Lägg dig till rätta på soffan med en filt över benen och blunda. Fundera på en önskning du har. En julklappsönskning till dig själv. Det kan vara en fantastisk överdådig fantasipresent – eller en alldeles rimlig gåva. Bara du vet.
Kanske börjar istället tankarna på alla andras julklappar att mala och snurra. Vad ska du köpa? Hur ska du hinna ordna allt? Men låt bara de tankarna komma och passera – utan att varken försöka förskjuta eller fånga in dem.
Om du fick önska något som bara var till dig. För din glädje. Vad skulle det vara då?
Klockan ringde 04 imorse och termometern när jag körde in till stan visade på -29 grader. Nu ska jag åka tåg i många timmar innan jag är framme i Stockholm. Jag ska ner och göra Nyhetsmorgon, RIX FM och lite annan press för boken. Och så ska jag signera min bok ikväll på Adlibris Market, Kungsgatan 15 mellan 17-18.30. Är du i krokarna får du hemskt gärna komma förbi. Älskar att få ansikten på läsare! Och har du redan köpt en bok och vill få den signerad är det bara att ta med den också förstås. Eller bara komma och säga hej. Jag gör ingen annan signering i vinter så det här är min chans att träffa läsare.
Jag gruvar mig alltid för att åka bort i december. Särskilt till Stockholm eftersom jag älskar att vara hemma på byn inför jul och göra mysiga, lugna saker. Men jag vill samtidigt göra precis allting jag kan för att hjälpa min bok. Det finns nog ingenting jag gjort i mitt jobb (förutom den här bloggen) som jag varit mer stolt över. Mer nöjd över slutresultatet. Mycket för att jag får höra så fina ord från er läsare. Men också från farbröder, folk som inte läser min blogg, random busschaufför eller granngubbe. Personer jag aldrig hade trott skulle läsa eller uppskatta boken men som pratar om den med sådan värme!
Som en del av min charmoffensiv mot huvudstaden tänker jag ägna mig åt mysiga julsaker trots att jag är här för jobb. Jag ska förbi Old Touch och kolla på grejer och så ska jag gå i Gamla stan som en riktig turist. Och framförallt har jag bokat något jag drömt om i flera år – nämligen en dramatiserad visning av Hallwylska palatset. Jul i palatset heter den och jag känner mig nipprig av tanken.
Innan jag reser hem igen ska jag träffa min kompis Sanna och hennes barn och och äta middag och det blir pricken över i:et. Och när jag kommer hem väntar äntligen lugnare veckor. Sedan höstlovet har det varit väldigt många arbetsdagar som snittat på tolv timmar. Det funkar som bekant dåligt i längden.
Nu ska jag berätta mer om min och Bertils resa till Etiopien med Läkarmissionen, men först har jag en hälsning! Efter alla år jag samarbetat med Läkarmissionen så kan de nu se att de månadsgivare som kommer härifrån tillhör de allra mest givmilda. Många av er ger också större summor än genomsnittet och stannar kvar som givare länge. Jag visste redan att jag har de bästa läsarna – medvetna, empatiska och med stort intresse och engagemang för omvärlden – men det här är ännu ett bevis på den saken. Så TACK! Blir så stolt.
När man tar med sig en tolvåring på en sådan här resa så väcks det många frågor och funderingar som förälder. Hur ärligt kan man berätta om vad som pågår i världen? Hur uppriktigt kan man prata om de fasor som människor utsätts för? Jag har i mitt föräldraskap alltid försökt vara öppen och tala klarspråk och tänkt att det ändå alltid är bättre att kommunicera än att hålla tyst.
När vi var i Addis fick vi frågan om att åka till Red light district för att få en uppfattning om vad som pågår där. Men också att hälsa på ett boende för kvinnor som fallit offer för trafficking och sexhandel. Det fick mig att fundera lite extra. Kan man verkligen exponera en tolvåring för något sådant? Är det ansvarsfullt verkligen? Och efter lite betänketid gjorde jag bedömningen att det faktiskt var både rätt och viktigt.
Stora områden med plåtskjul förvandlas nattetid till blinkande infernon i Addis. Vi körde gata upp och gata ner och överallt stod det folk och hängde. Drogpåverkade, hemlösa, sexköpare och prostituerade. Är dörren till plåtskjulet öppen betyder det att det är ledigt för nya kunder. Är dörren stängd betyder det att någon annan redan är där. I det små plåtskjulen finns inte mycket mer än en säng – men det är också allt som behövs.
Den svartaste stunden på resan var att börja se vidde av alla unga kvinnor som utnyttjas. Se hopplösheten men också känna raseriet mot männen som utnyttjar dem. När vi kom tillbaka till hotellet den kvällen hade jag och Bertil mycket att prata om.
Dagen därpå besökte vi hjälpcentret Deborah, som tar hand om kvinnor som har lämnat sexhandeln. Det ligger mitt i de fattigaste området i Addis, bakom höga portar och murar med ståltråd. Innanför finns en trygg liten oas, ett hus med rum för omkring 20 kvinnor. Där de kan bo, få mat, trygghet och omsorg. Och framförallt förutsättningar för att lära sig ett yrke som kan ge dem en bättre framtid.
(Alla kvinnor som varit traffickingoffer är anonymiserade i det här inlägget och förekommer inte på bild).
Deborah, Addis Abeba, Etiopien
Vi hade med oss tårta och läsk att bjuda på och fick i vår tur uppleva en traditionell etiopisk kaffeceremoni. Samtidigt fick jag möjligheten att prata med flickorna lite mer och höra deras historier.
Bakgrunder är snarlika. Det handlar oftast om fattiga unga kvinnor som flytt från landsbygden på grund av krig och oroligheter och kommit till Addis i hopp om ett bättre liv. Men arbetstillfällena är få och arbetslösheten stor, så många kvinnor hamnar istället i prostitution. Faller offer för människohandlare som håller dem fångna och säljer dem som varor. Om kvinnorna försöker ta sig därifrån får de veta att de har skulder att betala av först. Skulder som förstås bara växer ju längre de stannar. Kvinnorna är ofta helt ensamma och utlämnade till sin slavhandlare – och hemmavid vet familjerna ingenting om vad som har hänt dem.
Precis så var situationen för den unga kvinnan på bilden här ovanför. Men tack vara Deborahcentret så lever hon ett nytt liv.
På Deborah får kvinnorna läkarvård, hjälp med eventuella missbruk som han ha uppstått av livet på gatan och även hjälp med terapi för sina trauman. På centret bor de tillsammans med en trygg husmor som är mer som en mamma. De bor också med andra unga kvinnor som gått igenom liknande saker och därför kan dela erfarenheter. De äter ihop, handarbetar, umgås, ber, hjälps åt i hushållet och får lära sig ett yrke.
På centret träffade vi också Mekedes som kom dit i treårsåldern. Hennes föräldrar mördades inför hennes ögon och hon överlevde genom att springa till skogs, där regeringsstyrkor så småningom hittade henne. När hon först kom till Addis så pratade och kommunicerade hon överhuvud taget inte. Men idag är hon sex år gammal och har tjugo storasystrar på Deborahcentret. Hon går i skolan, får omsorg av trygga vuxna och hon får äta sig mätt. Mekedes och Bertil fann varandra omedelbart och började leka och spela fotboll i trädgården.
