Kategori: Claras mammaliv

Till helgen fyller Bertil elva år. Känns märkvärdigt att ha ett så stort barn. En hel elvaåring i mitt hus med storlek 39 i skor och koll på både Dackefejden, reformationen och Dalälven.

Jag har ju dokumenterat tidigare födelsedagar på bloggen och det är en ganska underhållande läsning. Roligt att se hur det var på det första skälvande födelsedagskalaset vi skulle ordna. Hur stort det var att få fira en ettåring och hur mysig Bertil var på den tiden. Men också lite rörande att märka hur jag vuxit som mamma under åren. Här kommer tio födelsedagskalas.

Han fyllde ett

Iförd en gammal skjorta från fyrtiotalet som min farmor sytt, samt hängselskjorts och strumpbyxor. Han var en riktig rödtott som bebis. Och inte så lite lik Ulf!

Lägg ägg vilken het mamma! Bröst som häckande svalor! Så roligt att se hur jag var klädd då och hur jag inredde. Mycket Cath Kidston-influerat. Mintblå bröstpanel, turkosa gardiner, pastellgröna krukor.

Prickiga ballonger. Kan det bli mer kalasigt?

Tårtan var en sådan där otrolig sak som Johannas Tårtor hade bakat. Jakob fyller år dagen efter Bertil så vi kombinerar deras tårtor i en enda härlig skapelse!

Även Jakob fanns med på tårtan. Och hans tatuering 😉

Och så serverade vi varmkorv. Alltid varmkorv.

Och här är några av presenterna Berra fick på sin ettårsdag. Kul att ge till små barn och bara ge kvalitetsgrejer från typ BRIO. Lite annat när de börjar önska sig Pyjamashjältarna-merch och tröjor med fula tryck på.

Han fyllde två

Jag minns att det enda han ville ha på sig var sin Pippi-pyjamas. Så då fick han det. Mönstrade vaxdukar var något jag använde flitigt samtidigt som jag överexponerade alla bilder.

Rutiga gardiner, pastellporslin och blommönster. Härligt! Vi var en sån rar liten familj på den tiden. Fullt fokus på Bertil. Det var en underbar tid, men det var nog bra för denna snälla, milda gosse att få några syskon att dela uppmärksamheten med. Och härdas inför livet medelst slag mot huvudet och höga skrik.

Roligt att se hur lite jag varierat mitt fika under åren. Jag gör fortfarande dessa kladdkakemuffins till varje födelsedag. Och dekorerar med tulpaner, anemoner och lite annat färgglatt blompynt. Så förutsägbar. Det är väl det traditioner är till för?

Bakade en barnslig tårta och använde kalasljus jag köpt på Teneriffa. I fel ordning tydligen. Står det egentligen: födelsedagen på grattis på tårtan? Eller motsvarande idioti?

Så fyllde han tre och pastellintresset verkade inte avta. Jag köpte dessa girlander till någon av de första kalasen och har faktiskt fortfarande kvar dem. Tar fram varje år.

Jag var gravid med Folke i fjärde månaden. Anemisk och helt slut efter århundradets magsjuka.

Jag var så snurrig den här födelsedagen att jag ritade och skrev ett kort till Bertil men skrev fel år på det! Märkte det inte ens förrän flera dagar senare.

Klädd i batik till sin födelsedagsfrukost var han i alla fall.

Och i present fick han pussel, delar till sin tågbana, loppade barnböcker, en skrana och playdooh

Tårtan hade Johanna gjort och med den äran! Hon har slutat göra tårtor nu. Tyvärr för hon var suverän. Tårtorna var lika goda som vackra.

Han fyllde fyra

Piratklädd och allt.

Folke var bara en liten tunnhårig bebis på den här tiden. Och jag var en väldigt urlakad mor som försökte kombinera mammaledighet med ett företag som växte.

Det dukades buffébord i köket för släkten.

Gästerna på Bertils kalas brukar vara Jakobs mamma och gammor och de av Jakobs syskon som råkar vara i krokarna just då. Såklart Jakob pappa medan han fortfarande levde. Och dessutom min pappa och moster Mia och kusin Jonas. Ibland min syster om hon varit hemma och hälsat på. Och ibland också Albin, Ulrika och Ada.

Sådana är Bertils februarikalas. Det blir en hel del lek trots begränsat med barn eftersom farmor är en riktig lektant! Nu för tiden brukar dock Bertil få ordna ett kompiskalas lite senare.

Ännu mer rosor, pasteller, honeycombs och girlander. Blir rörd när jag ser lilla mammans alla bestyr. Ojoj vad hon stod i!

Han fyllde fem

Gardinerna från året innan var nu duk istället. Ada hade en gullig pannlugg och barnen fascinerades av eldsprutande ljus.

Jag gjorde muffins och chokladbollar. Förlåt att det blir tjatigt.

Nymålade naglar till kalaset för att matcha klänningen så klart. Här var jag utmattad så det sjöng om det. Tänk så skenet kan bedra.

Han fyllde sex

Glasögonorm och mammagris

Fick lite för svårt LEGO som Jakob sedan tvingades bygga. Det är Jakobs karma efter att ha utsatt sin egen far för diverse LEGO-byggande varenda jul och födelsedag under hela uppväxten.

Jag hade menlöst långt hår men kalasen var som alltid en färgfest! Men det här året hade jag tydligen satsat på en chokladtårta som komplement till den gräddiga saken.

Ännu mer pasteller, girlander, serpentiner…

Han fyllde sju år

Tårta med godisar och paraplyn.

Plus hallonrutor och chokladbollar. Vad annars?

Farmor attackerades av kramormar under presentöppningen.

Som i vanlig ordning var alldeles för överdådig

Han fyllde åtta

Och jag var höggravid med Ulf. Kunde knappt stå i fem minuter innan allting började bulta och värka. Skulle med facit i hand haft en rullstol eller åtminstone rullator hemma.

Hela tjocka släkten hälsade på och allt var ganska sorgligt eftersom Jakobs pappa gått bort bara några veckor tidigare.

Men Bertil hade både Ada och Elle på besök. Utklädningsalas. Bertil var någon form av apa vill jag minnas. Det fick jag ordna i sista stund men tack och lov är han aldrig knusslig utan blir nöjd nästan vad man än får ihop.

Folke var pirat med något som skulle föreställa mustasch men i efterhand mer ser ut som en kattlort. Ja, ja mobba mig gärna men jag har aldrig hävdat att ansiktsmålning är annat än min sämsta gren.

Marängtårta av köpesbottnar, grädde och bär. Ett knippe fina blommor.

Här jobbade vi med gult tema. Och fortfarande bara chokladbollar och kladdkakemuffins.

Han fyllde nio

Och på sin nionde födelsedag ville han bara ha på sig tjoppeluva och teddyjacka. Jaha. Det får man acceptera såklart. Födelsedagsbarnet bestämmer.

Dukade med rött och grönt och funderar nu över vilket filter jag egentligen redigerade med eftersom färgerna blev så läbbigt återgivna?

Det var ett underbart litet kalas, precis några veckor innan allt stängde ner på grund av covid.

Han fyllde tio

Och sin tionde födelsedag firade vi utan riktigt kalas. En rejäl köksrenovering pågick, vi saknade både vatten och avlopp och ingen fick man träffa heller. Så vi åkte till farmor i stan och gick på Pinchos. Men där man inte ens fick sitta hela familjen vid samma bord. Så det var inget vidare. Men presenter fick han! Och tårta!

