna efteråt var hemska. Hade absolut ingen röst, den vidrigaste nackspärren och kunde inte svälja. Hade inte fattat att jag skulle må så pass dåligt så jag var glad över att få vila hos min syster i nästan en vecka innan jag åkte hem. Inte ansvar för några barn eller någonting – jag blev så otroligt ompysslad. Och som tur var blev jag snabbt bättre. Var igång och tränade igen efter tre veckor vill jag minnas. Det allra jobbigaste var dock att stämbanden var så trötta och kraftlösa. Det dröjde nästan ett halvår innan de blev helt som vanligt igen.

Dagen efter operationen började jag äta levaxin och det kommer jag behöva äta resten av livet. Många som börjar med levaxin klagar på svårigheterna att hitta rätt dos. Jag har dock inte upplevt några som helst svårigheter med detta. Jag tar tabletten direkt jag vaknar på morgonen och sedan tänker jag inte på den på hela dagen. Ibland glömmer jag att ta tabletten men märker inte av det heller. Jag mår jättebra, är i balans och är så glad över att slippa hostan. Däremot går jag och tar blodprov då och då – för att säkerställa att dosen fortfarande är rätt.

Så här är min profil idag

Och från andra hållet (förlåt för snorkig min, men man blir en mallgroda när man har fått halsgropen åter)

Och ärret syns knappt alls – bara om man zoomar ser man det precis i halsgropen. Jag har haft det täckt med microporeplåster hela våren och sommaren för att skydda mot solen. Och kommer vara noga med att smörja med solskyddsfaktor även denna vår och sommar. Men plåstra behöver jag inte göra längre.

Det tog ganska lång tid efter operationen innan själva svullnaden gick ner och jag fick tillbaka mitt ”vanliga” halsutseende. Och sedan hände något jobbigt. För jag opererades ju i slutet av februari och kring min födelsedag i april hörde läkaren av sig och sa att de äntligen hade analysen färdig av vad min knöl hade innehållit. Det i sig känns ju som en orimligt lång tid – men eftersom jag visste att det inte kunde vara något farligt så brydde jag mig inte om det.

Men läkaren berättade då att de hade hittat en tumör i min sköldkörtel och förstadiet till cancer. Han berättade det lika odramatiskt som om det var en fråga om priset på potatis typ. Men jag trodde att jag skulle kräkas när jag hörde det. Blev så chockad och bestört – även om han förklarade för mig att det sannolikt ändå inte var någon fara eftersom hela sköldkörteln nu var borta. Men att de skulle behöva analysera knölen ytterligare för att veta om jag också skulle strålas…

Jag gick som på nålar en bra bit in i juni innan de äntligen ringde upp med det lugnande beskedet att ingenting mer behövde göras. Tumören var godartad, jag behövde inte strålas och jag var att betrakta som frisk.

Frisk har jag fortsatt att känna mig. Frisk, fri och väldigt tacksam över den saken.

Jag blir så lycklig när jag märker utveckling hos mig själv. Som när jag lyckas lära om ett jobbigt beteende och få nya bättre vanor att bli självklara.

De senaste födelsedagskalasen och den senaste julaftonen märkte jag en väldigt stor skillnad mot förut. Nämligen att jag var färdig i så god tid innan. Jag stod inte i BH när gästerna svängde in på parkeringen eller stekte köttbullar så att det osade i hela köket. Nej jag var färdig och ganska avslappnad.

Och glädjen varje gång jag lyckas lämna barnen på skolan och de har med sig rätt skidor och pjäxor och stavar till gympan. Och rätt läxor och frukt i ryggsäcken. Eller när jag själv packat träningsväskan kvällen innan och kommer till gymmet och ser att jag verkligen har precis rätt uppsättning skor och tights med mig.

För en person som är ordningssam av naturen är detta kanske ingen bedrift. Men för mig är det en väldigt stor sådan. Att inse att jag kan lära om mig. Och att det faktiskt handlar mycket om stiganade ålder och att ha erhållit lite mer life skills. Insikter och strategier för ett bättre liv. Det i sin tur tror jag har påskyndats av att jag efter utmattningen blivit en tidspessimist som hatar att stressa.

Det finns något väldigt tröstande och förlåtande i att förstå att det kanske tar elva jular innan man lärt sig hur man ska ordna jul på ett bra sätt. Det kanske tar fyrtiotre gömda gympapåsar innan man lär sig kom ihåg-strategier för det. Det kanske krävs att man fått svänga förbi förskolan med galonisar åtta gånger innan man lär sig att aldrig åka utan. Och kanske måste man ha ordnat tretton kalas där man själv inte hunnit göra sig fin – för att förstå att man inte kan vänta med smink och finkläder tills allt annat är klart.

