Kategori: Claras mammaliv

Jag har aldrig haft någon längtan efter att leva i kollektiv. Däremot att leva mer kollektivt. Under en period bodde till exempel Jakobs pappa hemma hos oss på veckorna. Det var när Bertil var liten och det gav oss mycket avlastning och trevligt sällskap. Nu för tiden är det Jakobs mormor som kommer och sover hos oss en natt i veckan och det är också väldigt trevligt. Jag tror nämligen att kärnfamiljen är en bräcklig liten farkost och att man gör bäst i att slå följe med andra.

Det kollektiva levnadssättet är något som vuxit fram för oss under åren. Första steget tog vi när Albin och Ulrika (som vi driver jordbruket tillsammans med) flyttade till byn. De fick barn samtidigt som oss och vi började passa barnen åt varandra redan som bebisar. Bara för att få några timmar ifred i veckan. Med åren blev det fler gemensamma projekt och upplägg. Det har känts som att vi är lite mer som familj än vänner. Man kan gå in och låna mjölk, nya säkringar och sätta sig ner för kaffe lite när som helst. Man kan hjälpas åt att få in veden eller bygga ett grishus. Eller köpa en traktor tillsammans. För några år sedan flyttade Stina och Emil hit. Vi kände ju varandra sedan innan eftersom Stina är min bästis Elinas lillasyster. Men nu lärde de känna Albin och Ulrika och plötsligt blev vi tre kompisfamiljer. Som delar på jobbigt och fint i vardagen.

Några saker vi gör gemensamt: Varje tisdag har vi matlag – det har jag skrivit om förut. Det här är favoritdagen på hela veckan för både barn och vuxna. Våra ungar går i samma samma aktiviteter så vi ser till att turas om att skjutsa dit. Vi lånar bilar och verktyg och garage och redskap av varandra. Nu håller vi på att planera för att bygga en bastu tillsammans. Och för tillfället har vi Melodifestivalkvällar ihop. Hemma hos den enda av familjerna som har en teve. Och sedan några veckor tillbaka har vi börjat hämta och lämna varandras barn på skola och förskola. Det är egentligen idiotiskt att vi inte gjort det tidigare. För nu känns det självklart. Istället för att tre familjer har tio hämtningar och lämningar var och är uppbokade med det varje dag i veckan, har varje familj 3-4 hämtningar och lämningar var och dessutom flera helt lediga dagar. Då man istället får ungarna hämtade och lämnade vid dörren. Vilken livskvalité!

Jag tror verkligen att människor skulle må bra av ett mer kollektivt leverne. Alla har inte familj nära (i vårt fall är de fem mil bort). Men man kanske kan hitta personer som kan få en familjeliknande funktion? Människor som man kan dela på saker med – på samma sätt som man gör med sin familj? Varför måste alla äga en egen motorsåg eller en grästrimmer? Varför måste alla hämta och lämna sina egna barn? Varför kan man inte laga middag till tre familjer istället för en? Som vuxna i parförhållanden är vi så utelämnade åt varandra. Åt att båda ska orka. Hinna. Mäkta med. Men som familjer kan vi stötta och hjälpa och avlasta. Och såklart leva våra egna familjeliv – bara lite mer kollektivt.

Idag fyller Bertil åtta år. Min kloka, trygga, snälla och barnsliga pojke. Som leker snigel på mattelektionen istället för att räkna, och tar med sig gosedjur till skolan. Som mest leker med flickor eftersom deras lekar är roligare. Som är expert på att bygga världar och hitta på fantasilekar. Som är så liten och så stor på en och samma gång. Vi uppvaktade med tårta på sängen, men det första Bertil gjort när han blåst ut ljuset var att gå och hämta en present han tänkt ut till sin lillebror. En leksak som är Bertils men som Folke trånat efter. Sån är Bertil. Så mycket snällare än vad någon gjort sig förtjänt av.

Jag önskade mig aldrig söner. Var nog lite rädd för pojkar och hade alltid förutsatt att jag skulle få döttrar. Tänkt att pojkar skulle bli skränigt, skrikigt, svårt. Skulle jag få krama och trösta och prata allvar? Skulle vi kunna dela samma intressen? Att bli mamma till en pojke kändes både läskigt och svårt. Men nu vet jag att man inte får det man vill ha – utan det man behöver. Att få Bertil har fått mig att mogna och växa på alla plan. Och nu är det småpojkar mina ögon letar efter i vimlet. Pojkar som får mitt hjärta att smälta. Fina, sköra, mjuka, starka, skräniga eller blyga. Jag älskar allihop.

Att ha en åttaåring känns läskigt. Det är ju en ålder jag själv minns massor ifrån. Misstag jag gör nu, opedagogiska och dumma saker jag säger. Det kan han behöva bära med sig hela livet. Gör jag rätt? Blir det bra? Sånt kan jag ligga och vrida mig över mitt i natten. Men det är en tröst att tänka på min egen mamma och pappa. Som lika lite som jag visste hur man skulle vara förälder till en åttaåring. De hade inte heller något facit, utan gjorde så gott de kunde. Och det blev alldeles tillräckligt bra.

Jag är trettiotvå år och har en åttaåring, en fyraåring och snart ett spädbarn. Det är en häftig tanke. För det hade ju inte varit det minsta konstigt om jag istället börjat fundera på att starta familj nu. Trettiotvå år är ju ingen ålder. Men mitt liv blev inte så. Och jag är så tacksam över hur allt fallit ut för oss.

Bara för att jag i lördags skrev det där inlägget om att inte orka eller idas boa till bebisens ankomst – kom orken som ett trollslag på söndagen. Eller alltså, verkligen inte orken. Mer som en strimma av energi. Som fick mig att tänka ut en möblering som skulle rymma spjälsängen. Sedan instruera Jakob till att bära upp spjälsängen från källaren så att jag kunde montera ihop den och bädda rent. Vilken tillfredsställelse. Nu står den här och väntar på nästa familjemedlem.

Bredvid min sida av dubbelsängen.

Monterade till och med upp en sänghimmel. Letade först efter en gammal konsoll för attt kunna göra sänghimlen lika enkelt som förut. När jag inte fann någon sådan tog jag istället en väggljusstake som jag tänkt skänka bort. För när jag skruvade bort ljuskopparna från den blev den som en konsoll. Och så hängde jag bara gardinen över den.

Melker var peppad på att provligga spjälsängen.

Men han fick nöja sig med att sova på min huvudkudde istället.

Skåpet fick flytta till Jakobs sängsida

Och jag pyntade om lite med sånt jag haft stående hemma.

