Blööööh vilken måndag jag haft. Gick en sen promenad igår kväll med Stina vilket gjorde att jag var så uppsnurrad och pigg att jag inte somnade förrän klockan ett på natten. Sedan upp idag och sätta igång med vardagen efter höstlovet. Massor av jobb på schemat och knappt ens tid för en kisspaus. Var hela tiden ett steg efter med allt jag skulle göra och kände mig så otillräcklig.
Men så var det matlag hemma hos oss ikväll. Jag improviserade ihop en middag och det var så mysigt att få sitta och surra om allt som hänt under höstlovet när vi inte setts.
Och nu har alla gått hem för kvällen, mina tre barn har somnat, jag tänker borsta tänderna och krypa till kojs och satsa på en lite lugnare och gladare dag imorgon istället. Tjippohej!
Nu rundar vi av höstlovet och går in i den sista etappen den här terminen – tiden fram till jul. Men innan vi blickar åt det hållet ska vi kika på vad vi haft för oss detta höstlov.
Det inleddes med att faster Johanna kom på besök från Malmö. Väldigt efterlängtat bland barn och vuxna.
Jag gjorde vegetarisk minestrone och sedan såg vi på nya Kenny Starfighter och hade fredagsmys.
Dagen efter vaknade jag med ryggskott så Jakob åkte själv in till stan med barnen och Johanna och träffade farmor, gammor och kusinen Felicia. Medan jag låg i soffan som ett paket och tittade på en dokumentärserie om Jimmy Saville och därefter en om polygamistsekter. Hjärnan kändes lika mörbultad som ryggen efter den dagen.
På söndagen mådde jag betydligt bättre. Barnen hade kompisar på besök
Det pysslades och målades
Och Essa ville vara med.
Jag fick ett il och tog tag i en gammal surdeg – nämligen att olja in köksbänken.
Den får inte användas förrän efter åtta timmar så jag tog en bänk åt gången. Började med köksbänken och har sparat köksön till kommande helg.
På måndagen behövde jag jobba. Tog med alla barn och lämnade hos morfar dit kusinerna kommit från Borås. Sedan åkte jag till SVT för att ha utvädering av Susannes skafferi. Blev inte lite stolt över att höra att förutom Mello och Musikhjälpen är vi det program som haft absolut mest tittarinteraktion. Det är så häftigt och gör mig SÅ glad! Om ni visste vilken pytte-budget vi jobbar på och hur alla trollar för att få det att gå ihop.
Flera har frågat om vi kommer tillbaka i rutan till jul men det gör vi tyvärr inte i år. Beslutet ligger faktiskt inte i våra händer – utan i händerna på SVTs programbeställning. Så dra iväg ett mail till kontakt@svt.se om du vill se mer!
Till utvärderingen hade Susanne i vanlig ordning med en massa gott fika som blivit över när hon receptutvecklat. Och själv fick jag med mig hem en hel påse lussekatter av olika sorter hem. Barnen blev överlyckliga.
På tisdagen kom Annas familj hem till oss för några dagars höstlov.
Jag bjöd på Susannes lussebullar till allas glädje. Så vansinnigt goda!
Kändes nästan som jullov istället för höstlov.
Uffe var glad över att få träffa moster
Och barnen hade knappt tid att fika för att de hade så mycket de ville visa varandra. Skönt att vi har ett lekrum på övervåningen där de kan härja bäst de vill.
Gjorde en god pasta till middag och sedan gick jag en långpromenad med min syrra runt byn.
Morgonen därpå hade Anna undervisning på universitetet så då hängde jag hemma med barnen.
Vi karvade pumpor.
Tre stycken hade vi att färdigställa till farstubron.
Alla hjälptes åt.
Ganska svårt men väldigt roligt att karva i pumpor. Jag får som vanligt bita mig i tungan för att inte komma med allt för många goda råd och tips.
Det blev rätt läskigt till slut.
Annas man är klätterinstruktör och Anna har grönt kort så två dagar på lovet drog vi och klättrade. IKSU har en superfin hall!
Barnen är helt vilda i att klättra.
Jag är höjdrädd och undviker helst att behöva stå på en stol för att skruva i en glödlampa. Men gissa vem som är högst upp på den där väggen? Jo det är jag! Jag klättrade upp flera gånger utan att tveka. Extremt svettigt och tungt och väldigt roligt. Tror eventuellt jag funnit en ny hobby.
Så roligt också att överraska barnen med att klättra – de trodde inte ens att jag skulle våga testa. Och Clara 2019 hade inte orkat upp utan dinglat längst ner i selen.
Efteråt köpte vi med sushi som hämtmat.
Och minstingen som fått vara hos morfar medan vi klättrade var så trött att han somnade på golvet.
Efter maten läser man böcker. Det är sen juratiden!
Gäller stora och små.
En dag gick vi på utflykt. Fast först förbi Stina och Emil för att säga hej till grisarna.
Värre smaskande har jag aldrig hört än när de käkade äpple. Jo, förresten – det lät ännu värre den gång de åt banan. Misofoniker får hålla sig undan.
Vi bestämde oss för att bestiga berget bakom vårt hus. Det är rätt brant dit upp och jag fick ett rejält träningspass eftersom jag bar Uffe i sele på ryggen.
Väl där gjorde vi upp en brasa, grillade fläsk, drack varm choklad och sjöng lägerlåtar.
Vi stannade där och berättade spökhistorier tills mörkret föll. Sedan trevade vi oss ner genom skogen. Jag och Anna ville skrämmas så vi gömde oss och släckte pannlamporna så att det blev kolsvart för barnen. Men de blev inte rädda ett dugg. Den enda som blev skrämd var Ulf som satt på min rygg
-JAG ÄR LIVRÄDD! vrålade han från selen.
När vi kom hem gjorde vi lite Halloween för barnen. De klädde ut sig och sminkade varandra
Och moster Anna bättrade på där det behövdes.
Jag gjorde blodiga avslitna fingrar till middag
Och serverade koögon på gröna maskar (mozzarella, svarta oliver och spagetti med pesto och karamellfärg).
Till efterrätt karvade Anna en hjärna av en melon.
Läskigt värre!
Efter maten hade vi gömt godis i trädgården så att de fick gå ut i mörkret och leta. Därefter fick de se på halvläskig film i soffan.
Jag var såååå lättad när eländet var över. Jag tycker nämligen att Halloween är jättetrist och allting jag fixar gör jag högst pliktskyldigt för att barnen älskar högtiden. Men jag önskar egentligen att jag kunde slippa. Barnen var dock helnöjda med min insats.
Den här motviljan inför Halloween har gett mig väldigt mycket empati med alla julhatare som måste ordna jul för sina barn trots noll intresse. Det är svårt att orka det man inte har lust med eller känner inspiration kring.
På lördagen startade jag och Anna dagen med att promenera till byns gym och träna ihop. Så fint att få lite sällskap och pepp. Sedan traskade vi hem igen i pissregnet och började med middagen. Vi hade nämligen bjudit hem släkten för Allhelgonamiddag.
På bron välkomnade barnens lyktor.
Och jag hade smink och rentvättat hår – kors i taket!
Jakob gjorde drinkar.
Och vi bjöd på en kreolsk gryta.
Tycker så mycket om Allhelgona som högtid och att liksom få avrunda och sätta punkt för hösten.
Så fint med en högtid där sorg och saknad och död (!) får ta lite plats i tankarna också.
Och där man får vara tillsammans och prata om både det som är roligt och det som gör ont.
Anna bar mammas gamla klänning och halsband som en hommage. Och jag tände alla ljus i hela huset och tänkte på alla jag förlorat och saknar.
Till efterrätt blev det saffranspannkaka. Som en brygga in i den årstid som nu tar vid.
Kvällen hann bli sen innan gästerna rullade hem igen. Och idag söndag satte vi punkt för höstlovet. Ett särdeles fint sådant där jag haft en ganska lagom mix av aktivitet och vila. Precis vad jag behövde.
Vi skulle varit i stugan på läslovet. Men både min syster och jag känner oss alldeles för trötta för att köra så långt och varmställa huset för några dagars vistelse, så vi bestämde oss att stanna här istället. Väldigt skönt och klokt men också lite tråkigt. För här regnar det bara och vi har ju blivit bortskämda med snö senaste höstloven. Har till och med åkt slalom – men något sånt är förstås inte möjligt i år.
Andra saker är dock möjliga. Som att ligga kvar i sängen till klockan nio på morgonen och skriva blogginlägg. Kusinerna bygger nöjt lego ihop och jag har inte behövt göra en enda utryckning. Vilken lyx! Förståndiga barn som kan roa sig själv är den största gåvan. Shout out till Tiden som gjort denna förändring möjlig. Tiden förtjänar all credd den kan få! Du som ännu inte har uppnått detta fantastiska tillstånd – se tiden an så kommer du märka att det lugnar ner sig.
