Month: oktober 2023

Att ta med sig sitt barn på en sådan resa som den jag gjort med Läkarmissionen till Etiopien – det är verkligen fantastiskt! Att tillsammans få se, uppleva och lära sig så mycket nytt. Jag var absolut nervös över vad Bertil skulle känna och tänka. Men det hade jag inte behövt vara. För på vissa sätt är det lättare för barn. De finner sig i stunden och tar allting som det kommer, medan mina egna tankar rusar iväg åt alla möjliga jobbiga håll.

En dag under vår vistelse i Addis åkte vi till Entoto som är bergen som huvudstaden ligger vid, på omkring 3000 meters höjd. Vi skulle slå följe med några flickor som arbetar med att samla eukalyptus. De startar tidigt på morgonen innan det blivit varmt och går sedan tre timmar upp på berget. Väl där får de bara plocka det som ligger på marken i skogarna och det brukar ta omkring tre timmar att få ihop till ett lass. När de plockat färdigt ska de packa bördan på ryggen och bära ner den till samhället igen. Det tar också omkring tre timmar till. Betalningen för nio timmars arbete ligger på ca 38 kronor och det räcker inte långt. Arbetet utförs vanligtvis sju dagar i veckan, då ingen ledighet för helgen finns. Det här är förfärande nog ett arbete som många barn ägnar sig åt – och särskilt flickor.

Som Alajsi. Hon är precis lika gammal som Bertil – men istället för att gå i skolan arbetar hon med att plocka eukalyptus. Trots att barnarbete är förbjudet i Etiopien praktiseras det i allra högsta grad.

Läkarmissionen jobbar för att flickor som Alajsi ska få gå i skolan istället för att arbeta. Men det kräver hårda förhandlingar med de som anställt barnen och som anser sig har rätt till deras arbete. Många familjer är också helt beroende av sina barns arbete för att kunna försörja sig. Så det som utifrån ser självklart ut är ingen okomplicerad fråga.

Läkarmissionen har lyckats se till så att Alasji får gå i skolan några timmar i veckan och strider för att utöka skolgången. Hon går nu så ofta hon hinner och hon tycker mycket om att vara där.

Vi hjälptes åt att samla ris

Kånkade och bar så vi blev svettiga.

Men trots att vi var flera som arbetade var vi så mycket mycket långsammare än flickorna.

När riset plockats klart binds det ihop till enorma buntar som de sedan bär på ryggen. Jag och Bertil fick pröva att bära de stora rislassen och flickorna hade väldigt roligt åt hur vi staplade fram och knappt kunde röra oss under bördan.

Överallt i Addis ser man kvinnor och flickor utföra detta hårda arbete. Sneda i ryggen, utnötta höfter och trasiga kroppar efter omänskligt slit.

Så här ska det bara inte behöva gå till! Barn har rätt att gå i skolan – de ska inte arbeta!

En av eukalyptusplockarna den här dagen heter Ababech – och henne fick vi följa med hem. Hon är en ung ensamstående kvinna med åttaåriga tvillingar och en fyraårig pojke. Hon bor i ett litet lerhus med sina barn och ytterligare en familj. Sju personer trängs på omkring tio kvadratmeters yta och Ababech vill inget hellre än att flytta därifrån. Men hon kan inte. Hon har själv aldrig fått gå i skolan och kan inget annat än att bära eukalyptus.

Det här är området där hon bor. I stor fattigdom. Men tack vare Läkarmissionen kan hennes fyraårige pojke i alla fall få barnomsorg medan hon arbetar. Just nu förskola, men snart i vanlig skola. Han får också hjälp med skoluniform, skolavgift och allt annat som behövs för att kunna delta i undervisningen.

Vi bestämde oss för att åka och hälsa på en av de skolor som Läkarmissionen är med och driver i Addis. Entoto Freedom school ligger i ett utsatt område där det bara finns två skolor på 45 000 invånare. Vi togs emot av barnen och rektorn Elisabet. En varm och stark kvinna som vuxit upp i liknande omständigheter och förstår vad barnen som kommer hit behöver. Kärlek, trygghet, omtanke och stabilitet.

Jag frågade vad som fått henne att bli lärare från första början och hon berättade om en snäll fröken hon själv hade haft som barn, som inspirerat henne. Nu arbetar hon sedan många år som rektor för skolan och den största utmaningen beskriver hon som den generella bristen på bildning. Barnen kommer från hem där det inte finns några leksaker, böcker eller vuxna som har tid för dem. Det är med andra ord många saker utöver själva skolämnena som barnen behöver lära sig.

Vi gick runt i alla klassrum för att träffa barnen och delta i undervisningen. De sjöng för oss och sedan fick vi sjunga på svenska för dem. Vi klämde i med Blinka lilla stjärna för kung och fosterland! De ville förstås särskilt veta vad Bertil hette – men eftersom det är nästan omöjligt att uttala på amhariska så blev hans smeknamnet ändå alltid Bebu.

Jag undrade vad barnen vill bli när de blir stora (många vill bli lärare, andra fotbollsspelare eller ingenjörer) och vilka favoritämnena de har i skolan och vad som är extra svårt. Lustigt nog hade nästan alla barn samma favoritämnen: matte och bild!

Här visar jag ett foto hemifrån oss på vintern. Snö är någonting ogreppbart när man aldrig upplevt det förut. Inte ens sett det på bild eller film.

Elisabet berättade att de märkt att barnen som kom till skolan hade svårt att fokusera och var trötta och håglösa. Skolan insåg att många barn inte fick någon frukost – så därför började de införa fria måltider på skolan. Frukost, lunch och mellanmål. För många av barnen som går här är detta allt de får i sig på en vanlig dag. Så skolan fyller en oerhört viktig funktion!

I slöjdsalen hade de pysslat och gjort skapelser av skräp. Kartonger, petflaskor, glassplitter och plåtskrot. Roligt och kreativt!

Det fanns dessutom en klass för barn med särskilda behov och där fokuserade läraren mycket på att uppsöka föräldrarna och hjälpa till att lindra det stigma som det ofta innebär att ha ett barn med funktionsnedsättningar.

Ett litet bibliotek fanns också på skolan, men sektionen för sagor var inte särskilt stor. Däremot fick barnen gärna låna hem böckerna om de ville. För de flesta barn är dessa böcker de enda som de har tillgång till i sin vardag.

Jag slogs verkligen av den värme som fanns hos alla pedagoger och hur de kämpar för barnens bästa. Men också hur svårt det är att räcka till med så knappa resurser. Och Bertil som själv är otroligt skoltrött fick sig en riktig tankeställare av att träffa alla barn. Barn som inget hellre vill än att få gå i skolan och lära sig, istället för att arbeta dagarna i ända.

Han var fascinerad av vad de lekte på rasterna för ringlekar är inte så vanligt hemma på skolgården. Däremot lekte barnen olika varianter av tagen och kurragömma som funkar precis som han är van. Och givetvis spelade alla fotboll!

Enklare lekställningar fanns också – som en rutschkana, några gungor och en gungbräda. Och alla verkade ha kul! Bertil konstaterade att hans egna fröknar hade svimmat av ljudnivån…

Trots de stora behoven åkte vi från skolan med så mycket hopp för de barn som faktisk går där. Men också med insikt i hur många fler som skulle blir hjälpta om det bara fanns fler platser i skolan, fler lärare och större lokaler. Det är sådant som våra pengar kan gå till när vi blir månadsgivare. Jag vet att jag har många bloggläsare som redan ÄR månadsgivare och jag hoppas att ni förstår hur viktigt ert bidrag är.

Jag har mycket mer att berätta om resan och det kommer fler inlägg – jag lovar. Men det roliga är att Bertil också blivit en slags ambassadör i sitt sammanhang. Han fick hålla föredrag för hela skolan när han kom hem och visa allt han varit med om och lärt sig. Många stora insikter för en liten tolvåring att härbärgera!

Och för dig som vill ta steget att BLI månadsgivare till Läkarmissionen, så får du min nya bok Underbara Vinter som en liten tack för ditt beslut. Hoppas att ni är många som vill!