Och livserfarenheten gäller ju på alla områden, även mental hälsa. Som att när man känner sig vissen och har ångestkänningar ändå försöka hålla fast i planerna man gjorde upp medan man mådde bra. Även om man inte orkar göra exakt det man hade tänkt sig. Det vill säga: ändå åka på den där middagen man tackat ja till. Men kanske stanna kortare än man tänkt eller tillåta sig att vara tillbakadragen. För oftast hjälper det ens mående mycket mer än att stanna hemma. Dessutom är det stärkande att märka att man ibland kan sätta sig över sina destruktiva instinkter.

Jag som har fria arbetstider kan också lockas att ta en ledig dag om jag mår uselt mentalt. Men oftast hjälper det mitt mående mycket mer att jobba. Jag kanske inte gör de mest krävande arbetsuppgifterna, utan börjar med det som går lätt. Och ganska ofta märker jag att arbetet får mig på andra tankar och i slutet av dagen har jag fått mycket gjort – och mår framförallt mycket bättre än om jag stannat i sängen med min ångest.

Det är så härligt att upptäcka att man utvecklas och får life skills. Att man plötsligt börjar bli duktig på sånt som varit svårt. Och inse att man sällan är usel på saker för att man helt saknar förmåga – utan för att man övat för lite. Och att man kommer få fortsätta öva på att vara vuxen hela livet. Och att man kommer bli bättre.

Mitt nyårslöfte inför det här året var att påbörja traumaterapi. Jag har ett gammalt trauma som jag inte har bearbetat och som jag under många år trott skulle lösa sig om jag bara började må bättre i allmänhet. Och det hjälper absolut, men så fort jag får en sämre period – det räcker med en influensa som försvagar mig allmänt – ja då störtar tankarna på det gamla traumat över mig igen med full kraft. Innan jul fick jag nog och kände att nu måste skiten bearbetas. Nu är jag tillräckligt stark och frisk att ta tag i det.

Men trots min bestämda åsikt och min tydliga önskan om att bli fri så har det varit jättesvårt att ta nästa steg. Bara att söka vården har inneburit ett fruktansvärt inre motstånd. Första träffen var hemsk och jag gruvade mig i en hel vecka innan. Önskade att det skulle bli inställt eller att jag skulle bli sjuk. Och just detta känns som något lite typiskt för ett trauma. Med andra jobbiga problem i livet kan man kanske känna en tröst och en tillförsikt i att gå och prata med någon om det. Men när något är ett trauma så vill man ofta inte prata med någon alls. Även om man intellektuellt sett förstår att det skulle vara bra – så känns det som att man gör det med livet som insats. Gläntar jag på den dörren går jag under.

Men på den korta tid jag har gått i behandling har psykologen konstaterat att det är som en förlossning. Jag kom in livrädd med svåra värkar och var en centimeter öppen. Men nu är jag åtta centimeter öppen helt plötsligt. Och trots att det gör ont så är det en befrielse. Jag är närmare en förlösning.

Det är en liknelse jag förstår mig på och uppskattar. Terapin som ett värkarbete. Smärtan som en ett villkor för att få befrielsen i slutändan. Betyder det att jag också kan ha användning av dykmetoden, som jag lärde mig för att kunna hantera min förlossningsskräck? Ja! Dykmetoden är väldigt användbar för att kunna hantera ångest.

Det har varit några omtumlande veckor i behandling och det kommer det att fortsätta vara. Något som hjälpt mig är dock att förstå att minnen är plastiska. De ska förändra sig med tiden. För när minnen inte förändras, mattas av och man lär sig se på dem med nya ögon så blir de ett trauma.

Om du är mobbad i fyran kommer du i femman kanske se tillbaka på det med skam och självhat, i sexan känna hat mot de som utsatte dig, i högstadiet känna stor sorg över allt du behövde uppleva. Och i gymnasiet kommer du kanske se tillbaka på dig själv med stor kärlek och medkänsla. Och så en dag när du är vuxen träffar du din gamla mobbare på stan och känner ingenting. Bara ett stilla vemod över det som hände. Acceptans och förlåtelse.

Men om du som vuxen fortfarande bara känner skam och självhat. Och om du träffar mobbaren och samma skräck och utsatthet som när du var tio kommer tillbaka. Då är det mycket möjligt att du bär på ett trauma. Och om du börjar gå omvägar för att inte riskera att träffa hen igen, eller vänder bort blicken när du passerar din gamla skola, eller stänger av en film för att den handlar om mobbing. Då kan traumat ha börjat förminska ditt liv. Tills du snart inte vågar utsätta dig för någonting som skulle kunna trigga din ångest.