Nu ska jag hoppa i mjukisbyxorna och gå ner och koka en kopp kaffe. Sedan tänkte vi karva pumpor att dekorera farstubron med till Allhelgona och vår stora släktmiddag.
Den här sista veckan innan lovet kändes fruktansvärt seg – men nu är vi i mål! Jag hann med alla småjobb som skulle in och jag hann framförallt med min jättestora lämning. Ett jobb jag arbetat med större delen av hösten och som tagit mycket tid och nästan all tankekraft i anspråk. BEFRIELSEN!
Men för att barnen skulle orka med slutspurten denna vecka fick vi hjälpas åt.
Jag gjorde varm choklad till frukost och rostade bröd och tände ljus. Försökt ordna lite guldkant så att orken skulle räcka sista biten.
Som tur är hade båda storbarnen bokfest i skolan, författarbesök och annat skoj som gjorde veckan lite mindre arbetsam.
Själ är jag så glad över att det varit så lite vabb denna höst, att jag själv mest varit frisk och hunnit det jag ska göra. För det betyder att jag får vara ledig på riktigt med barnen under lovet. Jag ser fram emot att lägga pussel, läsa, höstdekorera, ordna middag för släkten och ta emot kusinerna som hälsar på!
Vi beter oss och resonerar ofta som att känsla behöver komma först och handling kan komma sedan. Man kan till exempel inte vara vänlig mot någon man är arg på om inte ilskan först går över. Men förvånansvärt ofta är det precis tvärtom. Ilskan kan gå över snabbare om man är vänlig. Vad vi gör påverkar nämligen vad vi känner. Börjar vi umgås tätt med någon ytligt bekant kommer sannolikt varmare vänskapskänslor utvecklas. Är någonting ointressant kanske vi behöver lära oss mer om det istället för mindre – för att plötsligt finna det fascinerande. Och när vi är kärleksfulla mot vår partner ökar känslan av kärlek till dem. Är det emotionellt torrlagt behöver handlingen kanske komma först och känslan sedan.
I tonåren brottades jag mycket med avundsjuka och jämförelse. Och jag led verkligen när jag kände mig avundsjuk på någon. Lösningen jag hittade för att mildra den känslan var att berömma rikligt så fort jag kände mig oresonligt avundsjuk på någons fantastiska hår, mattehjärna, outfit eller sångröst. Säga precis det jag egentligen inte vill säga på grund av avundsjuka. Berömmet jag ville hålla tillbaka för ”varför ska hon som redan har så jävla fint hår dessutom få massa beröm för det?!”.
Men när jag gick emot min avundsjuka röst och berömde och uppmuntrade – ja då minskade den plågsamma känslan. Personen i fråga blev glad och jag kände mig inte längre så underlägsen. För då gick ju jag från att vara pinsamt avundsjuk till att vara någon som är snäll, generös och sprider glädje. Och vem vill inte vara sån? Snacka om avundsvärda egenskaper! Mitt handlande förändrade mina känslor.
Och något jag tänker på i vuxen ålder är att kunna prata berömmande även om personer som jag är arg på eller haft en konflikt med. Jag brukar vara noga med att tillstå även deras goda sidor och talanger när jag pratar om dem med andra. För då blir ilskan mindre från mitt håll. Och ilskan får ju mig att fortsätta må dåligt – så varför hålla kvar i den?
Ibland rör vi dock ihop vilken handling som egentligen leder till vilken känsla. Som när man känner sig irriterad och trött på fredagen och hemmet är sunkigt och deppigt. Och man då tror att man först måste plocka alla skit som dräller omkring och dammsuga upp alla smulor för att kunna få frid. Först när det är gjort kommer man kunna vila.
Men istället behöver man kanske göra något helt annat. Som att koka en kopp te, ta på sig mjukiskläder, puffa till kuddarna i soffan och krypa ner under en filt. Trots stöket runtomkring. Den handlingen ger sannolikt större vila i slutändan än om vilan ska inledas med massa prestation.
Så jag övar på dessa saker i mitt liv:
Att handla i den riktning jag vill att känslorna ska gå.
Fundera på om den handling jag tror jag borde göra, verkligen är den som kommer skapa önskad känsla?
Tog en kvällspromenad runt byn med Stina och när vi gått halvvägs började stora flingor börjat falla från himlen. Vi stannade upp och tittade fascinerat mot gatlyktorna. Åh, det är något visst med den första snön. Spelar ingen roll hur gammal man blivit.
Jag skyndade mig hem och smög upp i pojkarnas rum. De snusade i mörkret och jag tvekade en stund innan jag försiktigt ruskade om dem.
-Vakna! Det snöar!
Sömndruckna raglade de ur sängen, tog på sig glasögon och kikade ut i trädgården. Lyckliga suckar och uppspelta röster.
Det har varit minusgrader hela dagen. Frosten har legat vit och gräset har frasat under fötterna. Kollade väderleksrapporten för ikväll och kanske kommer det lite snö kring midnatt. Jag längtar så väldigt mycket efter snön. Skönt att Jakob satt på vinterdäcken.
Jag gick en sväng runt trädgården och plockade ihop de sista höstblommorna, bladen och allt jag fann som var vackert. Det är inte mycket kvar nu men det lilla som fanns blev fint ihop.
Har rotat fram min tjocka dunrock och mina svarta polyverboots och det känns precis som att jag gömmer mig och söker skydd. Och det gör jag på sätt och vis också. Gömmer mig och söker skydd fram tills aprilsolen visar sig och snön smälter bort. Nu är det vita halvåret här. Det svartaste och det vitaste halvåret. Det andra halvåret som går i färg är slut.
Åh vilken lång, lång vecka det har varit. Känns som en månade sedan vi hade matlag hos Stina och Emil.
Trots att det bara var i tisdags. Tända ljus och basilika på bordet. Då vet man att det vankas spagetti och köttfärsås och inget gör mig lyckligare.
Bertil och Folke lekte med Klas
Ulf lekte med kuddar. Senja med tuggben.
Samling vid glassen.
När matlaget var slut och vi steg ut på gården var himlen alldeles full av stjärnor. Så vansinnigt vackert!
En höjdpunkt denna vecka var när jag mötte upp min fina vän Malin. Vi gick broarna runt och så fikade vi och surrade och sedan fikade vi lite till. Hade så mycket att prata om att jag var alldeles hes på kvällen.
Umeå, jag älskar dig!
Här är en bättre bild på den dagens outfit, från när jag kommit hem igen. Då hade solen gått i moln. Kappa, kjol, tröja och smycken är köpta begagnade. Halsduken snodde jag av Jakob.
I fredags tog storpojkarna tåget själva till en kompis som flyttat. Så exalterade ungar som hållit på att längta ihjäl sig. Jakob åkte in till stan för en aw och jag var därmed ensam hemma med Ulfen.
Hade köpt ostar och kex som vi kalasade på till middag.
Ulf åt en honungsmelon helt på egen hand. Bra kämpat! Sedan lyckades jag få honom i säng tidigt så att jag fick hela kvällen ifred för att äta godis, dricka te och läsa.
Bara Essa höll mig sällskap.
Så ombonat och mysigt här hemma just nu.
Gillar att byta om till nattlinne och morgonrock så fort jag lagt barnen för kvällen. Då är man redo att gå och sova direkt man blir trött.
Tur jag somnade tidigt för Ulf vaknade sin vana trogen strax efter klockan sex. Jag gjorde eld i vedspisen.
Sedan spisade vi frukost.
Efter frukost tog vi lådcykeln och rastade Essa. Längtar tills isen lägger sig! I år hoppas jag den fryser tidigt så att man hinner åka skridskor innan snön kommer.
Påbyltad unge.
En risk jag inte är beredd att ta.
Ulf halkade på bryggan och börjat gråta, Essa letade rätt på ett dike som luktade lik och rullade sig där i. Så då cyklade vi hem.
Kollade till fåren och gav dem lite mer mat.
Kokade havregrynsgröt till mig och Uffpuff. Sedan satte jag upp håret och tog på mig rouge och körde in till stan. Lämnade lillen hos farmor och åkte för att hämta storpojkarna hos sin kompis ytterligare några mil bort.
Men man är väl inte dum. Jag såg till att fara i god tid så att jag först skulle hinna in på Anettes Byggnadsvård i Olofsfors.
ÄLSKAR att strosa runt där. Anette har ett otrooooligt sortiment. Inte minst av gamla textilier. Letar du vackra tyger är det hit du ska gå.
