Vaknade innan väckarklockan ringde 06.20 imorse. Varm sol i ansiktet. Knöt på mig gympaskorna och tog med mig Essa ut på en ensam promenad över åkern innan Ulf vaknade. Det är bara vi hemma nu för storbarnen åkte till Stockholm med farmor igår och Jakob är kvar i Spanien några dagar till.
Jag är så glad över att ha fått vara själv med barnen i två veckor. Jag var väl inte överlycklig när Jakob behövde ta det här jobbet men jag märker sån enorm skillnad nu när Ulf lugnat ner sig och blivit lite förståndig och storbarnen är så duktiga och hjälpsamma. Vill bara vara i deras närhet, gosa med dem, lyssna på dem, skoja, prata och givetvis tjata en hel del.
Jag tycker det är fint att kunna dela på sig som familj ibland. Både att man kan dela upp barnen mellan sig så att man kan anpassa aktiviteterna för respektive åldrar bättre. Men också som föräldrar – att inte behöva sitta ihop jämt. I våras var jag ju borta två veckor när jag opererade mig och i höstas var jag med min syster på en elva dagar lång skrivarvecka i vår stuga. Nu är Jakob borta i drygt två veckor. Och det går bra. Det är till och med riktigt trevligt.
Och när det blivit kväll och jag torkat diskbänken, plockat upp från golvet, dammat duken på köksbordet, Essa har blivit rastad och alla barnen sover. Då känner jag mig så förnöjd och glad över hur jag fick ihop dagen helt själv!
Jag visste knappt att det fanns så stora plåster som det Folke nu bär på sitt skadade knä. Påsklovet slutade i blotta förskräckelsen efter en krasch med cykeln.
Jag och Jakob har valt att ge honom en Xplora mobilklocka just för att han ska kunna nå oss om något sånt här händer. Hade han mobilklockan på sig när det hände? Nej. Storebrorsan Bertil fick sin första mobiltelefon förra året när vi skaffade familjeabonnemang från Telia och han var i närheten när olyckan hände. Skönt, då kunde ju han ringa oss och berätta vad som hänt! Nej. Det kunde han inte, för den nya mobilen låg kvar i pojkrummet.
Det blir istället killarnas tjejkompisar som plockar upp sina mobiler och börjar ringa sina föräldrar. Sen får en av deras mammor höra av sig till mig och berätta att Folke varit med om en olycka nere på byn. Jag får höra att det blöder mycket. – Var är han? frågar jag med bultande hjärta. ”Nere på byn”, en närmre beskrivning hade den andra mamman inte fått. Jag kastar mig in i bilen och kör lite på måfå mot en av de tre platser som jag gissar att han kan vara på. Tack och lov är min första gissning rätt! Äntligen får jag se och prata med Folke. Krama om honom. Det hela slutade med läkarbesök, en rejäl sårtvätt och som synes ett gigantiskt plåster.
Cykelkorgen är en sorglig syn efter kraschen
Nu har vi bestämt två saker: 1. Stora ärr är coolt. 2. Killarna måste fasiken lära sig att ha med sina mobiler! Mobiler är BRA!
Hur gör ni andra som lyckas få barnen att så gott som alltid ha mobilen med sig?
Sen ett år tillbaka samarbetar jag med Telia och använder deras familjeabonnemang. Jag är glad över det, för här i byn fungerar Telia överlägset mycket bättre än andra mobilnät. Och inte bara här! Telia har Sveriges bästa mobilnät i alla kategorier (enligt det oberoende mätföretaget Umlaut). Telias familjeabonnemang är också landets populäraste.
För oss är familjeabonnemanget i första hand smidigt – allt hamnar på samma faktura. Alla får ett eget nummer och alla får lika mycket surf. Men hos Telia finns också olika tjänster som gör att jag som förälder känner mig säkrare. För det kan ju vara ganska svårt att navigera rätt i den här digitala tidsåldern. Till exempel har Telia kunskapsbanken Digital förälder. Här kan jag läsa på om relevant forskning och kolla in tips och råd som gör vår familj tryggare ute på nätet. Som jag skrivit om förut tog jag och Bertil mobilkörkortet ihop när han fick sin telefon.
Telia har helt enkelt bra abonnemang, mobiler och barnklockor som passar hela vår familj. Storebrorsan Bertil har surf i mobilen så det känns viktigt att fråga honom då och då om just nätet – vad upplever han där? Folke som är yngre har den enklare mobilklockan Xplora. En mobil som sitter som en klocka runt handleden, med den kan han ringa och skicka meddelanden. Så länge han har den på sig alltså!
När Folke kraschade med cykeln gick det upp för mig att det nu är JAG som vill att barnen ska ha sina mobiler. Jag – som tidigare stretat emot. Jag som tänkt att mobiler till barn är onödigt dyra prylar till ungar som ständigt och jämt vill hänga över skärmen. Hur det än är med skärmtid så känner jag mig tryggare när jag kan nå mina barn. Och de ska kunna ringa mig. Inte behöva bli räddade av en tjejkompis med bättre ordning.
– Har du med dig mobilen? Den frågar ställer vi vuxna nu ofta till de äldsta sönerna. Vi behöver alla öva på att de ska ta mer socialt ansvar. Eget ansvar för att kunna bli nådd. Eget ansvar för att minska onödig oro. Eget ansvar för att öka familjens trygghet.
Det är så tungt att komma till freds med att oväntade saker händer i livet. Att livet från en dag till en annan kan slås i spillror. För vem som helst av oss. Ibland tänker jag att jag inte står ut. Att det är för hemskt. Att det är orimligt att leva med den vetskapen. Andra dagar tänker jag att det finns något fint i att man reagerar så starkt på det hemska. Eftersom det betyder att man på det stora hela har det ganska bra. När det händer något hemskt så får det den tyngd det förtjänar. Man har inte fullt upp med att hantera andra lika hemska saker.
Sista dagarna har jag känt ett behov av att vara fysiskt nära mina barn. Krama, hålla fast och aldrig släppa taget. Jag är tung i huvudet och tung i fötterna och den isande vassa vind som blåser gör mig irriterad. Jag har inget tålamod med hårdhet nu. Det räcker.
Tacksamhet är ett begrepp som blivit fånigt och klyschigt. Kanske tack vare överanvändning i sociala medier. Men trots det vill jag säga att jag känner mig väldigt, väldigt, väldigt tacksam för varje dag vi får vara friska, ingen katastrof sker utan vanligt grått liv bara pågår. Vanligt grått liv är så underskattat.