I hörnet där skåpet stått fick skänken stå istället. Här ska det göras rum för bebiskläder. Så fort jag får tag i några.

Och här har vi legat tillsammans hela måndagen. Jag har läst nya numret av Filter och Melker har snarkat högt. Ute har det vräkt ner så mycket snö att fönsterna drevat igen helt och man bara anar världen därutanför. Så himla mysigt. Hoppas ni fått en fin start på veckan!

När jag väntade Bertil och Folke var jag så väl förberedd. Jag hade boat och tvättat bebiskläder och vikt tygblöjor och förberett skötbord i månader. Alla sa att jag inte skulle lägga så stor vikt vid det där. Som att fixa fin barnkammare när bebisen ändå bara skulle sova i min säng. Och det är klart att för bebisens skull så kvittade det. Men inte för mig. Det var ett sätt att mentalt förbereda mig. Njuta av förväntan.

Jag dokumenterade noga Bertils nypiffade barnkammare 

Och sedan Folkes. Och det kändes så högtidligt. Liksom nu kan du komma!

Den här gången är ingenting i ordning. Vi har ingen särskild barnkammare (rummen i huset är slut) och saknar barnvagn, babynest och amningskudde. Ingenting är iordningställt vid skötbordet och inte ett bebisplagg finns i huset. Allting är hos min syster eftersom det var hon som fick barn sist. Vi har inget babyskydd till bilen, ingen babysitter och inte en enda tygblöja har ännu plockats fram ur förrådet. Vi har inte förberett någonting. Och det är klart att det stämmer – det där alla sa när jag väntade Bertil och Folke: bebisen kommer klara sig ändå. Bara vi ordnar det allra nödvändigaste. Fast tråkigt är det. För MIN del. För det hade varit betydligt härligare om jag orkat boa och göra fint för den nya familjemedlemmen. Kanske hinner lusten och orken infinna sig. Eller så gör den inte det. Då får det gå ändå.

Sist jag var hos barnmorskan frågade hon om jag är ute och rör på mig nu så här sista trimestern. Det fick mig att börja räkna efter. Hur mycket är jag utomhus? Jag kom fram till att jag de senaste sju dagarna varit utomhus tjugo minuter sammanlagt. Alltså den tid det tar att vid några tillfällen gå mellan bilen och förskolans ytterdörr. Samt mellan huset och bilen och och mataffären.

Tjugo minuter utomhus på sju dygn – det är lite som att jag sitter i husarrest. Men grejen är att kroppen inte klarar mer. Jag måste liksom ransonera antalet turer mellan övervåning och nedervåning dör att orka med. Jag är också så trött att jag inte ens får klaustrofobi av att aldrig komma ut. Det känns till och med normalt.

Så här ser ett genomsnittligt dygn ut i tredje trimestern.

11-13 timmars sömn. Eller försök till att sova. Det är ju väldigt upphackat pgav restless legs, ständigt kissnödig, halsbränna och att det skär som knivar i mitt bäcken varje gång jag måste vända mig i sängen. Vilket jag måste göra hela tiden annars domnar kroppen av och gör ont.

4 – 6 vakenttimmar liggande i säng eller soffa. Läsandes på sociala medier alternativt spela toonblast, gummy drop och toy blast med en podd i bakgrunden. Då och då uppvaktad av barnen som behöver lite uppmärksamhet och kärlek,

2 timmar om dagen i badkaret. Med kokhett vatten. Där barnen stundtals gör mig sällskap. Enda gången jag inte har ont.

2-3 timmars arbetande med blogg och jobbuppdrag. Mestadels sittande i stol.

1-2 timmar av att laga mat, äta mat, lägga barn och ställa in saker i diskmaskinen. Tills kroppen skriker av smärta och jag måste ligga ner igen.

Det låter faktiskt helt bedrövligt när jag ser det uppskrivet på det här viset. Kul liv, liksom. Snälla säg att det är fler gravida än jag som har det så här?För just nu hör jag bara om alla som jobbat heltid fram tills dagen innan förlossningen typ…

Gravidcravings har väl alla gravida mer eller mindre. Jag brukar ha cravings efter sura gröna äpplen, citrusfrukter, krokofanter och piggelinglassar. Men sista veckorna har jag drabbats av en lite mer otäck gravidcraving. Förknippad med dofter. Som har samma effekt på mig som kattmynta har på katter. Jag blir liksom ”hög” på dofterna och känner ett stort behov av att stoppa det väldoftande i munnen. Problemet är att allt som jag tycker doftar gott är giftigt eller dödligt att äta. Även i vanliga fall tycker jag om flera av dessa dofter. Men nu sista tiden blir jag alltså hög på dem. Har läst på och tydligen kallas den allvarliga formen av detta beteende för Pica och är en slags kompulsiv ätstörning. Men jag har knappast Pica eftersom jag hittills lyckats hålla mig ifrån att agera på mina sjuka cravings. Men det är svårt för det luktar så gott att jag blir alldeles snurrig.

Sånt jag har cravings efter just nu

Stearinljus. Inte tända ljus utan själva ljuset. Stearinet doftar så gott att jag vill gnaga i mig hela ljuset. Har faktiskt provgnagit lite på ett ljus bara för att testa. Men det smakade inte som det luktade så det gick inte

Kolbitar från vedspisen. Den där stunden när jag gör upp eld och det ryker in litegrann. Då får jag en sådan craving efter att stoppa en kolbit i munnen. Det krasande ljuset ihop med rökdoften. Mmmmm…

Terpentin och linolja. Jakob renoverar fönster i källaren och om det inte vore så ohälsosamt för barnet skulle jag kunna bo där nere och bara sitta och inhalera. Får lust att dricka linoljan också. Eller tugga på den om den bara gick att få i fast form.

Nezeril. Blir lycklig av den här doften. Skulle vilja dricka Nezeril. Eller allra helst öppna flaskan och bara tömma innehållet rakt ner i näsborrarna

Bensin. Att tanka bilen är sådan njutning. Vill helst stå och sniffa rakt in i slangen.

I väntans tider går allting långsamt. Och allting alldeles för snabbt. Jag försöker räkna dagarna, men de rinner undan som minuter. Snart är du här. Snart är du här.

I väntans tider är allting svårt. Och samtidigt väldigt enkelt. Det här är min uppgift, vad jag måste orka. Ingenting annat får störa mig nu.

I väntans tider är nätterna vakna. Vandrar mellan rummen med oro som kryper. Ingenting ont får hända oss nu. Men dagarna är ett mjölkigt dis. Och jag vågar vila i ljuset.