Anmäl dig här

(Alla fina foton i inlägget är tagna av Anna Ledin Wiren. Alla har blivit tillfrågade om sin medverkan)

“Min målbild senaste veckorna har varit tanken på imorgon lördag. Då packar jag in hund och alla barn, målargrejer, korsord, handarbeten och böcker i bilen och bränner upp till stugan för en helt ledig vecka. Där är snöigt och kallt och jag ska ingenting särskilt göra, utom att laga mat till barnen och diska efteråt. Resten av tiden är min egen!“

Skrev jag i inlägget Målbild i torsdags. Och läsaren Kristina kommenterade

När började du se en ledig vecka med barnen som faktiskt ledig och din? Du skriver att du bara ska laga mat och diska men att resten av tiden är din. Ganska många föräldrar har nog en helt annan bild av en ledig vecka med barn – som att absolut ingen tid alls är ens egen. Tror du att det här är en inställning du har haft i hela ditt föräldraskap eller är det något som började när barnen nådde en viss ålder? Det här skulle vara jättespännande att läsa ett helt inlägg om!

Det var många fler i kommentarerna som höll med om att de ville se ett inlägg om saken så här kommer det! Och jag kan börja med att slå fast att jag absolut inte alltid känt så här. Egentligen var det i somras som det började ändras. Det var nämligen det första sommarlovet på tolv år då jag kunde ligga och läsa bok dagtid, göra mina egna små projekt och verkligen vara ifred fast barnen var hemma. Ulf är nämligen så pass stor och förståndig (4 år) att hans brorsor (12, 9 år) kan umgås med honom utan övervakning. Mina barn leker mycket ihop och i somras märkte jag verkligen skillnad från tidigare år. Det gick att vila på ett annat sätt. Jag behövde inte vara stand by precis hela tiden. Långa stunder byggde de lego, studsade studsmatta eller höll på med någonting annat roligt tillsammans.

Jag har velat åka upp så här till stugan med barnen ganska många höstlov – men det har fallit på att jag inte orkat. Inte orkat åka långt, vara ensam med tre barn och ha allt ansvar för mat och disk och läggningar och dessutom eldning och annat som kan krångla i ett sommarhus. Men nu har det hänt något i familjedynamiken.

Igår när vi kom till stugan bar storbarnen in packningen med mig. Sopade bron, gjorde upp eld och efter maten tog de fram snösläden och skottade den långa stigen till vedboden och hämtade in mer ved. På eget initiativ. Ulf kan inte göra så mycket – men han kan ju hänga med sina brorsor medan de hjälper till. Och det gör en enorm skillnad för mig.

Här i stugan har ju storbarnen kompisar i de andra stugorna också. Så på dagarna är de ute och leker, åker skrana och spelar rollspel. Vilket mest gör att jag och Ulf går runt här hemma tillsammans och det är ganska enkelt. Han har en padda med nedladdade filmer (för internet är uselt) och han har fått lite extra skärmtid. Men därutöver är han ganska nöjd med att sitta och bygga lego eller göra en koja, medan jag donar på med mitt. Det är därför jag för första gången känner att jag kan ha höstlov själv med mina barn och faktiskt få lite vila och inte bara arbete. Och det är en stor glädje eftersom det betyder att jag får vara mer i stugan dit jag ständigt längtar – men ofta inte orkat åka till. Tror det här är starten på lite nya vanor för vår familj, faktiskt! Erbjöd till och med Jakob att ta med Essa på resan eftersom det känns som att det ger mer energi än det tar i slutändan.

Så alla ni som bara upplever lovet som ett långt, långt arbete. Jag förstår er precis! Inför långa lov har jag planerat noga för att det inte ska bli för betungande. Ett sådant inlägg med lite olika ideer finns att läsa här.

Tidigt i tisdags morse tog jag tåget ner till Stockholm för att avverka en himla massa jobb. Den här hösten handlar mycket om att göra press för min bok – och det gör jag med glädje! Den har legat på Bokus och Adlibris topplista i stort sett varje dag sedan förhandsbokningarna släpptes i början av september. Känner mig så glad över alla som köpt!

När jag anlände vid ettiden tog jag en taxi direkt till mitt förlag.

Där väntade Lotta och min förläggare Alexandra – för vi skulle nämligen ha en jobbeftermiddag tillsammans. Men först en bild på vår gemensamma baby! Tre stolta föräldrar.

Det blev en mycket produktiv eftermiddag där vi spikade en hel del viktiga saker kring mina två nya böcker som kommer hösten 24 och våren 25. Så roligt när man tänker så lika och liksom bara fyller i varandras referenser och meningar!

Sedan åkte jag till mitt hotell på gärdet där jag skulle bo över till onsdagen.

Uppe med tuppen på TV4, för att göra Nyhetsmorgon.

Fyllde bordet med pyssel från boken

Och sedan hade vi en väldigt fnittrig, rolig och trevlig pysselstund i studion. Man kan se den i efterhand här (tidskod 02.48)

Därefter rafsade jag ihop mina saker och begav mig till….

Akademibokhandelns huvudkontor för en live om min bok! Så lyxigt att få bre ut sig i en hel halvtimme och prata loss. Man kan se den i efterhand här.

Och därefter vidare till Mix Megapol för att banda en intervju som sänds lite senare. Men sedan hade jag en liten lucka och bestämde mig för att fylla på mig med lite själslig energi och kulturell näring.

Så jag traskade till Nordiska museet och spanade in deras utställningar.

Fastnade särskilt för julutställningen. Min målbild för december! Skulle ju nästan kunna vara hemma hos oss och den där flickan kunde absolut vara Juni.

Julkrubba med många exotiska djur. Kul med sanden!

Underbara gamla julkarameller.

Och snart sammanstrålade jag med mitt förlag igen, för en middag för att fira boksuccén! Glömde ta kort på oss men tog kort på maten på Miss Voon. Den var utmärkt.

Efter att ha ätit, surrat bort några timmar och skålat i champagne satte jag mig på nattåget hem igen. Sov som skräp och kände hur förkylningen tagit ett omtag när jag vaknade i gryningen.

Snöigt i Umeå och laddningen av elbilen krånglade. Det som borde tagit 20 minuter tog över en timme att ladda. Vågade inte ha på värmen när jag körde hem för batteriet var så lite laddat. Så jag körde hem i en utkyld bil på isblank vägbana. Frös som en hund när jag äntligen kom fram och gick direkt och la mig i ett hett bad. Sedan följde med bokintervjuer och leveranser av olika utkast. Var helt slut när kvällen äntligen kom.

Ställde in träningen på fredagen för jag kände mig så krasslig. Sov istället ut och åkte in till Susanne för att planera vår live. Vi kommer köra en julsändning från mitt kök på min instagram och på Susannes youtube den 26/11 och då kirrar vi årets bästa julgodis och julkakor. Och så ska jag pyssla lite fint!

Man blir så bortskämd hemma hos Susanne. Hemmagjord päronmarmelad, ghakku, brieost, rökt renkorv och gott kaffe. Sedan pärontoscakaka och en ny slags chokladboll hon experimenterat fram. Åt tills jag skämdes.

Och när vi planerat klart var det dags för lunch. Susanne svängde ihop en helt enormt god pastarätt medan jag ringde ett samtal. Hamnade i svår matkoma och sedan var jag tvungen att åka vidare.

Hade nämligen stämt träff med Erica för att jobba undan lite. Och när det var avklarat var jag tvungen att åka hem. Hämtade jag upp farmor på vägen, för hon skulle sova över hos oss, och kraschade sedan i soffan.

Och det var de dagarna i bilder, det!

I sommar har jag sett solpaneler poppa upp lite varstans hos mina vänner och bekanta. Allt fler har efter förra vinterns elkris (som kommer fortsätta i år) insett att det kan vara en god idé att själv bli producent. Överskottet man producerar på sommaren har man nämligen igen till vintern när elen är dyr. Visste du att på bara två timmar tar jorden emot samma mängd energi från solen som hela världens befolkning använder under ett år?