En kaosmorgon. Storbarnen skulle ha bad och försvunna badkläder behövde lokaliseras. Minstingen vägrade overall och ett av barnen kastade sin frukost i soporna oäten eftersom ”gurkan gjort osten äcklig”. Jag behövde komma iväg samtidigt som barnen idag eftersom jag har så mycket att hinna inne i stan. Jag rafsade ihop galonbyxor, matteböcker, träningsväskan för lunchträningen (fick jag ens med mig några tights?) mina låneböcker som ska tillbaka, datorn så jag kan arbeta och börsen – var är börsen? Sedan visade det sig att kjolen var elektrisk och klistrade sig mot benen så jag fick panikspruta stärkelse på den ute i snön (inte inomhus, golvet blir glashalt). Sedan åka iväg extra tidigt för att barnen inte skulle missa badbussen. Lämna Ulf och försöka trösta honom eftersom mitt fräsande gjort honom upprörd.
Precis när jag klarat av allt detta och lämnat byn på väg mot stan insåg jag att Essa satt i bilen. Hon brukar ju följa med och lämna på morgonen. Men inte de dagar jag ska till stan! Den detaljen hade jag dock glömt så hon satt i skuffen och kikade fram, minst lika förvånad som jag. Så jag fick vända och lämna henne också.
Direkt jag kommit ut från byn rullade jag in på en parkeringsficka och blundade och lutade mig bak. Vad hände? Hur kan en morgon bli så rörig och kännas så usel?
Idag är det Vita tisdagen i den Stilla Veckan – den sista veckan i fastan. Och dagens lugna andakt tog jag där bakom ratten på parkeringsfickan.
Fick den här kommentaren och ville lyfta den just för att det här är något jag själv tänkt väldigt mycket på. Jag tycker ju att stil, färg och form är SÅ roligt! Och det härliga med att ha riktigt små barn är att man kan bestämma över deras stil helt själv. Jag har så många gulliga barnkläder här hemma som jag har klätt barnen i och njutit av. Men lika roligt som det är för mig med stil – lika roligt är det ju för mina barn! Därför har de fått börja klä sig efter eget huvud direkt de börjat ha åsikter och önskemål. Det är klart jag försökt köpa hem och lägga fram saker som jag tyckt varit fint – och många av de sakerna gillar också barnen. Men i takt med att de får fler tankar och önskemål så vill jag verkligen lyssna på det. När ens barn önskar sig en onepiece i form av en gorilla för att matcha bästisens – ja då fixar man det! När ens barn prompt vill ha en gräslig hatt på sig på skolavslutningen – ja då ska den inte behöva fråga om lov.
Det är samma sak med barnrummen. De har förändrats i takt med att barnens önskemål ändrats. De gillar fortfarande blommiga tapeter och second hand-möbler men jag inser att tiden är utmätt. Om mina barn i framtiden vill ha en fototapet över New Yorks skyline och laminatmöbler från IKEA – ja då skulle jag inte motsätta mig det. Då skulle vi försöka fixa det så långt som plånboken tillåter. Hur trist jag än tycker att det är.
Jag fick nämligen spika upp tavlor, banka och möblera om i mitt flickrum helt efter eget huvud redan från tidig ålder. Tror jag haft varenda möblering som var möjlig och när jag slutligen flyttade hemifrån var väggarna perforerade som durkslag. Men jag är tacksam för att jag fick hållas för att det var så jag lärde mig och utvecklade min kreativitet. Mitt flickrum var inte min mammas kreativa vision och plats för självförverkligande – det var mitt!
Tyvärr gillar barn väldigt sällan gråbeiga kläder i linne och naturfärgade leksaker. Tyvärr är de mer som skator som väljer det som glittrar, blinkar och blänker i knallfärger och plastiga kvalitéer. Lite trist för oss vuxna som föredrar annat men det är en fas som barn verkar behöva gå igenom. Ungefär som puberteten.
Det är väl ingen nyhet att jag älskar Barnen i Bullerbyn. Inte heller att jag ÄLSKAR Ilon Wiklands illustrationer till böckerna. Ja inte bara dessa böcker utan alla illustrationer hon gjort. Ilon har dock varit väldigt restriktiv med att låna ut sina illustrationerna till andra produkter än just böckerna – så vi som velat ha prylar med dessa tryck har sökt förgäves. Men nu händer det grejer!
Förra våren blev jag nämligen kontaktad av Ilon Wiklands representanter och Rätt Start. De stod i begrepp att ta fram sin fina melaminservis med motiv från Ilon Wklands illustrationer. Jag fick träffa designern Anna Helgesson som var den som skulle transformera motiven till tallrikar, koppar och skedar. Och jag fick se allting redan i skisstadiet.
Rätt start är ett svenskt företag som funnits i trettio år och fokuserat på att göra produkter för de minsta barnen. Deras fina melaminserviser är nog en av de mest kända produkterna. Ulf fick just en sådan servis på sin egen barnvälsignelse – men då med illustrationer från Alice Tegnérs klassiska sagor.
Skålarna och tallrikarna är diskmaskinssäkra, tål att åka i backen många gånger och är dessutom skönt slammerfria. Bra för oss med barn som har en benägenhet att banka.
Ulf har fått en egen uppsättning såklart.
Sörgården, Norrgården och Mellangården.
Så vackert med de mjuka, milda färgerna på porslinet.
De olika delarna har olika motiv. På pipmuggen syns Lisas lamm Pontus, på tallrikarna syns saftkalaset och på haklappen syns alla barnen i Bullerbyn.
De finns också en vattenflaska i metall i sortimentet. Med en praktiskt ögla om man vill kunna hänga flaskan på barnvagnen eller ryggsäcken. Det finns dessutom både djuptallrikar, flattallrikar och tallrikar med sugkopp för de allra minsta.
Sugkoppen förhindrar att tallriken sopas ner från bordet. Jag kan säga att denna modell var suverän när Ulf var liten och vevade som värst.
Glad kille som käkar lunch! Tomtegröt och ett fat med blandade grönsaker.
Servicen från Rätt Start är en väldigt fin present till någon liten nyfödd typ. Till dopet, barnvälsignelsen eller födelsedagen. Delarna är slitstarka och håller för att användas och ärvas av många, många barn.
Ulf tycker att han är för stor för att ha hakklappen på sig…
Men däremot alldeles lagom stor för att bläddra i den mjuka pekboken själv och berätta allt han vet om lamm, kalvar och kattungar.
Jag tycker att humor och lekfullhet är två av de verkligt stora tillgångarna i föräldraskapet. Om man orkar och finner sig i stunden, kan skratt och lekfullhet finta bort många konflikter och tråkigheter. Varför ska man vara konfrontativ och auktoritär om man kan hitta sätt att komma runt problemet?
Här hemma kan det ta sig i uttryck på följande sätt.
