Jag hann blir lite orolig att jag försovit mig imorse – för redan innan klockan ringde lyste en försiktig sol genom sovrumsfönstret. Tänk att äntligen väckas av ljuset igen! Jag har vabbat tre barn den här veckan, men de har fått klara sig själva mesta tiden medan jag knutit ihop trådarna inför sportlovet. Längtar efter avbrottet! Ska läsa bra böcker, njuta av mina barn och åka massa längdskidor. Vädret utlovar kalla nätter, plusgrader på dagarna och en hel del sol. Bästa tänkbara. Dessutom kommer jag äntligen att kunna fokusera på Hemmets Almanacka, när vårens bok nu går till tryck. Ska bli så skönt att ha lite arbetsro att hugga in på den
I mars kommer jag att göra min årliga skrivresa tillsammans med Malin. Först tar jag tåget ner till Helsingborg. Jag är ju en av vårens gäster i Samtal på Dunkers. Kom och lyssna vettja! Där möter Malin upp mig och sedan åker vi och bor på ett slott i en vecka och skriver på våra respektive böcker. Det här blir vår fjärde skrivresa ihop. Den första resan gick till Grekland 2017. Men sedan dess har vi hållit oss i Sverige. En vecka var vi i Sandhamn, förra året i Lysekil och nu i Glumslöv. För mig är det så fantastiskt att åka på våren – för det blir nästan som att åka utomlands. Jag lämnar meterhöga snödrivor och vinter och får gå på barmark, se öppet hav och ta på mig vårjackan. Plus att jag får se fler delar av vårt vackra land. Siktar på att bli som min farsa som varit i princip överallt i Sverige under sitt 78-åriga liv.
Ikväll ska jag ta på mig klackar, gå på teater med en kompis och sedan dricka drinkar. Ett bra sätt att fira in lovet.
Jakobs mormor Elsa (känd som Gammor här på bloggen) var mjölkbonde hos Norrmejerier i många decennier. Hon hade en liten besättning i Västerbottens inland som hon skötte om som sina egna barn. Kelade med och sjöng vaggvisor för. Nu är hon pensionär sedan många år, men i hennes vardagsrum finns en hel prydnadshylla full med kor i miniatyr.
Och vår vackra utsikt från gården här i byn hålls öppen tack vare mjölkbonden på andra sidan, som brukar vallarna och åkrarna. På somrarna hör jag det trivsamma råmandet, genom våra tunna fönsterglas. Det är härligt med en levande landsbygd!
Just därför är jag så stolt över att vara Norrmejeriers ambassadör! Norrmejerier är ägt av de norrländska bönderna själva och är det största, helt svenskägda mejeriet i landet. Och om du inte redan visste det så kan jag berätta att Norrland är en utmärkt plats just för att driva mejeri på! För Norrländsk mjölk har ett naturligt lägre klimatavtryck.
Våra ljusa sommarnätter ger snabbväxande gräs och klöver med ett högt närings- och energiinnehåll. Och tack vare våra kalla, långa vintrar har vi mindre problem med skadedjur och behöver använda mindre växtskyddsmedel.
Norrland är särskilt lämpat för mjölkproduktion, också genom att vi inte kan odla spannmål och grönsaker lika effektivt som i andra delar av Sverige. Att låta korna beta gräset och omvandla det till näringsrik mjölk som vi kan dricka – det är alltså smart. De norrländska mjölkgårdarna har också en större andel vallodling än den genomsnittliga mjölkgården. Det är bra eftersom att vallens stora rotsystem bidrar till kolinlagring i marken.
Norrmejeriers produkter har ju länge varit förunnade främst oss som bor här uppe. Men nu kommer en stor del av sortimentet de finnas tillgänglig i hela landet! Västerbottensost är ju redan en världskändis. Men nu kommer ostarna Godare och Mildare också finnas att köpa. Båda är storfavoriter hemma hos oss.
Godare och Mildare är himla bra ”familjeostar” som även kräsna ungar gillar smaken på.
Nyheten Norrskensfil kommer också gå att köpa över hela landet. Vi har köpt hem smakerna Icy Peach & Polar Lemon samt Winter Strawberry & Frosty lime.
Båda var suveräna – men Winter Strawberry & Frosty lime är min favorit! Otroligt krämig och god med en syrlig touch.
Verum yoghurt har också kommit i flera nya smaker. Verum är full med probiotisk bakteriekultur och innehåller förutom de goda bakterierna extra antioxidanter, extra D-vitamin och har dessutom 30% lägre sockerhalt än liknande smaksatt fil och yoghurt brukar ha. En fin frukostvana för magen!
På den tiden vi brukade resa utomlands med Jakobs mormor och morfar Elsa och Fred, hade Fred alltid hällt över lite Verum i en petflaska och tog med på resan. För att rädda turistmagen!
Min absoluta favorit är dock Fjällfil. Spritsig på tungan, nästan med en kolsyrad känsla. Och med en tydlig syra utan att smaka minsta surt.
Jag brukar klicka ner hemkokt hjortronsylt i min fjällfil. Av bär som jag plockat uppe vid polcirkeln. Men det finns också fjällfil med hjortronsmak. Mer Norrland än så blir det knappast!
Bönder tillhör den samhällsviktiga verksamheten och att vi har en hög självförsörjningsgrad på livsmedel i Sverige är viktigare än någonsin. Jag är stolt över att få jobba med Norrmejerier som sysselsätter så många på den norrländksa landsbygden, ser till att hålla landskapen öppna och bidrar till den biologiska mångfalden.
Just nu har Norrmejerier en kul kampanj där man kan swisha en fil och dela med sig av Norrland. Du köper en valfri Norrmejerierprodukt på hemsidan och swishar en kupong till din kompis som kan hämta ut en gratis fil, ost eller yoghurt i butik! Perfekt gåva till den som ännu inte testat mejeriet i norr.
Eftersom det idag är Husmanskostens Dag tänkte jag slå till och tipsa om några av mina receptfavoriter på just husmanskost. Husmanskost är ju en del av vårt kulturarv och baseras på ingredienser som vi har kunnat framställa här uppe i kalla, karga norden. Rena smaker, försiktig kryddning och bra råvaror. Mat gjord för människor som lever under enkla förhållande, arbetar hårt och uthärdar tufft klimat.
Jag kan tycka att det är synd att vår husmanskost blir så styvmoderligt behandlad av många svenskar. Jämför det med stoltheten en japan, fransman eller italienare känner för sin egen matkultur. Men det kan vi ju tillsammans hjälpa till att ändra på! Genom att fortsätta laga och bjuda på vårt kulturarv.
Sedan jag målade dörröppningen mellan vardagsrum och matrum vetegrå, har jag blivit helt besatt av färgglada lister, fönsterfoder och dörrfoder. Vill måla om allt! Så mycket karaktär sitter ju i dessa lister. Och färgglada sådana istället för vita gör att hemmet ser äldre och mer ”orenoverat” ut. Och det säger jag som någonting bra.