Det jag gör nu i terapin är att ta fram och titta på mina gamla minnen under trygga omständigheter. Övar upp nya kopplingar i hjärnan för att få bort den där starka, otäcka laddningen. Lär mig att jag kan minnas tillbaka utan att kroppen tror att det är fara för mitt liv.

Jag vill egentligen inte skriva någonting alls om terapin just nu, eftersom det är så skört. Men jag känner så starkt att jag behöver skriva just det här inlägget. Som en vänlig puff i ryggen på dig som varit med om något som påverkat dig så starkt att du inte får vara fri. Att du har ett trauma, ett minne som hemsöker dig, en period i livet som kan få dig att när du minst anar det, rasa ner i ångest.

Våga söka hjälp. Det kanske är det svåraste du behöver göra. Men var modig och gör det. Du förtjänar att vara trygg och må bra.

I present förra året fick Bertil Skärmhjärna Junior och Hjärnstark Junior. Böckerna har tagit det bästa från Anders Hansens bästsäljande böcker Hjärnstark och Skärmhjärna och har med författaren Mats Wänblads hjälp förpackats om i ett mer lättläst format som barn och ungdomar kan ta till sig. Jag har läst böckerna högt för storbarnen, vilket lett till många intressanta samtal.

När jag läste Hjärnstark för första fick jag en sällan skådad träningspepp och jag märker att något liknande har skett med barnen. De har blivit extra motiverade att träna och röra på sig. Och på köpet bli smartare, gladare och starkare – precis som bokens undertitel lyder

Böckerna berättar på ett enkelt, pedagogiskt och underhållande sätt om hur våra hjärnor funkar, hur vi kan hjälpa dem på traven och vad vi kan göra för att inte lägga krokben för dem. Hjärnstark Junior har mer fokus på hjärnan allmänt och på hur träning och motion kan hjälpa den – medan Skärmhjärna Junior har mer fokus på skärmar, teknik och hur de påverkar våra hjärnor. När vi läst klart Skärmhjärna sa Bertil att han ville att deras skärmtid skulle halveras så att det skulle bli lättare att hinna med att göra andra roliga saker också. Inte bara fastna framför skärmen. Så då gjorde vi det.

Böckerna har en rolig och lekfull formgivning, pedagogiska exempel och många smarta kom ihåg och tipsrutor av olika slag.

Skärmhjärna erbjuder också viktig kunskap till ungdomar som kämpar med studiemotivation, koncentration och sömnbrist.

Nu efter läsningen känns det som att jag och barnen har mycket mer liknande referensarmar. Vi kan prata om vardagskonflikter på ett annat sätt och förstår bättre varför vissa saker är viktiga. Som att lägga sig i tid om kvällarna. Eller varför det faktiskt är bra att cykla till skolan på morgonen istället för att få skjuts. Och att skidträningen inte bara är rolig utan också ett jättebra sätt att hjälpa hjärnan att hantera skolans stress och press på.

Och jag vill särskilt tipsa om att läsa böckerna tillsammans med barn och ungdomar. För att kunna stanna upp och diskutera, förklara vissa begrepp, fråga vad barnen själva tror och diskutera olika lösningar. Jag hade älskat om en liknande bok fanns när jag var tweenie – men nu är jag istället glad att få läsa den med mina barn. Hoppas Depphjärna också kommer i en version för ungdomar. Den psykiska ohälsan är ju utbredd i den åldersgruppen så där hade det verkligen varit välkommet med mer kunskap och handfasta råd.

Här finns fler tips på böcker att läsa med barnen, som startar intressanta och viktiga samtal.

Små förändringar i vanor kan göra stor skillnad för hälsan. Och för den som går från att inte träna alls – till att träna litegrann blir det som allra mest effekt förstås. Även små saker kan ha en inverkan på ens mående.

Jag har hela vintern tänkt på hur bra det är för mig med fåren. Att jag måste gå ner på gården och se till dem varje dag. Mata, ge dem hö (det är ganska tungt att få loss det från de stora balarna), skotta en stig fram till fårhägnet och skotta bort snön kring maten ifall det snöat. Bära vattenhinkar och fodersäckar.

Utslaget på en vecka är det kanske 15 minuters extra rörelse varje dag. Det är alltid pulshöjande och ofta riktigt svettigt. Dessutom gör jag det i början av dagen vilket är bra för mig som är så morgontrött och tycker att det annars tar många timmar innan jag verkligen vaknar.

Eller som det där med att Ulf varje morgon vill bli buren upp för den branta trappen till övervåningen på förskolan. Just på morgonen när jag känner mig kraftlös är det som att bära på ett stenblock. Men jag fortsätter att lyfta upp honom i famnen och tänker att den där styrkan jag får kan vara bra att ha.

Eller när jag storhandlar själv. Lyfter in de tunga kassarna i bilen. Kånkar dem från bilen till köket och plockar in i kylen. Det fanns en tid när jag fick ringa på Jakob för att få hjälp att klara sånt. Jag blev nämligen för trött.