Lillen vill absolut inte gå på pottan innan han ska gå och sova. -JAG KOMMER VINNA! JAG KOMMER KISSA FÖRST! hojtar jag och kastar mig mot badrummet. Då far han efter i världens fart, trots att han inte alls ville kissa. Skyndar sig att sätta sig på pottan och han vinner varenda gång. Och varje gång utropar jag att det är såååå orättvist. Det älskar han att höra.
Småttingar kan ha svårt att fokusera vid middagen. Det är trist att sitta och äta när man istället kan balansera på kökssoffan, krypa under bordet eller klättra på brorsornas stolar. Så jag eller Jakob säger –Är det någon som tror att Ulf kommer kunna äta upp sin mat? Det tror inte jag! och resten av familjen ropar -Inte en chans! Han är för liten. Det kommer aldrig gå! Då tänds tävlingslusten i hans ögon och när han sedan stoppar första tuggan i munnen tittar vi på varandra och suckar högt och förtvivlat -Vi hade fel, han kunde ju! Ulf vann och vi förlorade. Och om det inte räcker för att få igång honom så fortsätter vi -Haha, men han kommer inte kunna äta mer än det där. Han är för liten, han kommer aldrig klara av det!. Och sedan när han fortsätter äta så erkänner vi oss besegrade. Ulf vann igen! Funkar förvånansvärt bra. Även på Folke fick vi använda detta knep för att väcka matlusten när han var liten.
Dagar när lillen inte vill gå till förskolan brukar fröknarna ringa hem. Det går till så att jag låtsas svara i mobilen och pratar högljutt med en inbillad fröken. -Jasså saknar ni honom så mycket? Går det inte ens att leka utan honom? Är Ines, Ylva-Karin och Tomas helt utom sig? Ja, då måste han ju åka till förskolan. Det är självklart. Jag ska höra om han har möjlighet. Sedan brukar det bli en väldig fart på lillen som inser att det utan hans insats är ute med barnen på förskolan.
Även stora barn kan behöva luras till att skratta och komma loss litegrann. Inte för att man inte får vara ledsen och sur – för det måste man definitivt få vara. Men ibland kan ju håglösheten få fäste utan att man riktigt vet varför. Jag kör en riktig revbenstango på ungarna ibland och håller på tills de skriker av skratt. Och för någon vecka sedan när jag gick framför två trumpna typer i trappan som tyckte att livet var fruktansvärt orättvist för att de skulle behöva städa sitt rum – ja då släppte jag en brakskit av monumentala mått i ansiktshöjd på dem. Fasansfulla skrik och upprörda röster och sedan jagade barnen in mig i sovrummet där de överföll, brottade ner mig i sängen och kittlades. En utmärkt stämningshöjare!
Man kan ta barnen i bruk lite extra när de är purkna. Särskilt om det varit bråkigt ett tag och man fått ge många tillsägelser. Då behöver man fylla på med positiva händelser och rigga situationer där man får ge beröm. Jag brukar göra det genom att ge dem enklare uppdrag. Förklara för tvååringen att jag verkligen, verkligen skulle behöva snyta mig och tror herrn att det finns någon chans att han skulle kunna hämta lite papper till mig? Alltså bara om han har tid i sitt upptagna, fullmatade schema? Uppdraget tas på det största allvar, den trumpna ungen springer iväg och hämtar papper och återkommer snart med viktig min. Då gäller det att tacka och intyga att detta snytpapper räddade hela ens dag och hur skulle man klara sig utan honom? Upprepas vid behov och svårigheten på sysslorna anpassas efter ålder.
Ibland när det är sura miner vid läggningen så börjar något av gosedjuren i sängen bråka med lillen genom att imitera hans egna protester. -Jag vill inte sova! Nej jag tänker inte ha på mig täcket! Jag är inte trött! Detta leder nästan alltid till att den arga stämningen bryts, istället börjar han muntert argumentera med mjukisdjuret om att man måste sova, att det är natt nu och att det kommer känns skönt när han väl ligger under täcket. Något gosedjuret eventuellt kan tänka sig pröva om han bara får sällskap av pojken….
För att stå ut under extra jobbiga perioder driver jag och Jakob mycket med våra barn. Givetvis bakom ryggen på dem – inte så att de märker det. Vi himlar med ögonen, skrattar åt roliga saker de sagt och har långa rants om alltings orimlighet. Om man kan hitta ett sätt att skratta åt eländet så är det lättare att orka vara en bra förälder sedan.
För drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg om att långtidsamma. Nu har det gått ännu ett år och jag ammar fortfarande. Eller jag slutade faktiskt för bara några dagar sedan, ganska precis en månad innan han fyller tre år.
Jag måste erkänna att jag tyckt att det varit lite genant att amma sista året. Alltså inte genant som i att det är fel men som i att det är avvikande. Jag vet att det är ovanligt att amma så här länge i västvärlden. Så jag har inte gjort det öppet bland folk så ofta eftersom jag inte orkar förklara mig. Ändå gör jag det här för 150 000 läsare – men det känns på något sätt tryggare. Dessutom vill jag gärna uppmuntra andra mammor att amma länge om lusten och orken finns.
Det är otroligt mysigt att amma ett lite större barn. Att få den där närheten med en unge som nästan aldrig annars vill sitta still. Att fysiskt vara så behövd och kunna ge en sådan tröst är otroligt. Mina första barn ammade jag i omkring ett halvår vardera. Jag var nöjd så och barnen också. Men jag har inte alls känt mig nöjd och mätt på att amma tredje barnet. Oftast har jag njutit av att få gå undan en stund och amma och vila ihop. Dessutom skyddar amning mot bröstcancer och eftersom det var det min mamma dog av har jag gärna velat fortsätta. Och under pandemin har det varit skönt att veta att han får fortsatt del av mitt immunförsvar i form av bröstmjölk. När öroninflammation och andra sjukdomar avlöst varandra har det varit guld värt att ha amningen som smärtlindring.
Men i höstas under de långa vabbperioderna ökade amningen samtidigt extremt mycket. Och nattsömnen blev allt mer störd trots att jag redan avvänjt honom från nattamning en gång. På jullovet bestämde mig därför att sluta amma när vardagen återvände. Men det har tagit en hel månad ytterligare att mentalt orka ta tag i det. Jag har helt enkelt haft separationsångest. Fast jag vet att han får närhet av mig ändå och på inget sätt behöver lida så känns det jobbigt att avsluta. Men jag inser också att den sista pusselbiten för att jag ska få må bra är att återerövra sömnen. Jag behöver få sova ostörda nätter så att jag orkar med mina dagar och att vara en bra mamma även för mina stora barn. När jag sover med min aktivitetsklocka ser jag att jag många nätter snittar omkring 5 timmars sömn vilket är på tok för lite. Jag skulle behöva sova närmare åtta timmar för att må riktigt bra. Särskilt som jag tränar så mycket.