I väntans tider är allting oro. Och samtidigt förväntan. Det här är min uppgift, vad jag måste orka. Ingenting ont får hända oss nu.

Snart är du här. Ja, snart är du här. Tills dess räknar jag alla dagar.

Efter att jag skrev inlägget om mammaskammande och såg omslagsbilden från Family Living var jag tvungen att rota rätt på tidningen från det året – och hittade samtidigt Mama-tidningen som kom samma vår. Man kan säga att 2011 var Underbaraclaras genombrottsår. Jag var fortfarande en ganska liten bloggare innan dess. Tills Husmorsskolan i P1 sändes den våren, jag sommarpratade i P1 och fick omslagen både på Mama och Family Living. Och så vann jag Sveriges Chicaste Bloggare i tidningen Chic och medverkade i Sommarpratarna i Svt. Oj. Vilket liv det blev.

Jag minns att jag var så otroligt nervös för att det skulle komma hem ett helt team från Stockholm och fota mig och Bertil. Rubriken på omslaget blev sedan ”Jag försörjer hela familjen”. Intressant ändå – att det kan vara omslagsstoff att en kvinna försörjer en hel familj själv. Men det är klart, det var väldigt nytt med bloggande då. Och reportaget resulterade i väldigt gulliga bilder. Kolla in Bertils kalufs vid fyra månaders ålder.

”Jag vill ha fler barn men nästa gång blir det med epidural”. Jo tjena. Det var planen med Folke men epiduralen hann släppa innan förlossningen var färdig och jag födde än en gång obedövad….fy vale…

Älskar stylingen av mig på dessa bilder. Men kan i efterhand inte förstå att jag var så kroppsmedveten och rädd för att se tjock ut? Tjock var jag verkligen inte (men jo, jag erkänner. Det var vad som for genom mitt huvud under hela plåtningen).

Roligt att se hur annorlunda inredningsstil jag hade 2011. Det var mycket turkost, rött och rosa. Cath Kidston-inspirerat. Och Melker var fortfarande ganska valpig.

Hur fin frisyr hade jag inte? Älskar att det tydligen var ett citat att dra på i tidningen – det där om Allers!

Den här bilden var min favorit från hela plåtningen. Duktiga Ceen Wahren var fotograf och jag har länge tänkt fråga henne om jag får köpa loss bilden och göra en förstoring av den. Får nog göra slag i saken snart.

Lite senare den hösten var det då dags att fota julomslag för Family Living. Ännu mer nervös! Inte bara jag utan hemmet skulle dokumenteras. Och tydligen var det av kommentarerna att döma en väldigt anstötlig längd på min klänning…

Hur gullig liten familj? Jag ser tre barn på den här bilden. Ett pyttelitet och två aningens större.

Mina söners hår har alltid varit en eländig följetong. Med enorm hårväxt redan från födseln. De hade egentligen behövt frisörbesök var åttonde vecka. Men det är jag för snål för. Istället hemmaklipper jag och får barn med Gustav Wasa-frisyrer. För bättre kan jag inte. Det hjälps inte.

Jag minns att det var väldigt läskigt med ett hemma hos reportage – eftersom vi typ inte hade något hem ännu? Hälften av husets rum var tomma. Och VARJE vägg var vit. Det var vår nödlösning i början när vi saknade pengar och precis köpt hus. Rolla över allting med vit färg…huuu vad kalt och tråkigt det kändes.

I will never get a haircut again

Det mesta är sig olikt i vårt kök. Det här var liksom vårt julpynt? Långt ifrån dagens rustika bondmora-stil…

Det märks på stilen att det var åtta år sedan det här fotades. Men jag kan inte hjälpa att tycka att det var himla rart ändå. Och vad vi var rynkfria och oförställda. Det här var också innan jag lärt mig att man inte MÅSTE le med alla tänder bara för att fotografen vill det. Idag har jag oftast munnen stängd. Jag ler väl för fan bara om jag har lust.

Halva nöjet med att vänta smått igen är ju att få ge barnen ett syskon! Deras förväntan är underbar att se. Men hur förbereder man då ett barn på att hen ska få ett småsyskon? Jag är ju ingen expert såklart – men så här har jag gjort och resonerat.

Vi har ganska tidigt i graviditeten berättat för barnen om att de ska få syskon. Men själva berättandet har tvärtemot vad jag föreställt mig inte varit någon emotionellt överväldigande stund. Medan vuxna hurrar och blir glada kan ju barn bli lite ”Jaha, ok. Men vad blir det till middag då?” Det tar ett tag för beskedet att sjunka in för barnet. Det är helt okej.

Berätta inte för mycket och besvara inte frågor som barnet inte har ställt. Det är så lätt att man överinformerar och förvirrar. Däremot kan det vara på sin plats att försäkra att ingenting kommer vara farligt. Barn kan ju få för sig de märkligaste saker. Som F som var väldigt orolig över att drunkna när mitt vatten går. Han såg framför sig att han skulle söka skydd på övervåningen, men först öppna ytterdörrarna så att allt vatten kunde rinna ur huset. Hjärtskärande. Så för att intyga att det skulle vara helt ofarligt fick jag visa med en karaff ungefär hur mycket vatten som egentligen kommer ur magen.

Låt barnen (om de vill alltså) ligga och lyssna på magen, sjunga för bebisen där inne, prata med den osv. Vi har så gulliga videos på Bertil när han som liten pratar med Folke genom naveln. Intyga att ”det är så bra att du sjunger och pratar med lillebror för han kommer känna igen din röst när han kommer ut och minnas allt ni har pratat om…”

Läs böcker om att få syskon. Finns många fina bilderböcker som behandlar denna enorma händelse i ett storasyskons liv. På biblioteket kan du få hjälp att hitta igen bra titlar.

Jag har haft appen Preglife sedan början av graviditeten och där har jag visat bilder på bebisen för B & F. Berättat om fostrets alla stadier och på vilka sätt den utvecklats den senaste tiden. Det har varit till bra hjälp.

Nu när bebisen i magen är lite större har jag börjat visa bilder på prematura barn födda i samma vecka som bebisen befinner sig i (obs inga läskiga bilder såklart). Och så kan man säga ”Titta precis sådär stor är ert småsyskon nu”. Det är så mycket lättare för barnen att förstå med riktiga bilder av bebisar.

Vi har inte fokuserat så mycket på att de ska få ett småsyskon som att de ska bli storebrorsor! Våra barn har varit superpeppade på syskon – men jag kan tänka mig att det här är extra viktigt om barnet inte verkar så glad. Säg inte om ”Vad kul att du ska få ett småsyskon”. Fokusera istället på hur häftigt det är att barnet ska bli storasyskon! Att den kommer vara världens bästa storebror eller att bebisen har tur att få just henne som storasyster. Berätta om allt roligt man får göra när man är störst.