Hur mycket porslin som helst.
Vill köpa allt på ett bräde, tack! Anette har bara öppet lördagar nu på hösten men det är väl värt en utflykt. Anette har inte bara antikviteter utan det mesta som behövs till byggnadsvård. Linoljefärg, kitt, såpa, penslar, fönstervadd och annat viktigt!
Ta med en fikakorg och strosa runt på det gamla bruket.
Finns gratis inspiration precis överallt.
Sedan var det dags att hämta pojkarna som haft ett underbart dygn. Och så körde vi mot Umeå igen.
Fast först stannade vi på kyrkogården
Och tände ljus på mammas grav.
Jag kan inte acceptera att mina barns mormor ligger i en grav. Att de aldrig fick lära känna henne. Att jag aldrig fick ha min mamma där som stöd när jag själv fick barn. I cancermånaden oktober tänker jag på den satans jävla pisskiten och så får jag lust att mörda någon av ilska och hämnd.
Förlåt för uppriktigheten.
När vi hämtade Uffe följde farmor med oss tillbaka hem. Så fint att jag har henne i alla fall <3
Försökte fånga den magiska skymningen genom mina bubbliga fönster. Gick inget vidare.
Lite bättre gick det att fånga norrskenet när jag pinkade Essa på kvällen.
Söndagen började med ritstund ( och Bertil som fistbumpar farmor). Det målades vargar och vikgubbar medan jag drack kaffe och pillade med lite jobb.
Sedan cyklade jag en sväng med Essa, arbetade i trädgården med att räfsa löv, bar undan fler krukor, ställde bort grillen och ordna med lite annat smått och gott.
Jag avslutade trädgårdsarbetet med att skörda de sista kryddorna ur pallkragarna. Har skördat i omgångar hela sommaren men eftersom det verkar finnas risk för snö närmsta veckan vill jag få in det sista.
Plockade in i buntar och buketter.
Klippte persilja och la i påsar och frös i platta paket.
Resten hängde jag upp att torka i små knippen – nu doftar det underbart i köket. Och några spridda blomster från trädgården fick följa med in och sättas i en väggvas jag fått av en läsare som tyckte den passade bättre hemma hos mig. Människor alltså <3
Och det var den veckan i bilder. Nästa söndag har vi höstlov och det känns så mysigt att tänka på! Nu ska jag bara orka med allt som ska ske fram tills dess.
Sköna pennor, rätt sorts skrivblock och riktigt bra sudd är saker som är helt avgörande för mig i min vardag. För trots att jag är så digital är jag fortfarande på många sätt rätt analog också. Gillar att skriva listor för hand, stryka under, bocka av och färgkoda med olika pennor. Jag minns också mycket bättre vad jag skrivit upp när jag ritat och skrivit för hand. Det är något med muskelminnet. Någon som känner igen sig i det?
Och det är mer regel än undantag att jag doodlar mig igenom telefonmöten. Jag lyssnar mycket bättre på vad som sägs när fingrarna får sysselsätta sig. I skolan på genomgångarna ritade jag jämt – lustiga gubbar, konstiga fötter, finlemmade händer och perfekta sexuddiga stjärnor som jag övade på att få till på rätt sätt. Det har gett resultat kan man säga. Idag är jag rätt stadig på handen.
Pilot Pen har en suverän serie pennor som heter Begreen och som är deras mest miljövänliga sortiment. Minst 70 procent av plasten är återvunnen.
Och flera av modellerna kommer med påfyllnadsmöjligheter – så att man bara behöver fylla på bläcket och inte byta ut hela pennan. Pennan Ecoball är dessutom gjord av plast som rensats från havet.
Älskar Pilot Greenball liquid ink rollerball i rött. Perfekt flyt i spetsen. Både för att skriva och klottra.
För att inte tala om den blå V7 HighTech Point med påfyllbart bläck. Tunn fin spets, bra flöde och så får man så fin handstil i den också! Håll utkik efter Pilot Begreen sortiment när du köper penna nästa gång!
Ett stycke doodlande med svart V5 HighTech Point med påfyllbart bläck. Alla mina mötesanteckningar är nedlusade med klotter som dessa…!
Här kommer ett fång foton från veckans gulstunder. Vi börjar med att hoppa tillbaka till söndagen.
Jag tog sovmorgon och sedan bakade jag scones. Gammor var på besök och då är det ju trevligt med lite ordentligare helgfrukost.
Barnen åt tills magarna stod som ballonger!
-Å, blir det skåningar till frukost, mamma?!
Sedan ville Bertil på utflykt så då bestämde vi oss för att bestiga berget bakom vårt hus. Vi packade matsäck och ved och gav oss iväg.
Jag hade Uffe på ryggen. Det är stunder som dessa jag märker vad träningen gett. Att jag utan problem kånkar min treåring i bärstol i oländig terräng. En kropp som orkar mer ger mer frihet!
Så imponerad av 84-åriga gammor som inte bangar på någonting utan självklart följde med upp i backen trots att det var brant och ansträngande.
Så kom vi upp och njöt utsikten över den ena sjön i vår lilla by. Som ni ser är det inte mycket löv kvar nu.
Lillebror frös om tassarna och storerbrorsorna blåste varmluft och justerade mössan så att den skulle värma bättre.
När vi kom upp på toppen visade pojkarna den koja de byggt i somras. Av gamla trädstubbar och stockar. Som en liten timmerstuga ju, med gammalt granris som tak.
Bertil fick i uppdrag att göra upp eld.
Den fina ryggsäcken som barnen ärvt hängde med. Det är min farmor som sytt den för många, många år sedan!
Eld att värma sig vid
Jag hade skrapat ihop lite enkel utflyktsmat av det som fanns hemma. Äppelbitar, citronkakor jag bakat till Folkes födelsedagskalas i somras plus lite sconesrester.
Så härligt i skogen. Ska verkligen försöka vara i skogen så mycket som det bara går innan snön kommer.
Efter någon timmes utflykt traskade vi ner igen men valde en lättare väg.
På hemvägen plockade jag också lite mossa och grenar för att pynta farstubron med. Blev fint! Ja, hela alltet ser du ju här.
När jag kom in började jag genast med projektet att sätta in alla innefönster och täta dem med vadd och tejp. Men några fönster fick istället den här fina pyntningen. Torkad fönsterlav, kottar och några röda konstgjorda bär. Barnen undrade om jag redan börjat julpynta och det kan man ju på sätt och vis säga att jag gjort.
Ulf hjälpte till att putsa fönsterna. Maken till unge som vill hjälpa till har jag aldrig sett. Trevligt förstås men jag som tycker om att dona i min egen hastighet och med podd i öronen – jag får jobba på mitt tålamod.
På tisdagen var det matlag hemma hos oss. Jag gjorde köttfärslimpa med potatismos, brunsås och lingonsylt.
Och efter förskolan följde Ylva-Karin med Ulf hem. Hon skuttande in i vårt kök och med sin fruktansvärt gulliga lilla smurfröst stötte hon fram
-Ja, ja, ja, ja jag jag har längtat efter er familj!
Ja men då måste man ju bara gå till kram-attack och äta upp ungen.
Även Essa ville genomföra en kram-attack.
Och sedan själv bli kram-attackerad.
Middagen urartade när vi började utmanade varandra på diverse kroppsliga färdigheter som att röra på ett finger åt gången medan resten sitter ihop, göra en cirkel med ena handen och dra upp och ner med den andra över magen samtidigt. Ja och annat svårt som mellanstadiebarn alltid utmanar varandra på. Ulf och Ylva-Karin flashade också sina skills och kollade om vi kunde svänga med armarna lika bra som de kunde. Gick absolut inte.
På kvällen lämnade jag storbarnen på scouterna. De skulle ut i skogen och mörkerspåra med endast månljuset som ledstjärna. Två timmar senare hämtade jag två uppspelta barn som fått krypa under presenningar, treva sig fram i den mörka skogen och blivit härligt småskrämda av äldre scouter.
Jag säger bara det – har du barn som inte är intresserade av lagidrott och sånt där – anmäl dem till scouterna. Världens bästa fritidsaktivitet! De blir så robusta och tåliga och får öva samarbete och kämparanda. Billigt är det också om man jämför med mycket annat som barnen kan gå i. Scouterna är också väldigt förlåtande om man har barn som inte gillar idrotter där man ständigt ska tävla om vem som är bäst. Här är det inte tävling utan samarbete som gäller.
I veckan har jag fortsatt dona på i trädgården räfsat, samlat ihop kvistar, burit bort skräp och knipsat in höstbuketter.