Så nu har jag meddelat ungen att brösten gått sönder. Inget dramatiskt ”NU KOMMER DU AAALDRIG MER ATT AMMAAA” utan bara ett milt konstaterande ”tyvärr – brösten är trasiga” när frågan om att amma dyker upp. Det funkar bra hittills, han har inte varit ledsen. Istället får han göra det han tycker näst bäst om efter att amma – nämligen att pilla på mina olika födelsemärken som han kallar för ”gullisar”. Gulligaste jag har hört.
Så nu turas jag och Jakob om med att trösta och söva om honom i hans egen säng när han vaknar. Det är lite vemodigt förstås. Men det känns rätt – ja som en befrielse. Senaste två nätterna har han faktiskt sovit tyst i sin egen säng natten igenom och jag har snittat närmare sju än fem timmars sömn. Och så fort hans nattsömn blivit lite mer stabil ska jag ta tag i de tidiga arbetsmornar som jag drömde om på jullovet. Ser väldigt mycket fram emot att få bli min egen människa lite mer och rå om min egen kropp och tid. Våga lita på att jag ska få sova nätterna igenom och därigenom också kunna välja att vakna och lägga mig på andra tider.
Idag vräker snön ner och stormarna viner utanför knuten. Men igår sken solen från en klarblå himmel. Jag vabbade de två yngsta och drog med mig dem ut för lite frisk luft. Och för att jag skulle få träning.
Så underbart att få bli bländad! Bristvara sedan i oktober ungefär
Vansinnigt vackert ute
Ett stycke i stort sett frisk sjukling och ett stycke barn som fick stanna hemma för säkerhets skull. Jag drog barnen på skranor. Det bästa man kan åka på i pulkabacken om du frågar mig!
Förbi Stina och Emils hus gick vi
Och upp till skoterspåret med den vrålsnabba backen.
Ett fint gammalt hus ligger dolt i skogen här uppe.
Vi åkte varv på varv och fick både snö i ansikte och stövlar
Fin utsikt här uppe!
Krasch med Essa som är världens sämsta pulkakompis. Hon bara förstör allt jämt jämt jämt när hon försöker hoppa upp på skranan i farten. Barnen skällde ut henne efter noter.
Sedan gick vi in och tinade tårna.
Jag tog fram ingredienser för att kalasbaka med Smulfen
Sedd i profil är han en ståbas. Men ljudnivån är mer som om man korsar ett trumset med en ostämd fiol och en fagott.
Jag rullade och Ulf pärlande ”snöbollarna”. Jag vet inte varför, men han har fått för sig att Stålhulken kommer och hälsar på till födelsedagar. Istället för jultomten som bara kommer vid jul. Han var väldigt bestämd på den punkten och ville inte bjuda Jakob på fikat eftersom de då inte skulle räcka till Stålhulken som skulle bli sur.
-När kommer kalaset mamma?
-Det kommer på lördag.
-Hur kommer det?
-Gästerna kommer i bil.
-Hur ryms kalaset i bilen?
-Nej kalaset är här hemma. Det är gästerna som kommer i bil
-Ryms Stålhulken i bilen?
-Han tar nog tåget tror jag
-Lucia…tåget?
Så fick vi våra chokladbollar gjorda och kladdkakemuffinsen likaså. Och idag var han på förskolan. Vilken tur eftersom de har haft samisk vecka och fröknarna har bakat Gahkku, barnen har fått dansa till jojk och övat sig på att räkna till tio på samiska.
Till helgen fyller Bertil elva år. Känns märkvärdigt att ha ett så stort barn. En hel elvaåring i mitt hus med storlek 39 i skor och koll på både Dackefejden, reformationen och Dalälven.
Jag har ju dokumenterat tidigare födelsedagar på bloggen och det är en ganska underhållande läsning. Roligt att se hur det var på det första skälvande födelsedagskalaset vi skulle ordna. Hur stort det var att få fira en ettåring och hur mysig Bertil var på den tiden. Men också lite rörande att märka hur jag vuxit som mamma under åren. Här kommer tio födelsedagskalas.
Han fyllde ett
Iförd en gammal skjorta från fyrtiotalet som min farmor sytt, samt hängselskjorts och strumpbyxor. Han var en riktig rödtott som bebis. Och inte så lite lik Ulf!
Lägg ägg vilken het mamma! Bröst som häckande svalor! Så roligt att se hur jag var klädd då och hur jag inredde. Mycket Cath Kidston-influerat. Mintblå bröstpanel, turkosa gardiner, pastellgröna krukor.
Prickiga ballonger. Kan det bli mer kalasigt?
Tårtan var en sådan där otrolig sak som Johannas Tårtor hade bakat. Jakob fyller år dagen efter Bertil så vi kombinerar deras tårtor i en enda härlig skapelse!
Även Jakob fanns med på tårtan. Och hans tatuering 😉
Och så serverade vi varmkorv. Alltid varmkorv.
Och här är några av presenterna Berra fick på sin ettårsdag. Kul att ge till små barn och bara ge kvalitetsgrejer från typ BRIO. Lite annat när de börjar önska sig Pyjamashjältarna-merch och tröjor med fula tryck på.
Han fyllde två
Jag minns att det enda han ville ha på sig var sin Pippi-pyjamas. Så då fick han det. Mönstrade vaxdukar var något jag använde flitigt samtidigt som jag överexponerade alla bilder.
Rutiga gardiner, pastellporslin och blommönster. Härligt! Vi var en sån rar liten familj på den tiden. Fullt fokus på Bertil. Det var en underbar tid, men det var nog bra för denna snälla, milda gosse att få några syskon att dela uppmärksamheten med. Och härdas inför livet medelst slag mot huvudet och höga skrik.
Roligt att se hur lite jag varierat mitt fika under åren. Jag gör fortfarande dessa kladdkakemuffins till varje födelsedag. Och dekorerar med tulpaner, anemoner och lite annat färgglatt blompynt. Så förutsägbar. Det är väl det traditioner är till för?
Bakade en barnslig tårta och använde kalasljus jag köpt på Teneriffa. I fel ordning tydligen. Står det egentligen: födelsedagen på grattis på tårtan? Eller motsvarande idioti?
Så fyllde han tre och pastellintresset verkade inte avta. Jag köpte dessa girlander till någon av de första kalasen och har faktiskt fortfarande kvar dem. Tar fram varje år.
Jag var gravid med Folke i fjärde månaden. Anemisk och helt slut efter århundradets magsjuka.