Trots alla sorgliga berättelser jag fick höra blev jag glad av besöket på centret. En trygg liten oas mitt i smutsen och kaoset. Jag slogs också över den värme, medmänsklighet och omtanke jag mötte hos alla som jobbade med dessa kvinnor. Som oförtrutet kämpar på med att förbättra deras liv.
Läkarmissionens i Addis jobbar uppsökande mot dessa kvinnor, men det är ett svårt arbete. Människohandlare håller uppsikt över kvinnorna och om socialarbetare från Deborah-centret lyckas få kontakt med någon så är hennes mobilnummer i regel avstängt när de ringer nästa dag. Och att vinna flickornas förtroende är en utmaning. Allra mest effektivt har det visat sig vara när kvinnor som själva lämnat prostitution jobbar uppsökande mot andra utsatta. Något som många kvinnor på centret också gör.
En avgörande faktor för de unga kvinnornas möjlighet att få ett nytt liv är förstås att lära sig ett yrke. Medan de bor på Deborah kan de arbetsträna eller utbilda sig. Några jobbade som receptionister på hotell eller som servitriser. Andra lärde sig att klippa hår eller sy kläder. Och utanför centret känner ingen till deras förflutna. De får en chans till en nystart.
Läkarmissionen stöttar många projekt där outbildade kvinnor kan lära sig ett yrke. Bland annat besökte vi en skola där man utbildar i sömnad. Yirgalem är sylärare som undervisat här i många år och som brinner för att lära ut hantverket. En varmare människa har jag nog aldrig tidigare stött på! Hon sprudlade och skrattade och höll hov i sysalen. Och när jag frågade henne om utmaningarna sa hon att det inte fanns några. Allting var roligt. Men sedan tillade hon ändå.
-Det svåra är att hålla fokus. Många kommer hit och bär på tuffa upplevelser. Eller har med sig sina barn som behöver passas medan de själva försöker lära sig någonting svårt och utmanande.
Den här unga mamman får tack vare Läkarmissionen chansen att lära sig ett yrke. Men eftersom hon saknar barnomsorg följer hennes dotter med till skolan.
I huset bredvid finns dock en förskola som Läkarmissionen är med och finansierar. Men den behöver byggas ut så att den kan ta emot fler barn. När vi var där höll de faktist på att bygga ett helt nytt hus för de olika verksamheterna – med hjälpcenter för hemlösa ungdomar på en av våningar och utbildning inom slöjd och hantverk på de andra. Och förstås plats för en större förskola.
Jag och Bertil beundrade hantverket och Bertil fick en fin liten plånbok i present, med mönster av den Etiopiska flaggan.
Det fantastiska är att när man hjälper en kvinna så hjälper hon fler. Kvinnor som får utbildning och möjlighet till försörjning sprider sitt ljus och kunskap över långt fler än sig själva. Varje investerad krona ger så mycket tillbaka, men det behövs mer! Mer barnomsorg. Mer utbildning. Mer uppsökande verksamheter för att hjälpa dem som saknar hopp. Det är där vi som månadsgivare kommer in.
När vi kom hem hade Bertil först en redovisning för hela skolan – men sedan också en för sin klass. Där visade han bilder och berättade bland annat det han fått lära sig om hur kvinnor utnyttjas världen över – och hur vi kan bidra till att göra det bättre för dem. Så stolt över honom!
Och om du blir månadsgivare till Läkarmissionen så får du mitt pussel Vinterstad som ett litet tack för ditt beslut och din viktiga insats.
Här kommer en riktigt mastodontinlägg med sånt jag gjort senaste dagarna. Har inte sparat på krutet – eftersom jag vet att inlägg som dessa är favoriter för många.
Vi tog fram änglaspelet och provkörde det. Precis som sina äldre brorsor före honom funderade han på vem som egentligen vann spelet? Reglerna kändes oklara.
Mycket julpynt har kommit upp. Förstår inte varför man inte har så här mysiga stjärnor uppe från oktober till mars? De gör hemmet så mycket varmare.
Vi har varit i stan och kollat på högstadieskolor för nästa år börjar ju Bertil sjuan. HJÄLP! Viktigt att skolan under den sämsta tiden i ens liv (högstadiet) ändå kan bli så bra och rolig som möjligt.
Hela hennes hem är som att kliva in i en varm famn. Älskar att det är så MYCKET grejer! Minimalism är inte mysigt.
Hon bjöd på goda ostar och franska skurna pepparkar med smak av citron.
Usch vad gott!
Någon som kände ”usch” när han fick syn på mig. Men inte usch på det bra sättet.
Vi hade mycket att prata ikapp
Och ännu mer att äta!
Och på kvällen for jag på veckans andra skolbesök med Bertil.
På fredagen jobbade jag som en iller med att komma ikapp en massa löst jobb. Båda storbarnen var hemma sjuka och gick och kraxade och till fredagsmys såg vi Jönssonligan lever farligt och jag somnade efter en halvtimme och snarkade högt i soffan. Så sjukt trött efter en vecka med massor av jobb och kvällsaktiviteter.
Vaknade tidigt på lördagen och kunde inte somna om. Bestämde mig för att stiga upp och ta itu med surdegen städningen. Vi har inte storstädat som familj på flera veckor och låg hopplöst efter med nästan allting.
Förutom generellt smutsigt hemma var skafferiet kaos, kylskåpet snuskigt, vedspisen behövde tömmas, groventren var igensatt och tvättstugan var överbelamrad. Hela familjen ryckte in och körde sitt hårdaste i nästan fem timmar.
Så jobbigt och SÅ SKÖNT att få bort lite skit och reclaima hushållet igen. Tack och lov kom farmor på eftermiddagen när vi var klara så då hände det ju något trevligt den dagen. Hon och barnen försvann ut och lekte och jag åt lördagsgodis i soffan och läste Harry Potter.
När det blev kväll såg barnen Grinchen, Jakob hjälpte en kompis att flytta och jag låg i sängen och läste. Så småningom sa pojkarna godnatt och gick och la sig.
Blev väldigt förvånad när jag kom ner och skulle släcka för natten och hittade spindelmannen som kraschat på soffan. Bar upp honom och stoppade till sängs.
Och insåg att Essa också behövde rastas, så då klädde jag på mig och gick ut.
En vacker kväll med klar himmel och en stor måne.
Så fridfullt att vara ute en lördagnatt i skogen. Och så skönt att aldrig någonsin känna sig rädd! Är så trygg i min by.
På söndagsmorgonen ställde jag klockan och gick upp lite tidigare. Ville göra en trevlig adventsfrukost till familjen. Så roligt att göra det i ett nystädat hus!
Tände den lilla adventsgranen
Och plockade fram allt gott jag kunde komma på!
Skinka, gurka, marmelad, olika sorters ostar och bröd.
Peppisar och juice
Så fint att äta en första adventsfrukost ihop. Ulf fick äran att tända det första ljuset.
Vi satt kvar och surrade tills det plötsligt blev väldigt bråttom för att vi skulle iväg till kyrkan!