Att byta till förnyelsebar el är en av de viktigaste insatser man som privatperson kan göra för klimatet. Vi måste alla använda el i vår vardag – och då kan vi ju lika gärna välja att köpa den från ett vettigt elbolag. Idag finns bara en viss mängd förnybar el och egentligen bara två sätt att se till att den räcker till alla. Det ena är att förändra våra elvanor så att vi använder mindre el. Det andra sättet är att producera mer förnybar el.  Båda insatserna är viktiga!

Vi installerade ju solpaneler för tre år sedan och det – ihop med bergvärmen – ger en fin mix som också är hållbar. Vi anlitade Bixia när vi skaffade solel eftersom de kunde hjälpa oss så bra hela vägen genom processen – och vi sedan förmånligt kunde sälja tillbaka ett eventuellt överskott till dem! Bixia är elbolaget som endast erbjuder förnyelsebar el och som specialiserat sig på att hjälpa fler att själva bli producenter.

De samarbetar med lokala elproducenter – vanliga människor som har solpaneler eller kanske ett vindkraftverk på sin gård. Inte sällan jordbrukare som på det sättet får ytterligare en välbehövlig inkomstkälla. Det Bixia gör annorlunda är att köpa in el direkt från producenterna utan mellanhänder vilket gör det mer lönsamt att producera förnybar el.

Fundera på vilka steg du kan ta för klimatet. Kanske kan en snabb översyn av din elleverantör vara en av de enklaste och snabbaste insatserna? Och om du vill göra något mer – varför inte undersöka möjligheten att själv bli producent av solenergi? Att bli elproducent har öppnat ögonen för min familjs elkonsumtion. Hur vi förbrukar el och hur vi kan bli mer energieffektiva. Vi pratar mycket om hur vi kan bli förbättra vår vardag – men också om att sätta upp fler solpaneler på gården så småningom.

Läs mer om Bixia här om du är nyfiken!

Det var nästan omöjligt att ta sig upp ur sängen imorse. Kroppen protesterade högljutt efter en vecka med alldeles för lite sömn, väldigt mycket jobb och en hotande förkylning ständigt närvarande. Ute är det grått och mörkt och snart ställer vi om klockan så att dagarna blir ännu mörkare. Min målbild senaste veckorna har varit tanken på imorgon lördag. Då packar jag in hund och alla barn, målargrejer, korsord, handarbeten och böcker i bilen och bränner upp till stugan för en helt ledig vecka. Där är snöigt och kallt och jag ska ingenting särskilt göra, utom att laga mat till barnen och diska efteråt. Resten av tiden är min egen!

Det känns som att det bara var två – tre veckor sedan barnen vinkade hejdå till sina sommarstugekompisar efter en evighet av sommarlek. Men nu ska de alltså ses igen. Den här hösten har gått så snabbt att jag inte hunnit med mentalt! Och när jag lämnade Ulf på förskolan imorse kom en skräck över mg. Att resten av livet också ska gå så här snabbt. Att de ska växa upp och flytta hemifrån innan jag ens hinner märka det. Att hela den här underbara delen av mitt liv ska vara över – och sedan återstår bara tråkigt vuxenliv utan barn. HJÄLP!

Men nej, jag vet att det bara är jag som är lite uppskruvad. Det jag behöver allra mest just nu är lugn och ro, vila och att vara med min familj. Då kommer livet återfå sin normala hastighet igen och allt kommer kännas som vanligt igen.

Här kommer tre små lärdomar från en trebarnsmamma.

• Små barn blir 75% gladare så fort de är nakna. En missbelåten bebis kan man oftast göra glad genom att klä av naken och lägga på en filt – bara rummet inte är för kallt. På sommaren när en instängd blöja kan göra ungen förtvivlad passar det fint att få gå runt spritt språngande naken. Små barn föredrar i själva verket att vara nakna nästan jämt. I alla fall mina barn och då har de fått vara det. Livet är till för att njutas!

• Man behöver inte nödvändigtvis potträna barn. Jag har inte “pottränat” dem alls egentligen. Jag har bara haft en potta stående på toaletten. Bara det brukar inspirera dem att sätta sig där. Särskilt när de börjar på förskolan och ser äldre kompisar göra det. Och när de börjat vara i mogen ålder har jag (sommartid) bara tagit av dem blöjan. Sedan får de gå runt i byxor hemma (inga kalsonger – blir bara ännu mer tvätt). Man kissar inte så många gånger i byxorna utan att man märker att det är obehagligt. Det är som att hjärnan behöver få uppleva det för att märka när kissnödighets-signalen kommer. Och bor man i hus kan barnen sommartid vara nakna i trädgården och kissa ute. Det har gått väldigt fort att få rumsrena barn på det viset. Lärde det mig av min svärmor som är en erfaren fyrbarnsmamma!

• Att lägga barn på kvällen – särskilt vintertid när man själv är trött – är hopplöst jobbigt. Istället för att kämpa emot somnade jag sött bredvid mina barn efter att jag ställt en väckarklocka på 20 minuter. Finns inget som är så sövande och tryggt för ett barn som en förälder som kommit till ro och somnat vid deras sida. Läggningarna gick rekordfort. På 20 minuter hann jag inte komma ner i djupsömn utan vaknade lätt och kände mig relativt utvilad. Kunde gå upp och diska, se på en serie, duscha eller träna en stund innan min egen sovtid några timmar senare. Så härligt att faktiskt ha lite energi till att göra mina egna aktiviteter!

Satt och bläddrade i mormors gamla fotoalbum där många bilder är från olika fjällvandringar. Här närmar de sig Aktse, porten till Sarek. Mormor, morfar, mamma och hennes bästis Anita är med på färden.

Min mamma Marianne äter mjukkaka med falukorv. Iklädd gummistövlar, jeans och hemstickad ulltröja.

Morfar har tagit av sig skjortan och har enbart jeansen på sig. Mormor bär rutig flanell till sina jeans utan stretch och Anita ser ut att vara klädd i helt vanliga kläder med gummistövlar på fötterna.

Bilderna gör mig glad och upprymd. De levde mycket mer friluftsaktiga liv än jag själv någonsin kommer att göra. Men de sov i bomullstält, vandrade i gummistövlar och bar jeans och skjorta på färden. Det är någonting så oerhört befriande med det idag, när varje ny aktivitet är så tätt förknippad med konsumtion. Både träning och friluftsliv fokuserar fullkomligt på utrustningen och att ha rätt grejer. Att “gå ut” har blivit både komplicerat och dyrt trots att det borde vara det billigaste man kan göra.

Som min kompis som blev medbjuden på sitt livs första fjällvandring – men blotta tanken på att ha fel utrustning och heller inte råd att köpa den rätta – förtog mycket av glädjen. Febrilt försökte hon låna ihop grejer från bekantskapskretsen och även om det gick bra till slut blev ju startsträckan så onödigt lång.

Föreställningen om all utrustning som behövs för att gå ut, kan blir ett stort hinder för att alls ta sig ut. När det känns för svårt och dyrt så kommer man inte till skott. Men folk har i alla tider varit ute i naturen och vandrat, tältat, jagat, fiskat och åkt skidor utan utrustning för tiotusentals kronor. Det går också! Även om jag såklart förstår och håller med om att det är mycket trevligare och skönare att vandra i bra funktionskläder.

Men för mig som är helt ointresserad av utrustning och att göra research blir detta ofta ett hinder. Jag upplever en rädsla för att det ska blir fel. Jag orkar inte försöka förstå vad olika slags impregneringar på jackor betyder eller vad som skiljer en dyr vandringskänga från en annan ännu dyrare. Jag vill bara att det ska funka okej och oftast lånar jag Jakobs grejer. Det enda jag egentligen vill är ju att GÅ UT! Inte ägna en vecka åt research för att sedan ruinera mig.