Jag var så snurrig den här födelsedagen att jag ritade och skrev ett kort till Bertil men skrev fel år på det! Märkte det inte ens förrän flera dagar senare.
Klädd i batik till sin födelsedagsfrukost var han i alla fall.
Och i present fick han pussel, delar till sin tågbana, loppade barnböcker, en skrana och playdooh
Tårtan hade Johanna gjort och med den äran! Hon har slutat göra tårtor nu. Tyvärr för hon var suverän. Tårtorna var lika goda som vackra.
Han fyllde fyra
Piratklädd och allt.
Folke var bara en liten tunnhårig bebis på den här tiden. Och jag var en väldigt urlakad mor som försökte kombinera mammaledighet med ett företag som växte.
Det dukades buffébord i köket för släkten.
Gästerna på Bertils kalas brukar vara Jakobs mamma och gammor och de av Jakobs syskon som råkar vara i krokarna just då. Såklart Jakob pappa medan han fortfarande levde. Och dessutom min pappa och moster Mia och kusin Jonas. Ibland min syster om hon varit hemma och hälsat på. Och ibland också Albin, Ulrika och Ada.
Sådana är Bertils februarikalas. Det blir en hel del lek trots begränsat med barn eftersom farmor är en riktig lektant! Nu för tiden brukar dock Bertil få ordna ett kompiskalas lite senare.
Ännu mer rosor, pasteller, honeycombs och girlander. Blir rörd när jag ser lilla mammans alla bestyr. Ojoj vad hon stod i!
Han fyllde fem
Gardinerna från året innan var nu duk istället. Ada hade en gullig pannlugg och barnen fascinerades av eldsprutande ljus.
Jag gjorde muffins och chokladbollar. Förlåt att det blir tjatigt.
Nymålade naglar till kalaset för att matcha klänningen så klart. Här var jag utmattad så det sjöng om det. Tänk så skenet kan bedra.
Han fyllde sex
Glasögonorm och mammagris
Fick lite för svårt LEGO som Jakob sedan tvingades bygga. Det är Jakobs karma efter att ha utsatt sin egen far för diverse LEGO-byggande varenda jul och födelsedag under hela uppväxten.
Jag hade menlöst långt hår men kalasen var som alltid en färgfest! Men det här året hade jag tydligen satsat på en chokladtårta som komplement till den gräddiga saken.
Ännu mer pasteller, girlander, serpentiner…
Han fyllde sju år
Tårta med godisar och paraplyn.
Plus hallonrutor och chokladbollar. Vad annars?
Farmor attackerades av kramormar under presentöppningen.
Som i vanlig ordning var alldeles för överdådig
Han fyllde åtta
Och jag var höggravid med Ulf. Kunde knappt stå i fem minuter innan allting började bulta och värka. Skulle med facit i hand haft en rullstol eller åtminstone rullator hemma.
Hela tjocka släkten hälsade på och allt var ganska sorgligt eftersom Jakobs pappa gått bort bara några veckor tidigare.
Men Bertil hade både Ada och Elle på besök. Utklädningsalas. Bertil var någon form av apa vill jag minnas. Det fick jag ordna i sista stund men tack och lov är han aldrig knusslig utan blir nöjd nästan vad man än får ihop.
Folke var pirat med något som skulle föreställa mustasch men i efterhand mer ser ut som en kattlort. Ja, ja mobba mig gärna men jag har aldrig hävdat att ansiktsmålning är annat än min sämsta gren.
Marängtårta av köpesbottnar, grädde och bär. Ett knippe fina blommor.
Här jobbade vi med gult tema. Och fortfarande bara chokladbollar och kladdkakemuffins.
Han fyllde nio
Och på sin nionde födelsedag ville han bara ha på sig tjoppeluva och teddyjacka. Jaha. Det får man acceptera såklart. Födelsedagsbarnet bestämmer.
Dukade med rött och grönt och funderar nu över vilket filter jag egentligen redigerade med eftersom färgerna blev så läbbigt återgivna?
Det var ett underbart litet kalas, precis några veckor innan allt stängde ner på grund av covid.
Han fyllde tio
Och sin tionde födelsedag firade vi utan riktigt kalas. En rejäl köksrenovering pågick, vi saknade både vatten och avlopp och ingen fick man träffa heller. Så vi åkte till farmor i stan och gick på Pinchos. Men där man inte ens fick sitta hela familjen vid samma bord. Så det var inget vidare. Men presenter fick han! Och tårta!
Och nu är det nya tider – ni hörde väl presskonferensen idag? Nu blir det kalas igen. För hela jäkla slanten! Idag ska jag därför börja förbereda. Vad jag ska göra? Jo jag ska baka chokladbollar och kladdkakemuffins….
Det mest spännande man kan göra är att be sin tvååring återberätta en saga. Här hemma brukar jag berätta Rödluvan, Tre små grisar samt Bockarna Bruse på kvällarna. Nu får jag dem återberättade för mig och därmed en inblick i en tvåårings hjärna. Vad har han uppfattat av det jag sagt? Det är en underhållande och omskakande upplevelse som får hela min världsbild att svaja. För ofta är det Rödluvan som är skurken och vargen som är offret. Och det är synd om trollet under bron för att bockarna är så elaka och stångas. Och grisarna är så dumma, så dumma. De håller bara igen dörren och släpper aldrig in den stackars vargen som är så ensam och inte får vara med. Att höra hans tolkning av vad jag sagt gör att jag börjar tvivla. Har jag missuppfattat andemeningen i alltihop?
Jag bad Ulf berätta en saga för mig igår och här är den direkta transkriberingen
Det var en gång tre Löruvar som skulle bygga blåbär av ett hus. Då gick vargen och sa – får jag äta upp dig? Då stångas hon i bäcken, ramla kull. ”Läjp! Trollet tar mig!” Farmor ligger i sängen. Hon kan gå. Hon är inte sjuk. Hon mår ju bra.
Nu är det slut! Det var en rolig, mamma. Jag berättar så kula.
Att höra tvååringens version av det jag berättat får mig att inse varför många av mina uppmaningar, instruktioner och tillsägelser går honom spårlöst förbi. Jag pratar svenska men han hör det mesta på rent klingande gallimatias.
Jag hittade Ulf målandes med rött nagellack på bänkskivan i köket. Jag fattar inte ens hur han fick upp flaskan – får ju knappt upp den själv. Men den ungens motorik är något utöver det vanliga. Jag blev rasande såklart och ställde ner honom bryskt och sjasade ut honom ur köket. Samtidigt som jag frenetiskt försökte rengöra bänkskivan från lacket.