Och nu är det nya tider – ni hörde väl presskonferensen idag? Nu blir det kalas igen. För hela jäkla slanten! Idag ska jag därför börja förbereda. Vad jag ska göra? Jo jag ska baka chokladbollar och kladdkakemuffins….

Det mest spännande man kan göra är att be sin tvååring återberätta en saga. Här hemma brukar jag berätta Rödluvan, Tre små grisar samt Bockarna Bruse på kvällarna. Nu får jag dem återberättade för mig och därmed en inblick i en tvåårings hjärna. Vad har han uppfattat av det jag sagt? Det är en underhållande och omskakande upplevelse som får hela min världsbild att svaja. För ofta är det Rödluvan som är skurken och vargen som är offret. Och det är synd om trollet under bron för att bockarna är så elaka och stångas. Och grisarna är så dumma, så dumma. De håller bara igen dörren och släpper aldrig in den stackars vargen som är så ensam och inte får vara med. Att höra hans tolkning av vad jag sagt gör att jag börjar tvivla. Har jag missuppfattat andemeningen i alltihop?

Jag bad Ulf berätta en saga för mig igår och här är den direkta transkriberingen

Det var en gång tre Löruvar som skulle bygga blåbär av ett hus. Då gick vargen och sa – får jag äta upp dig? Då stångas hon i bäcken, ramla kull. ”Läjp! Trollet tar mig!” Farmor ligger i sängen. Hon kan gå. Hon är inte sjuk. Hon mår ju bra.

Nu är det slut! Det var en rolig, mamma. Jag berättar så kula.

Att höra tvååringens version av det jag berättat får mig att inse varför många av mina uppmaningar, instruktioner och tillsägelser går honom spårlöst förbi. Jag pratar svenska men han hör det mesta på rent klingande gallimatias.

Jag hittade Ulf målandes med rött nagellack på bänkskivan i köket. Jag fattar inte ens hur han fick upp flaskan – får ju knappt upp den själv. Men den ungens motorik är något utöver det vanliga. Jag blev rasande såklart och ställde ner honom bryskt och sjasade ut honom ur köket. Samtidigt som jag frenetiskt försökte rengöra bänkskivan från lacket.

Ulf försvann bort en ganska lång stund men kom sedan tillbaka, nöjd och belåten. Och då var allt glömt. Lite senare på dagen skulle Jakob åka och handla mat. Han gick ner i groventrén för att klä på sig men kom snart upp igen med arga steg. I handen höll han sin nya fina, dyra skinnbörs som såg märkligt spräcklig ut till färgen.

-Är det du som superlimmat min börs? sa Jakob med arg röst till Ulf.

-Det är inte din börs. Det är mammas, sa Ulf obekymrat.

Nej givetvis var det inte Ulf som superlimmat pappas börs för han trodde ju att det var min börs han superlimmade. För att ge igen för det där med nagellacket. Man kan väl inte erkänna brott man inte begått?

Suck viken unge.

Någon dag senare kom Jakob ner i källaren. Då hade Ulf och Ylva-Karin varit där ostörda en stund. Dörren stod vidöppen mot den iskalla vintereftermiddagen. Källaren var utkyld och lillkonsums skafferi var ommöblerat och utrivet. När Jakob frågade vad de gjort konstaterade Ulf torrt att de lekt litegrann. Samt att han kastat sönder en kopp men att det inte var någon fara eftersom han ”kastat ut den”. Mycket riktigt. Porslinsskärvorna låg i snön utanför ytterdörren. Nu finns inte länge min vita porslinskopp med blå blom.

Får ta och sätta upp dessa kostnader på ett avräkningskonto. När han fyller arton år är det dags att inkassera…

Jag gjorde ingenting när jag bodde hemma. Var så bortskämd och lat och det gick alldeles utmärkt eftersom mamma och pappa ändå bara hade två snälla väluppfostrade flickor som ju inte gjorde så mycket väsen av sig. Men jag som har tre röjiga ungar – för mig är det självklart att de får hjälpa till. Särskilt eftersom de är pojkar. Har alltid uppskattat att Jakob (som är näst äldst i en syskonskara av fyra) kunnat laga mat, tvätta, diska – ja allt sånt som jag inte var bekväm med när vi flyttade ihop. Och jag vill VERKLIGEN att mina söner ska ha samma kunskaper.

Många tänker att föräldrar som curlar sina barn gör det för att bespara barnen besvär. Men det är ju helt fel. Man curlar i regel för att bespara sig själv besvär. För det är ju skitjobbigt att tjata på motvilliga ungar att göra sina sysslor. Särskilt som det oftast är enkla saker man själv kan göra i en grisblink.

Barnen får utökade arbetsuppgifter med tiden. Just nu förväntas storbarnen (10 och 7 år)

• Duka bordet till middagen
• Duka av bordet
• Skölja av och ställa in disken i diskmaskinen
• Tömma diskmaskinen ifall den inte är tömd när middagsdisken ska bort

De förväntas även

• Städa sina egna rum. Med visst stöd av vuxen om det blivit riktigt stökigt så att det är svårt att hitta strukturen
• Bädda ur sina sängar när det är dags att byta lakan
• Slänga all sin tvätt i tvättnedkastet
• Bära upp hela familjens tvätt från källaren och sortera in sin egen tvätt i garderoben. De bär upp tvätten i sådana där kundkorgar som finns på mataffären. Med varje familjemedlems namn skrivet med dymo.
• Packa sina egna skolväskor och gympaväskor (med visst överinseende av vuxen så allt viktigt kommer med.
• Hänga in ytterkläderna i torkskåpet efter skolan om de är blöta
• Passa sin lillebror om han behöver sällskap medan vi lagar middag, åker och handlar eller går med hunden.
• Delvis fixa sin egen lunch på helgen – men med lite stöd om det behövs. De gör bland annat iordning nudlar och havregrynsgröt själva.

Tvååringen har inga direkta sysslor men får duka av sin egen tallrik efter middagen och sedan hjälpa till att bära bort glas, ketchup, mjölkpaket och sånt som är lagom svårt att bära. Jag har dock märkt att ju mer han tas i bruk desto mindre andra hyss hittar han på. Han behöver sysselsättas med vettiga saker för han har outtömlig energi.

Jag njuter av att se hur självständiga pojkarna är. Men jag ska inte låtsas om att det alltid är konfliktfritt kring dessa sysslor. Såklart blir det en del tjat och såklart slipper de också ifrån ibland. Men jag tycker ändå att det går förvånansvärt bra att hålla i med dessa rutiner. Det blev också lättare när vi fick ett kök där barnen når allt porslin och vi fick en tvättstuga som går att hålla ordning i.

Nu undrar jag vad ditt/dina barn får göra hemma och hur det funkar för er?

Trots att jag gör en del reklam för andras produkter är jag förvånansvärt dålig på att göra reklam för mina egna. Men nu vill jag faktiskt slå ett slag för den här lilla gröna marsipanbakelsen till bok – Nu bakar vi. En perfekt present till den lille bagaren (den vänder sig framförallt till barn mellan 6-9 år) som behöver lite inspiration och uppmuntran till att våga baka, vara mer självständig i köket, eller bara bli pepp på att släppa paddan en stund.

Med Nu bakar vi vann vi priset som Årets Måltidslitteratur för barn och representerar nu Sverige i Kokboks-VM.

WAOOOOWWW!

Vi har sålt som smör av Nu Bakar vi och det får jag nog ändå ta som det bästa betyget på att vi lyckats träffa rätt.

Och med vi så menar jag såklart min medförfattare – världens bästa Annakarin och illustratören Frida.