Problemet som jag brottats med i flera år är dock var man ska dra gränsen med målningen? Målar man ett dörrfoder borde ju golvlisterna ha samma färg. Och borde inte då fönsterfodren målas om på samma gång? Och kanske också fönsterspröjsen? Och kan man göra det bara i ett rum? Då borde man väl göra det i alla angränsande rum? Och hips vips har det blivit ett alldeles för stort och krångligt projekt för att orka ta sig an…
Ägnar istället en stund åt att beundra andras färgglada snickerier. Bilder är från mitt konto @underbaraboning som samlar instagrams finaste hem.
Vi börjar i @helenastorp – där råder en fullkomlig färgharmoni. Blir lycklig av de olika fägerna ihop. De gula dörrarna, de beigegrå väggarna och det närmast turkosgrå listerna. Finaste jag sett på länge!
Och hos @villa.valborg har vit pärlspont kombinerats med färgstarka dörrar och foder, som sätter karaktär på hela tvättstugan. Otroligt snyggt.
Hemma i @malarsgarden är det så sanslöst vackert med den gamla pärlsponten, den rejäla golvlisten och dörrfodret som alla går i samma vackra duvblå färg. Tänk så tråkigt om detta hade varit vitt?!
Någon som är en fena på att använda färg, det är @myfeldt det! Så djärvt med den här gröna dörren och fodret. Djärvt och snyggt till tapeten och till ytterligare en grön färg i rummet utanför. Här kan man inte låta bli att dra på mungiporna.
Och se hur det färgglada fönstret verkligen höjer allting annat i det här rummet. Så mycket karaktär skapas av de målade fönsterna, jämfört om de hade varit vita hos @whatdecoratesmyday
I @katarinasoldhouse är lister och foder grå, vilket blir extra vackert till de gula tapeterna tycker jag.
Och se så fint i ett gammalt kök som @torparlivs, där en drickamålad bröstpanel och köksinredning fortsätter med ett likadant dörrfoder. Blir lycklig av den här synen! Önskar att hela mitt hem var drickamålat.
Och se så tjusigt det ser ut med det gula, närmast sakrala fönstret hos @starrensanna – verkligen som en tavla mitt i rummet. Kul också att lämna fönstret vitt men göra spröjsen gula.
Nä, jag får nog ta och måla om lite fler lister ändå. Friskt vågat och så vidare.
Medan jag bor i ett sportlov känner sig Malin som en dålig mamma för att hon inte gör något med barnen på sportlovet – eller något lov över huvud taget. Hon efterfrågar lite sportlovsrealism. Jag korar jag den sexigaste svenska dialekten och gör en tre-i-topp över de osexigaste. Ljudillustrationer utlovas! Och så diskuterar vi mellobidrag. Slutligen sätter jag punkt i den segdragna debatten om förlossningar. Har man mindre ont för att man är bättre på att föda barn?
Det här blev faktiskt ett riktigt jädra pang-avsnitt. Tur för er att det är gratis. Går att lyssna på där poddar finns. Eller här.
Jag tycker att salladsgrönsaker är en trist historia vintertid. Eftersom nästan ingenting är i säsong är en vanlig sallad oftast både dyr, smaklös och dålig för miljön. Men jag försöker att fokusera på det som faktiskt finns att tillgå. Ofta tinar jag till exempel en påse med en blandning av gröna ärtor, majs och paprika. Barnen gillar det och näringsinnehållet i frysta grönsaker är toppen, tvärtemot vad många verkar tro. Tricket är att inte koka dem så att de förlorar sin stuns. De kan tinas och ätas helt kalla eller värmas och serveras med lite smör och örtsalt.
Varje vecka köper jag också fyra kilo ekologiska svenska morötter. Har morotsstavar till nästan varenda middag. Brukar göra iordning en stor skål innan jag börjar laga mat, så att barnen kan grunda med dem. Hunger är ju en bra grönsakskrydda. Och om man skär morötterna och lägger dem i iskallt vatten några timmar blir de krispiga, saftiga och precis som nyskördade sommarmorötter. Bra knep om man har morötter som börjat skrumpna också.
Jag brukar även använda morötter för att utöka mängden grönt i annan mat. Hackar till exempel ner dem fint i den vegetariska köttfärssåsen, strax innan servering. För lite stuns och krisp.
Vitkål och rödkål är andra bra vintergrönsaker. Barnen gillar dem råa, skurna i bitar. Men man kan också göra olika sorters sallader. Den här asiatiska rödkålssalladen är en stor favorit! Receptet är ursprungligen min vän Susannes.
En jättegod, billig och nyttig vintersallad, det är veckosalladen det! Barnen älskar den och den står minst en vecka i kylen. Gör en stor laddning på söndagen och ha den till veckans alla mål mat! Ett bra sätt att göra träig vitkål och torra morötter mjälla och goda.
Basen i salladen är alltså vitkål och morötter. Sedan kan man tillsätta purjo, paprika och kryddgrönt. Eller göra som jag gör och addera några trötta vinteräpplen och rödlök. Av Jakobs mormor lärde jag mig att Knorrs Grekiska dressingmix är god till. Men man kan lika gärna smaksätta den med valfritt torkat kryddgrönt.
Skala morötterna. Riv dem i maskin eller på rivjärn. Riv sedan äpplen och vitkål. Rödlöken brukar jag istället hyvla tunt, tunt på en mandolin. Men de kan också finhackas och slängas i på slutet.
Blanda olja, vitvinsvinäger, socker och salladskrydda i en kastrull. Koka upp. Låt svalna något och häll sedan över salladen. Rör om noga och låt stå en stund innan servering. Smaka eventuellt av med extra salt. Salladen blir bara saftigare och godare när den fått stå några dygn.
Förvara salladen i kylen. Jag brukar bara lägga en tallrik över skålen, den behöver inte flyttas över till någon stängd burk. Men rör gärna om i salladen någon gång per dag, så att lagen fördelas. För det är i lagen som ”konserveringen” sitter.
Här kommer förra veckan i bilder. Det är inte särskilt varierat just nu, för jag gör bara samma saker. Jobbar, tränar, städar och skjutsar barnen till skidor eller skridskoträningen. På repeat. Men vi kikar i alla fall.
Förra måndagen hade jag så mycket jobb och det var samtidigt så äckligt i huset eftersom vi varit bortresta och inte veckostädat. Svårt att fokusera då och en av nackdelarna med att jobba hemifrån.
Så jag bestämde mig för att varva korrläsning med städning på rasterna. Plocka ner ballonger som vissnat (finns det något sorgligare?) och torka bordet eller dammsuga köket. Städningen gav mig en skön paus från den hemska korrläsningen och korrläsningen gav mig en skön paus från den hemska städningen. På så sätt tog jag mig framåt hela tiden.
På kvällen ville barnen åka skridskor. Så jag skjutsade dem och passade på att själv åka sex kilometer skidor.
Ångrade ingenting med den kvällen, annat än att jag tappade bort takboxnyckeln.
På tisdagen styrketränade jag och kände mig stark! Nytt är att låren liksom är hårda av muskler under huden.
Fortsatte sedan med att korrläsa från min favoritplats.
På kvällen behövde Stina hjälp med att bära in tre pallar pellets.
Jag och Ulrika ryckte ut och fick oss ett extra träningspass.
Och eftersvettades i Stinas kök.