Och när bebisen föds – kom ihåg att syskonen ska få presenter. Bebisen bry sig ju inte. Det är det bara storasyskonen som gör. Jätteviktigt om du hälsar på en familj med en ny liten bebis också – ta hellre med en gåva till syskonet än till bebisen!

När Folke föddes hade han med sig egna presenter till Bertil. Ett fint kort och en stor dinosaurie i plast. På kortet stod en hälsning från lillebror. Om att han längtat efter Bertil när han låg i magen, att han hört när han sjungit och pratat med honom. Att han såg fram emot allt roligt de skulle göra tillsammans. Vi har kvar kortet och dinosaurien fortfarande. Och Bertil har inte en enda gång ifrågasatt om det verkligen var Folke som hade med sig dessa presenter till honom när han föddes. Han har köpt det rakt av. Så stark var den där första känslan av att ha fått något speciellt från sin lillebror!

Barn är självupptagna varelser. De är inte så intresserade av vad som händer oss vuxna. De vill bara veta hur det påverkar dem. Till exempel under förlossningen. Vem tar hand om dem under tiden? Hur länge? Och vem följer med till BB egentligen? Hur länge blir mamma borta på sjukhuset och vad händer när hon kommer hem därifrån? Var ska bebisen sova och hur ofta den kommer vilja äta? Kommer den skrika jämt? Och viktigast av allt – kommer den ha sina egna leksaker eller vilja ta alla ens favoritgrejer?

Låt barnen hjälpa till så mycket de vill och förmår när bebisen väl fötts. Vara med och bada, byta blöjor, hämta leksaker. Och så kan man förstärka positiva känslor och därigenom hjälpa till att knyta banden. Till exempel genom att säga ”Titta, han slutar gråta så fort du kommer in i rummet. Det är nog för att han tycker mest om dig av alla i familjen”.

Ställ inte för höga krav på syskonen. De är lika små som de var innan det kom en bebis till familjen. Och om man har ett barn som inte tycker att det är roligt att känna sig stor och duktig, kanske man ska låta hen vara litegrann av en bebis den första tiden. För att känna att trots att det kommit en ny söt liten familjemedlem så är hen fortfarande lika söt, liten och viktig för mamma och pappa!

Berätta för barnet att ”Så här gjorde du också som liten” eller ”Så här ofta skrek du också när du var nyfödd” eller ”När du föddes var det såååå många som kom och ville hälsa på och alla sa att du var världens sötaste bebis”. Det kan minska eventuell avundsjuka över uppmärksamhet som riktas mot bebisen. Att förklara att de själva faktiskt fick samma uppmärksamhet när de var små.

Den här tiden för åtta år sedan var jag höggravid med Bertil. Han var beräknad att födas den 25e januari och jag hoppades att han skulle komma då. Det datumet hade nämligen min mamma dött tre år tidigare. Och att Bertil skulle födas samma dag skulle sudda ut lite av det sorgliga med den dagen. Istället gick han två veckor över tiden och höll på att födas på sin pappas födelsedag.

Det är så spännande att tänka tillbaka på just den där våren. 2011 var det knappt några stora bloggare som hunnit få barn – jag var en av de som var först ut. Och det var en tudelad upplevelse. Jag minns att jag fick flera flyttkartonger fulla med presenter från er läsare. Stickade kläder, gulliga leksaker, fina böcker och vintagebabyplagg. Dessutom sjuka mängder kommentarer. Folk var så himla underbara. När jag kollar tillbaka på inläggen kunde det vara typ 150 kommentarer under ett vanligt inlägg.

Samtidigt var begrepp som mammaskammande helt okända. Man hade ingen etikett för det. Att skamma, mästra och ifrågasätta en nybliven mamma var liksom inga konstigheter alls. Och jag var känslig. Det kändes som att läsare jämt skulle berätta för mig hur naiv jag var. Påpeka allt jag inte visste eller insåg om bebislivet. Att Bertil dessutom råkade vara världshistoriens lättsammaste barn gjorde ju inte heller kritiken mindre.

För jag minns att vi renoverade och målade om. Att jag var uppe på nätterna och sydde gardiner och möblerade. Att jag hade energi, livglädje och massa bloggpepp att dokumentera allting. Och under alla mina projekt låg Bertil bara nöjd på en filt på golvet och såg på. Det var otroligt. Och det provocerade förstås.

För samtidigt som man såklart inte fick visa några blottor och svagheter var det ju väldigt störigt att jag inte gjorde just det. Vad var det för fel på den där nyblivna mamman som såg så glad och oförskämt pigg ut?

I gamla blogginlägg från den våren hittade jag kommentarer som ”Jag blir faktiskt inte ett dugg imponerad bara förskräckt! När njuter du av ert barn? Varför så många oviktiga projekt när det enda viktiga är det lilla livet?”  Eller ”Ursäkta, men har du inte en nyfödd bebis och borde passa på och sova när du kan?” när jag skrivit om att jag varit uppe sent och klätt om en fåtölj.

Eller så kom ”omtänksamma” kommentarer av typen. ”Ja, där sover han gott, men tänk på att den där babysittern inte ger speciellt bra stöd för ryggen så det e inget att sova i för ofta. Och var rädd om lillens öron, mössor ska man inte underskatta!”

Och när jag var på omslaget av Family Living i en kort röd klänning fick jag kritik som ”Vad håller du på med UnderbaraClara? Utnyttjar din son och samtidigt visar dina lååååånga ben? Som en av få män som ibland läser din blogg blir jag mycket konfunderad över ditt beteende. Så beräknande! Obehagligt säger en man som varit med i 60 år.”” eller ”Förstår inte syftet med högklackat och bara ben på omslaget? Känns så långt ifrån dig och det du står för. Eller ”Usch din uppsyn och diskbänksbakgrunden får mig att undra om du inte flirtar lite med mossiga kvinnoförtryckarsnubbar nu…” eller ”Varför skrattar aldrig din unge på bild?” 

Det var helt enkelt ett jävla tyckande om högt och lågt. Och jag löste det genom att bli ännu mindre transparent. Vem vill prata om något jobbigt med småbarnstiden – om man har en kör av mästrande läsare? Nejtack!