Slå till på närmsta bokhandel – fysisk eller online.

Här hittar du Nu bakar vi på Bokus och Adlibris

–Nälla mamma får jag vara med? Fast jag ska jobba säger jag ja. Du får väl det. Sitt här på bänken bredvid mig medan jag fixar det jag måste.

-Titta de ä nö ute! Mycke nö!

Han säger inte s i början av ord ännu. Det är nälla och nö och nopp och nippa och allting låter så rart.

-Titta herrdomme och hackipett. Dom äter i nön!

Och vad spelar det för roll att det är en nötskrika och en talgoxe. Och vad spelar det för roll om det tar fyrtio minuter längre tid att få till den där bilden och det nästan hinner bli mörkt. Oändliga är sjukdagarna den här hösten och allting flyter hop med jobb. Oändligt många fler dagar kommer det bli innan våren är här och sjukdomstiderna förbi. Försöker att inte jaga upp mig utan andas långsammare.

Snart säger han snälla, snö, snippa och snopp. Och känner igen både domherre och hackspett. Då vill han inte längre sitta på bänken bredvid mig när jag jobbar. Då får jag vara ifred.

Fy så tomt det kommer bli.

Häng ut en julkärve till småfåglarna!

Förevigade den här livsnjutaren i veckan. Som kom hem från skolan med isbitar till tår. Gjorde sig ett fotbad, satte sig framför vedspisen, tog fram apelsin och nejlikor och beställde ”lite bra julmusik mamma – om han som går för att köpa fotogen”. Han menar En vintervisa av Svante Thuresson som vi båda håller som den bästa jullåten. Sedan hjälpte storebror lillebror att göra sin egen nejliko-mandarin eftersom en apelsin var för svårt för honom.

Och jag tog fram kameran för att minnas att det här är mitt liv. Och hur trött och nött jag än kan bli av ändlösa vabbperioder och allt som hör familjelivet till. Så är det här det finaste som finns.

Många av de käraste leksakerna här hemma kommer från BRIO. Det svenska företaget som gjort kvalitetsleksaker i över hundra år. Kanske är de allra mest kända för sina fina tågbanor i trä – ja jag hade själv en sådan tågbana när jag var barn. Och självklart fick Bertil också en när han blivit stor nog. Sedan har vi byggt på den år från år, med tunnlar och broar och sånt där.

Det är ju så roligt att bygga sina egna världar med tågräls. Bara fantasin sätter gränser. Mina barn brukar stoppa dit alla möjliga leksaker och gubbar och bygga ut sitt universum. Plastdjur, stenar, små gosedjur, udda figurer från andra lekar…allting kan rymmas i rälsvärlden.

BRIOs klassiska tågbanor görs i FSC-certifierat bokträ med fina kvalitetsdetaljer. Och de är småbarnssäkra – innehåller inga lösa delar eller skadliga ämnen som är farliga om småsyskon suger på eller stoppar i munnen.

Jag minns fortfarande hur avundsjuk jag var på min kompis som hade många fler rälsdelar än mig. Hon kunde göra så häftiga saker medan jag fick nöja mig med enklare byggen. Jag minns också den fåfänga drömmen om ett självkörande tåg på batteri…sånt jag bara sett på film.

Därför gick det knappt att avgöra vem som blev mest exalterad – jag eller barnen – av att få hem ett stort paket från BRIO World Smart Tech sound. En uppdaterad version av den klassiska BRIO tågbanan – men med ljud, ljus och självkörande tåg. Här finns möjligheten att spela in och programmera egna läten, signaler och utrop. Och självklart är delarna kompatibla med det befintliga sortimentet från BRIO.

Plötsligt blev BRIO-banan som varit lite bortglömd av sjuåringen och tioåringen superintressant igen. Vi byggde ihop de nya delarna med den gamla banan och fick en stor och färgglad tågvärld. Bertil satte genast igång att programmera egna ljud till tåget via BRIO-appen jag installerade i hans telefon.

-Se upp i backen annars får du tusen hål i nacken säger tåget nu när det är på väg nerför en brant backe. Det var Bertil och hans kompis påhitt, som de fnissande visade upp för mig. I appen kan man styra tåget, byta färdriktning, byta färg på tågens belysning och som sagt – själv spela in olika slags ljud. Man kan också styra tåget genom knappar som sitter ovanpå loken. Så man måste inte ha igång appen om man inte vill det.

Det medföljer också förprogrammerade ljudtunnlar. Till vår förtjusning hördes på bred skånska –Välkommen till Malmö Centralstation när vi körde genom en av tunnlarna.

Och när tåget kör genom vattenfallstunneln hörs vattenskvalp och djungelljud.

I det stora deluxe-settet som vi har kan barnen köra runt på den stora trätågbanan i ett tåg, buss eller lastbil – eller till och med en fyrhjuling. De medföljer flera olika djur och gubbar, så det finns utrymme både för lantliv och för en actionfylld laststation med lyftkranar och annat spännande.

Samtidigt är tåbanan lika rolig och lekvänlig som förut även för de minsta barnen. Ulf satt som förhäxad och tittade på tågen som rörde sig runt banan. Han var dock inte mest intresserad av det självgående elektriska tåget utan lastade nöjt sina egna tågvagnar fulla och körde dem på rälsen, varv efter varv.

Kanske kan ett nytt lok och några andra delar från BRIO Smart Tech vara en fin juklapp som återaktiverar en befintlig tågbana för ett lite äldre barn? Samtidigt som fler vagnar och gubbar gör leken roligare för de små. BRIO har ett stort utbud av roliga leksaker som håller för generationer av barn. Och jag är väldigt stolt över att få samarbeta med dem.

Första mötet med änglaspelet. Smått överväldigad av plinget och ljusen.

Jag glömmer att han inte minns. Han minns inte att jultomten kommer. Minns inte hur snön känns. Minns inte änglaspelet. Minns inte att vi brukar ha en gran inne. -Kommer du ihåg julgranen? frågar vi och han pekar bara ut genom fönstret. Där ute är ju granarna. Där är skogen.

Missar man en chans får man flera chanser till. Det kommer nya jular för barnen. Det kommer fler sommarlov. Medvetandet vidgas, nya minnesbanor dras upp. När jag tänker på min egen barndom är det ju de sista åren jag minns tydligast. Den ålder Bertil inte ens uppnått.

Missar man en chans får man flera. Det kommer en jul när man inte är nyseparerad. Inte utmattad. Inte pank. En jul när man inte har brutit armen eller är deprimerad. En jul när man hunnit göra pepparkakshus och en jul när man skiter i det bara för att man inte har lust. Det kommer nya chanser att skapa fina minnen med barnen. Hela tiden kommer nya chanser för lilla mamman och pappan. Låt oroshjärtat klappa lugnt.

Mellanpojken Folke är den rörligaste av oss alla i familjen. Ena eftermiddagen har han cyklat iväg med sin bästa vän för att se var grusvägen tar slut. Andra dagen får han en ny kompis som han direkt följer med hem. Just det hände för några veckor sedan.

Jakob och jag har förklarat att när man följer med någon ny hem är det fiffigt att låna deras telefon och ringa oss föräldrar så vi vet var han är. Det tyckte Folke kändes pinsamt. Så när leken tog slut och vi där hemma börjat undrar vart pojken tagit vägen börjar han istället gå hem. Två kilometer i ösregn och blåst. Det tar tid när man är sju år. Det var med andra ord en mycket trött Folke som kom hem och möttes av en mamma med hög röst: ”Var tusan har du varit?!”