Ulf försvann bort en ganska lång stund men kom sedan tillbaka, nöjd och belåten. Och då var allt glömt. Lite senare på dagen skulle Jakob åka och handla mat. Han gick ner i groventrén för att klä på sig men kom snart upp igen med arga steg. I handen höll han sin nya fina, dyra skinnbörs som såg märkligt spräcklig ut till färgen.
-Är det du som superlimmat min börs? sa Jakob med arg röst till Ulf.
-Det är inte din börs. Det är mammas, sa Ulf obekymrat.
Nej givetvis var det inte Ulf som superlimmat pappas börs för han trodde ju att det var min börs han superlimmade. För att ge igen för det där med nagellacket. Man kan väl inte erkänna brott man inte begått?
Suck viken unge.
Någon dag senare kom Jakob ner i källaren. Då hade Ulf och Ylva-Karin varit där ostörda en stund. Dörren stod vidöppen mot den iskalla vintereftermiddagen. Källaren var utkyld och lillkonsums skafferi var ommöblerat och utrivet. När Jakob frågade vad de gjort konstaterade Ulf torrt att de lekt litegrann. Samt att han kastat sönder en kopp men att det inte var någon fara eftersom han ”kastat ut den”. Mycket riktigt. Porslinsskärvorna låg i snön utanför ytterdörren. Nu finns inte länge min vita porslinskopp med blå blom.
Får ta och sätta upp dessa kostnader på ett avräkningskonto. När han fyller arton år är det dags att inkassera…
Jag gjorde ingenting när jag bodde hemma. Var så bortskämd och lat och det gick alldeles utmärkt eftersom mamma och pappa ändå bara hade två snälla väluppfostrade flickor som ju inte gjorde så mycket väsen av sig. Men jag som har tre röjiga ungar – för mig är det självklart att de får hjälpa till. Särskilt eftersom de är pojkar. Har alltid uppskattat att Jakob (som är näst äldst i en syskonskara av fyra) kunnat laga mat, tvätta, diska – ja allt sånt som jag inte var bekväm med när vi flyttade ihop. Och jag vill VERKLIGEN att mina söner ska ha samma kunskaper.
Många tänker att föräldrar som curlar sina barn gör det för att bespara barnen besvär. Men det är ju helt fel. Man curlar i regel för att bespara sig själv besvär. För det är ju skitjobbigt att tjata på motvilliga ungar att göra sina sysslor. Särskilt som det oftast är enkla saker man själv kan göra i en grisblink.
Barnen får utökade arbetsuppgifter med tiden. Just nu förväntas storbarnen (10 och 7 år)
Duka bordet till middagen
Duka av bordet
Skölja av och ställa in disken i diskmaskinen
Tömma diskmaskinen ifall den inte är tömd när middagsdisken ska bort
De förväntas även
Städa sina egna rum. Med visst stöd av vuxen om det blivit riktigt stökigt så att det är svårt att hitta strukturen
Bädda ur sina sängar när det är dags att byta lakan
Slänga all sin tvätt i tvättnedkastet
Bära upp hela familjens tvätt från källaren och sortera in sin egen tvätt i garderoben. De bär upp tvätten i sådana där kundkorgar som finns på mataffären. Med varje familjemedlems namn skrivet med dymo.
Packa sina egna skolväskor och gympaväskor (med visst överinseende av vuxen så allt viktigt kommer med.
Hänga in ytterkläderna i torkskåpet efter skolan om de är blöta
Passa sin lillebror om han behöver sällskap medan vi lagar middag, åker och handlar eller går med hunden.
Delvis fixa sin egen lunch på helgen – men med lite stöd om det behövs. De gör bland annat iordning nudlar och havregrynsgröt själva.
Tvååringen har inga direkta sysslor men får duka av sin egen tallrik efter middagen och sedan hjälpa till att bära bort glas, ketchup, mjölkpaket och sånt som är lagom svårt att bära. Jag har dock märkt att ju mer han tas i bruk desto mindre andra hyss hittar han på. Han behöver sysselsättas med vettiga saker för han har outtömlig energi.
Jag njuter av att se hur självständiga pojkarna är. Men jag ska inte låtsas om att det alltid är konfliktfritt kring dessa sysslor. Såklart blir det en del tjat och såklart slipper de också ifrån ibland. Men jag tycker ändå att det går förvånansvärt bra att hålla i med dessa rutiner. Det blev också lättare när vi fick ett kök där barnen når allt porslin och vi fick en tvättstuga som går att hålla ordning i.
Nu undrar jag vad ditt/dina barn får göra hemma och hur det funkar för er?
Trots att jag gör en del reklam för andras produkter är jag förvånansvärt dålig på att göra reklam för mina egna. Men nu vill jag faktiskt slå ett slag för den här lilla gröna marsipanbakelsen till bok – Nu bakar vi. En perfekt present till den lille bagaren (den vänder sig framförallt till barn mellan 6-9 år) som behöver lite inspiration och uppmuntran till att våga baka, vara mer självständig i köket, eller bara bli pepp på att släppa paddan en stund.
Med Nu bakar vi vann vi priset som Årets Måltidslitteratur för barn och representerar nu Sverige i Kokboks-VM.
WAOOOOWWW!
Vi har sålt som smör av Nu Bakar vi och det får jag nog ändå ta som det bästa betyget på att vi lyckats träffa rätt.
Och med vi så menar jag såklart min medförfattare – världens bästa Annakarin och illustratören Frida.
Slå till på närmsta bokhandel – fysisk eller online.
–Nälla mamma får jag vara med? Fast jag ska jobba säger jag ja. Du får väl det. Sitt här på bänken bredvid mig medan jag fixar det jag måste.
-Titta de ä nö ute!Mycke nö!
Han säger inte s i början av ord ännu. Det är nälla och nö och nopp och nippa och allting låter så rart.
-Titta herrdomme och hackipett. Dom äter i nön!
Och vad spelar det för roll att det är en nötskrika och en talgoxe. Och vad spelar det för roll om det tar fyrtio minuter längre tid att få till den där bilden och det nästan hinner bli mörkt. Oändliga är sjukdagarna den här hösten och allting flyter hop med jobb. Oändligt många fler dagar kommer det bli innan våren är här och sjukdomstiderna förbi. Försöker att inte jaga upp mig utan andas långsammare.
Snart säger han snälla, snö,snippa och snopp. Och känner igen både domherre och hackspett. Då vill han inte längre sitta på bänken bredvid mig när jag jobbar. Då får jag vara ifred.