Jag tänker att ett bra första steg för att vara ute mer är att helt enkelt börja gå ut. Med tiden visar det sig vad man behöver. Samma sak med träningen. Första tiden med min PT tränade jag i ett par sladdriga tights och en stor t-shirt med linoljefärgsfläckar på. Det gick! Först sedan jag tränat ett tag brydde jag mig om att hitta tights och sport-bh som jag verkligen gillade. Men lyfter skrot gör jag fortfarande oftast i helt vanliga Converse. Det funkar finfint.

Nu ska jag berätta om hur omslaget till min bok kom till. Allt började ju egentligen för flera år sedan med några ord från Erica, som vetat om min bokidé länge och peppat mig hela vägen. Hon såg en bild framför sig när jag drog en kälke genom en snöig skogsglänta. Tyvärr hade jag ingen kälke vid den tiden och hade heller inte börjat arbeta skarpt med boken.

Men så för två somrar sedan ringde Erica från en loppis vid sin sommarstuga och sa att hon hittat en stor och skruttig kälke till mig och frågade om jag ville ha den.

-Det kan du hoppa upp och sätta dig på!

En snöig vinterdag packade jag den full med julklappar fint inslagna på gammaldags vis med makulatur, papperssnören och röda lacksigill. Precis som klappar alltid ser ut på gamla julkort av Jenny Nyström. Jag lassade också i ett fårskinn, packade en korg med lussekatter och juläpplen, en julkärve och en liten gran. Och så drog jag ut den i skogen. Tung som ett as!

På händerna hade jag ett par vackra vantar som en bloggläsares mamma stickat till mig. På ryggen en gammal skinnryggsäck med vävda band, som min farmor Beda sytt och som mina söner ärvt. På fötterna ett par näbbskinsstövlar och sedan en lite mer modern kappa från Zara med en gosig pälskrage.

Det tog en stund innan jag hittat den perfekta gläntan och den perfekta vinkeln. Mitt kamerabatteri höll på att ladda ur, uppkopplingen mot min telefon strulade så avtryckaren funkade bara var tredje gång ungefär. Däremellan fick jag rusa fram och tillbaka och trycka av. Det var fruktansvärt kallt och jag kämpade för att hinna fånga det sista ljuset samtidigt som jag svor över att jag aldrig lärt upp någon fotoassistent som kan hjälpa mig. Tappade känseln i fingrar och tår men var så fokuserad på uppgiften att jag knappt märkte det. När jag kom in igen kunde jag inte sluta skaka av köld däremot. Har aldrig varit med om något liknande – men jag liksom vibrerade utan att jag kunde göra något åt det. Allt för konsten osv.

Slutresultatet har ni ju redan sett och inspirationen kommer alltså från gamla, hederliga julkort. Gör man någonting riktigt omodernt så blir det ju samtidigt tidlöst – vilket jag hoppas att denna bok ska vara.

Det har också varit viktigt för mig att Underbara Vinter verkligen innehåller mycket natur och vinterbilder. Sommaren har en speciell plats i hjärtat på oss svenskar och det finns tusen böcker med sommarängar i motljus, spegelblanka sjöar och saftkalas i en bersåer. Men vintern är ju den verkligt unika årstiden för vårt land och jag tycker att den förtjänar samma vackra gestaltning och skildring i bild och text. Det var också viktigt att redan på omslaget slå fast att det här inte är någon pyssel eller receptbok med arrangerade julbilder från en fotostudio. Utan att den är The Ultimate Vinterbibel! Eller i alla fall mitt bästa försök till en sådan.

Samtidigt är det en väldigt personlig bok. Därför satte jag mig själv på omslaget – tittandes rakt in i kameran. Det första bokomslaget någonsin där jag gör det, för i min debutbok är det ju bara mina fötter på omslaget och på uppföljaren tittar jag åt sidan. Och i alla andra böcker har jag helt undvikit att figurera på omslaget. Men sedan dess har jag vuxit på mig och vill möta blick. Hela boken är liksom en enda inbjudan: Välkommen till min vintervärld!

Så, nu vet ni hur omslaget kom till. Om inspirationen till själva formgivningen har jag ju bloggat om förut.

Väckarklockan slet mig ur drömmen 04.20 imorse. Då vandrade jag i bergen med Bertil, men det konstiga är att fast vi var i Etiopien såg det precis ut som i skogen bakom vår sommarstuga.

Rullade ur sängen, rullade upp håret på papiljotter och hällde i mig en kopp svart kaffe och sedan på med den gröna klänningen i kashmir. Behöver något varm och gosigt på tågresan söderut. Ja, jag är på väg igen. Bara till Stockholm, men ändå. Idag ska jag äta lunch med mitt förlag The Book Affair, träffa Lotta Kühlhorn och påbörja arbetet med min nya bok. Eller egentligen två nya böcker som jag ska jobba parallelt med. Den ena kommer nästa höst och den andra kommer våren 25. Och sedan kommer det ytterligare en bok hösten 2025 när jag tänker efter – men den har jag trängt bort tankarna på tills vidare.

Imorgon ska jag göra Nyhetsmorgon, vara med i en livesändning för Akademibokhandeln (delar länken på IG sedan om någon vill titta) och sedan gästa Mix Megapol. Därefter väntar en middag med mitt förlag för att fira succén med Underbara Vinter! Hinner jag tänker jag också gå förbi Erikssons Damekipering. Har längtat efter att gå dit men aldrig lyckats pricka in en Stockholmsvistelse med deras öppettider.

Jag har flängt så mycket den här hösten. Malmö och Stockholm med tåg t&r. En vecka i stugan. Elbilen ned till Falun för att signera böcker. Till Etiopien. Nu till Stockholm igen. Sedan hemma några dagar och därefter upp till stugan i en vecka. Därefter blir jag tack och lov hemma ett tag – men sannolikt sedan Stockholm igen för mer bokjobb innan jul.

Det är ovant för jag har varit hemma så mycket de senaste åren. Vant mig av med att resa och trivts bra med det. Men nu när jag flänger igen så känner jag hur kul det också är. Och hur mycket piggare jag känner mig än när jag reste mycket sist – kring 2018 sisådär. Att ha lite större barn, att inte precis ha genomgått en utmattning samt att vara i fysiskt god form – det hjälper mig!

Sticker bara in snabbt för att berätta att det nu finns en gratiskod till Podme för att fira att de fyller sex år! Använd koden GRATTISPODME i kassan när du skapar en prenumeration för 30 dagars kostnadsfri lyssning. Du får alltså tillgång till alla Podmes Premiumpoddar och jag vet att flera av er efterfrågat det för att kunna testa Podme i lugn och ro. Hoppa på vettja och lyssna ikapp på Wollin & Clara. Vi har några riktigt smarriga avsnitt från den senaste tiden.

Om influencers som fejkar fattigdom för att verka sympatiska, om avsnittet med en svettig ångestattack, skvallret från Sommar i P1s stora fest och mycket, mycket mer! Som vanligt håller vi inte med varandra om någonting. Vi retas, tjafsar, flamsar, tröstar och talar allvar.

Det enda vi egentligen censurerar är stjärtskårorna. Bokstavligt bildligt talat, alltså.

Här kommer lite bilder från dagarna som gått sedan vi kom hem från resan.

Första morgonen hemma. Elva minus ute och jag sjavade ut i tofflorna för att ta in ved.

Gjorde en rejäl brasa. Viktigt med vedspis kalla vintermornar. Här framför trängs ungarna och äter frukost. Och Jakob efter han har isbadat.

Det kalla, kala känns så vilsamt för ögonen att se ut på.

På torsdagen jobbade jag som en liten gnu och avslutade dagen med körrep i kyrkan inför söndagens gudstjänst i byn.

Fredagen startade jag med ett dubbelpass på gymet. Här eftersvettas jag efter 60 minuter styrka och 30 minuters intervaller. Ganska slut i kroppen efter resan, all vandring och flera dagar med obefintlig aptit. Träningen gick trögt. Skyndade mig sedan hem och jobbade.

På kvällen kom våra nya grannar över på middag och jag tände vartenda ljus jag kunde hitta. Det var väldigt trevligt – men när gästerna cyklat hem somnade jag omedelbart.