Numera nästan samlar på tillfällen som dessa. Tillfällen som förut känts som en jobbig ansträngning försöker jag istället tänka på som en chans att få den där vardagsmotionen jag så väl behöver. Särskilt i mitt stillasittande jobb.

Oxveckorna. Den tunga tidsperiod som kommer efter en lång ledighet, när det är långt till nästa ledighet. Uttrycket härstammar från det gamla bondesamhället och syftar på att man under denna tid får slita som en oxe. Förr räknade man ofta oxveckorna som tiden från annandag jul och nio veckor framåt. Då hamnar man på den 28 februari. Sen inträder en mildare vinter när dagarna blir längre och solen börjar värma.

Just nu befinner vi oss alltså i början oxveckorna. Dessutom på väg in i en lågkonjuktur. Börsen gapar tom efter julen. Allting är dyrt (särskilt elen) och möjligheterna till utsvävningar och lyx är för de flesta inte särskilt stora.

Så vad ska vi göra av oxveckorna då? För att stå ut? Bor man i södra Sverige kanske tankarna börjar vandra mot våren. Men vi som bor i norr vet att våren dröjer länge än. Fram tills dess ligger snön tjock och den tid vi är i just nu är den bistraste och kallaste vintern. Här gäller det att inte drömma iväg allt för mycket – för då blir man bara otålig och olycklig. Dessutom behöver man hjälpa kroppen och sinnet i den extrema väderlek som är. Istället för att leka vår.

Sista dagen på jullovet kände jag en sån tomhet. Tiden fram till jul må vara kall och mörk men den strävar hela tiden mot ett mål. Allt man gör är en del i en stegring som leder mot julhelgens crescendo i mys, god mat och umgänge. Men nu efter tjugondag knut, då tappar jag ofta lite styrfart. Samtidigt som jag ändå vill framåt: igång med min träning, igång med bättre matvanor, igång med en balanserad vardag…

Jag pratade med min vän Elina om det här och vi beklagade oss över samma sak. Över hur tomt det blir när julen städas ut. När stjärnorna slocknar i fönstren och alla goda dofter från gran, hyacint och pepparkakor tonar ut. Men man borde väl kunna göra något mysigt också av den här perioden? Istället för att riva av julplåstret liksom försiktigt låta den trappas ut steg för steg. Ja, så ska jag göra! En aktiv plan för mysigare oxveckor.

Hur jag tänker förgylla oxveckorna

Jag ska behålla julstjärnorna i fönstret. De ger ett vackert sken under mörka kvällar. De får i alla fall hänga januari ut – kanske längre. Varje år när jag plockar bort dem för tidigt känns hemmet så kalt ogästvänligt. Det felet ska jag inte upprepa.

Jag ska plocka bort allt tomterött och såklart allting riktigt juligt – men ersätta med vinrött, brunt och andra dova färger. Behöver ännu ett tag känslan av ombonad och trygghet.

Jag ska ta in nya fång ris – men av tall eller en istället för gran. Och låta det vintergröna fortsätta pryda fönster och bord.

Istället för tung julmat eller lätt vårmat ska jag laga varm, kryddig och billig mat. Som samtidigt är full av grönsaker och nyttigheter. Linsgryta, köttsoppa med klimp, olika redda grönsakssoppor med mjukbröd. Rotsaker i ugn, långkok av kyckling eller lamm i min römertopf. Sånt kött jag har mycket av i frysboxen.

Jag ska tillreda rykande heta drycker i överflöd – för värme och tröstande verkan. Golden milk, stora tebaljor, chaite, latte…

Jag ska köpa julnötterna som reas ut på mataffären och ställa fram i nya skålar.

Jag ska fortsätta tända stearinljus i överflöd.

Jag ska göra utflykter med familjen och njuta av vintervädret.

Jag ska bjuda hem kompisar på söndagsfika. Nej, glöggmingel är kanske inget för oxveckorna. Men att sitta och kura en eftermiddag och småprata runt ett fikabord – det uppskattar jag precis lika mycket.

Jag ska gå långa promenader med kompisar i telefon – eller åka flera varv runt skidspåret.

Jag ska städa och rensa i det lilla här hemma. Precis som min mormor Rut gjorde. Och trots att jag inte orkar med några stora åthävor ändå ta mig framåt bit för bit.

Och med anledning av det kommer jag på måndag dra igång ett litet specialtema för er som vill hänga på. Skriver mer om det imorgon!

När det gäller att sätta upp träningsmål så tycker jag att det är dumt att göra utfästelser för hela året. Det blir för långt, stort och svårt. Under ett år passerar det så många olika faser att vad man än lovat i januari kan det bli omöjligt att genomföra i augusti. Och så fort man börjar få vittring på att målet är omöjligt så tappar man ju lusten.