Förevigade den här livsnjutaren i veckan. Som kom hem från skolan med isbitar till tår. Gjorde sig ett fotbad, satte sig framför vedspisen, tog fram apelsin och nejlikor och beställde ”lite bra julmusik mamma – om han som går för att köpa fotogen”. Han menar En vintervisa av Svante Thuresson som vi båda håller som den bästa jullåten. Sedan hjälpte storebror lillebror att göra sin egen nejliko-mandarin eftersom en apelsin var för svårt för honom.
Och jag tog fram kameran för att minnas att det här är mitt liv. Och hur trött och nött jag än kan bli av ändlösa vabbperioder och allt som hör familjelivet till. Så är det här det finaste som finns.
Många av de käraste leksakerna här hemma kommer från BRIO. Det svenska företaget som gjort kvalitetsleksaker i över hundra år. Kanske är de allra mest kända för sina fina tågbanor i trä – ja jag hade själv en sådan tågbana när jag var barn. Och självklart fick Bertil också en när han blivit stor nog. Sedan har vi byggt på den år från år, med tunnlar och broar och sånt där.
Det är ju så roligt att bygga sina egna världar med tågräls. Bara fantasin sätter gränser. Mina barn brukar stoppa dit alla möjliga leksaker och gubbar och bygga ut sitt universum. Plastdjur, stenar, små gosedjur, udda figurer från andra lekar…allting kan rymmas i rälsvärlden.
BRIOs klassiska tågbanor görs i FSC-certifierat bokträ med fina kvalitetsdetaljer. Och de är småbarnssäkra – innehåller inga lösa delar eller skadliga ämnen som är farliga om småsyskon suger på eller stoppar i munnen.
Jag minns fortfarande hur avundsjuk jag var på min kompis som hade många fler rälsdelar än mig. Hon kunde göra så häftiga saker medan jag fick nöja mig med enklare byggen. Jag minns också den fåfänga drömmen om ett självkörande tåg på batteri…sånt jag bara sett på film.
Därför gick det knappt att avgöra vem som blev mest exalterad – jag eller barnen – av att få hem ett stort paket från BRIO World Smart Tech sound. En uppdaterad version av den klassiska BRIO tågbanan – men med ljud, ljus och självkörande tåg. Här finns möjligheten att spela in och programmera egna läten, signaler och utrop. Och självklart är delarna kompatibla med det befintliga sortimentet från BRIO.
Plötsligt blev BRIO-banan som varit lite bortglömd av sjuåringen och tioåringen superintressant igen. Vi byggde ihop de nya delarna med den gamla banan och fick en stor och färgglad tågvärld. Bertil satte genast igång att programmera egna ljud till tåget via BRIO-appen jag installerade i hans telefon.
-Se upp i backen annars får du tusen hål i nacken säger tåget nu när det är på väg nerför en brant backe. Det var Bertil och hans kompis påhitt, som de fnissande visade upp för mig. I appen kan man styra tåget, byta färdriktning, byta färg på tågens belysning och som sagt – själv spela in olika slags ljud. Man kan också styra tåget genom knappar som sitter ovanpå loken. Så man måste inte ha igång appen om man inte vill det.
Det medföljer också förprogrammerade ljudtunnlar. Till vår förtjusning hördes på bred skånska –Välkommen till Malmö Centralstation när vi körde genom en av tunnlarna.
Och när tåget kör genom vattenfallstunneln hörs vattenskvalp och djungelljud.
I det stora deluxe-settet som vi har kan barnen köra runt på den stora trätågbanan i ett tåg, buss eller lastbil – eller till och med en fyrhjuling. De medföljer flera olika djur och gubbar, så det finns utrymme både för lantliv och för en actionfylld laststation med lyftkranar och annat spännande.
Samtidigt är tåbanan lika rolig och lekvänlig som förut även för de minsta barnen. Ulf satt som förhäxad och tittade på tågen som rörde sig runt banan. Han var dock inte mest intresserad av det självgående elektriska tåget utan lastade nöjt sina egna tågvagnar fulla och körde dem på rälsen, varv efter varv.
Kanske kan ett nytt lok och några andra delar från BRIO Smart Tech vara en fin juklapp som återaktiverar en befintlig tågbana för ett lite äldre barn? Samtidigt som fler vagnar och gubbar gör leken roligare för de små. BRIO har ett stort utbud av roliga leksaker som håller för generationer av barn. Och jag är väldigt stolt över att få samarbeta med dem.
Första mötet med änglaspelet. Smått överväldigad av plinget och ljusen.
Jag glömmer att han inte minns. Han minns inte att jultomten kommer. Minns inte hur snön känns. Minns inte änglaspelet. Minns inte att vi brukar ha en gran inne. -Kommer du ihåg julgranen? frågar vi och han pekar bara ut genom fönstret. Där ute är ju granarna. Där är skogen.
Missar man en chans får man flera chanser till. Det kommer nya jular för barnen. Det kommer fler sommarlov. Medvetandet vidgas, nya minnesbanor dras upp. När jag tänker på min egen barndom är det ju de sista åren jag minns tydligast. Den ålder Bertil inte ens uppnått.
Missar man en chans får man flera. Det kommer en jul när man inte är nyseparerad. Inte utmattad. Inte pank. En jul när man inte har brutit armen eller är deprimerad. En jul när man hunnit göra pepparkakshus och en jul när man skiter i det bara för att man inte har lust. Det kommer nya chanser att skapa fina minnen med barnen. Hela tiden kommer nya chanser för lilla mamman och pappan. Låt oroshjärtat klappa lugnt.
Mellanpojken Folke är den rörligaste av oss alla i familjen. Ena eftermiddagen har han cyklat iväg med sin bästa vän för att se var grusvägen tar slut. Andra dagen får han en ny kompis som han direkt följer med hem. Just det hände för några veckor sedan.
Jakob och jag har förklarat att när man följer med någon ny hem är det fiffigt att låna deras telefon och ringa oss föräldrar så vi vet var han är. Det tyckte Folke kändes pinsamt. Så när leken tog slut och vi där hemma börjat undrar vart pojken tagit vägen börjar han istället gå hem. Två kilometer i ösregn och blåst. Det tar tid när man är sju år. Det var med andra ord en mycket trött Folke som kom hem och möttes av en mamma med hög röst: ”Var tusan har du varit?!”
Som ni vet samarbetar jag med Telia och företaget har just nu ett kampanjpris för mobilklockan Xplora ihop med abonnemang. Kampanjen gäller både dig som är ny mobilkund eller redan har abonnemang och vill koppla på ditt barn som en extra användare. Telia har Sveriges populäraste familjeabonnemang – så det kan jag verkligen rekommendera. Är själv Teliakund ända sedan jag fick min allra första telefon för ganska precis 20 år sedan.