Förstod varför nästa morgon när jag vaknade med halsont och smärta i hela kroppen. Och jag som lovat att sjunga på gudstjänsten dagen därpå! Jag bestämde mig för att ligga i sängen precis hela lördagen. Förutom när jag inte låg i badkaret alltså.

Lite chips var det enda som kunde inspirera mig till att äta så jag åt det, kollade på Normala människor för sjuttonde gången (finns just nu på SVT Play – tips!) och Adam & Eva och började därefter kolla på Industry på HBO.

Detta seriemaraton i sängen gjorde susen, för imorse när jag vaknade kände jag mig frisk igen. Ulf väckte mig tyvärr redan vid halv sju – men istället för att försöka somna om spolade jag upp ett hett bad och sjönk ner i. Sedan åt jag frukost, fixade frissan och drog till kyrkan.

Charlotte var mötesledare för den trevliga ekumeniska gudstjänsten.

Rutiga brorsor.

Så fint att få samlas och lyssna på predikan. Vi bad för världens folk, för Sverige, för vår lilla by och för varje enskild människa i den. Vi sjöng också en av mina favoritpsalmer nämligen 591. Så fin och passande just nu “Det kan vi göra för rätt och för fred: stå emot allt ont som trampar ner och sprider skräck och hot“.

Jag sjöng solo på Vår Herre och så delade jag med mig av några väl valda ord. Närmare bestämt en insikt jag en gång bloggade om och som jag senare har fått höra att många använt sig av på olika gudstjänster. Uffe hängde mig i kjolarna och fick mig att tappa tråden flera gånger. Oh, well. Låt barnen komma till mig…osv.

Efteråt var det hembakt kyrkfika av bästa sort.

Och vi hade mycket att avhandla och diskutera

Så glad att få stjäla åt mig en stund med så väl ungdomar och småbarn som äldre. Det är sällan man umgås så åldersöverskridande som just i kyrkan.

Uffe ville umgås åldersöverskridande med Julian.

När gudstjänsten var slut åkte vi hem och jag hoppade i skönare kläder. Sedan lekte Ulf och jag matlag med alla gosedjuren. Salta pinnar doppade i vatten stod på menyn.

Storbarnen hade precis fått ett nytt datorspel så de försvann till övervåningen.

Och jag fick äntligen ro att sätta mig och måla. Håller på att färdigställa illustrationer till en grej som händer i november!

Duttade på nya

Och hittade igen gamla.

Medan jag målade och lyssnade på ljudbok målade Ulf sig själv. Sedan klistrade han fast flera kartor julklappsettiketter på kökssoffan.

Vilken tur va! Det hade jag aldrig hunnit utan hans hjälp.

Men sedan hips vips var han spårlöst försvunnen. Hittade till slut igen honom i källaren där han lokaliserat en perfekt plats för att kolla ut genom fönstret. Att klättra på plastbackar funkar fint när stegar saknas!

När ungarna somnat tog jag en kvällspromenad med Elina medan vi avhandlade allt vi missat sedan vi hördes sist.

Och det var de dagarna i bilder, det. Men nu ska jag gå och lägga mig. Godnatt!

De tre första dagarna i Etiopien spenderade vi med Läkarmissionen, men istället för att bara åka hem efteråt stannade jag och Bertil kvar. Man åker ju inte gärna över halva jordklotet utan att göra det mesta möjliga av resan! Min vän Nicola som jag och Anna drev Yawama of Sweden med i flera år, bor numera i Addis med sin familj och jobbar på UD. Hennes son hade skollov just den här veckan så vi hade planerat in en resa tillsammans!

Nicola hämtade mig och Bertil på hotellet på fredagkvällen och sedan åkte vi hem till hennes hus. Där väntade en supergod grillmiddag på oss. Och efter att ha suttit uppe en lång stund och surrat om allt vi upplevt de senaste dagarna (behövde debriefa en hel del om man säger så) så kraschade vi i säng.

Nästa morgon åt vi frukost, packade ihop vår vandringsutrustning och gick ut i trädgården.

Där vår chaufför väntade på oss i en bil. Vi klämde in oss alla sex i bilen – Bertil åkte i skuffen – och sedan bar det iväg.

Bara att ta sig ut ur Addis morgontrafik tog 1 1/2 timme men sedan var vi på landsbygden. Där körde vi ytterligare några timmar innan vi stannade och plockade upp vår engelsktalande guide Sami. Han kommer från regionen Gurage söder om Addis och kan språket på den plats vi skulle till. I Etiopien talas över åttio olika språk, så det gäller att hitta någon som kan översätta!

Vi körde högre och högre upp, tills vi kom fram till en liten bergsby. Där gjorde bilen plötsligt halt och vi steg ur. Hälsade på packåsnan som skulle göra oss sällskap

Och tog en lunch. Ljummen läsk. Alltid ljummen läsk.

Och injera på ett stort fat att dela allihop.

Efter att vi ätit en sen lunch provianterade vi med lite snacks och en himla massa bläckpennor. Pennor är alltid bra att ta med som present till barn. Funkade lika bra i New Delhi som här!

Vi introducerades sedan för ytterligare en guide som var den som skulle visa oss vägen genom bergen. Vi hade bokat en så kallad community walk – där man går mellan byar och bor med byborna och får se deras traditionella livsstil. Ekoturism i dess finaste form. Men just den här rutten var vi de första turisterna som gick. Pirrigt för samtliga! Sami var den som kunde prata både gurage och engelska och tolka åt oss vad vägvisaren berättade.

Snart började promenaden. Uppför, hela tiden uppför.

För vissa var det mer uppför än för andra.

Vi passerade genom en rar liten by och överallt där vi gick kom byborna ut och vinkade och hälsade. Jag slogs av att det var så likt Sverige på något sätt. Tänker på Gallejaur eller Hängengården i Glommers. Fast timringen är på andra ledden där. Men samma prydliga gårdar, trärena fasad och likadana illröda pelargoner utanför.

Ju längre vi gick desto mer tung-andat blev det. Uppe på 3000 meters höjd.

Men det var så slående vackert överallt med de traditionella husen i den små, otillgängliga byarna. Det enda moderna i den här bilden är en liten solpanel på taket som ger ström till en lampa nattetid.

Vi fick se flera sorters apor längs vägen – och stora rovfåglar som cirklade över skogarna. Overkligt vackert och skönt. Här i trakten finns också leoparder och hyenor, men de slapp vi dock stöta på!

Vi gick ner genom regnskogsliknande terräng och svalkade oss i en flod. Och sedan gick vi upp igen genom så tät vegetation att kläderna hakade i och fastnade.

Men till slut kom vi fram till den första by där vi skulle bo.

Byborna får alltså betalt för att man kommer och hälsar på. Ett välkommet ekonomiskt tillskott för här uppe i bergen är pengar sällsynt. Alla är självförsörjande småbönder och det enda de egentligen har att sälja är kat (som alla tuggar oavbrutet) och enset – ett traditionellt bröd gjort på falsk bananplanta. På det blir man inte särskilt rik.

Vi blev inbjudna till byns finaste hem och fick uppleva en traditionell etiopisk kaffeceremoni. När bönorna rostas i stekpanna, alla får insupa aromerna och kaffet sedan bjuds runt. Att dricka tretår krävs för att vara maximalt artig.

När mörkret föll över byn kände jag tröttheten komma krypande. Men först fick vi en balja vatten och gick iväg bakom ett skynke i skogen och tvättade av oss dagens svett och lort. Jag får alltid ont i magen när jag är ute och reser och inte kan sköta toalettbestyren i lugn och ro. “Tur att man inte har mens i alla fall” sa jag till Nicola när vi stod där och försökte blaska oss rena efter att ha uträttat behov i ett hål i marken.

Och sedan var det dags att äta middag! En riktig festmåltid. Den traditionella mattan rullades ut på golvet och maten placerades ovanpå. Injera och enset.

Och en kålröra med fermenterat smör som serverades i bananblad.