Tänk vad vattenspeglar kan göra i en trädgård. Att se himlen reflekteras ger sådan rymd åt en trädgård. Jag ska skaffa fler vattenspeglar nästa år!
Har hunnit träna styrketräning två gånger denna vecka och även tagit mig tid för några höstpromenader. Bra för måendet. Märks stor skillnad de veckor som det hinns med.
På torsdagskvällen var jag på Öppet Hus på förskolan i byn. Pedagogerna hade spelat in en film med barnen så att vi fick se vad de gör om dagarna. Sedan gick vi runt och kikade överallt och utforskade miljöerna och leksakerna. Jag erkänner att jag började leka både med magneter, spegelbord och lera.
Efter år av pandemi har man ju knappt varit inne på förskolan och jag blev så rörd av att se all möda, ambition och omtanke i varje detalj. Tacksam över att mina barn får ta del av en sådan barnomsorg. Jag tror att det var omkring tretton barn på hela förskolan när Bertil var liten. Nu är det omkring femtio (!) barn. Snacka om babyboom…
Så blev det fredag och jag ägnade många timmar åt att skriva på höstens stora projekt. Längtar tills jag får berätta vad det är (nej, det är ingen bok).
På eftermiddagen bakade jag en suverän äppelkaka. Recept kommer.
Och medan jag lagade middag låg pojkarna i soffan och kollade på TV. Storebror blev som vanligt behandlad som en soffa av minstingen.
Fredagsmiddagen bestod av suovas, potatis och lingonsylt. Måste äta ur frysen nu, så att jag kan fylla på med mer älg och ren efter höstslakten.
Kvällen avslutades med fredagsmys i soffan. Vi såg hela Kenny Starfighter som uppvärmning inför nya säsongen. Sedan eldade Jakob varmt bastun och bjöd dit Emil. Själv kröp jag ner i min säng och läste tills jag somnade.
En riktigt bra höstbok – finns det något som kännetecknar en sådan? Det skulle jag vilja påstå att det gör. På hösten läser jag gärna något med ett stråk av vemod. Med målande naturskildringar, sorgsna men storslagna känslor och en anstrykning av melankoli. Det ska dra kallt – men spraka varmt framför brasan och förälskelse och övergivenhet ska stå i skarp kontrast. Helst ska det också vara historiska romaner så att det bedrövliga får en viss avlägsen romantik. Istället för att öka på ens egna sinnesstämning inför världens dystra tillstånd.
Här är tre klassiker jag vågar påstå är ultimat höstlektyr!
Jane Eyre av Charlotte Brontë är en klassiker av en anledning. En mycket vemodig skildring av den föräldralösa Jane som tvingas växa upp hos sina kärlekslösa släktingar och sedan skickas till skolan Lowood för fattiga barn. Efter den plågsamma skolgången får hon anställning som guvernant hos Mr Rochester, en arg man med en mystisk historia. Men mellan dem växer med tiden något som liknar kärlek fram…
En perfekt höstbok om du som jag gillar att läsa om regn, dragiga stenhus, hopplös kärlek, sur mjölk, härsket fläsk och blott en tunn, tunn strimma hopp för hjältinnan. Jane Eyre blev en stor succé när den kom ut 1847 och Brontë skrev den under pseudonymen Currier Bell.
Bonus: Svindlande höjder av Emelie Brontë är också läsning på samma romantiska och vemodiga tema. Rekommenderar varmt!
Fru Marianne av Victoria Benedictsson handlar om den bortskämda rikemansfröken Marianne som låter sig smickras till att gifta sig med den oputsade men rejäla storbonden Börje. Hon romantiserar honom som en mystisk och spännande romanhjälte, men det äktenskapliga livet blir svårt när borgarfröken Marianne får byta de fina salongerna mot det isolerade och grovhuggna livet på landet. Relationen mellan dem knakar i fogarna än mer när Börjes vän – bohemen Pål – kommer in i bilden med en air av den stora världen. Sakta kommer den unga Marianne till insikt om vad som behöver göras…
Jag ÄLSKAR Fru Marianne! Kanske för att den här utvecklingsromanen följer samma logik som alla härliga high school-filmer när nörden skaffar linser, byter klädstil, klipper sig och visar sig vara en riktig snygging därunder. Men här sker utvecklingen på ett helt annat håll. Sånt läsmys under en ruggig hösthelg! Kan också tipsa om filmatiseringen som finns på SVT Play med Cecilia Frode och Per Morberg i huvudrollerna.
Som så många andra kvinnliga författare i historien skrev Victoria Benedictsson också under pseudonym – hon kallade sig Ernst Ahlgren när boken kom ut 1887. Och tänk vad hon kunnat uträtta om hon fått leva lite längre? Benedictsson hann bara skriva två romaner innan hon tog livet av sig i Köpenhamn, blott 38 år gammal.
Slutligen vill jag tipsa om den bok jag själv läser precis nu – nämligen Mansfield Park av Jane Austen. Jag har läst den fler gånger än jag kan räkna men tröttnar aldrig. Mansfield Park har till skillnad från de mer lättsamma böckerna Stolthet och Fördom, Emma och Northanger Abbey någonting starkt melankoliskt över sig. Romanhjältinnan är inte kvick, vacker eller ovanligt intelligent. Hon bedårar inte romanhjälten med sina fyndiga kommentarer och sin rosiga hy. Nä, istället är hjältinnan den fattiga, bleka och försagda Fanny Price som blir hopplöst förälskad i sin kusin Edmund. Men han har i sin tur bara har ögon för Miss Crawford – som både är vacker och spirituell.
På Austens vanliga vis är historien tecknad med mycket humor och väldigt träffsäkra personbeskrivningar. Mansfield Park är också den enda av Austens romaner som på något sätt berör den fattiga delen av befolkningen under artonhundratalets början. Läsvärt även av den anledningen. Och ja – självklart skrev även Austen under pseudonym. Signaturen i hennes böcker brukade kort och gott vara By a Lady…
Här kommer långläsning lagom till söndagen. Med diverse bestyr från veckan som gått.
Vi börjar förra söndagen när jag åt frukost med lillen.
Nybakt bröd, marmelad och balja efter balja kaffe.
Ett sånt exemplariskt sätt att fira in söndagsmorgonen. Sedan ville Bertil absolut att vi skulle ta en skogsutflykt och det kan jag ju inte säga nej till. Så vi klädde på oss, jag gjorde lite pinnbröd i en påse att ta med och sedan stövlade vi rakt upp på berget bakom vårt hus.
Det lilla huset på prärien!
Bertil gjorde upp eld
Och sedan täljde Folke och Bertil grillpinnar som jag kunde snurra upp pinnbrödet på. Tricket med pinnbröd är att ha lite riven lagrad ost i degen och att inte snåla med salt.
Ingen kan se mer sorgsen ut än Essa som känner doften av pinnbröd. Bra min för tiggeri. Går ej att motstå.
Så gott!
Mina kära Lundhags på fötterna.
Ulf gick och satte sig på en sten för att få vara lite ”ilugn och ifred”.Bah! Det kom från rätt röv!
Ovanför vårt hus på berget finns alltså en gammal älgjaktskoja som brunnit ner. Och så en eldstad bredvid kring vilken man kan sitta och ha det bra.
Solen dök till och med fram ur molnen ett slag.
Spana in de fina skorna Bertil har. Det var en bloggläsare som skickade dem åt honom. Hur snälla människor finns det inte? Precis hans smak och stil.
Det är roligt att Bertil är så förtjust i uteliv. Jag gillar det jag också men är ju lite bekväm av mig så oftast behöver jag en spark i baken. Att Bertil vill gå ut med mg är just den spark som behövs.
Frihetshopp!
Måndagen började så ovanligt regnig och grå.
Och middagen blev en restfest som jag redan bloggat om.
Men på kvällen sken solen upp och jag skyndade mig ut på en promenad.
Gulliga knölar och dalar.
Snart har alla löv trillat av.
Man får vara snabb att gå ut om man ska hinna fånga något ljus efter middagen.
Älskar att komma upp på berget bakom oss och njuta vidderna.
Fick famlade jag mig in i den skumma kvällen och försökte sedan somna i lagom tid. Med klent resultat. Varför går jag aldrig och lägger mig?!
På tisdagen var det matlag. Vattenhålet varje vecka.
Pumpa, grönkål, salsiccia och chèvre på plåt i ugnen.
Glada miner men trötta föräldrar överlag.
Det var Kanelbullens dag hemma firade vi det en dag för sent. Köpesbulla för hela slanten.
Barnen är i ett sånt rit-il just nu. Älskar rit- och pusselperioderna. Det blir så lugnt och skönt då och jag sitter gärna med och donar.