En mobilklocka fungerar som en vanlig mobiltelefon fast den sitter på handleden. Jag tycker det ska bli skönt att kunna kolla var Folke är om jag börjar bli orolig. Xplora har en inbyggd GPS så vi kan se om han dragit ut på äventyr. Som förälder kan jag också ställa in trygga zoner, alltså ringa in ett geografiskt område där skolan, kompisarnas hus och den där långa grusvägen får plats. Om Folke skulle röra sig utanför den zonen kan hans klocka skicka ett larm till mig. Och skulle det hända Folke något kan han själv larma med den inbyggda SOS-knappen i mobilklockan. Med den tryggheten kan vi ge mer frihet.
Är det inte lika bra att vi satsar på en vanlig mobil istället? Nej, inte än. Dels känns det onödigt dyrt och dels tycker jag att Folke är för liten. Folke behöver inte surfa runt och botanisera bland olika appar. När han vill spela får han göra det hemma på datorn. Det vi behöver är ett enkelt verktyg för att få kontakt med honom när han är ute och far runt. En mobilklocka som sitter fast på armen blir lagom.
Samla steg i klockans stegräknare är en favoritaktivitet
Ps…storebror Bertil har nu haft sin mobiltelefon en dryg månad. Hans problem är att komma ihåg att ha med sig mobilen. Kompisarna ringer mig istället ”säg till Bertil att kolla sin mobil”. Han kanske hade haft mer användning av en mobilklocka istället?
Har du testat mobilklocka? Hur funkade det för dig och ditt barn?
Härom veckan berättade jag att Bertil, min äldste son, nu fått sin första egna mobil och det har gjort mig nervös. Han går i mellanstadiet och trots att många jämnåriga redan har mobil sen länge känner jag ett motstånd. Den där klumpen i magen. Jag vill såklart skydda mitt barn från allt läskigt på nätet, ovälkomna sms och Gud vet vad!
Frågade alltså er läsare och har fått bra råd. Allt från boktips till handfasta ”det här funkar hemma hos oss”. Jag läser alla råd och funderar. Särskilt de som utmanar mitt eget sätt att tänka. Så här skriver Carina om barn och mobiltelefoner:
”Jag tänker att man inte kan eller bör hindra användandet, det finns mycket roligt och kreativt utöver det som oroar en förälder. Prata med barnen om vad man kan råka på. Det gäller ju även surfandet på dator hemma, inte bara på mobilen”
Det har hon förstås rätt i! Mina äldsta pojkar har redan surfat på paddan hemma, men det är först nu när Bertil ska ha surf på fickan som jag tycker nätet känns läskigt. Det handlar nog om att släppa kontrollen, klippa en bit till av den navelsträngen som jag gärna hänger kvar i.
Trots min oro måste jag erkänna att det är en kick att se Bertils namn dyka upp på min display. Hej mamma! Eller se honom på eget initiativ ringa videosamtal till kusinerna och visa hur mycket snö vi har fått. Vi använder Telias familjeabonnemang och min man Jakob är abonnemangets huvudanvändare. Vi andra i familjen kopplar in oss i samma abonnemang som extra användare. Vi har förstås egna telefonnummer och lika mycket surf som Jakob. Telia har Sveriges populäraste familjeabonnemang och är du intresserad av att testa det kan du just nu lägga till en extra användare för 99 kronor/månad.
Ni läsare påminner om att barn är olika. Det här är Emmas råd till mig apropå Bertils ny mobil:
”Avvakta och se hur pass intresserad han är av att använda sin mobil och se vad han vill använda den till. Min dotter på 9 år är rätt ointresserad och hennes mobil är oftast urladdad”.
Aha! Det scenariot har förstås inte funnits med bland de hotbilder jag målat upp i huvudet. Vi föräldrar är också olika och jag ser att flera av er hittat egna sätt för att få vardagen med barn och mobiler att funka. Mia skriver till exempel att hon får lov att läsa alla sms som hennes son får. På så sätt kan hon filtrera ifall något blir dumt. Hon har också pratat om sms-kultur och telefonkultur med sonen:
”Det tog min son ett tag att hitta en bra balans för hur många sms man kan skicka, hur man kan formulera sig, hur saker kan uppfattas osv”
I Telias familjeabonnemang finns en familjehub. Här kan jag dels läsa om aktuell forskning kring barn och skärmtid, och dels få tips från andra mammor och pappor som ligger snäppet före mig. Här läser jag om åldersgränser, respekt för barnens privatliv, olämplig reklam och andra frågor som börjat snurra i huvudet. Pappan Kwame Boaten, berättar till exempel hur han hanterar frågan om nya spel. Han provspelar helt enkelt alla spel själv först innan barnen får köra.
I familjehubben har jag också hittat Mobilkörtkortet som Bertil och jag har tagit. Det funkar som ett lekfullt kunskapstest för barn i hans ålder och jag som förälder får vara med. På vägen mot mobilkörkort får barnen och deras föräldrar svara på frågor om hur man beter sig schysst mot andra i sociala medier och vad som är bra att veta när man ska spela eller chatta. Telias mobilkörkort är ett samarbete med barnrättsorganisationen Friends. Lite som vett- och etikett för att få igång snacket mellan barn och deras föräldrar. Någon fler som tagit detta tillsammans med sitt barn?
Annars vill jag VERKLIGEN rekommendera att du gör det! Frågorna är ju så bra samtalstartare. Och när man resonerar kring dem får man ju också ett hum om hur ens barns kunskapsnivå är. Själv blev jag förvånad över hur mycket Bertil redan visste och hade pratat om i skolan.
Vi satt efter middagen och gjorde hela testet ihop från början till slut. Bertil var besviken när det tog slut och det påminner mig om att prata mer om sådana här saker. Att det faktiskt är en både meningsfull och spännande aktivitet att göra ihop.
Tack alla ni som delat med er av tips och råd. Ni verkar resonera lite olika, kanske för att ni har olika erfarenheter. En sak är dock genomgående i era kommentarer – ni rekommenderar att vi vuxna ska prata med våra barn om vad de möter i sina mobiler. Vi ska vara ett stöd där likaväl som i resten av livet. Det tar jag fasta på och har plötsligt upptäckt att Bertil är ett bra stöd för mig. Känner igen mig i det Helen skriver:
”Det finns så mycket på nätet, i sociala medier-appar och i spel, som barnen upptäcker och lär sig så himla mycket snabbare än vi vuxna. Det är svårt att hantera, men jag tror att det är bra att utgå från att vi alltid är minst ett steg efter när det gäller vilka plattformar och funktioner barnen använder. Utgår vi från det blir det naturligt att prata med barnen om deras användande på ett sätt som är mer naturligt nyfiket, att vilja lära sig och intressera sig, mer än undervisande och pekpinnigt.”
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