Tillsammans med den traditionella osten som smakar som en syrligare keso. Vi åt allt vad vi orkade och först när vi gäster ätit färdigt börja husfolket att äta – en ganska obekväm vana för en svensk.

Snart samlades männen i byn bredvid oss och åt och drack araki, tuggade kat och lyssnade på etiopisk musik.

Det var tydligt att vi blivit inbjudna till byns allra finaste hus. Porslinet prydligt uppställt längs de turkosa väggarna och lergolvet täckt av färgglada mattor. Somnade gjorde vi sedan i sovsäckar på madrasser på golvet. Fast jag låg vaken en lång stund och lyssnade på allas andetag och på vinden som slet i taket och tänkte att jag verkligen befann mig mitt ute i ingenstans. Och att ingen skulle kunna komma och hjälpa mig om det hände något. Och det är både läskigt och mysigt på samma gång.

Jag vaknade sedan vid 03.30 av böneutroparen i byn. Vi bodde hemma hos den ortodoxe prästen och han hade tydligen morgonjour. Inom den ortodoxa etiopiska kyrkan sker regelbundna böneutrop och till skillnad från muslimernas ganska koncisa utrop pågår dessa i timmar. Jag gav upp vid sju och steg ut i den soliga morgonen.

Helt overkligt att vakna till den här utsikten och apor fulla träden.

Jag, Bertil och vår guide Sami tog en morgonpromenad upp till kyrkan.

Sjuhundra år gammal är den och där pågick morgonens gudstjänst. En stilla morgon med en sådan otrolig frid. Kommer aldrig att glömma!

Till frukost serverades mer injera men nu också lite vanligt vitt bröd, äggröra och ännu mer enset.

Jag som knappt kan äta svensk frukost hade svårt att få i mig något överhuvud taget. Men det söta teet var ljuvligt och jag drack i stora klunkar.

Efter maten skulle det kraftmätas

och sedan tackade vi för oss och vandrade vidare.

Vår vägvisare ser ni i den stiliga tredelade kostymen, med käpp. Snacka om att bergsvandra med stil!

Vi kom iväg tidigt på morgonen när luften fortfarande var sval och skön. Vårt första stopp var en flod med heligt vatten. Där badade jag fötterna och blötte min sjal att vira kring huvudet.

Blått, klart vatten som slutade i ett vattenfall på 100 meter.

Vi vandrade vidare på små stigar och hälsade på kor, åsnor, getter och deras herdar. Bertil hade en faslig fart och sprang långt före oss andra. Han är som gjord för denna terräng och detta klimat.

Vart vi gick orsakade vi stor uppmärksamhet – särskilt bland barnen som ropade forenji, forejni och skrattade åt oss. Vi överlämnade bläckpennor och bjöd på kakor.

Efter timmar av vandring som bara gick upp, upp, upp kom vi slutligen fram till nästa by. Även här hade de ställt iordning byns finaste hus åt oss. Vi var trötta och svettiga och jag klädde av mig mina klistriga kläder och la mig tillrätta på en madrass i det svala lerhuset. Där låg vi och vilade middag till fridfullt flugsurr och rökelse.

Den här bilden tog jag när jag vaknat upp efter tuppluren, fortfarande loj och trött. Jag tog den för jag tänkte att jag ska skulle minnas den här stunden för alltid. Känslan jag hade just då av att vara på äventyr. Hundra procent levande, lycklig och fri!

När vi piggnat till lite mer tog vi en promenad ner till floden för att bada. Alla hoppade i och lät strömmen suga med dem nedströms i vattnet. Några yngre pojkar från byn följde med oss, kastade sig i från nedhängande kvistar. Men riktigt så modiga var inte vi.

När vi kom tillbakaa till huset igen la jag mig på en filt i eftermiddagssolen och läste Arne Naess och lyssnade på pratet från byborna som samlats på gården.

De hade slaktat en get dagen till ära och jag följde med intresse kvinnornas arbete när de styckade djuret och tog rätt på varje liten del. Alla arbetade sittande på huk på golvet, givetvis utan rinnande vatten eller elektricitet. Kött hackades till färs genom idogt arbete och sedan hackades magsäcken också ner fint i färsen och fick koka med. Allting lagades i kastruller över öppen eld.

Kvällarna är kyliga på höga höjder och vi trängde ihop oss runt brasan medan vi väntade på middagen. Än en gång rullades festmattan fram på golven och maten serverades. Injera, enset, gomen och getfärs med getmage dränkt i rikliga mängder fermenterat smör.

Sedan hände det som absolut INTE får hända när man är ute i ingenstans, flera mil från närmsta affär. Jag fick helt oförberett min mens. Då ville jag bara lägga mig ner och grina. Jag hade redan ont i magen och fick panik av tanken på att blöda som en gris i flera dagar, när jag inte ens hade mensskydd med med mig och skulle vandra långt i hettan utan möjlighet att tvätta mig ordentligt. Som tur var hade Nicola packat bättre och kunde avhjälpa problemet.

Tänkte dock mycket på hur det är för kvinnorna som bor här jämt och hur kämpigt det måste vara kring mensen – men även efter barnafödandet. Avslaget, smärtan, svårigheterna att hålla sig ren och hitta bra mensskydd.

Även denna natt somnade jag gott, sov tungt och vaknade av morgonbönen som ekade över dalen.

Kroppen kändes varm och klistrig efter natten och jag gick lättad ut i den svala morgonen. Svepte en filt om kroppen och en sjal om huvudet och satt och spanade ut över berget där solen långsamt steg. Det var en sån oerhört vacker morgon.

Efter frukosten packade vi ihop och vandrade vidare. Först fick vi gå över floden via en hängbro tillverkad av gamla elkablar. Högt upp i luften gick den och jag som har svindel hade hjärtat i halsgropen. Min apa till son däremot sprang fram och tillbaka och parerade hålen i hängbron som ingenting.

Efter en lång vandring uppåt med vår nya vägvisare stannade vi till på en gård med den mest hänförande utsikten. Bergen längst borta är vulkaner.

Bertil klättrade upp i skuggan i ett avokadoträd

Och vi blev bjudna på kaffe av den äldre kvinna som bodde i huset. Men inte förrän hon först skällt ut sin unge släkting som tagit med sig gäster utan att förvarna. Hon hade ju inget att bjuda på och hade inte hunnit klä på sig! Skrattade för mig själv eftersom det är exakt hur min mormor hade reagerat om jag kommit förbi hennes gård med oanmälda gäster. Gästfrihet är det viktigaste och skam den som inte har något att bjuda på.

Kaffe finns dock alltid och de tog också fram finglasen och bjöd på tej – etiopiskt honungsvin.

Cool mormor i en sweatshirt med MTV-tryck på.

Kanske var detta en av de ljuvligaste stunderna på hela resan. Jag låg i akaciaträdets skugga och blickade över den milsvida utsikten. Hörde det trevliga småpratet, knaprade på en ingefärskaka och såg en stor rovfågel cirkla högt ovanför oss. Vi bjöd tillbaka – på hallonbåtar och sötsyrliga persikorgodisar från Sverige – och det var väldigt oklart om de gillade smaken.

När vi tackat för oss vandrade vi vidare.

Så många fina lerhus. Rolig lösning med att utelämna lera och göra ett kors i fasaden.

Vi passerade diverse byar och luktade på rosenbuskar som växte vid staket.

Stannade till en stund hos en smed som satt och tillverkade diverse knivar.

Tillslut kom vi fram till den sista byn vi skulle besöka. Där väntade de nyfiket på oss!

De hade gjort så fint och prydligt vid eldstaden i huset där vi skulle sova. Det som ser ut som krukor eller kastruller är i själva verket bara hållare för grytan som man sätter ovanpå elden. Tänk att skapa så vackra saker som bara fyller den funktionen? Otroligt fint!

Kaffeceremoni som välkomnande. Med honungsvin till den hågade.

Bakom en halvhög vägg i huset bodde djuren.

Kor, getter, höns och kycklingar. Nattetid är djuren inomhus för att skyddas från rovdjur.