Det vankades scoutgudstjänst och märkesutdelning. Stolt fanbärare!
Folke och Dahlia gripna av stundens allvar. Eller kanske mest nervösa för att spela upp drama för hela kyrkan. Bertil skulle spela Josef men nr jag frågade vad Folke skulle spela var svaret
-Inte trög!
Och det lyckades han ganska bra med.
Spindelmannen var närvarande
-Heter alla barnen Varredo? frågade han mig.
Men nej det var bara scoutledaren som vid märkesutdelningen hojtade
-Var redo! varpå barnen svarade
-Alltid redo! med en honnör.
Efter att jag förklarat sammanhanget undrade han vad de skulle vara redo för? Och det är ju det som är det fina med scouterna. Redo att hjälpa till! Redo för en utmaning! Redo att vara en god medmänniska! Älskar verkligen scoutrörelsen och allt klokt de lär ut.
Efter gudstjänsten fikade vi korv och saffransbullar och det var så mysigt att prata ikapp lite med bekanta.
Därefter byltade vi på oss och gick ut för att delta i skyltsöndag.
Så fint i vårt lilla samhälle. Dumt att man så fort blir hemmablind bara.
Det myllrade av folk som ville fira skyltsöndag och handla på marknaden.
Älskar detta gamla eternithus med de fina skyltfönstren.
Det såldes högt och lågt på marknaden
Marknadsgodis
Lingonglögg och svartvinbärsmarmelad.
Och strumpor stickade av hundhår. Tydligen väldigt varma. Jag blev sugen på att köpa de där med domherrarna. Hatar att frysa om fötterna.
Barnen sålde karameller till förmån för scouterna
Knallarna gastade i alla tonarter och jag passade på att bunkra lite knäck och kola.
Och värma händerna.
Tomten var förstås där
Med sina renar
Spindelmannen drog av sig masken så att tomten skulle känna igen honom och inte leverera framtida paket fel. Han förklarade att han önskar sig handskar som sprutar spindelnät.
– Hmmm… sa tomten.
Jag var ordentligt påbyltad
Men kinderna blev röda som juläpplen.
När barnen sålt färdigt och jag gjort mina inköp traskade vi tillbaka genom samhället igen.
Så mycket fint att se på!
Spark är det föredraga färdmedlet för de flesta.
Men för Ulf är det storebror.
Hemma igen packade jag upp mina marknadsköp. Strutar med kolor och knäck, lingonglögg, pitepojkar, sockerkringlor och segsalt mjukkaka från bagarstuga.
Gjorde upp eld och värmde glöggen och försökte få tillbaka värmen i tårna på alla i familjen. Det enda som saknades var ett par Bernard Sennen-strumpor med domherrar på. Jag visste väl att jag borde slagit till!
Fy farao vilken härlig första advent! Efter allt fläng på morgonen fick barnen ha skärmtid.
Medan jag bestämde mig för att baka och pyssla litegrann. Lyssnade på dagens andra gudstjänst på under tiden – jag gillar att ha på radiogudstjänsten här hemma när jag stökar på. Och efter middagsbestyren fick jag plötsligt en väldig lust att åka på dagens tredje gudstjänst. En andakt med adventssång i byns bönhus. Så då gjorde jag det! From som fasen.
Sladdade in några minuter efter att det börjat.
Och satte mig till rätta i frid och bara tog in alltihop!
När jag kom hem igen hade jag bestämt kvällspromenad med Elina så vi traskade och pratade strunt i 90 minuter, innan jag gjorde kväll.
Puh! Det hängde på gärdsgården att jag hann med detta inlägg under rätt månad – men här kommer vad jag läste i oktober!
Omtyckta människor: forskningen, knepen och övningarna som gör dig likeable – Björn Hedensjö.
Lyssnar du på podden Dumma människor är du välbekant med psykologen Björns trygga röst och kloka råd. Jag skulle tro att jag hört vartenda avsnitt och köpte boken för att ha något att läsa på resan till Etiopien. Som trogen poddlyssnare känner man igen en hel del, men det gör inte så mycket för jag gissar att boken inte vänder sig till poddlyssnare främst utan till en bredare publik.
Jag läser och hummar med och känner att det mesta är både rimligt och sant. Några nya spännande insikter får jag också, bland annat av vikten att ställa frågor. Samtidigt tänker jag med viss sorg på att de som mest skulle ha användning av knepen i den här boken förmodligen inte kommer kunna tillgodogöra sig dem. Eller ens förstå vad de behöver öva på.
Läs Omtyckta människor om du vill få knep och insikter i hur man blir likeable. Det kanske låter insmickrande och en smula manipulativt? Som att man ska lära sig att vara falsk för att bli populär? Men det är inte alls vad det handlar om. Snarare är det en hjälpbok för att kommunicera och interagera på ett bättre sätt! Plus att det är roligt att plötsligt förstå varför vissa trevliga typer i ens omgivning är så otrooooligt underbara och omtyckta.
Jävla Karlar av Andrew Walden
Hyllad på varenda kritikersida och omskriven överallt denna höst. Jag kastade mig över romanen om Andrew och hans sju pappor. Så här står det på baksidan
”Julen 1983 skakas en tvåplansvilla i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En sjuårig pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian , säger mamman och tecknar mot armbågen för att pojken ska förstå. Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andar, bara nya pappor som inte är hans”
Jävla karlar är lättläst. Och med lättläst menar jag inte att språket är enkelt eller intrigen platt. Utan att det bara är SÅ JÄDRA BRA att man läser utan att märka det. Uppslukas, vänder blad och glömmer tid och rum. Det är ofta roligt, känslosamt och berörande. Och jag drar paralleller både till Ulf Starks uppväxtskildringar och John Irvings roman Hotel New Hampshire. Fastän språket är ett annat. Ett eget. Ser fram emot fler böcker av Walden.
Jag ändrade mina planer och avslutade dagen tidigare igår för att hinna köra hem innan det blev mörkt. Det vräkte ner och blåste och jag har stor respekt för vädrets makter och vill inte försvåra i trafiken ytterligare genom att ge mig ut när jag inte måste.
Jag kom hem, bytte om och gjorde eld i vedspisen.
Sedan plockade jag fram jullådorna och började pynta inför första advent.
Så mysigt när julstjärnorna kommer upp i alla fönster.
Och buketten med amaryllis pryder bordet.
Jag inventerade mitt förråd av hyllband att dekorera med. Och sedan kom barnen hem. De hade stretat i snöstormen och var både svettiga och iskalla på samma gång.
Överlyckliga av pyntandet. Alla rotade runt och hjälptes åt att plocka fram.
Det svåra är att bromsa. ALLT får liksom inte komma in på en gång. För då har man ju ingen möjlighet att accelerera i julandet och det är viktigt för decemberdynamiken.
Tomtestakar och sånt – det får vänta ett tag till. Kulljusstakar och flugsvampar är däremot välkomna!
Sedan började Folke och Dahlia dala i humöret och fantisera om att få en ”farmortallrik”. Det är farmors beryktade plocktallrik hon gör till barn utan aptit men med dåligt humör. Med lite småplock som kan locka den mest matvägrande unge till att börja stoppa i sig. Tricket är lite udda grejer och kombinationer.