Viktigt att ha ritgrejer i närheten av där man sitter. Gärna bredvid middagsbordet alltså. Annars blir ritandet inte av. Samma sak med kortlekar och pussel.
Rita rita rita. Olika slags speciella symboler från Naruto som barnen tittar på tillsammans med Jakob. Samt vikgubbar i parti och minut.
Resten av arbetsveckan gick i en grisblink. Ganska mycket jobb, sjuka barn och flera deadlines. Så skönt när fredagen äntligen kom.
Gammor skulle nämligen komma och hälsa på över helgen.
Jag gjorde rotsaker i ugn med fetaost och falafel. Skrapade ihop olika saker jag hittat när jag rensade frysen. Det blev bra det också.
Efter maten hade vi fredagsmys med hela barnhögen uppkrupen i gammors knä. Vi såg Ice Age. Helt otroligt att det 2002 fortfarande gick att göra en tecknad film med enbart manliga karaktären. Den enda kvinnliga karaktären som förekommer i hela filmen saknar repliker och dör i början. Jahaja.
På lördagsmorgonen sken solen och det var jag glad över för jag hade bestämt mig för att gå ut direkt efter frukost och göra höst i trädgården. Sätta igång i tid så att jag slipper göra det när allting redan börjat frysa ihop och snön kommit. Att göra höst i trädgården är ett ganska stort projekt på grund av den stora mängden krukor och möbler som ska stuvas undan.
Men det var väldigt välbehövligt för det här ser ju inte kul ut.
Jag började med att tömma krukor, kompostera blommor, bära bort utemöbler och montera ner hängmattor och hänggungor.
Bertil ville hjälpa till så han fick tvätta krukor innan jag ställde dem på vinterförvaring.
Sån befrielse när man får börja städa bort allt övervuxet, halvruttet och deprimerande nedgånget.
Och istället plantera höstfina blommor och ställa ut pumpor. Ska fota hur det blev sedan!
Dagar som dessa känner jag mig också extremt nöjd med alla timmar jag lagt på gymmet. Jag lyfter tunga as till krukor som ingenting och kånkar och bär i timmar utan att få ont.
Barnen lekte med gammor, målade, pusslade och spelade UNO.
Ulf hjälpte mig att plantera lite nya vårlökar. Och så kom katten Svea förbi och var som besatt av benmjölet jag strött i rabatterna. Hon har blivit riktigt tjock över sommaren. Säkert alla sorkar hon tar på vår gård!
När jag arbetat klart i trädgården var det middagstid och jag gick in och improviserade ihop en gräddig svamppasta till middag. Den blev vansinnigt god. Ska laga den igen och kirra ett recept åt er.
Lördagskvällen avslutades med bastu och bad i iskallt badkar. Sedan var jag hundra procent slut som artist.
Och det var den veckan i bilder det. Hoppas den kommande veckan blir lika fin!
Läser du noga på inför varje nytt samarbete? Så du känner dig trygg med vad du ska marknadsföra? Jag tänker att från en vecka till en annan byta från ACO till Dermologica tex. Så att du inte skriver något som kan vändas mot dig.
Ja det gör jag. Jag försöker läsa på så mycket jag kan för att höra vad som sägs om företaget i fråga och om det finns några saker jag borde känna till. Och sedan är jag väldigt noga med vad jag väljer att lyfta och hur. Jag har tex aldrig bytt från ACO till Dermalogica från en vecka till en annan. Däremot har jag jobbat med dem parallelt. Jag siktar alltid på långsiktiga samarbeten eftersom jag tycker det handlar om trovärdighet. Men tyvärr är det ju inte alltid upp till mig. Det sminkmärke jag älskar och samarbetar med har en ny marknadschef som inte vill jobba med influencers, eller så har den byggkedja jag samarbetat med inte längre budget för samarbete. Eller så skaffar företaget en mediebyrå som lägger om hela deras strategi och vill jobba med många små influencers istället för en stor. Det är jättesvårt att vara långsiktig i en kortsiktig bransch.
Ett bra exempel på att jag jobbar långsiktigt och helt inte vill hoppa runt bland varumärken är att jag under flera år samarbetade med en kaffeproducent som jag tycker är toppen. Sedan la de om sin budget och valde bort influencers och då kändes det fel för mig att samarbeta med någon annat kaffeproducent. Och under fem års tid har jag tackat nej till kaffesamarbeten – trots flertalet förfrågningar. Men nu är det bara att inse att antingen kan jag aldrig jobba med kaffe igen eller så letar jag efter en annan partner. Det finns trots allt många bra kaffeproducenter där ute!
Har du ett drömsamarbete med någon?
Mitt drömsamarbete är alltid företag, varumärken, organisationer etc som står för bra saker. Som har en ekologisk profil, som arbetar med hållbarhet, välgörenhet, cirkularitet eller vad det nu är. Det har alltid varit min uttalade strategi. Tyvärr har de sällan några pengar så jag kan inte hänga upp hela min verksamheten på dem. Annars är mina drömpartners företag som låter mig göra min egen grej och skriva på det sätt jag vill så att det blir läsvärt för er läsare. Där är olika företag långt framme. Vissa vill peta i allt (sådana försöker jag sluta samarbeten med) medan andra ger i princip fria händer. Att samarbeten ska ge er läsare någonting – även om ni inte vill ha produkten och inte tänker köpa något – det är viktigt för mig. Gör jag reklam för för typ russin gör jag ju alltid ett recept som ni kan ha glädje av vare sig ni köper just det märket på russin eller ej. På det sättet kan reklamen ändå bli värdefullt content.
Och blir det per automatik så att du vid större inköp (till exempel kök) börjar söka samarbetspartners?
Jag måste ju ha annonsörer för att kunna betala ut lön till mig och mina anställda. Bara att hosta den här bloggen kostar för mig som om jag skulle hyra en medelstor lägenhet inne i Umeå. Och eftersom jag måste göra samarbeten vill jag ju att de ska vara bra och relevanta. Jag vill inte sitta och göra hauls för Zalando eller visa kläder från BikBok. Och därför letar jag annonsörer som antingen är företag jag själv är kund hos sedan tidigare och gillar – eller så letar jag samarbeten om jag ändå ska bygga, köpa och renovera något. Så att det blir på riktigt och något jag faktiskt använder mig av. Så gjorde jag tex med Plannja. När vi hade lagt om taket kontaktade min säljare Plannja och frågade om de ville göra någonting på temat tak. Och då är det ju 100 procent genuint och trovärdigt från min sida. Och ja, jag betalade för mitt tak som vilken kund som helst.
Vad är grejen med Dr Phil? Han verkar ju ha hjärtat på rätta stället? Vet inte så mycket om honom egentligen men får för mig att du skrivit ett par gånger att du inte är så förtjust i honom? Man fastnar ju i programmen, kanske lättare att sluta titta om jag får höra varför du inte är något större fan av honom
I tonåren älskade jag när Dr Phil gästade Oprah och pratade om sånt som ”Get real about beeing fat” och annat smaskigt (som jag säkert skulle tycka var vidrigt om jag såg det idag). Han var rolig och jag fick faktiskt också med mig en hel del matnyttigt från programmet. Fast vad fan visste jag – jag var ju en tonåring!? Men ju mer jag såg och ju äldre jag blev desto värre blev han ju. Minns att en orolig mamma ringde in och berättade att hennes femårige son gillade flickkläder och flickleksaker. Och istället för att vara en normal människa och trygga henne som förälder sa han att hon omedelbart skulle plocka bort allt sådant och erbjuda pojkleksaker och pojkkläder istället. Om inte det är definitionen av en idiot så vet jag inte.
Sedan blev jag vuxen och pratade med kompisar som är psykologer och som dånar när de ser hans ”metoder”. Och det förstärker inte direkt den positiva känslan inför karln.
Jag undrar om det finns någonting som du inte kan tänka dig att köpa secondhand, bara nytillverkat och isåfall vad?
Kanske använda underkläder? Fast jag vet inte riktigt, för använda badkläder har jag ju köpt och det är ju typ samma sak. Det finns ju tvättmaskiner. Och varje dag mumsar vi i oss mat som är gödslad med bajs och kiss så jag kan inte riktigt se problemet. Om det är fräscht kan jag i ärlighetens namn köpa nästan vad som helst..
Har också funderat på om du har planer/önskemål på att göra mer rörligt material? Förstår helt och hållet att det krävs otroligt mycket arbete för det men jag älskar att lyssna på din röst och se dig göra saker samtidigt men har sett alla avsnitt av Susannes skafferi och dina videos på youtube och är sugen på mer (hoppas såklart att det blir Susannes skafferi till jul igen).