Som ni vet samarbetar jag med Telia och företaget har just nu ett kampanjpris för mobilklockan Xplora ihop med abonnemang. Kampanjen gäller både dig som är ny mobilkund eller redan har abonnemang och vill koppla på ditt barn som en extra användare. Telia har Sveriges populäraste familjeabonnemang – så det kan jag verkligen rekommendera. Är själv Teliakund ända sedan jag fick min allra första telefon för ganska precis 20 år sedan.

En mobilklocka fungerar som en vanlig mobiltelefon fast den sitter på handleden. Jag tycker det ska bli skönt att kunna kolla var Folke är om jag börjar bli orolig. Xplora har en inbyggd GPS så vi kan se om han dragit ut på äventyr. Som förälder kan jag också ställa in trygga zoner, alltså ringa in ett geografiskt område där skolan, kompisarnas hus och den där långa grusvägen får plats. Om Folke skulle röra sig utanför den zonen kan hans klocka skicka ett larm till mig. Och skulle det hända Folke något kan han själv larma med den inbyggda SOS-knappen i mobilklockan. Med den tryggheten kan vi ge mer frihet.

Är det inte lika bra att vi satsar på en vanlig mobil istället? Nej, inte än. Dels känns det onödigt dyrt och dels tycker jag att Folke är för liten. Folke behöver inte surfa runt och botanisera bland olika appar. När han vill spela får han göra det hemma på datorn. Det vi behöver är ett enkelt verktyg för att få kontakt med honom när han är ute och far runt. En mobilklocka som sitter fast på armen blir lagom.

Ps…storebror Bertil har nu haft sin mobiltelefon en dryg månad. Hans problem är att komma ihåg att ha med sig mobilen. Kompisarna ringer mig istället ”säg till Bertil att kolla sin mobil”. Han kanske hade haft mer användning av en mobilklocka istället?

Har du testat mobilklocka? Hur funkade det för dig och ditt barn?

Wow. Så många tips, värdefull erfarenhet och vettiga tankar kring barn och mobiler jag får av er läsare – ni lär mig massor!

Härom veckan berättade jag att Bertil, min äldste son, nu fått sin första egna mobil och det har gjort mig nervös. Han går i mellanstadiet och trots att många jämnåriga redan har mobil sen länge känner jag ett motstånd. Den där klumpen i magen. Jag vill såklart skydda mitt barn från allt läskigt på nätet, ovälkomna sms och Gud vet vad!

Frågade alltså er läsare och har fått bra råd. Allt från boktips till handfasta ”det här funkar hemma hos oss”. Jag läser alla råd och funderar. Särskilt de som utmanar mitt eget sätt att tänka. Så här skriver Carina om barn och mobiltelefoner:

”Jag tänker att man inte kan eller bör hindra användandet, det finns mycket roligt och kreativt utöver det som oroar en förälder. Prata med barnen om vad man kan råka på. Det gäller ju även surfandet på dator hemma, inte bara på mobilen”

Det har hon förstås rätt i! Mina äldsta pojkar har redan surfat på paddan hemma, men det är först nu när Bertil ska ha surf på fickan som jag tycker nätet känns läskigt. Det handlar nog om att släppa kontrollen, klippa en bit till av den navelsträngen som jag gärna hänger kvar i.

Trots min oro måste jag erkänna att det är en kick att se Bertils namn dyka upp på min display. Hej mamma! Eller se honom på eget initiativ ringa videosamtal till kusinerna och visa hur mycket snö vi har fått. Vi använder Telias familjeabonnemang och min man Jakob är abonnemangets huvudanvändare. Vi andra i familjen kopplar in oss i samma abonnemang som extra användare. Vi har förstås egna telefonnummer och lika mycket surf som Jakob. Telia har Sveriges populäraste familjeabonnemang och är du intresserad av att testa det kan du just nu lägga till en extra användare för 99 kronor/månad.

Ni läsare påminner om att barn är olika. Det här är Emmas råd till mig apropå Bertils ny mobil:

”Avvakta och se hur pass intresserad han är av att använda sin mobil och se vad han vill använda den till. Min dotter på 9 år är rätt ointresserad och hennes mobil är oftast urladdad”.

Aha! Det scenariot har förstås inte funnits med bland de hotbilder jag målat upp i huvudet. Vi föräldrar är också olika och jag ser att flera av er hittat egna sätt för att få vardagen med barn och mobiler att funka. Mia skriver till exempel att hon får lov att läsa alla sms som hennes son får. På så sätt kan hon filtrera ifall något blir dumt. Hon har också pratat om sms-kultur och telefonkultur med sonen:

”Det tog min son ett tag att hitta en bra balans för hur många sms man kan skicka, hur man kan formulera sig, hur saker kan uppfattas osv”

I Telias familjeabonnemang finns en familjehub. Här kan jag dels läsa om aktuell forskning kring barn och skärmtid, och dels få tips från andra mammor och pappor som ligger snäppet före mig. Här läser jag om åldersgränser, respekt för barnens privatliv, olämplig reklam och andra frågor som börjat snurra i huvudet. Pappan Kwame Boaten, berättar till exempel hur han hanterar frågan om nya spel. Han provspelar helt enkelt alla spel själv först innan barnen får köra.

I familjehubben har jag också hittat Mobilkörtkortet som Bertil och jag har tagit. Det funkar som ett lekfullt kunskapstest för barn i hans ålder och jag som förälder får vara med. På vägen mot mobilkörkort får barnen och deras föräldrar svara på frågor om hur man beter sig schysst mot andra i sociala medier och vad som är bra att veta när man ska spela eller chatta. Telias mobilkörkort är ett samarbete med barnrättsorganisationen Friends. Lite som vett- och etikett för att få igång snacket mellan barn och deras föräldrar. Någon fler som tagit detta tillsammans med sitt barn?

Annars vill jag VERKLIGEN rekommendera att du gör det! Frågorna är ju så bra samtalstartare. Och när man resonerar kring dem får man ju också ett hum om hur ens barns kunskapsnivå är. Själv blev jag förvånad över hur mycket Bertil redan visste och hade pratat om i skolan.

Vi satt efter middagen och gjorde hela testet ihop från början till slut. Bertil var besviken när det tog slut och det påminner mig om att prata mer om sådana här saker. Att det faktiskt är en både meningsfull och spännande aktivitet att göra ihop.

Tack alla ni som delat med er av tips och råd. Ni verkar resonera lite olika, kanske för att ni har olika erfarenheter. En sak är dock genomgående i era kommentarer – ni rekommenderar att vi vuxna ska prata med våra barn om vad de möter i sina mobiler. Vi ska vara ett stöd där likaväl som i resten av livet. Det tar jag fasta på och har plötsligt upptäckt att Bertil är ett bra stöd för mig. Känner igen mig i det Helen skriver:

”Det finns så mycket på nätet, i sociala medier-appar och i spel, som barnen upptäcker och lär sig så himla mycket snabbare än vi vuxna. Det är svårt att hantera, men jag tror att det är bra att utgå från att vi alltid är minst ett steg efter när det gäller vilka plattformar och funktioner barnen använder. Utgår vi från det blir det naturligt att prata med barnen om deras användande på ett sätt som är mer naturligt nyfiket, att vilja lära sig och intressera sig, mer än undervisande och pekpinnigt.”