Så då gjorde jag varsin farmorstallrik åt dem. Lite nötter, en halv pepparkaka, en näve popcorn, äppelklyftor, apelsin och morotsstavar. En klick chokladsås som egentligen ska vara på glass. Och så lite toast. Ser inte mycket ut för världen – men det funkar alltid. Tallriken rensas!
Och medan Jakob tog Bertil och Ulf och stack till gymmet fortsatte jag att pynta. Dahlia och Folke ville av någon anledning ha högläsning ur bibeln för varandra. Många kreativa uttal av namn och platser blev det.
Sedan uppstod diskussion om vilken som egentligen är tjockast. Harry Potter eller bibeln? Folke bläddrade för att kolla sidantalet i bibeln.
-Men jag tänker inte läsa! Jag vill inte spoila slutet!
Efter maten drog jag till bönhuset för att repetera inför luciatåget. Kan knappt tro att det är sant att vi redan är framme vid den årstiden. Vart tog den här hösten vägen? Snart är ju terminen slut!
Jag kraxade upp mig och sjöng och det var lika trevligt som alltid! Och sedan drog jag hem igen.
Och då var det bara att börja om med skottningen, för allt hade drevat igen.
Vilket snöoväder som dragit in! En utmärkt dag för att jobba på café och skriva på bok. Huckle runt huvudet förstås, för att skydda det lilla som är kvar av frisyren.
Så välbekant och hemtrevligt att gå den bövliga trappen upp till NK. Nednött av tusentals fikasugna som traskat upp och ner här under ett sekel.
Här kan man få skrivro. Det är bara jag och ett gäng pensionärer. Precis som jag föredrar det.
Så skönt med mörker att gömma sig i en stormig novemberdag.
Har varmkoftan på så att jag inte ska bli så frusen av att sitta stilla och skriva.
Vanliga beställningen. Hasselnötslatte och macka med rabarbermarmelad och brie.
Och ute stormar det upp allt mer. Kanske får åka hem tidigare idag så jag inte fastnar i någon snödriva.
Men nu ska jag skriva så att tangentbordet blir varmt!
Jag sitter vid vedspisen och dricker mitt morgonkaffe. Tre barn har rasat iväg till skola och förskola och frukostdisken står kvarlämnad på köksbänken. Jag hör klockans tickande och det svaga mumlet från Jakob som har patientsamtal på övervåningen. I övrigt är det stilla.
Jag har en sådan där måndag när jag känner mig gråtmild och trött men glad. En stor arbetstopp är nästan förbi och jag börjar ana vilan. Det lugnare december som jag älskar och brukar försöka skapa för mig själv. Jag tittar ut över fågelbordet, ut i trädgården som är översållad av domherrar, talgoxar och andra småfåglar. Doften från en första hyacint hänger tung i luften och blandar sig med den av brinnande björkved.
Jag har lovat barnen att vi ska julpynta i veckan. De vill ta fram sina tomtelandskap och ställa i fönstret och jag ska hänga upp girlander och julbonader. Imorgon är det luciarep i byns bönhus och på söndag är det scoutgudstjänst och sedan julmarknad. Två andra kvällar ska vi in till stan och gå på öppet hus för olika högstadieskolor där Bertil kanske ska börja nästa år. Det kniper till av tanken på att ha honom så långt bort om dagarna.
Men just är alla här. Hela flocken är hemma på byn och jag får sitta i mitt tysta kök och se hur det ljusnar utanför fönstret. Det här ska bli en bra dag!
Det är bråda dagar i tomtefabriken och jag blir så glad när jag ser alla beställningar från min lilla julaffär trilla in! Planen är att utveckla fler produkter allt eftersom och bromsklossen i det hela är bara jag själv. Jag är nämligen så oerhört snabb på allt – utom just att måla. Kan inte skynda mig. Vet inte hur man gör
Pusslet har gått åt i en rasande fart. SÅ roligt! Har fått önskemål om att göra med fler antal bitar också, så det klurar jag på inför nästa år. Men jag behöver hitta ett passande motiv!
De gulliga julkorten har också swishat iväg! Så passa på nu om du vill hinna hugga ett packe eller två. Där finns bara ett begränsat antal!
Jag målar alltid sånt jag drömmer om. Tänker ut det finaste och mysigaste jag kan komma på och så målar jag just det. Har ju själv fått så mycket tröst och inspiration genom illustrationer under åren. Att bläddra i Pettson, Madicken, Sagan om det röda äpplet och andra fantastiska bilderböcker och bara försjunka i motiven. Svårt att veta vem som njuter mest av sagostunden – jag eller barnen?
När elpriserna ökar, ökar också intresset för hur man kan spara el i sin vardag. Men också för vilket slags avtal man egentligen borde satsa på. Hur vet man vad som passar en bäst och vad som lönar sig i längden? Har du ens koll på vad du har i uttaget?
Nu tänkte jag försöka förklara de tre vanliga formerna av elpris på ett enkelt och pedagogiskt sätt. Vi får se om jag lyckas!
Fast pris / Vinterpris. För den som söker trygghet och förutsägbarhet är det klokt att binda elpriset under vintern. Det är oftast under den perioden som elpriset är som högst. Med Fast Vinterpris så vet man på förhand vad elpriset kommer att landa på. Och med Bixia Vinterpris övergår elen under maj månad till rörligt igen. Vinterpris kan vara ett lite dyrare alternativ än det rörliga – men det man betalar för är ju tryggheten att på förhand veta priset och slippa obehagliga överraskningar.
Rörligt elpris.Den som vill kunna ta del av elprisets svängningar – framförallt när det sjunker – gör bäst i att välja rörligt elpris. Då varierar elpriset från månad till månad baserat på elbörsens upp och nedgångar. Över tid brukar oftast detta vara mer fördelaktigt än ett fast pris. Man kan jämföra det med att ha fast eller rörlig ränta på sitt huslån.
Timprispratas det flitigt om i media och man kan få intrycket att det finns stora pengar att spara här. Men att det är en sanning med modifikation. Timpris innebär att priset på el ändras från timme till timme. Och för att kunna utnyttja elen när den är som billigast krävs att man är väldigt intresserad av att både följa elpriset och förbrukningen i hemmet. Det kräver handpåläggning och vilja att anpassa sig efter kostnaden. Men har man bara orken och tiden så finns det pengar att spara! Passar om man bor i villa eller radhus, om man värmer huset med värmepump och om man har solpaneler. För att kunna ha elavtal med timpris behöver din elmätare mäta förbrukningen per timma, inte per månad. Det är ditt elnätsföretag som ställer om din mätare till timmättning .
Vi har timpris i vårt hushåll. Men det beror inte på att jagär särskilt intresserad av elförbrukningen – utan att min man är det. Han håller koll på svängningarna på marknaden och när det är bäst att ladda elbilen och fylla diskmaskinen. Han tycker att det är intressant och nästan som ett spel. Men hade det bara varit upp till mig hade jag istället valt rörligt elpris som baseras på svängningarna under en månad. Det hade nog lönat sig bäst för mig, som är lite vimsig och rörig och inte kommer ihåg (eller orkar) att tänka på allt. Jag tror att det är bra att vara ärlig med sig själv och sin personlighet när man tecknar elavtal. Annars kan framförallt det rörliga timpriset sluta som en dyr historia!