Tack, vad roligt att höra! Och JA det har jag. Väldigt långtgående men det faller alltid på att jag helt enkelt mäktar med att producera för fler kanaler. Jag behöver någon som filmar och klipper och sköter allt kring det rörliga om jag ska orka med det. Och i dagsläget orkar jag inte ens tänka ut hur det skulle kunna gå till.
Jag är nyfiken på hur det går med altandörren ni mätte med rabarber i våras?
Haha, ja den dörren ja. Albin gjorde en riktig skiss (utan rabarber men med tumstock) fast sedan fastnade det på att vi inte orkade beställa den. Vi är väldigt renoveringströtta. Men den finns i planeringen.
Jag (25 år) vill så himla gärna veta om du alltid haft drömmar om att renovera ett hus, skaffa jordbruk och bli själförsörjande, eller om det är tankar som växt fram hos dig över tid? Jag blir nämligen anklagad rätt regelbundet för att vara verklighetsfrånvänd och “inte inse hur mycket jobb det ligger bakom” när jag aspirerar mot det liv du lever…
Ja det har jag faktiskt haft hela livet. Uppblandat med helt andra drömmar förstås – men tydligt och återkommande. Och om du drömmer om det, är det klart att det är det du ska göra! De som varnar dig är tröttmössor som själva gillar att bo i lägenhet och inte sköta någonting. Det är som att fråga en djurhatare om råd när man vill skaffa hund. Det går bort!
Be kloka personer om råd. Sådana som gör det du vill göra men som kan vara ärliga med hur tungt och fantastiskt det är.
Vad har hänt med Marstorps mat i år?
Vi har pausat den kommersiella odlingen. Det beror på flera saker men en av de avgörande anledningarna är att vi saknar tillräckligt bra jordbruksmark för att odla så här storskaligt. Sista åren har skörden gått ner kraftigt eftersom jorden utarmats och vi inte kan få tag i bättre odlingsmark. Då blir det inga pengar över till oss trots att vi har många kunder. Nu odlar vi för husbehov istället så får vi se hur det blir med Marstorp framöver. Jakob jobbar nu heltid som sjukgymnast vilket han annars bara gjort om vintrarna.
I våras skrev jag ett inlägg om hur jag slets mellan vad jag vill göra – och vad jag tycker att jag borde vilja göra. Är det okej att inte vilja prestera ”mer” utan vara nöjd med att vara hemma så mycket, dona på gården och huvudsakligen blogga? Borde jag kanske istället maxa, utmana mig och testa nytt? Utveckla företagsidéer och starta projekt?
Lösningen på den frågeställningen blev en lista med vårens storslagna karriärplaner. Och som vanligt med storslagna karriärplaner så är det intressant att följa upp dem efteråt och utvärdera. Nådde man målsättningarna? Har karriären utvecklats enligt plan? Vad blev ROI – the Return of Investment? Och vad landade turnovern på i slutändan? Så mycket data att analysera! Så här kommer nu:
VÅRENS STORSLAGNA KARRIÄRSPLANER – uppföljningen!
1. Ligga på rygg i gräset och titta på svalorna
Ja, vi levererade verkligen på löftet. Fast inte i gräset utan liggande på farstubron.
2. Bada i den första isvaken
Det blev inget isbad men många isande kalla bad på försommaren. I sällskap med nyckelspelare som Ulrika och Stina.
3. En arbetsbelastning som tillåter ett behagligt tempo på vardagarna
Ja, många sådana dagar blev det. Då jag hann vattna pelargonerna, sätta en deg och sitta i solen och dricka kaffe mellan arbetspassen. Att klara av att hålla många bollar i luften är viktigt i den här organisationen.
4. Kvällspromenader i skogen
Procentuellt stark ökning på den fronten. Promenerade med både Stina och Elina och ganska ofta själv.
5. Arbetsdagar där det finns tid för en riktig lunchrast
Ja, salladslunch nästan varje dag. Tar visserligen en hel evighet att först hacka och sedan tugga i sig allting. Men en stor ROI i slutändan!
6. Plantera gullvivor
Nej inte gullvivor tyvärr. Valde att investerade i sånt som bär frukt på sikt. Hallon och åkerbär till exempel.
7. Bättra på färgen på mina utemöbler
Där backade jag hem och bestämde mig istället för att storsatsa på annan front. Både farstubron och alla trädgårdsredskapen fick en rejäl linoljning.
8. Att ha energi kvar att laga en riktigt god vardagsmiddag
Ja, många fina vårmiddagar blev det – mitt på blanka vardagen. HR-avdelningen rapporterade ökat välmående generellt.
9. Lediga hemmahelger utan särskilda planer
Här accelererade vi och tog dessutom in hjälp från de mer juniora förmågorna som tänker out of the box. Stor ökning av oplanerade aktiviteter!
10. Träna så ofta jag bara har lust
På den här arbetsplatsen är friskvårdstimmen helig! Jag tränade fyra till fem pass i veckan ungefär. Så fort jag fick minsta lilla pirr i kroppen som längtade efter träning så agerade jag på den. Klämde in den på lunchrasten om inte annat.
11. Baka sockerkaka
Nej inte det – men rabarberkaka och många andra goda saker blev det. Mängden bakverk som produceras korrelerar tydligt med upplevt välmående. Ju fler bakverk desto lägre stressnivåer.
12. Såpskura golv
Ja i köket, hallen och punschverandan. Lokalvård är prioriterat. Blev så fräscht och fint!
13. Slumra i hammocken med Ulf
Sedan Ulf slutat amma är han inte lika benägen att slumra hos mig. Har fått plocka in vikarier som Essa istället. Hon levererade resultat över förväntan.
14. Njuta av det lilla livet utan minsta dåligt samvete
Det har jag verkligen gjort. Njut utan slut! Och efter vårens alla riktade insatser blev det rekordhöga poäng i medarbetarundersökningen. Minskade stressnivåer. Ökad produktivitet. Lyckokänslor och en generellt stark känsla av mål och mening med arbetet.
Jag gick igenom alla tidigare inlägg från det här året, med vad jag läst under respektive månad. När jag räknade efter insåg jag att jag hittills i år läst 22 böcker. Det är nog i alla fall 19 böcker fler än året innan. Är SÅ glad för läsutmaningen jag gav mig själv i nyårslöfte! Så trist om jag aldrig hade fått lära känna Martina, Gustav, Emma, Dexter, Jana Kippo, Barbara Parker och många många fler…och jag blir helt pirrig av tanken på alla nya karaktärer jag ska få lära känna under de månader som är kvar av läsutmaningen.
En annan sak jag insåg var att många av böckerna jag valt att läsa är rekommendationer från kommentarsfältet. När jag skrivit om vad jag läst har ni följare tipsat vidare om nya titlar som väckt mitt intresse. Ett underbart sätt att välja ut böcker på.
Vad jag läst i september
Maken av Gun-Britt Sundström
En modern klassiker som utspelar sig i Stockholm på 1960- och 70-talet, en tid av förändring då många tror att kärnfamiljen är på väg att avskaffas. Ändå upptäcker Martina hur svårt det är att vara utan “make” när alla man känner bildar par och familj. Skrev lite mer om boken här och kan bara konstatera att jag ÄLSKAR den! Går fortfarande och tänker på Martina och Gustav och deras kärleksrelation. Sån läsfröjd från första ord till sista. Längtar tills det gått så lång tid att jag vill läsa om den igen. Tippar på någon gång i vår eller så. Att läsa Maken gav mig blodad tand att läsa mer av Gun-Britt Sundström så därför lånade jag hem….
Till Lydia av Gun-Britt Sundström
Det här är Hjalmar Söderbergs klassiska kärleksroman Den allvarsamma leken berättad på nytt. Här är berättarperspektivet flyttat och vi får uppleva kärleksrelationen ur Lydias synvinken och följa hennes stormiga relation med Arvid i mer modern tid. Absolut läsvärd men jag tyckte nog att boken i den här versionen förlorade något av den starka laddning som fanns i Söderbergs ursprungsbok. Jag läste den glupande och hetsigt och uppskattade läsningen – men saknade karaktärsgestaltning. Jag kände helt enkelt inte så mycket för Lydia och Arvids relation. I själva verket ville jag nog bara få uppleva Maken en gång till.