Nicola lutade sig tillbaka och njöt doften av nyrostat kaffe.

Den underbara unga kvinna som bodde i huset med sin familj förberedde drycken åt oss.

Hon hade en flicka som var vild som ett yrväder och påminde mig starkt om Ulf. Välte koppar, klättrade runt och hittade på hyss. Mitt i maten smet dessutom en höna med kycklingar in och rusade runt bland injeran, vilket verkligen bröt isen. Jag kunde inte sluta fnittra.

Av alla familjer vi hälsade på var nog det här den den allra trevligaste. Jag hade så gärna velat stanna längre och fått prata mer med de unga föräldrarna till flickan. Vår guide översatte så gott han kunde våra vänskapliga försök och de ville verkligen prata och berätta!

Men vi behövde så småningom vandra vidare. Vi vinkade hejdå!

Och alla barn flockades och ville bli fotograferade. Här bär mammorna sina småbarn i sjal – precis som jag gjort med mina. Men jag har nog aldrig sett en femåring bära en bebis på det här viset. Såg väldigt gulligt ut!

Nu var den sista, branta vandringen kvar. Vi passerade en get som hade precis samma frisyr som jag har. Tja, snygging!

Och jag fångade en pampig fågel på bild.

Det blev brantare för varje steg och andningen blev allt tyngre.

Snart var vi uppe på 3600 meters höjd och blickade ut över landskapet.

Stolta, nöjda och lortiga personer som vandrat i flera dagar och nu var framme vid slutmålet! Så lycklig över alla möten, all vacker natur och alla roliga samtal. Både med byborna och guiden och med Nicola och hennes familj. Nicola kan så mycket om kulturen och hennes man Mattias kan allt om naturen och det var som att vi hade två extra guider med oss på resan. Vilket minne för livet!

Innan vi reste hem skrev vi i gästböckerna som ska placeras i de olika hus där vi hälsat på. Vi var de första som skrev i dem – men definitivt inte de sista! Hoppas många, många fler tar sig hit och vandrar. Landskapet är fantastiskt och lokalbefolkningen behöver verkligen intäkterna som ekoturismen ger. Vi bokade resan genom Tesfa Tours och där kan man läsa mer om hur upplägget ser ut. Såklart inte ett dugg sponsrat utan bara ett genuint tips till den som planerar en resa till Etiopien någon gång i livet.

Jag njuter av att vara hemma i mitt eget igen. Inte för att det är särskilt lugnt – för det är det inte – men för att det är mitt. Igår rivstartade jag hemkomsten med att leverera utkast på samarbeten och skickade sedan in två synopsis till mina nya böcker som jag ska börja skriva på. Fredagen inledde jag med ett träningspass styrka och sedan ett med kondition. Därefter har jag suttit i olika intervjuer relaterade till min bok. Och så fick jag precis höra den fantastiska nyheten om att Underbara Vinter är den mest sålda fackboken i Sverige just nu. Wow!

Ikväll har vi middagsgäster, imorgon ska jag vila och ta det lugnt och på söndag är det gudstjänst i byns bönehus. Då ska jag sjunga solo men också dela några ord jag bär på. Det ser jag mycket fram emot! Folke ska även han vara med och sjunga i kören och det blir kul. Känns viktigt att få göra något fint och positivt som by, när världen är så mörk och otrygg.

På måndagen är det fler intervjuer, sedan poddinspelning med Malin och på tisdag åker jag till Stockholm med morgontåget. Jag ska ha uppstartsmöte med Lotta Kühlhorn och förlaget om mina nya bokprojekt. Sedan ska jag gästa Nyhetsmorgon, Mix Megapol och göra en livesändning med Akademibokhandeln. Det är fullt ös hela nästa vecka – men sedan när helgen kommer så packar jag in pojkar och hund i bilen och rullar norrut till vår sommarstuga. Där ska vi vara hela lovet och bara njuta. Jakob har ingen semester så jag får åka ensam med ungarna. Men jädrar vad jag längtar. Ska måla, baka, gå långa promenader och elda i vedspisen. Och storbarnen ska leka med stugkompisarna som också är där. Säkert spela in skräckfilmer och spela rollspel. Förhoppningsvis har det hunnit komma en hel del snö så att det blir vitt och vackert. Och jag planerar också att julpynta lite i förväg – så att det är iordning när vi återvänder till nyår. Kul att ha en fullkomligt legitim anledning att julpynta i oktober!

Höstlovet är precis den belöning vi behöver efter den här arbetsintensiva hösten. Känner mig så glad när jag tänker på att lovet snart är här!

Nu är vi hemma igen. Inga löv kvar på träden och på grusvägen ett tunt lager snö. Fyra minus och helt klart antågande vinter i luften. Sov så gott i min egen säng inatt och drack morgonkaffet framför vedspisen. Med mycket mjölk, så som jag vill ha det.

Tänker tillbaka på allt jag upplevt senaste veckan (som känns som en månad) och kände en enorm tacksamhet över det liv jag lever. Runtom i världen finns ett sådant lidande. I Gaza, Ukraina, på gatorna i Addis och många, många tusen andra städer och samhällen. Människor som inte får sin grundläggande behov av trygghet, näring, vila och kärlek mötta. Och här lever vi i groteskt överflöd och kan välja mellan lyxiga badoljor och vilka kjolmodeller som är de bästa. Äcklas av mig själv och mina prioriteringar – och vet samtidigt hur lätt det är att halka tillbaka i det gamla vanliga.

Mina resor till Indien, Kenya, Malawi, Zambia och Etiopien bär jag för evigt med mig. De har präglat mig, förstärkt min känsla av tacksamhet. Gett insikt om livets orättvisor och fått mig att försöka – på de sätt jag kan – bidra till en positiv förändring. Är så glad att jag nu fått dela detta med Bertil och låta också honom förstå något om världen och vilken underbar plats han och jag råkade födas till. Utan att vara det minsta förtjänta av det.

Tänker på alla människor vi lämnat bakom oss. Flickor som vaknar upp till ännu en dag av att samla eukalyptusvistar i timmar istället för att få gå i skolan. Människor som fortsätter sitt outtröttliga arbete med att hjälpa utsatta pojkar. Pojkar som stretar emot omsorgen och kanske reagerar med ilska. Jag tänker på den lilla flicka som lekte i en evighet med Bertil men som varit sluten under lång tid, traumatiserad efter att hon sett sina föräldrar mördas. Och jag tänker på de unga kvinnor som levt i trafficking och nu får chansen till ett nytt liv tack vare att någon annan försöker skapa bättre förutsättningar för dem.

Varje dag är en möjlighet att hjälpa någon annan en bit fram på vägen. Det är en stor nåd att kunna vara till nytta.

Det kändes lite olyckligt att vinterboken släpptes precis samma dag som jag reste till Etiopien och tappade internet. Jag ville ju så väldigt gärna kunna fånga upp alla reaktioner och läsa dem i lugn och ro. Det är ju belöningen efter allt arbete!

En hel del hann jag dock skärmdumpa, spara och läsa. Att reposta det på bloggen är förstås väldigt självgott. Men jag gör det ändå! Är så glad och tacksam till er som köpt Underbara Vinter och som skickar uppmuntran till mig. Jag tog en ekonomisk risk när jag valde att göra boken så pass omfångsrik och påkostad – men när jag läser kommentarerna känns det som helt rätt beslut.

Såg också precis att Go’kvälls bokrecensent Caroline Nilsson pratar så vansinnigt fint om boken i SVT och kallar den “ett pärlband av härligheter” och att “den blossar av värme, doftar nostalgi och sprudlar av Västebottnisk Bullerby så att man blir prickig av lycka på insidan”. Wow vad stolt jag blir!

Om du vill köpa ett eget exemplar så finns den nu ute i alla fysiska bokhandlar – och hos både Bokus och Adlibris. Många små presentaffärer, kaféer och blomsteraffärer har glädjande nog också tagit in den i sitt sortiment. Och om DU har en butik och vill ta in den i ditt sortiment så kan du maila mig på underbaraclara@gmail.com så löser vi det!