Vilket slags elpris har du? Och vad väljer du för el?
Jag väljer alltid förnyelsebar el från sol, vind och vatten. Det är viktigt för mig eftersom elen vi konsumerar har ett stort klimatavtryck. Bixia erbjuder bara 100% förnybar el och har som affärsidé att stötta mindre producenter runtom i vårt land som tex vill sätta upp en vindsnurra på sin gård eller bonden som vill installera solceller på ladugårdstaket. Som kund går dessutom en liten del av ens avgift varje månad till Erikshjälpen via Bixias Miljöfond. Det är ju fantastiskt!
Här kommer det långa inlägget med tusen saker som har hänt sedan sist!
Jag var ju gäst i P4 Extra med Titti och det var så otroligt trevligt! Fick så fin respons efteråt också. Vi var båda lite förvånade över längdskillnaden på oss. Jag trodde Titti var längre och hon att jag var kortare. Folk tror alltid att jag är kortare än vad jag är i verkligheten. 178 cm plus klackar varje dag!
På onsdagar när barnen har scouterna brukar jag trava runt i Vindeln i 90 minuter medan jag väntar. Alltid i telefon med Elina för att avhandla viktigheter. Går runt och kollar på fina hus och fönstertittar diskret.
Och promenerar i mörkret på kyrkogården. Så fridfullt med kyrkogårdar i mörker.
Ulf har haft sin skid-debut för året. Själv väntar jag nog hellre tills det kommit lite mer snö.
Jag har jobbat massor med Susanne senaste veckorna! Vi har så många olika saker på gång.
Det är roligt och lyxigt för Susanne har alltid mat med sig.
Den här gången var det en armenisk linssoppa med aprikoser och crack bread på sidan av.
Farligt gott!
Jag har passat Klas och Ylva också. Ulf som är vår bebis blir så stor och duktig när han har Lill-Klas på besök. Håller honom i handen, hjälper honom tvätta munnen efter maten, uppmuntrar honom och pratar med sin snällaste röst.
Alla borde få ha ett småsyskon och öva på sånt här. Och eftersom ingen ska behöva vara yngst får man fortsätta föda barn i all oändlighet eller tills ens äldsta syskon börjar få egna barn som man får sköta om.
Efter maten skulle de ”leka basket” i källaren och ”baska” med varandra. Klart intressant syssla!
I fredags skulle jag in till stan på morgonen och inte EN ENDA SAK gick rätt. Blev en halvtimme sen till träningen för att bilen vägrade starta, för att jag tappat bort min plånbok och för att massa olika andra saker bara krånglade. Var på så ilsket humör när jag kom fram.
Men efter en timmes träning lättade det betydligt. Sedan återupptog jag traditionen från förra vintern, nämligen att stanna kvar efteråt och arbeta från en solstol. När det är tjugotre minus ute är det någonting extremt läkande med att få sitta i baddräkt i 30 graders värme och skriva. Alla jobb passar inte att göra här – men att skriva funkar finfint.
På fredagen kom gammor och hälsade på över helgen. Spelade Othello med Uffe som hittade på nya regler allt eftersom han höll på att förlora. Nöden är uppfinningarnas moder!
Folke ritade och Bertil höll på med ett schema över alla sysslor, läxor och gympapåsar de ska ha med sig varje dag. Bra initiativ! Vi tejpade upp det på insidan av skafferiet sedan, så de kan kolla i det själva varje morgon.
Lördagen gick åt till städning för oss vuxna medan barnen var ute och åkte skrana i mördarbacken och sedan kurade inne med gammor.
På kvällen gjorde vi eld i bastun och så bastade vi allesammans! Ultimata ledighetskänslan infinner sig när man får vara i värme.
Söndagsmorgonen var kall men fin. Ska ta in mina glaspumlor nu och hänga upp röda plastkulor istället. Är inte det kul? Julgranskulor utomhus? Jo jag tror det blir festligt!
Tror inte grenarna håller så bra för tunga glaskulor vintertid.
Här ska också piffas och göras iordning en smula. Ska fixa en utegran som kan stå på bron och så ska mina röda vimplar hängas upp så det ser lite juligt ut!
Är så tacksam för hur kall den här hösten har varit. Slask är mitt sämsta väder men som tur är kom frosten tidigt och sedan har det varit riktigt kyligt.
Jag bestämde mig för att göra en liten utflykt med barnen och gammor.
Packade en picknickkorg och skridskoväska och drog ner till sjön där jag stämt träff med Stina, Elle och Ada.
Härligt med skridskopremiär!
Isen var lite kullrig men gick att åka på ändå.
Vi körde tagen och ett, två, tre ost.
Det senare var väldigt svårt för Stina som inte kunde bromsa utan ofelbart gleeeed fram som en staty långt efter att det skrikits OST! Gulligt!
När tårna frusit ihop bytte vi om till vinterskor
Och gjorde upp en brasa för att kunna grilla korv. Som ni ser var korvpeppen enorm. Alla fixerade elden med blicken och önskade sig glödande kol.
Hungriga ungar.
Falukorv på mjukaka
Röken stod rakt upp i kylan. Och sedan vi ätit och druckit rusade vi hem för att värma oss!
Gjorde eld i vedspisen och drack flera baljor kaffe och tände ljus i hela huset. Var kall in till märg och ben.
Och att vara inomhus var himmelriket.
Men på kvällen hade jag stämt telefonträff med Elina så då var det bara att svida om och går ut på promenad. Gick rakt ur i mörkret, släckte pannlampan och lät stjärnorna visa vägen.
Jag blir alltid lite ledsen när jag är i Stockholm. Ledsen av min brist på varmare känslor. Inte för att jag måste ha varma känslor för stan – men det är ju ändå vår huvudstad! Och husen och gatorna där är ju lika mycket mina som alla andra svenskars. Jag ser ju att det är väldigt vackert. Jag borde ju också känna en anknytning till Nordiska museet, till Gamla stan, till Skansen, till söder och till Kungliga slottet. Men jag känner ingenting när jag hör en utländsk turist tala om hur vacker vår huvudstad är. Det är som att det inte angår mig överhuvudtaget. Känner mig varken stolt eller glad för jag har ju ändå ingen emotionell knytning till platsen.
Jag bor inte längre i Umeå men känner alltid stolthet när staden får beröm eller utmärker sig. För sitt rika kulturliv och för det politiska engagemanget för jämställdhet och miljö. Jag känner att det har med mig att göra. Jag är en del i det. Jag är också stolt över byn jag bor i. Här är alla stolta! Istället för att tonåringar suckar och pratar om att flytta härifrån så fort som möjligt, pratar många om hur de vill kunna bo kvar. Och sedan jag blev mer engagerad i byn på olika sätt så känner jag också mer kärlek och ansvar för den.
Det gör något med en när man uppskattar platsen man bor på. Det är någonting väldigt fint och en känsla värd att vara rädd om. Men det betyder också att vi måste göra ordentliga försöka att få människor att engagera sig i sin närmiljö. Vi vet ju att varma känslor kan skapas för en person som vi visar kärlek, så samma sak borde rimligtvis gälla för en plats.