Den frågan har jag fått många gånger. Varför är dina barn sura på bild? De är inte sura. De är sig själva, avslappnade och neutrala. Men förväntningarna på hur barn ska se ut på bild är lika snäva som de vi har på kvinnor som alltid förväntas le. Ler de inte antas de vara sura. Resting bitch face är en term jag bara hört appliceras på kvinnor.

Att barn som är neutrala uppfattas som sura säger så mycket om hur barn annars porträtteras i samhället – på alltifrån blöjpaket till klädreklam. Men förresten. Även om de ÄR sura – varför får de inte visa det? Så länge man inte kränker barnet förstås.

Ingen av mina ungar har varit typen som smilar för vem som helst eller skrattar åt vad om helst. Särskilt inte mot främlingar. Nej det är hög integritet hela vägen. Ett höjt, intresserat ögonbryn kan vara responsen mot en vuxen som verkligen bjuder till och är sitt allra charmigaste. själv log jag inte förrän två års ålder. Varenda bild från min tidiga barndom föreställer mig med rynkad näsa och butter uppsyn.

Jag tycker inte om att be barn smila upp sig på bild. Jag fångar dem hellre som de är. Fram för mer surmulna, truliga, trumpna eller bara avslappnade barn på bild. Ja, fram för fler sådana avbildningar av människor i allmänhet!

Jag har sett fler än en mammainfluenser skriva om vikten av egentid med sina barn. Och sedan tar hon med sig sin sexåriga dotter på typ spaweekend. Bubblar, äter ute, går på bio och shoppar. MED ETT SMÅBARN! När jag tänker på egentid med barn tänker jag på att gå en egen promenad eller att spela fyra parti UNO utan att några småglin kommer och stör. När jag tänker på en spahelg däremot – då drömmer jag om att göra det med en väninna.

Men föräldraskapet har blivit en så bisarrt stor business idag. Från plusset på stickan till studentbalens överflöd är det dyrt dyrt dyrt. Påkostat och omständigt. Är det influencernas fel? Är vi för inspirerade av hur man gör i USA? Har svenskarna fått för mycket pengar? Jag sätter en hunka på att det är allt det här sammantaget. Ta babyshowers som exempel. Jag har inte en enda vän som haft en sån i verkligheten. Däremot ser jag det jämt i sociala medier där det verkar vara standard. Allt fler ordnar också gender reveal-party där man under stort ståhej ska avslöja könet på barnet. Med specialbakad tårta med rosa fyllning eller ballong full av blå konfetti. I mitt stilla sinne undrar jag hur man ens orkar kalasa så många gånger under en graviditet?

Min vän som bor i ett område med många höginkomsttagare blev förvånad när hon hörde vad mina barn brukar ge och få i present på barnkalas. En vanlig gåva kan till exempel vara en inplastad serietidning med en liten leksak. Men när hennes barn har kalas kommer kompisarna med dyra plastdjur från Schleich eller byggsatser av Lego – ofta sånt som kostade 200 – 300 kronor. Och då känns det ju urdumt att inte ge något lika fint tillbaka. Så även om hon vill hålla det enkelt kan hon inte, utan att göra det socialt konstigt för sina barn.

Och på tal om dyra presenter. Är det inte sjukt det här med pushpresenter? För några år sedan var det ett okänt begrepp men nu refererar influencers till det som någonting självklart? Ja jag säger influncers eftersom jag aldrig hört någon prata om det i verkliga livet. Men är inte det en så himla konstig föreställning om verkligheten? Som att familjer i allmänhet kan unna sig något dyrt och lyxigt när de precis fått barn och ska börja leva på föräldrapeng? Vem har gott om pengar då? Varför ska mamman förvänta sig en diamantring eller en dyr väska av sin man? Jag fattar verkligen inte. Önska er delad föräldraledighet istället!

Gåvor och omtanke är förstås inte fel men skalan på dem gör mig helt matt. Varför inte ta med en form lasagne, en vetevärmare och en blomma till en nyförlöst vän? Och så kan man ta hand om hennes disk när man ändå är där och bära hennes baby så hon får duscha ifred. Det är kärlek det. Det är vad man behöver när man är ynklig, trött och nyförlöst.

Nu låter jag som en riktigt trist moralkärring. Men det beror bara på att jag är det.

Alla får göra precis som de vill med sina barn. Men jag önskar att fler tänkte på att de val man gör också skapar en kultur för andra barn. Om du skickar dina barn på kalas med dyra presenter gör du det samtidigt svårt för den familj som inte kan ge samma sak tillbaks. Fiskdamm bakom ett draperi känns fattigt när andra barns kalas tar plats på ett lekland och alla inbjudna barn får en påse party favours med sig hem. Och vem vill vara den som kommer med en lasagne och torkar diskbänken hos sin bästis – när standarden för att vara en vännina blivit att ordna en babyshower med blöjtårtor och elva sorters cakepops?

Vi är alla har ett ansvar för vilken kultur vi är med och skapar. I vår vänkrets, bland barnen, där vi bor. Så nu passar jag i egenskap av influencer på att berätta det oerhörda. Att jag varken fått pushpresent eller babyshower. Inte ens en ynka spahelg med min mamma när jag var barn. Och att jag trots dessa försummelser och svåra trauman är en normalt fungerande människa. Tämligen lycklig till och med. Jag lovar. Det går.

(Här finns förresten ett tidigare inlägg jag skrivit om barn och ekonomi)

Hej Clara, kan du inte skriva lite mer om hur det är att ha tre barn? Är gravid med en trea (fem år mellan varje barn) och är så rädd att inte räcka till att jag inte kan känna glädje.

Så skrev läsaren med signaturen C till mig. Och så kan vi ju inte ha det. Det är klart att du ska få känna glädje. Grattis till trean! Det här kommer gå jättebra. Och visst kan jag skriva lite mer om mina tankar om att ha tre barn. Men det blir ju utifrån mitt eget perspektiv. Det är ju det enda jag har.

• Jag vill börja med att slå fast att du kommer att få mindre tid till dina andra barn när det föds en bebis. Det är matematik. Men det sker succesivt så barnen kommer hinna vänja sig. Första tiden med Ulf när jag mest satt och ammade hade jag ju massa tid för storasyskon som ville komma och gosa, berätta om sin skoldag eller ville att jag skulle se på när de spelade Minecraft. Jag kanske inte kunde jaga dem runt gården i någon lek men jag kunde vara närvarande och det är det viktiga.

• Och nej. Du kommer inte att få tiden att räcka åt alla tre barn i varje enskild sekund. Ibland går det – men inte jämt. Och det är ingen fara. Det man inte hinner fånga upp vid middagen kan man fånga upp vid sängkanten på kvällen. Att barnen behöver dela uppmärksamheten med någon tycker jag inte är dåligt. Det bara är. Och i mitt stilla sinne tänker jag när jag någon gång får dåligt samvete. –Nej du får inte min odelade uppmärksamhet just nu. Men det är för att jag gav dig syskon. Och de kommer du ha glädje av hela livet, långt efter att jag inte längre finns och kan uppmärksamma dig!

• Att ha tre barn är skojigt för ibland händer det att man är iväg själv med bebisen och någon säger -Nejmen så söt. Och det är ditt första barn? Och då kan man le blitt och säga -Tredje. Och då känns det som att man är en miljonär!

• Att ha många barn (särskilt med stor åldersspridning som du har) gör att man som förälder får njuta massa åldrar samtidigt. Jag älskar själv att ha en klok tioåring som lär mig om asatron, bockstensmannen och landskapsblommor. Att ha en charmig ettagluttare som är en riktig clown. Plus en tvååring som fortfarande ammar och tycker att jag är bäst i världen och allra, allra mysigast. Barnen behöver få kärlek, trygghet och uppmärksamhet från mig som förälder. Men det behovet visar sig på lite olika sätt och därför tar det inte energi från exakt samma plats i mig.