Övervintring av Katherine May
Många vänner har tipsat om den här boken så suget efter att läsa har funnits ett bra tag. Och sedan skickade mitt förlag den till mig och jag plöjde den på två dagar. En meditativ och personlig bok om vikten av vila och återhämtning genom livets olika faser. Väldigt vackert skriven och många intressanta och tänkvärda vinklar. Övervintring berör faktiskt många av de ämnen jag också skriver om här på bloggen. Att omfamna och uthärda mörkret och kylan och försöka göra något bra av den istället för att fly. Att upptäcka vad återhämtning är för just en själv och alla de olika sätt hur vila kan se ut på. Katherine May är ju britt men skriver i boken faktiskt om de hårda nordiska vintrarna. Och den utifrånblicken på livet här uppe öppnade mina ögon för hur pass udda det är att bo i ett sånt här klimat. Att det påverkar människor på ett genomgripande sätt och att det finns många erfarenheter att dra av hur nordbor gör för att stå ut och orka. Klart läsvärd!
Söndag betyder oftast att det kommer ett inlägg med bilder från veckan som har gått. Idag är det en oftast-söndag så här har ni lite bilder att försjunka i.
Lagom till första oktober vill jag höstbona mitt hem. Tror mycket på att anpassa hemmet efter årstiden och låta huset stötta upp det man själv behöver som mest just då. Och just nu behöver i alla fall jag värme, färg, trygghet och en varm kram.
Eftersom jag också gått och grunnat på att byta plats på matrum och vardagsrum (som jag gör med jämna mellanrum) så slog jag till på en rockad. Vad gör det om man missat veckans båda träningspass på grund av sjukdom och vabb ifall man kan få denna typ av motion på hemmaplan? Baxade i vanlig ordning alla tunga möbler på egen hand.
Sedan tog jag fram alla murriga gamla textilier jag kunde hitta i mina gömmor. Och så bytte jag gardiner, städade bokhyllan, spikade upp tavlor och genomförde själva rumsbytet med soffa och allt. Det blev SÅ mysigt!
Väderleksrapporten hade utlovat mulet hela veckan men flera gånger har solen överraskat oss.
Det är så fint med löven som står i brand och himlen som är dramatisk och tung.
Renhorn, pälsmössa och gammelmormors sjuttiotalsskjorta. The great north.
Gulliga damerna.
Och den hänförande utsikten.
Och de lååånga eftermiddagsskuggorna.
Det blev inget vanligt matlag på tisdagen den här veckan eftersom värdparet var bortrest. Men det tog vi igen på fredagen. Senja var besatt av sitt ben
Andra var besatta av gulliga gosedjur.
Det gulligaste gosedjuret av dem alla.
Folke hörde efter om tacofärsen var färdig. Krävs ett särskilt öra för den saken.
Och Jakob gjorde någon slags magmassage på Ulf.
Och sedan blev det TACOFREDAG!!!!!
Och Stina viskade en hemlis åt Ulf som han sedan gick runt och viskade till alla i hela huset. Finns det förresten något som kittlas mer än ett viskande barn? För det första viskar de så ljudlöst att man knappt hör ett ljud. För det andra ska de alltid hålla på och stamma jättelänge och blåsa varmluft i nacken och örat på en i onödan och för det tredje hörs det nästan bara smackanden med tungan. ASMR-övergrepp!
Storbarnen fick fredagsmys. Småbarnen fick bygga klossar
Och jag fick fredagsmysa med Klas. Snart somnade både Klas, Ulf och Folke sittande. Man är trött efter en lång vecka.
När alla pojkarna burits i säng hemma tände jag ljus och kokade te och gick runt och njöt av lugnet. Älskar att vara vaken sist och tassa runt.
Strunt i varmkorven – visste ni att stearinljusen på IKEA har höjts från 99 kronor lådan till 149? Fick hjärtstillestånd när jag handlade vinterransonen för några veckor sedan.
Bara brudar vakna så här sent och då jädrar brinner ljusen! Berättade jag förresten att Ulf tände eld på köket förra veckan? Nej, men allt om eld-dramat går att höra i senaste avsnittet av podden.
Så otroligt nöjd med rumsbytet. Det gröna rummet levde upp på ett helt nytt sätt och med de antika mattorna, tunga gardinerna och alla mörka färger känns det precis så varmt som jag vill ha det.
Men när jag somnat med boken i ansiktet för trettonde gången gick jag och la mig istället.
Jag och Essa vaknade först av alla morgonen därpå. Groggy av trötthet.
Men vi var tvungna att stiga upp för att göra matsäck och få iväg Bertil på scoutläger. Eller jag gjorde matsäcken och Essa städade upp efteråt.
Jag släppte ut Essa på morgonpinken
Och försökte gnugga gruset ur ögonen och kvickna till.
Så småningom kom Ulf ner och ville mysa i soffan och rita teckningar till Bolibompa-draken. Inte mig emot!
Jag drog igång ett litet brödbak och efter en stund hakade Ulf på. Grahamsbullar skulle det bli.
Och medan de jäste satte jag igång att steka amerikanska pannkakor till frukost. Det är otrolig hur mycket en ommöblering kan pigga upp. Hade nog inte orkat göra något av detta om jag inte först fått sån energi av att möblera om på nedervåningen.
Tips förresten: om man ska jäsa bröd och vill ge det en extra skjuts i ett kallt kök – häll lite kokande vatten i en kastrull eller skål och ställ degbunken ovanpå, övertäckt med en handduk. Då kommer den igång bättre.
Jäsning nummer två.
Sedan dukade jag för frukost. En fördel med att äta i detta rum är morgonsolen. Man får den mysigaste, ljusaste starten på dagen.
Å vad jag älskar alla mönster ihop. Bara så HEMTREVLIGT!
Essa gillar också den nya ommöbleringen för nu kan hon hålla koll på vägen från köksoffan. Reagera på hästar som skrittar förbi, mammor som joggar med barnvagnar och både älg, räv och ren som kan ses smyga runt knuten när man minst anar det.
Förlåt för bildbomb men det gick inte att låta bli när det blev så trevligt.
Amerikanska pannkakor med lönnsirap och en balja kaffe.
Hamstern satte en pannkaka i vardera kinden. Man vill ju inte riskera att någon stjäl dem från en!
Efter en stund kom Ylva-Karin på besök.
Hon och Ulf är ungefär lika egennyttiga och osamarbetsvilliga som alla treåringar. Så det gäller att hjälpa dem på traven i leken. När jag sa till Ulf på skarpen att man måste dela med sig och turas om svarade han trumpet.
-Men jag är jättebra på att dela med mig och turas om. När jag är ensam.
Och tänk så resonerar jag med mycket här i livet.
Jag mutade med nybakt bröd.
Sedan kom farmor på besök. Uffe och Ylvis bygde lego med henne. Det gick riktigt bra. Det ser så fridfullt ut på bild när barn bygger med lego. Men då betänker man inte oljudet som tränger genom de tjockaste timmerstommar när barn rafsar runt i en legolåda. Mina barn gillar också att bygga lego med Crazy Frog och Cotton eye Joe på repeat.
Eftersom energin jag fick av ommöbleringen verkade outsinlig satte jag igång med projekt städa sovrummet. Byta lakan, hänga täcken på vädring och dammtorka noggrant. När jag var klar kröp jag ner i sängen med chips och bok och läste tills jag somnade ifrån.
När jag vaknade till var det dags att börja med middagen. Jag gjorde falafel i pitabröd, tomatsallad och dressing.
Medan Jakob städade bilen och jag lagade maten, läste farmor för barnen.
Och sedan lekte de kurragömma. Bra gömställe hon hittade, eller hur?
Albin kom förbi för att hämta Ylvis men stannade istället på middag.
Och sedan lämnades storbarnen ensamma hemma på myskväll medan jag, Jakob, Ulf och farmor åkte in till stan. Vi hade kirrat barnvakt för att jag och Jakob skulle gå på dejt. Vi skulle se Per Anderssons Räkhäst. Ni förstår ju att antalet gånger per år vi hittar på något sånt här går att räkna på ena handens fingrar (om man fått tummen och lillfingret amputerade). Men när vi suttit i en fullpackad salong i 20 minuter över utsatt tid fick vi veta att det var inställt. Sånt slöseri med hårtvätt och mascara! Det var bara att åka hem igen.
En trekantig ost. Eller två tuber mjukost. Ett paket kycklingfärs. Eller en bukett rosor. Det här är exempel på vad jag kan få för ungefär 90 kronor i matbutiken. För samma summa kan jag hjälpa ett sjukt barn att bli friskt och överleva i Demokratiska Republiken Kongo. Av hundra barn som föds i det landet, dör 12 innan de ens hunnit fylla 5 år.
I Kongo pågår väpnade strider och våld mellan olika grupper, vilket leder till flyktingströmmar och en mycket svår humanitär situation. Familjer som tvingas fly för sina liv måste lämna bostad, djur och odlingar bakom sig. De hamnar ofta i extrem fattigdom, utan möjligheter att försörja sig och har svårt att få fram mat för dagen.