Jag tillhörde den första årskull som gick på Midgårdsgymnasiet i Umeå när skolan var nybyggd. Den var i perfekt skick – så fin och ren. Sedan fick någon för sig att klottra i ett trapphus och en lärare frågade oss vad man skulle göra för att få det att upphöra? Jag räckte upp handen och sa något om att man helt enkelt kunde peka ut de skyldiga som idioter så att de fick skämmas. Men min klokare lärare sa att hon trodde att det bästa vore om vi istället kunde öka känslan bland oss elever att skolan är något att vara rädd om. Att vi skulle vara stolta över att gå där och känna att just vi var viktiga för att skolan skulle fortsätta vara i fint skick.
För att känna ansvar för en stad, förort, by eller skola krävs att vi har engagerats i den platsen. Att vi får känna att just vi är viktiga för dess existens. Att vi knyter emotionella band till den och tar ansvar.
Med det sagt så tror jag att jag ska lägga in en charmoffensiv på Stockholm. Inte för Stockholms skull kanske. Men för att det blir roligare för mig. Varje gång jag är där ska jag gå förbi någon vacker plats och öva mig på att tänka att det här är lika mycket mitt att njuta som vilken Stockholmare som helst. Sist övade jag mig på Nordiska museet. Det gick riktigt bra, tycker jag! Nästa gång ska jag öva mig på Gamla stan.
November träffar som en hammare i huvudet på mig. Varje år är det samma sak. Jag konstaterar i oktober att hösten går bra, att jag har energi och kommer att orka med. Och sedan blir det november och från en dag till en annan är jag glåmig, urtrött och har djupa skuggor under ögonen.
I måndags natt satt jag uppe sent för att få färdigt ett jobb. Somnade inte förrän närmare halv två på natten så igår gick jag runt som en sengångare. Behövde åka in till stan för att jobba och lösa diverse saker och hela tiden gick jag och tänkte på min säng. Att få sova igen. Eller att få krypa ner i badkaret. Det var bara åtta minusgrader i stan, men vindarna var det kallaste jag känt. De kröp in under kläderna och gjorde kroppen spänd som inför ett hot.
När jag kom hem vid halv sex åt jag rykande het Nikkalouktasoppa till middag och direkt efter maten spolade jag upp ett bad och la mig i det kokheta vattnet och slumrade bort. Njöt av hur kroppen för första gången den dagen fick känna sig varm och omhuldad. Gjorde sedan kväll tidigt, somnade tidigt och sov länge inatt. Men vaknade precis lika trött denna morgon. Om inte mer. November, alltså. Vilket slit.
Nu har Jakob tagit morgonlämningen, så jag hämtade bara upp en kopp kaffe och kröp ner i sängen igen för att börja dagen snällt och försiktigt här. Människan får göra vad den kan kan för att orka med månaden. Men hunden har det skönare än någonsin!
Startar dagen med ett besök hos tandläkaren. Det slår mig hur många olika besök man måste göra när man har tre barn. Två har tandställning vilket gör att vi är där och justerar var och varannan vecka. Nu har det varit operation också med förkontroller, efterkontroller och allt vad det innebär. Behöver man träffa en specialist är det till att ta ledigt en halvdag för att åka in till stan och göra det. Ett barn behöver träffa optikern regelbundet vilket innebär att ta ledigt och åka in till stan ytterligare en halvdag. Sedan går glasögonen sönder och behöver repareras och för att de ska bli rätt inställda igen måste man upprepa proceduren.
Sedan utvecklingssamtal och föräldramöten för alla barn. Fyra-fem per termin blir det ju. Och har man sedan barn med extra behov krävs ju fler möten för utredningar osv. Därutöver alla egna kontroller jag går på. Tandläkaren, kolla mina sköldkörtelvärden regelbundet, mammografi, cellprov. Och såklart vabben ovanpå det. Och då har jag inte räknat in att jag själv också blir sjuk mellan varven.
Tacksam till tusen förstås över sjukvård, skola och allting såntdär livsviktigt. Men ibland undrar jag när det är meningen att man ska hinna jobba med tanke på att varje dag bryts upp av något möte och inbokad tid som inte är jobbrelaterat? Känner väldigt stor respekt för alla som har barn som behöver assistans, regelbunden medicinering eller annan omfattande specialhjälp som innebär att föräldrarna har konstant jour. Det är ju som att ha ett helt extra heltidsarbete, men oavlönat och med oreglerad arbetstid.
Nu ska jag i alla fall sent omsider dra igång min arbetsdag. Susanne kommer hit och vi har ett roligt jobb vi ska göra. Är så glad åt att få jobba med mina vänner. Bättre kan man inte ha det!
I fredags delade jag en listan på allt jag skulle göra i helgen för att komma ikapp. Dagens blogginlägg blir en kontroll av listan – för längre än så sträcker sig inte min fantasi denna snötyngda, grå söndag.
-Montera ner och ta in hammocktaket jag glömt ute helt översnöat
Check! Men det är SÅ irriterande när man missat att göra något i tid och sedan får en massa extrajobb som straff. Det var is i skruvarna så jag fick värma dem med en tändare. Sedan hade taket frusit fast i metallen så jag fick plocka in alltihopa och tina det innan det gick att montera loss. Nu återstår bara att tvätta och lägga undan tyget. Får skrubba det i badkaret med diskmedel när orken faller på nästa gång. Går ju inte att köra i maskin.
-Flytta ljusslingorna i trädgården och hänga upp fler
Ja! Satte idag upp ljusslingor på några nya ställen i trädgården. I rosenbuskarna vid farstubron bland annat. Syrenerna där jag annars brukar hänga slingor är nämligen för höga nu. Det krävs fyra nät per buske och det känns ju helt orimligt. Satte också upp ett nät i thujan som är vår permanenta utegran.
-Städa tvättstugan hjälpligt och tvätta till botten av korgen.
Jag kan inte påstå att jag städade tvättstugan. Plockade bara undan det värsta. Tvättade dock till botten av tvättkorgen! Nu återstår bara att vika skiten.
-Städa sovrummet lite och lägga in den stora mattan som varit ute i tältet hela sommaren.
Yes. Städade sovrummet, vek ihop alla kläder och dammtorkade överallt. Hängde sängkläderna på vädring, dammsög och avslutade med att lägga ut mattan.
-Städa min del av hallförvaringen
Ja, men ganska slarvigt.
-Bära upp dynorna till hammocken, de som legat i groventren i en månad. De ska upp på garagevinden.
Yes. Jag packade ihop och bar bort dem på vinden. Tog inte många minuter så jag förstår inte att jag gruvat mig för det i en månad.
-Styla om i köket, byta gardin, sätta fram lite mer vintriga saker på hyllorna.
Plockade bort allt vitt och blått, plockade fram allt grönt och rött. Dammtorkade alla hyllor och lister. Men bytte inte gardiner. Har en plåtning kvar att göra som kräver ljusa gardiner och sedan ska jag byta till något annat!
-Städa och göra höstfint på punschverandan. Ser ut som en soptipp just nu!