• Att ha tre barn är att ha tre människor boende hos sig som har massa egna inbördes relationer och dynamik som är så otroligt spännande att få följa. Det sötaste jag vet är när Ulf vaknar och klargör att han ska gå och väcka HokkaBetti och så hör jag hur han går in och smäller upp dörren och ropar -Hokka! Betti! Med samma tonfall som jag brukar ha. Och hur de sömndrucket mumlar något till svar. Hur han driver på dem för att stiga upp men hur de istället drar ner Ulf i sängen och använder honom som gosedjur. Dynamiken mellan dem är så otroligt rolig och givande att iaktta. När du känner oro – fantisera om barnens relationer och samspel i framtiden. Inte missunnar du väl dina barn det? Nej jag tänkte väl!

• Att ha tre barn är att ha en flock. Och det finns fördelar med en flock. Jag är verkligen inte den som nedlåtande säger att ”enbarnsföräldrar har det sååå himla lätt”. På många sätt kan det vara tvärtom också. Att ha ett barn ställer andra krav på föräldrarna. Till exempel att leka och att erbjuda barnslighet så det inte bara blir för vuxet och allvarligt. Med tre barn kan man köra iväg hela ungskocken och hojta -Gå och lek med varandra nu, jag vill laga mat ifred! Och åldersskillnaden till trots (eller kanske tack vare) kan de bli riktigt bra lekkompisar.

• Att ha tre barn kan vara röjigt, stökigt, stojigt. Det tar tid och kraft. Härom natten låg jag med två gallskrikande barn med öroninflammation. Den ena försökte jag amma och den andra strök jag över ryggen. Det var lite svettigt och höggljutt och dåligt sov jag också. Och det var första gången i mitt föräldraskap just den saken hände. Men jag fixade det. Barnen fixar det. Man blir starkare tillsammans!

• Och när det gäller barn och deras uppväxt kan man gärna tänka på detta mantra. -Det kan bli bra på många sätt! Det finns inte bara en väg till målet. Målet som i förlängningen är att skapa trygga, vettiga vuxna. Barndomen är ju en fasligt kort period. Man kan ha ett, tre eller tio barn. Bo i hus eller hyreslägenhet. På landet eller i stan. I stjärnfamilj eller kärnfamilj. Man kan helamma eller ge tillsskott. Samsova eller sova isär. Har barnen tätt i ålder eller långt ifrån. En del föräldrar är bra på lågaffektivt bemötande medan andra är naturligt eldfängda. Barn klarar mer än man tror och om det bara finns kärlek och god vilja så kommer det mesta att ordna till sig. Du har inte facit. Jag har inte facit. Grannarna har det definitivt inte. Men ert tredje barn kommer med tiden bli en helt naturlig pusselbit i det unika pussel som är just er familj. Det kan bli bra på många olika sätt. Och det kommer bli bra för dig, C

Förresten – här har jag skrivit om hur jag förberett mina barn på att få syskon.

Jag hörde någon siffra om att medelsvensson har åtta maträtter hen roterar mellan i vardagen. Lät väldigt lite men sedan när jag började rannsaka mig själv så kom jag på att det nog låg rätt nära sanningen ändå? Fullt rimligt när man ska kirra middag varje dag och snabbt behöver komma på något som funkar.

Jag har en lista i telefonen med de vardagsrätter som går hem hos oss just nu och som barnen gillar. Så att jag inte behöver bli stående som en idiot i affären och inte veta vad vi ska äta. Jag tänker att jag delar med mig av den och så kanske du som vill kan dela med dig av några av dina vardagsfavoriter? Så kan vi hjälpa och inspirera varandra att utöka/variera vardagsmenyn litegrann. Som förälder kan ju den lusten komma även om barnen inte ber om det.

Flera av rätterna på listan varvar vi att köra i vegetarisk variant och med kött. Ibland gör jag en sallad till men barnen föredrar hellre grönsaker i bit. Och då blir det oftast morotsstavar, vitkålsbitar, majrova, kålrot, gurka eller paprika som jag ställer fram på bordet i en skål. Gärna en stund innan maten är klar så att barnen äter mer grönsaker! Och äter vi soppa till middagen brukar jag staga upp med bröd – helst mjukbröd – på sidan!

Vardagsmat som funkar just nu

Spagetti och köttfärsås

Pannkaka

Bakad småpotatis med någon slags kall röra

Lax i ugn med citron o potatis och kall sås på lättcremefraiche och dijon

Köttbullar/vegbullar med potatis/pasta

Pyttipanna (veg eller vanlig)

Potatisbullar

Palak Paneer m ris

Ceasarsallad

Ugnsrostade rotsaker med fetaoströra/hummus

Palt

Pizza på libabröd/tortillia

Tomatsås/linssås m pasta

Korvstroganoff m ris

Falafel i pitabröd

Linssoppa

Broccolisoppa

Potatis och purjolökssoppa

Köttsoppaa

Köttfärslimpa

Nikkalouktasoppa

Pastasallad

Lite kyckling eller nötkött fint strimmat och blandat i en gryta med de grönsaker och kryddor som finns hemma

Tonfisk&majs-sås och pasta

Panerad fisk & potatis

Tortilliawraps med det som råkar finnas hemma

Efter tio veckors sommarlov tänkte jag att det kunde vara intressant att följa upp på det inlägg jag skrev i juni, med smarta hack för en sommar med barn. Om våra regler och planer inför sommaren och ifall det blev som vi tänkt. Jag delar upp det i skärmtid, mat och smarta hacks eftersom det var vad inlägget fokuserade på.

Skärmtid

Innan sommarlovet hade vi ett familjeråd där barnen fick vara med och planera upp sommaren, reglerna under sommaren och sånt som skärmtid. Både omfattningen av den och och när den ska infalla.

Efter barnens önskemål satte vi en skärmtid mellan 08-09 på morgonen och mellan 17-21 på kvällen. Att vi satte den vid åtta på morgonen var ett genidrag eftersom barnen då fick motivation till att stiga upp i rimlig tid. Samtidigt som de inte surfade bort hela morgonen då de ju faktiskt åt sin frukost vid niotiden och därefter var ute och lekte. Ibland klagade de och ville ha skärmtid mitt på dagen men vi höll hårt i det vi bestämt. Och snart accepterade de läget, släppte tankarna på skärm och härjade utomhus fram tills middagstid. Kvällens skärmtid mellan 17-21 är ju ganska många timmar. Men eftersom åtminstone en av dessa timmar går bort när barnen dukar fram, äter middag och dukar bort så blev det inte sååå många timmar i sträck. Dessutom gjorde vi ofta små utflyter kvällstid (typ åkte och tog ett kvällsdopp) eller fick vi middagsgäster. Och då blev skärmtiden också uppbruten. Men mina barn älskar Minecraft och då tycker jag att det är rimligt att de får göra något de älskar när de är lediga. Om än i lagom doser såklart. Dessa skärmtider gällde när vi var hemma. När vi var i stugan eller hälsade på släkten reglerade vi inte deras skärmtid eftersom barnen inte hade med sig några skärmar. Jakob installerade någon slags funktion som helt enkelt begränsade deras skärmtid automatiskt – då slipper man förhandlandet vid varje moment. Padda och dator låstes av sig själv.