-Tur att ni fick bärhjälp av Marit Björgen
skrev alla mina norska följare på instagram. Har aldrig tänk på det förut men likheter finnes.
En annan sak som hänt är att dörrposten fått sitt första och andra lager linoljefärg. Vetegrå. Så att den matchar till dörrarna som ska sitta här. Det blir så snyggt med färgglada snickerier istället för vita. Min gamla dröm om att måla om alla snickerier kom tillbaka. Men det är ett enormt jobb, så det kommer inte att ske i första taget.
En dag var det milt och soligt
Och jag lunchpromenerade med Essa på skoterspåret.
Det är så skönt när man kan gå där och slipper traska byavägen fram och tillbaka tre gånger om dagen.
Vi har haft skidskoj också. Och avslutat med saft.
På fredagen hade jag ju en förfärlig morgon, som jag redan bloggat om. Men det var roligt på träningen, flera trevliga personer kom fram och pratade om bloggen och Hemmets almanacka och jag kände mig glad och produktiv när jag arbetade kvar i stan.
Folke och hans kompisar hade stannat kvar efter skolan för att åka skridskor, så jag lämnad Bertil och Uffe där också.
Sedan åkte jag hem själv. Kokade te, tog fram en bit choklad och läste på sängen tills jag somnade och fick mig en skön tupplur. Perfekt start på helgen.
Lördagen var dimmig och slaskig och med andra som gjord för att städa. Inte ens Essa ville hitta på något kul. Spenderade dagen så här och tog sedan lugnt hela kvällen.
Jag fotade början av en kalops, men inte slutet.
Sedan såg Uffe och jag på mello och hejade på Kaj. Österbotten FTW!
Söndagen var en seg och ganska tråkig dag. Uffe vaknade med feber, så att badhuset blev inställt. Och sedan bussarna, så att farmor inte heller kunde komma och hälsa på.
Själv vaknade jag med en stark saknad efter mamma, så jag tog på mig hennes gamla tröja, vilket var som att gå runt i en omfamning. Bar också upp pelargonerna ur källaren och plockade bort allt visset, la på ny jord och ställde ut i de i de soligaste fönsterna.
Stackars yrvakna pelargoner som sovit hela vintern. Nu var det dags att ruska dem till liv!
Erica ringde mig medan jag planterade om blommor och vi hade så roligt när vi pratade, att tiden flög iväg.
Stina föreslog att vi skulle gå en promenad och det hakade jag på. Trots att vädret såg ut så här. Vad fan är det frågan om med plusgrader en hel vecka i februari? Precis som det också var i januari och december. Klimatångesten galloperar. Ändå är regeringen helt obrydd, folk konsumerar och reser som aldrig förr och ingen verkar bry sig. Vill RYTA åt hela världen.
Vi gick vår vanliga sträcka, men vintertid tar den nästan två timmar. Var såååå trött när jag kom hem igen.
Men efter middagen ville storpojkarna absolut att vi skulle till gymmet som jag lovat tidigare på dagen. Så då stack vi dit och tränade en timme och hade väldigt roligt medan vi gjorde det. Mitt bästa råd är att skaffa sig någon som sparkar en i baken när man är lite seg och lat.
Rastlösheten på instagram drivs av den otroligt kreativa och händig personen Clara Kron. Och nu har Clara börjat blogga igen! Så underbar blogg. In och läs med er och njut av att lägga till en ny bloggfavorit på listan. Som bakar, syr, odlar på balkongen, fixar och förlägger barnböcker.
Andra bloggbrudar som jag önskar ska börja om är Miriam Parkman (Miriams kafferep) och Karolines Vintage! Båda har sådan härlig stil och jag tror att de verkligen skulle blomma ut ännu mer i bloggformat. Plus att de är smarta.
Fredrik Lindströms Vinter i P1. Har lyssnat på det två gånger. Först en gång ensam och sedan en gång i bilen med familjen, för jag ville att alla skulle höra. Det handlar om vikten av lek och hur den varit helt avgörande för mänsklighetens utveckling och om varför vi vuxna ska fortsätta leka! Man blir glad och inspirerad och får helt ny respekt för lekens värde.
Fjärde och sista säsongen av HBOs filmatisering av Elena Ferrantes My Brilliant Friend släpptes äntligen i höstas. Har inte läst böckerna utan såg serien först. Och jag kan utan omsvep säga att det är den bästa teveserie jag någonsin har sett. Den klår både Mad Men och Breaking Bad. Ja till och med The Wire. Se och njut. Så äckligt bra scenografi och kostym också! Det enda jobbiga är att casten byts ut två gånger (för att karaktärerna åldras i serien) och det tar några avsnitt att välja sig vid de nya skådespelarna. Nu har jag köpt hem hela bokserien som pocket och ska läsa den också. Har redan slukat den första boken. Usch så bra!
Krickelin skrev ett inlägg om förklimakteriet och att börja medicinera mot klimakteriebesvär och fick otroligt många kommentarer. Jag är ju inte där själv ännu – men så tacksam över att det idag pratas så öppet och ogenerat om dessa viktiga saker. Så att kvinnor slipper lida i ensamhet och tystnad. Finns säkerligen många bra tips där i kommentarsfältet för er som upplever liknande problem.
Sista arbetsveckan innan sportlovet. Jag brukar tycka att tiden mellan jullov och sportlov är evighetslång, men i år har jag knappt hunnit blinka. Inte heller bli trött på vintern. Förra året kände jag att årstiden var en sån prövning, men i år har jag njutit av att bara gneta på, träna, leva lite mer asketiskt med köpstopp och sötsaksförbud. Det har känts som en härlig och ”ren” period av plikt och nytta. Dessutom känner jag mig så tacksam över vintern. Tankarna på klimatförändringarna är ständigt närvarande – särskilt denna milda slaskiga vinter – och att jag kan åka skidor, skridskor och sparka tar jag emot som en gåva.
Uffe har väldigt olägligt blivit sjuk och jag måste vabba. Har jättemycket jobb den här veckan. Min bok ska strax till tryck. Jag har sponsrade samarbeten som ska in och intervjuer som ska göras och korrläsas. Jakob har dock ett ännu värre schema och ingen flexibilitet. Så vabben faller på mig den här gången.
Men på sportlovet ska jag försöka vara lite ledig. Ska blogga och jobba med min nya bok men framförallt åka längdskidor, läsa och vara med barnen. Barnen behöver ju verkligen sportlov! För maken till blekgrå, taniga ungar har jag väl aldrig sett. Hoppas på soliga dagar så att vi får lite energi och färg på näsan.
Nu gör jag mig en kopp kaffe och kickstartar den här dagen. Med lovet i sikte!
Hur har det gått för er idag, alla kämpande virrpannor? Själv hade jag sådan pepp efter alla era kommentarer att jag redan klockan nio gick ner och började städa groventrén. Hade sinnesnärvaro nog att fota före och efterbilder. Viktigt med bildbevis. Och det är ju så tillfredställande att kolla på!
En enda kökkemödding av mina och resten av familjens saker. Som ni ser är det både skridskor, skidpjäxor och slalompjäxor huller om buller med vanliga vinterkläder. Fem personer med en uppsättning av allting. Plus några grejer extra. Klart det tar sin plats! Särskilt när alla bara sparkar av sig innanför dörren.