Jag vet att skammande av mammor fortarande pågår. Men själva begreppet ”mammaskammande” existerar också. Vilket gör att man i alla fall kan adressera problemet. Medvetenheten idag är större. Och jag tror att det framförallt är de influencers som väntar sitt första barn som får skit nu. Förstagångsmammor vill man sätta på plats och visa att man vet mer än. Det är svårare att skamma någon som har flera barn och massa erfarenheter i bagaget.

Inför den kommande bebistiden känner jag mig mycket tryggare. Närmast immun mot skammande och lugnt förvissad om att jag kan det här med bebisar. Jag behöver varken ”goda råd” eller förmaningar. Och det vet både jag och du som läser. Därför kommer jag också kunna vara mer transparent, och inte väja för att skriva om de jobbiga delarna. Det ser jag verkligen fram emot!

En underbar pod: Med tre barn blir jag inte mammaskammad

Inte för att vara sån men gud vad snygg jag brukar vara när jag är gravid. Tjockt hår, feta läppar, långa naglar som inte skivar sig. Bra – ja rentav strålande hy. Bara en liten viktuppgång där allting sätter sig på magen och försvinner från resten av kroppen. Den här gången kunde inget stämma sämre. Jag ser rent objektivt bedrövlig ut.

Jag har hemskt hår. Elektriskt och tunt. Varken stora läppar eller långa naglar. Gröngrå i ansiktet. Hud som flagar. Ungarna frågade mig en dag varför jag målat svart under ögonen? Det är liksom så mörka mina ringar är. De går knappt att sminka över. Jag är svullen, öm, färglös. Och haltar fram. Alternativt vaggar som en pingvin. Folk i min närhet skakar på huvudet och fnissar åt mig när jag försöker resa mig ur en fåtölj. Och jag orkar inte göra något för att förbättra utseendet. Men jag är ändå en ganska fåfäng människa. Hemma på byn bryr jag mig visserligen aldrig men åker jag in till stan så skärper jag mig ju. Men i år handlade jag julklappar i gummistövlar och långkalsonger med uttöjda knän på. Ingen BH, inget smink. Rödfnasig hy och håret i en sådan där tovig men platt virvel på bakhuvudet. Som man får när man sovit på det när det är blött. Istället för handväska hade jag en plastpåse från ICA i handen. Jag chockerar mig faktiskt med mitt eget ointresse. Men när man har så ont att det är en kamp att trä på sig byxorna på morgonen är inte utseendet prioriterat. Och det är skönt!

Samtidigt mår jag alltid bra mentalt när jag är gravid. För då känns kroppen som min och ingen annans att recensera och bedöma. Jag håller liksom på att tillverka en unge här, så vem fan ska ha några synpunkter på mig? Jag är helt fri från kroppsnoja och komplex och tycker bara att jag är fin. Den enda gången i livet jag som kvinna kan gå och spänna ut istället för att dra in magen. Och märkligt nog har jag den känslan även den här graviditeten – mitt bedrövliga utseende till trots så känner jag mig fin. Det får mig att undra om den här känslan är rent hormonell? Kroppen som skickar ut må-bra-hormon, jag-duger-hormon, patriarkatet-kan-dö-hormon? Finns det något sätt att få tag i dessa hormoner även efter graviditeten är avslutad? Tack på förhand.

Bertil fick en stor, seg grej i julklapp. Som en blandning av en squishy och slime i konsistensen. Alldeles knölig och med silhuetten av en palt. Han tittade på den en dag och så tittade han på mig och konstaterade att vi är väldigt lika.

Tog inte ens illa vid mig. Det är ju sant.

Det är så härligt att ha barn i så många olika åldrar. I vår kommer jag ha en åttaåring som flossar och lär sig engelska och att åka skridskor baklänges. En fyraåring som vet att han är jordens räddare som ordnar upp alla situationer. Alltifrån att hjälpa trött mamma i behov av kramar och fotmassage, till att följa en mörkrädd storebror upp på vinden och hämta ett gosedjur. Och så kommer jag ha en bebis som bara ligger och fäktar och har spasmer och försöker fästa blicken på sina bröder. Ammar och sover så att jag får snusa, gosa och vara totalt nära.

Innan jag fick egna barn tänkte jag att barn mest är gulliga upp till sexårsåldern ungefär. Men herregud så fel jag hade! Snart fyller Bertil åtta och han är så söt att man kan dö. När han trycker upp sina glasögon längs näsroten med långfingret, när han sjunger ABBA-låtar på svengelska och dansar tango med haltande koordinationsförmåga. När han skriver berättelser med felvända bokstäver och ritar märkliga teckningar eller klättrar upp i träd och sitter och jojkar. Hjärtat går nästan sönder.

Sånt jag tyckt var pisstråkigt är ju bara roligt med barn! För att jag får uppleva det genom dem. Jag ser på riktigt fram emot Melodifestivalen. Att ordna myskväll och låta Bertil stanna uppe sent och känna sig som ett storbarn. Och sedan höra honom diskutera Edward Bloms förträfflighet med sina bästa kompisar. Hur kan det inte vara livets fröjd och mening?

Jag behöver inte uppleva många spännande saker för egen del. Just nu får jag leva genom barnen och låta mitt ego vila en aning. Det känns så oerhört befriande.

Den absolut finaste klapp du kan ge till ett barn (och här är jag givetvis heeeeelt opartisk) är ett gosedjur från Yawama of Sweden som jag är med och driver sedan många år tillbaka. Tillsammans med min syster Anna och Nicola som är född och uppvuxen i Zambia. Vi säljer handgjorda gosedjur tillverkade i Zambia och formgivna i Sverige. I början var det en liten grupp kvinnor som vi lärde upp till hantverket – idag är de närmare 50. Vi åker ut till byarna på landsbygden och lämnar garnet till kvinnorna och hämtar leveransen någon vecka senare. På det sättet kan de arbeta hemifrån (där de har ansvar för barn och hushåll) och ändå få en försörjning. Någonting som ger dem ökad makt i familjen. Men också möjlighet att skicka barnen till skolan eller köpa exempelvis malariamediciner. Bättre kan det knappast bli!

Idag säljs Yawamas gosedjur i butiker över hela landet – men också i Frankrike, Holland, Belgien, England och Tyskland. Det är vi otroligt stolta över! För vi vet att gosedjuren förändrar Zambiska barns liv till det bättre. Så ge bort ett gosedjur från Yawama of Sweden i julklapp till någon! Det är mitt tips <3

(Psst….våra leksaker är stickade av OEKO-certifierat bomullsgarn med OEKO-certifierad akrylfyllning. Alla våra fyllda djur kan maskintvättas och leksakerna är CE-märkta. Det går det inte att hitta två precis likadana Yawama-leksaker. Det är en del av charmen med att köpa hantverk. Några gosedjur är längre, kortare, rundare eller slankare än gosedjuret du ser på bilden. Men vi lovar att varje leksak har sin egen charm och håller samma höga kvalitet. Yawamagosedjur är lika unika som kvinnorna som producerar dem).