Veckans poddavsnitt av Wollin & Clara handlar om när bloggläsare tror att jag ljuger om mitt liv. Och om när jag läser andra bloggar och är övertygad om att bloggaren ljuger för mig. Till exempel låtsas ha ont om pengar för att vara mer likeable – eller påstå sig köpa saker begagnade fast de egentligen är nya. Ett rafflande avsnitt som också avhandlar Sofia Turner och Joe Jonas! Och så berättar Malin om de enda läsarkommentarerna som verkligen kommer åt henne och gör henne kränkt.

Lyssnar gör ni bakom väggen hos Podme som vanligt! För två veckor sedan släppte vi ett av de mest lyssnade avsnitten någonsin. Det får ni också höra om ni blir prenumeranter!

Sticker in med ett litet hej från mig, eftersom jag tillfälligt råkar ha internet. Har inte kunnat uppdatera bloggen från resan för arbetsdagarna har varit långa och internet dåligt. Men i fredags kväll sa vi hejdå till Läkarmissionen efter några omtumlande dagar och så reste jag och Bertil vidare. Först hem till våra vänner som bor i Addis och nästa morgon iväg för att tillsammans företa en resa söderut. Upp i bergen för att vandra mellan byar på 3600 meters höjd.

Vi har sovit hos lokalbefolkningen, levt på injera, gomen, enset och ayib. Deltagit i otaliga kaffeceremonier och spanat på apor och leoparder (det senare utan framgång). Vi har gått genom regnskogsliknande natur och badat i klara floder. Uträttat våra behov i hål i marken och vilat i skuggan av akaciaträd. Ätit allting med händerna och otroligt nog klarat oss helt från magont. Och livet är så äventyrligt och vackert och rikt att jag inte vet hur jag ska få ner det på pränt. Är bara så tacksam över vad jag får uppleva!

Den här bilden tog jag en tidig morgon när jag påbyltad till max såg soluppgången utanför det lerhus där vi övernattat. Och om inte allt för länge vaknar jag hemma i min egen säng igen. Hörs då.

En nätt liten angorajumper där ludd sugs in i näsan, fastnar i ögonfransarna och blir päls i läppglanset. Klart man måste ha en sådan! Min är loppad och underbar, i en hallonsorbetrosa färg. Den här kommer jag använda mycket i vinter när jag sitter på café, skriver bok och känner mig frusen.

Satte dit en gammal strassbrosch som bland annat satt på min väska när jag gifte mig. Broscher är underskattade accessoarer.

Varje gång jag har på mig den här sitter mina söner och stryker på mig och gosar. Precis så gosig är den ju. Inbjuder till kel!

Ett krux med oss människor är att vi tenderar att favorisera allt som känns välbekant och hemma. Även när det är dåligt för oss. En destruktiv relation, osunda beteendemönster och sammanhang som förstör. Känns det bara välbekant och som hemma så vill vi dit – även när det suger. Det är en kunskap jag använder mig av för att programmera om mina egna beteenden. För ett tag sedan skrev jag en text om positiv förstärkning. Att peppa sina vänner (och mig själv) när vi förmår fatta nya bättre beslut. Det krävs en otrolig massa arbete att omprogrammera sig själv till bättre strategier och beslut och just därför är det så viktigt att bli uppmärksam på sitt beteende. Och sedan positivt förstärka förändringen.

Det kan handla om att man:

-Alltid drar sig undan när man är ledsen. Men så övar man istället på att söka upp sällskap.

-Aldrig självmant ber om hjälp. Men så övar man sig på att våga fråga någon om något litet.

-Att man hellre stå ut i en ojämlik relation än protesterar och riskerar en konflikt. Men så övar man på att säga emot i det lilla och se vad som händer då.

-Att man alltid skjuter upp viktiga saker och skapar massa problem. Och fastän det är ett obehag är det i alla fall ett som känns välbekant. Men så övar man på att ta itu med lagom jobbig sak och notera hur det känns.

Det finns så många beteenden som är helt ologiska och konstiga och som jag borde slutat med för länge sedan. Men som jag reproducerar eftersom det är det jag kan bäst. Jag kämpar dagligen med att förändra mina beteenden och sedan berömma mig själv när jag övat.

Finns det något du övar på att omprogrammera din hjärna till?

I september läste jag tre böcker.

Åttonde Huset av Lina Segtnan

Så här står det på baksidan

En majkväll 1948 tar nioåriga Birgitta Sivander ett steg in mellan trädstammarna och försvinner. Strax före gryningen hittas hon död i ett dike i skogen. Sjuttio år senare läser Linda Segtnan av en slump en tidningsnotis om det olösta mordet i skånska Perstorp. Någonting manar henne att söka djupare i Birgittas öde. Hon vänder sig till arkiven, men närmar sig samtidigt historien med en öppenhet för det okända. Parallellt med att hennes besatthet växer, börjar också ett liv växa i hennes mage. En flicka. Hur står man ut med att sätta ett barn till världen när den kan vara så bottenlöst grym? Hur står man ut med de faror som hotar en dotter?

Fick hem denna lättlästa och spännande roman som ett pressutskick och slukade den en kväll i badkaret. Linda skriver rappt och intressant om ett ouppklarat brottsfall och ger oss samtidigt insikter i hur en anklagad pojke på fyrtiotalet kunde få livet förstört utan minsta bevis för sin skuld. Författaren blir besatt av brottsfallet när hon börjar rota i det – och jag blir som besatt när jag läser. Tyvärr lämnar slutet mig oförlöst. Irriterad slänger jag boken åt sidan när jag läst färdigt och som ett otåligt barn vrålar jag att vill veta upplösningen! Men det verkar inte vara Segtnans ärende med denna roman. Men om jag fick önska så önskar jag att hon rotat igenom detta några varv till innan hon skrev. Vill så gärna har klarhet i Birgittas öde!

Lyckans Tempel – del 1 och 2 av Alice Lyttkens

Så här lyder baksidan

Alice Lyttkens mästerliga hand för oss rakt in i 1700-talets gnistrande Stockholm. Det är 1772 och i de vindlande kullerstensgränderna ligger tjärdoften tung. Den oemotståndliga Lotta Tollman är inte rädd för att säga vad hon tycker – hon charmar Stockholms eleganta salonger med sin rättrådighet och handlingskraft. Men hennes äktenskap håller på att förlisa. Då möter hon Johan Benning. I hans mörka ögon anar hon något som kan leda till kärlek – eller katastrof.

Alice Lyttkens, född 1897 var under en period en av Sveriges mest produktiva och lästa författare. Ändå är hon nästan bortglömd idag. I sin samtid blev hon hårt kritiserad och förminskad för sitt författarskap – som så ofta när kvinnor skriver för andra kvinnor och blir flitigt lästa. Alice skrev alltid ur kvinnans perspektiv – om ojämlikhet och om frigörelse. Hennes hjältinnor är måhända en smula endimensionella, men böckerna är likafullt fängslande. Och för den som vill lära sig mer om den svenska historien så finns det mycket att hämta. Mest känd är hon för sina historiska romaner om familjen Tollman, som började med just Lyckans Tempel.

I gymnasiet upptäckte jag Alice Lyttkens författarskap. Det började med Längtans blå blomma och när jag väl blev fast började jag plöja igenom hela hennes katalog. Jag har läst Tollmansviten flera varv och har genom idogt loppisletande lyckats komma över dem i fina gamla tygband. Och när jag i tonåren läst ut alla hennes böcker började jag med hennes enormt omfattande självbiografi i sju delar – Leva om sitt liv. Långsam, precis lagom intressant och himla mysig läsning om en kvinnlig författares nästan hundraåriga liv. Strunta i att läsa Ulf Lundells dagböcker – gör istället en kvinnohistorisk gärning och läs Lyttkens!

Vad jag läste i januari

Vad jag läste i februari

Vad jag läste i mars

Vad jag läste i april

Vad jag läste i maj

Vad jag läste i juni

Vad jag läste i juli

Vad jag läste i augusti