Men det finns hjälp att få – på Panzisjukhuset i östra Kongo! Sjukhuset grundades av doktorn Denis Mukwege som fick Nobels fredspris 2018. Sjukhuset är mest känt för sitt arbete med kvinnor och barn som utsatts för sexuellt våld, men personalen på sjukhuset räddar också livet på undernärda barn. Här får de en näringsrik välling som serveras sex gånger per dag. Ett barn som blivit sjukt av undernäring behöver ofta stanna 15 dagar för att tillfriskna. Hela behandlingen kostar 90 svenska kronor.
På Panzisjukhusets nutritionsavdelning får barn hjälp att bli friska från undernäring.
Jag samarbetar med Läkarmissionen som finns på plats och vill tipsa dig om att bli deras nya månadsgivare. Du ger då 90 kronor i månaden – vilket motsvarar en hel behandling på Panzisjukhuset för ett barn som lider av undernäring.
Som månadsvigare kan du alltså rädda livet på ett barn varje månad. Gå in på lakarmissionen.se/clara för att bli givare, det tar bara någon minut! Som ett litet tack för att du bestämt dig för att bidra får du som nybliven givare min bok Nu bakar vi.
Läkarmissionen grundades i Sverige år 1958 och är idag en internationell biståndsorganisation som leds från Stockholm. Organisationen har förstås ett 90-konto och omfattas därmed av Svensk Insamlingskontroll.
I torsdags hämtade jag barnen tidigt på skolan och så tog jag med mig min moster Mia och åkte upp till stugan över helgen.
Varje ny årstid får jag en sådan fruktansvärd längtan efter att uppleva just den årstiden just där.
Vi kom fram vid middagstid och eldade, packade in och tände ljus. Jag gjorde varma mackor. Enkelt och bra.
Barnen drog genast fram sin leksakslåda och började leka med bilar.
Fredagen var regnig och dimmig. Men vi gick ut ändå såklart. Någon hade ett omättligt klätterbehov.
Och försvann upp på vedbodtaket.
Vi inspekterade hur kadavret utvecklat sig sedan sist. Barnen ville prompt ta med det till kojan och sätta upp på en pinne . Men jag föreslog att vi väntar tills våren när det förhoppningsvis bara är ett skelett kvar.
Vi stannade till vid gravarna också. Där släktens alla husdjur ligger. Jurtjyrkogården!
Så drömskt med dimman kring gården.
Vyn från fönstret. Vår lilla bastu som ett rött utropstecken. Så ledsen att det inte blev någon fiskevecka i år heller. Saknar att få vara här med syrrans familj och farsan och bara fiska, röja sly, röka sik och plocka lingon. Men en helg är ju i alla fall bättre än inget!
Vi gick ut i skogen och andades den fuktiga luften.
Hösten är så långt gången här uppe. Nästan inga löv kvar på träden. Snön är inte långt borta.
Men trots att det var grått på himlen var naturen färgsprakande. Kolla in dessa röda löv. Lika knalliga som mina gula stövlar!
Vi kollade till barnens koja vid sandtaget där de brukar leka med kusinerna. Den stod kvar som den skulle. Man ser ju direkt att det enda som saknas är ett kranium. Kronan på verket.
Bertil och Folke hoppade ner från sandtaget och gjorde parkour med tallrötterna – hängde och slängde och gjorde tricks.
Fast för Ulf var det lagom utmanande att bara försöka ta sig upp och ner för slänten.
Så vackert och så vemodigt.
När vi kom in grillade vi korv och fläsk till lunch.
Moster Mia pusslade och lekte med Ulf
Och gjorde läxorna med storbarnen. Sån förmån att få vara tillsammans i flera dagar och bara ha det mysigt!
Under resten av fredagen och lördagen pysslade jag mest på i lugn och ro. Kokade palt, städade hela köket och sorterade i skåp och lådor. Däremellan låg jag mycket i soffan och läste böcker och hade det skönt. När barnen somnat på kvällarna satt jag och Mia uppe sent och pratade och läste högt ur mormors dagbokskalendrar där hon skrivit upp vad hon gjort varje dag under nästan tjugo år av sitt liv. Vi gapskrattade och blev rörda och fulla av beundran inför denna märkvärdiga kvinna. Fast hon varit borta i tre år är hon med oss i anden!
Mycket sol hade vi inte – men en dag orkade den bryta igenom dimman.
”Det finns ett återkommande drag i flera av dina blogginlägg, nämligen respekt för människors kompetens. Lärare får respekt av dig, det läkaren säger typ “jag tror du är deprimerad” möter du inte med ett ilsket ifrågasättande utan går med på att testa antidepressiva, din PTs plan för att du ska må bättre tar du emot och mår sedan bättre. Och du litar på din frisörs god omdöme och på din hudterapeuts kunskap. Tycker att din tillit till andra är så fin att få ta del av. Hoppas många gånger att jag skulle vara bättre på det själv.”
Jag fick den här kommentaren av min trogna läsare med signaturen BE. Och jag tyckte att den var spännande! Ibland kan ju någon som bara ser en utifrån verkligen lyckas sätta fingret på sånt man själv inte har en aning om. Och en trogen bloggläsare upptäcker säkert saker som jag inte märkt själv.
Den här kommentaren öppnade mina ögon för ett personlighetsdrag som nog är ganska utpräglat hos mig. För ja – jag har hög tilltro till andra människors kunnande. Och jag älskar att få hjälp av människor som vet mer än mig. Jag vill gärna lägga viktiga beslut i deras händer eftersom det frigör tid för mig att göra det jag är bra på.Det ligger liksom inte i min natur att ifrågasätta om folk verkligen vet vad de pratar om eller ej. Jag har höga tankar om min egen kompetens på mina specialområden – och därför tror jag att andra också har hög kompetens på sina specialområden.
Det gör att jag som arbetsledare är extremt tillitsfull. Jag vill att de jag jobbar med ska vara självständiga och handlingskraftiga och jag vill inte bli tillfrågad om varje liten detalj. Jag njuter när jag kan delegera bort uppgift efter uppgift och se andra göra det bättre än vad jag hade gjort själv. Det gör att jag får bra avlastning men även input i mitt yrkesliv. Och privat har jag oftast litat på läkare och psykologer och det med bra resultat. Jag tänker att en viktig del av tillfrisknande kommer från att tro på att det man gör faktiskt hjälper. Och då har den inställningen varit en tillgång för mig.
När jag var liten hade vi en katt som hette Busan. Hon var verkligen världens snällaste och mest tillitsfulla och mamma sa alltid att det var för att hon aldrig hade träffat någon människa som var dum mot henne. Hon visste inte att det finns folk som sparkar efter katter, sjasar bort dem från broräcken eller skrämmer iväg dem när de kommit in på deras tomt. Hon hade bara träffat snälla människor. Ibland tänker jag att jag varit som Busan under största delen av mitt liv. Och att det är en förmån att ha fått en sådan uppväxt. Att sällan ha anledning att bli misstänksam och skeptisk.
Men det här draget är inte bara en tillgång. Jag vet också att det också har lett till att jag blivit lurad – både privat och professionellt. Ibland har det svidit ordentligt och jag har chockat fått inse att den jag satt min tilltro till inte var värd att lita på. Det har förutom tillit också kostat mig stora pengar när jag samarbetat med fel människor. Jag har en ganska bra inre kompass och magkänsla – men i perioder när jag varit överbelastad, stressad eller haft sorg har kompassen blivit skev. Det har ofta varit vid dessa tillfällen jag hamnat ännu mer snett. En rad sådana incidenter var till exempel en del i att jag blev utmattad.
Så de senaste åren är jag mer på min vakt. Jag har blivit mer krass och kanske också mer cynisk. Det känns tråkigt förstås, men en viss dos kritiskt tänkande krävs väl för att verkligen kunna räknas som vuxen? Det är inte dumt att vara snäll. Men att vara dumsnäll är jättedumt. Nu försöker jag hitta någon slags balans i det hela.
Dricker morgonens tredje kopp kaffe, med morgonrocken åtdragen kring kroppen och ulltofflor på fötterna. Ute är det regnigt och dimmigt. Knappt ljust. Barnen har fått sitt lördagsgodis direkt efter frukosten och sitter försjunkna i böcker och pussel. Vedspisen knastrar hemtrevligt och jag verkar inte kunna sluta gäspa. Finns ingenstans jag blir så trött som här i vårt fritidshus. Hela kroppen slappnar av, tappar sitt försvar och ja – närmast sin styrsel. Funderar på hur jag ska orka någonting mer än att koka palten som barnen beställt. Som tur är måste jag ingenting. Blir nog kvar här på pinnstolen.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