Det gick förvånansvärt snabbt att få ordning på alltihop. Som det gör om man har ett okej grundsystem. Som en bonus hittade jag den försvunna bilnyckeln (ej takboxsnyckeln). Var den låg? På sin vanliga plats. Bara bland så mycket skräp att den inte syntes…
Nöjd och glad gick jag vidare till kylskåpet. När jag storstädar föredrar jag att tömma ut alltihop, diska av alla hyllplan och sortera om allting. Så att det blir ordentligt gjort!
Nu doftar det fräsch i kylskåpet, jag har inventerat allt med kort datum och planerat veckans meny och inköp.
Skafferiet bredvid hade rört ihop sig ordentligt det med.
Tömde varje hylla, dammsög och sorterade om det enligt etiketterna.
Och hällde ihop en hel del saker. Som tre olika makaronpaket i ett och en enda stor rispåse istället för två små. Eller massa udda müeslipåsar som blev en unik egen blandning.
Insåg att jag behöver laga mycket mer med linser och böner närmsta tiden, för att minska mängden påsar med likartat innehåll.
Sedan ställde jag tillbaka allting på rätt plats. Kom på att jag ska göra nytt salladsströssel också. För att använda upp lite frön och nötter och sånt. Brukar rosta och blanda i en burk.
Efter detta dammtorkade jag och dammsög nedervåningen, som var min del av veckostädningen. Sedan tog jag en lunchpaus. Barnen hade städat färdigt sina rum så de fick ta sparkarna och köpa lördagsgodis. Och Jakob tog bilen och sopsorterade efter att han städat klart. Själv kände jag att det var lite osolidariskt att sluta städa redan vid lunch, eftersom jag sagt på bloggen att jag skulle viga hela dagen åt att parallellstäda med er! Så då tog jag tag i en RIKTIG surdeg. Nämligen…..
Källarförrådet! Här finns högt och lågt kan man säga. Inte städat sedan i höstas. Dukar och textilier huller om buller, utrensade höstkläder, för små barnkläder och sommarskor som borde packats undan i rätt låda för länge sedan. Det här kändes ohyggligt jobbigt att ta tag i.
Men jag började med klädpåsarna. La i ”skänkes” det som Uffe vuxit ur och la Folkes och Bertils för små kläder i rätt storlekslådor, i väntan på att Uffe ska växa i dem. Sedan vek jag om alla dukar och la dem i rätt trådkorgar. Rutiga dukar, små spetsdukar, bonader, paradhanddukar, jultextilier…allting har sin egen plats. Sedan tog jag fram pelargonerna (ska fixa med dem imorgon) och dammsög överallt.
Och efter en dryg timme såg det ut så här! Så sjukt stolt över mig själv. Och efter att jag strukit några nya dukar till olika småbord på ovanvåningen, så bestämde jag mig för att det fick räcka med arbete för en och samma lördag.
Jag gjorde iordning en kalops som kunde stå och småputtra och sedan spolade jag i badvatten.
Portello Zero, ansiktsmask och hårinpackning. En hel grapefrukt att äta i bitar och en fantastisk bok att läsa. Fy tusan vad jag njöt. Resten av familjen tyckte att jag hade varit såååå duktig! Och det har säkert ni också varit. Heja oss!
Igår upptäckte jag att vår enda nyckel till takboxen var försvunnen. Förmodligen tappad nere på idrottsplan i byn, när jag var där och åkte skidor tidigare i veckan. I takboxen ligger vår vinterutrustning inlåst och snart är det sportlov. Och jag som varit så rädd om vår takboxnyckel eftersom jag vetat att det är vår enda! Haft den förvarad i ett särskilt fack i bilen och varit noga med att lägga tillbaka den efter varje användning. Och nu är det ändå mitt ”fel” att den är borta. Blev så förtvivlad och trött av tanken på hur mycket extra jobb detta kommer kosta mig.
Imorse var vi ute i god tid. Jag hade packat gymväskan och gjort matsäck kvällen innan och fick upp barnen ur sängarna vid rätt klockslag. Men när vi skulle gå ut i bilen så var bilnyckeln plötsligt försvunnen. Låg inte kvar i fickan där jag var säker på att den legat. Det gav mig direkt ett enormt stresspåslag, eftersom den andra bilnyckeln redan är borttappad (alltså borttappad på det sättet att den ligger i någon av mina tusen olika handväskor och vinterjackor. Och det kommer ta en timme att leta rätt på den). Jag blev mer och mer uppstressad och vände upp och ner på först groventrén, sedan hallen, därefter min garderob och sovrummet. Jag hade ju bilnyckeln när jag letade takboxnyckeln kvällen innan?!
-HUR I HELA HELVETE ÄR DET ENS MÖJLIGT ATT DET BLIR SÅ HÄR?! IGEN!
Klockan tickade vidare och jag rusade runt allt mer rasande och panikslagen över att Uffe skulle komma sent till frukosten på förskolan och Bertil sent till skolan.
Det är så extremt triggande för mig att behöva leta saker under tidspress. För jag har varit rörig hela mitt liv och fler än tusen gånger behövt upprepa det här beteendet. Så det är liksom inte bara att jag är sen som är jobbigt. Det är att hela katalogen av skamkänslor rasar över mig, ända från barndomen. ”Jag är så oorganiserad. Jag är så tankspridd. Jag är så lat. Det är ingen ordning på mig. Jag är ett hopplöst fall. Alla andra klarar sånt här utom jag, jag kan inte planera, jag borde ha en förmyndade, varför är jag ens tillåten att bo i ett hus? Jag borde inte få driva företag, jag klarar uppenbarligen inte av av att ta hand om mina barn, jag är en hopplös förälder, en usel människa.”. Och trots att jag försöker som en dåre med mina smarta system, städar som Rut och håller på så blir det ändå så här mellan varven.
Efter en kvart av letande börjar jag i raseri hiva ur alla skor från hyllan. Och längst inne bakom kapporna, i en sko som glidit bak ligger bilnyckeln. Den måste ha trillat ur jackfickan när jag i ilska hängde in kappan där kvällen förut. Efter att ha letat takboxnyckel i en timme…
Det var ändå en tröst att upptäcka att bilnyckeln inte var mitt fel. Inte konstigt att jag inte hittade den när den trillat ner på ett sånt knäppt ställe. Det var ju inte som att jag medvetet varit slarvig med den. Däremot hjälpte ju inte den stökiga groventrén till i letandet. Hade jag haft bättre ordning hade jag kanske inte fått panik när den saknades? Även om den förmodligen tagit lika lång tid att hitta.
Vi kom iväg till stan och Bertil blev tio minuter försenad. Men sedan var jag tvungen att sitta och blunda i bilen en lång stund, innan jag förmådde att ta mig samman efter mitt meltdown.
Förra veckan uteblev veckostädningen eftersom alla var bortresta. Veckan innan var det en knapphändig städning, för då hade vi ju Bertils kalas att förbereda. Därför är vårt hem ganska äckligt just nu. Någon oidentifierbar doft från kylskåpet. Skafferiet i ett enda kaos. Och så groventrén då. Med skidpjäxor, skridskor, slalomutrustning hopmixad med returkartonger, hundmatspåsar och udda vantar.