Det är klart att barn ska få klappar till jul! Men det stora plastberget kan ju ge en ont i magen. Framförallt när många av presenterna tröttnas på efter bara någon dag. Till våra egna barn köper vi knappt några paket, eftersom de har så många släktingar som vill ge. Men när vi köper saker så tycker jag att det känns bra att ge något som främjar kreativiteten. Klart ungarna ska ha konstnärsmaterial och verktyg för att skapa, bygga och kreera! Det kan aldrig vara fel. Här kommer tips på julklappar som stimulerar barns kreativitet. 

1. Play doh. Köp några burkar med olika färger och gå sedan på loppis och hitta pepparkaksformar att dega med. En avlagd vitlökspress är också rolig att trycka ut lera i och få fram olika former.
2. En egen limpistol med limstavar
3. Cernitlera. Bertil är verkligen i cernitleraålder och älskar att bygga små saker av lera
4. Fingerfärg för mindre barn
5. Utklädningskläder. Här kan man gå loss på loppis och köpa knasiga hattar, konstiga skor och överdådiga balklänningar från nittiotalet. Och på barnavdelningen på loppis finns ofta nästan oanvända utklädningsdräkter. Min syster har också sytt flera dräkter till våra barn.
6. Akrylfärg och penslar. Gärna med tillhörande staffli eller i alla fall riktiga pannåer. Rolig present till lite äldre barn.
7. Små trärena figurer (brukar finnas på exempelvis Panduro). Med tillhörande penslar och färg att måla och skapa filurer med. Skicka gärna med en gammal skokartong eller liknande som barnet kan måla/klä in och bygga hus till filurerna av.
8. Liten vävstol/vävram och material att väva med
9. Origamipapper och medföljande instruktionsbok. Ger man det här till sina egna barn kan man istället passa på att låna hem några origamiböcker på bibliotieket som man lägligt kan ha hemma när paketet öppnas.
10. Washitejp
11. Någon färdig pyssellåda där lite allt möjligt följer med. Tror både Rusta och Panduro har sådana. Annars kan man plocka ihop eget sortiment i en fin låda. Med typ limpistol, hobbyfärger, klistermärken, glitterlim, fint mönstrat papper, en bra tejp, paljetter, piprensare eller mosaikstenar.
12. Ett trärent pusseel som barnet själv kan måla ett motiv på. Har sett att Tiger sålt sådana tidigare.
13. Färdiga experimentlådor med ingredienser och beskrivningar till olika experiment.
14. Saxar som klipper roliga mönster
15. Ett täljkitt för barn – såg att Eljestshop.com sålde sådana
16. Stämplar av olika slag. Bokstäver, djur, figurer.
17. En låda med riktiga verktyg men i barnstorlek. Viktigt att det verkligen är riktiga grejer – de ska ju kunna användas! Bertil fick en snickarlåda av sin farfar ett år och det var väldigt uppskattat. En liten hammare, såg, skruvmejsel och vattenpass. Och så massa spik och skruvar. Skicka gärna med lite träbitar att bygga av också –  om du inte vet att barnet har det hemma.
18. Roliga, kluriga sällskapsspel
19. En bra kokbok eller bakbok anpassad för barn – och så kanske medföljande ingredienser eller fina muffinsformar eller en kockmössa
20. Garn att virka små figurer av. Så kallad Amigurumi. Instruktionsböcker går att köpa till garnet, men annars finns mycket att läsa på nätet, eller låna på biblioteket.
21. Ull och tillbehör för att kunna tova.
22. Förstoringsglas och håv för att gå på exkursion i naturen. Och kanske en liten pärm att sätta in pressade blommor i, eller en låda med flera fack för att sortera in sina naturfynd.
23. Pärlor och pärlplatta.
24. Ansiktsfärg för att förvandla sig med.
25. Fina pärlor. Och elastiska band, clips och ringar att dekorera med pärlorna och få fina smycken.
26. En påse med udda stuvbitar. På exempelvis Ohlsons Tyger säljs många glittriga, pälsiga, fransiga stuvbitar. Roliga att pyssla kläder till Barbie, dockor och gosedjur med. Eller för att inreda små hus till figurer. Typ skokartongs-storlek.  Finns symaskin är det förstås kul att kunna sy på riktigt – annars kan en stor nål med lite grövre tråd (typ broderigarnstorlek) funka bra att sy med. Skicka med lite textillim också.
27. Lera som bränns i ugnen eller lufttorkas. Gärna med riktiga redskap för lera också. Kul för lite större barn som vill skapa saker ”på riktigt” och inte bara fantasifigurer.
28. Porslinsfärg/porslinspennor och loppat porslin att måla på.
29. Vanliga neutrala magneter. Som barnen sedan kan skapa personliga kylksåpsmagneter av med hjälp av knappar, strandfynd, cernitlera eller annat kul.
30. Loom-bands i olika färger.

DIY – bästa receptet på trolldeg!

Jag har ett enormt bebissug. Kan inte minnas att jag känt så här någon gång tidigare i livet. Men bebisar är allt jag tänker på. Om natten drömmer jag att jag ammar bebis, rullar barnvagn och pussar på tjocka små fotsulor. Det är drömmar som känns helt verkliga. Sådär så att jag är förvirrad när jag vaknar. Undrar var bebisen är. Det är så härligt att genom drömmen få en föraning om det stora vi snart ska få uppleva igen. Men den här gången förhöjt till hundra eftersom jag får se bebisen genom mina stora barns ögon.

Den här bebislängtan gör också att jag vill vara med mina barn hela tiden. De är så mysiga och underbara och roliga – och just nu båda två i en fas där livet är hyfsat friktionsfritt. Och när jag ligger i deras säng på kvällarna och stryker dem över håret så tänker jag på hur otroligt det är att jag få känna så mycket kärlek. Hur sällsynt är det inte att lära känna någon som man älskar villkorslöst? Som man vill mer gott än man vill sig själv. Som man skulle vara beredd att dö för, utan att blinka. Vars utveckling man njuter av att följa. Vars skämt man skrattar åt, vars infall man häpnar och facineras över. En person som man vill vara nära. Beundra, smeka, trösta, skydda. Lära känna varje del av. Ja, nästan äta upp. Som en förälskelse – men så otroligt mycket starkare och djupare. Och framförallt livslång. Hur många sådana relationer får man under en livstid? Får man ens någon?