Jag har dock träningsmål. Men de sträcker sig oftast bara från ett lov till ett annat. Som från nyår fram till sporlovet – som är den aktuella period jag tänker på. Om jag får vara frisk återstår att se, men den här perioden förra året gick det faktiskt riktigt bra så jag håller tummarna för en härlig träningsvinter.

På de nio veckor som är fram till vårt sportlov vecka 10 så planerar jag att hinna med:

2 styrkepass/veckan med min PT a 50 minuter. Det har jag gjort sedan snart två år tillbaka så det känns inte oöverstiglig på något sätt.

2 konditionspass. Ett av passen på längdskidor (eller vår träningscykel i källaren om vädret är ogynnsamt) och det andra är ett konditionspass tränar jag på gymmet direkt efter styrketräningen. Skidpasset ska vara minst 30 minuter medan gympasset räcker med 20.

Fram tills sportlovets start innebär det alltså 36 träningpass totalt. Om jag missar något enstaka pass på grund av sjukdom så ska jag försöka ta igen det under andra veckor. Därför planerar jag nu när jag är frisk att träna några extra pass att ha ”i reserv” för att nå målet. (Med reservation såklart för att jag kanske får influensan i tre veckor – och då kommer jag såklart inte försöka kompensera, för det vore ju orimligt).

Utöver dessa träningsmål har jag ett mål att gå 70 000 steg i veckan. Jag måste alltså inte gå 10 000 steg om dagen – bara totalen blir ungefär 70 000.

För mig är det här absolut inget orimligt mål. Men det är en utmaning – framförallt för att livet är så oförutsägbart med sjukdomar och sånt. När jag började träna på riktigt hösten 2020 tränade jag första halvåret oftast bara ett enda pass i veckan. Och det gav ändå enorm effekt. Men jag hade varken förmåga eller ork att träna mer än så och uppbyggnaden har kommit successivt. Jag blir så stolt och glad när jag ser min utveckling. Det känns verkligen som att jag genom alla dessa träningspass kärleksbombat mig själv.

Har du något träningsmål?

Jag har fått många kommentarer och DMs av typen ”jag vet att jag måste vila men jag vet inte längre vad som känns vilsamt” sedan mitt Vinter i P1 sändes.

Att inte riktigt veta vad som är återhämtande är ett förvånansvärt vanligt problem. Vi pratar ju ofta om vikten av vila och att prioritera det. Men sällan om att man ibland kanske inte ens vet vad man ska göra med tiden för vila – när man väl har den.

För att veta vad som kommer göra en pigg behöver man veta vad som gjort en trött. Det pratar jag om i Vinter och det har jag skrivit om på bloggen flera gånger. Har man suttit framför en skärm på jobbet hela dagen kanske vilan inte är att kolla på teve. Snarare att gå ut i naturen. Men har man däremot arbetat hårt med kroppen kanske vilan är som bäst i tevesoffan?

Något annat som kan hjälpa en att hitta sin egen återhämtning är att fundera på vad man gjorde när man var liten och kunde disponera sin tid fritt? Vad gjorde du som du tyckte var roligt och vilsamt? Var det att spela fotboll med grannkompisarna? Gå själv i skogen? Organisera dina bokmärken? Möblera om rummet?

Jag har märkt att om jag bara jag stillar mig lite så att jag hör min inre röst, så dras jag faktiskt automatiskt till att göra mer av det som var vilsamt för mig som barn och tonåring. Här är några sådana saker.

Att läsa böcker är den ULTIMATA vilan för mig. Särskilt om det sker vid någon annan tid än just innan sänggåendet. Det är så återhämtande och känns så lyxigt att jag liksom får en våg av välmående genom kroppen när jag gör det. På jullovet låg jag i soffan många kvällar och läste och åt julgodis och då och då ropade jag till min syster som satt i ett annat soffhörn och virkade förnöjt -MEN ÅÅÅÅÅÅ VAD VI HAR DET UNDERBAAAART! Och hon instämde högljutt. Att handarbeta är nämligen hennes motsvarighet till läsning.

Att promenera med vänner. I den där ålder när man inte längre ville ses hemma på varandras flickrum och sitta och viska medan resten av familjen var utanför dörren – ja då gick man istället. Hela tonåren ägnades åt att vara ute och promenera med mina vänner och vi måste ha gått hundratusentals steg i veckan. I år har jag gått mer än på länge. IRL med Stina, med Erica i telefon, med min syster i luren och allra mest med min bästis Elina. Precis som när vi var sexton och möttes hallvägs mellan Carlslid och Tomtebo och gick ihop. Fast nu ringer vi på telefonen istället och pratar medan jag traskar runt byn och Elina fortfarande traskar runt på Tomtebo. Det ger både motion och vila på samma gång.