Hela veckan har jag gått och längtat till lördagen. Då jag ska ta itu med detta. För det är i alla fall en skillnad jag åstadkommit i mitt liv. Jag har börjat uppskatta att städa och ta hand om mitt hem. Även om det inte går lätt eller ordningen kommer naturligt för mig.
Så imorgon ska jag ta en hel städdag.Lägga jättemånga timmar på att grundligt städa kyl, skafferi och sortera igenom och organisera groventrén. Jag ska tänka på det som vardagsmotion. Att jag kommer vara i rörelse i flera timmar och kan lyssna på ljudbok samtidigt. Och att jag faktiskt curlar mig själv och ger mig lite mer frid inför kommande vecka.
Om någon annan självhatande virrpanna vill parallellarbeta med mig imorgon så haka gärna på! Det kommer kännas skönt att veta att vi är ett gäng som försöker släppa skammen och istället göra något handfast för att förbättra situationen. Jag startar 9.30.
Det finns snitt i plagg som man återkommer till och fastnar för. Antingen för att de misspryder en själv (som smock i midjan) eller för att de boostar ens silhuett (som axelvaddar).
Idag ska vi prata om slitsen. För slitsen är enligt mig den perfekt detaljen som sätter snitsen på en kjol eller klänning. Särskilt på plagg som annars känns lite väl stängda och stela i formen.
Som den här blå klänningen från & Other Stories. Utan slits hade längden känts lite för tråkig och tantig. Men tack vare slitsen rör sig tyget vackert längs benen.
Eller på den här gamla godingen. En lång omlottkjol med prickar och en riktigt hög slits. Lite väl hög, ärligt talat. Så ibland sätter jag en säkerhetsnål en bit ner på låret. Då blir den perfekt! Men tänk den här outfiten utan slits? Inte mycket att hänga i julgranen!
Även det här är ett bra exempel på ett plagg som piffas av slits. En kjol i stadig vävd kvalité, som går nästan ända ner till vristerna. Men som tack vare slitsen mitt fram känns sobert sexig.
Om en lång kjol inte har så mycket vidd så begränsar den ju rörelseförmågan, så en slits kan också vara väldigt praktiskt. Med slitsen kan man älga fram i sitt vanliga tempo.
Det är också snyggt när slitsen sitter på sidan, som på min städrock i leopard. Framifrån är den stäng och påklädd och ger en lite väl rektangulär kroppsform. Men sedan vrider man upp sig och då händer det grejer!
En långärmad klänning med en slits mitt där tyget är som mest generöst och böljar! Slitsen förlänger också benen på ett bra sätt. Om man är en sån som gillar långa ben, alltså.
Och föreställ er den här svarta klänningen helt utan slits? Zzznark…
Vi avslutar bevismaterialet med en präktig vintageklänning med lång t-shirtärm och prudentlig urringning. Hade varit alldeles för snäll om den inte hade haft den där slitsen mitt fram!
Det fina med en slits är att den går att lägga till i efterhand. Antingen sprättar man upp en befintlig söm, eller så klipper man upp och fållar in och syr en slits på ett lämpligt ställe. Det är ett enkelt sätt att förnya ett befintligt plagg som gått i stå i garderoben!
”What I eat in a day” är ju ett vanligt koncept på både Tiktok och Instagram. Jag har gjort det i bloggen en gång, och fick önskemål om att göra det igen. Alltså dokumentera allt jag äter en helt vanlig dag. Jag valde tisdagen. Vet dock inte om det var en särskilt vanlig dag? Förlåt på förhand för väldigt fula och oinspirerande bilder.
Gjorde min vanliga proteinshake till frukost klockan 07. Gammal bild för jag glömde att fota. Receptet finns här. Drack 1/3 innan morgonträningen och resten direkt efter att jag tränat ett timslångt styrkepass. Viktigt att fylla på energi så att kroppen kan återhämta sig ordentligt. Förut slarvade jag jämt efter träningen och blev helt darrig och svag.
Har lagt till lite mer protein efter träningen nu. Ett halvt paket rökt kalkon. Stoppar det i träningsväskan med en kylklamp, så håller det sig fräscht. Inte det godaste, men trevligt med något lite salt efter en söt shake. Höll mig mätt fram till lunchen.
Satt kvar på gymmet/spat och korrläste min nya bok och åt sedan vid ettiden. Massa quionoa i botten, sedan salladsgrönt, två ägg och räkor. Till det en dressing gjord på rapsolja, ägg och parmesan. Blir alltid väldigt mätt av deras sallader. Och den här är så god! På fredagar har de också nybakad baguett till och då kompletterar jag med det.
Alltid bra med sånt som tar lång tid att tugga och fyller buken ordentligt. Färgglad mat är bra!
Vi åt en tidig middag (i dagsljus!) eftersom barnen skulle på skridskoskoj. Ursäkta den extremt oaptitlig bilden. Färgglad fast på fel sätt. Gjorde i alla fall morfars cowboygryta som barnen älskar. Vita bönor i tomatsås och nötfärs, plus kryddor. Väldigt lättlagat och lite färs räcker långt, så det blir en hyfsat billig måltid. Orkade inte göra sallad utan åt surkål direkt ur burken. Så oglamouröst och så vansinnigt praktiskt.
På kvällen stack jag till Stina med Ulrika. Vi skulle hjälpa henne att bära in en leverans pellets på 2,5 ton. Det klarade vi tillsammans på under en halvtimme. Sedan eftersvettades vi, high fiveade och drack iskall cola zero och åt vindruvor.
När jag kom hem igen messade Elina och ville gå en kvällspromenad. Och min regel är ju att aldrig banga en promenad. Så jag gick femtio minuter med Essa och Elina. Var tämligen trött i kroppen när jag kom in. Kände ett behov av att fylla på ordentligt.
Gjorde iordning en stooor skål naturell kvarg med en slantad banan och en god hasselnötsgranola från Pauluns. Det la sig som en sten i magen. Och eftersom huset var iskallt och jag var jättetrött borstade jag tänderna och somnade sedan sött. Och drömde om att jag tappat bort ett par snygga skor på Liseberg och sprang runt och grät hysteriskt och skällde på alla som inte hjälpte till att leta.
179 g protein, 191 g kolhydrater, 59 g fett och 43 g fibrer hade jag tydligen ätit, när jag kollade i min app på kvällen. Var mätt hela dagen och inte det minsta sugen på att rota i något skåp.
Det uppstod förresten en hel del diskussion under här inlägget om hur mycket protein en kvinna egentligen behöver för sin hälsa. Som tur var har nu kostrådgivaren och PTn Stina rett ut begreppen på sin blogg. En mycket bra genomgång.
Vaknar i ett utkylt hus. Värmesystemet har krånglat och varit av sedan igår. Högst olägligt när det är -18 ute. Jag sov i dubbla duntäcken och nattlinne, så jag frös inte. Men huttrade innan jag fått på mig kläderna.