Men så får man barn och så känner man allt det där på en och samma gång. Utan att ha gjort ett dugg för att förtjäna det. När jag tänker närmare på det kan jag inte förstå hur någon kan bli utvald att få upplevat en sådan lycka. Och att just jag är en av dem.

Det är så mysigt att börja dona och göra iordning inför bebisens ankomst. Jag har inventerat mina lådor i källaren med bebisprylar – och fyllt på med det som saknas. Från ImseVimse har jag klickat hem sånt som jag inte kan vara utan när bebisen kommer! Framförallt flergångsprodukter som ersätter engångsprodukter. Tygblöjor, våtservetter och amningsinlägg. Det är bra både bra för miljön och för plånboken!

Som jag skrivit om förut har vi använt tygblöjor till våra barn, bland annat från ImseVimse. Eller i ärlighetens namn mest till Bertil för med Folke blev jag väldigt lat efter ett tag. Men nu tänker jag ta nya tag med bebisen. Det känns ju så hemskt att vi som knappt har några sopor i vanliga fall fyller tunnan på nolltid så fort vi får blöjbarn.

Jag har huvudsakligen använt all in one-blöjor till barnen vilket har varit toppen. Det är helt enkelt en blöja som är lika smidig att ta på som vanliga bebisblöjor. Där insidan av ekologisk bommullsfrotté och utsidan av PUL sitter ihop i ett enda stycke. Och när man tar av blöjorna sköljer man dem hastigt i vatten och lägger i en hink med lock i väntan på att tvättas. När man fått ihop ett gäng blöjor tvättas dem i maskin.

Men ImseVimse har fler typer av blöjor än all-in-one.  De har bland annat ett 2-part-system där man kombinerar en ekologisk bomullsfrottéblöja med en ytterbyxa av vattentätt PUL-material. Eller så viker man sina egna tygblöjor av tunt muslintyg (det som syns rullat till vänster i bild). Till en början använde vi tygblöjor av muslintyg till Bertil. Vi hade nämligen kvar sådana tygblöjor från när jag var liten. Men även efter att vi gått över till all-in-one-blöjor fortsatte jag använda det tunna muslintyget. Som snuttefilt, för att torka kräk och mjölk eller för att lägga över bebisen som ammade och behövde lugn och ro. Himla praktiskt och bra.

Att använda tygblöjor är inte bara en besparing för miljön utan också för plånboken. Andrahandsvärdet på tygblöjor är förvånansvärt högt och eftersom kvalitén är bra räcker blöjorna hela barnaskaran igenom – och sedan kan de säljas vidare. Här finns allt du behöver veta om tygblöjor.

Tvättbara våtservetter tycker jag också är nödvändigt. Mjuka i flanell är min favorit. Ska jag iväg blöter jag upp några och lägger i en vattentät tvättpåse. Skonsamt och milt för bebisars hud. Jag skulle själv inte välja att torka av mig med wipes preparerade med rengöringsmedel – så varför skulle jag göra det på mina barn? Speciellt inte flera gånger om dagen, som det ju blir när man byter blöja!

De vattentäta tvättpåsarna är också bra att ha med sig för att lägga de använda blöjorna i. Så kan man tvätta upp allt när man kommer hem.

Amningsinlägg i tyg är också ett måste! För de engångsinlägg för amning som finns att köpa på apoteken har jag svårt för.  Jag upplever att det fastnar ludd på brösten när mjölken läcker, vilket blir otrevligt när bebisen sedan ska äta. Speciellt när inläggen inte är av ekobomull. Så jag väljer amningsinlägg i tyg alla dagar i veckan. Ekologiska och bättre för miljön är de också!

Och eftersom jag hade en del problem med mjölkstockning under min andra graviditet tänker jag inte ta några risker den här gången. Speciellt inte eftersom bebisen kommer under vinterhalvåret. Den här gången lägger jag bröstvärmare i BHn som håller varmt och vindskyddat. Den vita varianten är gjorda  av 100% ull från Gotland med ett fodral av 100% silke. De är dessutom bra för att lindra redan uppkommen mjölkstockning.

Slutligen finns det något jag verkligen inte klarar mig utan under bebistiden. I den svarta påsen ligger nämligen en bärsjal. Jag fick låna en i tyg av min syster när Folke var liten och jag tycker att det är otroligt mysigt och smidigt med bärsjal på magen. Är en sådan som helst tar mina promenader på skogsstigar, där det är svårt att ta sig fram med vagn. Och då behövs ju en bärsja! Det är också smidigt med sjal när man ska laga mat, städa eller bara röra sig fritt i hemmet. Sjalen är ergonomisk och avlastar ryggen. Det är lite svårt att visa hur bärsjalen ser ut på mig när jag inte har en bebis – men hos ImseVimse finns bilder och instruktioner för hur den ska användas. Tyget är i 100 procent ekologisk bomull och förvaringspåsen till selen är sydd av tygresterna som blev över från sjalen.

Nu erbjuder ImseVimse 15 procent på hela sortimentet (utom reavaror) för dig som läser. Använd rabattkoden UnderbaraClara när du handlar (gäller till den 28/11). Kanske bunkrar du tygblöjor, eller så kan en fin bebisfilt bli en bra julklapp till någon som väntar smått? ImseVimse har inte bara bebisprylar – det finns också tygbindor, tygtamponger och rengöringspads som man kan köpa istället för de miljödumma engångsalternativen. Här kan du läsa mer om det! 

Ibland känns det som att vi bara står och stampar. Samma korkade argument i samma korkade diskussioner vevas om och om igen. Nu är det amningens tur att diskuteras. Man tror ju ta mig fan inte att det är sant! Bloggaren Johanna Toftby stör sig på ammande mammor och Bloggbevakning hakar på diskussionen och undrar hur hennes läsare ställer sig i frågan om offentlig amning. Och folk häver ur sig sina åsikter till svar. SOM ATT DERAS ÅSIKTER SPELAR ROLL? SOM ATT DE HAR NÅGON BÄRING? De har de inte!

Man ska skita helt i vad folk tycker. Barns rätt till att amma är lagstadgad. Det som tillåts på en plats ska gälla för alla. Där människor får äta ska bebisar få äta. Att någon tycker att det är äckligt med bebisar som suger på bröstvårtor är ingenting som någon ammande mamma behöver ta hänsyn till. För att fråga sig om bebisar ska få äta på offentlig plats är lika vidrigt som om vi skulle diskutera ifall romer eller synskadade ska få äta på offentlig plats. Det är en diskussion som inte är värdig ett modernt samhälle.