Ja, jag tömde den, städade den grundligt och möblerade om. Ulf hjälpte mig att sopa och dammsuga. Jag hängde upp ljuskransar i fönsterna och förberedda ytorna för att kunna ta in fina fång med granris och annat. Själva piffandet får jag dock fortsätta med en annan dag.
-Byta klädsel på soffan. Beställde ny klädsel till vår Norrgavelsoffa för sex veckor sedan och nu äntligen är den klar.
Jaaa! Det gjorde jag och det blev SÅ fint. Skönt att få bort det grå ur vardagsrummet. Sedan möblerade jag om och spikade upp en tavelvägg.
-Den här sista punkten stod inte med på listan men jag skriver upp den i efterhand. Så jobbar nämligen ett listproffs som vill belöna sig själv. Jag klädde om kökssoffan med ett av sommarens loppistyg. Möblerade om i matrummet, bytte plats på två vitrinskåp och bar ner alla pelargoner på vinterförvaring. Nu trängs vintrigare blommor i mina fönster och det är sååå vinterfint här hemma.
Utlovar före och efterbilder så snart jag orkar fotografera. Men nu har jag farit runt som en iller hela lördagen och halva söndagen. Så nu tänkte jag beordra allmän läsning för barnen och krypa upp i soffan. Alla läser just nu Harry Potter. Folke läser Fången från Azkaban, Bertil läser Den flammande bägaren och jag läser Fenixorden. Ett sånt mys! Ulf däremot – han får en stund med paddan istället. Måtta med allt.
Att äta pepparkakor med smör och herrgårdsost på. Perfekt blandning av sött, salt och fett!
Andliga sånger i P2, med Katarina Josephsson. Hon har en gudagiven radioröst som ger så mycket lindring om man vaknar i vargtimmen och är orolig. Många fina och lite ovanliga arrangemang av psalmer och annat spelas dessutom. Man behöver inte vara troende för att kunna hitta tröst här.
Att bestämma kvällspromenader med kompisar. Bor man inte nära kan man pratas vid i telefon. Enda sättet för mig att komma ut nu när kvällarna är så mörka, hala och ruggiga. Vid närmare eftertanke är det främst genom promenader jag umgås med mina vänner.
Klassisk morgon i P2. Om man som jag gillar klassisk musik men har svårt att liksom hitta ingången till den eller att hitta nya favoriter, då är Klassik morgon lösningen. Här varvas kända verk med mer obskyra och programledarna är så trivsamma. Sänds mellan 06-10 varje vardag och jag brukar ofta lyssna när jag kör in till stan och känner att jag har en massa emotioner som behöver tonsättas.
Att låna hem och läsa om böcker man gillade när man var tonåring. Tar kanske bara en kväll att läsa om en gammal favorit och ofta inser jag saker om mig själv från den period i livet när jag först läste boken. Ibland blir det nästan som att läsa en gammal dagbok. Jag ser fram emot att läsa om Hon går genom tavlan ut ur bildenav Johanna Nilsson och Du & Du & Du av Per Nilsson. Två böcker som jag läste och älskade i mina tidiga tonår.
Å, som jag ser fram emot den här helgen. Jag har varit borta så mycket i höst och ligger efter med ALLT här hemma och nu längtar jag bara efter att ta tag i det. Storpojkarna ska ta tåget till en kompis över helgen. Och Jakob är på konferens. Det blir bara jag och lillen hemma och jag har så mycket uppdämd energi. Jag borde
-Montera ner och ta in hammocktaket jag glömt ute helt översnöat
-Flytta ljusslingorna i trädgården och hänga upp fler
-Städa tvättstugan hjälpligt och tvätta till botten av korgen.
-Städa sovrummet lite och lägga in den stora mattan som varit ute i tältet hela sommaren.
-Städa min del av hallförvaringen
-Bära upp dynorna till hammocken som legat i groventren i en månad. De ska upp på garagevinden.
-Styla om i köket, byta gardin, sätta fram lite mer vintriga saker på hyllorna.
-Städa och göra höstfint på punschverandan. Ser ut som en soptipp just nu!
-Byta klädsel på soffan. Beställde ny klädsel till vår Norrgavelsoffa för sex veckor sedan och nu äntligen är den klar.
Hinner jag en tredjedel är jag nöjd. Men det känns inte alls som en stress utan som någonting härligt. Oredan däremot – den stressar mig just nu. Men jag älskar att få hugga i och komma ikapp när jag ligger efter. Känna att jag reclaimar mitt hem efter frånvaron.
Det är min förhoppning att nu, och under kommande år, få fortsätta att tjäna julen. I både med- och motgång. I goda tider, såväl som i tider med stora utmaningar.
En jul med fast förankring i sin historia, och med en stadig blick mot en ljus och lycklig framtid.
Godmorgon! Startade dagen med att svara på mail och skriva på ett samarbete och ska snart in till stan och göra lite jobb. Bland annat ska jag till Sveriges Radio för att jag är dagens gäst i P4 Extra! SÅ himla roligt! Intervjun kommer säkerligen handla en hel del om julen så jag jobbar vidare på temat i riktigt julröda kläder.
Essa kom och ville vara med på bilden. Linslus.
Skulle hissa upp strumpbyxorna när jag råkade trycka av en bild. Skrattet har inte att göra med glädjen i nedhasade strumpyxor i grenen utan att Essa sekunden innan la av världens längsta och ljudligaste brakskit.
Så nu vet ni det. Spännande bakom-kulisserna-bloggande idag!
Nu minsann, nu har vi kommit hem igen. Och jag har fått internet så att jag kan ladda upp bilderna från höstlovet. Vilket lov vi har haft. Bästa på länge.
Vi anlände förra lördagen vid tvåtiden. Medan jag kirrade en sen lunch drog barnen ut för att skotta upp vägen till vedboden. Vi var lite oförberedda på att det skulle vara så pass mycket snö – men barnen blev överlyckliga.
Och snart knackade det på dörren och kompisar från grannstugorna kom förbi. Ett kärt återseende! De började genast leka zombies och härja och hoppa från taket ner i snödrivorna. Allt medan Essa for runt och rullade sig i det vita.
Jag eldade, packade upp, lagade middag och sedan hade vi en lugn, skön kväll. Så härligt med en hel veckas ledigt framför sig!
Morgonen därpå vaknade jag tidigt av Ulf. Han sover med mig när vi här här och vid 06.30 varje morgon vaknar jag av någon som slår benen runt min kropp och viskar
-Gullagullagullaaaa…
Jag steg upp och gick ut och pinkade Essa.
Sedan gjorde vi eld och åt pepparkakor och filosoferade i väntan på att pojkarna skulle vakna.
Älskar att elda i öppenspisen på morgonen. Möblerade om hela vardagsrummet på höstlovet bara för att bättre kunna ligga framför brasan och titta.
Lyckokänslan av att äntligen vara här, lediga och ha allt härligt framför sig!
Och solen gör en ju nipprig.
Vi gick direkt till sandtaget och det skulle hoppas och göras konster i snön.
Den ena vågligare…
…än den andra.
Och när vi blev törstiga gick vi till kallkällan. Alla la sig på knä för att dricka sig otörstiga och känna ilet i framtänderna.