Går in till pojkarnas och tänder lampan. Där är det fortfarande varmt och gott, sedan Jakob ställt in ett el-element. Stryker yrvakna barn över ryggen och tar på Uffe ullstrumpor och ullunderställ.
Tacksam för vedspisen på nedervåningen som spritt sin värme i köket. Jakob som gjorde en stor brasa innan han åkte till jobbet. Jag kör Uffe till förskolan med en rosaglödande himmel som bakgrund.
-Vad ska du för planer idag då Uffepuff?
-Idag ska jag sy hela dagen. Eller pärla.
Han smyger upp för trappen till sin storbarnsavdelning. Där sitter sju av hans kompisar och äter en stillsam grötfrukost med fröken Frida. Småpratar och skojar. Gulliga ungar i ullkalsonger och utdragna strumpor, så att fötterna liknar Långbens. Så skönt att lämna honom där han trivs och har roligt.
Jag kör hem och möter Folke och Dahlia på sina sparkar, på väg till skolan. Röda kinder, immiga glasögon, toppeluvor och ryggsäckar som dunsar. Parkerar bilen på uppfarten. Rörmokaren har hunnit komma. Tacksam också för rörmokare.
Jag drar mössan längre ner över pannan och går en sväng med Essa. Hon rusar och kanar på rygg i snön. Bekoms inte alls av kylan. Mitt hår blir vitt av frost och till och med ögonfransarna får ett isigt lager. På tillbakavägen stannar jag och pratar en stund med en granne som tar in posten.
Det är ett väldigt fint liv vi lever här. Det finns så mycket som fungerar, rejäla människor som varje dag vaknar och gör sitt jobb. Som bryr sig om sina medmänniskor och platsen de bor på. De flesta vill väl och gör sitt bästa. Och det är som det är nästan överallt. Det är därför vi människor har överlevt! Jag tror att det är viktigt att minnas det, när det känns som att världen blivit galen.
I veckans avsnitt har jag djupdykt i Flora Wiströms bloggs kommentarsfält. Jag har högläsning och vrålar av skratt.
Det handlar om Selena Gomez fula (?) kille. Om faran i en allt för pjoskande partner och så min kompletta guide till hur man är förkyld på ett bra sätt. Om kvinnor som hatar när deras män är förkylda och om kvinnor som hatar att deras män alltid ska bajsa så länge.
Jag känner mig så nära min mamma när jag tränar. Hon drog med mig på gympa på IKSU på söndagarna när jag var tonåring. Och nu drar jag med mig Bertil till gymmet för styrketräning. Känner mig glad över att vi får göra det ihop och att jag får lära honom övningar och rätt teknik. När mamma var 47 år fick hon en bröstcancerdiagnos och innan de påbörjade behandlingarna gjorde de en massa hälsotester på henne. Eftersom hon var en renlevnadsmänniska som tränat regelbundet hela livet var hennes biologiska ålder typ en trettioårings. Det känns orättvist att någon som levt så bra ska bli sjuk. Samtidigt hjälpte den goda grundhälsan henne att hantera behandlingen bättre.
I höst har jag styrketränat i fem års tid. Förutom mina barn finns det typ inget jag har gjort som jag är mer stolt över! Det har nämligen varit så sjukt svårt. Inte de enskilda passen kanske, utan att få till träningen över tid. Att inte ge upp och tappa rutinen. Men det senaste året har jag nått en ny träningsmognad. Det blir ju alltid några uppehåll i träningen på grund av sjukdom eller resor. Och det är okej. Men tidigare har varje uppehåll följts av en ganska skakig period när jag inte kommit tillbaka i sadeln. Dagar och ibland veckor har förspillts medan jag försökt börja om. Det har varit långa uppehåll på somrarna också, ibland månader. Men det senaste året har jag inte kommit av mig alls. Så fort jag återvänt från resan eller blivit frisk har jag varit på gymet, som en av de första saker jag gjort. Och den regelbundenheten gör hela skillnaden.
Men jag inser också att jag varit lite bekväm den här hösten. Inte pushat mig som jag borde, för att utvecklas. Jag är ju mycket starkare än jag tror! Som idag när jag skulle köra bröstpress med hantlar på bänk. Jag gör inte den övningen så ofta, för jag föredrar skivstång. Var tvungen att kolla i min app vad jag sist tränade på. Ah, 12 kilos hantlar. Men nu var tyvärr både 12 och 14 kg upptagna av snubbarna bredvid mig. Jahapp! Vad göra? Ta 10 kilo? Aldrig i livet! Så då fick jag testa 16 kg istället. Det var obehagligt, tungt och svettigt. Men gick! Klarade av att göra lika många repetitioner som vanligt, förutom på det sista settet. Började skratta efteråt av glädje och förvåning. Tänk att jag hade det i mig?!
Fem år har det tagit att komma dithän att träningen är en integrerad, naturlig del av min vardag. Det är en otroligt lång tid. Och samtidigt ingen tid alls i ett liv. Framförallt inte om jag tänker att jag ska fortsätta träna tills jag dör. Det är en tanke som för övrigt bara gör mig glad. Förr gjorde den mig helt matt att tänka på.
Här kommer ett inlägg med förra veckans förehavanden. Tog aldrig ens upp systemkameran, så det blir uteslutande mobilbilder.
Men mobilen är ju bra när man ska fota stjärnor. På måndagen spelade jag in två poddavsnitt med Malin och på kvällen gick jag på en långpromenad med Stina. Vi bestämde på förhand att vi skulle gå åtminstone i två timmar. Hela tiden under stjärnorna. SÅ mysigt!
På tisdagen tränade jag ett morgonpass. Är i ett bra träningsflow just nu efter att ha varit lite för bekväm hela hösten och gnetat på med ungefär samma vikter. Nu är jag dock peppad på att satsa hårdare. Gick dit med inställningen att jag skulle öka vikterna på varje övning. Och sedan minska antalet repetitioner om det behöves. Men jag klarade av att öka vikterna utan att minska repetitionerna! Bland annat klarade jag för första gången av att göra enarms hantelrodd med en kettlebell på 28 kilo. När jag började styrketräna för flera år sedan tror jag att jag körde på 6 eller 8 kilo.
För att bli lite mer imponerad av min egen träning brukar jag roa mig med att slå ihop hur många kilo jag totalt tränat av en viss övning under ett visst pass. 28 kilo x 8 repetitioner x 3 set = 672 kilo. Som min arm lyfte på ett och samma morgon. Så stolt!
Efteråt satt jag och skrev här fram tills Bertil slutade skolan och skulle hämtas. Det var så fint att se hur alla blundade mot solen och njöt precis som jag.
På kvällen följde Jakob pojkarna på skridskoskoj nere i byn och jag traskade iväg till Stina för syjunta med Ulrika. Vi är så lata nu. Har helt kommit av oss med själva lagandet. Jag stickade några varv på min buff men sedan halvlåg vi bara i varsitt soffhörn och skrattade och pratade. Nästa syjunta ska jag skärpa mig! Har massor av saker som behöver lagas…
Så fint när jag gick hem på kvällen vid tiotiden.
På onsdagen fotade jag ingenting, förutom när jag på kvällen tog en långpromenad med Elina i telefonen. Stannade och förevigade vårt hus sett från åkern. Kallt och gnistrande.