Det som förvånar mig är att folk verkar tro att mammor älskar att flasha tuttarna för dem. Jag kan försäkra att ammande kvinnor är ointresserade av åskådare. De förutsätter att vuxna i omgivningen artigt viker undan blicken. Men gör personen i fråga inte det får den skylla sig själv. Och även om några kvinnor säkert önskar att de kunde skyla bröstet och barnets huvud med en sjal – är det långt ifrån alla bebisar som går med på det.

Jag har hört människor som på fullaste allvar jämför amning med att de själva skulle dra fram snoppen på kafé eller kissa offentligt. Det är lite lustigt – för just dessa argument hör man aldrig annars. I vanliga fall får kvinnans kropp gärna exponeras. I tv, på tidningsomslag, i musikvideos och på stora reklamtavlor.  Men när kvinnors bröst används till sitt egentliga syfte, att ge bebisar mat, då får folk plötsligt panik. Då blir bröst plötsligt äckliga. Det är som att vissa inte står ut med tanken på att bröst kan finnas till för annat än mäns lystnad. Och när man jämställer en mans snopp med en kvinnas bröst säger det något om hur laddad kvinnokroppen är. En kvinnas bröst ska förstås inte jämställas med en mans könsorgan. En kvinnas bröst ska jämställas med en mans bröst. Och mäns bröst får vi se jämt och ständigt utan att något spädbarn blir mättare för det.

Respekt och diskretion är något som många kritiker till offentlig amning förespråkar. Så även jag. Så vet du med dig att du blir äcklad av ätande bebisar men ändå inte kan förmå dig att slita blicken från främmande kvinnors bröst: Välj en undanskymd plats nästa gång du åker tåg eller går på restaurang. Och räcker inte det – ta fram en sjal och lägg över ditt eget ansikte när du rör dig bland folk. Det blir trevligare för alla på det viset.

Folke frågade mig en kväll hur det känns att vara utomhus när det är mörkt. Va, tänkte jag, det måste du väl veta? Men det minns han ju knappt! För det senaste halvåret (som är ungefär så långt som en fyraårings horisont sträcker sig) har han knappt ens varit ute i skymning. Barnen lägger sig vid sju och hittills har det varit ljust fram tills dess. Så vi bestämde oss för att gå ut och känna efter hur det känns när det är mörkt.  Men ute vräkte snön ner och istället utbröt snöbollskrig med Jakobs lillkusin Felicia.

Man minns ju första snöfallet som liten. När man fick kasta sig i snön och göra änglar och bygga snöbollslyktor och fånga flingor på tungarn. Lycka!

Varför blir det så kallt med flingor i ansiktet då? Undrade Folke på promenaden.

Det är många saker man ska tycka sig uppleva för första gången, när man är fyra år liten.

Snart började jag frysa och gick in – men de stannade de kvar ute och lekte länge!

Det här höstlovet har jag tagit långledigt med barnen. Så igår söndag pep vi iväg till Jakobs mormor (barnen kallar henne gammor) medan Jakob stannar hemma och bygger på garaget. Igår firade vi Halloween som gammor ordnat. Bertil ville bli sminkad till en liten djävul, med rött ansikte, långa gröna klor och en fotsid mantel. Folke ville vara pirat. Sedan sminkade Folke mig till en katt vilket såg väldigt gulligt ut. Vi dukade läskigt, satte upp otäcka lampor och åt svart pasta med prinskorvar som såg ut som avslitna fingrar doppade i blod…hu! Väldigt uppskattat av barnen.

Jag njuter av att kunna vara ledig. Det känns som att det är först nu jag har förstått att även om det är flott att kunna vara ledig när som helst när man är frilansare – är det är smart att vara ledig på loven när andra är lediga. För då slipper man känna sig så jagad av mail och telefonsamtal.

Mest njuter jag av att få vara med barnen. De är så himla mysiga just nu. Både är extremt kelskjuka och gosiga och vill vara precis bredvid mig. Och jag som mest ligger till sängs och vilar fogarna uppskattar sällskapet. Att de är mammiga är ingenting man kan ta för givet när de börjar bli lite äldre…

Varje morgon när jag vaknar pillar jag i mig ett gäng vitaminer och tillskott. Nu som gravid känns det viktigt eftersom jag har otroligt dålig aptit, knappt vill äta något och bara är sugen på väldigt specifika saker (morötter, apelsiner och lakrits).  Samtidigt ska jag ändå hålla på och skapa ett helt litet barn inuti mig. Så det behövs ju bra grejer! För att komma ihåg att ta kosttillskotten står de bredvid mitt vattenglas på nattygsbordet så jag ser dem direkt jag vaknar.

Jag tar Apotek Hjärtats Multivitamin Gravid. Det är ett allsidigt kosttillskott som innehåller ett flertal viktig a vitaminer och mineraler, speciellt anpassat för gravida och ammande kvinnors extra näringsbehov. Det innehåller extra folsyra, kalcium, D-vitamin samt antioxidanterna C- och E-vitamin som bidrar till att skydda cellerna mot oxidativ stress.

Utöver dessa kosttillskott tar jag också järntabletter (lider konstant järnbrist under mina graviditeter), folsyra och så magnesium för mina hemska krypningar i benen. Något jag också får när jag är gravid. Det sista rekommenderade min barnmorska mig och jag tycker att det känns som att det hjälper.

Tänk på att om du ska börja ta kosttillskott eller vitaminer är det klokt att konsultera en expert. Och går man till ett apotek så kan man vara trygg att de verkligen är experter! Man ska också vara noga med att hålla sig inom daglig rekommenderad dos för annars kan det blir för mycket av det goda.  Man kan alltid gå in på Apotek Hjärtat och få rådgivning av deras kunniga farmaceuter – eller så kan man enkelt och i lugn och ro göra som jag gör och klicka hem kosttillskott och vitaminer på apotekhjartat.se.

Apotek Hjärtat har vitamintillskott för hela familjen  – inte bara Hjärtats Multivitamin Gravid utan också Hjärtats Multivitamin Man, Hjärtats Multivitamin Familj och Hjärtats Multivitamin Barn. Jag minns så väl hur jag som liten alltid blev i-trugad vitamintabletter av mamma. Hur några smakade kartong och var hopplösa att försöka svälja hela, men att tuggtabletterna med fruktsmak smakade lika gott som godis. Vi brukade få tabletterna efter maten och jag minns att jag tyckte att det var som att få en extra efterrätt!  Synd bara att jag inte känner riktigt likadant idag…