Vi gick ut på sjön och följde strandkanten hem.
Den sista biten behövde någon bli buren av sin pojke. Ulf refererar till sina brorsor som ”mina pojkar”.
-Mina pojkar är ganska busiga för ibland vet jag inte vart dom tappat bort sig.
Kan det låta. När pojkarna i själva verket smitit ifrån sin lillebror för att få vara ifred.
Hem kom vi och jag fixade lunch och gjorde upp eld eftersom prognosen hotade med -18 till kvällen. När det är kallt eldar jag i husets tre eldstäder samtidigt. Och efter att vi lassat in 22 kubikmeter ved i förrådet kan vi verkligen unna oss att elda.
Storbarnen drog iväg med sina vänner för att testa pulkabacken.
Och när skymningen föll gick jag och Ulf ut och åkte bob och skrana. Men då hade storbarnen istället fullt upp med att spela rollspel.
Ändå är det ljust väldigt länge jämfört med kring jul. Då blir det ljust vid nio och kolmörkt vid två igen. Man får verkligen RUSA ut efter frukost för att hinna fånga någon sol alls.
Det blev Halloween och barnen gick bus eller godis tillsammans, bland de få gårdarna i byn. Först hörde jag bankande på rutorna och sedan slets dörren upp. Tur jag hade bunkrat med mycket sött!
Efteråt var vi bjudna på middag hemma hos våra grannar i byn. Vi sparkade dit i mörkret eftersom jag inte orkade leta pannlampan och det inte existerar gatlyktor. Det var så trevligt och så gott med både älgstek och gryta gjord på ripa. När Ulf hade somnat på soffan och de två andra verkade gå samma öde till mötes traskade vi hem igen. Ulf vaknade inte förrän han blivit lagd i min säng. Och då enbart för att kräva att få sova i sina vampyrtänder. Och efter att ha tryckt in dem i truten somnade han om igen.
Jag däremot sov inte så bra. Jag blev ordentligt skrämd när jag vaknade till mitt i natten och såg någon med huggtänder och rödsvart ansiktsmålning snusa bredvid mig på kudden.
Dagen därpå delades bytet upp mellan pojkarna.
Och därefter började en väldigt viktig syssla – nämligen julpyntandet! Vi ska ju hit igen på jullovet, men då först efter julafton. Och det känns ju fel att börja pynta efter julafton. Så därför gjorde vi det nu!
Bar fram mormors jullådor från förrådet och packade upp ljusstakar, juldukar och tomtar.
Bertil hängde upp girlander och sådana där vikbara pappersdekorationer i taket.
Den gamla julkyrkan ställdes fram på sin vanliga plats i fönstret.
Och tomtarna på spiselkransen. Kändes extremt förbjudet att pynta så pass tidigt. Jag försöker annars alltid sjå mig till slutet av november för att inte förstöra magin!
Därefter gick vi ut för att hugga oss en gran.
Jag och Bertil utsåg en lämplig kandidat och sedan fick han ta ner den med sin yxa.
Och bära hem den.
Vi konstaterade att vi har många bra julgranar på tillväxt inför kommande år.
Granen får stå i vedboden i väntan på jullovet. Man kan ju inte fira in nyåret utan gran, inte!
När jag försöker minnas vad jag egentligen gjort det här lovet så kommer jag inte på någonting. Jag har liksom bara lagat lite mat, diskat undan, donat på med olika hushållssysslor, spelat memory och lagt pussel med barnen. Ändå känns det som massor. Vardagliga sysslor som att hänga tvätt eller skala potatis blir så konstigt meningsfulla här. Nästan lite rituella.
På tal om potatis så skalade jag ju en hel massa för att göra palt.
En rätt jag sällan orkar göra hemma, men alltid gör här. Det och köttsoppa med klimp! Medan jag stod här nere och trillade paltar hade killarna brottningsturnering med sina kompisar i gästsängen på övervåningen. Det lät som när en flock elefanter migrerar. Eller dansar polka. Då och då kom de ner helt svettiga och röda i fejset och behövde fylla på med vätska.
Få saker gör mig så glad som att höra mina barn ha roligt och vara med kompisar och se hela hallgolvet täckt av overaller, powerboots och udda vantar.
Alla åt med god aptit och sedan tog vi kväll.
Vi har bara SVT 1, 2, TV4, Kunskapskanalen och Barnkanalen här. Och det är FRUKTANSVÄRT med linjär teve. Förstår inte hur vi stått ut med skiten i alla år? Så sanslöst dåligt utbud. Oftast stänger vi av på kvällarna och lyssnar på ljudbok istället. Harry Potter har gått varm.
Snart drar vi dock in fiber i stugan. Den sista platsen i Sverige ska nu nås av civilisationen. Jag vet inte om jag vill det? För vad är det som är så bra med civilisationen egentligen? Att det under alla år har varit ett så dåligt utbud av underhållning är ju en stor del av tjusningen. Ingenstans är jag lika kreativ som här!
Men jag längtar också efter att kunna streama rimlig teveunderhållning – och framförallt efter att kunna sköta mitt jobb och därmed stanna kvar längre.
Uffe klädde på sig själv och traskade iväg efter skoterspåret till sin kompis. När han kom hem igen några timmar senare berättade han att de sett en bra film.
-Vad såg ni då?
– Ronja Röv.
När vi brast ut i gapskratt förtydligade han irriterat.
-Vi har sett Ronja Röv-dotter! Sluta skratta hela tiden!
Det är en sport i stugan att försöka åka och handla minimalt antal gånger. Skulle jag klara nio dagar i stugan med att bara handla en enda gång? Njaaa…sådär gick det.
Brödet tog slut så jag tog fram hushållsassistenten och stödbakade dessa goda frallor. Viktigt att alltid ha neutral olja, mjöl, torrjäst och ägg i stugan. Då kan man baka både bröd och fika om det kniper! Något paket extra av smör och mjölk i frysen är också bra att ha. OBS inte i kylen för då använder man bara upp det i förtid.
Annat intressant jag gjort? Akta er, för nu blir det rafflande!
Jag spenderade nämligen en eftermiddag med att laga hål och trasiga tår i hela min samling av strumpbyxor. Behövs inför den långa, trånga strumpbyxsäsonga!
Och varje kväll har jag gått ut i nattlinne, dunrock och vinterstövlar och borstat tänderna och fönstertittat hos mig själv.
Njutit norrsken och månsken om vartannat.
Och vaknat varje morgon med det här framför ögonen. Börjat dagen med att titta på det vilsamma lilla utsnittet av himlen.
Och den här utsikten på andra sidan sängen.
Det snöade kraftigt den dag vi skulle åka hem. Och som jag redan beskrivit fick jag ställa in allt och stanna kvar ett dygn till.
Snopna men glada spenderade vi alltså ytterligare en dag i stugan med att fortsätta göra i stort sett ingenting.
Och imorse när vi vaknade såg det betydligt ljusare ut!
Blå himmel och plogade vägar. Vi packade ihop oss igen och vinkade adjö till hus och hem.
Tackade universum, Gud och vår smala lycka för ett extremt trevligt, vilsamt och mysigt höstlov!
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