På dagarna känns det som vårvinter. Men om kvällarna är det midvinterkänsla igen. Mörkt, kallt och tyst.
På torsdagen hade jag flera viktiga zoommöten. Snabb sminkkoll innan i photo booth. Hade bland annat möte med mitt förlag om framtida bokutgivning och bokideer. Har så många och det är värdefullt att kunna bolla med proffsen.
Satt sedan och skrev. Fördelen med hemarbete är att man kan ha en hand på sin hunds lena öron medan man sitter och korrar olika texter.
På kvällen var det skidträning nere på byn. Så gulliga ungar i alla åldrar som körde stafett, teknikträning och hade skoj ihop. Vi föräldrar fick vara med och tävla i stafetten också. Det var jobbigt att göra armhävningar i dunjacka och täckbyxor. Sedan barnen tränat klart och jag lämnat dem hemma åkte jag tillbaka och körde en halvmil själv.
På fredag morgon hoppade jag, Uffe och Essa in i bilen och körde till Boden för att hälsa på min faster Inger och hennes man Ulf. Uffe var så peppad på att få åka till den stora metropolen Boden. De bor precis på gågatan så för honom som är van vid vår grusväg är detta rena rama Times Square.
Älskar att hälsa på hos min faster. Hon har det så mysigt. Hela hemmet är fullt med instrument, böcker, loppisfynd och reseminnen från världens alla hörn. Det är hon som skolat mig och Anna i vårt loppisintresse och under hela vår uppväxt har vi åkt på loppisrajder med henne och mamma.
Uffe hamrade på deras fantastiska flygel och tömde karamellskålen på sitt innehåll. Vi somnade sött efter en god fredagsmiddag.
Och nästa morgon gick jag en kall promenad längs med ån, för att Essa skulle rastas. Så vackert!
Efter frukost åkte vi på loppis med min faster och vi hade så roligt. Jag fyndade några småsaker men Inger och Uffe desto mer.
Eftermiddagen spenderades framför vinterstudion. Uffe pärlade pärlplattor och drällde leksaker i hela lägenheten. Ibland är en sexåring precis vad stillsamma pensionärer bäst behöver. Som pratar nonstop, gör kullerbyttor i deras soffa, frågar och skojar och vill ha med dem i allt.
Här försöker Uffe lära dem spela Toca Boca Hair Salon. Sedan fixade han till fina frisyrer på dem.
Uffe är alltid full av funderingar efter sånt han snappar upp på nyheterna eller när storbarnen snackar.
-Mamma vad är sexuell?
Lite ställd funderade jag på hur man bäst ska förklara det begreppet. Men innan jag hann svara fortsatte han.
-Är det när man är sex år. Och har en duell?
Ibland är stillsamma pensionärer verkligen vad en trött småbarnsmamma behöver. Jag har känt mig så ledig och omhändertagen den här helgen. Sov middag i deras sköna dubbelsäng medan de pysslade på i köket. Har fått god mat i ett varmt och kärleksfullt hem. Vihar jämfört loppisfynd, bläddrat i Gudrun Sjöden-kataloger och diskuterat politik. Alltid politik. Och förstås pratat om alla som har dött och som vi saknar. Mamma, farmor, farfar, farbror Lars…
Mina föräldrar har alltid varit otroligt släktkära och det har ärvts i rakt nedstigande led till mig och min syster. Känner mig så rik som har min släkt! Och nu lär jag mina barn samma sak. Jag vill verkligen att de ska umgås med de äldre generationerna och få känna att de är en del av ett sammanhang. En tråd i en vacker väv.
På söndag efter lunch körde vi hem igen, trots att Uffe helst hade velat stanna kvar. Hemresan tog lång tid, eftersom laddningen av elbilen krånglade. Hann bli på ganska dåligt humör innan vi äntligen kom hem.
Där hemma väntade Jakob och storbarnen som hade varit på ett eget äventyr den helgen, hos några kompisar som flyttat från byn. Alla kände sig lika trötta efter många mil i bil – men jag lyckades ändå masa mig ut på en kvällspromenad och sedan tog jag med mig Bertil och stack till gymet. Och då slutade ändå söndagen på bästa sätt.
Idag ska jag korra min bok som går till tryck, dona med administration och förbereda veckans alla olika jobb. Ha en fin måndag!
Nu tänkte jag att vi ska hoppa tio år tillbaka i tiden och ta en titt på hur jag klädde mig 2015.
Några saker känns hopplöst daterade – medan vissa plagg fortfarande lever kvar i garderoben. Som den här kjolen, stövlarna och fårskinnspälsen som värmer så skönt.
2015 var Folke bara några månader gammal. Och jag var ohyggligt trött och utarbetad. Kämpade för att jonglera jobbet med bebisen och var aldrig riktigt mammaledig. Räckte varken till på jobbet eller som mamma.
Här matchar jag prickig bebis i alla fall. Fann denna vintageklänning på Judiths secondhand det året. Har kvar den i gareroben och använder flitigt, även om den är väl trång över mina biceps nu för tiden. På den tiden hade jag inga biceps.
Prickigt var mitt favoritmönster och jag bar det i alla former. Här en loppad prickig klänning och en jeansjacka som Sandra Beijer designat får JC. Helt perfekt! Synd att den är för trång idag.
Hade superkort page och stövletter var värsta grejen. Den här klänningen bär jag fortfarande ibland! Men helt annorlunda. Barbent till tygskor, som en sommarklänning.
Den här blommiga sommarklänningen bar jag också och den använder jag fortfarande, för den har sån förtjusande urringning.
Jag var tunn som en speta och sprang flera mil i veckan. Mådde ofta skit men var söt i diverse vintageklänningar. Som den här jag köpte och bar på bloggen redan 2008. På den här bilden sitter jag utanför Marstorp. Vi hade ju lördagsöppet i vår gårdsbutik och sålde grönsaker.
Wrapklänningar hade precis börjat bli på modet igen och som jag älskade den här av Camilla Thulin! Bar den ihop med en svart konstnärsrock.
Kappor med sjalkrage var högsta mode. Minns denna blå med värme. Så ledsen att jag skänkte bort den sedan! Hade gärna burit idag.
Bar också denna ljusgrå jämt och ständigt. Från Zara. Den finns dock kvar. Önskar att jag skänkt den istället!
Körde på min naturliga hårfärg som egentligen är väldigt fin. Mörk på vintern och ljus efter sommarens blekande strålar. Tyvärr har jag så lent hår att om jag inte bleker eller behandlar det på något sätt så går det knappt att styla.
Sidenklänningen var ett loppisfynd. Ligger fortfarande i källaren men nu är den för liten. Sparar den till mina systerdöttrar!
Använde flitigt min mosters gamla studentklänning. Tror att det är mormor som sytt den. En sån smickrande modell. Bar den redan 2008, på min bästis dotters barnvälsignelse.
Den här röda klänningen var nyligen loppisfyndad. Så snygg över axlarna och perfekt längd. Används fortfarande ibland. Men den är snyggare till blont hår. Rött är blondinens bästa vän! Och jag har nästan slutat med rött sedan jag färgade mitt hår rött…
Älskar fortfarande denna blå klänning som närmast är självlysande.