Att måla. Jag har målat hela min uppväxt och det är som att jag sorterar mina tankar när jag håller på. Jag märkte dock en tråkig grej för några år sedan – och det var att när jag började visa upp mina alster för andra så försvann en del av glädjen och vilan för mig. För plötsligt började jag se på det jag gjorde med utifrånblick. Genom andras ögon. Och då blev det inte längre sådär kravlöst och härligt. Så nu målar jag mest för mig själv igen. Och visar upp vad jag skapar lite mer sällan.

Vad tyckte du var roligt, vilsamt och återhämtande när du var barn och tonåring? Och finns det något sätt du kan få in mer av det i ditt liv nu?

Jag älskar ledigheten kring jul. Att träffa hemvändande kompisar för knytisfika i ett vardagsrum med bara tända ljus och julgranens sken. Kanske sågs man senast i somras – utvilade, brunbrända och semesterpirriga på någon uteservering. Men under julledigheten är det annorlunda. Alla är lite sköra, trötta och bleka om nosen. Av stressen som var inför jul. Av det emotionella i att på kort tid ha träffat åldrande föräldrar, familj och släktingar i en enda röra. Eller av att inte ha träffat dem alls. Man gör avslut på det år som har gått och pratar om det som kommer.

Nej, januari är ingen idealisk tid för nystart. Men däremot för eftertanke. Själva mörkret, tröttheten och kylan kan vara det som ger utrymme att stilla sig och ta ut riktningen. Och det behövs ju om man känner sig vilsen och vill hitta en väg framåt.

Friluftsfrämjandet har en lista med 5 viktiga kom ihåg, för att barn som gått vilse i skogen ska känna sig lugna och säkra. Och jag har upptäckt att den listan precis lika gärna kan appliceras på en vilsen vuxen.

1.När du förstår att du är vilse, stanna på samma plats. Det gör dig lättare att hitta. 

Börja inte ria runt, vända på varje sten, stöka och skapa mer oreda och kaos i livet. Sitt bara still i båten tills det lugnat sig lite. Annars är risken stor för att du hamnar ännu mer vilse.

2.Lita på att vuxna kommer och letar efter dig. Leta inte efter dom vuxna. 

Du är den vuxna. Och om du bara sitter still och lyssnar är chansen större att du att hittar igen dig själv.

3. Blås i din visselpipa, då hörs du långt. 

Larma om ditt tillstånd och mående. Till en partner, till en chef, till en vän. Berätta om det som känns svårt. Att öppna upp om sin situation brukar kunna lindra.

4. Bygg en koja. Då håller du dig på samma ställe, distraherar orostankarna och kojan ger också lite skydd.

Skapa den trygghet du kan, av det du har. I ditt hem, med dina vänner, i din tro eller din familj. Boa in dig och sök trygghet i det som går – när livet i övrigt känns otryggt.

5. Blir du ledsen, krama ett träd! Det hjälper!

Här behövs inga omtolkningar. Att krama träd är tröstande. Inte bara för barn som gått vilse.

Nyårslöften kan ju vara både tramsiga och klyschiga. Men de kan också vara precis den spark i baken man behöver. Nystarten som ställer in färdriktningen. Jag har ju själv faktiskt erfarenhet av flera nyårslöften som förändrat mitt liv.

2015 gav jag ett löfte om att få ordning på min teknik. På den tiden var allt fullt kaos och jag kunde ligga sömnlös och oroa mig för vad som skulle hända ifall mitt digra bildarkiv brann upp. Det ledde till att jag anlitade min kompis Josef för att styra upp alltihopa. Han driver en webbproduktionsbyrå och kan ju allt sånt där. Han började med att ordna backup på mina bilder och organisera iordning hela mitt arkiv så att jag alltid kan nå det var jag än befinner mig i världen. Och nu sju år senare så jobbar vi fortfarande ihop och idag sköter han all min teknik, har byggt min blogg och hjälper mig så fort det blir problem. Så nöjd med det nyårslöftet!

2016 hade jag som nyårslöfte att ägna mer tid åt min släkt. Efter min utmattning när jag skakades i grunden – märkte jag mer än tidigare vilken trygghet det var att ha dem omkring mig. Det gav en känsla av mening och sammanhang åt ett liv som just då var som i fritt fall. Allt som de varit med om bakåt i tiden, alla prövningar och svårigheter de genomgått fick mig att känna att jag också skulle klara det. Att jag var en länk i samma kedja och skulle hålla ihop min del. Nyårslöftet fick mig att fatta en hel rad konkreta beslut – som att hänga med farsan när han skulle umgås med släkten – och prioritera sådan tid i allmänhet. Något jag är väldigt tacksam över så här sex år senare när min ena farbror precis gått bort.