Maten

I inlägget skrev jag att storbarnen skulle få fixa sin egen frukost och att jag inte tänkte göra några lagade luncher på vardagarna. Istället tänkte jag ha hemma sånt som barnen kan göra själva. Som fil, mackor, nudelsoppa, varmkorv, risgrynsgröt på tub och sånt där.

Eftersom vi var bortresta en del och hade gäster många dagar så blev det ju i slutändan så att de bara fixade lunch till sig själva 3-4 dagar i veckan och det var ganska lagom. Nej det blir ju inte den nyttigaste lunchmaten kanske men sedan äter vi ju en vanlig, lagad middag och då blir det ju en rimlig balans. Extremt nöjd är jag i alla fall med att barnen själva når allting i köket nu och att vi har en stor diskmaskin så att både Bertil och Folke kan ställa in efter varje måltid.

Jakob som jobbat heltid hela sommaren och skött disken har haft som uppgift att se till att den varit urplockad varje morgon så att vi bara kunnat fylla på. Och så att jag inte behöver ha ett berg av disk på bänken när det var dags att laga middag. Vi bestämde också en fast middagstid när han skulle komma hem och barnen infinna sig. Kanske en helt självklar sak i många familjer – men inte i våran.

Sommarhacksen:

I inlägget och kommentarsfältet bjöd ni läsare på många av era underbara sommarhacks. Flera av dem körde jag rakt av! Som Malins idé med en färdigpackad picknick- och badväska. Marias idé med en standardiserad checklista i mobilen för all packning (både till långresor och dagsutflykter). Samt tipsen om nicecream och vattenmelon. Vi tog också fasta på Ulrikas idé att göra en önskelista/bucketlist med barnens alla önskningar inför sommaren. Vi pratade vi mycket om vad barnen ville göra och så försökte jag genomföra så många av de sakerna som möjligt. Det var hyfsat lätta grejer som att få bada vid en viss strand, köpa mjukglass eller att en kompis skulle få följa med och hälsa på gammor. Bara att få önska och bli lyssnad på är ju en riktigt härlig känsla när man är barn! Sedan är jag ganska bra på att prata igenom allt vi upplevt. Minns ni när vi var på forntidsbyn? Minns ni den där fantastiska stranden i Östa? Kommer ni ihåg när vi var i stugan och hade krig? Tio veckor är en väldigt lång tid för ett barn och samtidigt kan den kännas kort om man hinner glömma hälften. Att prata om och minnas tillsammans håller allting levande!

På det hela taget var det här den enklaste sommaren på många år. Jakob jobbade inte lika mycket, storbarnen tog mer ansvar. Kök, hall och tvättstuga var iordning så att det faktiskt gick att ha lite struktur. Och jag kände mig piggare – säkerligen på grund av att jag tränat så mycket hela året. Men Ulf däremot. Han var lika sjövild och hejdlös som alltid. Håller tummarna för att han stillat sig lite tills nästa sommar!

Jag har två tydliga ledord i hur jag förhåller mig till barnen. Ledorden är sådana där meningar jag mumlar för mig själv, oftast direkt efter att jag misslyckats med dem. Det jag mumlar är: Inga falska hot. Inga falska löften. Inte så originella ledord kanske men förvånansvärt svåra att efterleva.

Låt mig först säga att jag inte är den som tycker att det är rakt av fel med hot. Eller hot förresten – det är ju konsekvenser det handlar om. Om du tänker tjata om godis varje gång du följer med mig och handlar då tänker jag inte ta med dig och handla fler gånger. Det är ju inte ett hot utan bara att berätta vilka konsekvenser ett beteende leder till. Det här blir dock ett tomt hot om barnen inte alls slutar tjata om godis och man ändå fortsätter ta med barnen till affären. Då kanske det nästa gång låter så här: Eftersom du tjatar så här mycket om godis blir du utan helt på lördag! Klipp till lördagen när barnet förstås glömt vad som hänt. Och förmodligen föräldern också. Det är trevlig stämning hemma och varför ska man då börja bråka om något som hände förra veckan? Nä, det tycker inte jag heller! För vad lär sig barnet av det? Ska ett mindre barn förstå att en viss konsekvens kommer av ett visst beteende är det ju säkrast att det sker i närtid. Alltså typ i direkt anslutning till problemet. Tex: Nu tjatar du så mycket om godis så nu avbryter vi handlingen helt och åker hem. Och så gör man det.

Att hota om straff långt fram i tiden för något som går snett nu – det funkar dåligt. Även för oss vuxna. Vi vet att rökning kan ge lungcancer och stillasittande kortar livslängden. Riktigt ruggiga hot och ändå fortsätter folk röka och sitta stilla. Vi vuxna med all vår intelligens kan ju inte ens själva motivera oss med hot som ligger för långt fram i tiden. Så hur skulle det då kunna funka på ett barn? För vilka tiden dessutom är så abstrakt och obegriplig. Nä, antingen får det väl bli omedelbara konsekvenser eller så ska man låta bli att hotas med konsekvenser som varken ger effekt i stunden eller ens kommer att verkställas. För då har man i alla fall inte urvattnat sin egen auktoritet och trovärdighet som förälder. Men lätt är det inte. Jag jobbar hela tiden med att stoppa mig själv från det här beteendet.

Sedan har vi då det här med att aldrig inge falska löften. Sådana kan till exempel uppstå för att man i stunden inte vill / orkar göra barnet besviken och därför skjuter upp avgörandet på framtiden. Mamma kan vi åka och bada nu? varpå den slutkörda mamman som inte alls vill bada istället för att säga nej säger Njae, men vi kan bada lite senare. När eftermiddagen kommer är mamman fortfarande helt slutkörd och då kommer barnet tillbaka Men visst skulle vi bada nu? Du sa ju senare och nu är det senare! Och här skulle man ju behöva sansa sig och säga som det är. Förlåt att jag sa så, jag är faktiskt för trött och det borde jag ha sagt på en gång. Men eftersom man inte orkar bada och barnet återigen blir besviket så klämmer man i med att lova bad dagen därpå. Men eftersom man då måste kompensera att man redan gjort barnet besviken två gånger lägger man till att den kan få ta med en kompis. Och en uppblåsbar leksak. Och i bästa fall orkar man infria löftet morgonen därpå. Men istället för att det bara är ett bad ska man nu ordna en hel jäkla badutflykt med kompisar och uppblåsbara flamingos och skit. Falska löften har en tendens att komma tillbaka som en boomerang och varje gång ge mer och mer dåligt samvete och behov av att kompensera.

För två somrar sedan hamnade jag i en sådan här loop. Ulf var nyfödd och jag var väldigt trött, hade dåligt samvete för att jag var trött och inte gav storbarnen nog med tid. Men istället för att säga nej och ta obehaget direkt lovade jag hela tiden saker för framtiden. Men tog sedan ganska lätt på att infria löftena. Jag minns så väl hugget i hjärtat efter att jag misslyckats att infria ännu ett löfte och min ena son med förtvivlan i rösten skrek Du bara lovar och lovar men du håller ju aldrig! Och han hade rätt. Istället för att ta det initiala obehaget och direkt säga – Vet du, jag önskar att jag kunde säga ja nu men jag är för trött – sköt jag avgörandet på framtiden.