Ser en skör och ung flicka som är nybliven tvåbarnsmamma och försöker hantera en karriär på samma gång. Utan någon som hjälper henne i företaget. Och utan några som helst strategier för administration, ekonomi och planering av arbetsdagarna.
Men nu skulle det ju handla om kläder och inte psykisk ohälsa. Maria Westerlind-klänningen nyttjades flitigt. Här tillsammans med en bolero. Känns sjukt daterat, men älskade klänningen.
Klädd i en svart vintageklänning. Bär sällan svart eftersom det är så dystert. Men gillar verkligen denna och bär den ibland.
Och den asymetriskt skurna pennkjolen från H&M var en återkommande favorit. Till slut var den så uttöjd i rumpan att den hamnade i soporna.
Svart polo är ett plagg jag aldrig skulle bära idag. Så dystert och hårt mot ansiktet. Men kolla så blond jag blir i slutet av varje sommar!
En citronsorbetfärgad favoritklänning med liten tyllunderkjol. Köpte redan 2008 och den har åkt in och ut ur garderoben sedan dess. Nu ligger den dock nedpackad. Efter varje graviditet har jag blivit allt bredare över revbenen tills det mesta nu är för trångt. Sörjer klänningen en smula.
Blått var en favoritfärg. När jag stylar klänningen idag har jag ofta något sportigt till. Som bara ben och converse. Eller något blaffigt smycken. Bar aldrig smycken på den här tiden. Stylade knappt mina outfits? Det var enklast möjliga. Klänning + sko = sant! Inte fult men trist.
Vi hade ett 300 kvm stort växthus på gården där vi odlade tomater. Jag bar storstövlar till sommarklänning. Den här modellen är helt underbar! Ett prov från Jumperfabriken som tyvärr aldrig togs i produktion. Försökte istället skapa något liknande för Miss Clarity, många många år senare.
Den här klänningen togs däremot i produktion. Den designade jag tillsammans med Jumperfabriken och sålde. Använder givetvis fortfarande! Otrolig kvalité!
Övade mig på jeans. Funkade när jag lekte Malin på Saltkråkan och bar stickad jumper till.
Och julklädd i rar jumper och rutig kjoll. Jumperfabriken-fan till 100 procent!
Som ett omslag till en gammal flickbok. Om man bytte ut datorn mot en skrivmaskin.
Stövletter var verkligen all the rage. Idag tycker jag att de ser ganska töntiga och små ut. Dagens stövletter är ju rena klumpfötterna i jämförelse! Perfekt pagelängd förresten.
Kort sagt var 2015 ingen höjdare stilmässigt. Inte för att de enskilda plaggen var fula. Den här vintageklänningen med rosett i ryggen var till exempel helt otroligt. Men jag hade så lite glädje i mitt liv under den här perioden. Och det avspeglas i hur jag (inte) lekte med kläder, hur jag lät bli att möta blick och bara ser sval och trött och lite vek ut på alla bilder. Tur att det nu har gått tio år sedan dess och jag är på en mycket bättre plats i livet.
”Medan vi lever” är en intellektuell självhjälpsbok i skrollandets tid. Nina Björk diskuterar ämnen som autenticitet, mening, kärlek och sex, tillit, sanning och att leva i olika åldrar. Hur handskas vi med modernitetens löfte om frihet och självständighet för individen? Var finns hoppet, var finns hindren?
Så står det på baksidan av Nina Björks nya bok som jag inledde året med att läsa. Björk gör intressanta reflektioner om allt ifrån könsroller till kärleksrelationer och inte minst vad som händer med en influencer som gör innehåll av sitt liv. Ändå är det någonting helt annat som stannar kvar hos mig efter läsningen. Och det är hennes tankar kring autenticitet. Att vara sig själv är det finaste som finns idag och ofta hänvisar vi till att vårt innersta jag som någonting oföränderligt som inte påverkas av yttre faktorer. Men så är det väl ändå inte? Jaget existerar inte i ett vakum. Det skapas när man utför olika handlingar och val som påverkar vem man är. Och det börjar skapas av redan när man som bebis möter sin mammas blick.
”Jag gör så här, för att jag vill göra så här. Och vad jag verkligen vill är den jag innerst inne är” hävdar en person som underkastar sig tanken om en autenticitet som inte går att förhandla med. Men Björk förespråkar att ställa sig ytterligare en fråga, nämligen: ”Men vill jag vilja det?” Och den frågan öppnar upp en värld av möjligheter. Att faktiskt kunna välja vem man vill vara.
Jag har börjat ställa mig den frågan allt oftare, när jag får olika impulser. ”Jag vill botoxa min panna mot rynkor”. Och sedan ”Men vill jag vilja botoxa min panna mot rynkor?”. Nej det vill jag inte. Jag vill vara en person som inte vill använda botox. Eller ”Jag vill också åka på charter till Thailand”. Men vill jag vilja det” Nej det vill jag inte. Jag vill vara en person som är nöjd med att avstå flyg och resa med tåg. ”Jag vill skita i träningen idag. Men vill jag vilja skita i träningen?” Nej jag vill vara en person som vill träna. Och i den lilla frågan – vill jag vilja det här – finns möjligheten att odla ett nytt jag.
Fullkomligt livsförändrande!
Inringning – Car Frode Tiller
”David minns inte vem han är. En tidningsannons uppmanar nära och kära att skriva brev till honom för att hjälpa honom att åter börja minnas. Barndomsvännen Jon, en musiker på väg att förlora fotfästet, styvpappan Arvid, en präst som väntar på att dö, och ungdoms kärleken Silje, en snart medelålders kvinna som kanske är på väg att lämna sin man, bestämmer sig för att svara. Breven ger dem en oväntad chans att berätta om sina egna liv samtidigt som de ringar in Davids historia.”
Det här är första delen i en trilogi som i Norge sålt över hundratusen exemplar och blivit översatt till tjugotre språk. Med höga förväntningar ger jag mig alltså i kast med Inringning. Romanens grepp – att tre karaktärer i brevform berättar om Davids liv och samtidigt sitt eget – tycker jag är spännande. Det blir också tydligt, för varje ny berättelse man läser, att alla människor bär på sin egen tolkning av livets skeenden. Vem läste situationen rätt? Finns det ens ett korrekt sätt att tolka någonting på? Berättargreppet påminner mig om teveserien The Affair, där samma skeende repriseras, fast från de olika karaktärernas synvinkel. Så som de uppfattat eller minns det. Och resultatet blir precis så motstridigt, mångbottnat och komplext som livet verkligen är.
Först ut att berätta om sitt och Davids liv är Jon. Och den delen av boken drar verkligen in mig. Men sedan när det blir dags för Arvid och så småningom Siljes versioner så märker jag att min koncentration sviktar. Jag tycker helt enkelt att det blir både tradigt och långsamt. Och i Siljes kapitel skummar jag till slut vissa sidor eftersom det känns som att boken helt stannar upp. Samtidigt slutar Inringning med en slags cliffhanger som gör mig lite sugen på att läsa nästa del .
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
Print