2020 mådde jag piss efter min tredje graviditet. Jag skrev om det på på bloggen ”Jag måste lägga om mitt liv. Och det är akut. För jag vill inte få ont i ryggen av att bygga lego med mina barn. Jag vill orka springa med dem genom vattenspridaren. Jag vill vara den som erbjuder mig att ta barnen på skridskoträning – inte den som stannar hemma och knaprar alvedon. Jag vill svischa fram på längdskidor och jag vill kuta genom skogen i sommar. Hög på endorfiner och puls” Hela 2020 blev ett hälsoår där jag på olika sätt arbetade med hälsofrämjande insatse – och det fortsatte jag sedan med också under 2021. Den transformation jag genomgått sedan dess har ju varit smått otrolig – kolla bara allt jag gjort med barnen detta jullov! Slalom, längdskidor, skridskor, klättring…

2022 hade jag ett nyårslöfte om något väldigt enkelt och konkret – som att börja läsa 20 minuter varje kväll. Hur det funkade har jag ju skrivit om här. Väldigt nöjd med det löftet.

Men nu är det första dagen på 2023. Och jag har faktiskt två nya löften för det här året. Ett lustfyllt – och ett som mest känns jobbigt.

Det roliga löftet är att jag tänker införa mer kultur i mitt liv. Jag behöver näring till min själ och få mer inflöde utifrån. Jag vill gå på opera, teater, stand up, revy och konsert. Jag vill bombardera mig själv med kulturupplevelser IRL och fylla på mig själv med inspiration. Och dessutom tror jag att det är bra för det egna skapandet att inspireras av sånt som ligger utanför det fält där man själv verkar.

Det jobbiga löftet är att jag ska inleda en traumabehandling. Jag har ett gammalt trauma som jag inte har bearbetat och som jag under många år trott skulle lösa sig om jag bara började må bättre i allmänhet. Och det hjälper absolut men så fort jag får en sämre period – det räcker med en influensa som försvagar mig – ja då störtar tankarna på det gamla traumat över mig igen med full kraft. Och nu har jag fått nog. Nu måste skiten bearbetas och jag är tillräckligt stark och frisk att ta tag i det. Det känns jobbigt och svårt, men förhoppningsvis kan det göra att jag mår bättre på lång sikt. Och det är jag ju skyldig både mig själv och min familj.

Har du någon gång gett ett nyårslöfte som förändrat ditt liv? Och har du något löfte för i år?

När jag var utmattad stötte jag på terapiformen ACT (acceptance commitment therapy). En etablerad, seriös terapiform som hjälpt många människor att må bättre. Inom ACT finns ett begrepp som kallas för ”värderad riktning” – som innebär att man ska reflektera över och gradera vad som är viktigt i livet och sedan fundera över vilka steg man kan ta för att livet ska bli mer så.

Men man ska inte blanda ihop det med att uppfylla och bocka av mål. För det finns en skillnad mellan en värdering och ett mål. En värdering är en riktning. Det är ingenting man kan blir färdig med vid någon särskild tidpunkt. Ingen ändstation man kan anlända till – utan något att sträva mot. Mål däremot – det är något man kan uppnå medan man går i den riktning man värderar.

Att få barn är ett mål, men att vara en älskande, omsorgsfull förälder är en värdering. Att bli gift är ett mål, men att vara en kärleksfull partner är en värdering.

Att leva i sin värderade riktning – det övar jag på. Och det innebär inte alltid att göra det som är allra skönast och bäst just nu. Utan om vad som kommer leda i den riktning jag strävar mot. Min värderade riktning är min kompass i livet. Och jag märker så väl när jag följer den – för det ger mig tillfredsställelse på djupet. Så fort jag börjar gå åt det hållet (även om jag bara tagit första steget) så börjar jag må bättre, ser på mig själv med nya ögon och känna ett lugn kring de saker i mitt liv som jag inte trivs med. För jag vet att jag i alla fall följer kompassens riktning.

Här är exempel på sådana situationer i mitt liv från veckan som gick.

–Jag ringde en bekant som precis upplevt en svår förlust. Det kändes gruvsamt och jobbigt och jag letade själviskt i mitt inre efter godtagbara ursäkter till att skjuta upp det några dagar. Men jag överkom mitt motstånd och ringde. Och dagen efter ringde jag igen.

Det kändes svårt att ringa eftersom det är svårt att möta någon i sorg och inte riktigt veta vad man ska göra. Att vara orolig för att säga fel sak eller känna sig otillräcklig. Men att göra det kändes bra på djupet eftersom det ligger i min värderade riktning att vara en människa som står kvar när det krisar.