Det här med att inte ge falska löften har jag övat massor på. Och blivit så bra på att samma barn som tidigare skällde på mig för att jag lovade och aldrig höll – i somras argt utbrast MEN DU LOVAR JU INGENTING?! DU HAR INTE LOVAT NÅGOT PÅ EN HEL VECKA! Varpå jag var tvungen att skratta lite för mig själv. Eftersom jag visserligen inte lovat något på en hel vecka – men däremot infriat och ställt upp på massor av barnens önskningar och förslag. Så nu är jag den löfteslösa mamman som inte lovar utan bara gör. Och det kanske också är ett problem, men det är i alla fall ett som jag kan leva med.

Jag la upp en bild på stories i våras. Av mina barn som åt glass och texten ”Glass till alla idag. För att fira framsteg och att barnen kämpar på så bra med skolan. Vi firar alltid ansträngningen – inte resultatet” Jag fick jättemånga kommentarer och frågor om det där. Så jag tänker att jag utvecklar lite här på bloggen.

Att fira fina resultat (alla rätt på nationella, vinst i fotbollscupen, bäst i klassen på 100 meter) är ingenting jag tycker att man behöver lägga särskilt mycket fokus på. Fina resultat är ju en belöning i sig. Och om man lägger allt fokus på att vara bäst – vad händer då om man nästa gång inte klarar sitt nationella prov, kommer trea i fotbollscupen och vrickar foten så man inte ens kan springa 100 meter? Vad ska man då fira och belöna? Och vad händer med den som har svårt i skolan? Den som har dyslexi eller är mobbad och inte ens vill gå dit? Vilka framgångar och mål får den fira?

Jag försöker verkligen pränta in i mina barn att de viktigaste inte är att ha lätt för allt och vara bra. Det kan vara ännu bättre att man får lära sig hur man kämpar, övar och inte ger tappt. När mina barn kämpar med något svårt berömmer jag ansträngningen. Jag är så stolt över hur du kämpar. Jag har sett hur utmanande det varit. Tänk att du orkat traggla på fast det stundtals känts så jobbigt och svårt. Jag tänker att en viktig kunskap att hjälpa sina barn till är kunskapen om hur man inte ger upp. Trots motstånd. För hittar man strategier för att göra det så har man ju tillgång till den kunskapen att applicera på allt man är intresserad av. Den som fått kämpa sig till en kunskap som kommer lätt för någon annan har ju i själva verket gjort två lärdomar. Dels har den lärt sig något nytt men sedan har den lärt sig att kämpa. Den som allt kommer lätt för har ju en annan svårighet att överkomma, och den är ju just att orka stå på även när man inte har talang eller naturlig fallenhet.

Jag har alltid själv haft känslan att mamma och pappa varit så otroligt stolta över mig och min syster oavsett vad vi gjort eller presterat i skolan. Ibland nästan till en provocerande grad. De var glada oavsett om jag kom hem med G eller MVG och de gjorde ingen stor affär av betyg eller olika talanger. Allt var stilla, vänlig uppmuntran. Det är jag glad för idag eftersom jag alltid känt att jag dugt precis som jag är i deras ögon. Att jag försökte – så långt det nu sedan räckte – var bedrift nog.

Sedan finns ju ytterligare en aspekt av detta och det är att få tillåtelsen att ge upp. För ibland måste man ju få göra det också. Och för ett barn som har svårigheter i skolan kanske man måste välja att ge upp på vissa saker för att klara det allra viktigaste. Men det känns som ett separat blogginlägg så det får jag återkomma till.

När lillebror cyklar hem från skolan och tagit med sig storebrors kvarglömda favoritpinne i ryggsäcken

När de varje kväll frågar varandra ”Visst kan vi sova ihop inatt?” och lillebror bäddar på golvet bredvid storebrors säng. Som att någon av dem skulle få för sig att säga nej.

När jag tjuvlyssnar på kvällen och hör dem prata om Minecraftstrategier, sina fantasiplaneter och vad de ska göra när badhuset äntligen öppnar igen.

När de ligger och gosar i soffan och ser på film ihop

Hur de kärleksfullt ser på sin lillebror och med plågade röster ropar -Han är fööör gullig!!!

När minstingen och jag är ute i rädgården och vi hör deras röster närma sig borta på vägen. När han släpper allt och rusar mot dem för en kram. Hokka, Betty! Och stoltheten hos någon som är så älskad av en liten.

När de skrattar åt varandras skämt så att de kiknar

När de turas om att imitera pappa när han är sträng

När jag stoppar ner alla tre i badkaret samtidigt och ser dem sådär ihop. Att alla tre är mina

Den gränslösa beundran för en storebror och vad det gör för storebrorsans självkänsla

När den gränslösa kärleken för en lillebror får honom att bli trygg och hitta en plats

Deras olika personligheter. Han som utan tillsägelse lägger fram sina skolavslutningskläder nedanför sängen. Påminner mig om att shortsen behöver tvättas och skjortan strykas. Och han som efter många påminnelser rafsar fram sina finkläder – batikskjorta, shorts och mockasiner med fransar, samt en slängkappa som han ska ha utanpå alltihop.

Hur den ena inte står ut med en knölig strumpa och den andra ständigt glömmer sina skor och åker barfota.

När den ena sitter i ett träd och spelar didjerido och mediterar och den andra drar runt med ett kompisgäng och hittar en ny bästis i varje barn han möter.

Hur en jämt petar i maten och är kräsen till och med kring godis. Den andra äter som en häst och gärna skrapar ner brorsornas kvarlämnade mat på sin tallrik. Och den tredje som helst kastar maten rakt upp i taket och skrattar högt.

Att hur arga de än är på varandra kan de alltid kan lita på brorsans stöd när någon annan unge är dum.

Jag överväger starkt att införskaffa en sådan där blå skrivbok som Alma Svensson i Lönneberga hade. Skulle kunna fylla en ny var fjortonde dag med alla små hyss Ulf gör. Man kan verkligen inte vända ryggen till i en sekund utan att någon slas mindre katastrof sker. I veckan har han:

• Målat med vattenfast solskyddskräm på vardagsrumsmöblerna och den antika mattan
• Hällt ut närmare 1 liter japansk soya. Över soffan, över de stoppade stolsitsarna, över matbordet, kuddarna och över golvet. Med en pensel han hittade gick han sedan loss för att måla. När jag blev arg och skällde på honom gömde han sig bakom gardinen och skrek ”JAG ÄR RÄDD” samtidigt som han såg misstänkt glad och uppspelt ut!
• Regelmässigt använt Elfa-hyllorna i hallen som ribbstol och stege
• Hällt ut min fulla tekopp i sin storebrors gummistövel. -MEN VAD GÖR DU, UNGE?! besvarades med ett trösterikt ”De ä inte min stövel”. Jamen då så!
• Målat med tandkrämstuben på väggarna i punschverandan.
• Kastat ner pappas airpods i tvättnedkastet. Vi letade efter dem en bra stund innan Ulf meddelade att han slängt bort ”hörängena”. Förpackningen klarade dock fallet på fyra meter förvånansvärt bra.
• Målat med en grön tuschpenna i trapphuset, trappan och på väggarna i vårt badrum.
• Tömt i sig ett halvt ölglas. Visserligen alkoholfri öl men ändå.

Det är roligt med folk som är helt så här ”Men herregud vem lämnar ens unge utan uppsikt länge nog för att kunna hitta på sånt där?” Jo det kan jag berätta. Det gör någon som behöver gå och kissa, som går och hämtar ett glas vatten, som tar in tidningen från brevlådan eller har syskon som ibland behöver få lite uppmärksamhet. För på de 1-2 minuter det tar hinner overkliga mängder ofog uträttas. Det kan jag meddela alla er som aldrig själva provat fostra en sån här försigkommen Emil-typ.