-Jag var i kyrkan med min familj.

Det kändes jobbigt eftersom jag hade andra saker jag ville göra den dagen och jag dessutom kände mig dum för att det var så länge sedan vi var där. Men samtidigt var det tillfredsställande på djupet när vi väl kom iväg – eftersom det ligger i min värderade riktning att ta mig tid för min tro och att även dela den delen av livet med mina barn.

-Jag tränade för första gången efter influensan

Det var inget roligt pass eftersom jag kände mig svag. Men det var djupt tillfredsställande att återigen börja ta steg i min värderade riktning om att vara en person som tar hand om sig själv. Efter ett långt träningsuppehåll kan det räcka med ett enda pass innan allt börjar kännas helt annorlunda. För då vet jag att jag börjat gå åt rätt håll. Och bara den vetskapen förändrar känslan inuti.

-Jag lånade en stor påse böcker på biblioteket och har legat och läst varje ledig stund den senaste veckan.

Det ligger i min värderade riktning att ta hand om mig själv. Och hälsa kan handla om mat, vila och motion – men också om kulturupplevelser som ger näring till själen. Och läsning ger mig näring. Framförallt för upplevelserna jag får när jag läser. Men också för att läsningen konkurrerar ut slöscrollandet i telefonen, något som sällan ger näring till min själ. Läsutmaningen jag haft det här året är exempel på något som ligger i min värderade riktning.

-Jag har träffat mina äldre släktingar och flera av mina vänner den senaste veckan.

Det ger djup glädje – inte bara för att det är trevligt i stunden. Utan också för att det ligger i min värderade riktning att ha en vardag med utrymme för mina nära relationer. Och jag har varit så arg och besviken på mig själv genom åren när jag insett att jag bokat mitt liv så fullt med jobb och plikter att det inte funnits utrymme för det som är viktigast för mig.

Har du funderat på din värderade riktning? Och vad du kan göra för att börja sträva åt det hållet?

Hur går din inre dialog? Hur pratar du med dig själv? Är du snäll med dig själv eller fylld av förakt och hårda ord? Jag tror att jag alltid haft en ganska snäll inre röst – men aldrig så snäll som nu. För det är först efter min utmattning som jag verkligen blivit uppmärksam på den. Och förstått att jag genom att ändra den kan få hjälpa att återknyta kontakten med mig själv. Liksom sy ihop kroppen med knoppen.

Jag peppar och tröstar och hejar på mig själv hela dagarna. Är min egen hejarklack och nu har det pågått så länge att det sker på automatik. Jag kallar det för att mamma mig själv. Jag har ju ingen mamma i livet som kan lugna och trygga mig längre – och förresten är jag stor nu så jag kan ombesörja det själv. Så jag använder samma uppmuntrande, snälla och betryggande röst mot mig själv som jag använder mot mina barn. Så här kan min inre dialog låta.

-Oj här står jag och skalar morötter till middagen. Igen. Så duktig jag är som ser till att det ska finnas något grönt till maten fast jag lika gärna skulle kunnat strunta i det.

–Kära nån vad jag kämpat idag. Tänk att jag hann få färdigt utkastet jag skulle få in, trots att jag var så trött imorse när jag skulle sätta igång. Så bra kämpat av mig!

-Oj, vad jag är sömnig. Ska verkligen försöka somna tidigt ikväll, så att jag får må bättre imorgon. Jag förtjänar verkligen att få må bra.

-Lilla mamman, ibland är det slitigt att var människa. Ta en stor kopp kaffe i soffan efter förskolelämningen och bara blunda några minuter.

Jag brukar fnittrande återge den här dialogen för min bästis som håller på med samma sak. För det låter ju inte klokt när man säger det högt. Fruktansvärt fånigt till och med. Men tricket är att säga det med omhuldande tonfall. Se sin inre treåring framför sig.

En annan sak jag börjat praktisera när jag får ångestkänningar eller tvärt golvas av oro över någonting – så där att jag knappt kan andas. Det är att vänligt och bestämt säga till mig själv.

-Jag tröstar mig själv. Jag gör mig själv trygg. Medan jag stryker jag mig själv över ansiktet och håret med handflatorna.

Jag önskar bara att någon hade förklarat det här för mig när jag var yngre. Att man kan trösta sig själv. Att man kan mamma sig själv. Att man kan vara vän med sig själv istället för att betrakta sig själv som något slags ök man ska piska på för att få det att fortsätta dra. Man måste inte älska sig själv. Men om man är snäll med sig själv så är chansen att man börjar tycka om sig själv väldigt mycket större. Och då blir hela livet trevligare. Det är ju jobbigt att behöva dra runt på en person man inte ens tycker om.

(Här finns ett annat inlägg jag skrivit på temat om du vill läsa mer)